Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:99 Torsdagen den 23 april

ProtokollRiksdagens protokoll 1991/92:99

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1991/92:99 Torsdagen den 23 april Kl. 12.00--22.58

1 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Motionerna

1991/92:Sk26 till skatteutskottet

1991/92:Fi32--Fi37 till finansutskottet

1991/92:Ub62--Ub68 till utbildningsutskottet

1991/92:N34 till näringsutskottet

1991/92:Sk27 till skatteutskottet

1991/92:Fi38 och Fi39 till finansutskottet

1991/92:Jo36--Jo39 till jordbruksutskottet

1991/92:K20--K22 till konstitutionsutskottet

1991/92:Sf31 till socialförsäkringsutskottet

1991/92:T20 till trafikutskottet

1991/92:N35 och N36 till näringsutskottet

1991/92:Sk28 och Sk29 till skatteutskottet

1991/92:N37--N52 till näringsutskottet

1991/92:Sf32--Sf35 till socialförsäkringsutskottet

1991/92:Bo10--Bo13 till bostadsutskottet

1991/92:Sf36--Sf40 till socialförsäkringsutskottet

1991/92:Ub69--Ub76 till utbildningsutskottet

1991/92:T21 och T22 till trafikutskottet

2 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

Justitieutskottets betänkanden 1991/92:JuU22 och
JuU23

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU9

3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 22 april

Företogs till avgörande jordbruksutskottets
betänkanden 1991/92:JoU12, JoU13 och JoU14,
finansutskottets betänkanden 1991/92:FiU14,
FiU15 och FiU16, kulturutskottets betänkanden
1991/92:KrU20, KrU23, KrU24, KrU25 och KrU26
samt konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU32 (beträffande debatten i dessa
ärenden, se prot.98).

Jordbruksutskottets betänkande JoU12

Mom. 8 (anslag till landsbygdsutveckling m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 12
för meningsyttringen av Annika Åhnberg i
motsvarande del.

Mom. 26 (anslag till rådgivning och utbildning)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
meningsyttringen av Annika Åhnberg i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.

Mom. 34 (skogsvårdsorganisationen:
myndighetsuppgifter)

Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot
132 för reservation 1 av Göran Persson m.fl.

Mom. 36 (översiktliga skogsinventeringar)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot
132 för reservation 2 av Göran Persson m.fl.

Mom. 40 (uttalande om fortsatt stöd till
skogsvägar)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 3 av Göran Persson m.fl. -- bifölls med
acklamation.

Mom. 41 (anslag och ifrågasatt bidragsram till
byggande av skogsvägar)

Utskottets hemställan bifölls med 283 röster mot 14
för meningsyttringen av Annika Åhnberg i
motsvarande del. 3 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 49 (återbäring av bensinskattemedel)

Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 24
för reservation 4 av Christer Windén.

Mom. 61 (allmän fiskevårdsavgift)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot
132 för reservation 5 av Göran Persson m.fl.

Mom. 64 (djursjukvårdsavgiften)

Först biträddes reservation 6 av Göran Persson
m.fl. -- som ställdes mot meningsyttringen av
Annika Åhnberg i motsvarande del -- med
acklamation.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 163
röster mot 133 för reservation 6 av Göran Persson
m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Jordbruksutskottets betänkande JoU13

Mom. 4 (statens naturvårdsverk)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot
120 för reservation 1 av Göran Persson m.fl. 12
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 5 (beredskapsmedel i naturvården)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot
131 för reservation 2 av Göran Persson m.fl.

Mom. 7 (bidrag till miljöarbete)

Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 13
för meningsyttringen av Annika Åhnberg i
motsvarande del.

Mom. 8 (kalkningsprogrammet)

Utskottets hemställan bifölls med 179 röster mot
118 för reservation 3 av Göran Persson m.fl.

Mom. 10 (investeringar på miljöområdet)

Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 13
för meningsyttringen av Annika Åhnberg i
motsvarande del.

Mom. 27 (redovisning av konvention till skydd för
den biologiska mångfalden)

Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot
130 för reservation 5 av Göran Persson m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Jordbruksutskottets betänkande JoU14

Mom. 1 (arbetet i skogspolitiska kommittén)

Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot
120 för reservationen av Göran Persson m.fl.

Mom. 4 (förbud mot införande av främmande
trädslag)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
meningsyttringen av Annika Åhnberg i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Finansutskottets betänkande FiU14

Mom. 6 (kontroll av obligationshandel)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot
131 för reservationen av Hans Gustafsson m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Finansutskottets betänkande FiU15

Utskottets hemställan bifölls.

Finansutskottets betänkande FiU16

Mom. 1 (riktlinjer för översyn av organisationen av
stödet till regeringskansli och myndigheter)

Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot
132 för reservationen av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 2--4

Utskottets hemställlan bifölls.

Kulturutskottets betänkande KrU20

Mom. 3 (medelsanvisningen till Bidrag till Operan)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
meningsyttringen av Elisabeth Persson i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.

Mom. 11 (grundbelopp till regionala och lokala
teater-, dans- och musikinstitutioner)

Utskottets hemställan bifölls med 221 röster mot 16
för meningsyttringen av Elisabeth Persson i
motsvarande del. 60 ledamöter avstod från att
rösta.

Mom. 13 (medelsanvisningen till Bidrag till
regionala och lokala teater-, dans- och
musikinstitutioner)

Utskottets hemställan bifölls med 238 röster mot 14
för meningsyttringen av Elisabeth Persson i
motsvarande del. 41 ledamöter avstod från att
rösta.

Mom. 16 (medelsanvisningen till Bidrag till fria
teater-, dans- och musikgrupper m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot
131 för reservation 6 av Åke Gustavsson m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Kulturutskottets betänkande KrU23

Mom. 9 och 10 (beräknande av medel för
anslagsposten Utveckling av centralmuseernas
verksamhet, m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot
120 för reservation 1 av Jan-Erik Wikström m.fl.

Mom. 12 och 13 (beräknande av medel för
anslagsposten Arbetets museum, m.m.

Först biträddes reservation 2 av Jan-Erik Wikström
m.fl. med 122 röster mot 13 för meningsyttringen
av Elisabeth Persson. 162 ledamöter avstod från att
rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 175
röster mot 125 för reservation 2 av Jan-Erik
Wikström m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Kulturutskottets betänkande KrU24

Utskottets hemställan bifölls.

Kulturutskottets betänkande KrU25

Utskottets hemställan bifölls.

Kulturutskottets betänkande KrU26

Utskottets hemställan bifölls.

Konstitutionsutskottets betänkande KU32

Mom. 1 (stat--kyrka-frågan)

Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 14
för meningsyttringen av Johan Lönnroth i
motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (avslag på propositionen)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
meningsyttringen av Johan Lönnroth i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.

Mom. 4 (medlemskap i Svenska kyrkan)

Utskottets hemställan med godkännande av
utskottets motivering bifölls med 244 röster mot 46
för utskottets hemställan med godkännande av
motiveringen i reservationen av Ylva Annerstedt. 4
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 12 (successionsordningen)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
meningsyttringen av Johan Lönnroth i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.

Mom. 15 (grundläggande föreskrifter om Svenska
kyrkan m.m.)

I detta moment föreslogs lagstiftning som
innefattade grundläggande föreskrifter om
kyrkomötet, m.m. Av ärendet framgick att
lagstiftningen önskades genomförd med ett enda
beslut. För bifall härtill krävdes att minst tre
fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av
riksdagens ledamöter förenade sig om beslutet.
Beslut skulle fattas genom omröstning.
Omröstningen skulle förrättas med rösträkning.

Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 1
för avslag, dvs. utskottets hemställan hade bifallits
av minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än
hälften av riksdagens ledamöter. 2 ledamöter
avstod från att rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

4 § Socialpolitik -- inriktning och anslag

Föredrogs

socialutskottets betänkande

1991/92:SoU15 Socialpolitik -- inriktning och
anslag (prop. 1991/92:100 delvis).

Anf. 1 BO HOLMBERG (s):

Herr talman! Socialutskottet har valt att behandla
hela ekonomin för socialpolitiken i ett
sammanhang. Vi har också valt att föra hit alla
viktiga motioner som rör socialpolitiken och hälso-
och sjukvården. Vi har gjort det för att riksdagen i
ett sammanhang skall kunna få diskutera
alternativen i svensk socialpolitik och alternativen i
svensk sjukvård.

Vi tror att vi på det sättet sparar tid för kammaren.
I stället för att komma hit med handlingar fyra, fem
eller sex gånger har vi alltså valt att koncentrera
diskussionen till en dag.

Den goda tanken tycker vi dock från
Socialdemokraterna inte kan fullföljas fullt ut, på
grund av att utskottsmajoriteten inte företräds av
en talare utan av fyra olika röster. Frågan är vem
Socialdemokraterna i dag skall debattera mot. Vem
är det som kommer att föra hela utskottets talan?
Det vet vi inte.

Jag ser framför mig en ordning där vi inte får en
företrädare som talar för socialutskottets
gemensamma skrivningar utan att vi får fyra olika
valtal. Socialdemokraterna har sagt att den
uppläggningen inte kan vara rimlig.

Herr talman! Jag vill börja med att hämta min
utgångspunkt för dagens debatt från främst två
förhållanden. Det första är att den borgerliga
fyrpartiregeringen snart har suttit ett år i
regeringsställning och att resultaten nu kan börja
avläsas. Det andra är vad som händer ute i
opinionen. Hur reagerar nu svenska folket på den
social- och sjukvårdspolitik som regeringen för?

Jag tror att kampen om opinionen nu i stor
utsträckning kommer att föras utanför den här
kammaren. Jag kan redan se en klyfta mellan
vardagen för människorna ute i landet och den
vardag vi umgås med som sitter i riksdagen, läser
regeringens propositioner och möter riksmedia, det
s.k. 08-perspektivet. Det är delvis helt andra
diskussioner som förs här än när jag åker ut i landet
på möten och hör folks oro i vardagen.

Jag ser alltså framför mig en växande klyfta mellan
det som folk oroar sig för och det som vi har på vår
dagordning här.

Se också på hur svängningen har kommit i
opinionen kring EG. Se hur vi har fått en diskussion
om ett kvinnoparti. Lyssna till den diskussion som
förs i kommuner och landsting med anledning av de
rätt stora neddragningar som regeringen har
signalerat i budgetpropositionen.

Det är lätt att stå här i riksdagen och tala om att
man måste göra besparingar i kommuner och
landsting. Då är man långt ifrån verkligheten. Det
är en helt annan sak att sitta i kommuner och
landsting och förverkliga dessa nedskärningar.

Det är det som nu börjar ske i kommunerna och
landstingen. Det kunde socialutskottets ledamöter
få känna på när vi gjorde ett besök i södra Sverige,
där ansvariga landstingspolitiker, oavsett om de var
borgerliga eller om de var socialdemokrater, sade:
Hoppsan! Är det sådana här jättestora
neddragningar vi skall göra för 1993?

När vi dessutom framhöll att finansplanen pekar ut
ytterligare 10--15 miljarder för 1994 och därtill
ytterligare nedskärningar på 10--15 miljarder för
1995, sade man i landsting som vi besökte: Men det
kan väl aldrig bli realitet! Det visar klyftan mellan
de papper och de analyser som vi umgås med här
och det som nu börjar växa fram ute i
folkopinionen.

Beror då de här förändringarna, som nu kvinnorna
först möter -- när dagiset inte kan vara öppet lika
länge, när det börjar bli trångt inom äldreomsorgen
och mindre med jobb -- enbart på
lågkonjunkturen? frågar folk på mötena.

Jag svarar att det inte gör det. Det är också ett
resultat av regeringens politik. Man har alldeles
klart gått ut och sagt att först skall hela svenska
folket få det sämre, och det ser folk nu att de börjar
få. Det är en felaktig fördelningspolitik att göra
neddragningar på den offentliga sektorn.

Det är också ett resultat av regeringens politik.
Regeringen har alldeles klart gått ut och sagt att
först skall hela svenska folket få det sämre. Det ser
folket nu att de börjar få, med en felaktig
fördelningspolitik och neddragningar inom den
offentliga sektorn. Det är alltså ett resultat av
regeringens politik. Först skall det bli sämre, har
man sagt. Sedan skall det bli bätre. Vi får se hur det
blir med den saken.

Det verkar som om SAF och ledande moderater
har hoppat av från efterkrigstidens
samförståndsanda och valt att alltför ensidigt följa
kapitalets och marknadens väg. Vi hade en
samförståndsanda som gick ut på att vi såg den
samlade produktionen och välfärden tillsammans.
Om vi skulle få en bra industri och bra produktion,
var det viktigt att hela befolkningen lyftes till
bildning och i socialt avseende. Vi såg ett samband
mellan produktion och välfärd.

Frågan är nu hur det kommer att bli, om man
kommer att skjuta nuvarande folkstyre och
demokrati åt sidan och ge marknaden det stora
svängrum som man vill ha.

Ekonomer i och utanför regeringskansliet vill
åstadkomma skattesänkningar på 35 miljarder
kronor för att vi skall få en bra inträdesbiljett till
EG. Jag har sett att de proffstyckande
nationalekonomerna också trycker på för att
åstadkomma dessa jättestora skattesänkningar.
Dessutom vill man ha en minskad offentlig välfärd.

Därutöver pratar man öppet i Ekonomiska klubben
i radio om att arbetslösheten skall gå upp. När
nationalekonomerna får frågan vad regeringen
skall göra, svarar de att regeringen skall vara
oerhört ståndaktig. Den skall sitta på läktaren och
se på när arbetslösheten går upp, och den skall göra
dessa neddragningar. Sedan skall nämligen allt bli
bättre.

Det är den ekonomiska filosofi som är på väg att
vinna fotfäste i svensk politik i dag.

När man är ute på möten märker man att folk
börjar ställa frågor och att solidariteten vaknar.
Frågan är hur pass stark solidaritetstanken ute i vår
befolkning är. Vill man ge upp den demokratiska
verkningskraft som regering och riksdag, kommun
och landsting, har i dag. Vill man ge upp den
välfärdsmodell vi har? Vill man vänja sig vid en
arbetslöshet på 5--10 %?

Socialdemokraterna tror inte det. Vi tror i stället att
den moderatledda regeringen har underskattat
solidaritetstanken hos den svenska befolkningen.
Tiden får väl visa vem av oss som har rätt.

Jag såg också att riksbankschefen Bengt Dennis
nyligen gick ut och sade att regeringens tal om EG-
skatter ökar osäkerheten om regeringens
finanspolitik. Det innebär ett klart tecken på oro
och en varning för att regeringen kanske inte klarar
att hålla i finanspolitiken, från den som är ytterst
ansvarig för stabiliteten på penningmarknaden. Jag
tror att en fråga om trovärdighet för Carl Bildt och
hans regering här kan vara under uppsegling.

Herr talman! Det är nu den enda vägen och den
bästa regering Sverige någonsin har haft börjar
möta verkligheten. Regeringen kommer att möta
verkligheten, när man går ut och säger att man skall
göra stora skattesänkningar. Politikerna skall sitta
på läktaren och marknaden skall fram, och så skall
allt bli bättre. Kommer den teorin att hålla? Den
har inga vetenskapliga grunder. Den har pajat i
USA och i England.

Regeringen kommer att möta verkligheten i
opinionen. Kommer solidaritetstanken hos
människorna att ta emot dessa orättvisor?

Regeringen kommer att möta verkligheten i
regeringskansliet -- kan dessa fyra partier hålla ihop
och successivt forma en enhetlig regeringspolitik?

Jag vill här citera Dagens Nyheter från den 10 april.
Där beskrivs i en ledare alla turer inom regeringen
vad gäller vårdnadsbidrag och familjepolitik. De är
som bekant inte få, utan många, och de går åt olika
håll och kanter. Så här skrev Dagens Nyheter:
''Ännu en gång visar det sig att hårt predikade
åsikter har försetts med märkligt tunna insikter om
hur saker praktiskt kan utföras. ------ I regering
räcker det inte med valtal.''

Jag tycker att det är en målande beskrivning. De
borgerliga partierna har sina hjärtefrågor, men de
har ännu ingen heltigenom sammanhållen politik.
Se på socialpolitiken och sjukvårdspolitiken, som vi
skall behandla i dag. Här gick det åt olika håll i
regeringsförklaringen och åt olika håll i
budgetpropositionen. De frågor man inte har varit
överens om har man skickat i väg till kommissioner
och utredningar. Och se på debatten i dag! Det kan
inte vara en företrädare för utskottsmajoriteten,
utan det skall vara fyra.

Låt mig först ta upp regeringsförklaringen. Där
kunde man dystert läsa Moderaternas konservativa
text. De vill bort från den generella
välfärdspolitiken. I regeringsförklaringen står att
det skall vara en grundtrygghet. Jag har läst
socialpolitik och statskunskap. Jag vet att uttrycket
grundtrygghet gäller förhållandena före kriget.
Generell välfärdspolitik, standardtrygghet är något
helt annat, modernare. Här vill man tillbaka till den
grundläggande tryggheten.

Så skriver man också i texterna att den
grundtryggheten betyder mest för ''de ensamma,
fattiga och sjuka''. När kunde man senast i en
regeringstext läsa en programförklaring där det
talas om fattiga i Sverige? Detta var för mig en
dyster läsning.

Socialliberalerna har sin text i
regeringsförklaringen. De har fina ambitioner,
Bengt Westerberg och Folkpartiet, när det gäller
det glömda Sverige. Det står att man skall
förverkliga Handikapputredningens förslag.

I kds kan man vara nöjd. Partiet har fått sina texter.
Det står allmänt om rätten till liv i
regeringsförklaringen.

I Centern verkar man vara nöjd med löftena om att
förändra familjepolitiken, likaså inom kds.

Men visst ger regeringsförklaringen olika
budskap -- till oss här i riksdagen, till väljarna, till
de svenska medborgarna.

Vad står det i budgetpropositionen i år som berör
socialutskottets arbetsområde? Jag läser med stor
tillfredsställelse att de gamla och sjuka skall
prioriteras. Det tror jag hela socialutskottet hälsar
med stor tillfredsställelse. Men sedan läser jag
vidare i texten. Där står att man skall dra in 7,5
miljarder kronor från kommunerna 1993. Sedan
skall man dra in i storleksordningen minst 10
miljarder åren 1994 och 1995. Vad tror ni blir över
till de gamla och sjuka, om man skall brandskatta
kommuner och landsting på så stora summor? Den
kommunala ekonomin kommer att slås sönder och
samman, man kommer icke att klara att ge allt fler
äldre en anständig vård och omsorg, om det sker så
stora indragningar.

Vad skall vi tro? Skall vi tro på att det blir en
prioritering av de äldre och sjuka? Det är ett
budskap i regeringens budgetproposition. Eller
skall vi tro att det blir dessa jätteneddragningar i
ekonomin och därmed en försämring för de gamla
och sjuka? Kanske kan någon av de fyra herrarna
och damerna som skall prata i dag ge oss i
Socialdemokraterna ett besked på den punkten?

Andra motsättningar har regeringen skickat i väg
till kommissioner och utredningar. Jag vill säga till
kammaren att socialutskottet under den förra
riksdagsperioden ägnade en stor del av sitt arbete
till att studera alkoholpolitiken. Vi var ute hos
myndigheter, och vi träffade olika företrädare och
försökte fördjupa oss i alkoholpolitiken. Vi gjorde
en beställning hos dåvarande regering.

Vi hade arbetat fram fem--tio punkter. Utskottet
kunde inte gå längre -- vi har ju inga resurser. Men
regeringen har det. Vi var överens från vänster till
höger om att gå till regeringen för att få tillbaka ett
förslag om alkoholpolitiken. Vad fick vi? Inte har vi
fått något förslag på dessa fem--tio konkreta
områden. Vi har fått en kommission. I den
kommissionen sitter alltifrån alkoholliberaler, som
vill ha in marknaden i all alkoholpolitik och sälja
vin och sprit fritt i butikerna, till dem som vill ha
ännu fler restriktioner än i dag. Hela
åsiktspanoramat finns med i den alkoholpolitiska
kommissionen.

Vad kommer det att bli för ställningstaganden om
alkoholpolitiken under den här mandatperioden?
Ja, vi kommer att hänvisas till kommissionen. Alla
som vill väcka motioner under den här perioden om
alkoholpolitiken göre sig icke besvär. De kommer
att hänvisas till kommissionen.

Under valrörelsen sade ni i valtal att olika saker
skulle förverkligas på alkoholpolitikens område. Ni
förverkligar inte något i regeringspolitiken, men ni
förverkligar utredandet. Vallöftena finns nu hos
alkoholkommissionen.

Detsamma gäller hälso- och sjukvården. Har det
lagts fram någon proposition med förslag till
förändringar i försäkringssystemet -- som
Moderaterna vill ha, Folkpartiet också, men på ett
mjukare sätt, och Centern? Nej. Motsättningarna
skall redas ut i en sjukvårdskommission.

Ni har, var och en på sitt sätt, talat till väljarna. Ni
kom i regeringsställning, men ni kommer inte med
några förslag. De har förts över till kommissionen.

Det finns vidare en kommission som utreder frågan
om prioriteringar. Det var något som beställdes av
den förra riksdagen. Vidare finns det en utredning
om socialpolitiken.

Jag tror inte att vi kommer att få så mycket hårt
arbete i socialutskottet under den här
mandatperioden, eftersom de stora frågorna har
hänvisats till kommissioner.

Herr talman! Jag anser att det är regeringens
skatte- och ekonomiska politik som hitintills har
segrat. Det är en aning dystert för oss som arbetar
i socialutskottet och som skall värna de mest utsatta
grupperna. Det är med hjälp av den ekonomiska
politiken och skattepolitiken som regeringen skall
tvinga kommunerna till neddragningar. Det har
skett orättvisa omfördelningar i människors
köpkraft.

LO-ekonomerna har nu granskat regeringens
beslut angående ekonomi och skattepolitik. Vilka
har vunnit? Jo, de som har mycket kapital och höga
inkomster. Vilka har förlorat? Jo, de som är
arbetare och tjänstemän. Så ser det ekonomiska
utfallet ut av de beslut som hitintills har fattats.

Om regeringen fortsätter så här, är i förlängningen
risken att vi i riksdagen får stå för socialpolitiken
och agera sopkvast på det ena och andra området.
Att man inom socialpolitiken och socialtjänsten
kan ligga relativt lågt, beror på att alla har arbete
och att det råder en generell välfärd. Men om
välfärden börjar knaka i sina beståndsdelar, rasar
problemen ner i socialutskottets knä. Jag hoppas
att det inte skall behöva bli på det sättet.

Socialdemokraterna har i tre viktiga partimotioner
presenterat sitt alternativ till social- och
sjukvårdspolitik. Vi kommer att hålla hårt på det
alternativet. Vi tror att det är riktigt.

För det första anser vi inte att stora
skattesänkningar kan förenas med välfärd, vård
och omsorg till alla. Sverige behöver ett väl tilltaget
skattetryck för att klara välfärdsmodellen. Det är
vår grundinställning, och den kommer vi att hålla
fast vid. Vi tror inte på finansplanens förslag till
jättestora nedskärningar.

För det andra anser vi inte att penningmakten och
marknaden skall sköta välfärden. Vi tror att
demokratin, vi som människor, rättvisan och
samhällsekonomin skall göra det i stället.

Jag tror på en politik med både huvud och hjärta.
Men jag ser inget hjärta i penningmakten och
marknaden. Däremot ser jag en chans för hjärtat i
demokratin och solidariteten.

Vi anser inte att dagens långtgående
systemkritiker -- som talar illa om den svenska
modellen och sjukvården, och anser att den är dålig
och skall bytas, för dyr, som talar om kommunism,
centralstyrning, och kommer med allt vad som finns
av invektiv -- inte har på fötterna i sakfrågan.

Vi säger till de värsta systemkritikerna: ''Upp till
bevis, mina herrar och damer. Är det som ni
säger?''

Vi har fullgoda fakta på fötterna. Det har gjorts
internationella och nationella studier som visar att
den svenska sjukvårds- och socialpolitiska
modellen är mycket bättre än vad systemkritikerna
säger. Vi vill inte slänga ut barnet med badvattnet.
Vi står fast vid demokratin och den offentliga
sektorn som hörnpelare i vår välfärdsmodell.

Herr talman! Om den moderatledda
regeringspolitiken får fortsätta, kommer det att
uppstå en ideologisk skiljelinje under den här
valperioden. Alternativen i svensk politik kommer
att vara marknadens väg med större orättvisor eller
demokratins väg med solidaritens möjligheter.
Socialdemokraterna kommer att tydligt markera
solidaritetens väg, och vi kommer att skärpa
debatten gentemot systemkritikerna.

Herr talman! Jag vill avsluta med att ta upp ett antal
sakområden och ställa frågor till
utskottsmajoriteten -- om någon från regeringen
hade kunnat vara här.

För det första är det frågan om köpa--sälj-system,
som har kommit i gång i fem landsting och i flera
kommuner.

Jag besökte Svenska Läkaresällskapets höstmöte.
Där uppträdde Tomas Ihre, som är chefsöverläkare
på Södersjukhuset. Han var orolig över den lösning
som hade börjat användas, dvs.
Stockholmsmodellen, utan att det fanns några
indikationer om att kvaliteten skulle upprätthållas
och i övrigt veta vad som gjordes.

Jag träffade en av läkarna på Karolinska sjukhuset
som arbetar inom onkologin, som Jerzy Einhorn
väl känner till. Han berättade för mig att en dag
kom ett antal byråkrater dit. En s.k. beställarchef
kom i spetsen. Hon sade att herrarna och damerna
som har ansvaret för sjukvården skulle krympa
vårdutrymmet. Här skulle ett antal tjänstemän få
plats och ''köpa--sälja''. Den här läkarens
bedömning var att antalet byråkrater skulle växa i
det här systemet. Det måste ju vara helt snett.

En hälsoekonom hävdade på Svenska
Läkaresällskapets stämma att de övergripande
ekonomiska styrsystemen inte kommer att kunna
angripa grundorsakerna till kostnader och
effektivitet inom sjukvården. Hans bedömning är
att nationalekonomernas modeller inte kan greppa
de krafter som driver fram ekonomin och
kostnaderna.

Dessa krafter är -- jag vet att Jerzy Einhorn och
andra har fördjupat sig i de frågorna -- relationen
patient--doktor och den medicinsk-tekniska
utvecklingen. Det är dessa krafter som driver fram
kostnaderna. Hälsoekonomer skall i förtroende
med sjukvårdspersonalen och professionen komma
åt kostnaderna.

Jag är övertygad om att man med den ansatsen kan
göra mycket för svensk hälso- och sjukvård -- och
det i takt med sjukvårdspersonalen.

Tomas Ihre säger också att Stockholmspolitikerna
inte har vågat ta sitt ansvar. De lägger ett köpa--
sälj-system ovanpå en helt felaktig
sjukvårdsstruktur. Jag delar hans uppfattning. Jag
har följt svensk sjukvård i 20 år. Här i Stockholm
har man haft en oförmåga att ta hand om
felaktigheter i sjukhusstrukturen. Det gör man inte
nu heller. Men man låtsas klara det med hjälp av ett
köpa--sälj-system.

Nu har det systemet införts på andra områden
också. Med tanke på den oro som nu kommer fram
om människor livskvalitet osv., bör regeringen
diskutera en utvärdering av köpa--sälj-system i ett
antal landsting och kommuner. Regeringen bör få
fram ett seriöst underlag innan man springer vidare
med alla hurtiga tillrop och där konsulterna tjänar
stora pengar på olika köpa--sälj-modeller.

Vi borde i socialutskottet ha ett särskilt ansvar att
ta till vara svenska folkets krav på kvalitet och
rättvisa. Men det är dags att lugna ner sig. Det är
bra med försök, och jag är en stor påhejare av
försök. Men nu är dags att se vad det är fråga om,
så att vi inte går fel.

För det andra har vi förslagen om läkemedel. Vi
skall inte fatta beslut om dem i dag. Men jag vill
ändå diskutera dem, eftersom vi har arbetat mycket
med frågorna i socialutskottet och
socialförsäkringsutskottet.

Socialutskottet och socialförsäkringsutskottet hade
en gemensam hearing. Jag har upplevt ett antal
hearingar. Men jag har inte upplevt någon hearing
där en regeringsproposition har fått så tydligt
''tummen ner''.

Handikapporganisationerna hävdar att
egenavgifterna och referensprissystemet är
orättvisa. Svenska Läkaresällskapet och Svenska
Läkarförbundet hävdar samma sak.

Läkarna vill inte ha någon central lista där det
åläggs dem vilka mediciner de skall skriva ut.
Företrädare för industrin sade att det här är helt fel
och att det är att föra in jordbruksreglering i en
marknadsekonomi. De myndigheter som var
representerade sade att incitamenten finns på fel
ställe.

Vi bör lägga handen på hjärtat och rannsaka oss.
Alla som deltog från social- och
socialförsäkringsutskottet fick sig nog en allvarlig
tankeställare: Är det verkligen rätt att genomföra
det här förslaget?

En proposition har trots detta lagts fram, och vi
skall inom kort behandla den här i riksdagen.
Socialdemokraterna har skrivit ett alternativt
förslag.

Jag undrar om det under denna mandatperiod finns
utrymme för att ett utskott som seriöst sakgranskar
en fråga -- jag vill påstå att det ligger ganska litet
partipolitik i det här -- finner att det inte håller. Har
regeringen då en sådan prestige att man inte skall
kunna ta till sig sakargument och genomföra en
förändring?

Jag har en fråga till oss som är ytterst ansvariga i
social- och socialförsäkringsutskottet. Vad har vi
för yttersta ansvar? Vad har riksdagen för yttersta
integritet i sådana här sammanhang? Jag hoppas att
det skall finnas en öppenhet. Det går att lägga fram
ett bättre, billigare och rättvisare förslag på
läkemedlens område.

Som en tredje punkt vill jag ta upp Aids-
delegationen. Man har nu lagt fram ett förslag om
att delegationen skall flyttas över till det nya
folkhälsoinstitutet. Det skall ske från den 1 juli.
Det har varit jobbigt för folkhälsoinstitutet att
komma i gång. Man har fått förlängd tid, men nu
skall man skynda på.

När Gertrud Sigurdsen satt i regeringen gick hon till
Aids-delegationen och frågade företrädarna för alla
de politiska partierna i delegationen när man skulle
genomföra viktigare förändringar. Aids-
delegationen har utgjort ett fint instrument. Den
har självständigt och snabbt kunnat säga till
regeringen vad som måste göras.

Det har blivit en förändring. Man gjorde inte som
Getrud Sigurdsen. Man vände sig inte till Aids-
delegationen, där man har en
partiöverenskommelse om hur man skall agera.
Man lade bara fram ett förslag. Reaktionen från en
enig Aids-delegation är att det här inte kan vara
rätt. Men nu ligger förslaget här, och vi skall
troligen votera i morgon.

Det finns emellertid en öppen skrivning ifrån
socialutskottets sida. Jag tolkar det som att man
förstår att man bör lyssna på de kritiska rösterna
och inte genomföra den här förändringen. Jag
hoppas att det skall finnas en möjlighet för
regeringen att ta till sig det här och beakta den
underliggande kritik som finns i socialutskottets
skrivning.

För det fjärde vill jag ta upp att ett enigt
socialutskott nu vänder sig till riksdagen och säger
att man skall upphäva nolldirektiven till bl.a.
psykiatriutredningen. Det tycker jag är utmärkt.
Jag hoppas att regeringen hörsammar det här och
tar reaktionerna till sig.

Det är särskilt angeläget när det gäller de psykiskt
sjuka. Jag kan tillsammans med Sten Svensson i
psykiatriutredningen konstatera att det rör sig om
människor som är särskilt utsatta. Vi har revor i
välfärden för en mycket utsatt grupp.

Psykiatriutredningen gör en syneförrättning. För
varje sten vi lyfter ser vi att det inte har fungerat
bra. Sverige måste ordna en psykiatri för tiden efter
stängningen av mentalsjukhusen. Det
gemensamma ansvaret fungerar inte. Människorna
far illa. 7 000 personer som finns på institutioner
saknar i dag egen bostad.

För det femte vill jag ta upp det uppmärksammade
fallet med prioriteringar när det gäller för tidigt
födda barn i Gävleborgs läns landsting. Det väckte
berättigad kritik. Min fråga till utskottsmajoriteten
och regeringen är: Skall det egentligen tillåtas att
man gör enskilda prioriteringsordningar ute i
landstingen som inte håller i sak? Det här är mycket
allvarligt. Gävleborgs läns landsting är inte ensamt
om detta.

Jag blev uppkallad till Umeå universitet där man
hade tagit fram en prioriteringsmodell som liknade
hälso- och sjukvården vid en lök. Längst in fanns de
opererande specialiteterna. Längs ut fanns
primärvård, förebyggande vård och smittskydd,
och det kunde man skala bort.

Jag tror inte att den typen av hemmagjorda
prioriteringar håller. Vi är ganska homogena i det
här landet. Skall man ge sig in på så svåra saker som
att ta på sig sådana här prioriteringar bör det ske
genom att vi är överens i landet. Man bör inte hitta
på sådana här hemmagjorda modeller. Jag undrar
hur utskottsmajoriteten och riksdagen ser på det
här. Svensk sjukvård inger inte förtroende när man
förfar på detta sätt.

För det sjätte vill jag ta upp regeringens inställning
till den s.k. alternativa medicinen. När Gertrud
Sigurdsen satt i regeringen tog hon initiativet till att
sätta till en kommitté. Den gjorde ett mycket fint
arbete. Den har försökt att ta bort kvacksalveri och
svartkonst, men att seriöst titta på s.k. alternativ
medicin som håller.

Det omfattande utredningsmaterialet finns nu på
socialdepartementet. Frågan är vad som kommer
att hända med det. Tänker regeringen göra
någonting och återkomma till riksdagen?

I den föregående regeringens folkhälsoproposition
sades att de seriösa hälsohemmen skulle legaliseras
och regleras i stadgan om enskilda vårdhem.
Hälsohem som arbetar med fasta och vegetarisk
kost kan vara ett bra komplement för ett antal
människor. När kommer regeringen att ta upp den
frågan och föra den till riksdagen?

I det förslag till läkemedelslag som vi skall behandla
finns inte antroposofin och verksamheten vid
Vidarkliniken upptagen. Det betyder att dispensen
för att hålla på med fin verksamhet -- vilket
Vidarkliniken gör -- går ut den 31 december i år.
Detta finns inte med i propositionen. Har det blivit
bortglömt eller avser regeringen att lägga ned
verksamheten vid Vidarkliniken i Södertälje? Jag
utgår ifrån att det är bortglömt. I så fall bör
utskottsmajoriteten studera den
socialdemokratiska motionen på denna punkt, så
att vi kan hjälpa antroposoferna på Vidarkliniken
att fullfölja sin verksamhet.

I socialdemokratins Sverige skall det finnas plats
för seriösa komplement inom alternativmedicinen.
Antroposofin och terapierna vid hälsohem utgör
sådana komplement. Frågan är om den borgerliga
regeringen har ett snävare valfrihetsbegrepp på det
här området jämfört med vad Socialdemokraterna
har.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till
reservationerna 1,2,3 och 4.

Anf. 2 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag skall be att få börja mitt
anförande med att instämma i vad Bo Holmberg
sade om debattordningen. Jag har också uttryckt en
viss förvåning över att vi som är i opposition skall
behöva debattera med så många företrädare för en
och samma politik, vilket jag utgår ifrån att de är.

Utskottsbetänkandet har en majoritetsskrivning
som delas -- förmodar jag -- av samtliga talare som
sedan kommer. Det skall bli intressant att se om de
tycker något annat. I så fall har de åtminstone hållit
tyst med det under utskottsbehandlingen.

Det här är en mycket märklig debattordning. Jag
kan föreställa mig att den kan passa bra i valtider
på valmöten och i valdebatter, men jag har litet
svårt att se att det finns någon anledning att
debattera på det här viset i kammaren.

Än mera anmärkningsvärt är att det inte finns
någon representant från regeringen här. I den
borgerliga regeringen finns två ministrar som är
ansvariga för dessa frågor. Vi har en stor
socialpolitisk debatt en gång om året i den här
kammaren. Då är det mycket anmärkningsvärt att
se att ministerstolarna står tomma. Om det är ett
utslag av regeringens intresse för dessa frågor är det
inget särskilt gott tecken. Jag vet dock inte hur man
skulle kunna tolka det på något annat sätt. Jag vet
i alla fall att en av ministrarna är uppsatt på listan
för frågestunden som börjar kl. 14.30, så han är
åtminstone fysiskt närvarande i staden. Men det
kanske går att få en förklaring på det.

Jag tycker att detta är ett mycket dåligt tecken. Jag
tolkar det som ett utslag av att intresset för de
socialpolitiska frågorna är litet i den sittande
regeringen. Eller är det så att man inte anser sig ha
några lösningar på de nu existerande problemen
som är mycket stora, och att man därför inte vill
vara här och debattera?

Jag tycker att den verklighetsbeskrivning som man
ger uttryck för i detta betänkande stämmer dåligt
med den verklighet som finns utanför det här husets
väggar. Jag tänker på att man i inledningen gör en
beskrivning av den generella välfärdspolitiken på så
sätt att man sätter likhetstecken mellan generell
välfärdspolitik och valfrihetsrevolution.

Det är åtminstone målet numera, att uppnå den
generella välfärdspolitiken. Jag har svårt att se att
det är särskilt verkningsfullt, om man ser sig
omkring ute i kommuner och landsting och ser hur
det ser ut i dag. Det är en total nedrustning på stora
och viktiga områden inom vård och omsorg, liksom
inom kultur och delvis inom utbildning -- det är
också allvarligt, men det är inte dessa områden vi
diskuterar i denna debatt.

Vården och omsorgen är utsatta för en
nedmontering, en social nedrustning som många
människor i dag naturligtvis reagerar emot. De
tänker nog: Var det detta de menade? Var det detta
som var valfriheten? Var det så jag skulle få mer att
säga till om? Var det så min personliga valfrihet
skulle öka?

Många människor inser i dag att den personliga
friheten har reducerats till en frihet som
konsument. Detta gick också igenom i
regeringsdeklarationen efter valet. Jag tror inte
man hade med ordet människa, däremot fanns
orden företagare och konsument. Men jag anser att
människan består av mer än bara den verksamhet
hon sysslar med. Den mänskliga friheten är vida
större och mer omfattande. Den omfattar betydligt
viktigare värden än bara mitt värde som
konsument. Men det är just som konsument vi
människor skall uppträda inom vården och
omsorgen. Det innebär för väldigt många av oss en
reducering av den personliga friheten, och våra
möjligheter att skapa oss ett värdigt och bra liv.
Framför allt gäller detta svaga grupper i samhället,
barn, gamla, människor med sociala och psykiska
problem, som har svårt att göra sina röster hörda
som medvetna och konsumentupplysta människor.

Det är en sorglig utveckling. Den går dessutom
hand i hand med en ökande arbetslöshet.
Arbetslösheten är det största problemet för
utvecklingen inom häslovården och det
socialpolitiska området. Den största faran för
hälsoläget i ett land är arbetslösheten. Det finns
verkliga exempel på det. Det finns vetenskapligt
beskrivet. Överallt finns dokumenterat det faktum
att den största anledningen till ohälsa och social
ofärd i ett land är arbetslösheten.

Majoriteten i betänkandet skriver att nog är
arbetslösheten ett problem, men det är
Socialdemokraternas fel. Sedan säger man inget
mer om det. Man skyller på den föregående,
socialdemokratiska regeringen. Det kan man väl i
och för sig göra, tycker jag. Det har jag också gjort
och det gjorde jag under det socialdemokratiska
regeringsinnehavet, och med rätta. Jag tyckte inte
det fördes någon bra politik då heller, men den nya
regeringen har satt sig i sinnet att föra en bättre
politik. Den skulle ju se till att alla skulle få det så
väldigt bra. Därför borde man kunna ha någonting
mer att säga om vår tids största sociala problem och
folkhälsoproblem, nämligen arbetslösheten. Men
man nöjer sig med att säga att det har vi inget
ansvar för, det är den föregående regeringens
område.

Den svenska sjukvården av i dag beskrivs i detta
betänkande som centralplanering, tröghet och
byråkrati. Det låter inte särskilt roligt, men hur ser
det ut i dag? Är verkligen detta utmärkande för den
svenska sjukvården i dag?

Jag vill påstå att sedan den borgerliga regeringen
kom till makten har på många håll och i många
landsting i stället utbrutit rena rama Vilda Västern,
både inom sjukvården och inom den sociala
omsorgens sfär. Detta har skett som ett resultat av
något som man kallar en valfrihetsrevolution, men
som jag menar är en ren och skär privatisering och
en mängd utbud där man saknar
kvalitetskontroller, saknar garantier för vad man
skall få.

Detta har nyligen bekrivits i massmedia. Det går
inte att tillbakavisa och säga att det inte är sant. Det
råder en Vilda Västern-stämning inom sjukvården
och den sociala omsorgen inom kommunerna. Det
finns en förhärskande köp- och säljmentalitet som
inte sätter människors behov i centrum.

Några saker är utmärkande för den borgerliga
politikens syn på dessa frågor. Det är en övertro på
marknadsekonomin och en privatisering till varje
pris. Det är en likgiltighet och passivitet inför stora
sociala problem, i första hand då den växande
arbetslösheten. Det är en fientlighet mot
förebyggande verksamhet och det är en
individualisering av ohälsa och social ofärd. Det är
en systematiskt försvagning av
fackföreningsrörelsen och arbetsmiljöarbetet. Det
skall vara skattesänkningar och social nedrustning
på de svagas bekostnad. Det skall vara en EG-
anpassning på alla nivåer, även inom den offentliga
sektorn.

Detta uppträdande är faktiskt av ett annat slag än
vad den borgerlighet uppvisade som trädde i
regeringsställning på 1970-talet. Då var man
angelägen om att slå vakt om den svenska
modellen: en stark offentlig sektor och en politik
för full sysselsättning. Nu uppträder man med en
ökad reaktionär självmedvetenhet och uttrycker
öppet sitt förakt för kollektiva lösningar på sociala
och mänskliga problem.

Den borgerliga socialpolitiken utmärks i dag av en
närmast religiös övertro på marknadsekonomin.
Med en marxistisk terminologi skulle man kunna
tala om varufetischismens intåg på bred front inom
samhällets vård- och omsorgssektor.

Man inför olika modeller som innebär att
sjukvården delas in i köpare och säljare. Blir du
sjuk är du en vårdkonsument. Sjukhuset har
förvandlats till en produktionsenhet.

I Stockholms län har man infört någonting som man
kallar DRG-systemet: Varje behandlingsinsats och
sjukdom åsätts ett pris. Din blindtarm är värd
omkring 12 000 kr. -- förutsatt att den är
inflammerad förstås. Din gallblåsa är värd omkring
16 000 kr.

Att byta levern är väldigt dyrt. Det kostar ungefär
en halv miljon kronor. Därför kan man kanske
misstänka att operationer förbehålls
överklassalkoholister som nyttjat dyrbara och
därmed högt beskattade drycker att förstöra sina
leverceller med.

Nästa steg skall bli att införa DRG-systemet inom
psykiatrin. Nu skall alltså själen också få sitt pris.
Kanske kommer en svart själ att värderas högre än
en röd? Om det vet vi ännu ingenting. Däremot kan
vi lugnt förutsätta att det blir betydligt lukrativare
att sysselsätta sig med att bota mänsklig olycka med
piller och elström än med långvariga samtal och
medkänsla.

Marknadsstyrd vård och omsorg är idealisk för den
som vill frikoppla ohälsan från sitt sociala och
mänskliga innehåll. Det är drömmen om
vårdkonsumenten som drabbas av sjukdom på
grund av ett olyckligt öde och köper boten på en
marknad.

Den marknadsstyrda vården är också idealisk för
den som vill tjäna snabba pengar på att operera fler
patienter per tidsenhet, vilket naturligtvis
underlättas av att metoderna för kvalitetskontroll
är dåligt utvecklade. Resultatet av en slarvig
operation visar sig oftast inte förrän flera år efteråt,
vilket onekligen försvårar konsumentens
möjligheter.

Vänsterpartiets förslag i bl.a. Stockholms läns
landsting om en oberoende patientombudsman har
viftats bort som ett utslag av byråkratiskt
planhushållningstänkande.

Den marknadsstyrda vården är däremot ett väldigt
dåligt instrument för den som vill styra vårdens
resurser till de grupper som har de största
vårdbehoven och de största svårigheterna att göra
sina behov gällande. Jag tänker på barn, gamla,
långvarigt pyskiskt sjuka och människor med
missbruksproblem.

Mot denna dogmatiska marknadsstyrning vill vi
inom Vänsterpartiet ställa en planering som utgår
ifrån människors behov och styrs av människors
aktiva, demokratiska inflytande i former som vi
hela tiden är beredda att utveckla.

När vi kommer till en socialbyrå, en vårdcentral
eller ett sjukhus vill vi mötas av ett leende som
sammanhänger med att vi är medmänniskor, och en
serviceanda som har sin grund i att personalen trivs
med sitt jobb. Vi vill inte mötas av det flin som lärts
in på försäljnings- och managementkurser och som
vi känner igen från hamburgerbarer och
dammsugarförsäljare.

En bra och planerad hushållning kan aldrig bli
omodern. Tvärtom är den en nödvändighet om vi
skall kunna hushålla med våra resurser och jobba
för ett samhälle där vi värnar om allas hälsa, där alla
har ett inflytande och rätt till arbete, kultur och ett
rikt liv.

Detta tycker jag borde vara också regeringens
inställning till vård- och omsorgfrågor. Jag tror inte
på idén om att varumarknadens principer kan
införas på mänsklig omsorg och omvårdnad. Vi är
inte varor och enheter som kan flyttas hit och dit
och som med olika ekonomiska modeller kan
förmås att vara effektiva. Människan är inte
lönsam. Det är inte vår uppgift här i världen att till
vilket pris som helst och i första hand utgöra en
lönsam enhet. Människans uppgift är att leva sitt
liv. Allas vår uppgift är att se till att alla människor
kan leva ett värdigt liv och få tillgång till den
generella välfärd som vi alla skall ta ansvar för att
den finns på plats för den som behöver det, oavsett
hur tjock plånbok hon eller han har.

Med det, herr talman, ställer jag mig bakom allt
som är skrivet i den meningsyttring som är fogad till
betänkandet. Jag vill yrka bifall till mom. 22--26,
60, 64--66, 95, 114, 115, 117 och 120--122. En del av
dessa moment berör frågor som mina kolleger
senare kommer att ta upp, bl.a. en del som Bo
Holmberg tog upp om Aids-delegationen och
liknande. Också familjepolitiken kommer att
beröras av andra riksdagsledamöter.

Anf. 3 STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Bo Holmberg inledde med att
ifrågasätta debattordningen. Vi har inom
socialutskottet kommit fram till att i stället för att
komma till kammaren vid ett flertal tidpunkter med
korta betänkanden på olika delområden och på
detta sätt stycka sönder ett så här stort betänkande
som vi behandlar i dag, har vi velat samla allt och
därigenom spara väsentliga delar av kammarens tid
och få en rejäl socialpolitisk debatt. Vi vill
därigenom också markera prioriteringen av de
sociala frågorna i politiken och lyfta fram dem.

När man lyssnar på Bo Holmberg och Gudrun
Schyman undrar man varför de vill utestänga övriga
partier i majoriteten från att delta i debatten. Vi var
ju också överens om att samtliga partier skulle
kunna delta när vi skulle diskutera de allmänna
riktlinjerna en gång om året. Jag är därför mycket
frågande över den kritiken.

Ni ville själva dela upp oppositionen på flera talare.
Det är väl naturligt att samma uppdelning kan ske
inom majoriteten. Dessutom bör varje
riksdagsparti kunna delta i en sådan omfattande
debatt.

När vi kommer till andra frågor, som föranleder
kortare betänkanden skall vi självfallet leva upp till
de överenskommelser som finns mellan partierna
om att ha endast en förträdare för majoriteten.
Men just vid det här tillfället och inför denna stora
debatt var vi faktiskt överens om att samtliga
partier skulle kunna vara med.

Bo Holmberg undrar om vi står för olika delar av
regeringsförklaringen, som skulle vara våra
hjärtefrågor. Han försökte överföra resonemenget
också till betänkandet.

Så är naturligtvis inte fallet. Samtliga
regeringspartier står självfallet bakom alla
formuleringar som finns i regeringsförklaringen. På
samma sätt förhåller det sig med
betänkandetexten.

Bo Holmberg kan börja läsa på s. 15 i betänkandet.
Där instämmer vi i regeringsförklaringen på hela
det sociala området.

Sedan ondgjorde sig Bo Holmberg över
tillsättandet av alkoholkommissionen. Då frågar sig
vän av ordning: Vad använde ni regeringsmakten
till? Vilka åtgärder och initiativ tog ni? Nu beklagar
ni er över sakernas tillstånd, men nu är i varje fall
en utredning tillsatt, och arbetet har igångsatts.
Men ni gjorde uppenbarligen ingenting, eftersom
ni nu klagar på den här åtgärden.

Herr talman! En av de allra viktigaste uppgifterna
under 1900-talet är att avreglera den i dag
monopoliserade sociala tjänstesektorn. Det vill vi
göra med utgångspunkt i ett system med gemensam
finansiering. Vi vill låta pengarna i stor
utsträckning följa de val som den enskilde träffar.
Därmed kombineras marknadens fördelar med det
gemensamma ansvarets rättvisa.

Detta innebär, som också sägs i
regeringsförklaringen, en valfrihetsrevolution i
välfärdspolitiken, och det ger helt nya möjligheter
såväl för dem som arbetar inom vård, omsorg och
utbildning som för dem som är beroende av dessa
tjänster. Dessutom leder detta till ökad konkurrens
och till ett bättre utnyttjande av resurserna och
därmed i sin tur till att köer och brister i dagens
system kan angripas. Svenska folket har i valet gett
oss mandat att inleda den här förändringen inom
alla välfärdens områden. Socialdemokraterna har
däremot inte fått något mandat att fullfölja sin
tredje vägens politik, den politik som har lett fram
till det arbetslöshetens stålbad som Kjell-Olof Feldt
på mycket tidigt stadium varnade för.

Vi är övertygade om att en välfärdspolitik med
denna inriktning kommer att ge en bättre service
för alla och envar. I regeringsförklaringen hette det
bl.a.:

''Familjepolitiken skall underlätta för föräldrarna
att själv välja den vård och fostran av barnen och
den arbetsfördelning som passar bäst. Det innebär
att familjepolitiken skall främja både valfrihet och
jämställdhet...''

Dessa två meningar är oerhört centrala utifrån ett
moderat men också från ett allmänborgerligt
perspektiv. Den borgerliga regeringen har nu
möjlighet och mandat att en gång för alla bryta med
den socialiserade barnomsorgen, som bygger på
Myrdals tes om att barnuppfostran är något alldeles
för viktigt för att överlämnas till föräldrarna.

Formuleringarna innebär att statsbidragen, som
tidigare bara gått till den barnomsorg som
statsmakten ansett vara bäst, nu i stället
neutraliseras och kan ges till alla former av
alternativ som uppfyller grundläggande
kvalitetskrav.

Det är en grov missuppfattning att det är lönsamt
för samhället att underlätta för småbarnsföräldrar
att förvärvsarbeta. Eftersom en daghemsplats i
genomsnitt nu kostar nära 80 000 kr. om året, måste
en förvärvsarbetande småbarnsförälder tjäna in så
mycket extra utöver de skatter som varje
inkomsttagare betalar. Det kan förekomma blott i
ett fåtal fall, då småbarnsföräldern tjänar så
mycket.

Det är nu inte lönsamhetskravet som avgör om vi
skall underlätta för småbarnsföräldrar att
förvärvsarbeta. Det avgörande är kravet på
valfrihet, att småbarnsföräldrar skall ges möjlighet
att välja mellan förvärvsarbete eller arbete i det
egna hemmet.

För att underlätta ett sådant val har regeringen i
regeringsförklaringen slagit fast ''att någon form av
vårdnadsersättning skall introduceras under
mandatperioden''.

Vi vet från flera opinionsundersökningar att en stor
majoritet av småbarnsföräldrarna skulle vilja vara
hemma med sina barn de första två--tre åren om de
hade råd med detta. Får de utöver ett
vårdnadsbidrag också göra avdrag för kostnader i
samband med vården av barn i det egna hemmet
ökar naturligtvis möjligheterna för
småbarnsföräldrarna att själva vårda sina egna
barn. Det är också en myndighetsförklaring av
föräldrarna.

Om man menar allvar med verklig valfrihet, varför
skall då vissa politiker i förväg klandra den
enskildes val? Var och en måste ju kunna göra sitt
fria val oavsett vad vederbörande politiker har för
värderingar. De som delar oppositionens
värderingar skall naturligtvis ges förutsättningar att
göra sitt personliga val, men de som har andra
värderingar skall ha förutsättningar att göra sitt
annorlunda val. Det är först då man skapar en rejäl
innebörd i begreppet valfrihet. Samhället skall vara
till för alla, oavsett om man delar Bo Holmbergs
eller Gudrun Schymans värderingar eller om man
instämmer i de annorlunda önskemål som andra
medborgare har gett uttryck för, inte minst i det
senaste valet. Det skall vara såväl praktiskt som
ekonomiskt möjligt för föräldrarna att välja den
omsorgsform som de vet passar de egna barnen
bäst.

Det är min bestämda uppfattning att den borgerliga
trepartimotionen från januari 1991, som bl.a. talar
om vårdnadsbidrag och utveckling av alternativ, till
alla delar blir verklighet och att regeringen i den till
hösten aviserade barnomsorgspropositionen
fullföljer de nödvändiga familjepolitiska
reformerna.

Det finns många goda sidor inom vård och omsorg,
och vi har till uppgift att värna och vidareutveckla
dessa. Men, Bo Holmberg, vi har också en
skyldighet att rätta till det som gått snett.
Observera att jag pekar på att det finns goda sidor
och att det finns dåliga sidor. Den generalisering
som oppositionen skyller regeringspartierna för och
som Bo Holmberg här gjorde sig till tolk för är
mycket vilseledande och felaktig. Vi understryker
vikten av att utveckla det som är bra och rätta till
det som har gått snett.

Operationsköerna och det stora antalet
färdigbehandlade åldringar som ligger kvar på
akutsjukhusen är ett par av de största problemen i
svensk sjukvård. Dessa förhållanden är inte bra för
de gamla. Det är dessutom extremt dyrt, och det
blockerar mängder av operationer. Nedläggningen
av ålderdomshem och sjukhem måste upphöra och
resurser användas till att få bort köer och patienter
i korridorer samt till att åstadkomma tidiga
utskrivningar.

Alla märker och oroas av bristen på institutioner,
från servicehus och ålderdomshem till sjukhem och
sjukhus. Så har det blivit som en följd av
modeflugan att riva institutionerna. Bo Holmberg
borde rimligen vara medveten om den kritik vi
under ett flertal år från de borgerliga partiernas sida
har riktat mot den socialdemokratiska politik som
fördes tidigare beträffande ålderdomshemmen.

Alternativen till institutionerna måste vara
utvecklade och finnas tillgängliga om en
avinstitutionalisering skall vara möjlig att
genomföra. Vi har, som Bo Holmberg också
noterade alldeles nyss, en motsvarande utveckling
för de psykiskt störda. Flera tusen personer har
ingen bostad att återvända till efter sjukhusvården,
och hemtjänsten klarar inte av att ge tillräckligt
stöd. Vi är ense om att förhållandena är sådana som
jag nyss har beskrivit.

Det är ingalunda så att personalen bär någon skuld
till vårdkrisen. Det är tvärtom så, att vårdsystemet
inte på bästa sätt tar vara på det kunnande, den
kreativitet och det ansvarstagande som finns hos
personalen.

Rätten att välja är fundamental. Ofta är det
personliga valet det viktigaste, t.ex. när det gäller
att välja sin egen läkare eller distriktssköterska
eller att kunna påverka valet av hemsamarit. Det är
viktigt att kunna välja någon man känner
förtroende för. Även valet av boende -och
serviceform, som sjukhem, sjukhus,
ålderdomshem och gruppboende, är viktigt.

Människor skall kunna påverka hela sin livsmiljö
och vårdinriktningen i betydligt större utsträckning
än vad som har varit möjligt hittills.

Även svårt sjuka och handikappade måste få
bestämma över sin vardag genom att på lika villkor
få välja mellan olika former av service, vård och
boende. Så långt detta är ekonomiskt och praktiskt
möjligt måste de mest vårdbehövande också få
behålla ett eget hem i äldrevården -- även sedan
man flyttat till institution.

För många åldersdementa kan dagvård eller
gruppboende vara den idealiska lösningen. Det är
sålunda angeläget att alternativen blir fler och att
möjligheterna till dagvård och gruppboende ökar.

Alternativ äldreomsorg och äldrevård som
uppfyller rimliga kvalitetskrav skall ges rätt till
samma stöd från det allmänna som motsvarande
offentligt bedrivna verksamhet.

Utgångspunkten för vår politik är att ansvaret skall
läggas så nära den enskilda människan som möjligt.

Vård och omsorg måste kunna bedrivas av många
olika vårdgivare genom att enskild och offentlig
verksamhet får komplettera varandra i ett
konkurrensförhållande. Alla huvudmän måste ges
möjlighet att bedriva sin verksamhet på likvärdiga
och rättvisa ekonomiska villkor. Då kan alla goda
krafter tas till vara. Patienternas behov och
önskemål fäller avgörandet. Denna mångfald, som
vi vill uppnå med vår politik, stimulerar kvaliteten
och valfriheten.

Jobben försvinner inte med de förändringar som vi
vill genomföra, men arbetsuppgifterna kan bli mer
intressanta och personalen kan också få möjlighet
att välja den arbetsgivare som man önskar arbeta
hos. I sin tur leder detta till bättre löne- och
anställningsvillkor. Nyföretagande och
nyetablering ger dynamik och utvecklingskraft
också åt vård och omsorg.

Det är vår grundläggande uppfattning att
inriktningen på socialpolitiken måste vara att skilja
mellan finansiering och produktion av sociala
tjänster. En gemensam och solidarisk finansiering
av vård och omsorg behöver inte förenas med
offentliga monopol på produktionen av dessa
tjänster. Tvärtom bör enskilda och offentliga
alternativ få konkurrera på lika ekonomiska villkor.

Det är mot den bakgrunden som vi hälsar med
tillfredsställelse att regeringen nu omsätter vad som
har sagts i regeringsförklaringen, vilket man har
gjort beträffande en rad utredningar, bl.a.
utredningen om hälso- och sjukvårdens
organisation och finansiering.

Om inte skattemedel, som i dag ensidigt används
för att subventionera offentlig verksamhet,
kommer motsvarande verksamhet i offentlig regi
till del, blir det nära nog omöjligt för alternativen
att utvecklas. I praktiken innebär gällande
statsbidragsregler på flera områden att det bara är
människor med pengar som kan utnyttja enskilda
alternativ.

Skall en reell valfrihet skapas måste dessa regler
ändras. Det handlar om att anpassa vård och
omsorg till de enskilda individerna och att ge alla
möjlighet till trygg och bra vård och omsorg utifrån
deras egna, personliga val. Valfrihetsprincipen bör
därför skrivas in i såväl socialtjänstlagen som hälso-
och sjukvårdslagen.

Jag ber, herr talman, med det anförda att få yrka
bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter.

Anf. 4 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag skulle vilja säga till Sten Svensson
att min -- och jag antar Bo Holmbergs -- kritik mot
debattordningen inte handlar om att utestänga
någon från att tala. Men det finns ju en
majoritetsskrivning i betänkandet, som samtliga av
de borgerliga partierna står bakom, och då undrar
jag varför samtliga skall gå upp och tala för samma
vara -- det kanske är ett utslag av valfrihet. Ni
företräder ju en regeringspolitik, och den kan ni väl
ta ansvar för en och en -- det är inte nödvändigt att
alla gör det. Eller skall bristen på minister i
kammaren kompenseras med så många ledamöter?
Det kanske är den överenskommelse ni har. Det
handlar naturligtvis inte om att förvägra någon att
tala, men vi brukar säga att vi skall vara effektiva i
den offentliga förvaltningen. Det här är en del av
den.

Jag vill beröra det faktum att Sten Svensson tog upp
barnomsorgen -- som det väl blir en mer utförlig
debatt om senare. Eftersom jag är så djupt oense
med Sten Svensson vill jag säga någonting om
detta. Den valfrihet som ni talar om att
vårdnadsersättningen skulle innebära är verkligen
en valfrihet med mycket stora begränsningar. Jag
vet inte vad ni har kommit överens om beträffande
nivån på vårdnadsbidraget. Jag har hört allt från
18 000 kr. upp till 40 000 kr. per barn och år. Vem
kan leva på det? Vem har möjlighet att finansiera
sin vardag med de pengarna? Vad gäller kvinnor,
måste de i så fall leva tillsammans med män som har
en rejäl inkomst.

Detta är en hemmafrupeng, eller en ersättning för
''vård av frisk man i hemmet'' -- det är en bättre
varubeteckning för vad det här bidraget egentligen
handlar om. Det är någonting som är mycket
populärt i breda kretsar, inte minst längre ned på
kontinenten. Jag tycker att det är fullständigt
barockt. Det är åtskilliga steg tillbaka i
utvecklingen, och det skapar inte någon reell
valfrihet.

Det är också cyniskt att sätta rätten att välja som
det fundamentala i livet. Den fundamentala
rättigheten är väl ändå att kunna leva ett anständigt
liv, ett värdigt liv, att vara tillförsäkrad det på olika
sätt. Det skall vi hjälpas åt att se till att alla är. Om
Sten Svensson med den här fundamentala
valfriheten menar att människor skall kunna välja
olika lösningar, olika kvaliteter och olika nivåer,
ungefär som det moderata ungdomsförbundet
menar, kan jag förstå innebörden. Men säg det då,
att det skall vara skillnad i kvalitet och utbud, att
skillnaden 1--10, som vi kanske har i Sverige i dag,
är för liten och att den skall vara 1--100 eller 1--
1 000! Om det är det differentierade samhället som
Moderaterna vill införa, säg det då klart och tydligt,
och tala inte om en allmän valfrihetsrevolution! Det
gör man på bekostnad av så många andra grupper
i samhället i dag, som alltså får sin frihet ytterligt
begränsad, genom att det inte finns arbete,
barnomsorg, osv.

Anf. 5 STEN SVENSSON (m) replik:

Herr talman! Beträffande debattordningen, sade
Gudrun Schyman själv i sitt anförande att hon
hänvisade till kolleger som skulle komma upp
senare i debatten. Det är samma sak här, dvs. att
flera kan tala som företräder samma politik. Är det
inte bättre att lyssna till den samstämmighet som vi
ger uttryck för i debatten, analogt med den
samstämmighet som finns i betänkandet och som
kom till uttryck, som jag sade i mitt anförande, i
regeringsförklaringen?

När det sedan gäller barnomsorgen vill vi rätta till
den orättvisa som finns i dag. Den som inte får
möjlighet att utnyttja en plats i den kommunala
barnomsorgen får ju inte del av det statliga stödet,
eftersom det lämnas ensidigt. Med den
omfördelning vi gör skapar vi förutsättningar för
alla former att kunna göra sig gällande och skapar
då också den reella förutsättningen för familjerna
att göra sina egna personliga val, utifrån den
kunskap som föräldrarna själva har om vad som är
bäst för de egna barnen.

Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! De kolleger till mig som kommer upp
senare i debatten skall diskutera andra avsnitt i
detta betänkande, dvs. sjukvården, aidspolitiken,
barnomsorgen, osv. Det avsnitt som den här
debatten handlar om är ju de allmänna politiska
riktlinjerna och de stora dragen. Det var där som
jag menade att det verkar obehövligt att så många
skall säga samma sak -- vilket jag antar att ni skall
göra.

Att rätta till de orättvisor som finns i dag är en
mycket hedervärd ambition, men det gör man
bevisligen inte genom att införa ett vårdnadsbidrag.
Den största orättvisan i dag är att det inte finns
barnomsorg till alla som uppenbarligen vill ha det,
att man har begränsat tillgängligheten i
barnomsorgen så till den milda grad, genom att
minska öppettiderna, genom att försämra
kvaliteten och genom att drastiskt öka avgifterna.

Vem skall finansiera vårdnadsbidraget? På vems
bekostnad införs det? Jo, det har förts diskussioner
om föräldraförsäkring, höjda avgifter, osv. Det är
väl inte att öka utbudet. Man kan inte få någon
valfrihet förrän alla som vill ha barnomsorg också
kan tillförsäkras det, med en god kvalitet och till en
rimlig kostnad. Då först kan man börja diskutera
något annat. Om det skall vara en reell valfrihet för
människor att stanna hemma i två år med sina barn,
måste det vara med en lön att leva på, Sten
Svensson, annars är det ingen reell valfrihet. Vem
skall betala det?

Dessutom är den kommunala barnomsorgen
samhällsekonomiskt lönsam; den går runt av sig
själv. Det har utredning efter utredning visat.
T.o.m. den folkpartistiske socialministern
instämmer numera i detta.

Anf. 7 STEN SVENSSON (m) replik:

Herr talman! De allmänna riktlinjerna täcker ju
hela det socialpolitiska fältet. Det går inte att med
ett enda anförande täcka alla detaljer på det
området, utan det kan vara rimligt att man delar
upp det. När vi hade överläggningar internt inom
socialutskottet var vi faktiskt överens om att vi i den
här delen kunde tänka oss att samtliga partier
deltog. Jag vill bara påminna om att det vid den
tidpunkten inte restes några invändningar vare sig
från Gudrun Schymans eller från Bo Holmbergs
sida.

När det gäller barnomsorgen är det viktigt att man
skapar sådana förutsättningar att olika alternativ
kan utvecklas. Då ökar också utbudet. Sedan är det
upp till föräldrarna att avgöra vilka som skall få
betjäna dem och ge dem service. De som har god
kvalitet och ger bra service får också många kunder.
De som inte lever upp till detta får inte några
kunder. Så kommer det att fungera.

Men vi har inte den situationen i dag, med den
monopolställning som finns för den kommunala
barnomsorgen. De olika utbuden får inte möjlighet
att bli jämförda med varandra på rättvisa och lika
villkor. Föräldrarna får då inte möjlighet att välja
den form som de själva allra helst vill ha.

Jag kan förstå att Gudrun Schyman med sina
värderingar tycker att föräldrarna bara skall välja
en viss form, som Gudrun Schyman tycker är vettig.
Men det finns människor med helt andra
värderingar som säkert kommer att bli nöjda med
att kunna göra ett annat val, eftersom de har helt
andra värderingar av vad som är bäst för de egna
barnen.

Andre vice talmannen anmälde att Gudrun
Schyman anhållit att till protokollet få antecknat att
hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 8 BO HOLMBERG (s) replik:

Herr talman! Sten Svensson tillskriver
socialdemokratin och svensk lagstiftning
uppfattningen, att barnen är så viktiga att
föräldrarna inte kan ta ansvar för barnuppfostran.
Det tycker jag gränsar till oförskämdhet, både mot
svensk lagstiftning och mot socialdemokratin.
Svensk lagstiftning lägger ansvaret för barnens
uppfostran på föräldrarna. Socialdemokratin har
varit med och drivit fram den lagstiftningen.

Sten Svensson sade att regeringen talar med en
tunga. Jag ställde i en interpellationsdebatt
följande fråga till socialministern: Anser
socialministern att man skall fullfölja finansplanens
nedskärningar gentemot kommuner och landsting
efter 1993? Bengt Westerberg svarade: Jag har inte
den uppfattningen.

Eftersom regeringen har en uppfattning i
finansplanen och socialministern här i kammaren
har sagt någonting annat vill jag nu fråga Sten
Svensson: Vad gäller? Vad säger den gemensamma
tungan, vad är det gemensamma budskapet? Och
vad anser Sten Svensson själv?

Jag vill vidare illustrera den förenklade valfrihet
som Moderaterna vill införa -- att ställa individer
mot kollektivet. Det är en konstlad motsättning.
Historien har lärt oss att den enskildes valfrihet
aldrig kan ställas mot det gemensamma bästa -- det
är hela tiden fråga om en avvägning.

Nu inför Moderaterna ett husläkarsystem i
Stockholm. Hittills har stockholmarna haft
möjlighet att gå till vilken vårdcentral de vill eller
åka direkt till sjukhuset om de vill. Med det nya
husläkarsystemet måste de gå till det område där
husläkaren är och får inte åka till ett sjukhus. Vad
anser Moderaterna om den typen av
inskränkningar i valfriheten?

SCB har gjort en undersökning, och den bekräftar
inte att majoriteten av kvinnorna vill vara hemma,
som Sten Svensson säger. 85 % ville vara ute och
arbeta.

Jag tror att många svenska kvinnor i valrörelsen
uppfattade budskapet från framför allt
Moderaterna, Centern och kds så, att man skulle ha
de pengar i form av statsbidrag och skatt som
kommuner och landsting betalar till barnomsorg,
och sedan skulle man som grädde på moset få ett
vårdnadsbidrag.

Nu vet vi inte vad som kommer ut av de olika
valtalen; vi har ju ännu inte sett något förslag. Men
inte tror jag att kvinnorna tänkte sig att man skulle
norpa från det befintliga systemet.

Anf. 9 STEN SVENSSON (m) replik:

Herr talman! Som svar kan jag hänvisa till att de
borgerliga regeringspartierna nyligen bekräftade
sin ståndpunkt i den frågan när man här i
kammaren enhälligt röstade för den finansplan som
den borgerliga regeringen har lagt fram.

Det är nödvändigt att den ekonomiska politiken
fullföljs, så att vi får förutsättningar att skapa
tillväxt i ekonomin. Det är endast genom den
uppläggningen som vi får möjligheter att klara de
stora åtaganden som ligger framför oss, exempelvis
inom äldrevården. Vi vet att antalet äldre kommer
att öka mycket kraftigt, särskilt i grupperna över 80
år. Det kommer att kräva resurser som i dag inte
finns. De måste skapas med en ekonomisk politik
som ger tillväxt i ekonomin, och då måste finans-
och skattepolitiken läggas om, så att näringslivet,
som skall producera nya resurser och bära upp och
försörja den offentliga verksamheten, får
förutsättningar att klara sin uppgift. Alternativet är
att investeringarna kommer att ske utomlands. Då
ökar arbetslösheten här hemma ännu mer.

Vad är det för fel, Bo Holmberg, på den
uppfattning som vi ger uttryck för och som går ut på
att de människor som vill välja en viss form av ett
socialt utbud -- det behöver inte gälla enbart
barnomsorg; det kan gälla också hälso- och
sjukvård och äldreomsorg -- också skall få göra det?
Varför skall man inte kunna få välja det man själv
vill ha?

Bo Holmberg säger att då kanske man gör ett dåligt
val. Men den bedömningen får vi lov att överlåta
till individerna att själva göra och ta ansvar för. Har
man efter lugn och samvetsgrann prövning kommit
fram till vad man anser vara det bästa för de egna
barnen -- varför skall man då inte kunna få välja
den barnomsorgsformen?

Sedan får valen visa hur mycket som bör kunna tas
fram på utbudssidan. Där kan man kanske inte i
någon större utsträckning luta sig mot någon
statistik, utan det är efterfrågan som avgör det.
Finns det ingen efterfrågan kommer det inte heller
att vara möjligt för de olika alternativen att finnas
kvar.

Sedan har vi i vårt land kommunal självstyrelse, i
både kommuner och landsting. De har möjligheter
att göra sina egna prioriteringar. Med den
omläggning av statsbidragsreglerna som kommer
att ingå i KEK-förslaget, som läggs fram i samband
med kompletteringspropositionen, får de större
förutsättningar att göra sina egna val. Sedan är det
naturligtvis viktigt att vi strävar efter att säkra
kvaliteten.

Anf. 10 BO HOLMBERG (s) replik:

Herr talman! Jag kan inte uppfatta Sten Svenssons
uttalanden på annat sätt än så, att han har en annan
uppfattning än landets socialminister om hur man
skall hantera ekonomin gentemot våra kommuner
och landsting. Jag uppfattar Sten Svensson så, att
finansplanens riktlinjer skall gälla, och dem tog
Bengt Westerberg avstånd från när det gällde 1994
och 1995. Klarare än så kan väl inte budskapet om
att ni talar med en tunga vederläggas.

Låt mig sedan gratulera Sten Svensson och
moderaterna till framgångar hittills. Jag tycker att
det är ni som har haft taktpinnen. Ni har bestämt
marschriktningen, ni har bestämt tonläget. Jag vill
beklaga solidariteten om detta skall fortsätta. Skall
man genomföra finansplanen med dess jättestora
förändringar är det ungefär som att skicka fram den
skånska brigaden mot solidariteten och dem som
bäst behöver samhället. Vi får se hur det blir på den
punkten.

Det är märkligt, Sten Svensson, att ni talar om
avmonopolisering när det gäller demokratin. Att
folk går och röstar i ett demokratiskt system kallar
ni för monopol! Det tror jag att ni gör för att bereda
marken för privatiseringar.

Samma sak är det när ni talar om kris. Jag anser inte
att vi har någon sjukvårdskris i Sverige. Ni talar om
det för att bereda marken för privatiseringar. Jag
undrar vilket som egentligen är Sten Svenssons
modelland för välfärd, eftersom Sverige inte duger.
Vilket land är er förebild?

Anf. 11 STEN SVENSSON (m) replik:

Herr talman! Det finns ingen kris, säger Bo
Holmberg. Men alldeles nyss hörde vi Bo
Holmberg i sitt anförande tala om de psykiskt
störda. Jag har samma uppfattning. Vi har i vår
utredning lyft på de olika stenarna och sett vad som
finns därunder: stora brister som vi måste rätta till,
stora problem som vi måste lösa.

Det finns problem också inom äldreomsorgen, det
finns problem inom hälso- och sjukvården. Jag
undrar vad de enskilda människor som upplever de
här problemen tänker och tycker om den
generalisering som Bo Holmberg gjorde nyss i sin
replik, då han sade att det inte finns sådana
problem.

Jag har i mitt anförande noga understrukit att våra
välfärdssystem har många goda sidor som vi skall
värna. Vi skall vidareutveckla och förbättra
systemen. Men vi är skyldiga att rätta till det som
har gått snett -- vi skall göra både/och. Det är
inriktningen på vår politik, som skall leda till att vi
skapar förutsättningar för fler att vara med och ge
service och öka utbudet, att vi skapar
förutsättningar för en ökad valfrihet, så att
människorna själva kan få välja det de innerst inne
helst vill ha när det gäller vård och omsorg.

Anf. 12 ULLA ORRING (fp):

Herr talman! Först vill jag instämma i vad Sten
Svensson har sagt, nämligen att vi har gjort upp om
en debattordning som innebär att alla partier skall
få delta i diskussionen. Jag tycker att det är nästan
genant att höra Bo Holmberg och Gudrun Schyman
framföra synpunkten att de övriga borgerliga
partierna inte skulle få delta i den enda
generaldebatt vi har om socialpolitikens mål och
inriktning. Det är inte värdigt ett demokratiskt
samhälle.

Människans åldrar och livets skiften har alltid
inneburit förändringar och växlingar. Födelse,
barndom, ungdom, vuxenliv, ålderdom och död
utgör stegen på livets trappa. Därför blir livsloppets
sociala utmaningar en del av det politiska
beslutsfattandet, något som till stor del omfattas av
förslag och åtgärder som rör just socialutskottets
arbetsområde och det betänkande som vi i dag
behandlar.

Vi är många som i skilda sammanhang sett olika
varianter av gamla målningar och broderier som
föreställer ålderstrappan. I dag kan vi betrakta
denna ålderstrappa som en idealiserad bild av det
goda livet i det gamla bondesamhället. Vi vet dock
alltför väl att det var få som nådde exempelvis livets
höjdpunkt vid 50 års ålder och att ännu färre levde
till hundraårsdagen. I dag är det inte alltför sällsynt.

Vi känner också alltför väl till de slitsamma villkor
som människorna, särskilt kvinnorna, hade att
brottas med förr -- stora barnkullar och hög
barnadödlighet. De gamla hade sin plats på
undantaget -- i bästa fall med fri vedbrand. Vad det
är vet Bo Holmberg. Det är inte alltför länge
sedan -- visst minns vi?

Dock finns det många som önskar se livet insatt i
dessa föreställningsramar -- ålderstrappans mer
idealiserade bild med livet indelat i födelse,
barnaår, ungdomsår med skola, familjebildning,
förvärvsarbete samt pensionering med åldrande
fram till döden, som ett självklart och inrutat
mönster.

Vårt samhälles institutioner -- skolan,
barnomsorgen, arbetslivets organisering -- fungerar
i huvudsak också utifrån samma föreställning.
Gränserna i dagens moderna samhälle är dock mer
flytande än någonsin. Och alla ställer vi krav på
samhällets institutioner för våra enskilda behov vid
olika tidpunkter i vårt liv. Det mesta skall räcka till
allt. Men frågorna hopar sig inför kraven: Hur
mycket kan vi påverka vårt eget livsprojekt, och
hur mycket är vi beredda att ställa upp solidariskt
för varandra?

Hur våra liv gestaltas bestämmer vi själva som
enskilda och självständiga individer, anser jag.
Politiska beslut och offentliga åtgärder kan aldrig
ge livet mening eller innehåll. De utgör däremot
viktiga villkor för att vi som individer kan växa och
utvecklas -- villkor som just uppstår genom
politiska avgöranden.

Därför är de grundvärderingar som genomsyrar de
gemensamma insatser som formas i politiska
församlingar -- t.ex. här i riksdagen i dag, eller i
morgon -- av stor betydelse för den enskilde
individens möjligheter att forma sitt eget liv.

''Staten måste ha det yttersta ansvaret för att alla
medborgare ges en grundläggande trygghet vid
arbetslöshet, sjukdom, ålderdom och handikapp.''
Detta har regeringen slagit fast i sin deklaration vid
maktskiftet i oktober. Det är faktiskt inte nästan ett
år sedan den nya regeringen tillträdde, utan det är
bara drygt ett halvår sedan det skedde.

Vidare sägs det i regeringsdeklarationen: ''Dessa
insatser måste även i framtiden till den alldeles
övervägande delen finansieras gemensamt.

Däremot finns det ingen anledning att själva
produktionen alltid skall ske i offentlig regi. Att
skilja på offentlig kontroll och finansiering å den
ena sidan och en fri produktion med enskilda,
kooperativa och offentliga producenter å den andra
blir därför den grundläggande principen för
förnyelse av de olika välfärdssystemen.''

Herr talman! Det finns skäl att återupprepa
grundvalarna beträffande inriktningen av
välfärdspolitiken, som också kommer till uttryck i
det betänkande som vi i dag skall ta ställning till.
Flera av de socialdemokratiska reservationerna
uttrycker misstro och avståndstagande. Det gäller
t.ex. reservation 1 från Socialdemokraterna. Där
står det att ''välfärdsmålen inte uppnås på grund av
den svåra situation som regeringens politik skapat''.
Detta säger Socialdemokraterna när knappt ett
halvt år gått sedan den borgerliga regeringen
tillträdde.

Innan jag mera utförligt går in på några av
sakfrågorna i betänkandet och därmed några av
socialpolitikens huvuduppgifter vill jag erinra om
välfärdsstatens liberala rötter. Ibland får man en
känsla av att Socialdemokraterna vill ha monopol
på välfärden. Men det är faktiskt många som har
varit pådrivande i det avseendet.

Både i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet
drev ett antal liberala reformatörer frågor om
människans rätt till en bra bostad och bra
arbetsförhållanden. Liberala krafter har hjälpt till
när det gällt att bygga upp ett gott välfärdssamhälle
med stark medborgerlig aktivitet, utbildning,
sjukvård och social trygghet för alla. Liberal
opinionsbildning har banat väg för folkpensionen
och andra socialförsäkringar liksom för en
mångsidig utveckling av barnomsorg, äldreomsorg
och handikappomsorg. Tror någon att vi liberaler
vill ha en nedrustning i det sammanhanget?

Att försvara den enskildes rätt till en värdig tillvaro
och att ge röst åt de människor som själva inte med
tillräckligt eftertryck kan hävda sina intressen har
länge varit, och kommer att förbli, en liberal
huvuduppgift.

Bertil Ohlin, tidigare partiledare för Folkpartiet,
kom att benämna de här grupperna det glömda
Sverige. För Folkpartiet liberalerna förblir det en
grundläggande förpliktelse att arbeta för rättvisa åt
det glömda Sverige.

Människors lika värde har vuxit fram historiskt. Är
då människovärdet hotat i dag? Knappast inom vårt
lands gränser. Men mycket av det som sägs i den
schablonmässiga debatten ger ibland ett intryck av
att man har en sådan inställning.

Människors lika värde utgör ju också en av
utgångspunkterna för bl.a. socialtjänstlagen,
hälsooch sjukvårdslagen, omsorgslagen och olika
medicinska deklarationer.

När jag läser de socialdemokratiska motioner som
tas upp i det aktuella betänkandet, bl.a. motion
1991/92:So232, blir jag upprörd över den
svartmålning som där görs. Man uttrycker sig t.ex.
så här: ''Om marknadsekonomins principer tillåts
härja fritt på de områden vi vant oss vid sköts av
den gemensamma sektorn, riskerar den offentligt
drivna verksamheten att utarmas.'' Vilka
principer? Är det fortfarande fel att driva
barnomsorg i privat regi? Och vilka recept har
Socialdemokraterna som alternativ till
marknadsekonomin? Planekonomin har ju dömts
ut efter årtionden av misslyckade experiment i
öststaterna. Men ni socialdemokrater fortsätter att
kräva höga skatter och en offentlig sektor som det
enda receptet när det gäller att upprätthålla
välfärdspolitiken. Jag undrar: Var finns
nytänkandet?

Jag vill framhålla att vi i Folkpartiet liberalerna
anser verksamheten i kommuner och landsting vara
en av de viktigaste verksamheterna när det gäller
att värna och utveckla välfärden i Sverige.

Sten Svensson har i sitt anförande här framhållit
hur viktigt det är med offentliga tjänster och den
personal som jobbar med sådana.

Vi vet ju att många kommuner nu har det kärvt.
Stora krav ställs således på förändringsarbetet, som
i sig inte behöver betyda kvalitetsförsämringar. Vi
på borgerligt håll ser också nya möjligheter i och
med att den offentliga sektorn får konkurrens. De
som i dag är verksamma inom olika sociala
områden exempelvis får själva möjlighet att driva
verksamhet på samma villkor som kommuner och
landsting. Det här är viktigt, inte minst för den
kvinnliga företagsamheten. För konsumenten och
samhället kan det innebära både bättre och
billigare sociala tjänster.

Folkpartiet liberalernas grundinställning, liksom
regeringens, är att de sociala tjänsterna även
fortsättningsvis skall betalas solidariskt
skattevägen. Men själva produktionen kan mycket
väl utföras av enskilda producenter. Den
inställningen synes inte vara självklar hos
Socialdemokraterna.

Vi måste nu värna välfärden genom att föra en
politik som säkrar själva förutsättningarna för
välfärd. Det handlar då om ekonomisk tillväxt.
Sverige måste nå en varaktig ekonomisk tillväxt,
dvs. komma upp till samma nivå som åtminstone
jämförbara europeiska länder uppnått. Under de
socialdemokratiska regeringsåren har vi, bedrövligt
nog, halkat efter.

Till skillnad från den hittills förda
socialdemokratiska socialpolitiken vill vi utveckla
välfärden bl.a. genom att öka valfriheten, genom
att befria kommuninvånare och kommunanställda
från de kommunala monopolen. Vi ser alltså andra
lösningar.

Sanningen är ju också den att ni socialdemokrater
lämnade efter er en offentlig sektor i betydande
obalans och med stora underskott i budgeten. Det
är en dyr nota som måste betalas. Dessutom måste
de offentliga finanserna saneras. Det är smärtsamt
men nödvändigt för både samhället och den
enskilda människan om vi skall klara välfärden.

Fru talman! En särskilt utsatt grupp utgör de
handikappade, vars levandsförhållanden nu måste
förbättras -- det var Folkpartiet liberalernas enda
vallöfte. Så har nu också skett beträffande
vårdbidraget till familjer med handikappade barn.
Detta bidrag höjs nu alltså, och fler initiativ
kommer från regeringen.

Jag vill också säga några ord om äldrevården som vi
vill ge hög prioritet. Som jag inledningsvis
konstaterade innebär en generell välfärdspolitik att
alla har rätt till välfärdsstatens förmåner, särskilt de
äldre som strävat före oss.

ÄDEL-reformen har nyligen genomförts. Det är
för tidigt att nu fälla ett omdöme. Regeringen har
bl.a. tillsatt betalningsansvarskommittén, som i
dagarna går ut med en enkät till samtliga landsting
och kommuner. Det blir en viktig uppgift för oss i
socialutskottet att noga följa hur de äldre och deras
anhöriga upplever bl.a. tillgången till vårdresurser,
inte minst tillgången till hemtjänst ute i
kommunerna. Socialministern kommer att föreslå
riksdagen att tidigarelägga utbyggnaden av
gruppbostäder till en kostnad av 3 miljarder totalt.

Vad gäller hälso- och sjukvården vill jag bara säga
att min partikollega Barbro Westerholm kommer
att tala om den i sitt anförande senare här. Jag vill
emellertid bemöta Bo Holmberg, som säger att
ingenting nytt händer på hälso- och
sjukvårdsområdet. Men det kommer faktiskt en
proposition någon gång under hösten om
husläkarsystemet. Med anledning därav vill jag
klart säga att en jämn läkarförsörjning i landet är en
förutsättning. Förmodligen krävs det därmed också
en utökning av grundutbildningen av läkare i
Umeå. Den frågan har vi också tagit upp i
utskottet.

Jag vill också särskilt nämna drog- och
alkoholmissbruket, där vi behöver föra en
gemensam kamp. Min uppfattning är att vi på alla
sätt måste söka att uppskjuta alkoholdebuten för de
unga. Den är oftast inkörsporten till det hårda och
farliga missbruket av narkotika. Därför är det bra,
tycker jag, att regeringen har tillsatt
alkoholkommissionen.

Bo Holmberg kritiserar sammansättningen. Men
det svenska utredningsväsendet är ju välkänt.
Sammansättningen av ledamöterna i
alkoholkommissionen har skett på demokratisk
grund. Jag förstår inte att det är något fel i att det
finns både alkoholliberaler och förbudsivrare. Det
är i alla fall här man skall försöka att lösa
problemen.

I dag uppges ca 300 000 svenskar dricka så mycket
alkohol att det har en negativ inverkan på deras
hälsa,familjeliv och arbete. Tänk efter! Vi skulle
spara miljarder och bättre kunna bruka våra
skattemedel till omsorg om äldre, handikappade
och det glömda Sverige.

Jag vill också ta upp familjepolitiken en smula. Det
är bra att vi för en aktiv familjepolitik. Föräldrarnas
ansvar för barnen kan inte nog understrykas. Men
det måste också finnas stödjande nätverk utanför
familjen. Tyvärr finns det barn som far illa, oftast
beroende på föräldrarnas missbruk. Inte minst
dessa barn behöver vårt stöd.

Vi behandlar i utskottet ett antal motioner om
barnen och familjepolitiken. Jag kan inte
kommentera alla, men jag vill nämna SCB:s
redovisning under veckan. Där visades att det nu
finns 400 000 barn i daghem och familjedaghem.
Efterfrågan i januari var enligt SCB 407 000 platser.
Sålunda tycks i dagsläget behoven vara nära nog
tillgodosedda. Vi vill fortsättningsvis slå vakt om
barnomsorgen.

I lilla Balsjö, i Sveriges minsta kommun Bjurholm,
gläder man sig i dagarna åt ett nytt dagis. Man
bygger om den gamla outnyttjade lärarbostaden till
dagis, med en beräknad driftkostnad som ligger
betydligt lägre än som vanligt är. Det visar att det
finns vilja hos föräldrarna att ta egna initiativ till att
ordna en bra barnomsorg för barnen om, som i
detta fall, ramarna finns.

Generellt tror jag att vi kan vara stolta över en bra
barnomsorg i vårt land. Det handlar inte enbart om
barnpassning, utan om en kvalitativt god omsorg
med pedagogiska mål.

Tyvärr låser Socialdemokraterna fast sig vid rigida
lösningar. Man vill inte se flexibilitet och variation
i barnomsorgssystemet. Valfriheten sitter trångt.
Man misstänker den pedagogiska inriktningen och
vill inte heller ställa upp bakom värderingarna att
barnomsorgen skall bygga på kristen etik och
västerländsk humanism.

Då jag läser reservation 23 tycker jag att
Socialdemokraterna inte riktigt vill se skogen för
alla träd. Vi minns Socialdemokraternas motstånd
i höstas mot att avskaffa Lex Pysslingen. Det var ett
mycket starkt motstånd.

Vi inser i alla fall att det är mycket viktigt att
kvaliteten i barnomsorgen finns kvar, och det
tänker vi från borgerligt håll fortsätta att hålla fast
vid.

Debatten om finansiering av barnomsorgen i och
med förslaget att slopa de specialdestinerade
bidragen och övergå till en påse pengar till
kommunerna pågår nu som bäst.
Socialdemokraterna begär nu lagstiftning om rätt
till barnomsorg. Vi avvisar det kravet.

Utskottet utgår från att frågan om lagstiftning
kommer att övervägas inom regeringen i samband
med propositionen om den kommunala ekonomin,
vilket också bekräftades av socialministern i ett
frågesvar här i kammaren i tisdags.

Vi skall inte blunda för de olika synpunkter som
finns på utformningen av en bra familjepolitik. Det
är lätt att önska, som jag sade tidigare.
Utgångsläget för välfärden är dock ordnade
finanser för staten. Sanningen var ju i höstas att den
nya regeringen fick ta över en ekonomi i total
stagnation.

Vår inställning är att alla reformer måste vara
finansierade. Jag vill också påminna om
regeringsdeklarationen, där vi borgerliga partier
har slagit fast att det måste finnas barnomsorg
utanför hemmet av god kvalitet och även bättre
ekonomiska möjligheter, för dem som så önskar, att
stanna hemma. Det är en politik vi ämnar fullfölja.

Fru talman! Det går att pröva nya vägar, och det går
att överge gamla hjulspår. Jag är övertygad om att
vi kan se fram emot bättre tider genom de rätta
åtgärderna. Jag vill med detta yrka bifall till
socialutskottets hemställan och avslag på
reservationerna och meningsyttringen.

Anf. 13 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Fru talman! Jag kan hålla med Ulla Orring om att
man kan få bättre tider med de rätta åtgärderna.
Frågan är vilka åtgärder man vidtar, och om det
verkligen blir några bättre tider. De tycks lysa med
sin frånvaro när det gäller de frågor som vi
debatterar i dag. Det är ett faktum.

Jag kan inte säga att det enbart beror på den nu
sittande regeringen. Det är också ett resultat av en
ekonomisk politik som inleddes av den tidigare
regeringen, med indragningar av miljardbelopp
från landsting och kommuner, samtidigt som allt
fler arbetsuppgifter läggs på dem. Det är inte så lätt
att kombinera ett minskat antal kronor och ören
med en ökad social ambition. I denna rävsax sitter
i dag många kommuner och landsting, tyvärr.

Vi ser att det som får vika undan är det nödvändiga
förebyggande arbetet, motivationsarbetet och det
mycket krävande arbete som behövs för de absolut
svagaste grupperna. Det vi ser i landsting och
kommuner i dag, Ulla Orring, är ökande klyftor
mellan fattig och rik, mellan dem som har makt och
de som är maktlösa. Detta dokumenteras i
utredning efter utredning. Det går inte att säga att
det inte är så, för det är så. Vi ser ett växande
missnöje hos stora grupper av människor som inte
får sina elementära behov tillfredsställda.

Vi hade en debatt för inte så länge sedan då
socialministern var med och jag tog upp de
bostadslösas situation. Människor har inte tak över
huvudet i storstaden Stockholm år 1992, utan
välfärdsorganisationer och frivilliga får gå ut i
annonskampanjer för att ragga pengar så att
människor kan få tak över huvudet, en tallrik soppa
och en smörgås. Det tycker inte jag är att hålla
människovärdet särskilt högt.

I sina ekonomiska resonemang upprepar man om
och om igen att marknadsekonomin är lösningen,
som om det skulle vara någon garant för demokrati
och välfärd. Det är inte så. Det finns diktaturer som
har haft en marknadsekonomi som har blomstrat
och som har haft en otrolig ekonomisk tillväxt. Men
inte har det tillförsäkrat människor välfärd och
demokrati. Den kopplingen finns inte, Ulla Orring.
En planhushållning av den modell som de
östeuropeiska länderna hade gav heller inte
människor välfärd och demokrati.

Men jag tror att vi måste vara överens om att en
planerad hushållning och en planerad ekonomi,
som tillvaratar resurser på bästa sätt och som inte är
destruktiv, är det som behövs för att alla människor
skall få ett människovärde.

Anf. 14 ULLA ORRING (fp) replik:

Fru talman! Gudrun Schyman kritiserar i vanlig
ordning marknadsekonomin, och hon kritiserar
faktiskt också planekonomin och talar sig varm för
en planerad ekonomi. En planerad
marknadsekonomi tycker jag är bra. Men för att
man skall kunna fördela resurser, måste man också
få in inkomster. Det jag har erfarit efter att ha följt
Vänsterpartiets motioner under årens lopp är att
man är mycket duktig på att dela ut de pengar som
inte finns. Men när det har gällt att se till att det
kommer in inkomster har man inte haft några
lösningar.

Mitt parti vill slå vakt om den generella
välfärdspolitiken. Vi vill inte att människor skall
ligga ute på gator och sova och inte ha tak över
huvudet. Ett samhälle där sådant förekommer
tycker jag får underbetyg. Därför måste man vidta
de åtgärder vi talar om och fördela de pengar som
finns så att de räcker till för alla. Då måste man vara
beredd på att de som är friska och kan sköta sig
själva måste avstå solidariskt till dem som har det
sämre. Det är det som regeringens politik handlar
om för närvarande.

Jag tror inte att Gudrun Schyman är så obevandrad
när det gäller de ekonomiska termerna att hon inte
känner till att vår industri har gått mycket dåligt
under de senaste åren. Vi har inte fått in så mycket
inkomster till staten. Det finns inte så mycket
pengar att fördela. Vi ärvde ett budgetunderskott
av den förra regeringen. Då måste man sanera
ekonomin. Gudrun Schyman vet också att då det är
tomt i hushållsbörsen finns det ingenting att dela ut.
Det som man skall dela ut skall komma dem till
godo som behöver hjälpen. Detta är avsikten med
regeringens politik, dvs. att hjälpa de
handikappade, sjuka och äldre. Det är mycket
enkelt: då man inte har pengar har man ingenting
att dela ut.

Anf. 15 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Fru talman! Det är klart att om man inte har några
pengar alls har man ingenting att dela ut, men vi
befinner oss ju inte i den situationen, Ulla Orring.
Det finns faktiskt en hel del pengar i det svenska
samhället, men pengarna fördelas inte rättvist.
Framför allt fördelas de inte så, att människor får
sina nödvändiga behov tillfredsställda.

Vi är överens om att det är ett underbetyg för den
ekonomiska politiken att människor inte har tak
över huvudet i dag. Då måste man göra någonting
åt problemet direkt. Jag tror inte att vi hjälper de
bostadslösa i Stockholm genom indirekta åtgärder,
genom att underlätta för företagen. Man kan nog
lösa problemet mycket enklare med direkta
åtgärder.

Om vi är överens om en planerad ekonomi, Ulla
Orring, tycker jag att det är mycket bra. Jag tror
faktiskt att det är någonting som behövs. Jag tror
inte att er köpoch säljfilosofi utgör någon lösning
på problemen, något som jag har talat om i tidigare
inlägg. Ulla Orring ställde en intressant fråga: Är
det någon som tror att vi liberaler vill rusta ned den
sociala välfärden? Jag kan säga att jag för min del
inte tror att ni vill detta, men ni är i alla fall på god
väg att göra det tillsammans med de andra partierna
i den borgerliga regeringen. Vill ni inte göra det
som ni nu ändå gör, tycker jag att ni skall ta
konsekvenserna.

Anf. 16 ULLA ORRING (fp) replik:

Fru talman! Gudrun Schyman och jag kommer från
olika kommuner. För min del kommer jag från
norra Sverige där vi alltid har känt stor solidaritet
gentemot varandra.

Enligt de rapporter som jag har fått från våra
kommuner i norr tar man ganska väl hand om de
utslagna människorna. I min hemkommun, Umeå,
bygger man nu med det stimulansbidrag som man
har fått t.ex. gruppbostäder för de äldre. Det finns
variationer i våra system. Vill man tillåta litet
valfrihet och släppa efter på de mest strikta reglerna
som bara innebär byråkrati och onödiga utgifter, är
jag mycket övertygad om att vi kommer att få en
bra välfärd både för de utslagna människorna och
för de gamla som ju är utsatta, liksom inte minst för
de handikappade som vi betraktar som en
prioriterad grupp. Självfallet måste vi ha en
marknadsekonomi som gör det möjligt för
samhället att få in pengar, så att det finns någonting
att fördela.

Detta är den enkla grunden. Då det inte finns
pengar, finns det inte heller någonting att fördela.
Än en gång vill jag fråga Gudrun Schyman: På
vilket sätt vill Vänsterpartiet bidra till inkomster för
staten?

Talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit
att till protokollet få antecknat att hon inte ägde
rätt till ytterligare replik.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 14.24 på förslag av talmannen
att ajournera förhandlingarna till kl. 14.30.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.

5 § Muntliga frågor till regeringen

Ubåtskränkningar

Anf. 17 INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! Jag är förvånad över att statsminister
Carl Bildt är så ovillig att skapa största möjliga
klarhet i eventuella sovjetiska kränkningar av
svenskt vatten. Varför denna tveksamhet? Vill
regeringen ändå inte tillsätta en bred kommission,
som får i uppgift att gå igenom denna fråga och
skapa största möjliga klarhet?

Anf. 18 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Av denna regering har tagits
betydelsefulla initiativ för att skapa klarhet i denna
fråga. Som jag redovisade till utrikesnämnden den
5 februari har vi inlett tekniska professionella
samtal på militär nivå mellan företrädare för den
svenska och den sovjetiska/ryska marinen. En
första sådan samtalsomgång ägde rum i Moskva
den 28--29 januari. Den avrapporterades i
utrikesnämnden den 5 februari. Jag svarade då
också på frågor, och jag utlovade fortsatt
information. Vi diskuterade där också vilken
inriktning dessa samtal skall ges från svensk sida i
fortsättningen.

En andra samtalsomgång ägde rum i Moskva den
13--15 april. Det är min avsikt att informera om
detta vid det kommande sammanträdet med
utrikesnämnden.

Detta är betydelsefulla initiativ som, låt mig gärna
säga det, skulle ha tagits tidigare men som nu har
tagits. De har mötts med ett positivt intresse från
den ryska politiska demokratiska ledningens sida.
Jag är medveten om att denna känsla kanske inte
delas av varje del av den ryska apparaten.

Sedan vill jag påpeka att dessa samtal förs med
utgångspunkt i de analyser och de bedömningar
som gjordes och de experter som anlitades av den
dåvarande regeringen, som satt fram till oktober
1991.

Anf. 19 INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! Det intressanta är att det genom
omvälvningar i Sovjetunionen och i Ryssland har
skapats nya möjligheter att åstadkomma en
klarhet. Då är inte ubåtskränkningarna, att gå
igenom detta material och driva detta arbete, en
fråga för moderaterna i regeringskansliet. Det är en
fråga som kräver ett bredare och större ansvar. Jag
har inte fått svar på min fråga, fru talman, varför
man inte tillsätter en bred kommission som får delta
i arbetet.

Anf. 20 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Detta är en viktig fråga, och det är
därför som jag har tagit initiativen. Man sade att jag
har kritiserat den tidigare socialdemokratiska
regeringen för en anmärkningsvärd passivitet och
ett anmärkningsvärt ointresse att ta upp denna
viktiga fråga om ubåtskränkningar i våra vatten
med sovjetiska/ryska myndigheter i ljuset av den
nya öppenheten. Nu har vi gjort detta. Jag har
avrapporterat det till utrikesnämnden. Jag var
något förvånad när en av utrikesnämndens
ledamöter i ett offentligt uttalande sade att detta
inte hade skett. Detta är en fråga för regeringen och
för utrikesnämnden och skall fortsätta att vara det.

I den mån det finns behov av att ytterligare pröva
det svenska materialet skall vi göra det. Då skall vi
lyssna på de förslag som kan finnas om hur detta
kan ske. Men enligt min uppfattning är det på den
sovjetiska/ryska sidan som det finns anledning att
eftersträva största möjliga öppenhet. Den största
möjliga öppenhet som vi vill ha från
sovjetiska/ryska myndigheters sida tror jag att vi
gradvis lyckas att dyrka upp. Ifall socialdemokratin
nu, efter alla dessa år, är beredd att medverka till
största möjliga öppenhet och största möjliga
konkreta klarhet i denna fråga, hälsar jag det med
mycket stor tillfredsställelse och mycket stor
tacksamhet. Senkommet, Ingvar Carlsson, men
välkommet trots allt.

Anf. 21 INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! Nu kan inte Carl Bildt komma ifrån
dagens fråga genom angrepp på gårdagen. Alla vet
att omvälvningen i Ryssland och den nya regimen
kom till efter tumultet, som ägde rum efter
valrörelsen. Nu gäller min fråga: Varför inte en
bred kommission? Varför en liten grupp på tre
personer som skall sköta detta i regeringskansliet?
Jag har inte fått svar på denna grundläggande fråga.

Anf. 22 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Det finns inte någon grupp på tre
personer i regeringskansliet som sköter denna
fråga, såvitt jag vet. Det är samtal som förs i
Moskva med företrädare för svenska militära
myndigheter, försvarsstaben, med företrädare för
utrikesdepartementet, den svenska ambassaden
och med företrädare för annan sakkunnig expertis.
Det är samma experter, samma underlag och
samma analyser som fanns före oktober 1991.

Sedan är det en litet dålig undanflykt av Ingvar
Carlsson att säga att det inte fanns anledning att ta
upp detta med Moskva innan det blev en ny
regering i Sverige. Enligt min mening har det
funnits goda skäl för socialdemokraterna att ta upp
denna fråga med Moskva långt tidigare. Ni hade
inte behövt avvakta en ny regering i Sverige.

I den mån en ny kommission är påkallad skulle jag
gärna vilja veta varför Ingvar Carlsson inte tillsatte
en sådan när han hade möjlighet till det. Det är min
första fråga. Min andra fråga är: Finns det
någonting nu som skulle förändra de bedömningar
som Ingvar Carlsson gjorde tidigare i detta
avseende?

Anf. 23 INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! Jag skulle gärna önska att jag var
statsminister och fick svara på frågor, för det skulle
då bli betydligt bättre svar dessutom.

Som statsminister tog jag upp dessa frågor, men då
var det fortfarande under den gamla sovjetiska
regimen. Det är en ny regim nu, det är faktiskt Carl
Bildts skyldighet som statsminister att svara på
frågor. Varför inte tillsätta en kommission, varför
denna lilla grupp som vi alla vet arbetar med denna
fråga? Det behövs en bredare kommission. Jag
hoppas att jag i andra sammanhang kan få bättre
svar än i dag.

Anf. 24 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! I den mån det finns anledning att pröva
hållbarheten i det svenska materialet skall vi göra
det. Jag ser ingen sådan anledning. Jag ser ingen
anledning att förändra de bedömningar i denna
fråga som gjordes bl.a. av den tidigare regeringen.

Vad gäller frågan om en kommission i Sverige är
den inte avhängig av vilken regim som finns i
Moskva. Jag kan konstatera att en sådan icke
tillsattes tidigare. Kraven kommer plötsligt nu. Jag
riktar kraven på öppenhet, klarhet och ärlighet i
denna fråga framför allt gentemot dem som tidigare
stått för felaktigheter. De finns i Moskva.

Ubåtskränkningar

Anf. 25 STURE ERICSON (s):

Fru talman! Jag riktar mig till statsministern i
samma ämne. Står statsministern i alla delar fast vid
den analys av ubåtskränkningarna som han gjorde
i sitt inträdesanförande vid
Krigsvetenskapsakademien i december 1990?

Anf. 26 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag har inte haft anledning att
överpröva frågan. Med all respekt för Sture Ericson
har han säkert studerat den med större
uppmärksamhet än vad jag har gjort under senare
tid.

Min analys var ett försök att teckna den historiska
bakgrunden. Det finns nog saker som jag skulle
vilja revidera, och som jag hoppas få anledning att
revidera, mot den historiska bakgrunden. Det finns
nu förutsättningar för att vi skall kunna få fram nya
informationer från rysk sida, vilka kommer att
föranleda vissa förändringar i olika delar. Men
dessa informationer har vi ännu inte på bordet. Jag
vill därför inte gå in i några detaljer just nu.

Vårdnadsbidrag

Anf. 27 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Vi har här just haft en socialpolitisk
debatt, som vi kommer att fortsätta med. Men
eftersom socialministern inte har varit
närvarande -- åtminstone inte när vi från
oppositionen talade -- och jag inte är säker på att
han kommer att vara kvar, vill jag passa på att ställa
en fråga om vårdnadsbidraget till honom nu. Vi har
naturligtvis diskuterat den frågan, och vi från
oppositionen försöker att få något begrepp om hur
vårdnadsbidraget skall konstrueras, hur stort det
skall vara, när det skall införas osv. Jag tycker att
det vore väldigt bra med några klarlägganden i den
här frågan.

När kommer vårdnadsbidraget och hur skall det
finansieras?

Anf. 28 Socialminister BENGT WESTERBERG
(fp):

Fru talman! I den kompletteringsproposition som
presenteras i morgon kommer vi att ge besked om
att vi till hösten skall återkomma till riksdagen med
ett förslag om vårdnadsbidrag. Hur
vårdnadsbidraget kommer att se ut och hur det skall
finansieras är vi ännu inte klara över. Men så snart
vi vet det, skall jag lämna besked.

Husläkare

Anf 29 JOHAN BROHULT (nyd):

Fru talman! Eftersom det är socialutskottets dag
vill jag fortsätta att fråga socialministern. Min fråga
gäller husläkarreformen.

Det finns många olika bollar och modeller i luften.
En modell har beskrivits av Läkarförbundet, en
annan modell finns publicerad och
socialdepartementet håller på att skriva ihop sig om
ytterligare ett förslag.

Om det blir modellen som går ut på att detta skall
finansieras via vårdcentralerna, finns det en
farhåga för att pengarna tar slut och för att man
skulle vara mindre benägen att skriva remisser på
specialisvård för dem som så skulle behöva. Därför
skulle jag vilja veta om det kommer att finnas
någon försäkring, så att alla medborgare alltid
kommer att ha rätt till att söka specialistvård,
oavsett vilken typ av husläkarsystem som kommer
att implementeras.

Anf. 30 Socialminister BENGT WESTERBERG
(fp):

Fru talman! Jag utgår ifrån att den fråga som Johan
Brohult ställde handlar om ifall en husläkare inte
har tillräckligt med resurser för att betala alla typer
av operationer eller ingrepp som kan behövas för
hans eller hennes patienter. Då är svaret att någon
form av försäkring eller möjlighet till offentliga
ingrepp utöver det som en husläkare kan göra
måste naturligtvis finnas i ett husläkarsystem.

Båtregistret

Anf. 31 BENGT HARDING OLSON (fp):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga om båtregister.
Den berör både kommunikationsministern och
justitieministern.

Inom kommunikationsdepartementet överväger
man till glädje för några att avskaffa det nuvarande
båtregistret, men detta har också framkallat kritik
från många andra håll, t.ex. från försäkringsbolag,
riksskatteverket och rikspolisstyrelsen.

Mina frågor till kommunikationsministern blir då:
Kommer ett avskaffande av båtregistret att ske?
Om så är fallet, är man då beredd att pröva en
privat lösning, t.ex. i linje med den som
Stöldskyddsföreningen har skisserat?

Båtregistret är ju inte bara en
kommunikationsfråga, utan det är faktiskt också en
kriminalpolitisk fråga. Vilken uppfattning har
justitieministern om båtregistrets vara eller icke
vara?

Anf. 32 Kommunikationsminister MATS ODELL
(kds):

Fru talman! Jag kan glädja Bengt Harding Olson
med att det under maj månad kommer en
proposition i den här frågan. Propositionen går i
korthet ut på att den nuvarande lagen avskaffas.
Det kommer att bli en frivillig lösning. Vi har fört
förhandlingar med olika intressenter. Det finns ett
mycket stort intresse för att tillskapa ett frivilligt
register. Vi tror att alla de som har vägrat att gå in
i det obligatoriska registret nu skall få en chans att
vara med i ett frivilligt register.

Anf. 33 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Båtregistret är väl i och för sig inte en
fråga för justitiedepartementet. Jag är ändå beredd
att svara på Bengt Harding Olsons fråga, trots att
jag är övertygad om att han vet mitt svar.

Min principiella uppfattning är att Sverige icke skall
bygga upp register med uppgifter om ännu icke
brottsmisstänkta. Därför har jag svårt att se att det
finns skäl att behålla ett båtregister bara för att
någon av båtägarna i framtiden kan bli kriminell.

Generaldirektörernas anställningsvillkor

Anf. 34 CHRIS HEISTER (m):

Fru talman! Jag har en fråga till statsministern.
Vilka förpliktelser anser sig regeringen ha
gentemot generaldirektörer och andra högre chefer
som friställs i samband med att statlig verksamhet
upphör?

Min fråga föranleds av den senaste tidens
tidningsuppgifter om en generaldirektör och hans
krav på den svenska staten.

Anf. 35 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Svaret på den frågan är att jag i detalj
inte vet vilka förpliktelser vi har, men det är väl de
normala förpliktelser som följer av ett avtal.
Generaldirektörsförordnanden är i och för sig
tidsbegränsade till i allmänhet sex år. Jag tror inte
att det föreligger några speciella skyldigheter
utöver dem som ligger i att ett förordnande kan gå
ut och inte behöver förnyas. Jag måste dock ärligt
medge att jag inte känner till detaljerna i de
avtalskonstruktioner som kan föreligga på denna
punkt.

Högervågen

Anf. 36 WIDAR ANDERSSON (s):

Fru talman! Jag har en fråga till statsministern. Jag
läste i Svenska Dagbladet att statsministern anser
att vänstervågen äntligen -- från statsministerns
synpunkt sett -- har ersatts av något slags högervåg.
I denna högervåg ingick resultatet av det nyligen
hållna brittiska valet.

I senaste numret av Newsweek uttryckte sig
Margaret Thatcher något annorlunda om
valresultatet. Hon t.o.m. kallade John Majors
regering för någonting som mer liknar socialism än
thatcherism, i synnerhet i vad avser
industripolitiken. Hon riktade sig särskilt mot den
nytillträdde industriministern Heseltine.

Eftersom industri- och näringsfrågor är några av de
viktigaste politiska frågorna här i Sverige, och vi
från oppositionen har haft anledning att rikta kritik
mot hur hur regeringen för den politiken, vill jag
ställa två frågor till statsministern: Anser
statsministern att den svenska regeringen för en
politik som ligger mer åt det majorska hållet eller
åt det thatcheristiska hållet? Om herr Bildt menar
att man ligger mer åt det majorska hållet, undrar
jag vem som är den svenska regeringens Heseltine.

Anf. 37 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Det är litet besvärande med de korta
betänketiderna. Det här behöver man grunna på.

Till att börja med har jag inte läst vad fru Thatcher
har skrivit i Newsweek -- man har mycket att läsa i
dessa dagar. Det är ju inte Europas bäst bevarade
hemlighet att de politiska och personliga
relationerna mellan Margaret Thatcher och
Michael Heseltine inte är direkt idealiska. Den ene
avsatte liksom den andre, och fru Thatcher tyckte
inte att det var något vidare bra agerat av herr
Heseltine. Detta sagt som bakgrund.

När det för övrigt gäller åt vilket håll den svenska
regeringens politik lutar, så lutar den betänkligt åt
det svenska hållet.

Kontroll av livsmedel

Anf. 38 BIRGITTA CARLSSON (c):

Fru talman! Jag har en fråga till
jordbruksministern. I en av dagens tidningar finns
det en artikel om utländsk mat. Livsmedelsverkets
generaldirektör uttalar att det inte är något fel på
utländsk mat. Han säger att det drivs en
organiserad kampanj mot import av livsmedel, och
att det inte går att med fakta styrka påståendet om
att det är hälsofarligt med utländsk mat.

Samtidigt reagerar vi i Sverige mycket starkt mot de
förhållanden som råder inom djurhållningen i
andra länder. Vi är också för en bättre märkning av
livsmedel i Sverige. Hur ser jordbruksministern på
denna fråga?

Anf. 39 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Fru talman! Jag tror ungefär som generaldirektören
i livsmedelsverket att det inte är hälsovådligt att äta
utländsk mat. För övrigt lägger jag mig inte i den
debatten.

Jag tror dessutom att det är viktigt att konstatera att
det i fråga om livsmedel inte bara är det som man
kan få fram vid analyser som man skall bedöma,
och det är det som livsmedelsverket sysslar med,
utan det finns även en etisk sida av det, t.ex. frågan
om djurskydd och frågan om miljöhänsyn. På dessa
punkter har vi i Sverige kommit längre än vad man
har gjort i många andra länder. Det bör vi vara
stolta över och ta vara på för framtiden.

Barnomsorg

Anf. 40 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Jag har en fråga till Carl Bildt. Den
gäller den av Bengt Westerberg i olika artiklar
aviserade lagen om rätten till barnomsorg. Jag
välkomnar det förslaget från socialministern. Jag
undrar när regeringen tänker lägga fram en
proposition för riksdagen i denna fråga.

Anf. 41 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Om jag inte är felunderrättad, och det
är jag inte, har Bengt Westerberg informerat
riksdagen om detta vid ett flertal olika tillfällen.
Det är självklart att det som Bengt Westerberg har
framfört är regeringens uppfattning.

Slaktdjurstransport

Anf. 42 BENGT KRONBLAD (s):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till
jordbruksministern. Under den senaste tiden har
det framkommit att jordbrukare från södra Sverige
och Mellansverige genom att transportera djur till
Norrland har kunnat få flera tusen kronor per djur
från Norrlandsstödet. Hur ser ministern på detta
handlingssätt, och vilka åtgärder avser ministern att
vidta för att omöjliggöra sådant i framtiden?

Anf. 43 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Fru talman! Detta är olagliga handlingar som
strider mot de bestämmelser som vi har. Sådana
handlingar måste naturligtvis beivras på alla sätt
som är möjliga. För närvarande ser
jordbruksverket över denna fråga.

Det bör emellertid poängteras att en del av de
transporter som har gått norröver har skett utan att
Norrlandsstöd har utgått. Men det har förekommit
fusk, det är alldeles uppenbart, och det försöker vi
komma till rätta med. Det är mycket viktigt för
förtroendet för Norrlandsjordbruket och
jordbrukspolitiken för Norrland att något sådant
inte får förekomma.

Inter rail-kortet

Anf. 44 NILS T. SVENSSON (s):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till
kommunikationsministern. Många ungdomar
förbereder nu sommarens tågluffande med Inter
rail-kort, vilket är mycket populärt.

Man har under senare tid kunnat läsa att kortet
möter motstånd från vissa sydeuropeiska länders
järnvägsbolag. Det finns därför risk för att detta
fina system kan brytas upp. På vilket sätt tänker
kommunikationsministern agera politiskt i denna
fråga, t.ex. vid kontakter med de berörda ländernas
regeringar, för att rädda detta fina system?

Anf. 45 Kommunikationsminister MATS ODELL
(kds):

Fru talman! Jag har svarat på frågor om detta
tidigare här i kammaren, och jag kan gärna upprepa
att detta är en fråga som handläggs av statens
järnvägar.

SJ har inom ramen för UIC agerat mycket kraftfullt
för att Inter rail-kortet skall bevaras. Jag tror att det
är den riktiga kanalen att driva detta ärende framåt.
Det är naturligtvis också bra att det förekommer
påtryckningar på politisk nivå. Vi har ännu inte
genomfört några sådana, men jag är inte
främmande för att ta upp den typen av resonemang
när jag framöver träffar mina kolleger i andra
länder.

Anf. 46 NILS T. SVENSSON (s):

Fru talman! Det var just det senaste som
kommunikationsministern sade som jag var ute
efter, dvs. på vilket sätt han politiskt tänker agera
vid kontakter med andra länders regeringar. Det är
naturligtvis korrekt att det är järnvägsbolaget som
har ansvaret, men det är ju i allra högsta grad en
politisk fråga.

Anf. 47 Kommunikationsminister MATS ODELL
(kds):

Fru talman! Jag har ingen särskild agenda för hur
jag skall agera i denna fråga. Men det är en fråga
som ligger mig och svenska folket, och särskilt
svenska ungdomar, mycket varmt om hjärtat. Jag
kan försäkra att vid de kontakter som jag har med
mina kolleger utomlands skall jag ta upp denna
fråga.

Dödsstraff

Anf. 48 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Dödsdomen mot Robert Harris och
verkställandet av den väckte starka reaktioner både
i USA och i Sverige. Eftersom jag anser att frågan
är mycket viktig vill jag ställa den till statsministern.
Vilka initiativ överväger regeringen för att
ytterligare verka för avskaffandet av dödsstraffet, i
både krigs- och fredstid? Jag tänker då särskilt på
vad som kan göras i FN, ESK och vid de bilaterala
samtal som kan förekomma inte minst från
statsministerns sida. Jag tycker att denna fråga nu
är så viktig att den bör komma upp på högsta nivå.

Vid årsskiftet satt inte mindre än 2 547 människor i
dödscell i USA, och vi har mycket oroande
rapporter exempelvis från Ryssland och Kina, för
att inte tala om en rad andra länder.

Anf. 49 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Vad vi tycker från svensk sida i denna
fråga är väl känt, och vi har agerat i olika
internationella fora i denna fråga under många år.

Låt mig sedan, när det gäller konkreta initiativ som
har tagits under den senaste tiden, säga att jag efter
påstötningar från Amnesty International -- jag var
inte så svårpåverkad i den delen -- tagit upp frågan
om dödsstraffets framtid i de samtal som jag har
haft med företrädare för de tre baltiska länderna.
De har ju i allt väsentligt övertagit en gammal
sovjetisk-rysk strafflag som är tämligen frikostig,
om jag uttrycker saken försiktigt, med att utdela
dödsstraff. Jag har påpekat för dem att med den
europeiska och nordiska humanistiska rätts- och
människosyn som vi har är detta något som inte bör
förekomma i modern strafflagstiftning. Jag tror att
det har lett till att denna fråga nu kommer att
prövas med större allvar än vad den kanske annars
skulle ha gjort när de nu har att utforma sina nya
strafflagstiftningar.

Personalkontroll

Anf. 50 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till
justitieministern om personalkontrollen, som ju
har kritiserats. Det har gjorts en utredning, och
man har kommit fram till ett lagförslag som har
remissbehandlats. Vi har väntat länge på detta
förslag. Varför har det dröjt så länge, och när
kommer en proposition att läggas fram för
riksdagen?

Anf. 51 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Frågan om personalkontrollen har,
som Ingela Mårtensson vet, i vissa delar varit
kontroversiell. När en ny regering har tillträtt
måste det självfallet föras diskussioner innan ett
förslag kan läggas fram. Om jag i förväg hade vetat
att denna fråga skulle ställas, skulle jag ha tagit
reda på hur långt vi har kommit. Men jag kan alltså
inte direkt säga när propositionen kommer att
läggas fram.

Dödsstraffet i USA

Anf. 52 PIERRE SCHORI (s):

Fru talman! Jag vill gärna haka på den fråga som
Hans Göran Franck ställde till statsministern. Jag
har hört från statsministern att hans inflytande på
de baltiska regeringarna är stort i denna fråga. Men
det är ungefär 200 gånger fler dödsstraff som hotar
i USA. Därför undrar jag om statsministern är
beredd att ta ett initiativ även gentemot USA:s
regering direkt och på EG-nivå.

Anf. 53 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Dödsdomar är såvitt jag förstår
aktuella i ganska stor omfattning i Förenta staterna,
i Ryssland, där ett aktuellt fall är föremål för
mycket mediauppmärksamhet, och i icke
oväsentlig omfattning i Kina. Jag tycker att detta
föranleder initiativ från svensk sida. Mitt svar är
alltså ja.

Fri företagsamhet

Anf. 54 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Fru talman! Socialministern har skickat ut
broschyrer och uppmaningar till de anställda inom
offentlig barnomsorg om att de skall starta eget och
därigenom få mer makt och inflytande över sina
arbeten. Jag förutsätter att detta är ett led i en
strategi som gäller alla anställda i landet. Jag undrar
när regeringen kommer att gå vidare och föreslå
åtgärder för de anställda inom det privata
näringslivet, t.ex. på stora företag som Volvo och
Scania, för att öka deras makt och inflytande över
sin arbetssituation.

Jag ställer denna fråga till statsministern.

Anf. 55 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Vi bedriver en omfattande verksamhet
för att uppmuntra till nyföretagande, och detta
oavsett om det är ett nyföretagande av sådana som
tidigare var verksamma i den offentliga sektorn
eller i den privata sektorn.

Det finns en omfattande verksamhet när det gäller
s.k. avknoppningsföretag i det privata näringslivet
t.ex. från Volvo och andra företag. I den mån vi kan
göra mer för att uppmuntra detta är vi självfallet
beredda att göra detta. Små- och
nyföretagsamheten ligger denna regering mycket
varmt om hjärtat.

Inlandsbanan

Anf. 56 RUNE THORÉN (c):

Fru talman! Min fråga är till
kommunikationsminister Mats Odell. När kan
riksdagen förvänta sig en proposition om
Inlandsbanan?

Anf. 57 Kommunikationsminister MATS ODELL
(kds):

Fru talman! Under maj månad.

Karantänbestämmelser

Anf. 58 LAHJA EXNER (s):

Fru talman! Min fråga riktar sig till
jordbruksminister Karl Erik Olsson. Finland
betraktas sedan den 9 april 1988 som ett land där
rabiessmitta finns. Det innebär att levande djur inte
får införas från Finland till Sverige utan
införseltillstånd och fyra månaders karantän.

Detta innbär mycket stora problem för människor
som t.ex. vill semestra i Finland, bl.a. den stora
sverigefinska befolkningen som också vill föra med
sig sina sällskapsdjur. Min fråga är: Är regeringen
beredd att ta några initiativ för att upphäva detta
beslut?

Anf. 59 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Fru talman! Bestämmelsen om karantän finns ju
därför att vi i Sverige har ett bättre hälsotillstånd
när det gäller rabies än i de flesta andra länder. Man
kan dock se att situationen i de nordiska länderna,
dvs. t.ex. Norge och Finland, inte så mycket
avviker från situationen i Sverige.

Jag har hört denna synpunkt tidigare. Vi har så här
långt inte vidtagit några åtgärder. Men jag är i och
för sig beredd att överväga om det finns möjlighet
att lätta på bestämmelserna mellan de nordiska
länderna.

Anf. 60 LAHJA EXNER (s):

Fru talman! Hälsotillståndet i vårt östra grannland
avrapporteras månadsvis till WHO. Det var i
februari 1989 som man hittade det senaste fallet av
rabies i Finland. Det borde kanske vara på tiden att
lätta på bestämmelsen.

Anf. 61 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Fru talman! Jag har inte mycket att tillägga.
Tillståndet i de nordiska länderna är bra, något som
skulle kunna göra det möjligt att ändra på detta.

Kriminalpolitik

Anf. 62 HANS LINDBLAD (fp):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsministern
om brottsförebyggande verksamhet, vanligtvis är
det ju justitieministern som har att svara.

När man ser till verkligheten upptäcker man vid
14--15-årsåldern om brottslighet förekommer eller
inte. Den väsentliga insatsen skall alltså ske på
skolans och socialtjänstens område.

Jag vill ställa en principiell fråga till statsministern.
När en fråga täcker tre eller fyra departement, bör
den då inte behandlas tillsammas av dessa under
statsministern? Det är en felsyn när man tror att det
är polisen som sköter detta.

Anf. 63 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! När det gäller den typ av frågor som
griper över flera departement eller arbetsområden
sker det normalt en samordning av insatserna. Jag
har absolut inga invändningar emot det synsätt som
Hans Lindblad företräder. Jag ser gärna att jag själv
kan uppfattas som en företrädare för detta synsätt.
Är det något som kan göras administrativt för att
markera detta ytterligare skall detta prövas med
den allra yttersta av välvilja.

Kobidrag

Anf. 64 LENA KLEVENÅS (s):

Fru talman! Jag har en fråga till
jordbruksministern. I år är det sista året som det
s.k. kobidraget utgår. Vad kommer att hända med
ersättningen till bönderna nästa år?

Anf. 65 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Fru talman! Det kan jag inte svara på nu. Vi får
rapporter om vad som händer i GATT-
förhandlingarna, och de har varit nedslående. Det
senaste finns omnämnt i Financial Times i dag där
det refereras att samtalen mellan Bush och Delors i
går i Washington gav en viss ljusning. Mycket av
vad som händer framöver är avhängigt av hur långt
man kommer i de internationella överläggningarna,
framför allt inom GATT. Därefter får vi ta ställning
till hur vi skall hantera stödet till jordbruket i
framtiden

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 15.05 på förslag av talmannen
att ajournera förhandlingarna under två minuter.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 15.07.

6 § (forts. från 4 §)Socialpolitik -- inriktning och
anslag(forts. SoU15)

Anf. 66 BO HOLMBERG (s) replik:

Fru talman! Före frågestunden var Ulla Orring putt
på mig och socialdemokratin för att vi hade kritiska
skrivningar i vårt social- och sjukvårdspolitiska
alternativ. Ulla Orring säger att vi som liberaler har
hjälp till att bygga upp välfärdssamhället. Jag skulle
vilja lägga till att socialliberalerna har gjort detta.

Men Ulla Orring, det är mer oro som kommer till
uttryck i vårt alternati, oro över att man skall föra
in marknadskrafter på alla områden. Låt mig
konkretisera.

Socialutskottet var för en tid sedan på besök hos
Systembolaget. Där förde vi en diskussion om för-
och nackdelar med att inför ett EG-medlemskap
behålla ett monopol. Vi är oroliga för de krafter
inom Moderata samlingspartiet som öppet talar för
att slå sönder detta. Vi tror inte att det leder till en
bra alkoholpolitik.

Ett annat område där vi har varit överens gäller att
använda skatterna för att hålla nere den totala
alkoholkonsumtionen. Det förs nu diskussioner på
högerkanten om att nu inte längre använda detta.
Det är vi oroliga för.

Dan Andersson, som är LO-ekonom, har räknat
ihop vad de förslag som regeringen och olika
regeringsföreträdare har lagt fram innebär. Han har
kommit fram till att man vill göra skattesänkningar
i storleksordningen 30--35 miljarder kronor. Då är
vi oroliga för att vi inte skall kunna fullfölja
socialpolitiken.

I dag är jag orolig för att regeringen under 1994--95
skall fullfölja de besparingar gentemot
kommunerna som Bengt Westerberg -- som jag
ställde en fråga till tidigare -- sade var orealistiska.
Sten Svensson har tydligen en annan uppfattning.
Det är dessa saker, Ulla Orring, som vi är oroliga
för. Vi är inte oroliga för socialliberalismen.

Anf. 67 ULLA ORRING (fp) replik:

Fru talman! Precis som jag sade i mitt anförande,
tycker jag att de socialdemokratiska
reservationerna, och även motionerna, är mycket
kritiska till marknadsekonomin. Bl.a. står det att
välfärdsmålen inte kan uppnås på grund av den
svåra situation som regeringens politik skapat. Det
är ju inte regeringens politik som har skapat den
svåra situationen, utan den fanns ju redan innan
den borgerliga regeringen tillträdde. Vad den
borgerliga regeringen och de borgerliga
ledamöterna i socialutskottet nu gör, är att försöka
visa på nya möjligheter, chanser och alternativ att
driva hälso- och sjukvårdspolitik.

Det är inte bara i Stockholm som det finns
kvartersakuter, det finns även på andra ställen. Där
tar läkare ansvar för ett speciellt område, och
vården sker i privat regi. Jag har faktiskt varit med
i sjukvården så länge att jag har sett avigsidorna av
den stora byråkrati som finns i sjukvården. Jag vill
erinra Bo Holmberg om vad ni själva skriver i er
motion om besöket på thoraxkliniken i Umeå. Där
har man gjort framsteg genom att bl.a. ändra
personalsammansättningen och effektivisera
vården.

Det är detta som man skall se i den generella
välfärdspolitik som vi nu vill föra. Vi visar på olika
alternativ. Vi kan skapa en bättre social service
genom att lägga ut en hel del av verksamheten på
entreprenad. Vi kan bedriva den billigare och mer
effektivt.

När det gäller det lilla dagiset i Balsjö i Bjurholm
ser de att de får lägre driftskostnader nu, än med ett
stelt och byråkratiskt system.

Jag vet att vi har många gemensamma värderingar
när det gäller den socialpolitiska inriktningen, men
jag tycker att Socialdemokraterna har varit inne på
ett fullständigt felaktigt spår med ett stelt system,
som inte har tillåtit alternativa lösningar. Jag kan
särskilt peka på sådant som att man inte har
upplåtit de offentliga lokaler som ändå har stått
tomma till sjukgymnaster, när det inte har funnits
möjligheter att tillsätta tjänsterna.

Anf. 68 BO HOLMBERG (s) replik:

Fru talman! Jag vet att det tillhör politikens
spelregler att måla ut fienden så tydligt att man har
en ordentlig pricktavla att sikta mot. Jag tycker att
Ulla Orring håller sig med tendenser att tillskriva
socialdemokratin attityder och inställningar som vi
faktiskt inte har.

Låt mig ta upp förslaget om lex Pysslingen. Vi ville
ha kvalitetssäkring och inte för stora differenser på
avgifter. Vi hade olika mål. Om de kunde uppfyllas
hade vi ingenting emot att man upphävde lex
Pysslingen.

Ulla Orring säger att vi inte tycker om etik och
kristendom. Visst gör vi det. Vi har kritiserat
regeringen för att man inte skiljer mellan etik och
religion. Det är en annan sak.

Till sist, Ulla Orring, är vi litet oroliga för
socialliberalismen. Vi tror inte att den skall finnas i
skuggan av alltför högervridna moderater. Vi tror
att socialliberalismen trivs bäst om den får jobba
ihop med andra krafter. Därav kommer sig vår oro
och våra avvikande meningar i förhållande till en
del oroande inslag i regeringens politik.

Anf. 69 ULLA ORRING (fp) replik:

Fru talman! När det gäller lex Pysslingen och
kvaliteten vet vi ju att vi har instrument att följa
upp och se till att verksamheten står under offentlig
kontroll. Det finns ju både socialtjänstlagen och
andra föreskrifter från socialstyrelsen.
Socialtjänstkommittén har också fått i uppdrag att
se över detta med tillstånd och tillsynsfrågor. Det
är ganska klart att de faror som Bo Holmberg ger
uttryck för är överdrivna.

Om vi nu talar om överdrifter är det faktiskt mycket
som är onödigt när det gäller överdrifter i det
samhälle som många socialdemokrater målar ut
skall komma med en borgerlig politik. Allt som
kommer från Socialdemokraterna är inte heller så
vitt.

Jag kan passa på att replikera det som Bo
Holmberg tog upp om prioriteringen av de nyfödda
barnen. Jag har varit med i ett landsting i
Västerbotten där det fanns ett
sjukvårdslandstingsråd som bestämt ville sätta
gränser för hur mycket man skulle ta hand om de
här barnen. Ingen av oss kan svära sig fri från dessa
överdrifter.

Jag tycker att det är viktigt att vi i socialutskottet
samlar oss kring en generell välfärdspolitik och ser
sanningen i vitögat, ser att om ekonomin var i
balans kunde vi kanske åstadkomma ett bättre
samhälle. Med de alternativ som vi kan erbjuda kan
den här verksamheten också drivas på ett kanske
både billigare och mer effektivt sätt. Det gäller
valfrihet, olika projekt och verksamhet i enskild
regi. Vi skall inte blunda för dessa fakta.

Anf. 70 TALMANNEN:

Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att
detta sammanträde skall fortsätta efter kl. 19.00.
(forts.)

Beslut om uppskjuten votering

På förslag av talmannen medgav kammaren att de
ärenden som hann debatteras färdigt under
återstoden av dagens sammanträde skulle företas
till avgörande vid morgondagens arbetsplenum.

6 § (forts.) Socialpolitik -- inriktning och anslag
(forts. SoU15)

Anf. 71 ROSA ÖSTH (c):

Fru talman! Alla tidigare talare har nämnt
debattordningen. Jag vill understryka det som Sten
Svensson och Ulla Orring har sagt tidigare,
nämligen att vi faktiskt var överens i utskottet om
att vi i den här stora övergripande debatten skulle
låta alla partiföreträdare komma till tals. Om man
menar något med sitt sociala patos måste
naturligtvis den inställningen gälla ända fram till
kammaren.

Centern har genom alla år varit initiativtagare och
pådrivande i arbetet för att ge alla människor en
social och ekonomisk grundtrygghet. Vi kommer
att fortsätta att spela den rollen. Det viktigaste är
naturligtvis att det finns grundläggande
förutsättningar för liv över hela landet och att det
finns arbetstillfällen. Det är ett framträdande drag
i den här regeringen att det är arbetslinjen som skall
gälla. Alla antydningar om något annat är inte
seriösa, Bo Holmberg.

Enligt vår uppfattning skall det samhälleliga stödet
verka så litet styrande som möjligt för individen. Vi
i riksdagen skall alltså inte säga: ''Om du lever så
eller så, om du väljer den barnomsorgen till dina
barn eller den boendeformen som äldre, kan du få
ett ekonomiskt stöd, men annars inte.'' Om man
hanterar frågan på det sättet, sätter man sig över
den enskilda människans rätt att råda över sitt liv.

Samhällets stöd skall verka ekonomiskt
utjämnande och bidra till att människor får
likvärdiga möjligheter att utvecklas som individer
och att inrätta sitt liv efter eget val och egna
förutsättningar. Det skall självfallet gälla
oberoende av vilken bostadsort man har.

Ett exempel på vad vi i Centern menar med
grundtrygghet är vårt förslag till en rejäl
grundpension, men det kommer att diskuteras
senare här i kammaren.

Ett annat exempel är våra förslag i familjepolitiken.
Ett stöd till barnfamiljerna måste utgå från barnens
behov. Alla barn kostar kläder, mat osv. Därför har
vi ett barnbidrag som utgår lika till alla barn. Alla
små barn har också behov av omsorg, men här finns
en brist i logiken. Alla får inte del av det här
samhällets barnomsorgsstöd, bara de som har fått
en plats genom kommunens försorg.

Att på det sättet frånta familjer rätten att välja ger
inte en riktig grundtrygghet, enligt vår uppfattning.
Det är därför som det är så viktigt att steg för steg,
precis som det sägs i regeringens proposition,
utveckla ett stöd som utgår lika för alla barn. Det
här kommer Roland Larsson senare att närmare
beröra.

Det har under lång tid funnits en enighet i Sveriges
riksdag om att det skall vara ett gemensamt
betalningsansvar för de viktigaste insatserna inom
vård och omsorg, som vi närmast skall diskutera här
i dag. Det har däremot alltid funnits delade
meningar om hur den offentliga sektorn skall se ut
och hur stor den skall vara.

Under många år fanns det hos många, inte minst
hos socialdemokraterna, en övertro på offentliga
vårdgivare. Det var nära nog så att det på många
områden uppstod en monopolsituation, som inte
ledde till vare sig ifrågasättande eller nytänkande.
Det blev litet av kejsarens nya kläder över det hela.

Jag minns t.ex. den rekommendation som kom
någon gång på 70-talet om att alla daghem borde
förses med en stor lekhall, därför att alla barn där
skulle kunna göra sig av med sitt energiöverskott.
Eftersom det då fortfarande var ganska gott om
pengar i kommunerna, tog man till sig det
argumentet, och så byggde man egentligen
omotiverat stora hus, som också var omotiverat
dyra. Jag tycker att dessa lekhallar kan ses som en
symbol för vad som skedde inom den offentliga
verksamheten under ganska många år.

Så småningom, alldeles för sent, insåg de flesta att
den offentliga sektorn var för dyr, att man måste
bromsa kostnadsutvecklingen. Jag minns mycket
väl när det i mitten på 80-talet för första gången
kom till uttryck i en socialdemokratisk
budgetproposition, där Kjell-Olof Feldt talade om
att det inte var möjligt att fortsätta som tidigare
utan att en ökning av offentlig service måste ske
genom effektivisering och rationaliseringar. Det
var många som studsade vid den läsningen, Bo
Holmberg.

Även om den socialdemokratiska regeringen inte
hade kraft att på allvar ta itu med den nödvändiga
strukturförändringen, fanns dock insikten om det
här behovet ända fram till valdagen i höstas. Sedan
har Socialdemokraterna valt att drabbas av någon
form av minnesförlust eller vad det kan vara.

Den omprövning som man nu är inne på, inte minst
när det gäller sjukvården, är naturligtvis inte enkel.
Det handlar ju om att hitta den minsta
gemensamma nämnaren för vad som kan
åstadkommas till en lägre kostnad och vad som är
förenligt med kraven på god och ändamålsenlig
vård och omsorg. Det finns förstås gränser för hur
långt man kan gå när det gäller att öka
effektiviteten utan att det går ut över det mänskliga
omhändertagandet.

Om det finns anledning att rikta kritik mot delar av
den offentliga sektorn, så är det inte särskilt
ändamålsenligt att gå till ytterligheter heller i det
avseendet. Det har förekommit, det vill jag gärna
understryka. Ibland har det nästan liknat en
hetskampanj som, även om det inte var avsikten,
har uppfattats som kritik mot den personal som
vanligtvis utför sina arbetsuppgifter på ett helt
oklanderligt sätt.

Från centerns sida har vi aldrig dömt ut offentlig
verksamhet, men vi dömer ut synsättet att
offentliga producenter är de enda givna. Vi vill
gärna se offentliga och privata vårdgivare arbeta
sida vid sida, där man kan ta till vara vars och ens
starka sidor på ett mycket bättre sätt än hittills. Då
skulle man också kunna skapa en stimulerande
konkurrens som driver utvecklingen framåt, både
vårdmässigt och i ekonomiskt hänseende.

Vi är inte särskilt duktiga i Sverige på att mäta
kvalitet och effektivitet. Där måste vi bli mycket
bättre. Att hitta bra värdemätare hör till de
grannlaga och mycket svåra uppgifter som väntar
oss framöver, där det mycket kommer att handla
om prioriteringar.

Till effektivitetssträvandena hör att förkorta både
väntetider och vårdtider, att bl.a. komma bort från
långa operationsköer. Det finns ju både mänskliga
och samhälleliga vinster att göra där.

Men det får inte ske på bekostnad av det tysta och
tålmodiga lidandet. Jag tänker exempelvis på de
reumatiskt sjuka. Det rör sig om en mycket stor
grupp människor som i många fall har mycket
smärtsamma och nedbrytande sjukdomsformer
men där förloppet utåt sett inte är så dramatiskt och
inte så uppmärksammat.

''Tänk, om vi fick lika mycket pengar som HIV-
forskningen'', sade docent Bo Ringertz i en
tidningsintervju, ''då skulle vi snart kunna hitta
nyckeln till det lås som vi redan har.'' Det är klart
att vi kan fråga: Hur länge har vi egentligen råd att
avstå från en sådan möjlighet?

Vi har den stora och växande gruppen äldre, med
alla de sjukdomstillstånd som är vanliga vid hög
ålder. Hur mäter man effektiviteten i vård av gamla
som aldrig kan bli friska och kanske aldrig kan
återgå till ett eget boende? När är de egentligen
''klinikfärdiga'', och vart och till vilken vård- eller
boendeform skickas de då?

Det här är frågor som är högaktuella och som
kommer att vara det under de närmaste åren. Jag
menar att det finns stor anledning för oss i
riksdagen att noga följa utfallet av ÄDEL-
reformen.

Jag skall nämna ett område till som kräver särskilt
hänsynstagande, och det gäller de psykiskt sjuka. I
psykiatriutredningen säger man sig nu ha upptäckt
hur illa beställt det är på det området och hur dåligt
många mår. Och det är förvisso sant.

Det har under ett antal år funnits mycket höga
ambitioner att förkorta vårdtiderna på de
psykiatriska vårdavdelningarna, och man har
mycket radikalt minskat antalet platser inom
slutenvården. Snabbheten i den här utvecklingen
har till stor del berott på den starka opinion som
funnits och som krävt att psykiskt sjuka människor
skall vistas ute i samhället och få den vård de
behöver i öppen verksamhet.

Men i väldigt många fall har man inte alls klarat av
att göra de insatser och ge de kringresurser som
behövs för att det skall vara ett försvarbart
alternativ till sjukhusvård, och det har gett de här
människorna en otroligt utsatt situation. Jag har i
annat sammanhang stött på många av de fallen.

Fru talman! Från årsskiftet har vi en ny
psykiatrilagstiftning som bl.a. syftar till att
ytterligare minska antalet platser inom den
psykiatriska vården. När den frågan behandlades i
riksdagen, hade vi från centern invändningar på ett
antal punkter. Vi framhöll bl.a. att tidpunkten för
en ny lag var illa vald. Vi menade att
psykiatriutredningens slutsatser borde ha
avvaktats. Vi hade nämligen tämligen klart för oss
vilka förhållanden som skulle bli uppenbara för
utredarna och menade att dessa förhållanden först
och främst borde ha beaktats. Mer bråttom än så
var det inte med en ny lagstiftning.

Som jag redan har antytt, är vi från centern mycket
skeptiska till att det är möjligt att enbart genom
effektivisering klara ett ökat behov av vård med
bibehållen hög kvalitet, med ökade krav på snabb
behandling och utan att stora patientgrupper skjuts
i bakgrunden. Filosofin att sjukvården aldrig
behöver mer resurser har vi inte anammat. Det har
uppenbarligen inte regeringen gjort heller, att
döma av skrivningen i propositionen.

Att det finns vinster att göra, om man samordnar
olika myndigheters verksamheter, kan vi nog utgå
ifrån. Det är därför bra att man snart skall inleda
försöksverksamhet med samordning mellan
sjukvården och socialförsäkringen.

Det är ytterst befogat, vill jag säga, med det
helhetsgrepp som regeringen tar genom att tillsätta
dels den utredning som skall se på sjukvårdens
framtida behov och hur finansieringen skall ske,
dels den utredning som tidigare har nämnts här och
som gäller prioriteringar i vården.

Jag har goda förhoppningar, fru talman, att de
frågor som jag närmast har belyst, alltså
förhållandena för grupper som inte har kommit till
tals så mycket i debatten, kommer att beaktas
genom regeringens politik. Det sägs nämligen i
propositionen att regeringen kommer att utveckla
välfärdspolitiken så att speciellt de mest utsatta
människornas och gruppernas livssituation
förbättras. Man nämner särskilt utsatta barn,
handikappade, gamla och sjuka, som skulle kunna
få sin situation förbättrad genom politiska beslut.

Vården är det område som de allra flesta vuxna
människor anger som viktigast och som måste få en
väsentlig del av våra samlade resurser. Jag har
därför valt att i huvudsak hålla mig till de frågorna
och avstått från att gå in på andra viktiga områden
som också behandlas i betänkandet.

Jag vill, fru talman, yrka bifall till utskottets
hemställan i dess helhet.

Anf. 72 BO HOLMBERG (s) replik:

Fru talman! Rosa Östh minns om inte sin barndom
så åtminstone 70-talet och de resonemang som
fördes då. Det är klart att man kan förflytta sig 20 år
tillbaka i tiden och ha roligt åt åsikter som då fanns.

Man kan hoppa ännu längre tillbaka i tiden och läsa
i riksdagstrycket om vad adel, präster, borgare och
bönder tyckte om att införa demokrati i Sverige och
vilket elände det skulle bli om man tillskrev alla
människor lika värde. Så vi kan alltid hålla på och
dividera kring åsikter som kommit till uttryck under
olika tider.

Men jag minns också, Rosa Östh. Jag började i
politiken i landstinget i Västernorrland på 70-talet.
Efter besök i Danmark och under intryck av den
kritik som framfördes mot de långvårdssjukhus
som fanns och som var ungefär som små
akutsjukhus tog sig socialdemokraterna för att
föreslå byggande av lokala sjukhem med eget
rum -- hör och häpna! Vi blev ensamma om att
driva den frågan. Centern tyckte att det var alldeles
knäppt, likaså folkpartiet och andra. Så det har
funnits nyanser i förhållningssättet till den
offentliga sektorn.

Till slut vill jag säga att jag har svårt att se vad som
är centerns profil i social- och sjukvårdspolitiken.
Jag kan se den när det gäller vårdnadsbidrag, men
i övrigt har jag mycket svårt att veta var någonstans
centern kommer att sätta ner foten. Kommer man
t.ex. att acceptera finansplanens hårda
nedskärningar gentemot kommunerna med 10-15
miljarder för åren 1994 och 1995? Det vet vi inte.

Rosa Östh talar om valfrihet. Skall den valfriheten
också få gälla för kommunerna, dvs. att vi inte
förlänger skattestoppet när det går ut, så att
kommunerna blir myndigförklarade och själva får
besluta om sin skattesats?

Anf. 73 ROSA ÖSTH (c) replik:

Fru talman! Jag kan förstå att Bo Holmberg inte är
så intresserad av att vi gör djupdykningar i
historien. Vad jag ville belysa med exemplen från
70-talet och framöver var att det faktiskt har skett
en utveckling också inom socialdemokratin. Det är
då en liten eloge till Bo Holmberg i det här fallet.

Det sändes ett alldeles utmärkt radioprogram
under påsken där det mycket tydligt påvisades att
det var den socialdemokratiska regeringen som
inledde förändringen i politiken här i Sverige. Man
gick ifrån det traditionella svenska mönstret, som
det har talats om tidigare här i dag, och inledde
processen att minska den offentliga sektorns andel
av BNP.

Det som är så betecknande för
socialdemokraternas sätt att föra debatten i dag är
just att de drar ett glömskans täcke över allt det som
har varit så sent som fram till hösten 1991 och i dag
talar om katastrofer, helt nedbrytande företeelser
etc.

Jag undrar var man hamnar, om det inte blir
inflation i det här sammanhanget. Vad skulle hända
den dag vi råkar ut för en katastrof i ordets egentiga
mening, när man nu har tömt ut alla möjligheter att
använda det begreppet?

Anf. 74 BO HOLMBERG (s) replik:

Fru talman! Vi talar inte om katastrof, men vi har
uttryckt stark oro på några punkter. Kanske skulle
Rosa Östh kunna stilla min oro på en punkt.

Avsikten är nu att ta ifrån kommunerna 7,5
miljarder 1993, ytterligare 10-15 miljarder 1994 och
sedan ytterligare 10-15 miljarder 1995. Känner
Rosa Östh ingen oro över hur vi skall klara
äldreäldretillväxten, hur vi skall klara de gamla och
sjuka, i ett läge när kommunerna brandskattas på
så väldigt mycket pengar?

Anf. 75 ROSA ÖSTH (c) replik:

Fru talman! Jag har länge känt en oro. Den
inträdde redan under förra regeringsperioden, när
jag såg att det gick alldeles för sakta att ta itu med
de nödvändiga strukturförändringarna. Det var
också då man inledde indragningarna från
kommuner och landsting. Vi hade invändningar
mot det då. Jag kan hålla med om att detta inte
kommer att vara någon enkel process. Men det är
frågor som vi kommer att kunna återkomma till den
dag vi har en proposition på bordet att ta ställning
till. Det har vi inte i dag.

Jag tyckte att jag ganska tydligt klargjorde att vi för
centerns räkning kommer att fortsätta att verka för
den grundtrygghet som vi tycker är viktig i
samhället och för att den skall gälla över hela
landet, och inte bara i storstad. Vi kommer att
verka för att framför allt de grupper som är mest
utsatta skall prioriteras.

Anf. 76 JERZY EINHORN (kds):

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag
ställer mig bakom socialutskottets betänkande och
därmed bakom regeringens anslagsförslag och de
förslag till lagändringar som läggs fram i
propositionen. Jag är trots detta oerhört tacksam
för att vi har den debattordning som
talmanskonferensen har accepterat och som ger
mig tillfälle att en gång per år litet mera utförligt ta
upp de frågor som har motiverat mig att gå in i
riksdagen,

Jag tänker i mitt anförande ta upp långsiktiga frågor
och långsiktiga aspekter. Jag vill ta upp historiken
bakom dagens situation som vi här diskuterar.

Jag måste bestämt bestrida att dagens situation
inom vården och omsorgen är resultatet av den
nuvarande regeringens agerande under de senaste
6,5 månaderna. Så är inte fallet. Dagens situation
är resultatet av de senaste tio årens och egentligen
flera decenniers handlande. Det mesta har faktiskt
också skett i stor politisk enighet.

Sverige upplevde en lycklig period av sex
decennier, då vi byggde upp vår välfärd och hade en
ärlig vilja att skapa ett gemensamt folkhem för alla.
Det skulle omfatta även de svagaste. Ambitionen
var att välfärden skulle vara heltäckande. Den
skulle omfatta pensioner, utbildning, barnomsorg,
föräldraledighet och lagstadgad semester. Den
skulle omfatta subventionering av boende,
samfärdsmedel, studiecirklar, idrottsorganisationer
och mycket annat -- utjämning av inkomster samt
vård och omsorg för oss alla.

För att bygga upp den välfärden har under dessa 60
år skatten ökat från 7 % till nära 60 % av
bruttonationalprodukten. Ekonomerna hävdar
samfällt att skatten knappast kan höjas ytterligare,
åtminstone inte särskilt mycket. Sannolikt måste
tyvärr skatten minska, för att vi inte skall ställas
utanför den marknad som kommer att byggas upp
gemensamt av allt fler europeiska länder. Den
kommer att byggas upp oberoende av om vi tycker
om det. Det kan vi inte påverka.

I detta läge måste vi spara. Det är en realitet. Och
vad är det vi har dragit in på under de senaste tio
åren?

Fru talman! Jag har arbetat inom vår sjukvård i 38
år. Jag kunde följa hur vi byggde upp den med en
ärlig ambition att erbjuda alla bra vård: unga och
gamla, tillfälligt och långvarigt sjuka, de som kunde
och de som inte kunde återgå till förvärvsarbete.
Jag var stolt över att få arbeta inom vår sjukvård.

Sedan kom en vändning. Den har inte kommit i
oktober 1991. Den kom ganska exakt 1982. Till att
börja med var den välgörande. Vi var tidigare inte
kostnadsmedvetna. Vi lärde oss att rationalisera
och effektivisera. Om man läser OECD-rapporter
ser man att OECD:s experter säger att vi här i
Sverige under de senaste åren har genomfört unikt
omfattande rationaliseringar inom vården, bl.a.
genom en unik förkortning av medelvårdtiden.
Men när detta inte räckte, började försämringar för
patienterna. Jag tvingades från 1986 att dagligen
skicka hem patienter i uppenbart behov av
sjukhusvård, till en hemsjukvård som långtifrån
alltid fungerade. Jag delar Bo Holmbergs oro för
situationen på Radiumhemmet.

1983 antog riksdagen den gällande hälso- och
sjukvårdslagen: bra vård på lika villkor för alla.
Samtidigt, för tio år sedan, började riksdagen dra
in resurser som var förutsättningen för lagens
förverkligande. Det gjordes i stor politisk enighet.

Låt oss titta på historien. Sedan 1982 har vår
riksdag dragit in över 34 miljarder från landstingens
och kommunernas årliga resursutrymme, dvs.
främst från vården, omsorgen och skolan. I
Stockholm motsvarar statens indragningar fem
skattekronor. Under dessa år brandskattades
landstingens och kommunernas resurser. Jag delar
den uppfattningen. Reserverna tömdes.

Den gällande hälso- och sjukvårdslagen framstår i
dag som ganska förljugen, åtminstone för mig. Om
vi inte kan leva upp till den, skall vi avskaffa den.

Föregående talare har tagit upp prioriteringar. Låt
mig säga något om situationen i dag, när vi inte har
några riktlinjer för prioriteringar. Vi har en till
synes prioriteringslös sjukvård. De enda
prioriteringar som görs för närvarande är de
medicinska, eftersom vi inte har några andra
riktlinjer. Den ena ytterligheten, som prioriteras
högst, är kortvarig vård som leder till full hälsa och
helst återgång till förvärvsarbete. Den andra
ytterligheten, som är lägst prioriterad, är långvarig
vård som inte kan leda till återgång till full hälsa och
absolut inte till förvärvsarbete. Detta är den
oglamorösa vården av de svårt och långvarigt sjuka,
vården av de mycket gamla.

Mina vänner, den vården är också viktig. Den är
mycket viktig. Vi skall inte behöva brytas ner i
onödan när vi blir svårt och långvarigt sjuka, när vi
blir mycket gamla och i behov av hjälp för att ta oss
fram till toaletten, för att ta en promenad, klä på
oss, för att ta oss fram från sängen till en stol.

Det är ingen som vill ha den utvecklingen. I varje
opinionsundersökning kommer vården som etta
eller tvåa när det gäller vilka av samhällets insatser
som är de viktigaste. Det är mycket få partier som
hade den så högt på sina listor.

Varför har det blivit så, trots att vi inte vill det? Vi
har intresseorganisationer som slår vakt om alla
våra förmåner inom välfärden. Om vi, av nöden
tvungna, överväger att öka boendekostnaderna,
läser man dagen efter i dagstidningar och hör på
radio och ser i TV hur mycket kostnaden skall öka
för en barnfamilj som bor i en fyrarumslägenhet.
Man får veta hur många pensionärer som skall få
gå från sina villor. Vi har en hyresgästförening, en
villaägarnas förening, en skattebetalarnas förening,
en aktieägarnas förening och vi har facket, som slår
vakt om våra förmåner -- så länge vi är friska. Vi
har bilägarnas förening. När man skulle införa
biltullar i Stockholm, något som skulle behövas,
hotade bilisterna med att bilda ett politiskt parti. Vi
har inga biltullar i Stockholm.

Det finns inte, och kommer inte att finnas någon
intresseorganisation för de svårt och långvarigt
sjuka, för de mycket gamla. De kan inte ta sig från
sängen fram till toaletten, och de kan absolut inte
ta sig fram till ett föreningsmöte. De kan inte
organisera sig och gemensamt försvara sin rätt. De
kan inte anställa någon som påminner oss om de
löften som riksdagen har gett våra gamla. De kan
inte påminna oss att staten avkrävde dem världens
högsta skatter och höga avgifter och försäkrade att
de inte behövde teckna försäkring i ett privat bolag,
som man gjorde i andra länder. De kan inte anställa
någon som kan tydliggöra för oss i riksdagen deras
problem, deras oro för framtiden, deras förnedring
när de ligger hungriga, i kiss och bajs i sina sängar.
Det är inte helt ovanligt i dag.

Här i riksdagen uppvaktas vi ständigt, personligen,
per telefon, skriftligen av otaliga
intresseorganisationer. Jag är djupt imponerad av
hur välorganiserat det är. Men de svårt och
långvarigt sjuka, de mycket gamla, kan inte och
kommer inte att kunna organisera sig, anställa
ekonomer, ombudsmän och duktiga
pressekreterare. Det är därför ingen uppvaktar oss
här i riksdagen för att föra deras talan.

Men trots att ingen för deras talan är det vår
skyldighet, vår heliga skyldighet här i riksdagen att
försvara deras rättigheter. För vem skall annars
göra det?

Det är de, och inga andra än de, som är de svagaste
i dag i vårt samhälle. Jag undrar om inte de har
större rätt än någon annan. Jag tycker inte att vi bör
ställa ut några nya löften till någon grupp förrän vi
har levt upp till riksdagens gamla löften till våra
gamla.

För ett år sedan, före valet, genomfördes en
omfattande SIFO-undersökning. 3 % av den
svenska befolkningen är mycket nöjd med vården
och omsorgen om gamla. Mest missnöjda är de som
har kommit i kontakt med omsorgen som patienter,
anhöriga eller som personal. De mest kritiska var
undersköterskorna, för de är närmast patienten. Är
det den välfärden vi talar så högt om och som vi vill
slå vakt om?

Det är de som i dag är 80 år, och inga andra, som
byggde upp vår välfärd och möjliggjorde alla våra
förmåner, som samhället så rikligt och fint erbjuder
oss. Jag tycker att det är bra att vi har råd med nära
40 miljarder till bostadssubventioner och världens
största bostadsyta per capita. Jag tycker att det är
underbart att vi har 18 månaders föräldraledighet.
Det är utmärkt att vi har fem veckor och två dagars
lagstadgad semester. Det vore bra om vi kunde ha
sex veckors semester. Det är bra att vi fortfarande
har nästan full kostnadsersättning vid sjukdom, att
kostnaden för sjukskrivning och
förtidspensionering kan öka med 8 miljarder om
året. Jag tycker att det är bra att vi har en
arbetsskadeförsäkring som kunde sjudubblas,
alltså öka med 700 % på åtta år.

Det är bra att vi har statligt garanterade studielån
och att vi har råd med 23 miljarder till studiecirklar,
folkrörelser och idrottsorganisationer. Men jag vill
påminna kammaren om de förmåner som våra
gamla hade. De som i dag är 80 år, vilka förmåner
hade de när de byggde upp vår välfärd och
möjliggjorde alla våra förmåner?

De hade 48 timmars arbetsvecka. I bästa fall hade
de en ledig veckodag. De hade två veckors
lagstadgad semester. De äldsta har haft en vecka.
Vissa hade sjukersättning, andra hade det inte. För
hela befolkningen motsvarade sjukersättningen i
genomsnitt 12 % av inkomsten. Det fanns inga
barnbidrag. Det fanns en ganska låg, behovsprövad
moderskapspenning som man fick ansöka om, men
inte säkert fick. Det fanns ingen i lag garanterad
föräldraledighet och nästan inga
bostadssubventioner. Det fanns inga statligt
garanterade studielån.

Jag tycker att det är utmärkt att vi har råd med alla
våra förmåner, så länge vi är friska. Men då skall vi
också ha råd med bra vård av och omsorg om våra
gamla.

Det talas så fint om solidaritet här i kammaren. Jag
undrar om den omfattar våra gamla?

Jag tycker att det är utmärkt att vi har råd med 270
miljarder i olika former av transfereringar. Det är
kanske mera, men det här är den siffra jag har
kunnat få fram. Men förutsättningen för att vi skall
kunna slå vakt om de gamla bör vara att vi har råd
med mer än de 90 miljarder som sjukvården i dag
kostar -- om det visar sig att våra gamla behöver
den.

Under 1990-talet kommer antalet 80-åringar att
öka med 28 % och 85-åringar med över 40 %. Vi
måste skapa beredskap för detta. Jag uppskattar
mycket att den nuvarande regeringen har tillsatt två
utredningar. Jag tycker inte att vi skall tala så
nedlåtande om dessa två utredningar som det görs
här i kammaren.

För första gången sedan 1950-talet, då utredningen
om regionsjukvård genomfördes, gör en regering
ett försök att få ett helhetsgrepp om hela
problemet. Jag uppskattar att det i direktiven ingår
att ta fram prognoser över behoven inom
sjukvården fram till år 2000. Jag delar inte de
pessimistiska tongångar som kommit fram tidigare
om möjligheterna för dessa två utredningar att
påverka framtida sjukvård.

Anf. 77 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Fru talman! Jag delar den historiebeskrivning som
Jerzy Einhorn gör om utvecklingen sedan
decennier och framför allt de senaste tio åren med
ständiga indragningar till staten från kommmuner
och landsting. Jag tror också att siffran 34 miljarder
inte alls är överdriven.

Det här en politik som tyvärr har fått pågå väldigt
länge och som Vänsterpartiet kraftigt har
opponerat emot i kammaren under säkert minst tio
års tid.

Jag delar också den oro och omsorg som Jerzy
Einhorn visar de mycket gamla och de svårt sjuka.
Jag är också medveten om att de inte har några
starka företrädare -- även om de redan innan kds
kom i riksdagen visst har haft politiska företrädare.

Tycker Jerzy Einhorn att den politik som fördes
tidigare med brandskattningar av kommuner och
landsting var felaktig? Det är en politik som har
resulterat i att vi i dag står ganska tomhänta när det
gäller möjligheterna att låta våra gamla och svårt
sjuka få en värdig ålderdom.

Tycker Jerzy Einhorn att det är lätt eller svårt att
delta i en regering som planerar de närmast
kommande åren ytterligare stora indragningar från
kommuner och landsting? Som jag förstår kommer
detta att i ännu högre grad medverka till att den
utveckling vi har sett kommer att fortsätta och
ytterligare försvåra för kommuner och landsting att
leva upp till de ambitioner som Jerzy Einhorn har.
Det skulle vara intressant att få veta.

Jag tycker att det var ett intressant resonemang om
att det inte går att höja skatterna på grund av det
närmande som en majoritet här i riksdagen vill att
Sverige skall göra till den europeiska unionen. Vad
jag vet kommer Europeiska unionen inte att lägga
sig i om vi i Sverige ändrar på löneskatter och
liknande. Det är alltså inte givet. Det finns politiska
beslut kvar att fatta i riksdagen om den ekonomiska
politiken.

Tror Jerzy Einhorn att det kommer att finnas en
politisk majoritet för att höja vissa skatter, t.ex.
skärpa progressiviteten i inkomstbeskattningen, för
att på det sättet få pengar till vården av de mycket
gamla och svårt sjuka? I så fall tror jag att vi skulle
kunna vara överens om en sådan politik.

Anf. 78 JERZY EINHORN (kds) replik:

Fru talman! Jag är tacksam för frågorna från
Gudrun Schyman.

Jag beklagar de politiska realiteter som tvingar oss
att fortsätta med de tidigare regeringarnas politik.
Jag har försökt att beskriva de politiska realiteter
som ligger bakom detta, och jag har försökt att
beskriva varför den politiska situationen tvingar oss
till detta liksom tidigare regeringar.

Jag uppskattar att regeringen samtidigt gör ett
försök att få ett helhetsgrepp om hela situationen --
som det har talats så hånfullt om här -- just genom
att tillsätta dessa två utredningar. Jag har lättare att
leva med situationen, när jag vet att det görs ett
försök att få ett helhetsgrepp.

Sedan har vi Europa. Om vi kunde påverka att
Västeuropa går ihop i en gemensam marknad,
skulle vi ha underlag för en saklig diskussion. Men
om vi inte anpassar oss och helst går in i den
gemensamma marknaden -- vilket jag hoppas att vi
kommer att göra -- kommer Sverige att bli ett litet
land i marginalen. Det mesta av Sveriges handel går
till de länder som i dag förenas inom EG. Det är
också en politisk realitet.

Anf. 79 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Fru talman! Jerzy Einhorn beklagar de politiska
realiteter som tvingar oss att föra denna politik. Jag
tror att den politiken som har förts och som förs är
ett resultat av politiska majoriteter. Det är
knappast under tvång som de har formats. De är
resultat av politiska diskussioner som har förts i
kammaren. Jag skulle vilja veta vad det är för
realiteter som tvingar oss att föra denna politik.

I den ekonomiska politiken handlar det ju om
fördelning och omfördelning. Hur fördelningen går
till, vilka konkreta resultat det blir av den och vilka
grupper man väljer att satsa på är en följd av vilka
intressen man anser sig företräda.

Det sker naturligtvis en omfördelning inom
socialpolitikens område. Men det finns också, Jerzy
Einhorn, en omfördelning att göra mellan statens
övriga offentliga utgifter.

Jerzy Einhorn deltar just nu i en regering som väljer
att satsa på en upprustning av och ökade anslag till
militären -- vilket också hör till de offentliga
utgifterna. Men regeringen står också för en
nedrustning av stora delar av den offentliga sektorn
som berör vård och omsorg. Detta är inget tvång,
Jerzy Einhorn. Detta är ett politiskt val.

Jag tror inte heller att valet av Europapolitik utgör
något tvång. Det går utmärkt med andra alternativ,
och det tror jag att Jerzy Einhorn är medveten om.
Över hälften av Jerzy Einhorns partikamrater är av
den uppfattningen. Frågan måste ha diskuterats i
ert eget parti.

För mig rimmar omsorgen, som jag har stor respekt
för och som jag vet är grundad på stor kunskap, illa
med att delta i en borgerlig regering som för en
politik som får just de effekter Jerzy Einhorn inte
vill ha.

Anf. 80 JERZY EINHORN (kds) replik:

Fru talman! De politiska realiteter jag talade om är
de löften vi har givit. Alla dessa löften försvaras av
olika intresseorganisationer. Detta gör det för
närvarande omöjligt att flytta om i
transfereringssystemet.

Jag hoppas att dessa frågor tas upp i de två
utredningar som regeringen har tillsatt -- det finns
även en tredje utredning --, bl.a. frågan om
prioriteringar, och att det kommer att leda till en
debatt i samhället om prioriteringen av vården och
omsorgen jämfört med alla andra krav på
samhällets stöd.

Hur kommer Gudrun Schyman att ställa sig till
dessa frågor? Det är mycket lätt att säga att pengar
skall dras in från något annat, t.ex. försvaret. Talar
man med dem som arbetar i försvaret vill de att
pengar skall dras in från u-landstjänster, osv. Är
Gudrun Schyman beredd att, om realiteter tvingar
oss till detta, flytta om inom transfereringssystemet
för att tillföra sjukvården och omsorgen mera
pengar?

Jag upplever inte att den nuvarande regeringen
rustar upp vårt försvar. Jag upplever att regeringen
faktiskt inte genomför en ordnad nedrustning utan
en anpassning av försvaret till den förnyade
situationen i Europa. Att genom en mycket
smärtsam och ingalunda populär process våga ta tag
i en nedläggning av ett antal regementen är inte att
rusta upp vår sjukvård.

Jag delar inte i en enda fråga Gudrun Schymans
uppfattning. I det nya Europa kan vi inte lösa våra
problem genom att avskilja oss från resten av
Europa. Jag tror att vår enda möjlighet att överleva
som en ekonomiskt fri nation, en nation som har
möjlighet att själv sköta sina finanser, är att gå in i
den pågående processen och vara med och påverka
utvecklingen. Jag har sedan sex år tillbaka arbetat
åt EG. Det var Gertrud Sigurdsen -- hon sitter
här -- som förde in mig i det arbetet. Jag har lett
flera av EG tillsatta arbetsgrupper. Det finns en
fruktansvärd kraft inom EG, men jag vill också
hävda att EG behöver oss, EG behöver våra
synpunkter, vår kunskap och vår påverkan.

Tredje vice talmannen anmälde att Gudrun
Schyman anhållit att till protokollet få antecknat att
hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 81 BO HOLMBERG (s) replik:

Herr talman! I senaste numret av
Landstingsvärlden är Jerzy Einhorn avbildad i
helfigur, och inne i tidningen kan man läsa följande
om anledningen till att han lämnade
läkarprofessionen och blev politiker: Det utlösande
momentet var när man ville stänga en
vårdavdelning på Radiumhemmet och kallade det
för strukturförändring.

Jag tror att sjukvården och förutsättningarna för
dem som jobbar i den skiljer sig i olika delar av
landet. Den här skillnaden är enligt min mening
underskattad i svensk sjukvårdsdebatt. Det
ankommer inte på mig att recensera hur de olika
landstingen sköter sig, men rent allmänt instämmer
jag i den kritik som framförs mot sättet att sköta
sjukvården i Stockholm. Varför skall man ligga
med så lågt skatteuttag här? Varför skall man ligga
med en övertung sjukhusstruktur och inte klara de
riktiga prioriteringarna? Det är frågor som jag ofta
har ställt mig. Men jag tycker att Jerzy Einhorn
skall veta att den svenska sjukvårdskartan inte ser
likadan ut överallt.

Jag hade hoppats att vi skulle få en mera fördjupad
hälso- och sjukvårdsdebatt och känna litet mera
stolthet över den svenska sjukvårdsmodellen. Jag
har roat mig med att med hjälp av hälsoekonomer
och andra inom SCB räkna på -- med hänsyn tagen
till att vi är världens äldsta nation -- kostnader per
invånare och sjukvårdens andel av BNP. Då har jag
funnit att Sverige ligger väldigt bra till.
Schablonbilden att sjukvården i Sverige skulle vara
så dyr stämmer inte i ett omvärldsperspektiv.
Varför kan vi inte sakligt få detta fotfäste i svensk
sjukvårdsdebatt?

Det andra jag vill framhålla är SNS förslag. Man
gick igenom England, Canada, Tyskland samt
Nederländerna och jämförde. Därefter sade man:
Ni har i huvudsak ett bra system i Sverige, ändra för
Guds skull inte detta.

Jag tror också, Jerzy Einhorn, att vi skall få en
tillväxt i Sverige och att vi skall ta hänsyn till att vi
är så många gamla och skaffa beredskap för det. Då
skall det också finnas möjlighet till en
skattereglering, så att det går att klara sjukvården i
de egna leden. Vi inom socialdemokratin resonerar
så, att vi inte vill ha några ransoneringar i
sjukvården, vi vill inte ha generella
åldersprioriteringar, beslutade av politikerna.
Däremot vill vi ge mer pengar till SBU för att man
skall utvärdera terapierna. Hälsoekonomerna på
SBU säger att om man skulle göra rätt enligt
vetenskap och beprövad erfarenhet i Sverige, då
skulle man kunna rensa ut terapier i
storleksordningen minst 20 miljarder kronor, Jerzy
Einhorn.

Så jag är optimistisk och tror att vi utan att slänga
ut barnet med badvattnet skall kunna åstadkomma
en bra sjukvård i Sverige. Jag får det inte att gå ihop
att vi bara skall anpassa oss till EG och dra ner
skatterna och på det sättet försämra sjukvården.
Det ställer vi inte upp på.

Anf. 82 JERZY EINHORN (kds) replik:

Herr talman! Tack för frågan, som ger mig tillfälle
att tala ett par minuter till.

Jag var inte avbildad i helfigur, det var bara ansiktet
som visades. Det som Bo Holmberg citerade är
sant. Jag blev politiker därför att man inte kallade
saker vid rätt namn. Jag hade en förhoppning att
det var bästa sättet att få upp en debatt, vilket
faktiskt också de två utredningar som regeringen
har tillsatt syftar till -- helt klart enligt direktiven.
Syftet med debatten är att man kallar saker vid rätt
namn, och då får vi se hur människor prioriterar. Vi
kanske ordnar en beredskap i landet att satsa mera
på vissa saker.

Jag vill alltså tacka Bo Holmberg, och jag delar till
stor del uppfattningen att vi i stor utsträckning har
bra vård, men det är tack vare hög professionalism
hos personalen. Däremot delar jag inte Bo
Holmbergs optimistiska syn på framtiden, för jag
har rest landet runt, i samband med valrörelsen
men även tidigare och senare. Stockholm är bara
två tre år före resten av landet. Inom andra delar av
landet fattar man i dag beslut som vi fattade här för
två tre år sedan.

Vår vård är inte dyr. Jag delar Bo Holmbergs
uppfattning också på den punkten. En vårddag i
Sverige hör enligt OECD till de billigaste i Europa.
Vårddagskostnaden i Sverige är inte högre än i flera
europeiska lågprisländer.

Sedan har vi andra myter, men jag hinner inte tala
om dem. Det sägs att vi satsar så mycket på
sjukvården, men det är faktiskt inte sant.

Bo Holmberg har talat om SBU. Jag delar
uppfattningen därvidlag och den höga
uppskattningen av SBU:s arbete. Jag satte också
värde på Bo Holmbergs motion om att SBU skulle
få mera pengar. Därför är jag mycket glad att vi
skulle kunna ställa oss bakom Bengt Westerbergs
förslag i en proposition att -- om jag minns rätt --
drygt 2 milj.kr. ytterligare skall gå till SBU. Jag
tycker att det skulle kännas bra att kunna vara med
om detta. Tack.

Anf. 83 BO HOLMBERG (s) replik:

Herr talman! Får jag säga att när jag politiskt
analyserade hur jag såg på de tillsatta
kommissionerna och sjukvårdsutredningarna, så
var det inget nedlåtande jag ville säga. Jag ville bara
konstatera att de fyra borgerliga partierna i
regeringen har olika uppfattningar om hur de vill
lösa sjukvårdsproblemen framöver. Dessa olika
uppfattningar hörde jag framföras under
valrörelsen, och jag kunde konstatera --
tillsammans med många andra -- att det inte är en
samstämmig röst som hörs, utan det är en kvintett
som spelar.

Jag konstaterar vidare att nu har man fört de olika
synpunkterna till de arbetande kommissionerna
och utredningarna. Då blir det inget
ställningstagande under den här valperioden. Så
hur skall det bli med det som Jerzy Einhorn har
varit ute och talat om, att man skall prioritera
gamla och sjuka under mandatperioden?

Det kan bli som man skriver på första sidan av
Landstingsvärlden. Det var väl riktat mot det svåra
jobbet att klara utredningar och prioriteringar --
Jerzy Einhorns omöjliga uppdrag. Hur skall man,
när den här valperioden har gått till ända, kunna
svara på frågan: Hur blev det med mer pengar, hur
blev det med prioriteringar av äldre och sjuka?
Detta måste ju bli svårt om man samtidigt skall
förverkliga finansplanens annonseringar om
jättestora neddragningar. Jag säger icke detta av
illvilja, utan jag säger det bara som politisk analys.
För mig går de här två budskapen inte ihop.

Anf. 84 JERZY EINHORN (kds) replik:

Herr talman! Jag tycker att vi skall avvakta litet
grand när det gäller de olika uppfattningarna inom
regeringsunderlaget tills utredningarna har fått
lägga fram sina förslag.

Det är möjligt att det blir på det sättet. Men det är
litet för tidigt att säga det redan i dag. Det har
tidigare sagts i debatten att regeringen i stället för
att direkt lägga fram förslag tillsätter två
omfattande utredningar med vida direktiv.

Inom sjukvården lever vi i dag sedan 50-talet med
ett lappverk av olika åtgärder för att förbättra
situationen. Det är dags att ta ett helhetsgrepp om
detta. Det är mycket möjligt att även en
socialdemokratisk regering skulle göra på samma
sätt. Men det är ändock första gången man tar ett
sådant helhetsgrepp, och vi avvaktar dessa
utredningar innan vi säger vad som kommer att
hända.

Jag delar Bo Holmbergs uppfattning i många
frågor. Jag delar Bo Holmbergs uppfattning att
man inte kan förvänta sig att problemen skall lösas
på det sätt man skulle önska under en treårsperiod.
Det bästa man kan uppnå under en treårsperiod är
en bra start för den fortsatta utvecklingen.

Anf. 85 JOHAN BROHULT (nyd):

Herr talman! Herr socialminister, ärade
riksdagsledamöter, ärade åhörare! Vi diskuterar nu
sjukvårdskrisen. Det finns litet olika uppfattningar
om hur pass omfattande den är. Jag håller med Bo
Holmberg om att vi har en bra sjukvård i Sverige.
Den kostar ungefär 9 % av BNP, vilket är
jämförbart med vad de flesta OECD-länder
använder för sin sjukvård.

Trots allt finns det en del problem i den svenska
sjukvården som måste diskuteras. Problemen
kommer att bli ännu större när vi tvingas till
besparingar, om man inte tar till en del radikala
grepp.

Vi har diskuterat åldringsvård. Där finns det
problem. Operationsköer är ett annat problem.
Debatten har varit inne på orättvisorna. Bo
Holmberg har påpekat att det finns orättvisor i
Stockholm. Det sammanhänger med att landstinget
i Stockholm använder 64 %av budgeten för
sjukvård, medan övriga landsting använder ungefär
77 %. Denna lilla skillnad motsvarar faktiskt några
miljarder. Där har vi en viktig förklaring.

Hur som helst upplever många att sjukvården är i
kris. Ekonomin håller på att ta slut. Landstingen
och kommunerna betecknar det som en
kostnadskris. Allmänheten upplever långa
väntetider och brist på valfrihet. Man talar --
kanske något orättvist -- om en kvalitetskris.
Anställda inom sjukvården -- sköterskor,
undersköterskor och biträden -- har länge känt sig
underbetalda. Här kan man tala om en
förtroendekris. Dessa problem måste man se över.
Problemen kommer att bli värre när man nu tvingas
att spara.

Det har här hoppats litet fram och tillbaka i tiden,
allt ifrån 20 år till tiden för adel, präster, borgare
och bönder. Jag skall hoppa 200 år tillbaka i tiden
till nationalekonomins fader Adam Smith som i sin
avhandling sade att grundvalen för välstånd är
arbetsinsatsen. Han hade då klart för sig att det är
arbetet som skapar välstånd. Sedan har man
naturligtvis -- och gör så fortfarande -- delat ut de
pengar som arbetet skapat på ett orättvist sätt. Men
man måste arbeta sig ur en kris.

Nu skall det sparas. Vi har läst om att 50 000
människor skall sägas upp, huvudsakligen inom
vården. Det gäller sjukvårdsbiträden, sköterskor
och hemsamariter. Det är således människor som
arbetar nära patienten som ligger dåligt till. Detta
är det typiska osthyvelsbeteendet. Vad händer med
dessa människor? Jo, de kommer att bli arbetslösa.
De kommer att få arbetslöshetsunderstöd tills de
blir utförsäkrade från A-kassorna. Då blir det
socialvården som får ta hand om dem. Dessa
människor kostar nästan lika mycket som om de
skulle arbeta, men vårdproduktionen har minskat.

Det här är ett exempel på hur man inte får göra. Vi
måste arbeta oss ur en kris. Man kan inte
''osthyvla'' sig ur en kris.

Kommunerna kommer att få mindre och mindre
pengar, vilket Bo Holmberg och Gudrun Schyman
har konstaterat. Hur skall vi klara det? Vi måste
lösa det på något annat sätt. I regeringsförklaringen
finns en hel del tankegångar som jag uppskattar,
och jag väntar på att få se dessa implementerade.
Vi har hört socialministern säga att en hel del av
detta är på gång.

Vi har Ädel-reformen, Stockholmsmodellen,
Dalamodellen och DRG-systemen. Detta är små
steg i rätt riktning. Jag säger små steg eftersom man
inte tar steget fullt ut. Enligt Stockholmsmodellen
för man över det ekonomiska ansvaret till
distriktsläkarvården. I Ädel-reformen för man över
det ekonomiska ansvaret till kommunerna när det
gäller omhändertagandet av äldre personer.
Utfallet av dessa reformer måste studeras noga
innan man kan avgöra om sådana reformer är den
bästa lösningen.

Patienterna står dock fortfarande helt utan
möjlighet att påverka systemet. Patienten tillhör
fortfarande sjukhuset. Det borde vara sjukhusen
som tillhör patienten.

Nu är det dåliga tider. Om man skall komma med
förslag får de inte kosta pengar. Jag skall nu lämna
fyra förslag som jag anser skulle leda till att vården
blir bättre och rättvisare. Eftersom den blir bättre,
så blir den också billigare. Dessutom sammanfaller
dessa förslag med mycket som står i
regeringsförklaringen.

Det första förslaget gäller sjukvårdens
organisation. Här måste vi vara öppna för andra
lösningar. Vi skall se till de logiska lösningarna i
stället för att vara ideologiskt låsta. Dessa logiska
lösningar innebär att man skall studera politikernas
dubbla roller som konsument- och
producentansvarig. Vi har fått en situation där
producentperspektivet har kommit att dominera,
och konsumenten har blivit svag. Det gäller alltså
att stärka konsumenten, dvs. patienten. Det gäller
också att lösa upp landstingsmonopolet och att ge
utrymme för nya initiativ. Detta behöver inte
medföra att patienten blir sämre. Tillgången till
mångfalden kommer tvärtom att innebära att
vården kan bli bättre.

I Holland har man efter decennier av
planhushållning övergått till en
marknadshushållning med ett försäkringssystem.
Observera att det icke är ett system av USA-
modell. Jag vill säga detta på en gång, så att jag inte
får sådana kommentarer. Jag tycker inte om
systemet i USA. planhushållningen där blir ofta
hänsynslös, eftersom det systemet ställer många
medborgare utanför. Men jag tycker att det
holländska systemet är väl värt att studera. Jag ser
fram emot utskottets resa till Holland i september.

Ett delat huvudmannaskap utgör ett stort problem
när det gäller sjukvårdens organisation.
Kostnaderna för sjukvården delas upp i
försäkringsfinansierad sjukvård -- sjukpenning,
sjukpension och arbetsskadeersättning -- och en
skattefinansierad sjukvård där ansvaret delas
mellan landsting och kommmun. Som alltid när det
gäller delat ansvar kan man hamna i en situation då
den ena ansvariga skylller på den andra. Detta är
faktiskt vad som har hänt, framför allt beträffande
vården för äldre. Därför har Ädel-reformen
implementerats, och man får hoppas att den kan
lösa en del av dessa problem.

En annan viktig sak är att vården måste vara
producentoberoende, dvs. man måste skilja rollen
som producent ifrån rollen som finansiär. Detta
innebär med andra ord att pengarna skall följa
patienten.

Man kan tänka sig ett sjukvårdsförsäkringssystem
som finansieras solidariskt, dvs. efter förmåga
precis som nu. Det finansieras med skattemedel.
De som har litet pengar betalar liten premie, de
som inte har pengar betalar ingenting, men
omfattas ändå solidariskt av systemet, precis som
alla som står utanför arbetsmarknaden och alla som
är gamla skall omfattas trots att de inte kan betala.

Vitsen med systemet är att pengarna följer
patienten, och patienten vet att dessa pengar alltid
finns till hands.

Samma resonemang kan tillämpas då det gäller
äldreomsorgen. Man skulle kunna ha en
omvårdnadspeng så att medborgarna visste att när
de blir gamla och knackiga och behöver omvårdnad
så finns alltid dessa pengar till patientens
disposition.

Detta skulle utjämna en del orättvisor. Man skulle
inte bli beroende av landstingstillhörighet, åldern
skulle inte behöva betyda någonting, utan alla hade
precis samma rättighet.

Äldrevården har tagits upp av Rosa Östh, Jerzy
Einhorn och andra, men jag tycker den är så viktig
att jag vill beröra den kort.

Vi har hört historieskrivningen att man från 1970-
talet minskade antalet ålderdomshem och
institutioner, medan antalet åldringar stadigt ökar.
Man har minskat platserna på institutionerna med
ungefär 4 % per år samtidigt som tillväxten av
personer över 80 år har ökat med ungefär 4 %.
Detta har skapat den kris vi nu har, med många
äldre personer som inte får ett bra
omhändertagande.

Vad skall man göra åt detta? Naturligtvis måste vi
försöka bygga i kapp denna kris. Varför kan man
inte nu, då det är arbetslöshet, ta tag i detta och
börja bygga ålderdomshem i offentlig regi?

Jag vill också framhålla att det finns många
ekonomiska utredningar, bl.a. en från Institutet för
hälso- och sjukvårdsekonomi, IHE, som har visat
att det för en genomsnittlig åldring är 100 000 kr.
billigare per år att vårdas på ålderdomshem jämfört
med att bo hemma och åka fram och tillbaka till
sjukhuset eller ligga på en akutklinik. Viktigare än
att det är billigare är att det faktiskt också är bättre
för patienten.

Jag kan intyga att vi dagligen tvingas skicka hem
patienter från sjukhusen trots att de är gamla,
eländiga, förvirrade, oroliga, ångestfyllda,
urininkontinenta, rörelsehandikappade. De har
ingen förmåga att klara sig trots en maximal insats
från anhöriga, social service och hemsjukvård, som
gör ett fantastiskt arbete. De far fortarande illa.

Det är alltså en mycket angelägen uppgift att sörja
för dem. Man måste skapa ett system som i längden
är billigare. Det blir bättre för patienterna och vi
kan i dag utnyttja den arbetslöshet som finns till att
producera dessa ålderdomshem.

Det borde också kunna beredas utrymme för
ålderdomshem i privat regi. Dessa skulle
naturligtvis på samma sätt som övriga
ålderdomshem inspekteras och kontrolleras av
socialstyrelsen. Jag vet att socialstyrelsen har tittat
på ett par ålderdomshem i Stockholmsområdet, där
man för 1 000 kr. per dag kan ta hand om en åldring
och sköta både kommunens uppgift med
omhändertagandet och erbjuda läkarvård då så
erfordras. Detta är initiativ som vi måste ta vara på.

En annan sak jag ville komma in på är hur vi
effektivt skall kunna utnyttja sjukhusens resurser.
Många sjukhus har outnyttjade resurser i form av
operationslokaler och läkarmottagningar, samtidigt
som det finns köer. Detta beror på att vi har ett
landstingsmonopol som inte tillåter privat
verksamhet på sjukhusen. Den privata
verksamheten får då äga rum utanför sjukhusen.

Jag anser att man genom att avskaffa
Dagmarreformen och landstingsmonopolet skulle
kunna bereda plats för privata initiativ. Privata
firmor skulle kunna hyra läkare, eller läkare kunde
själva hyra utrymmen och betala sjukhusen för att
använda lokalerna. På så sätt skulle man kunna
producera sjukvård och ta hand om patienter.

Slutligen tänkte jag säga något om
husläkarreformen. Min tid är snart ute och jag tror
att Barbro Westerholm kommer att uppehålla sig
vid detta. Jag vill därför bara framhålla några
viktiga principer.

Det skall inte vara så att administratörer eller
politiker eller läkare skall bestämma vilken
husläkare en patient skall ha. Valet av husläkare
måste vara fullt frivilligt, både från patientens sida
och från läkarens sida. Då kan vi få en bra
husläkarreform.

Det är också viktigt att i detta sammanhang
framhålla att när en dryg miljard i statsbidrag nu
skall dras in från företagshälsovården, förutsätter
detta att det blir fri etableringsrätt för läkare. Då
kan de företag som önskar fortsätta med sin
läkarvård i företagsform. På detta sätt kan
företagshälsovården fortsätta i frivillig form.

Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att jag
ansluter mig i väsentliga delar till de förslag som
finns. Jag vill dock yrka bifall till motionerna
SoU250 och SoU260. Dessa motioner är
intressanta eftersom de framför samma åsikter som
många andra partier, och då deras tankegångar
också finns med i regeringsförklaringen.

Anf. 86 Socialminister BENGT WESTERBERG
(fp):

Herr talman! Låt mig först konstatera att det är
mycket glädjande med den uppslutning som nu
finns från socialutskottets sida, om än med litet
olika ordvrängningar, vad gäller den generella
välfärdspolitiken. Den innebär att det finns en stor
enighet i kammaren om att vi skall ha en politik som
bygger på solidarisk finansiering och fördelning av
olika tjänster och förmåner efter behov. Det får
naturligtvis i sin tur konsekvenser för t.ex. hur
mycket skatt vi skall ta ut i samhället. Man kan inte
ha en generell välfärdspolitik utan ett betydande
skatteuttag.

Det går inte att säga att en generell välfärdspolitik
kräver ett exakt procenttal i skatt, såsom vi mäter
skattetrycket. Men en slutsats av uppslutningen
kring den generella välfärdspolitiken är att det blir
ett ganska ansenligt uttag av skatt.

Nu finns det mycket som oroar. Det är lätt att
förstå.

Vi har ekonomiska problem av mer kortsiktig
karaktär i den svenska samhällsekonomin. Vi
hoppas naturligtvis att dessa skall gå över. Allt
tyder på att de skall göra det. Det börjar glädjande
nog nu komma signaler som tyder på att ekonomin
håller på att vända. Jag tror att vi nästa år kan se
ganska tydliga tecken på det i den svenska
ekonomin. Men i avvaktan på att detta slår igenom
blir det naturligtvis stora påfrestningar, t.ex. ute i
kommunerna.

Socialbidragskostnaderna ökade kraftigt redan
förra året, och de kommer att öka ytterligare i år.
Också på annat sätt blir det betydande
påfrestningar för kommunerna.

Det är regeringens självklara ambition att göra allt
vi kan för att bidra till att vändningen skall komma
så snabbt som möjligt, och att den skall slå med full
kraft på den ekonomiska utvecklingen när den väl
kommer.

Det finns också ett mer långsiktigt, vad vi skulle
kunna kalla ett strukturellt problem. Vi kan inte
räkna med att vi, ens om vi lyckas vända den
ekonomiska utvecklingen och få till stånd en
betydande ekonomisk tillväxt, kommer tillbaka till
den situation vi hade t.ex. under efterkrigstiden ute
i kommunerna. Då möjliggjorde nämligen en
kombination av god ekonomisk tillväxt och ständigt
höjda skatter omfattande sociala reformer,
finansierade genom ständiga resurstillskott.
Utvecklingen under 90-talet kommer inte att tillåta
detta. Det råder en bred politisk enighet om att vi
inte ytterligare kan öka skatteuttaget, utan vi får
nöja oss med de resurser som nu finns.

Kommunförbundet har i en analys, gjord för
långtidsutredningen, försökt bedöma
förutsättningarna för kommunernas ekonomi
framemot sekelskiftet och också några år in på det
nya seklet. Man konstaterar att det finns ett gap
mellan å ena sidan den efterfrågan på kommunala
tjänster som man bedömer skall finnas, de
åtaganden som är gjorda gentemot olika grupper,
och å andra sidan de resurser kommunerna har.
Detta gäller i varje fall vid oförändrad
produktivitet. Gapet uppskattas, med litet olika
förutsättningar, motsvara mellan 4 och 8 kr. i
kommunalskatt. Det här gapet måste täppas igen
ifall vi skall kunna leva upp till de åtaganden vi har
gjort gentemot olika grupper, gentemot
pensionärer, handikappade och andra, och det
kräver en mycket kraftig produktivitetsökning i de
kommunala tjänsterna.

Som en kommentar till vad Bo Holmberg har sagt
i flera inlägg i debatten vill jag säga att regeringen
verkligen inte har några planer på att från
kommunerna dra in 10--15 miljarder kronor per år.
Det besked jag tidigare har gett till Bo Holmberg är
att vi gör en indragning, en sänkning av
statsbidraget till kommunerna på 7,5 miljarder
1993, men några ytterligare indragningar utöver det
kan vi inte, med de perspektiv vi nu kan se på
kommunernas ekonomi, tänka oss under åren
framöver. Allting tyder ju på att kommunerna
snarast kommer att ha ett visst finansiellt
underskott 1994-1995, och då finns naturligtvis inte
något utrymme för att dra in mer pengar från
kommunerna.

Att öka produktiviteten är naturligtvis en mycket
stor utmaning. Samtidigt är jag övertygad om att
det går. Jag deltog i går i en konferens som
socialstyrelsen anordnade kring en ny bok som har
kommit ut i dagarna med namnet ''Välfärd i
blåsväder'', författad av en tidigare socialchef i
Norrköping och Huddinge, en man som heter John
Lovén och som har mycket digra erfarenheter från
det här området. Han säger, med sin erfarenhet och
sin kompetens på området, att det är alldeles givet
att det efter den mycket expansiva period vi har
haft ute i kommunerna naturligvis finns möjligheter
att effektivisera användningen av resurserna utan
att det behöver ske på bekostnad av kvaliteten, dvs.
att vi kan sänka kostnaderna men bibehålla
kvaliteten eller kanske t.o.m. -- vilket jag tror är
möjligt -- sänka kostnaderna samtidigt som vi höjer
kvaliteten och ökar utbudet.

Vi gör också på statlig nivå en del för att försöka
understödja processen mot ökad produktivitet.
Socialstyrelsen är under omdaning och kommer,
som riksdagen har beslutat, i framtiden
huvudsakligen att syssla med tillsyn, uppföljning,
utvärdering och kontroll. Socialstyrelsen håller nu
på att hitta former för denna nya inriktning, genom
vilken man kommer att kunna hjälpa till med
effektivisering och ökad produktivitet framför allt
i kommunerna, som ju ansvarar för en stor del av
välfärdssektorn.

Uppgiften måste, som jag sade, vara inte bara att
bli effektivare i meningen att minska kostnaderna,
utan också att öka kvaliteten och kvantiteten i de
tjänster som produceras. Vi har fortfarande stora
brister inom välfärdssektorn. Det gäller de äldre,
som Jerzy Einhorn talade väl om -- jag kan
instämma i det mesta han sade --, och de gäller de
handikappade. Det är viktigt att betona att en
förutsättning för att vi skall kunna klara att leva upp
till målet en god social service till äldre och
handikappade är att vi har en god barnomsorg. Har
inte de kvinnor som har små barn -- det är
huvudsakligen dem det handlar om -- möjlighet att
utnyttja en god barnomsorg, kommer vi inte att
kunna tillgodose behovet av personal inom
äldreomsorgen, sjukvården och
handikappomsorgen. Det finns alltså ett klart
samband mellan dessa sektorer. Sedan kan man
föra en helt annan diskussion och säga att det
naturligtvis dessutom är angeläget att vi för barnens
skull har en barnomsorg av god kvalitet, men den
är faktiskt också nödvändig med tanke på de gamla,
de sjuka och de handikappade.

En annan utvecklingslinje som är central för
regeringen är att öka valfriheten. Bakom detta
ligger övertygelsen att kvaliteten på de tjänster vi
producerar inom den sociala sektorn blir bättre om
det är fråga om frivilliga möten mellan läkare och
patient, mellan elev och lärare, mellan
förskollärare och föräldrar och föräldrarnas barn.
Jag tror att möjligheterna för att vi skall få en god
kvalitet inom detta område ökar om dessa möten är
frivilliga, om bägge parter vet att mötet är frivilligt,
om patienten vet att ingen har tvingat honom att gå
till en viss läkare och läkaren vet att patienten kan
välja en annan läkare. För att mötena skall bli
frivilliga krävs å ena sidan mångfald i utbudet och
å andra sidan valfrihet för de människor som skall
utnyttja den sociala servicen.

Till detta kommer att många människor i
undersökningar, t.ex. för maktutredningen och nu
senast i den SIFO-undersökning som
Kommunförbundet har låtit göra, har uttryckt sin
vanmakt inför den offentliga sektorn. Man säger att
man har för litet inflytande, att det är svårt att
påverka i samband med att man utnyttjar den
offentliga sektorns tjänster. Det effektivaste sättet
att ge människor makt och inflytande är att ge dem
valfrihet. Den demokratiska processen är ganska
lång och trögrörlig, den passar bäst för dem som är
talföra. Detsamma gäller verksamhet som drivs i
kooperativ form. Men valfrihet, när det är praktiskt
möjligt att klara, ger makt åt de många
människorna, också åt dem som inte är så talföra,
och det är viktigt att också de får möjligheter att
påverka.

En viktig förutsättning för valfrihet är att det finns
mångfald. Det kan naturligtvis till stor del erbjudas
inom ramen för kommuner och landsting, men det
råder inget tvivel om att det också bidrar till ökad
mångfald om man släpper fram fler enskilda
initiativ och alternativ också inom den sociala
tjänstesektorn.

Sammantaget handlar detta om en mycket
omfattande förnyelse och utveckling av
välfärdspolitiken i Sverige framemot sekelskiftet.

Låt mig också, herr talman, till sist kort
kommentera frågan om alkoholpolitiken. Vi kan
konstatera att sedan riksdagen ställde sig bakom
målet att minska alkoholkonsumtionen med 25 %
fram till sekelskiftet har ingenting hänt vad gäller
konsumtionsutvecklingen, dvs. den står still. I dag
är det väl knappast realistiskt att räkna med att vi
skall kunna nå det målet fram till sekelskiftet. Men
vi har tyckt att det i perspektivet av svenskt EG-
medlemskap och mot bakgrund av erfarenheterna
är dags att utvärdera alkoholpolitiken och fundera
över hur strategin skall formuleras på sikt. Vi har
därför tillsatt en särskild alkoholkommission. Jag
tror att den kommissionen skall kunna ge ett bra
underlag för fortsatt debatt och för de beslut som
riksdagen så småningom skall fatta.

Jag tycker, herr talman, att den svenska
välfärdspolitiken i många avseenden är bra, och vi
har anledning att vara stolta över det vi har
uppnått. Jag tror att vi framöver kommer att vara
en förebild för många andra länder i Europa. Men
vi kan ändå inte vara nöjda. Därtill är bristerna
alltför stora. Vår föresats måste därför vara att vi
skall utveckla välfärdspolitiken framöver.

Anf. 87 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag är överens med Bengt Westerberg
om att ett av de största problemen i dag är att
människor upplever att de inte har makt och
inflytande. Många utredningar under många år har
konstaterat att klyftan mellan de som har makt och
de maktlösa dessutom ökar, precis som klyftan
mellan fattig och rik också ökar i Sverige år 1992.
Det här är ett problem som är mycket allvarligt men
som jag inte tror, Bengt Westerberg, att man kan
reducera till ett problem som handlar om valfrihet,
att det är det som skulle öka människors makt och
inflytande. Vi är inte bara konsumenter, Bengt
Westerberg. Det handlar om att öka makt och
inflytande på sin arbetsplats, där man bor, i
ekonomin, osv. Det handlar om att sprida makt och
ägande.

Det handlar inte om att privatisera och tro att jag
som människa får mer makt och inflytande på
grund av att jag har två olika
barnomsorgsavdelningar eller två olika läkare att
välja på, eller att jag som sjukvårdsbiträde eller
socialarbetare har mer makt och inflytande på
grund av att jag har två olika arbetsgivare att välja
på. Frågan är ju hur jag blir behandlad av de
arbetsgivare jag har, vilken makt och vilket
inflytande jag har på min arbetsplats. Fråga ett
sjukvårdsbiträde eller en sjuksköterska, och de
kommer att tala om för er att det är många som mår
mycket dåligt inom vården. Det beror inte på
ägarförhållandena, utan det beror på otympliga,
hierarkiska strukturer med män i toppen och
kvinnor i botten. Det här går också att förändra,
utan att man för den skull skall privatisera, då man
ju sätter besluten och makten innanför stängda
dörrar, i bolagsstyrelser, där personalen inte heller
har möjlighet att påverka. Man undandrar de här
verksamheterna från demokratisk insyn och
kontroll, trots att det handlar om skattepengar. Det
är inte ett bra sätt att möta människors vilja till
makt och inflytande, varken som anställda, som
konsumenter eller brukare. Jag tror inte alls på den
lösningen.

Det har dessutom visat sig inom barnomsorgen, där
privatiserade Pysslingar skulle bli stora flaggskepp
som seglade omkring -- privatiserade Pysslingar --
att flera daghem har fått slå igen. De människor
som arbetar där drar sig tillbaka, därför att de inte
vill sparka sina tidigare arbetskamrater. Det blir så
dyrt när kommunerna lägger ut verksamheten på
entreprenad och höjer hyran. Det finns t.o.m.
moderata kommunalråd som säger att de inte har
råd med privatiseringen, då det blir för dyrt. Det
visar sig att den kommunalt ägda och drivna
barnomsorgen är billig, genom att man där kan
tillgodogöra sig stordriftslösningar på ett annat sätt.

Det är en chimär att tro att alla problem som
existerar skall kunna lösas genom valfrihet. Vi har
fått höra det till leda i debatten i dag. Jag skulle
vilja ha några konkreta exempel på att det är där
problemet ligger.

Anf. 88 Socialminister BENGT WESTERBERG
(fp) replik:

Herr talman! Låt mig först säga att jag aldrig har
påstått och inte heller nu sade att man löser alla
problem med ökad valfrihet. Däremot tror jag att
ökad valfrihet är ett sätt att ge mer inflytande och
makt åt människor som i dag känner att de inte har
något inflytande eller någon makt i sina relationer
till den offentliga sektorn. Den demokratiska vägen
upplevs av många som för lång. Man väljer sin
politiker, som fattar beslut om ett sjukhus, som
anställer läkare, som anställer annan personal, som
möter patienterna. Den vägen är för lång för att
den enskilde skall uppleva att det ger någon makt i
relationen till läkaren, sjuksköterskan eller
vårdbiträdet. Där tror jag att valfrihet är det bästa
sättet att ge människor inflytande och makt.

Jag tror, uppenbarligen i motsats till Gudrun
Schyman, att det är bättre att ha två läkare eller två
dagis att välja mellan än att vara hänvisad till ett
enda. Jag tror också att det påverkar relationen
mellan Gudrun Schyman som patient och den
läkare hon uppsöker på ett annat sätt om de är
hänvisade till varandra och det inte finns något
alternativ, än om den läkare som blir uppsökt av
Gudrun Schyman vet att hon kommer dit därför att
hon känner förtroende för honom och hon har
möjlighet att byta om hon inte tycker att det är en
bra läkare. Jag tror alltså att valfriheten är ett
viktigt sätt att utveckla kvaliteten i välfärdsstaten.

Sedan handlar det naturligtvis också om ökad makt
för dem som arbetar inom den här sektorn. De har
ofta känt vanmakt därför att de tycker att de har
haft direkta relationer till brukarna, eller
konsumentera, men de har ändå inte kunnat
påverka utformningen av servicen på det sätt som
de skulle önska, utan de har varit hänvisade till
politiska beslut som kommit uppifrån. Där är nu en
ganska stor revolution, en förändring, på gång ute i
kommunerna, där man lägger ut ansvar och beslut
på de enskilda produktionsenheterna, på enskilda
förskollärare, barnskötare, sjuksköterskor och
andra. Det är en riktig utveckling, och jag hoppas
att den skall fortsätta.

Jag tror också att det i denna utveckling skall finnas
plats för enskilda initiativ och alternativ. Det finns
många människor som tycker att de inte får utlopp
för fantasi, engagemang och skaparlust som
anställda i offentlig sektor, utan som föredrar att
jobba i ett eget företag. Det gäller inte alla, kanske
inte ens en majoritet -- jag har ingen aning om det.
På tandvårdssidan gäller det uppenbarligen en
majoritet, därför att där är den privata sektorn
större än den offentliga sektorn. Jag kan inte uttala
mig i förväg om hur stor andel som skall vara privat
resp. offentlig. Jag kan bara öppna möjligheter för
enskilda alternativ vid sidan om de offentliga.

Anf. 89 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Det är intressant att höra Bengt
Westerberg säga att många människor i dag
upplever att den demokratiska vägen är för lång.
Det tror jag också, men låt oss då göra den
demokratiska vägen kortare. Det är utmärkt att
man decentraliserar besluten, att man för ned dem
till kommuner och kommundelar, under
förutsättning att de kommunerna också har en
handlingsfrihet och att den decentraliseringen av
verksamhet följs av decentralisering av pengar från
staten. Då finns det möjlighet att göra någonting.

Bengt Westerberg sade att två läkare, två dagis eller
två arbetsgivare är bättre än en. Det beror på hur
de är; om bägge är lika dåliga, lika maktlystna, lika
konservativa, är jag inte hjälpt av att det finns två i
stället för en. De här organisatoriska
förändringarna, Bengt Westerberg, som behövs
inom vården och omsorgen, så att de som arbetar
där skall få mer att säga till om, så att de som brukar
skall få mer att säga till om, har ingenting med
ägandet att göra. Problemet med att privatisera
verksamheten är just att människor då har svårt att
få insyn och kontroll. Det är precis tvärtom.

Jag vill passa på att ställa några konkreta frågor,
eftersom vi är överens om att situationen i
kommuner och landsting är mycket bekymmersam.
Får jag tolka Bengt Westerbergs uttalande nyss så,
att några indragningar på 10--15 miljarder kronor
per år under de kommande åren efter 1993 inte är
aktuella och att ni är överens om det i regeringen?
Kan regeringen tänka sig att upphäva skattestoppet
i kommuner och landsting inför den mycket
brydsamma situation som man står inför?

Jag skulle också vilja få litet mera konkreta svar om
vårdnadsbidraget, inte bara att det kommer i höst
utan också hur diskussionerna går. Vad är
socialministerns egen uppfattning om hur det bör se
ut?

Med tanke på den hotande och växande
arbetslösheten inom vård och omsorg, som för med
sig stora hälsoproblem, vill jag fråga: Vad tänker
regeringen göra åt detta? Kan regeringen tänka sig
att ta initiativ till ett bidrag för att införa sex
timmars arbetsdag inom vården, som skulle
innebära att fler människor arbetar, att
arbetslösheten minskar och att sociala kostnader,
och i förlängningen hälsokostnader, minskar? Det
skulle vara en mycket bra åtgärd att låta människor
möta de faktiska behov som finns inom vård och
omsorg i ett större omfång än i dag. Det skulle alla
tjäna på, både de som arbetar och de som brukar.
Det skulle vara ett mänskligt och mycket mera
socialt sätt att möta den ekonomiska situation som
vi står inför.

Anf. 90 Socialminister BENGT WESTERBERG
(fp) replik:

Herr talman! Låt mig bara först slå fast att Gudrun
Schyman och jag har helt olika uppfattningar när
det gäller valfrihet. Jag tycker att valfrihet är bra,
och Gudrun Schyman tycker att det inte har något
särskilt värde. Jag kan bara konstatera att det i
maktutredningens konsumentmaktutredning visar
sig, att just i förhållande till den privata sektorn,
där det finns valfrihet och alternativ, upplever
människor att de har större makt och inflytande än
över den offentliga sektorn, där det inte finns
alternativ att välja mellan.

Jag har aldrig påstått att ägandeformerna är
avgörande. Det viktiga är att man, om det finns
konkurrens och alternativ, inte har samma behov
av insyn just i ägandeformerna, dvs. vilka beslut
som fattas i styrelserummen. Då väljer man mellan
de olika produkter som finns på marknaden, och de
kan också vara sociala tjänster av olika slag.

Sedan vill jag säga ytterligare en gång att det aldrig
har varit aktuellt -- det står inte i någon finansplan,
och det har inte sagts av någon företrädare för
regeringen, såvitt jag vet -- att vi skulle dra in 10--
15 miljarder per år från kommunerna. Det som har
sagts är att det är fråga om en indragning, som har
angetts till 5--10 miljarder, och det är alltså 7,5
miljarder som vi föreslår skall dras in från
kommunerna. Det sker nu, och den besparingen
ligger sedan kvar. Med de perspektiv vi nu har för
den kommunala sektorn, kan jag inte se att det
finns utrymme för några ytterligare indragningar
från den kommunala sektorn. Det beror på att det
i alla prognoser, oavsett vem som har publicerat
dem, handlar om finansiella underskott i
kommunerna 1994-1995. Då kan vi inte ta in de
pengarna från kommunerna.

Gudrun Schyman frågade om vi är beredda att häva
skattestoppet. Nej, målet är att vi skall ha en
utdebitering på ungefär 30 kr. i genomsnitt för den
kommunala sektorn. Jag har uttryckt
uppfattningen att det så småningom, när det nya
skatteutjämningssystemet sätts i sjön i sin helhet
från mitten av 90-talet, är önskvärt med en viss
konvergens av den kommunala utdebiteringen, så
att fler kommuner hamnar just kring 30 kr. Vi vill
alltså inte ha en så stark spännvidd som nu, mellan
26 och 33 kr. Det innebär att några kommuner
måste höja och att andra kommuner bör sänka sitt
uttag. 30 kr. som riktmärke för den kommunala
utdebiteringen är rimligt också på lång sikt.

Gudrun Schyman frågade vidare om
vårdnadsbidraget, och där kan jag inte ge några
mer omfattande eller detaljerade besked i dag. Vi
för en diskussion inom regeringen, och så fort vi är
klara med den skall vi meddela Gudrun Schyman
och andra vad vi har kommit fram till. Vi befinner
oss inte på det stadiet att jag nu kan ge något
besked.

Jag kan också meddela att vi inte har för avsikt att
införa några statliga bidrag för att underlätta en
övergång till sextimmarsdag inom vården.

Anf. 91 BO HOLMBERG (s) replik:

Herr talman! Det var välgörande att höra
socialministern ställa upp för den generella
välfärdspolitiken och säga att det också behövs ett
relativt högt skattetryck för att garantera den. Som
jag sade tidigare i debatten är Socialdemokraterna
inte rädda för socialliberalernas ideér -- vad vi är
rädda för är vilket sällskap socialliberalerna
befinner sig i, vilka medpassagerare de är ute och
reser med. För närvarande är vi litet oroliga på den
punkten.

Vi kommer nu från Socialdemokraterna att
utforma ett alternativ till den
kompletteringsproposition som läggs fram. Vi får
se vilken bedömning vi hamnar i för 1993, men den
bild som vi har fått av våra kommunal- och
landstingspolitiker är att den överlikvid som enligt
finansdepartementets folk föreligger inte finns. Det
finns nu också ett växande krav på att inte längre ha
kvar det permanenta kommunala skattestoppet.

Den valfrihet som nu börjar introduceras, också
sedd från producentens synpunkt -- att starta eget,
att införa köpa--sälj-system -- måste också vägas
mot individens valfrihet. Vad får vi för kvalitet i ett
köpa--sälj-system när man kanske går upp i mycket
stora operationsvolymer? Klaras kvaliteten då?

Min fråga till socialministern är om man inom
regeringen överväger att utvärdera eller följa
köpa--sälj-systemen tills man vet om de är bra när
det gäller kvalitet och annat.

Riksdagens socialutskott tänker skicka en skrivelse
till riksdagens revisorer för att se om de kan följa
utvecklingen och se hur det går med
kvalitetsaspekten.

Jag har slutligen några frågor till socialministern.

På allra senaste tid har det börjat gå en del rykten
om att regeringen återigen skulle skjuta upp
barnbidragshöjningen. Är de ryktena sanna eller
falska?

Min andra fråga gäller det som jag tog upp i min
inledning. Bengt Westerberg känner såvitt jag
förstår till verksamheten vid Vidarkliniken i
Södertälje. Inom den antroposofiska medicinen har
man dispens för injektioner, men dispenstiden går
snart ut. I propositionen om ny läkemedelslag finns
detta inte med. Kan man tänka sig att regeringen
kommer att vara öppen för yrkandet i den
socialdemokratiska motionen och se till att
Vidarklinikens verksamhet kan finnas kvar
framöver?

Anf. 92 Socialminister BENGT WESTERBERG
(fp) replik:

Herr talman! Låt mig först säga att den riktpunkt
på 30 kr. för den kommunala utdebiteringen som
jag nyss talade om återfinns också i direktiven från
den socialdemokratiska regeringen till den
kommunalekonomiska kommittén. Vi har alltså
övertagit den riktpunkten från den
socialdemokratiska regeringen. Jag tycker inte att
det nu finns anledning att ändra den målsättningen.
När vi långsiktigt vill begränsa skatteuttaget på det
sätt som vi har sagt i samband med skattereformen
är det livsfarligt, menar jag, att plötsligt börja
släppa fram kommunala skattehöjningar. Då finns
det inga gränser. Det kan bli 1 kr. första året, 2 kr.
nästa, osv. Vi vet då inte var vi hamnar i det långa
loppet.

Jag tror alltså att det är viktigt att vi har kvar den
här pressen på kommunerna: Man får nöja sig med
de resurser man har. Det finns inte utrymme för
ökningar av det totala skatteuttaget i Sverige, utan
man får nöja sig med de resurser som finns, och
dem skall vi se till att vi använder effektivare, så att
vi både kan få högre kvalitet och ökad kvantitet.

Jag delar Bo Holmbergs osäkerhet, får jag väl kalla
det, när det gäller effekterna av köpa--sälj-
systemen. De genomförs nu i många kommuner på
rekommendation av Kommunförbundet. Det här
har egentligen inte varit någon partisplittrande
fråga -- det är i sökandet efter ökad effektivitet i
kommunerna som man vill pröva det här systemet
att skilja köpare och säljare åt.

Jag tycker att det är en intressant utveckling. Jag
hoppas att det skall visa sig att den är positiv med
hänsyn till den önskan som vi har om ökad
effektivitet. Men det är självklart att vi måste följa
de systemen, väga dem mot andra system, pröva
vilka effekterna faktiskt blir och kanske på sikt
också finkalibrera dessa system -- det är ju inte
självklart att vi hittar de bästa modellerna från
första början.

På statlig nivå, på mitt eget ansvarsområde, har
socialstyrelsen självfallet en uppgift när det gäller
att följa hur dessa system utvecklas. Som jag sade i
mitt anförande kommer socialstyrelsens arbete nu
att i huvudsak inriktas på tillsyn, uppföljning och
kontroll. Där ingår naturligtvis just att utvärdera de
olika styrsystem som man nu prövar ute i
kommunerna inom den sociala välfärdssektorn.

Bo Holmberg frågade mig också om det var aktuellt
att skjuta upp barnbidragshöjningen en gång till.
Svaret på den frågan är ett entydigt nej. Den
kommer att genomföras från den 1 januari, som jag
tidigare har utlovat i olika sammanhang.

Till sist frågade Bo Holmberg om fortsatt dispens
för Vidarkliniken. Den frågan ligger inte på mig,
men jag tror att jag ändå vågar svara att vi från
regeringens sida utan vidare kommer att kunna ge
en sådan dispens.

Anf. 93 MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Herr talman! Den svenska välfärdspolitiken har
hittills varit generell. Principen har varit att sociala
förmåner utan behovsprövning skall vara
tillgängliga för alla medborgare eller hela
kategorier av medborgare: barn, blivande mödrar,
arbetslösa, handikappade, osv.

Alternativet till en icke generell välfärdspolitik är
en marginell, där sociala förmåner förbehålls de
allra sämst ställda genom individuell prövning.

Regeringen gör klart i årets budgetproposition att
välfärdspolitiken skall läggas om. Det
resursutrymme som skapas skall inte längre satsas
på generella välfärdspolitiska åtgärder utan, enligt
finansplanen, s. 3, användas till ''stöd åt de svagaste
och socialt mest utsatta grupperna i vårt land''.

Den valfrihetsrevolution som regeringen säger sig
ha för avsikt att inleda innefattar inte bara stora
nedskärningar i välfärden -- jag tänker på
delpensionen och karensdagarna -- utan också en
ny syn på samhällets ansvar på välfärdsområdet.
Jag citerar på nytt ur finansplanen, s. 5: ''Stat och
kommun skall koncentrera sig på de uppgifter som
ingen annan kan sköta''.

En omfattande nedrustning av offentlig verksamhet
inleds därför. Nedrustningen på nationell nivå följs
av en nedrustning i många kommuner och
landsting.

Detta är mycket oroande. Nedskärningar i den
generella välfärden drabbar alla men mest dem som
har störst behov av samhällets insatser. En gradvis
förskjutning från generell till marginell
välfärdspolitik kommer att innebära att grupper
som behöver mer riskerar att särbehandlas, att
pekas ut.

Barnomsorgen är exempel på ett område där vi
hittills haft en mycket långt gående integration av
barn med behov av särskilt stöd, med både synliga
och mindre synliga behov. En barnomsorg som är
tillgänglig för alla barn på lika villkor är en garanti
för att dessa barn får det stöd de behöver utan att
pekas ut eller särskiljas.

Socialdemokratins självklara hållning är att stå fast
vid den solidariska offentliga finansieringen av
välfärden, en rättvis fördelning och en hög kvalitet
kopplad till ökad valfrihet. Samhällsutvecklingen
kommer att förändra människors behov och
önskemål, och det förutsätter att välfärdspolitiken
förändras. Det centrala för oss är att dessa
förändringar sker utan att grundläggande värden
frångås.

Varför har jag nu talat så mycket om den generella
välfärdspolitiken under detta avsnitt av debatten,
som ju skall handla om familjepolitik? Jo, givetvis
därför att familjepolitiken är en så viktig del av den
generella välfärden.

Det handlar om den verklighet som de allra flesta
barnfamiljer i dag lever i. Att vara
småbarnsförälder ställer stora krav. Vill man, som
de flesta föräldrar, också förvärvsarbeta behövs det
rejäla familjepolitiska insatser för att
kombinationen arbete och föräldraansvar skall
fungera.

Vi socialdemokrater vill förverkliga jämställdheten
mellan kvinnor och män, både i hemmet och i
arbets- och samhällslivet. Vi vill ge alla barn goda
och likvärdiga uppväxtvillkor. Vi vill att
barnomsorgen och skolan skall kunna utveckla
barnen till fria och självständiga människor, som
verkar i gemenskap och solidaritet med varandra.
Vi vill ge barn och föräldrar mer tid tillsammans.

I konkreta åtgärder handlar det bl.a. om
barnbidrag, bostadsbidrag, föräldraförsäkring och
förskola för alla barn.

Genom de allmänna barnbidragen tillförsäkras alla
barnfamiljer ett grundläggande ekonomiskt stöd.
Det allmänna barnbidraget höjdes den 1 januari
1991 med 2 280 kr. Den planerade höjningen
den1 januari 1992 har regeringen skjutit på.

Vi socialdemokrater står fast vid kravet på en
höjning av barnbidraget till 10 020 kr. per barn och
år.

Den svenska föräldraförsäkringen är unik i
världen. Den ger föräldrarna mera tid för sina barn.
Alla föräldrar, såväl ensamstående som
låginkomsttagare, får mer tid, eftersom
föräldraförsäkringen ersätter förlorad
arbetsinkomst. Föräldraförsäkringen kan också
användas mycket flexibelt.

En fortsatt utbyggnad av föräldraförsäkringen är
vår högst prioriterade reform.

Herr talman! Vi socialdemokrater vill sätta barnen
i främsta rummet. Vi anser att barnomsorgens
viktigaste uppgift är att ge alla barn grundläggande
kunskaper och erfarenheter inför vuxenlivet.

Förskolan är i första hand till för barnen. Därför
skall den finansieras solidariskt, så att alla barn
oavsett föräldrarnas inkomst kan efterfråga en
plats. Förskolan skall styras demokratiskt. Och
verksamheten skall planeras för alla barn, så att
också barn som har behov av särskilt stöd ges lika
rätt till omsorg.

Under 80-talet har barnomsorgen byggts ut
kraftigt. Hösten 1991 var vi mycket nära målet om
en full behovstäckning. Men sedan dess har mycket
hänt som påverkar den generella välfärden.
Arbetslösheten har skjutit i höjden, med allt vad
det innebär av otrygghet för många föräldrar och
därmed för barnen. I många kommuner förlorar
man dessutom sin barnomsorgsplats vid
arbetslöshet.

Kommunerna drar ner på sin verksamhet. Det
verkar vara barnomsorgen som på många håll får ta
den värsta stöten med större barngrupper, minskad
personaltäthet och kortare öppethållandetider -- i
kombination med i vissa fall kraftigt höjda avgifter.

Den aviserade valfrihetsrevolutionen har kommit
av sig i takt med det allt sämre ekonomiska läget i
kommunerna. Ingen törs starta eget. Man vet ju
inte om man får några platsbeställningar.

Jag känner en mycket stark oro för den utveckling
som nu är på gång. Vad kommer att hända med den
tidigare väl fungerande barnomsorgen? Vad
kommer att hända med många barnfamiljer? Vad
kommer att hända med barnen?

Den hittills förda regeringspolitiken med rejäla
skattesänkningar för kapitalägare och
höginkomsttagare finansierade genom att man drar
in ekonomiska resurser från löntagare och
barnfamiljer samt från kommunerna och
bostadsbyggandet är exempel på en klasspolitik i
90-talstappning som vi socialdemokrater helt tar
avstånd från.

I motsats till regeringen vill vi gå vidare och ta nya
steg framåt i arbetet för en god barnomsorg för alla
barn. Det vill vi göra genom att skapa garantier för
kvalitet, en rättvis fördelning, rättssäkerhet och
rätt till en plats.

Den grundläggande rättigheten är lagstadgad rätt
till en plats. Det är närmast en konsekvens av de
överväganden som gjordes 1985 i samband med
beslutet om en förskola för alla barn. Frågan har
också blivit högaktuell i samband med
kommunalekonomiska kommitténs betänkande om
generella statsbidrag.

Nu är det uppenbart att regeringen våndas inför att
ta tag i denna principiellt mycket viktiga -- men,
ack, så partiskiljande -- fråga. I kammaren har vi
hört Bengt Westerberg vid frågestund efter
frågestund säga: Visst, det skall komma en lag om
rätt till barnomsorg. Men i utskottsbetänkandet
kan vi finna en totalt urvattnad formulering. I dag
har ni chansen att visa färg. Vi socialdemokrater
har en reservation som Folkpartiet definitivt borde
stödja.

I samband med ett lagförslag om bestämmelser som
förmodligen kommer att ersätta nuvarande
statsbidragsbestämmelser är det mycket angeläget
att lägga fast kvalitetskrav som skall gälla all
barnomsorg, oavsett huvudman.

Det handlar om mål för innehållet i verksamheten.
Det handlar om väl utbildad personal,
närhetsprincipen, intagningsregler, avgifter osv.
Det här framgår av reservation 23 från oss.

Till kvaliteten i barnomsorgen hör också garantier
om rättssäkerhet, regler om sekretess och
likabehandlingsprincipen samt möjligheterna till
insyn och kvalitetsbedömning av verksamheten.
Det här är utomordentligt viktiga frågor i ett skede
där alternativa driftsformer utvecklas inom
barnomsorgen. Vi socialdemokrater anser att
lagstiftningen måste ses över i syfte att garantera
rättssäkerheten för barn och deras föräldrar. Tyvärr
delar utskottsmajoriteten inte vår uppfattning.
Detta är mycket beklagligt.

Herr talman! Jag är mycket glad över att Bengt
Westerberg arbetar med ett lagförslag om rätt till en
plats inom barnomsorgen. Jag är bara rädd att
priset blir för högt. Jag tänker på Bengt
Westerbergs regeringskollegors krav på
vårdnadsbidrag och de förhandlingar som jag utgår
från pågår bakom lyckta dörrar.

Eftersom det inte finns några nya pengar till ett så
kostnadskrävande förslag som det om
vårdnadsbidraget måste pengarna tas från andra
delar av familjepolitiken. Tidigare var det
nedskärningar inom barnomsorgen som skulle
bekosta vårdnadsbidraget. Nu är det uppenbarligen
fråga om nedskärningar i föräldraförsäkringen.

Om det förslag som har läckt ut förverkligades,
skulle det bli mycket besvärligt. I stället för att lösa
problem för dagens småbarnsfamiljer skulle det
ställa till med problem. Föräldrar kommer att
ställas mot föräldrar, och kvinnor ställs kanske mot
kvinnor. De som arbetar får betala för att ge
familjer med hemmamammor en extraslant. De
som förvärvsarbetar förlorar rätten till tre
månaders barnledighet och får lägre ersättning för
de resterande tolv månaderna. Familjer med
hemmamammor får ett uselt vårdnadsbidrag som
ingen kvinna kan leva på.

Mer än 80 % av Sveriges kvinnor har valt att
kombinera barn och förvärvsarbete. Det har varit
möjligt tack vare en familjepolitik med utbyggd
barnomsorg i kombination med en flexibel
föräldraförsäkring enligt
inkomstbortfallsprincipen. Detta har också lett till
ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Ett
vårdnadsbidrag kommer att gå helt på tvärs med
den utvecklingen.

Varför kommer Bengt Westerberg med detta
förslag, som i grunden hotar jämställdheten? Vad
betyder egentligen begreppet jämställdhet för
regeringspartierna? Och hur ser ni på den generella
välfärden som den är utformad i den nuvarande
familjepolitiken? Ställer ni upp på de skrivningar i
finansplanen som jag refererat?

Herr talman! För att förenkla kammarens
hantering yrkar jag bifall till reservationerna 3, 4,
7, 21 och 23. Men självfallet stödjer jag de övriga
socialdemokratiska reservationer som är fogade till
betänkandet.

Anf. 94 Socialminister BENGT WESTERBERG
(fp):

Herr talman! Några saker i Maj-Inger Klingvalls
inlägg föranledde mig att begära ordet.

Först och främst vill jag bara ännu en gång
bekräfta, vilket Carl Bildt också gjorde under den
frågestund som vi nyss haft, att regeringen i höst
kommer med ett förslag till en utvidgad
lagreglering beträffande barnomsorgsområdet. Det
har jag tidigare gett besked om. Om detta råder full
enighet i regeringen, så ni behöver inte alls
spekulera i att det skulle förekomma interna tvister
i regeringen.

Det råder också full enighet i regeringen om att vi
skall lägga fram ett förslag om vårdnadsbidrag.
Maj-Inger Klingvall säger att vi ställer föräldrar
mot föräldrar, och i någon mån är det naturligtvis
riktigt. Om det är svårt att hitta en finansiering
någon annanstans, måste vi ju försöka hitta en
sådan inom det här området. Det är korrekt att till
de förslag som vi överväger hör förslaget om
minskad ersättning i föräldraförsäkringen. Själv är
jag inte alls förtjust i det avseendet. Jag har hört att
en del andra kolleger i regeringspartierna också är
kritiska mot detta förslag.

Men hur man än bär sig åt är det ju så, att man om
man i ett läge med ett budgetunderskott skall
finansiera en reform måste ta pengarna någonstans.
Därför blir min fråga: Varifrån tycker Maj-Inger
Klingvall att vi skall ta pengarna för att finansiera
de reformer som ni socialdemokrater föreslår på
det här området? Inte heller ni har ju några hemliga
kassakistor att ösa ur, så även ni måste faktiskt tala
om var ni skall ta pengarna.

Om vi kan hitta en annan finansiering är det
alldeles utmärkt. Men samtidigt vill jag ge Jerzy
Einhorn rätt. Han sade tidigare här i talarstolen att
det finns andra reformer som är viktigare, om det
bara går att få fram pengar genom
omprioriteringar. Det gäller då t.ex. äldre och
handikappade. Det är reformer som vi tillmäter
högsta prioritet, och det har vi framhållit i vår
regeringsförklaring. Därför har vi sagt oss följande:
Skall vi dessutom finna utrymme för ett
vårdnadsbidrag, bör vi i varje fall i första hand titta
på möjligheterna att omfördela resurser inom det
familjepolitiska stödet. Maj-Inger Klingvall har
uppenbarligen andra tankar om var pengarna skall
tas. Det kunde vara intressant att få veta vad hon
tycker.

Anf. 95 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:

Herr talman! När det gäller vår högst prioriterade
reform, föräldraförsäkringen, har vi till skillnad
från Bengt Westerberg inte uttalat oss om någon
tidpunkt. Föräldraförsäkringen är alltså vår högst
prioriterade reform som genomförs den dagen det
finns pengar.

Vi vill satsa mera på det här området, och det visar
vi väldigt tydligt just genom att tala om att det är en
utbyggd föräldraförsäkring som det handlar om.

När det sedan gäller detta med lagstadgad rätt vill
jag säga att det är trevligt att höra att ni inom
regeringen är överens om ett lagförslag. Men då vill
jag fråga Bengt Westerberg: Hur kommer det
förslaget att se ut? Det är oerhört viktigt hur den
här lagstiftningen är utformad. Det handlar ju om
alltifrån en sorts förstärkning i socialtjänstlagen till
att det verkligen blir en lag som föräldrar och barn
kan luta sig emot. Jag tänker framför allt på
garantierna. Vilka garantier kommer det att finnas
för att det blir kvalitet, rättssäkerhet och lika
behandling? Och kommer det att vara möjligt att
överklaga? Det är ju egentligen först när det är
möjligt som det verkligen är en stark lagstiftning.

Jag skulle hemskt gärna vilja få besked på de här
punkterna, Bengt Westerberg. Dessutom undrar
jag naturligtvis: Kommer det här att ske parallellt,
enligt regeringens planer, med införandet av det
generella statsbidraget? Dessutom är det oerhört
väsentligt att de här två sakerna i så fall följs åt rent
kronologiskt, dvs. att de sker vid samma tidpunkt.

Anf. 96 Socialminister BENGT WESTERBERG
(fp):

Herr talman! Först konstaterar jag följande. Om
Maj-Inger Klingvalls besked är att
föräldraförsäkringen skall förlängas ''den dagen
pengarna finns'' -- som Maj-Inger Klingvall sade --
blir det ingen föräldraförsäkring på många många
många år. Vi kommer nämligen inte att befinna oss
i den situationen att pengarna bara finns där och
väntar på att bli använda.

I den situation som vi befinner oss i, med knappa
ekonomiska resurser, måste reformer finansieras
genom omprioriteringar. Det var en insikt som
även den socialdemokratiska regeringen hade,
åtminstone så länge man var regering. Jag hoppas
att insikten finns kvar, åtminstone hos en majoritet
av den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

På den andra punkten håller jag med Maj-Inger
Klingvall om att det är viktigt hur lagstiftningen
utformas. Därför är jag heller inte just i dag beredd
att tala om hur den nya lagstiftningen skall se ut i
detalj. Jag kan konstatera att det finns ett förslag
framtaget av aktionsgruppen för barnomsorg, där
Maj-Inger Klingvall medverkade, som inte i alla
stycken är bra, bl.a. därför att ni i den utredningen
inte löste frågan om hur man skall kunna garantera
en god kvalitet på barnomsorgen.

Vi skall titta på den här frågan under de närmaste
månaderna och återkomma till riksdagen i höst
med ett förslag. Då blir det ett bra förslag som vi
återkommer med.

Anf. 97 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:

Herr talman! Jag vill påpeka för Bengt Westerberg
att Socialdemokraterna vill föra en annan
ekonomisk politik än den nuvarande regeringen vill
göra. Vi vill bl.a. lägga tillbaka skattereformen,
som vi kom överens med Folkpartiet om på sin tid.
Det handlar bl.a. om att det där finns möjligheter
att höja barnbidraget, någonting som vi håller fast
vid i vår politik.

Att vi har en annorlunda syn på hur den
ekonomiska utvecklingen och den ekonomiska
politiken skall vara tycker jag också är viktigt att
lägga till i diskussionen om nya reformer.

Anf. 98 Socialminister BENGT WESTERBERG
(fp):

Herr talman! Jag bara konstaterar att när Maj-
Inger Klingvall skall tala om hur en reform skall
finansieras säger hon att hon vill lägga tillbaka
skattereformen som den var tidigare.

Vi har inte gjort några stora ingrepp i
skattereformen. Framför allt kan man inte genom
att höja barnbidraget skapa utrymme för en
förlängd föräldraförsäkring. Om man skall ha
utrymme för nya utgifter, måste man skapa det
genom att minska utgifterna på något annat
område, inte genom att höja utgifterna på något
annat område. Denna grundläggande insikt är bra
att ha om man skall fundera på hur reformer skall
finansieras.

Anf. 99 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag har följt debatten som har pågått
här i kammaren i dag angående barnomsorg. Jag
ser att Sten Svensson fortfarande sitter kvar, och
jag vill fråga honom vad han menade när han i sitt
inlägg sade att föräldrar skall ha möjlighet att göra
avdrag för sina kostnader när de vårdar det egna
barnet. Är det en ny modell som det flaggas för
eller var det en felformulering?

Jag vill också ha en precisering av dem som har
förespråkat grundläggande kvalitetskrav här i dag:
Vilka anser man att de grundläggande
kvalitetskraven skall vara?

På tal om den s.k. valfrihetsrevolutionen kan man i
den undersökning som socialministern nämnde att
SIFO har gjort på uppdrag av Kommunförbundet
för att ta reda på hur kommuninvånarna uppfattade
servicen i sina kommuner vad det gäller
barnomsorgen se att brukarna ansåg sig ha små
möjligheter att själva påverka verksamheten.

Att själva få vara med och påverka verksamheten
är väsentligt mycket mer än att få möjlighet att
välja mellan olika barnstugor. Vilket val har man på
mindre orter där det inte finns underlag för mer än
ett daghem. Vilket värde ligger det i att vara
tvungen att konstatera att jag egentligen skulle vilja
ha mitt barn på ett visst daghem, därför att det har
mycket god kvalitet, men av kostnadsskäl eller av
avståndsskäl vara tvungen att välja ett sämre
alternativ? Valfrihet för vem -- för dem som redan
i dag har möjlighet att välja?

Jag är ingen rabiat försvarare av att barnomsorgen
skall bedrivas i kommunal regi. Men jag kräver,
mot bakgrund av att vi i Sverige har världens bästa
barnomsorg, att det för det första skall finnas en
efterfrågan på alternativ, att det för det andra skall
innebära att det blir bättre för barn, för föräldrar
och för samhället i ett vitt perspektiv. Jag anser inte
att något av de kraven är uppfyllda. Därför ställer
jag inte upp på det som sker nu ute i kommunerna.
Det är en påtvingad nedmontering av
barnomsorgen.

Socialdemokraterna har i dag en reservation där de
säger att man skall lagreglera rätten till barnomsorg
och göra klart för kommunerna att de måste satsa
på full behovstäckning. Det är så dags nu. Det har
den socialdemokratiska regeringen haft möjlighet
att göra tillsammans med oss ända sedan 1985.

Flexibilitet och valfrihet i barnomsorg är för mig att
ge föräldrar och personal den fulla möjligheten att
tillsammans utforma en bra barnomsorg utifrån den
enskilda barnstugans behov och förutsättningar.
Det målet anser jag försvåras med rent privata
alternativ med vinstintressen. Med fulla
möjligheter menar jag möjlighet att bestämma inte
bara, som det har varit hittills, om man skall åka
och bada på torsdag i stället för på fredag, utan
föräldrarna skall kunna vara med och bestämma
om barnstugans ekonomi, om barngruppens storlek
och om öppettider. Man skall kunna bestämma att
man kan få inkomster till stugan genom att hyra ut
lokaler, att man kan sköta gräsmattorna själva osv.
Det kallar jag valfrihet. Den är möjlig att
åstadkomma inom den barnomsorg som finns i
kommunerna i dag.

Den valfrihet som de borgerliga partierna har
förespråkat kommer inte att minska brukarnas
känsla av maktlöshet. För att minska den krävs det
att man kan påverka verksamheten. I
barnomsorgen i Gamla Uppsala sparade man
exempelvis 2 milj.kr. och gjorde en god pedagogisk
vinst när man fick den möjligheten.

Omprövning av den offentliga sektorn är
nödvändig, men det behövs en genomtänkt och
logisk planering. De rena panikåtgärderna som vi
ser prov på i dag, exempelvis i Uppsala, där jag har
varit i dag på förmiddagen, är förfärande, inte
minst för barnen. Däremot anser jag att det
fortfarande finns vinster att göra genom att skära
inom administrationen.

Det man ser i dag i exempelvis Uppsala kan man
bara tolka på ett sätt, nämligen att de borgerliga
partierna är ute efter något slags privatsymboler att
visa upp som lyckade exempel. Det måste kännas
litet snöpligt, tycker jag, när t.o.m. moderata
kommunalråd i dag konstaterar att den kommunala
barnomsorgen är billigast, att man inte har råd att
satsa på de här privata symbolerna.

Det är mycket synd att vi inte får se det förslag till
lagreglering som Bengt Westerberg aviserade för
fjorton dagar sedan ens i morgon, utan först till
hösten. Det är mycket viktigt att känna till för att
kunna göra bedömningar när det gäller just
kvalitetskraven, som Maj-Inger Klingvall tog upp.

Om man skall ta pengar från föräldraförsäkringen
och alternativet blir, som det har spekulerats om i
pressen, att föräldrar skall få stanna hemma i 24
månader i stället för 15, som är fallet nu, krävs det
att bidraget blir minst 1 100 kr. i månaden i 24
månader för en förälder som inte har inkomst utan
bara får grundbidraget, vilket i dag är 60 kr. om
dagen. Annars blir det en mindre summa pengar i
slutänden och en ekonomisk försämring för
föräldrarna mot hur det ser ut i dag, även för dem
som bara har grundbidraget.

Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till
Vänsterpartiets meningsyttring.

Anf. 100 STEN SVENSSON (m) replik:

Herr talman! Jag skall gärna svara Berith Eriksson
på den fråga hon ställde i sitt anförande. I mitt
anförande påpekade jag att om småbarnsföräldrar,
utöver ett vårdnadsbidrag, också får göra avdrag
för kostnader i samband med vården av barn i det
egna hemmet ökar möjligheterna för
småbarnsföräldrar att själva vårda sina egna barn.
Den kompletteringen till vårdnadsbidraget är ingen
nyhet för kammaren. Vi har i våra partimotioner
under en följd av år redovisat förslag med den här
innebörden.

Som underlag för de förhandlingar som pågår inom
regeringen för att bereda den proposition som
socialministern nu har aviserat ligger självfallet de
olika förslagen från de fyra olika
regeringspartierna. Då finns naturligtvis även dessa
synpunkter från vår sida med.

Anf. 101 ULLA ORRING (fp) replik:

Herr talman! Berith Eriksson var litet fundersam
över hur det här skulle gå ihop i slutändan. Hon
ville veta litet mer om det kommande förslaget.
Socialministern har aviserat vad som kommer, så
länge det nu är känt, så det är inte lönt att gå in på
det mer.

Jag skulle vilja komplettera Berith Erikssons frågor
litet grand och säga att närmare 60 miljarder per år
går för närvarande som statsbidrag till
barnfamiljerna. Det är en ganska rejäl summa som
vi lägger på barnfamiljerna och barnomsorgen. Det
tycker vi är riktigt, därför att vi vill värna om en bra
familjepolitik.

När det gäller utbyggnaden av barnomsorgen kan
jag konstatera att det av den utredning som SCB
har gjort framgår att, vilket man kanske inte skulle
tro, barnomsorgen i Norrlandslänen är bäst
utbyggd, likaså i Stockholmslänen. Sämst är den i
Västsverige och i södra Sverige. Jag har rest mycket
i min egen landsända och varit på många dagis även
i småbyar och småkommuner. Jag är förvånad över
vilken fin kvalitet det är på denna barnomsorg. Det
ingår i systemet att om föräldrar bor nära och är
engagerade i att skapa barnomsorg och medverka
till det så stiger kvalitetskraven. Dialogen mellan
förskollärarna och andra som arbetar på dagiset
och föräldrarna innebär att kvaliteten höjs. Jag
tycker att detta måste sägas.

Nu tar Berith Eriksson upp förhållandena i
Uppsala. Jag känner inte till dem. Det jag har sett
av barnomsorg uppe i norr är utmärkta och fina
dagis, och dem skall vi fortsätta att driva.

Från Folkpartiets sida vill vi att det skall finnas
möjligheter för föräldrar som vill förvärvsarbeta
när barnen är små att göra det. Vi tycker att
kommunerna skall ha skyldighet att se till att det
finns barnomsorg utanför hemmet. Det
ekonomiska avbräck för dem som väljer att stanna
hemma när barnen är små måste kunna minskas
genom ett vårdnadsbidrag. Men vi tycker inte att
det skall vara så högt att det blir ekonomiskt
likgiltigt om man förvärvsarbetar eller stannar
hemma. Det måste löna sig för småbarnsföräldrar
att arbeta utanför hemmet. Det här med
vårdnadsbidrag ingick ju i den borgerliga
regeringens regeringsförklaring, och det vill vi
fullfölja.

Anf. 102 BERITH ERIKSSON (v) replik:

Herr talman! Jag kommer själv från Västerbotten,
och jag vill säga till Ulla Orring att det gläder mig
att de har bra barnomsorg däruppe. Jag har varit i
Uppsala i dag på barnstugor och sett vad som
händer där. Det är inte lika upplyftande. Man säger
upp den utbildade personalen, t.ex. i en barnstuga
som startades så sent som i september. Där hade
man långt i förväg planerat verksamheten i
samarbete med kvarterspolisen, skolan och
fritidshemmet. Man hade utbildat och rekryterat
personal speciellt med tanke på att 14 olika språk
talades på barnstugan. Man hade lyckats täcka 12
av dessa 14 språk. Nu var personalen varslad. Om
nu varslen blir verklighet -- och man har sagt att det
skall de göra -- då kommer tre personer av den
ursprungliga personalen att finnas kvar. Allt
raseras. Det är en enorm kapitalförstöring och
resursförstöring, och det måste man verkligen
reagera mot.

Föräldrar som väljer att vara hemma med sina
småbarn utgör i dag 10 % av småbarnsföräldrarna.
För att garantera att dessa 10 % skall få mer pengar
än vad de får i dag krävs alltså -- om det nu blir så
att man får ersättning tills barnet har fyllt två år --
att dessa föräldrar får minst 1 100 kr. i månaden.
Annars gör de en ekonomisk förlust enligt
förslaget.

Beträffande privat företagsamhet inom
barnomsorgen: Det krävs tre saker för att det skall
bli intressant. Dels måste man kunna välja bort
barn som är resurskrävande, dels måste man kunna
differentiera i kvaliteten, dels måste det bli fritt
fram att sätta avgifter. Skall det bli sådana
kvalitetskrav som så många här i kammaren i dag
ställer sig bakom blir inte barnomsorg i privat regi
intressant för någon att driva.

Anf. 103 ULLA ORRING (fp) replik:

Herr talman! Det finns redan i dag exempel på
daghem som drivs i privat regi och som är
intressanta. Jag tycker inte man skall måla med
svarta färger i fråga om kommande reformer. Vi
har nu bestämt att slopa lex Pysslingen och tillåta
privata alternativ. Berith Eriksson vet att vi fick
kämpa ganska hårt för detta i riksdagen.

Vårdnadsbidraget tycker jag inte att man skall se
som en lön, utan det är en form av ersättning. Ingen
har sagt att man skall leva på det. Däremot måste
man ha någon form av rättvisa i det system som vi
har. Det som vi har i dag har missgynnat dem som
har varit hemarbetande. Det är fullt klart. Från
Folkpartiet liberalernas sida vill vi se en fullt
utbyggd barnomsorg, men också att det skall finnas
utrymme för ett vårdnadsbidrag. Att inte
kommunerna, som Berith Eriksson sade tidigare,
känner sig ha råd att ordna barnomsorg kommer vi
nu att försöka rätta till med att införa skyldighet för
kommunerna att ställa upp med barnomsorg. De
specialdestinerade bidragen försvinner, och
kommunerna får pengarna i en påse.

Jag beklagar förhållandena i Uppsala. Jag känner
inte till dem, men jag tror att det finns många
kommuner som har en mycket bra barnomsorg.

Anf. 104 BERITH ERIKSSON (v) replik:

Herr talman! Jag är den första att intyga att det
finns många kommuner som har bra barnomsorg.
Jag sade här i talarstolen att jag tror att vi har den
bästa barnomsorgen i världen.

Visst finns det privata alternativ --
föräldrakooperativ och personalkooperativ. Men
som jag sade tidigare: för att det skall bli intressant
att driva rent privata daghem med vinst krävs det
tre saker som jag nämnde, nämligen att kunna välja
bort resurskrävande barn, att kunna differentiera
kvaliteten och att kunna sätta avgifterna som man
själv vill. För att detta skall bli möjligt i en kommun
som Uppsala måste man följdriktigt riva ned det
som redan finns för att lämna utrymme för det som
skall växa upp i form av privata alternativ. Om
föräldrarna verkligen fick välja är jag helt
övertygad om att de inte skulle vilja ha en
barnomsorg som visserligen kan vara billig och där
barnen känner sig trygga, får mat, inte klöser
ögonen ur varandra, inte ramlar och slår ihjäl sig
men där man har allt i övrigt att önska när det gäller
pedagogisk kvalitet. Därför är det viktigt att man
i de kommande lagregleringarna preciserar vilken
kvalitet det skall vara. Då kommer vi att få
uppleva, som nu, att den barnomsorg som
kommunerna kan driva är den billigaste. Varför
växer det inte upp alternativ i dag i kommunerna?
Det kan man fråga sig.

Anf. 105 MAUD EKENDAHL (m):

Herr talman! Socialutskottets betänkande SoU15
Socialpolitik -- inriktning och anslag innehåller
väldigt många olika delmoment. Jag skulle vilja i
denna debatt ägna mig åt familjepolitiken.

Alla känner ju till att Sveriges framtid är också våra
barns framtid. Då är det viktigt att man skapar
förutsättningar för att Sverige skall bli ett bättre
land att leva i för nuvarande och kommande
generationer.

I regeringsförklaringen har vi Moderater
tillsammans med övriga borgerliga partier fastlagit
att vi vill ge bättre förutsättningar för att
familjerna, barnens uppväxt och omvårdnaden i ett
modernt samhälle skall kunna tryggas. Vi anser att
det är hos de små nära gemenskaperna som de
flesta individer känner trygghet och förankring.
Det är här i den s.k. lilla världen som de
uppväxande generationerna möter kärlek och
omtanke och fostras till ansvarstagande
medmänniskor.

Det är därför viktigt att båda föräldrarna tar sitt
ansvar för barnen. Barnen behöver båda
föräldrarna. Man är inte utbytbar som förälder hur
mycket man än skiljer sig eller hur mycket
samhället än stiftar lagar som gör vuxna oberoende
av varandra. Har man en gång blivit förälder, är
man det för hela livet, även om man inte kommer
överens med den andre föräldern.

Familjen måste på olika sätt stödjas. Föräldrarna
måste själva få välja den vård och fostran av barnen
som passar dem och barnen bäst. Det innebär att
familjepolitiken skall bygga på valfrihet och
mångfald, något som en del inte tycker om att höra
från den här talarstolen.

Vårdnadsbidraget är därför en mycket viktig del i
kommande familjepolitik. Det är ett bidrag -- eller
varför inte kalla det för en barnomsorgspeng -- som
skall vara lika för alla barn. Namnet har inte så stor
betydelse. Huvudsaken är att vi inför ett system
som ger denna rätt åt alla barn. Man får välja om
man vill stanna hemma eller ordna barnomsorg i
kommunal resp. privat regi.

Tyvärr är ni Socialdemokrater och Vänsterpartiet
emot ett vårdnadsbidrag. Ni påstår att ett
vårdnadsbidrag skulle motverka jämlikheten
mellan kvinnor och män. Varför kan ni inte
acceptera att en förälder är hemma medan barnen
är små? Är det någonting fult kanske?

I december beslutade riksdagen att avskaffa lex
Pysslingen, vilket i dag innebär fri etablering och
fritt utnyttjande av olika barnomsorgsformer.
Statsbidragen till alternativa daghem och
fritidshem beräknas enligt samma regler som gäller
för kommunalt driven verksamhet.

I dag finns det ett antal väl fungerande
föräldrakooperativ. Och visst måste det kännas litet
ovant för föräldrar att själva kunna få engagera sig,
tänka själva och upptäcka att det går. Tyvärr har det
socialdemokratiska samhället medfört att
föräldrarna sluppit att tänka och sluppit att själva
ta ansvar. Det kommunala barnomsorgsmonopolet
har tagit över där föräldrarna borde ha fått
bestämma.

Herr talman! Det är här som vår politik skiljer sig
från den socialdemokratiska. Vi tror på föräldrarna
och på att de själva både kan och vill bestämma hur
de skall ordna sin barnomsorg. Ni
Socialdemokrater vill att den skall skötas av den
offentliga sektorn. Men det har väl säkert sina
rötter kvar sedan Myrdalstiden, då samhället skulle
ombesörja barnomsorgen medan föräldrarna
arbetade för att man skulle uppnå s.k. jämlikhet.

Majoriteten i utskottet anser att trycket på den
kommunala barnomsorgen kommer att minska
genom de nyligen ändrade statsbidragsvillkoren för
alternativa daghem. Kommunerna får därigenom
bättre möjligheter att tillgodose efterfrågan från
familjer som föredrar kommunal barnomsorg. När
det gäller frågan om lagstiftning och dess framtida
utformning kommer denna att övervägas inom
regeringskansliet i samband med den aviserade
propositionen angående den kommunala
ekonomin.

Jag vill också beröra Socialdemokraternas märkliga
syn på dagbarnvårdares tillsyn av egna barn. Man
påstår att dessa barns situation inte kan jämställas
med att kommunen tillhandahåller platser inom
barnomsorgen. Anser ni att
dagbarnvårdarverksamheten inte är riktig
barnomsorg? Hur skall man tolka er reservation?

Innan jag avslutar skulle jag vilja vända mig till Bo
Holmberg, men han är ju tyvärr inte kvar i
kammaren. Då får han väl i stället läsa protokollet.
Bo Holmberg påstod att det var 85 % som ville ha
barnomsorg. Ett annat undersökningsinstitut som
kallas Demoskop har också gjort undersökningar
på det här området. Man fann då att 58 % skulle
vilja vara hemma med sina små barn om de hade
haft möjlighet till det. Det är alltså rätt riskabelt att
använda sig av siffror som inte alltid stämmer
överens. Låt mig gå ifrån siffrorna. Föräldrarna
måste få välja, inte vi politiker.

Också Gudrun Schyman har tyvärr lämnat
kammaren. Hon belyste de hemlösas problem och
tog upp frivilligorganisationernas insatser som om
det var förfärligt att frivilligheten måste syssla med
sådana saker. Själv tror jag att den offentliga
sektorn inte kan ersätta det arbete som läggs ned av
de frivilliga organisationerna. Därför måste sådana
insatser uppmuntras och stödjas.

Det finns två svar på frågan om vad man skall göra
åt de hemlösas problem: genom att förebygga och
bota. I det förebyggande arbetet är det återigen
familjens situation som är en av de långsiktiga
bakgrundsvariablerna som påverkar utslagning. En
cental del i vår politik måste vara att slå vakt om
familjens möjligheter och skapa förutsättningar för
att familjen fungerar väl. Avvecklingen av
institutionsvården måste bromsas upp. Det sägs att
institutionsvården har dragits ned av humanitära
skäl, men vi kan ju se att det finns människor som
inte klarar att leva utanför den slutna vården i
samhället.

Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till
hemställan i betänkandet samt avslag på
reservationerna och meningsyttringarna.

Anf. 106 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:

Herr talman! Jag vill kommentera Maud Ekendahls
anförande.

Jag tror att det är ytterst få föräldrar i vårt land som
känner igen sig i den nedvärderande beskrivning av
sig själva som föräldrar, att de inte tänker själva och
inte tar ansvar. Jag tycker att det låter alldeles
förskräckligt. Jag är själv förälder till flera barn,
och jag känner absolut inte igen mig i en sådan
beskrivning.

Vi anser att dagbarnvårdarna utgör ett mycket
viktigt komplement till barnomsorgen i övrigt.
Därför vill vi satsa på den gruppen genom bl.a.
småbarnstillägg, vidareutbildning och arbete i
arbetslag. Däremot kan
dagbarnvårdarverksamheten inte jämföras med
förskoleverksamheten. Det är därför som
riksdagen 1985 fattade beslut om att barn som är
hemma eller hos dagmamma skall beredas
möjlighet till förskola från fyra års ålder. Däri ligger
skillnaden. Det är inget konstigt alls. Det rör sig
helt enkelt om två olika verksamheter, där den ena
har vissa kvaliteter och den andra har andra
kvaliteter. Verksamheterna behövs som ett
komplement till varandra.

Eftersom Maud Ekendahl representerar
Moderaterna i den här debatten, vill jag fråga
henne. Vad betyder egentligen skrivningen i
finansplanen, som jag tog upp i mitt
inledningsanförande? Det finns en skrivning om att
ökade resurser skall gå till de svagaste och socialt
mest utsatta grupperna. Hur rimmar det med ert
förslag om att införa ett vårdnadsbidrag på 40 000
kr. -- eller om ni nu vill kalla det för
barnomsorgspeng -- per förskolebarn och år? Man
kan göra två tolkningar. Antingen menar ni
ingenting med ert förslag, eller också skall bidraget
finansieras genom en fullständig omfördelning av
pengarna inom familjepolitiken. Alla pengar som i
dag går till barnomsorgen kommer att gå åt till
detta bidrag på 40 000 kr. Jag skulle vilja att Maud
Ekendahl kommenterade vad det här står för.

Den andra skrivningen i finansplanen innebär att
stat och kommun skall koncentrera sig på de
uppgifter som ingen annan kan sköta. Betyder det,
Maud Ekendahl, att all verksamhet inom
barnomsorg, äldreomsorg samt vård och omsorg
skall privatiseras? I så fall står vi verkligen inför ett
systemskifte.

Anf. 107 MAUD EKENDAHL (m) replik:

Herr talman! Maj-Inger Klingvall undrade varför
jag går på er om barnomsorgen och om att det inte
finns något engagemang. Eftersom barnomsorg
tidigare endast har funnits i offentlig regi, har ju
samhället tagit över föräldrarnas rätt att få
bestämma. Det får de nu när man inför olika
alternativ. Då känner föräldrarna ett helt annat
engagemang.

Det har ju under hela dagen från de olika
borgerliga partiernas sida talats om hur föräldrarna
själva kommer in i bilden. Men det sker inte när
föräldrarna är utelämnade till det offentliga.

Vi vill att dagbarnvårdarna skall få tillgodoräkna
sig vården om sina egna barn och få betalt för det.
De tar ju hand om sina egna barn och är anställda
för att ta hand om andras barn. Det har
Socialdemokraterna gått emot och de tycker inte
om det systemet. Vi skall framöver försöka lösa
frågan om ersättning till dagbarnvårdarna för vård
av egna barn.

Beträffande vårdnadsbidraget är jag inte beredd att
stå här i kammaren och tala om för Maj-Inger
Klingvall hur detta skall finansieras. Detta måste
regeringen diskutera. Jag vill inte ge mig in på det.

Stat och kommun skall syssla med försvaret,
rättsväsendet, polisen, osv. Nästan all övrig
verksamhet kan privatiseras.

Anf. 108 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:

Herr talman! Maud Ekendahl säger att barnomsorg
har funnits endast i offentlig regi. Under den gamla
regeringens tid tillkom över 20 000 platser i
alternativ barnomsorg. Sedan beror det på hur man
ser på offentlig regi. Jag ser det som att det är i
offentlig regi som man verkligen har möjlighet att
utöva ett demokratiskt inflytande, både som
medborgare och som föräldrar. Hur stort inflytande
man kan ha som förälder beror knappast på i vilken
form barnomsorgen bedrivs, utan det har med helt
andra saker att göra.

Det var intressant att höra att Maud Ekendahl
tycker att vi kan privatisera allt utom det som hon
räknade upp, bl.a. försvaret. Det var ett
klarläggande.

Däremot vill Maud Ekendahl inte alls uttala sig om
barnomsorgspeng och vårdnadsbidrag. Men jag
utgår från att även en moderat riksdagsledamot har
någon uppfattning, speciellt i en sådan här viktig
debatt.

I tisdags läste jag i Dagens Nyheter en mycket
intressant artikel om detta av ordföranden i
Moderata ungdomsförbundet, Ulf Kristersson.
Han skriver att ''frågan om vårdnadsbidrag har
blivit en helig ko''. Han skriver vidare:

''Huvudfrågan måste ju vara om det är rimligt att
en moderatledd borgerlig regering inför det största
enskilda bidraget någonsin i Sverige. -- -- -- Faktum
är att moderaterna tidigare har varit starkt emot
varje tanke på vårdnadsbidrag.''

Han skriver också att i samma stund som denna
barnomsorgspeng på 40 000 kr. införs, kommer
man att rycka undan grunden för kommunala
daghem. Vidare skriver han: ''Ingen kommun
kommer att kunna erbjuda kommunal plats för
dessa 40 000 kronor, och det är inte heller
meningen. De kommunala daghemmen kommer
att avvecklas till förmån för andra och billigare
former. Detta är väl i och för sig okej, även om den
tanken kan vara litet svår att marknadsföra bland
dem som i dag har fungerande kommunal
barnomsorg.''

Jag vill nog påstå att Ulf Kristersson i det fallet har
alldeles rätt. Jag vill emellertid upprepa min fråga
till Maud Ekendahl. Är detta en uppfattning som
också moderata kvinnor har, dvs. att den
kommunala barnomsorgen skall avvecklas? Det
vore bra om vi även på den punkten fick ett klart
besked.

Anf. 109 MAUD EKENDAHL (m) replik:

Herr talman! Jag vill säga till Maj-Inger Klingvall
att det börjar växa fram något som innebär att
personalen själv kan börja satsa på egna
aktiebolag.

Under en tvåmånadersperiod gjordes en
undersökning då man från departementet ringde
runt till hälften av landets kommuner och frågade
vilket intresse som fanns för att starta sådana
aktiebolag. Det visade sig att 160 ansökningar hade
inkommit från personal om att starta aktiebolag.
Det är ett sätt att avknoppa eller avkommunalisera
barnomsorgen. Det vore väl bra för oss kvinnor att
få vidga vår arbetsmarknad litet mer, så att vi inte i
så stor utsträckning behöver vara hänvisade till den
offentliga arbetsmarknaden? Då får vi ju fler
arbetsgivare. Detta borde väl i alla fall Maj-Inger
Klingvall som kvinna vara för, hon som vill öka och
satsa på jämställdheten.

Beträffande Ulf Kristerssons artikel i Dagens
Nyheter, tycker jag faktiskt att Maj-Inger Klingvall
får ställa frågor till honom själv om den. Jag skall
inte stå här i kammaren och svara på frågor om den.
Ulf Kristersson är MUF-ordförande. Moderaterna
står tillsammans med övriga borgerliga partier
bakom det som jag har sagt om vårdnadsbidrag.

Anf. 110 BERITH ERIKSSON (v) replik:

Herr talman! Jag vill säga att alla hemmiljöer som
barn växer upp i inte är harmoniska. För dessa barn
har daghemmen och kommer att ha en mycket stor
roll att spela som komplement till hemmet. Det är
ingen som tycker att valfrihet inte behövs. Men vi
har olika uppfattningar om vad man skall lägga in i
begreppet valfrihet.

Maud Ekendahl frågade om det var fult att vara
hemma och sköta sitt barn. Nej, naturligtvis är det
inte fult. Men tror Maud Ekendahl att några
pappor kommer att ha råd att stanna hemma med
sina barn om ersättningen är 13 000, 15 000 eller
40 000 kr. -- buden är ju många?

Föräldrakooperativ finns och har funnits. Det är
inget nytt. Men en ensamstående förälder med åtta
timmars arbetsdag och två timmars restid har inte
så mycket tid över för att engagera sig i sitt barns
daghem.

Beträffande ekonomiska möjligheter vill jag säga
att inte ens moderaterna har planer på att införa ett
vårdnadsbidrag som skulle göra det möjligt för t.ex.
en ensamstående förälder att stanna hemma och
vårda sitt barn.

Jag tycker att det är litet pinsamt med så dåliga
historiska kunskaper när det gäller barnomsorg i
Sverige. Det har funnits barnkrubbor i Sverige för
mindre bemedlade sedan sekelskiftet. Det tog
mycket lång tid att få bort den skamstämpel som
förknippades med daghemmen, men utvecklingen
har varit sådan att vi nu kan säga att vi har världens
bästa barnomsorg som vi alla kan vara stolta över
och som föräldrarna till nästan hundra procent
väljer.

Anf. 111 MAUD EKENDAHL (m) replik:

Herr talman! Jag håller med Berith Eriksson om att
det finns en hel del barn som inte mår bra i sina hem
och som inte är trygga och harmoniska. Jag har
bara sagt att det skall finnas valfrihet. Jag har aldrig
sagt att det inte skall få finnas barn på daghem eller
att man inte kan lösa frågan om barnomsorg på
annat sätt, t.ex. genom att ha barnen hos mormor
eller morfar, minidagis i privat regi, osv. Jag har
aldrig sagt att alla skall vara hemma, men rätten till
det skall finnas. Och de som väljer detta skall har
rätt till ersättning.

I dag kostar en daghemsplats ca 100 000 kr. Men det
är ett begränsat antal människor som får tillgång till
denna subventionerade barnomsorgsform. De som
är hemma och de som lämnar barnen hos mormor
eller farmor får emellertid inte ett rött öre. Vi kan
inte förstå att Socialdemokraterna inte vill har
rättvisa för alla i detta sammanhang, när de annars
talar om rättvisa till alla människor. Men i detta
sammanhang vill de alltså undanta en viss grupp.

Anf. 112 BERITH ERIKSSON (v) replik:

Herr talman! Till detta vill jag bara tillägga att vi
lägger olika innebörd i ordet valfrihet. Men
naturligtvis skall det finnas valfrihet, valfrihet att få
den barnomsorg som man efterfrågar.

I de efterfrågeundersökningar som har gjorts varje
år under ett stort antal år har det visat sig att
merparten, 90 %, vill ha barnomsorg i kommunal
regi, om man räknar in både daghem och
dagbarnvårdare i kommunal regi. De alternativ
som finns i dag täcker mycket väl efterfrågan.
Däremot finns det en mängd föräldrakooperativ
där föräldrarna i stället skulle vilja ha kommunal
barnomsorg. Det gäller föräldrakooperativ som är
framtvingade. Det finns även många
föräldrakooperativ som föräldrarna själva har valt
att bygga upp och trivs med.

Anf. 113 MAUD EKENDAHL (m) replik:

Herr talman! Berith Eriksson redogjorde för
frågeundersökningar som skulle ha visat att
föräldrarna inte vill ha barnomsorg i annan regi än
kommunal. Men man måste ju först ge valfriheten.
Det är ju bara teori att gå ut och fråga vilken
barnomsorg föräldrarna vill ha. Man måste ju så att
säga öppna portarna så att valfriheten finns. Då får
man i praktiken se vad som händer. Det är svårt att
uttala sig innan man har sett vad som händer.

Man kan t.ex. se vad som har hänt i Malmö där det
har skett en mängd avkommunaliseringar, och där
man bygger föräldrakooperativ osv.

Visst finns det föräldrakooperativ som kanske inte
fungerar så väl. Men vad beror det på? Jo, det beror
på att man är så otroligt engagerad när barnen är
små. När barnen sedan växer upp och inte längre är
kvar i verksamheten förlorar man engagemanget.
Jag tror att det då vore bra om kooperativet då
ändrar form, t.ex. genom att anställda i kommunen
kanske tar över och köper en sådan verksamhet. På
det sättet skulle det ändå finnas alternativ.

(forts.)

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 18.01 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00

6 § (forts.) Socialpolitik -- inriktning och anslag
(forts. SoU15)

Anf. 114 ROLAND LARSSON (c):

Fru talman! Låt mig börja med att instämma i den
vällovliga ambitionen att vid ett sådant här tillfälle
låta debatten få så stor bredd som möjligt och
medge att så många som möjligt får tillfälle att
framföra sina synpunkter. När vi nu börjar få litet
perspektiv på dagen undrar man om det ändå inte
funnes skäl att fundera över en något annorlunda
struktur. Frampå eftermiddagen känner man sig
som en papegoja, som återupprepar mycket av vad
som har sagts. Jag har de senaste timmarna upplevt
att mycket har återkommit.

Jag måste tyvärr också tillhöra dem som
återkommer till en hel del av det som har sagts i
dag. Jag hoppas att ni har överseende med det. Det
handlar om familjepolitik och barnomsorg.

Från Centerns sida tycker vi att det viktigaste syftet
med samhällets stöd till barnfamiljerna måste vara
att skapa trygghet: trygghet för barnen under deras
uppväxt och utveckling, trygghet för föräldrarna i
deras sociala ansvar och situation, i deras
föräldraansvar. Men det måste även vara att skapa
trygghet för samhället som sådant, eftersom
barnens trygghet naturligtvis lägger grunden till ett
tryggt samhälle. Trygga barn är den bästa garantin
för trygghet i det samhälle som de som vuxna en
gång skall ta över ansvaret för.

Det finns ett mycket klart samband mellan trygghet
och valfrihet. Om man skall kunna känna trygghet
måste det finnas möjlighet att välja det som passar
mig som individ eller oss som familj bäst. Valfrihet
är en väg till trygghet: frihet att välja var man vill
bo och verka, frihet att välja livsstil, frihet att välja
hur man vill uppfostra sina barn och ordna
omsorgen för dem. Det är därför en väsentligt
uppgift för familjepolitiken att så långt det går göra
det reellt möjligt för familjerna att själva välja hur
deras andel av samhällets satsade resurser skall
användas.

Omvårdnaden av barnen är familjens viktigaste
uppgift, vill jag påstå. Det är därför särskilt viktigt
att just inom barnomsorgen ha tryggheten att välja
utifrån de egna förutsättningarna och behoven.

Under lång tid har vi i detta land styrts av en
kollektivistisk politisk ambition, som varit
överordnad den personliga valfriheten utan att
någon egentligen gagnats av detta, mer än möjligen
de politiska doktrinerna. För många barnfamiljer
har denna begränsning i valfrihet inte utgjort något
större problem, eftersom deras önskemål ganska
väl har sammanfallit med de ramar som de politiska
makthavarna, dvs. socialdemokraterna, har satt
upp. Många andra barnfamiljer, som inte har
kunnat acceptera de socialdemokratiskt
uniformerade lösningarna, har inte haft någon reell
möjlighet att välja sin egen omsorgslösning. Det är
dessa familjer som till priset av sin valfrihet och
därmed trygghet har fått betala för de
kollektivistiska politiska målen.

I motsats till den socialdemokratiska regeringen
har den nuvarande regeringen ambitionen att ge
alla barnfamiljer reell möjlighet att välja hur de vill
ordna omsorgen om sina barn utan att detta därför
sker på bekostnad av andra barnfamiljers valfrihet.
Steg för steg har hindren undanröjts och nya vägar
öppnats. Nu kan man välja mellan privata och
kommunala daghem. Nu kan man välja olika
pedagogiskt innehåll i den barnomsorg där man vill
ha sina barn. Nu kan dagbarnvårdarna driva
verksamhet i gemensamma lokaler utan att det står
i strid med gällande bestämmelser.

Det som nu återstår i raden av valfrihetsåtgärder,
på vägen mot ökad trygghet för alla barnfamiljer, är
införandet av ett vårdnadsbidrag -- ett
vårdnadsbidrag, lika för alla barn. Jag vill
understryka att det skall vara lika för alla barn, för
att det skall stå klart att den ambitionen inte står i
strid med andra möjligheter att välja omvårdnad
för sina barn. Det finns ingen motsättning mellan
barnomsorg i kommunal eller enskild regi och
vårdnadsbidrag.

Jag vill här passa på tillfället och presentera några
tankar om hur ett vårdnadsbidrag av det slag som
regeringen har gett utfästelser om i sin
regeringsdeklaration skulle kunna se ut. Som ni
allihop vet har de hittillsvarande konstruktionerna
för olika typer av vårdnadsbidrag som diskuterats
byggt på att statsbidragen till barnomsorgen skulle
delas ut direkt till småbarnsföräldrarna i stället för
till kommunerna. De småbarnsföräldrar som sedan
vill använda pengarna för att betala kommunal eller
enskild barnomsorg gör det. De som vill använda
pengarna för att korta ner sin egen arbetstid gör
det.

Det innebär att man samtidigt så att säga tunnar ut
beloppen. Det blir fler barnfamiljer som skall dela
på samma volym pengar. För att detta inte skall
innebära att de som redan utnyttjar barnomsorg
skall få betala genom högre avgifter eller på annat
sätt, fordras att man från statens sida på något sätt
skjuter till ytterligare pengar. Det är den
diskussionen som bl.a. har förts här, om varifrån de
pengarna i så fall skall tas. Det har gällt om de skall
tas inom denna sektor, genom omprioriteringar
eller på annat sätt.

Nu har den kommunalekonomiska kommitténs
förslag att statsbidragen till kommunerna skall
betalas ut i en och samma påse i stället för att vara
specialdestinerade till olika verksamheter, ändrat
förutsättningarna något. Nu kommer inte staten att
ha dessa pengar i sin hand, utan de kommer att
delas ut till kommunerna. Man skulle då kunna
tänka sig en konstruktion där vårdnadsbidraget
jämställs med andra former av barnomsorg. Man
skulle i socialtjänstlagen plocka in
vårdnadsbidraget och göra det jämbördigt med
barnomsorg av olika slag -- kommunal barnomsorg,
daghem, familjedaghem, enskilda daghem -- och
låta vårdnadsbidrag vara en del av det stödet. När
man har gjort det kan man ge kommunerna rätt
eller skyldighet -- beroende på hur man ser det --
att tillhandahålla det stödet. Enligt den nuvarande
regleringen i socialtjänstlagen har kommunerna på
sätt och vis skyldighet att tillhandahålla
barnomsorg.

Eftersom det här vårdnadsbidraget i så fall blir en
del av den kommunala barnomsorgen blir den
jämbördig med andra former. Kommunerna får
således rätt att införa denna typ av vårdnadsbidrag.
Kommunerna skulle då också tillföras nya medel.
Det behövs för att man skall kunna ge den här
möjligheten. Det kan ske genom att man ökar det
generella statsbidraget som nu utgår i den här påsen
till kommunerna. Med de fördelningsprinciper som
man nu har kan man justera åldersfaktorn så att
bidrag utgår i förhållande till antalet barn. Därefter
kan man balansera det här med avgifterna inom
barnomsorgen, så att de som utnyttjar
barnomsorgen får betala för det med dessa pengar.

Vi har i dag fått höra av socialministern att nästa
viktiga steg i regeringens mål att öka tryggheten
genom valfrihet bort från de socialdemokratiska
kollektivistiska lösningarna kommer, och att det
kommer snart. Det är viktigt att de steg som vi står
inför -- och som också finns med i
regeringsförklaringen -- fullföljs. Det gäller ett
vårdnadsbidrag lika för alla barn, dvs. även för de
barn som finns inom den kommunala
barnomsorgen. Det är ett välkommet komplement
för att förbättra barnfamiljernas trygghet som vi
från Centern ställer upp fullt och fast bakom.

Jag yrkar bifall till hemställan i socialutskottets
betänkande och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 115 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:

Fru talman! Roland Larsson får det att låta mycket
enkelt och bra. Han talar om trygghet och valfrihet.
Han säger också att man skall införa ett
vårdnadsbidrag som är lika för alla barn. Det skall
på något sätt delas ut till småbarnsföräldrar. Det är
fråga om ett uttunnat belopp. Han säger att man
skall skjuta till ytterligare pengar.

Var i tiden kommer detta in? Staten har ett
budgetunderskott som definitivt inte ser ut att
minska utan snarare är statt i kraftig ökning. Nästa
år skall dessutom 7,5 miljarder tas från
kommunerna. Roland Larsson säger att man skall
skjuta till ytterligare pengar så att de föräldrar som
i dag har barn i barnomsorg inte skall bli lidande.
Jag tycker tyvärr att det verkar som om man bygger
luftslott.

Tanken om att vårdnadsbidraget skulle jämställas
med barnomsorg och helst lagfästas skulle innebära
ett verkligt bingo för kommunerna med förslaget
till generella statsbidrag. Om detta förslag icke
åtföljs av någon lagstadgad rätt till barnomsorg
kommer det att löna sig för kommunerna att lägga
ned barnomsorgsplatser. Jag förstår att det skulle
passa som hand i handske om man skulle tänka sig
ett vårdnadsbidrag jämställt med barnomsorg.

Nej, Roland Larsson, jag tycker inte alls att det här
är någon bra modell. Jag måste tyvärr säga att detta
ligger mycket nära det tidningsreferat jag använde
när jag replikerade på Maud Ekendahl, nämligen
att med de tankar som tydligen finns både hos
Moderaterna och Centern kommer man att
avskaffa den kommunala barnomsorgen. Eftersom
ni uppenbarligen är så nära varandra i den här
frågan undrar jag hur det är med tankarna att man
kan privatisera allt. Maud Ekendahl sade att man i
princip kan privatisera hela verksamheten utom
rättsväsende och försvar. Håller Roland Larsson
med Maud Ekendahl även om detta?

Anf. 116 ROLAND LARSSON (c) replik:

Fru talman! I det Maj-Inger Klingvall säger finns en
stark misstanke om att kommunerna inte skulle
fullfölja sitt sociala ansvar. Jag invänder mycket
starkt mot det. Jag menar att den typ av politiker
som sitter i våra kommuner inte är annorlunda än
den typ av politiker som sitter här. Det sociala patos
som finns i den här församlingen finns också ute i
kommunerna. Risken att man skulle avveckla
barnomsorgen bedömer jag som obefintlig. Det
finns inget som talar för att socialdemokratiska
kommunpolitiker i någon kommun skulle göra på
ett annat sätt än socialdemokratiska politiker i
riksdagen.

Maj-Inger Klingvall säger att jag får det att låta
mycket bra. Jag vill säga redan från början att det
inte alls handlar om min förmåga att beskriva
någonting så att det låter bra. Det är faktiskt så att
det här låter bra därför att det är så bra.

Årsskiftet 1992-1993 är en lämplig tidpunkt att
införa det här. Vad finansieringen anbelangar var
det ingen nyhet för regeringen när
regeringsförklaringen skrevs och man utlovade ett
vårdnadsbidrag lika för alla barn att det också
skulle kosta en del pengar. Jag bedömer att
finansieringsfrågan är i trygga händer. Jag har en
del synpunkter, men jag förbehåller mig rätten att
återkomma till det vid ett senare tillfälle.

Oavsett om vi har lagstiftning om barnomsorg eller
inte skulle frågan om vårdnadsbidrag vara neutral i
det avseendet. Om man lagstiftar om barnomsorg --
vilket jag tycker att man mycket starkt kan
ifrågasätta -- lagstiftar man samtidigt om den här
formen av barnomsorg, om man inlemmar det här i
socialtjänstlagen. Det finns ingen motsättning
mellan dessa olika delar av familjepolitiken.
Vårdnadsbidraget är ett komplement till den övriga
familjepolitiken som ökar valfriheten och därmed,
fru talman, tryggheten för den enskilda familjen.
Ett av våra viktigaste mål måste väl ändå vara att ge
människor trygghet.

Anf. 117 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:

Fru talman! Jag är ledsen att jag måste göra Roland
Larsson litet besviken genom att berätta något om
mina erfarenheter från jobbet i Aktionsgruppen för
barnomsorg. Vi besökte ett 30-tal kommuner i
Sverige för att ta reda på vilka hinder och vilka
möjligheter det fanns på vägen att nå målet en
förskola för alla barn 1991.

I de kommuner där man verkligen hade bekymmer
kunde man i vissa fall faktiskt se att de handlade om
att den politiska viljan inte var lika starkt uttalad
som i andra kommuner. Vår nuvarande
socialminister, Bengt Westerberg, har noterat
detta. Han tog upp det i en artikel i Aftonbladet för
ett par veckor sedan i samband med att han
argumenterade för den lagstiftade rätten.

Jag blev oerhört förvånad när Roland Larsson
svarade att ett genomförande skall ske vid årsskiftet
1992-1993. Jag har erfarit från tidningsdebatten och
av det som har läckt ut från förhandlingarna i slutna
rum att finansieringsfrågan är det verkligt stora
problemet. Man pendlar mellan att ta det mesta
från barnomsorgen till att börja ta pengar från
föräldraförsäkringen. Som vanlig tidningsläsare har
jag upplevt att det stora problemet måste vara att
hitta pengar till något som skall kosta väldigt
mycket pengar -- om det nu skall vara som Roland
Larsson säger, nämligen att det inte skall ha någon
effekt på alla föräldrar som i dag har en väl
fungerande kommunal barnomsorg. Roland
Larsson får anstränga sig något mera om han skall
kunna övertyga mig om detta.

Jag vill kommentera tanken att bidrag som är lika
för alla barn skulle vara mest rättvist. Jag tror inte
alls att det är så. Min erfarenhet från
kommunalpolitiken -- både när det gäller barn i
förskola och i skola -- är att en del barn helt enkelt
behöver mer. Det finns barn med behov av särskilt
stöd. Jag tror att om Roland Larsson frågar
handikapporganisationerna i Sverige kommer han
att få mycket kunskap om att en del barn faktiskt
behöver mer resurser än andra barn.

Anf. 118 ROLAND LARSSON (c) replik:

Fru talman! Om valfriheten är ett mål för politiken
kan man naturligtvis inte medge att kommunerna
begränsar valfriheten för barnfamiljerna.
Barnfamiljernas valfrihet måste vara
utgångspunkten.

Jag har ingen anledning att tro att kommunerna
inte skulle -- precis som vi här i riksdagen -- dela
uppfattningen att det är barnfamiljernas valfrihet
som skall vara utgångpunkten.

Jag var för ett ögonblick rädd för att Maj-Inger
Klingvall skulle ta exempel från Norrköpings
kommun. Som väl var gjorde hon inte det. Det
hade varit tråkigt.

Jag tror alltså inte att detta är någon stor risk.

I dessa diskussioner antyds alltid misstanken att det
skulle finnas två typer av politiker här i landet: en
del -- de som sitter här i riksdagen -- som tar ansvar,
och en del -- de som finns ute i landet -- som inte tar
ansvar om vi inte säger åt dem. Jag tror inte på det.

Vad beträffar barn med särskilt behov av stöd och
stimulans är min utgångspunkt att det också måste
ligga i det kommunala intresset att tillse att man
fördelar sina resurser så att inget barn ställs utanför.
Det är nys att inte kommunerna skulle ta ansvar för
de barn som är i särskilt behov av stöd och
stimulans. Jag är helt övertygad om att de kommer
att göra det.

Det gör de enklast genom att se till att de anslag de
delar ut i barnomsorgen tar hänsyn till de ökade
kostnader som ligger i ansvaret att ta hand om barn
med särskilt behov av stöd och stimulans.

Anf. 119 CHATRINE PÅLSSON (kds):

Fru talman! Jag vill använda min tid för två viktiga
områden i socialpolitiken. De senaste minuterna
har debatten bara kretsat kring barnomsorgen,
men jag vill också säga några ord om
äldreomsorgen, som jag tycker är oerhört
angelägen. Avslutningsvis vill jag också tala litet
om barnomsorgen.

Jag vill ställa en fråga till Maj-Inger Klingvall. Det
har talats så mycket om behovet av lagar för
barnomsorgen. Men när det förut talades om
äldrevården hörde jag inte någon hävda att vi skulle
behöva lagar för vår äldreomsorg. Kanske kan jag
få svar på frågan varför man inte tänker sig detta.

Fram till år 2000 ökar antalet 85-åringar med 40 %.
Vi har ingen beredskap för detta, trots att vi vet
ganska exakt vilka krav på hemsjukvård, långvård,
ålderdomshem och akutsjukvård detta medför.
Riksdagen måste försvara våra gamla, trots att de
inte orkar delta i debatten och bilda en
intresseorganisation som kan skapa opinion och
tvinga oss att göra det. Vi måste göra det!

Flertalet av oss som lever i Sverige kommer att bli
gamla, och flertalet kommer att dö en långsam död.
Vi skall inte inbilla oss att kommande generationer
kommer att behandla oss bättre än vad vi behandlar
våra gamla i dag.

Någon har sagt: Säg mig hur ni behandlar era äldre
så skall jag säga hur högstående er kultur är.

Välfärd är mycket mer än bara materiell trygghet.
Välfärd är också mänsklig kontakt, att få umgås
med sina närmaste, att få betyda något för någon,
att ha en uppgift som känns meningsfull. Om man
har allt man kan önska sig av materiell välfärd, men
känner sig otrygg, bortglömd eller kanske rent av i
vägen, så är det svårt att känna tillfredsställelse
med sin situation.

Det har funnits olika synpunkter på den nyligen
genomförda ÄDEL-reformen. Men jag tror att det
nu är viktigt att vi ser möjligheterna med reformen,
såsom ökad trygghet för människor att veta vem
som är ansvarig för långvarig vård och service och
att människor i större utsträckning kan få vård,
service och omsorg i sin närmiljö, samtidigt som
den vård och omsorg de behöver kan anpassas efter
lokala förhållanden osv. Det är innehållet i vården
och omsorgen som är det viktigaste, inte
huvudmannafrågan.

Ordet kvalitet kan översättas med alla
sammantagna egenskaper hos en tjänst som ger
dess förmåga att tillfredsställa uttalade eller
underförstådda behov. Det är alltså inte enbart ett
eget rum eller en ny lägenhet som utgör en god
kvalitet det är mycket mer.

För en kategori människor är det särskilt angeläget
med kvalitetssäkring. Det handlar om de många,
framför allt äldre, kanske med flera sjukdomar som
inte känner sig välkomna till sjukhusens slutna eller
öppna vård, de som avvisas från akutavdelningarna
eller skrivs hem - enligt kanske sin egen och
anhörigas mening -- för tidigt från
vårdavdelningen. De svårigheter som finns med att
lösa boende-, omsorgs- och vårdfrågorna för våra
äldre accentuerar hur den medicinska vården
fungerar på våra sjukhus när det gäller just våra
äldre.

Det måste nu bli en huvudfråga för oss att noggrant
följa vården, så att kvaliteten blir hög för våra
äldre. I denna kvalitet ingår naturligtvis också att
samhället tillhandahåller olika vård- och
boendealternativ. Vi människor är olika och har
olika behov. För att vi skall få verklig valfrihet och
individuellt anpassad vård och omsorg måste det
finns olika alternativ att välja på.

Den andra frågan jag vill ta upp gäller
barnomsorgen.

När vi kristdemokrater talar om barnomsorg menar
vi all barnomsorg, dvs. den som sker i det egna
hemmet av föräldrarna, kommunal kollektiv
barnomsorg, föräldrakooperativ, föreningsdrivna
daghem, familjedaghem osv. Vi menar att det är
viktigt att så snabbt som möjligt komma till rätta
med den ekonomiska orättvisa som finns i dag
mellan olika barnomsorgsformer.

Vad är det för solidaritet och rättvisa i att en viss
omsorgsform skall ha allt, andra inget? Jag har
aldrig förstått detta.

De små, naturliga gemenskaperna, av vilka
familjerna är de viktigaste, fanns till långt innan
staten fanns till. Familjen är inte en institution som
de offentliga organen skapat. Det är i stället de
många familjerna som bygger upp eller utgör
samhället.

Familjen har inte bara ekonomiska och praktiska
funktioner, utan framför allt har den betydelse för
den känslomässiga identifikation som är
livsnödvändig för varje människa.

En människas karaktär och inre styrka kan ofta
kopplas direkt till kvaliteten på relationerna i
hennes närmiljö.

I kristdemokratiska sammanhang talar man ofta
om den s.k. subsidaritetsprincipen. Den innebär att
det en gemenskap själv klarar av på ett
tillfredsställande sätt skall inte det överordnade
offentliga organet besluta om och dirigera.

Med andra ord: kommunen eller staten skall inte
vara förmyndare över familjen.

De föräldrar som väljer att utnyttja samhällets
barnomsorg har rätt till en kvalitativt god
barnomsorg. Det vill jag gärna understryka. Vi
menar ändå att det är den enskilda familjens
självklara rätt att själv välja den omsorgsform för
sina barn som passar den familjen bäst.

Familjen och dess betydelse i samhället framträder
mycket klart i regeringsförklaringen. Att ge bättre
förutsättningar för trygga familjer och för barnens
uppväxt och omvårdnad i vårt moderna samhälle är
en av de allra viktigaste uppgifterna för framtiden.
Det är i de små, nära gemenskaperna som de flesta
individer finner trygghet och förankring. Centralt i
detta sammanhang är föräldrarnas rätt att själva
välja den vård och fostran av barnen och den
arbetsfördelning som passar dem och barnen bäst.

Fru talman! Det är många småbarnsföräldrar som i
likhet med oss med glädje väntar på det förslag som
skall komma till hösten om vårdnadsbidrag. Det är
efterlängtat av väldigt många. Det handlar om en
helt ny inriktning av familjepolitiken, där vi
uppvärderar familjens roll, låter familjen ta ansvar
över det allra finaste vi har. Utgångspunkten för all
barnomsorg måste vara barnens perspektiv.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan på samtliga punkter.

Anf. 120 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:

Fru talman! Chatrine Pålsson ställde en direkt fråga
till mig om äldreomsorg, och jag tänker bolla över
frågan till Jan Andersson, som kommer att tala
alldeles strax och som har ansvaret för den delen av
debatten. Chatrine Pålsson kommer att få svar på
frågan av honom.

Chatrine Pålsson säger med emfas att hon inte
förstår varför vissa omsorgsformer skall ha allt och
andra inget. Jag vet inte riktigt vad Chatrine
Pålsson menar med det. När det gäller
barnomsorgsformer finns det ju statsbidrag i olika
storlekar till olika verksamhetsformer. Dessutom
har ju den nya regeringen lagt fram en proposition
som innebär att också aktiebolag kan få statsbidrag.
För övrigt tillhör ju även kds regeringen, så ni har
väl chansen att påverka. Eller är det så att ni är
besvikna över det lilla som ni hittills har fått ut? Om
beslutet landar på 825 kr. i månaden kan man
kanske inte säga att ni har haft någon större
framgång med er politik.

Chatrine Pålsson talar om ''förmyndare över
familjen''. Det är ett uttryck som jag har hört rätt
många gånger tidigare i den här debatten. Hur
många gånger uttrycket än upprepas är det lika
obegripligt för mig. Att svenska barnfamiljer över
huvud taget skulle acceptera att på något sätt
behandlas av förmyndare är för mig så totalt
främmande att jag inte förstår i vilket samhälle och
i vilken tid Chatrine Pålsson lever och i så fall tar in
sina intryck.

Chatrine Pålsson säger också att föräldrar nu väntar
på att förslaget om vårdnadsbidrag skall
genomföras. Det är möjligt att det finns några
stycken som väntar, men jag tror framför allt att
väldigt många av de föräldrar som trodde på era
löften i valrörelsen om vårdnadsbidrag och
valfrihet var övertygade om att vårdnadsbidraget
skulle utgå utöver nuvarande barnbidrag,
barnomsorg och föräldraförsäkring. De föräldrar
jag har mött som har fått det här klart för sig är nu
oerhört besvikna, och jag undrar verkligen vad
Chatrine Pålsson säger till dem.

Anf. 121 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:

Fru talman! När jag säger att en del får allt, Maj-
Inger Klingvall, menar jag naturligtvis att den
tidigare regeringen bara har låtit den kommunala
barnomsorgen få bidragen. De föräldrar som har
velat vara hemma har alltså inte kommit i
åtnjutande av någon del av dessa pengar.

När jag talar om förmyndare för föräldrarna menar
jag den regeringsmajoritet som inte låter
föräldrarna själva bestämma hur deras barnomsorg
skall ordnas, som alltså inte vill satsa på ett
vårdnadsbidrag. Tyvärr har ju Maj-Inger Klingvall
varit delaktig i detta, och det låter som om hon
fortfarande är av den åsikten.

Maj-Inger Klingvall säger att hon har träffat
föräldrar som är besvikna. Hon och jag rör oss i litet
olika grupper. Jag har träffat många familjer som
blev oerhört glada när det blev klart att någon form
av vårdnadsbidrag skulle införas under den här
mandatperioden. Maj-Inger Klingvall säger att det
skall bli fråga om 800 kr. i månaden. Men ingenting
är färdigt än. Bengt Westerberg har mycket klart
deklarerat att det pågår förhandlingar inom
regeringskansliet. Så detta kan vi väl diskutera till
hösten.

Anf. 122 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:

Fru talman! Jag kan inte precis säga att jag fick
några upplyftande svar av Chatrine Pålsson. Man
kan väl bara avslutningsvis i den här debatten om
familjepolitik konstatera att det finns rätt stora
skillnader i regeringen. Debatten började med att
Bengt Westerberg talade om en lagstiftad rätt till
barnomsorg och om att det också skall löna sig för
svenska kvinnor att arbeta, och den slutar med att
Chatrine Pålsson talar sig varm för den här
hemmafrumodellen. Vad det skall bli av det här kan
man som sagt undra. Uppe i Sundsvall finns det en
skvader på ett museum.

Anf. 123 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:

Fru talman! De fyra regeringspartierna har i
regeringsförklaringen talat om hur man vill arbeta.
Vill inte Maj-Inger Klingvall och hennes
partikamrater förstå och lyssna på de argumenten
kan jag tyvärr inte göra någonting åt det. Dess
bättre kommer det här att genomföras, och det
tycker jag är det allra mest glädjande.

Jag vill gärna sluta med att säga att jag inte har sagt
ett ord om att det inte skall finnas olika alternativ.
Det skall finnas alternativ med kommunal
barnomsorg och föräldrakooperativ, och det skall
vara hög kvalitet på de alternativen. Vi har aldrig
haft som målsättning att tvinga dem som inte vill
utnyttja vårdnadsbidraget till att vara hemma att
vara det. De kan ha det precis så som det har det
nu. Detta blir bara en ytterligare möjlighet, om
man känner att det skulle passa familjen bäst. Jag
har sett siffror på att upp till 85 % skulle vilja vara
hemma när barnen är små -- om de hade
ekonomiska möjligheter.

Anf. 124 JAN ANDERSSON (s):

Fru talman! Äldreomsorgen har byggts ut och
utvecklats under 80-talet. Framför allt är det
hemtjänsten och färdtjänsten som har expanderat
mycket kraftigt, men också byggandet av särskilda
boendeformer har totalt sett ökat. Man skulle
ibland kunna tro annat när man lyssnar på
debatten. Orsaken till detta har naturligtvis varit att
vi under 80-talet har haft en kraftig ökning av
andelen äldre och framför allt av de allra äldsta, en
utveckling som för övrigt kommer att fortsätta
under 90-talet.

I grunden har Sverige en bra äldreomsorg i
jämförelse med andra länder och med tanke på den
utveckling vi har haft under 80-talet. Detta
konstaterande innebär emellertid inte att det inte
finns brister inom äldreomsorgen.

I fjol hade vi en diskussion här i kammaren om
problemet med de klinikfärdiga patienterna, ett
problem som bl.a. bottnar i bristen på särskilda
boendeformer, typ ålderdomshem, gruppboende,
serviceboende och annat. En del av de här
problemen har sin orsak i det dubbla
huvudmannaskapet, och därför beslutade också
riksdagen om ÄDEL-reformen. Det sattes
desutom till pengar, ungefär 5 miljarder kronor,
som bl.a. går till gruppboendet och till förbättringar
av sjukhemmen.

Nu har ÄDEL varit i gång i gott och väl tre
månader. Det har i massmedia funnits en del
varningssignaler om felaktigheter inom
äldreomsorgen, som skulle kunna hänföras till
ÄDEL. Jag tror att det är alldeles för tidigt att
hänföra de felaktigheter som har uppstått till
ÄDEL. Det är felaktigheter som funnits också
tidigare. Men vi skall naturligtvis följa upp
reformen på ett ordentligt sätt.

Det finns ändå skäl att vara orolig i ett längre
perspektiv. Utvecklingen att äldre blir ännu äldre
fortsätter, och det innebär att det kommer att
ställas krav på ytterligare samhälleliga resurser
inom äldreomsorgen. ÄDEL är en
organisationsförändring, och det kommer att ske
organisationsförändringar i kommuner och
landsting, för att man skall klara av det här. En del
kommer att lyckas, men det räcker inte.

Äldreomsorgen tror jag är den stora socialpolitiska
utmaningen under 90-talet, och därför är de
aviserade neddragningarna av kommunernas
resurser oroande. Vi vet alla att den ekonomiska
utvecklingen för kommunerna under 90-talet är allt
annat än ljus, och vi vet också med säkerhet att den
kommer att bli ännu sämre nästa år. Vi ser hur
kommuner runt om i Sverige nu gör neddragningar
inom äldreomsorgen, inom hemtjänsten, inom
färdtjänsten, osv.

Den reform som vi genomförde var vi överens med
folkpartiet om, och jag skulle vilja ställa en fråga till
Barbro Westerholm, som skall tala efter mig: Vilka
åtgärder planerar ni som har ansvaret för att man
skall kunna leva upp till den äldreomsorg som vi
alla vill ha under 90-talet? ÄDEL var ett led i detta
arbete, men ÄDEL är naturligtvis inte allt. Hur
skall vi klara äldreomsorgen under 90-talet, med de
framtidsutsikter som jag här gav uttryck för?

Kds företrädare tog upp äldreomsorgen och talade
om en lagstiftning. Kds tillhör nu
regeringskonstellationen, och när det gäller
sjukvårdsfrågorna har man flyttat över
problematiken till utredningar. Men ni är ansvariga
för det som händer ute i kommunerna, de
neddragningar som nu sker, som kommer att
försämra möjligheterna att föra en god
äldreomsorgspolitik. Då hjälper inte vackra ord. I
dag har kommunerna uppenbara svårigheter att
leva upp till de ambitioner som jag tror finns där.

Ni pratar om en rättighetslagstiftning på
äldreomsorgsområdet. Jag kommer sedan in på
handikappområdet, där det finns förslag om en
rättighetslagstiftning, och en sådan har också
diskuterats på barnomsorgsområdet. Det finns
redan en rättighetslagstiftning för stora delar av den
kommunala verksamheten, nämligen rätten till
bistånd om hemtjänst, om färdtjänst, till särskilda
boendeformer, typ servicelägenhet, ålderdomshem
eller gruppboende. Den enskilde har rätten att söka
dessa tjänster och att överklaga om han inte tycker
att han fått sina behov tillgodosedda. Det är möjligt
att denna rättighet behöver förstärkas -- vi kan vara
med och föra en sådan diskussion -- men till skillnad
från vad som är fallet på barnomsorgsområdet finns
denna rätt i socialtjänstlagen i dag, dock inte i
hälso- och sjukvårdslagen, som inte har
rättighetskaraktär.

Socialministern har lagt förslag om att de
ekonomiska medlen för byggande av gruppboende
och förbättringar av sjukhemmen som fanns med i
ÄDEL skall tidigareläggas. Det är bra, och det är
logiskt med tanke på det som händer på
byggnadsområdet och med tanke på behoven. Men
frågan är om det får så stor effekt. Jag träffade
byggherrar häromdagen, och den osäkerhet som
råder när det gäller bostadsfinansieringssystemet i
stort gör att man är osäker i fråga om att bygga
särskilda boendeformer. Man vet inte hur
bostadsfinansieringssystemet skall se ut i
framtiden, och gruppboendet är också bostäder
som är beroende av detta.

Vi tar i en av våra reservationer upp frågan om de
äldre invandrarnas problem. Det har nyss gjorts en
utredning av statens invandrarverk och
socialstyrelsen som visar på de stora brister som
finns på det här området. Det gäller brister i
informationsverksamheten, att de äldre
invandrarnas problem inte tas upp i
äldreomsorgsplanerna, i hur tvåspråkig personal
används inom hemtjänsten, osv. En del av de
förbättringar som behöver göras för de äldre
invandrarna av staten -- huvuddelen ligger på
kommuner och landsting -- är bättre statistik, bättre
uppföljning och bättre forskningsverksamhet.

Fru talman! Under valrörelsen debatterades
handikappfrågorna ganska mycket. Orsaken var
givetvis att handikapputredningen hade lagt fram
sitt förslag före sommaren och naturligtvis också
det engagemang som fanns hos en del politiker
under valrörelsen. Jag beklagar djupt att
socialministern, som i många sammanhang har
visat sitt engagemang i handikappfrågor, nu inte är
närvarande i kammaren, när vi för första gången
övergripande diskuterar handikappfrågorna.

Ibland skulle man av argumentationen kunna tro
att det förslag som handikapputredningen har lagt
är ett folkpartiförslag. Utredningen tillsattes av en
socialdemokratisk regering, och det förslag som på
alla väsentliga punkter var enigt har lagts fram av
en kommitté som bestod av fem socialdemokrater
och en ledamot från varje borgerligt parti som då
satt i riksdagen. Det är ingalunda ett förslag som
folkpartiet kan ta entreprenad på, utan det är i
mycket stor utsträckning alla vi som har suttit i
handikapputredningen som har drivit fram
förslaget.

Under valrörelsen gavs intrycket från folkpartiet
att det här skulle kunna genomföras väldigt snabbt.
Det som gav trovärdighet åt folkpartiet framför
andra partier var att man hade finansieringen klar;
man skulle slopa avdragsrätten för
fackföreningsavgifter. Den finansieringen har man
nu använt, men det finns inte en krona avsatt i nästa
års budget till någon handikappreform -- om man
med handikappreformen menar det som
handikapputredningen föreslog.

Efter valet har Bengt Westerberg sagt: Det går inte
att säga att en viss besparing betalar en viss utgift. I
stället blir handikappreformerna en del av hela
budgetarbetet. Ja, det är riktigt, men det var inte
vad som sades under valrörelsen. Det är en
uppfattning som vi drev under valrörelsen, och
därmed har Bengt Westerberg anslutit sig till den
uppfattning vi hade och till den tidsplan som vi hade
när det gällde genomförandet av
handikappreformen.

Det väsentligaste i handikapputredningens förslag
är frågan om en rättighetslag. De viktigaste
rättigheter som utredningen föreslog var rätten till
personlig assistent, en sysselsättningsgaranti och
rätten till bostad med särskilt stöd. En
rättighetslagstiftning är inte okomplicerad, som det
också står i handikapputredningen. Den berör ett
specifikt antal områden, och den berör en
begränsad personkrets.

Problemet är ju de personer som har behov som
liknar personkretsens som omfattas av
rättighetslagen men som ändå faller utanför denna.
Deras situation kan bli försämrad om en
rättighetslag införs, särskilt när resurserna minskar.
Det var en diskussion som vi förde inom
utredningen, men ändå fastnade vi för en
rättighetslag. Orsaken var för det första de goda
erfarenheterna av omsorgslagen -- en del
erfarenheter var negativa, men de flesta var
positiva -- och för det andra det 90-tal vi ser framför
oss, med neddragningar i den kommunala
verksamheten, som gör det än mer viktigt med en
rättighetslag för att skydda de mest utsatta, vilket
utredningen tog upp.

Sedan har handikapputredningen också lagt fram
förslag om att tydliggöra landstingens ansvar för
habilitering och rehabilitering med hjälpmedel.
Dessutom har vi tagit upp utvecklingen inom
färdtjänsten, med höjda taxor, sämre tillgänglighet
och annat, och föreslagit att regler skrivs in i
socialtjänstlagen så att detta inte kan fortsätta.

Är då allt gott och väl med de här insatserna? Nej,
om man tror det har man ett alltför snävt perspektiv
på handikappfrågorna. Det rör dels specifika
åtgärder, dels en specifik personkrets. Dessutom
finns det massor av andra saker som är viktiga för
människor med handikapp. Det är rätten till
barnomsorg, att gå i skolan, att få tillräckliga
resurser för att klara av en integrerad verksamhet,
att kunna ha en bostad som är anpassad, att kunna
ha ett arbete och att kunna fungera i en
fritidsverksamhet tillsammans med andra på så lika
villkor som möjligt.

Bl.a. på grund av regeringens politik gentemot
kommunerna, som i mycket stor utsträckning har
ansvaret för det här, finns nu ute i kommunerna
tendenser som gör att de handikappade får det
svårare inom t.ex. barnomsorgen och skolan. Jag
skall ta ett exempel från min egen hemkommun,
Helsingborg, som är ett av de borgerliga
paradexemplen. I en av servicenämndernas
verksamhetsområde kommer det inte längre med
automatik att finnas rätt till personlig assistent för
barn med handikapp, utan det skall ske en
biståndsprövning enligt socialtjänstlagen. Man drar
in resurserna för ett antal personliga assistenter
inom barnomsorg och skola -- under den
folkpartistiske ordföranden!

Dessutom vill jag referera till en debatt, som jag var
på för någon vecka sedan, om generell och selektiv
välfärdspolitik med MUF:s vice ordförande. Jag
har följt Bengt Westerbergs debatt med MUF:s
ordförande och känt stor sympati för Bengt
Westerbergs ståndpunkter när det gäller den
generella välfärdspolitiken. Men MUF:s vice
ordförande tyckte att handikapputredningens
förslag var bra, på grund av att det vände sig till de
mest utsatta. Det är helt i linje med vad MUF
tycker.

Jag är inte mot de åtgärderna -- tvärtom. Jag har ju
i utredningen varit med om att föreslå dem. Men de
får inte genomföras på bekostnad av den generella
välfärdspolitiken, vilket Moderata samlingspartiets
ungdomsförbund uppenbarligen vill. Det är den
stora skillnaden mellan oss och högerpartiet. Jag
hoppas att Bengt Westerberg och Folkpartiet också
när det gäller åtgärder står för det som kom till
uttryck i den debatt som fördes med MUF:s
ordförande och vice ordförande.

Jag skall övergå till att ta upp några
socialtjänstfrågor.

Vi har i Sverige en högt utvecklad socialtjänst, som
bygger på en positiv människosyn -- att människor
är kapabla att ta ansvar för sig själva och att
utvecklas. De har också rätt till bistånd, inte bara
ekonomiskt utan även bistånd av typ hemtjänst och
färdtjänst, som jag var inne på tidigare. Det sker nu
en oroande utveckling med tanke på att
socialbidragen ökar. Det är en ekonomisk
belastning för kommunerna som urholkar
möjligheterna att åstadkomma bra verksamhet på
andra områden. Men det är inte bara en ekonomisk
belastning -- vi vet också att den personal som
sysslar med socialtjänst i ett sådant läge i stor
utsträckning binds vid socialbidragshantering och
inte kan vara tillräckligt bra bl.a. när det gäller att
vidta förebyggande åtgärder.

Jag frågade härförleden Bengt Westerberg om han
tyckte att det var riktigt att man då, som i Malmö,
sänker ''skälig levnadsnivå'', och det tyckte han
inte. ''Skälig levnadsnivå'' enligt socialstyrelsen är
inte särskilt hög.

Men vad ämnar regeringspartierna då göra åt den
här utvecklingen? Det är i stor utsträckning ett
centralt problem, eftersom det är arbetslösheten
som är det stora problemet; det är den som är
orsaken till socialbidragsutvecklingen, och den är
faktiskt regeringens ansvar. Nu ökar arbetslösheten
dramatiskt, och socialbidragen kommer att
fortsätta att öka.

Jag hade ytterligare en fråga, som jag glömde, att
ställa till Barbro Westerholm på
handikappområdet. Med tanke på förslaget om en
rättighetslag -- vilka åtgärder planeras för de
personer med handikapp som ligger utanför
rättighetslagstiftningen? Har regeringen några idéer
när det gäller den gruppen, som faktiskt också har
stora behov?

Till slut skall jag bara kort ta upp
alkoholpolitiken -- Bosse Holmberg har tidigare
varit inne på den. Jag delar hans uppfattning att
regeringen nu borde ha kunnat lägga fram ett antal
förslag -- man har haft tid på sig -- och inte bara
hänskjuta allting till alkoholkommissionen.

Men det som förundrar mig allra mest är Ny
demokratis inställning i alkoholfrågan. Jag delar
den inte. Jag kunde följa den under valrörelsen,
och jag tror inte att den har varit utan betydelse för
en del av framgångarna -- naturligtvis tycker en del
personer som Ny demokrati i alkoholfrågan.

I utskottsarbetet har jag sett att Ny demokrati i allt
väsentligt har anslutit sig till utskottets tidigare
inställning när det gällt en restriktiv alkoholpolitik.
Jag tänker på ståndpunkter som att vi inte skall öka
öppettiderna på Systembolaget, att vi inte skall ha
någon försäljning i livsmedelsbutiker, att vi inte
skall ha någon försäljning på teatrar eller
flygplatser, osv. Det förvånar mig -- det är verkligen
ett dubbelt budskap. Jag förmodar att det som sägs
i socialutskottet och skall fattas beslut om här i
kammaren är det som Ny demokrati tycker.

Med det här, fru talman, ställer jag mig bakom alla
de reservationer som vi socialdemokrater har fogat
till betänkandet, men för att underlätta arbetet i
kammaren yrkar jag bifall endast till reservation 4
och reservation 30.

Anf. 125 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:

Fru talman! Jag sticker naturligtvis inte under stol
med att det kommer att bli vissa bekymmer för
kommunerna att klara av den här besparingen, Jan
Andersson. Samtidigt tror jag att kommunerna och
deras tjänstemän är duktiga och kompetenta, så att
de sätter sig ned och prioriterar det som verkligen
är viktigt att satsa på.

Vidare tror jag att det är lättare att påverka och
prioritera och ha en överblick över det hela om man
får en påse med pengar.

Jag ställde en fråga när det gällde lagarna, och det
gjorde jag med tanke på att Jan Andersson och
hans partivänner betonar vikten av barnomsorgen.

Så till slut till alkoholfrågan. Det är för mig
upprörande att höra att företrädare för
socialdemokraterna undrar varför det inte har hänt
någonting och varför regeringen inte har lagt fram
några konkreta förslag. Den här regeringen har
varit i gång i sex och en halv månad, medan
socialdemokraterna har regerat betydligt längre tid
och inte tycks ha kommit med särskilt många
konkreta förslag för att uppfylla
Världshälsoorganisationens mål.

Jag tror att det är mycket viktigt att man i
alkoholkommissionen gör ett sammanhållet arbete
där vi lyfter fram alla de barn som lever under
mycket svåra förhållanden i miljöer med
alkoholskadade människor. Det tycker jag är en
solidarisk och ansvarsfull politik. Först när
alkoholkommissionen har avgivit sitt yttrande får vi
ta ställning till åtgärder.

Anf. 126 JAN ANDERSSON (s) replik:

Fru talman! Jag tror visst att kommunerna är
kapabla, men de ställs utan tvivel inför oerhörda
svårigheter på grund av den grundläggande
ekonomiska situationen, som ju försvåras genom
regeringens indragningar. Då hjälper inte vackra
ord.

Jag kan se i min egen kommun och i andra
kommuner hur man skär ned på hemtjänsten, hur
man ökar avgifterna, hur man försämrar
tillgängligheten när det gäller färdtjänsten. Det är
inte bra när det gäller äldreomsorgen.

När det gäller lagstiftningsfrågan konstaterade jag
bara att den rättighetslagstiftning som vi redan har
på äldreomsorgens område är betydligt starkare än
den vi har på barnomsorgens område genom
socialtjänstlagen. Så är det. Om den behöver
förstärkas ytterligare kan vi diskutera, men där
finns redan i dag en väsentlig skillnad.

Till slut några ord om alkoholpolitiken. Hur är det
i dag? Ja, man har ju givit upp ambitionen att
försöka leva upp till WHO:s mål. Det är omöjligt
enligt socialministern. Nu vet jag inte längre var
ambitionen ligger. Jag tror -- det är helt enkelt det
vi har försökt säga -- att det finns betydliga
spänningar också inom regeringen. Vi vet att det
finns stämningar inom Moderata samlingspartiet
som liknar de stämningar som Ny demokrati gav
uttryck för i valrörelsen. Då kan det ju vara
bekvämt att stoppa undan frågan i en kommission.

Anf. 127 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:

Fru talman! Framtidens sociala välfärd är helt
beroende av att vi har något att solidariskt fördela
både i och utanför landet. Därför måste vi
acceptera regeringens sparförslag. Sedan får vi
tillsammans försöka att göra åtgärderna så
skonsamma som möjligt när det gäller de allra
viktigaste bitarna av vårt ansvarsområde. Själv
tycker jag att ett av de områdena är äldreomsorgen.

Anf. 128 JAN ANDERSSON (s) replik:

Fru talman! Det tycker jag också, och den
inställningen har jag försökt att ge uttryck för. Den
stora utmaningen under 90-talet är kanske
utformandet av en god vård och omsorg när det
gäller de äldre, som ju blir allt fler. Med den
utveckling vi nu har kommer vi dock inte att lyckas
i det här avseendet.

Med hänsyn till de konsekvenser som vi hittills har
noterat beträffande den ekonomiska politik som
förs -- allt fler arbetslösa, en sjunkande BNP och ett
växande budgetunderskott -- kan jag inte se ljust på
återstoden av 90-talet heller.

Anf. 129 JERZY EINHORN (kds) replik:

Fru talman! Jag är tacksam för att Jan Andersson
tog upp frågor om de äldre. De sakerna höll på att
försvinna i den här debatten. I mångt och mycket
delar jag Jan Anderssons uppfattning. Men jag har
några frågor.

Jan Andersson påstår att Sverige i grunden har en
bra äldreomsorg och att denna dessutom är bättre
än i andra länder. Finns det beträffande detta, här i
riksdagen gjorda, påstående ett sakligt underlag
som tål en kritisk granskning?

Det finns mycket som motsäger detta påstående,
bl.a. den SIFO-undersökning som jag tidigare har
nämnt.

Jan Andersson talar om neddragningar som vi
skulle ha gjort. Jag vill då fråga: Vilka
neddragningar har vi redan gjort? Det finns ett
förslag om neddragningar. Men hittills har inga
neddragningar mig veterligt gjorts. Sådana här
neddragningar är ju mycket smärtsamma.

Ni försvårar situationen för kommunerna, sägs det
också här. Okej, vi försvårar situationen. Men vem
är det som har skapat den här situationen? Vilken
regering är det som har lagt fram förslag om
indragningar med 34 miljarder?

Äldreomsorgen blir den stora politiska utmaningen
under 90-talet, säger Jan Andersson. Ja, jag hoppas
innerligt att Jan Andersson har rätt.

Vidare är Jan Andersson mycket stolt över
rättighetslagstiftningen när det gäller
handikappade. Anser Jan Andersson att vi i dag har
en rättighetslagstiftning för de gamla som är lika
långtgående som den rättighetslagstiftning som
gäller de handikappade? Bör de gamla omfattas av
sådana här rättighetslagar? I princip är jag tveksam
till rättighetslagar. Tiden tillåter inte att jag
utvecklar resonemanget ytterligare. Men jag vill
säga att jag tror att prioriteringar blir bättre när de
sker närmare de drabbade än oss i riksdagen.

Men om man nu avsåg att gå så långt i förra
förslaget när det gäller lagen om de handikappade,
varför har man då inte samtidigt aktualiserat frågan
om en lag avseende de äldre?

Anf. 130 JAN ANDERSSON (s) replik:

Fru talman! Jag tar upp det sist nämnda först.
Handikapputredningen har inte haft i uppgift att
beakta de äldres situation, utan det har varit
någonting specifikt. Det var inte en självklarhet
från början att handikapputredningen skulle lägga
fram ett förslag till en rättighetslag. Men det var
ganska naturligt, eftersom det på
handikappområdet finns en rättighetslag sedan
1986, som nu i princip utvidgats.

Med detta har jag försökt peka på att det är fråga
om en rättighetskaraktär när det gäller
omsorgssidan och socialtjänstlagen -- det skall vi
inte bortse från -- och det är av betydelse för
äldreomsorgen i Sverige.

Ja, visst har det skett neddragningar när det gäller
kommunernas verksamhet också under 80-talet.
Till att börja med var det, tror jag, faktiskt nyttigt.
Det fanns nämligen en del luft i kommunernas
budgetar. Men sedan har det blivit svårare och
svårare. Nu vet vi hur kommunernas ekonomiska
situation ser ut under 90-talet. Alla är ense om
prognoserna, i varje fall i stort sett när det gäller
utvecklingstendenserna ute i kommunerna. Att i
det läget avisera ytterligare neddragningar -- redan
i dag påverkas ju verksamheten -- är inte speciellt
ansvarsfullt. Och samtidigt talar man om en bättre
äldreomsorg. För det mesta blir det bara vackra
ord. Det är inte särskilt mycket till handling.

Vidare sägs det här att Sverige har en bra
äldreomsorg. Själv har jag bara exempel från två
länder. En del undersökningar beträffande
socialförsäkringssystem och de äldres förhållanden
har gjorts, bl.a. av socialstyrelsen. Jag har själv
kontakter med Danmark och Tyskland. I båda
länderna har jag släktingar. Jag vet att situationen
för de äldre i just Tyskland är oerhört dålig. De
äldre där utgör den allra största gruppen
socialbidragstagare. I Tyskland, som annars är ett
välfärdsland, tar samhället ett mycket litet ansvar
för de äldre. Till Danmark brukar vi åka på
studiebesök. Danskarna tar numera i mycket stor
utsträckning, väl att märka, efter oss i Sverige i
fråga om äldreomsorgen. Man har ett program för
90-talet som i väldigt stor utsträckning bygger på
vad Sverige gjorde under 80-talet.

Anf. 131 JERZY EINHORN (kds) replik:

Fru talman! Hittills har det gått bra att förstå
resonemanget. Men plötsligt går det inte längre så
bra. Jag tycker att det hela är ganska så historielöst.
Det är som att kasta sten i glashus.

Så till frågan om lagstiftningen och äldreomsorgen.
Lagstiftningen är kanske bättre här i Sverige. Men
är äldreomsorgen bättre?

I f.d. Västtyskland -- vi har bara statistik från den
delen av Tyskland -- yrkesarbetar 50 % av
kvinnorna. I Sverige yrkesarbetar 93 % av
kvinnorna i 30--50årsåldern. Inte i något annat land
har man kommit så långt när det gäller att bereda
kvinnorna möjligheter att arbeta. Jag tycker att det
är mycket bra att vi har kommit så långt. Men det
skapar problem på barnomsorgsområdet.
Diskussioner förs om den saken. Bl.a.
rättighetslagar diskuteras. Bengt Westerberg
pressades här i dag att säga något om dessa saker.

Men lika stora problem skapas härmed när det
gäller äldreomsorgen. I Tyskland stannar
kvinnorna hemma. Utan lön tar de hand om
tillfälligt sjuka anhöriga. Jag vill inte försvara det,
eftersom jag inte tycker att det är en bra lösning.
Jag anser att det inte finns något som har bidragit
så mycket till jämställdheten i Sverige mellan
könen som just detta med att kvinnor yrkesarbetar.
Men det skapar, som sagt, både problem och
behov, och då inte bara i fråga om barnomsorgen
utan också beträffande äldreomsorgen. Jag är litet
bekymrad över att dessa diskussioner inte förs på
lika villkor.

Anf. 132 JAN ANDERSSON (s) replik:

Fru talman! Vi är tydligen ganska så överens om
situationen i Tyskland och Sverige. Men jag tror att
tyskarna närmar sig den svenska situationen under
90-talet dels när det gäller andelen äldre äldre, dels
när det gäller kvinnornas benägenhet att gå ut på
arbetsmarknaden. I olika europeiska länder
kommer man att närma sig de svenska
förhållandena. Också skattetrycket kommer
därmed att påverkas.

Det är inte alls fråga om ett historielöst
resonemang. Att indragningar har gjorts under en
period då de ekonomiska förutsättningarna trots
allt var bättre behöver inte betyda att indragningar
skall göras när kommunernas ekonomiska situation
är sämre. Det tycker jag är synnerligen ologiskt.
Verksamheten kommer att påverkas.

När det gäller rättighetslagstiftningen kan jag bara
kostatera att denna är starkare på
äldreomsorgsområdet. Därmed faller en del av
argumenten. Kanske finns det skäl att se över
denna lagstiftning. Jag är inte helt övertygad på den
punkten. En rättighetslagstiftning är, precis som
Jerzy Einhorn sade, en komplicerad sak, eftersom
inte hela äldregruppen kan komma i fråga. Då
skulle lagstiftningen inte bli särskilt verkningsfull. I
stället får man föra diskussioner om en snävare
personkrets. Det gör att en rättighetslagstiftning
utöver den vi har enligt socialtjänstlagen blir
komplicerad.

Anf. 133 JOHAN BROHULT (nyd) replik:

Fru talman! Jag har synpunkter på tre inlägg här.

Först gäller det ÄDEL-reformen. Jag håller med
Jan Andersson om att den bara gäller sedan ett
antal månader. Naturligtvis skall en utvärdering
göras. I en utredning här har ju frågan ställts om
man inte t.o.m. kunde tänka sig att ÄDEL-
reformen blev föremål för en prospektiv
utvärdering, så att det verkligen gick att ta ställning
till hur pass effektiv reformen är. Vi har ju haft
olika uppfattningar på den punkten. Därför är det
bättre att försöka att titta i facit så fort som möjligt.

Sedan gäller det neddragningarna i kommunerna.
Som jag redan anfört tycker jag att man skall ta
vara på de möjligheter till förbättringar som kan
göras och som dessutom innebär att pengar kan
sparas.

Kommunerna måste acceptera privata initiativ då
det gäller äldreomsorg. Som det nu är har jag ett
exempel på att kommunen betalar 800 kr. till
landstinget för att patienter med senil demens
ligger inne på sjukhuset. Därför finns det inte något
incitament för att släppa in krafter som för 1 100 kr.
kan sköta läkarvården både vad gäller den
kommunala omsorgen och den del som faller på
landstinget. Detta tycker jag är ett resursslöseri.

Dessutom måste man ta till vara de utredningar
som finns och som visar att det är billigare med
ålderdomshem. Därför måste vi accelerera
byggandet av ålderdomshem.

Det som gjorde mig riktigt upprörd var
alkoholfrågan. Här har jag några synpunkter från
mitt parti.

För det första har, som Chatrine Pålsson påpekade,
regeringen bara funnits i ett halvår. Därför har jag
i mitt utskott tyckt att man kanske kunde se vad
regeringen kommer fram till.

För det andra finns det en alkoholkommission, som
skall göra en sammanhållen bedömning. Men
alkoholkommissionen har ansetts vara alltför
heterogent sammansatt, alltifrån nykterister till
sådana som vill dricka en hel del, och har därför
inte ansetts kunna avge något bra yttrande. Dock
återspeglar sannolikt alkoholkommissionen
sammansättningen i samhället i stort. Därför tycker
jag att man skulle avvakta denna.

För det tredje kommer EG-problematiken att lösa
denna fråga åt oss.

För det fjärde vill jag säga som Olof Palme. I vårt
parti skall det vara högt i tak. Det skall finnas
utrymme för vissa nyansskillnader i åsikter. Men
naturligtvis står jag bakom mitt partis alla
motioner. Är det så man vill ha det, fru talman,
kommer jag att begära votering och
knapptryckning på varenda reservation som Ny
demokrati har gjort. Det tycker jag inte är speciellt
konstruktivt.

Anf. 134 JAN ANDERSSON (s) replik:

Fru talman! Jag delar Johan Brohults synpunkter
när det gäller utvärderingen av ÄDEL-reformen.
Vad jag vet arbetar socialstyrelsen oerhört seriöst
med en omfattande utvärdering av ÄDEL-
reformen.

Jag vet att Johan Brohult har engagerat sig mycket
hårt i byggandet av ålderdomshem. Min
principiella inställning är att det skall finnas många
olika alternativ för de äldre. Det skall finnas
ålderdomshem, gruppboende, möjlighet att bo
kvar hemma och få hemtjänst och hemsjukvård.
Det skall finnas sjukhemsplatser osv. Det som till
syvende och sist skall vara avgörande för vilket
alternativ den enskilde skall få är den enskildes
egen vilja och behov. I det avseendet tror jag att
kommunerna är kapabla att bygga de bostäder --
ålderdomshem är numera en boendeform, liksom
sjukhemmen -- som är till gagn för de äldre.

När det gäller alkoholpolitiken förstår jag faktiskt
inte Johan Brohults upprördhet. Det finns en
betydande samsyn i utskottets betänkande, så när
som på behovet av en alkoholkommission och
behovet av att komma med åtgärder på det
alkoholpolitiska området för att vi skall
upprätthålla den alkoholtradition som vi har haft.
Det är väl inte bara jag som uppfattat att Ny
demokrati hade en fundamentalt annorlunda
inställning -- här var det inte bara fråga om
nyansskillnader, Johan Brohult -- i alkoholfrågor.
Därför blev jag uppriktigt sagt förvånad när Ny
demokrati ställde sig på samma sida som övriga
partier i de principiella frågorna.

Anf. 135 JOHAN BROHULT (nyd) replik:

Fru talman! Jag är tacksam över att Jan Andersson
framhåller att mångfalden i åldringsvården är
mycket viktig. Det har jag försökt att framhålla. Jag
är tacksam över att vi har en samstämmighet i de
synpunkterna.

Naturligtvis skall de äldre personer som vill det
fortsätta att bo hemma, även om det skulle kosta
mer. Det är bara det att jag vet att många av dem
som vi kastar ut, och som inte kan komma någon
annanstans än tillbaka till ett hemmaboende, gärna
skulle vilja ha ett boende på ålderdomshem eller i
servicehus. Beträffande mångfalden delar jag
fullständigt Jan Anderssons uppfattning. Ibland har
kommunerna dock inte visat sig vara kapabla att ta
till vara denna mångfald. Vi får hoppas att detta
skall bli bättre i framtiden.

Jag är ledsen för att Jan Andersson uppfattade mig
som upprörd. Det kanske delvis var sant då det
gällde alkoholen. Jag har inte gjort några
invändningar i den diskussion som vi har haft i
utskottet av de fyra skäl som jag räknade upp. Men
man får absolut inte dra den slutsatsen att jag inte
står bakom partiet i denna fråga.

På grund av att min tid för replik snart är slut,
kommer jag att hänvisa till det Peter Kling kommer
att säga om några minuter om vårt partis inställning
i denna fråga.

Anf. 136 JAN ANDERSSON (s) replik:

Fru talman! Det är sant, Johan Brohult, att det
finns en brist på särskilda boendeformer. Det har
socialutskottet och riksdagen varit medvetna om.
Det var en av orsakerna till att ÄDEL-förslaget
lades fram. Det skulle skapas incitament för
kommunerna att bygga fler särskilda
boendeformer.

I ett avseende gav vi också riktlinjer för en viss typ
av särskilt boende, nämligen gruppboendet. Det
fanns en så stor brist att vi tillfälligt gav
stimulansbidrag till den särskilda boendeformen.

När det gäller alkoholpolitiken blev jag ännu mer
förvånad av det senaste inlägget. Det jag kan
konstatera, och det tror jag att alla kan konstatera
som läser socialutskottets betänkande, är trots allt
att det i de principiella frågorna finns en stor
samsyn, förutom på de två områden som jag har
nämnt. Johan Brohult säger att detta är hans
inställning och att han också står bakom sitt partis
inställning. Det gör mig ännu mer förvirrad. Jag
kan väl inte så ha missuppfattat Ny demokratis
budskap i valrörelsen.

Talmannen anmälde att Johan Brohult anhållit att
till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till
ytterligare replik.

Anf. 137 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Fru talman! I mitt inlägg kommer jag att ta upp
hälso- och sjukvården, vissa folkhälsoproblem och
handikappolitiken. Jag kommer även att
återkomma till en del av Jan Anderssons frågor. Jag
utgår från de reservationer som finns fogade till
betänkandet samt från några motioner som vi har
diskuterat i betänkandet.

De båda första socialdemokratiska
reservationerna, om en generell välfärdspolitik,
utveckling av hälso- och sjukvården och försök med
en effektivare sjukvårdsorganisation har redan
debatterats i princip. Jag nöjer mig med att bara
säga att vi är överens om målen, en hälso- och
sjukvård på lika villkor och av hög kvalitet. Även
den solidariska finansieringen är här
grundläggande, antingen genom skatter eller
genom obligatoriska avgifter.

Det som skiljer oss åt är vägen till detta mål, hur vi
kommer dit, med vilka olika instrument. Där ger vi
mer makt, större valfrihet, åt den enskilde än vad
Socialdemokraterna har gjort. Men där finner jag
att Socialdemokraterna mer och mer kommer över
på vår planhalva. Jag tycker t.ex. att stödet till
stilprojektet, dvs. möjligheten att välja sina egna
hjälpare, är just ett tecken på detta.

Därmed går jag över till husläkarsystemet. Det står
i regeringsförklaringen och i årets
budgetproposition att ett husläkarsystem kommer
att införas. Socialdemokraterna är med på det. Så
småningom nappar man på våra idéer. Men man
hyser en oro för att det inte kommer att finnas
tillräckligt med läkare och att ett remisstvång skall
förhindra valfriheten.

När det gäller tillgången på läkare klaras halva
behovet direkt i dag. Från företagshälsovården
frigörs en hel del läkare som har
allmänläkarutbildning. Akutsjukvården
effektiviseras, och skatteomläggningen gör att det
går att få fler timmar per läkare. Det finns framför
oss en utökad läkarresurs som kan komma
husläkarsystemet till del.

Dessa frågor, liksom frågorna om
remissförfarandet, behovet av
barnläkarkompetens, barnhälsovårdens
utformning, mödrahälsovården, behovet av
gynekologer för kvinnor, kopplingen till
företagsläkarna och de andra yrkesgruppernas roll
i husläkarsystemet, bereds nu i regeringskansliet.
Framemot hösten får vi klarhet i vad som kommer
att bli resultatet av beredningen.

Socialdemokraterna har en reservation om
psykiatrin som är förvånande. Vi väckte en utförlig
partimotion om psykiatrin under förra
mandatperioden. Den avslogs med hänvisning till
den psykiatriutredning som då hade tillsats och som
nu pågår. Nu är det ombytta roller. Nu väcker
Socialdemokraterna en motion om psykiatri, och vi
avstyrker den med hänvisning till pågående
utredning. Jag har stor tilltro till att socialutskottets
ordförande Bo Holmberg, vice ordförande Sten
Svensson och alla övriga som sitter med i
utredningen kommer att komma fram med kloka
förslag i enlighet med båda dessa motioner som har
väckts under senare år.

Vidare har vi folkhälsofrågorna.
Socialdemokraterna efterlyser en
tobaksproposition och tar vidare upp
alkoholfrågan. Jag vill samtidigt påminna om att ni
socialdemokrater inte var så pigga på att lägga fram
en egen proposition förra våren. Ni bakade in dessa
frågor i folkhälsoinstitutets uppgifter. Var det
taktiska överväganden som låg bakom? Det var ju
ganska nära ett val. Vi skall väl vara ärliga nog att
erkänna att ingen av oss är så entusiastiska över att
gå in på den privata sfären och införa restriktioner
och åtgärder när det gäller livsstilsfrågor. Men just
när det gäller tobak och alkohol anser jag att det är
viktigt att vi vågar visa att vi vill.

Det kommer snart en tobaksproposition. Vi är ett
antal riksdagskvinnor från sex av de sju partierna --
Ny demokrati ställde inte upp -- som har föreslagit
långtgående åtgärder för att minska tobaksbruket --
inte minst bland kvinnor. Vi får se vad som tas med
i propositionen.

I det här sammanhanget vill jag också understryka
att det dyker upp nya folkhälsoproblem.
Spelberoende är ett sådant problem som har börjat
synas allt tydligare. Det kan finnas 10 000--50 000
människor som är lika beroende av spel som en del
är av alkohol. Det är ett tillstånd som vården står
handfallen inför och där det behövs kraftfulla
satsningar. Jag ser till min glädje att
folkhälsoinstitutet får ta på sig den uppgiften att
komma till rätta med problemet.

Kvinnors hälsa är ett annat problem som skall
tacklas av folkhälsoinstitutet. Institutet har fått fler
uppgifter än dem som Socialdemokraterna föreslog
förra året. Det har kommit ut en bok som heter
Kvinnors hälsa -- En fråga om makt av Gunilla
Carlstedt som verkligen utgör bränsle för
behovet...

Mikrofonen är konstig för mig också. Gudrun
Schyman och jag har tydligen något gemensamt,
nämligen att vi inte klarar mikrofonen. Men det är
kanske det enda vi har gemensamt.

Boken utgör bränsle på debatten om vad som inte
görs beträffande kvinnors hälsa. Kvinnor har
samma rätt som män att få sina hälsoproblem
tillgodosedda.

Vänsterpartiet tar upp frågan om epidemiologi och
folkhälsoinstitutet. Vi i mitt parti tyckte från början
att epidemiologi borde ingå som en uppgift hos
folkhälsoinstitutet. Så blev det inte. Men jag har
fått klara garantier för att det kommer att bli ett bra
samarbete mellan socialstyrelsen och
folkhälsoinstitutet när det gäller de
epidemiologiska frågorna.

Bo Holmberg tog upp frågan om aidsdelegationen
och aidsarbetet. Jag tycker att det skulle utgöra en
försvagning av insatserna i framtiden mot hiv, om
inte dessa insatser samordnades med arbetet mot
missbruk och sexuellt överförbara sjukdomar hos
folkhälsoinstitutet.

Sedan har vi själva aidsdelegationen. Där pågår
diskussioner om hur den politiska insynen och
påverkan av aidsarbetet skall skötas.

En ytterligare fråga inom folkhälsan gäller de
abortförebyggande åtgärderna, och som blir allt
viktigare. Det finns orosmoln när det gäller
abortlagen. I USA pågår en otäck debatt om att
inskränka den fria rätten till abort. Här i Sverige
spirar en likartad debatt. Jag hoppas att den dör i
sin linda.

Jag noterar att Socialdemokraterna också har
börjat intressera sig för om smittskyddslagen kan
ha en hämmande effekt när det gäller människors
benägenhet att testa sig och söka vård.

Vidare till frågan om alternativmedicin.
Socialdemokraterna hävdar å ena sidan i en
reservation kravet på utvärdering av medicinska
behandlingsmetoder och kräver mer pengar till
SBU. Å andra sidan vill Socialdemokraterna ha en
öppnare attityd till alternativmedicin. Vilket ben
vill man stå på? Antingen skall man kräva värdering
av alla behandlingsmetoder, eller också tar man
risken och lättar på kraven. Någon konsekvens
måste det vara.

Jag tycker att det är rimligt att när det gäller
naturmedlen och metoderna att vi anpassar oss till
EG. Det är viktigt att inte släppa på kvaliteten.

Varför tog inte den förra regeringen upp
alternativmedicinkommitténs arbete? Ni hade gott
om tid på er att göra det.

Vidare har vi amalgamet. Sedan betänkandet
justerades har medicinska forskningsrådet kommit
med sin bedömning av amalgamets risker. Den
bedömningen har lett till slutsatsen, så vitt jag
förstår av de sammanfattningar jag har fått ta del
av, att riskerna överdrivits och att det finns skäl för
regeringskansliet och socialstyrelsen att fundera
extra över denna fråga.

I årets motionsflod finns ett antal motioner om
olika sjukdomar som motionärerna inte tycker har
fått tillräcklig uppmärksamhet i hälso- och
sjukvården. Motionerna avvisas med motiveringen
att det är landstingens sak att hantera dessa frågor.
Men jag anser att detta är bekymmersamt. Det är
fråga om sjukdomsgrupper, udda eller nya. Vi
måste på något sätt finna en form i riksdagen för att
också lyfta fram dessa behov.

Jag vill här lyfta fram ett problem som jag har väckt
en motion om, nämligen ''sektsjukan''. Det är det
psykiska tillstånd som människor kommer i när de
fångats i en religiös sekt och försöker frigöra sig
från den. När betänkandet skrevs avstyrktes min
motion med motiveringen att psykiatrin kan ta
hand om de problemen. Jag fogade mig i det.

Men sedan blev jag kontaktad av kollegor som sade
att det här är ett problem som man står handfallen
inför. Jag tog då kontakt med ordföranden i Svensk
Psykiatrisk Förening, som inte heller visste hur man
skulle hantera detta problem. Hon letar nu efter
kunskap och information.

Om inte en professor i psykiatri och ordförande i
Svensk Psykiatrisk Förening vet vad man skall göra
i de här fallen, menar jag att vi har blivit missledda
i utskottet. Jag kommer igen i frågan.

Vidare till handikapp. Jag tolkar det Jan Andersson
sade som att ingen kan tvivla på Bengt
Westerbergs, Folkpartiet liberalernas, engagemang
i frågan. Bengt Westerberg sade också att den
frågan utgjorde vårt enda vallöfte. Vi har föreslagit
en rad åtgärder. Det handlar om att vårdbidraget
höjs den 1 juli 1992, om särskilda pensionstillägg
med fler förmånsnivåer, om att rekvisitet för hur
vårdår skall räknas mildras och att det skall gälla
retroaktivt från den 1 januari 1991, om ökat stöd till
handikapporganisationerna, om en förstärkning till
dövblinda samt om rikstolktjänst. Handikapprådet
undantas från sparkrav.

När det gäller övriga åtgärder återkommer vi i höst
efter det att handikapputredningens förslag har
remissbehandlats.

Jag kan inte här i debatten föregripa hur den
propositionen kommer att se ut och inte heller gå
in på om rättighetslagen skall utvidgas till att gälla
ytterligare grupper. Jag är medveten om att det
finns en personkrets med stora behov. Den skulle vi
naturligtvis gärna vilja tillmötesgå, men det handlar
om både finansering och att få en rätt utformning
av åtgärderna.

Sen vill jag också nämna att det handlar om en
koalitionsregering, där de olika partierna går ut
med sina vallöften som naturligtvis sedan måste
arbetas samman i en koalition.

När det gäller MUF har jag inga kommentarer, i
likhet med Maud Ekendahl.

Jag vill ta upp en sak med Ny demokrati. Ny
demokrati föreslår i en motion med Ian
Wachtmeister som första namn att staten skall dra
ned på anslaget till landstinget med 3 miljarder
kronor. Det här var ett av förslagen till alla de
neddragningar som Ny demokrati gick ut till val på
och antagligen, precis som i alkoholfrågan, vann en
del röster på. Men det följer ni inte upp nu. Jag
hade förväntat mig en reservation på denna punkt.
Det här är väl betecknande för Ny demokrati: man
gick ut i valrörelsen, lovade kraftiga
skattesänkningar -- ett tag var man uppe i ett par
hundra miljarder -- men när man får mer kunskap
har man inget förslag om hur det skall gå till. Den
här gången gäller det socialutskottets
ansvarsområde. Jag undrar var det var som
besparingarna egentligen fanns att hämta.
Löftesvek är allvarliga ting, inte minst i politiken,
för det rubbar förtroendet för politikerna.

Slutligen kort till Jan Andersson om
äldreomsorgen. När ÄDEL-reformen löser upp
propparna i äldreomsorgen, så att människor kan
bo och vårdas på rätt nivå, kommer en del pengar
att kunna sparas, inte över en natt men det kommer
att innebära besparingar. Därtill kommer ett
enpåsesystem för kommunernas statsbidrag. Men
jag ser också andra möjligheter, t.ex. att lära ut hur
äldre kan vårda sin hälsa och undvika olyckor och
att avlasta anhöriga med dagvård resp. nattvård så
att de orkar med att vårda sina anhöriga. Det finns
en rad sådana förslag som sammantagna kan ge
avsevärda effekter. Jerzy Einhorn var inne på några
av dem när det gäller handikappområdet.

Jag tror inte att förvärvsfrekvensen bland kvinnor
går ner till 50 % under 90-talet, för jag tror inte att
unga kvinnor ställer upp på det.

Anf. 138 JAN ANDERSSON (s) replik:

Fru talman! När det gäller handikappolitiken har
jag aldrig ifrågasatt Bengt Westerbergs
engagemang eller kunskaper i handikappfrågor.
Engagemanget och kunskaperna är stora. Men det
har ändå hänt väldigt mycket under 80-talet, då
Socialdemokraterna hade ansvaret för
handikappolitiken, under Bengt Lindqvists tid.
Väldigt mycket har gjorts och förbättrats:
omsorgslagen, bilstödet, utbyggnaden av
hemtjänsten och färdtjänsten. Det var stora
insatser.

Sedan om de överord som jag tycker togs till under
valrörelsen om vem som bäst kunde genomföra
handikapputredningens förslag. Där har numera
Folkpartiet anslutit sig till Socialdemokraternas
inställning till såväl finansieringen i princip som
tidsplanen. Den allvarligaste kritiken riktar jag mot
att Folkpartiet inte ser helheten i
handikappolitiken. Folkpartisterna är duktiga på
de riktade åtgärderna till handikappade. Men det
väsentliga är att se till den generella
välfärdspolitiken, att föra en politik som innebär att
bostadsmiljön, skolan och barnomsorgen blir
tillgängliga för barn med funktionshinder, osv. Den
politik som nu genomförs ute i kommunerna
försvårar en sådan utveckling. Jag gav ett exempel,
men det finns säkerligen flera.

Min bestämda uppfattning är att det inte går att
genomföra en politik som är bra för de
handikappade om man regerar tillsammans med
Moderata samlingspartiet. Moderaternas
inställning till den generella välfärdspolitiken är
annorlunda, och det är den som är grunden i
handikappolitiken. Det kommer säkert också
Folkpartiet att inse.

När det gäller äldreomsorgen har jag ställt en fråga.
Jag hyser en stor oro, Barbro Westerholm. Visst
kommer ÄDEL-reformen spela en viss roll, det
sade jag också. Annars hade vi inte genomfört
reformen. Däremot kommer kanske inte
enpåsesystemet för kommunernas bidrag, specifikt
äldreomsorgen, att spela någon roll. Tvärtemot kan
det kanske verka åt motsatt håll. Det har ju trots
allt funnits riktade bidrag till äldreomsorgen. Så det
systemet kommer inte att medföra något positivt.

Min oro gäller faktiskt vad som händer ute i
kommuner och landsting och hur vi skall kunna leva
upp till de ambitioner som vi hade tillsammans. Där
ser jag uppenbara svårigheter. Man kan se exempel
ute i kommunerna varje dag.

Anf. 139 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Fru talman! När det gäller helhetssynen i
handikappolitiken är det bara att läsa vår
partimotion från förra året. Den illustrerar väldigt
väl en helhetssyn i detta sammanhang.

Sedan kan vi naturligtvis diskutera vem det var som
kom med den ena och den andra idén först och hur
många som sitter i kommittéer osv. Jag ser det som
så att det har varit ett idéutbyte och att vi har flyttat
fram positionerna genom det samspel i form av
debatter och småkrig som har förts på detta
område. Jag ser med stor tillförsikt fram emot den
handikapproposition som kommer att lämnas till
hösten. Jag känner ingen oro för att sitta i en
koalitionsregering när det gäller
handikappolitiken. Vi var med om det här när vi
skrev under regeringsdeklarationen.

Beträffande äldreomsorgen är det givet att det med
den ekonomi som Sverige nu har -- det har
diskuterats i dag vad som ligger bakom den -- finns
en anledning till oro. Därför är det viktigt att
socialstyrelsen följer upp vad som händer med
ÄDEL-reformen och över huvud taget på området
och slår larm när det händer saker och ting som
måste rättas till. Sedan tror jag att situationen kan
föda väldigt många nya idéer. Jag var inne på detta
med hälsovård för äldre. Den har varit försummad.
Ta upp till diskussion förslaget om egenvård som
vår talman Ingegerd Troedsson var med att lansera i
slutet av 70-talet och som fallit litet i glömskan. Det
finns mycket att vinna om man använder idéer och
medel som faktiskt har förts fram men som inte
utnyttjats fullt ut.

Anf. 140 JAN ANDERSSON (s) replik:

Fru talman! Jag har läst Folkpartiets partimotion
om handikappfrågor. Jag vet att Bengt Lindqvist
också läst den och berömde folkpartiet för denna
utmärkta motion på handikappområdet. Jag tycker
att folkpartisterna skall läsa vår motion som väckts
under detta riksmöte. Där tar vi upp den
problematik som jag tar upp i dag, nämligen att det
inte räcker med de riktade åtgärderna. Vi har i vår
motion och i vår reservation ställt oss bakom de
riktade åtgärderna, en utvidgad rättighetslag, en
skyldighet till rehabilitering och habilitering och en
skyldighet för landstingen att ställa upp med
hjälpmedel, förbättrad färdtjänst, osv. Men det är
inte det mest väsentliga enligt min mening. Det
mest väsentliga är den generella välfärdspolitiken,
bostadsmiljön, rätten till arbete, rätten till
barnomsorg för alla och rätten till skola för alla, en
skola dit den enskilde inte skall behöva söka utan
där det skall finnas möjlighet för alla att delta
integrerat. Jag tror att det blir svårt att tillsammans
med Moderaterna genomföra en sådan politik där
den generella välfärdspolitiken fortfarande är
grunden vid sidan av de selektiva och riktade
insatserna. Det är jag helt övertygad om, och jag
är än mer övertygad efter den debatt som jag såg i
Aftonbladet mellan Bengt Westerberg och MUF:s
ordförande.

Anf. 141 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Fru talman! Jag vill återigen upprepa det som Maud
Ekendahl sade. Det som sägs av MUF:s ordförande
får stå för MUF. Vi regerar ihop med Moderata
samlingspartiet, Centerpartiet och
Kristdemokraterna. Jag har inte någon anledning
att tro att det skall bli några bekymmer.
Regeringsförklaringen talar sitt tydliga språk.

Men om vi skall kunna genomföra allt som vi vill
genomföra, måste vi få Sveriges ekonomi på fötter.
Det är därför som vi under de närmaste åren måste
gå igenom denna svåra process. Det finns vissa
ljusningar, bl.a. en försiktig antydan om litet fler
order till svenskt näringsliv, men vi vet inte om det
är en uppåtstigande trend eller en
engångsföreteelse. Vi måste ha ett väl fungerande
näringsliv, om vi skall ha råd med välfärden.

Anf.142 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:

Fru talman! Jag har två korta frågor till Barbro
Westerholm, som rör familjepolitikens område.

Såvitt jag har förstått är besvikelsen stor bland
många Folkpartikvinnor över förslaget om en
försämring av föräldraförsäkringen. Jag kan tänka
mig att Barbro Westerholm som ordförande i
Folkpartiets kvinnoförbund är väl medveten om
det. Helén Odenljung och Karin Pilsäter från
Folkpartiets ungdomsförbund tog direkt avstånd
från förslaget och gick ut och sade att det hör
hemma i papperskorgen. Jag undrar bara om också
Barbro Westerholm vill slänga förslaget i
papperskorgen.

Min andra fråga gäller den lagstadgade rätten till
barnomsorg. Folkpartiet har vid flera tillfället väckt
kommittémotioner i frågan. Varför ville inte
Folkpartiet under behandlingen i socialutskottet
stödja vårt förslag? Det hade varit naturligt.

Sedan vill jag passa på att justera mitt yrkande. Jag
står bakom alla s-reservationer som är fogade till
betänkandet, men för att kammaren skall vinna tid
yrkar jag bifall till reservationerna 3, 4, 7 och 21.

Anf. 143 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Fru talman! I fråga om familjepolitiken pågår det
ett arbete, vilket refererades av Bengt Westerberg.
De synpunkter som vi i vårt kvinnoförbund har
framför jag direkt till honom. Eftersom han inte är
närvarande, ger jag inte fler kommentarer om
detta.

Den andra frågan missade jag. Anledningen till att
vi inte har stött någon reservation av er är att vi
arbetar i en koalitionsregering. Det är den vägen
som vi går fram med våra olika förslag.

Anf. 144 JOHAN BROHULT (nyd):

Fru talman! Jag har en fråga och en kommentar till
Barbro Westerholm.

Barbro Westerholm talade om att det frigörs
resurser från företagshälsovården, som skulle
möjliggöra husläkarreformen. Jag blir då orolig för
att företagshälsovården kommer att utarmas så, att
man inte kan bedriva en företagshälsovård på det
sätt som den hittills har bedrivits. Jag vore tacksam
för en kommentar omkring detta.

Jag håller fullständigt med om att statsbidraget kan
avskaffas, men det förutsätter att det blir en fri
etableringsrätt för läkare. Då kan
företagshälsovården fortsätta med sin verksamhet.

Jag fick en fråga vad som har hänt med besparingen
på de 3 miljarderna, som en nedläggning av
landstingen skulle medföra. Barbro Westerholm
undrade varför jag inte hade reserverat mig i
utskottet. Jag har inte sagt att man skall lägga ned
landstingen. Däremot har jag sagt att man skall
avskaffa det delade huvudmannaskapet, vilket i
princip är samma sak.

Då Barbro Westerholm var närvarnde sade jag
också i kammaren att ett stort problem --
ekonomiskt och för patienterna -- är dubbla och
tredelade huvudmannaskap. I den
försäkringsfinansierade budgeten är sjukpenning,
sjukpension och arbetsskadeersättning
statsfinansierade. Sjukvårdsbudgeten,
omvårdnadsbudgeten, delas mellan landstingen
och kommunerna. Om dessa delade
huvudmannaskap avskaffades, skall man -- enligt
våra beräkningar -- kunna spara i
storleksordningen 3 miljarder, även om jag i mina
motioner inte explicit har angett den siffran.
Däremot har jag explicit angett siffran 20 miljarder
under förutsättning att jag fick igenom alla mina
förslag, vilket jag har reserverat mig för och som vi
i morgon skall ha en omröstning om i kammaren.
Men 3 av de 20 miljarderna inbesparas alltså på det
här sättet.

Anf. 145 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Fru talman! Det sägs tyvärr upp en hel del läkare
inom företagshälsovården, delvis beroende på att
svenskt näringsliv går dåligt. Man har inte behov av
så många företagsläkare. Men det sker nu en
omprövning inom företagshälsovården av behovet
av läkare. De läkare som frigörs har en utbildning
som gör att de platsar väl som husläkare.

Angånde de 3 miljarderna, angavs den siffran i en
motion med Ian Wachtmeister som första namn.
Detta belopp skulle sparas in vid det här
budgetårets början, alltså den 1 juli 1992. Detta har
inte följts upp. Antingen är det fråga om svek eller
också har ni backat när det gäller möjligheterna att
dra in dessa 3 miljarder. Men då skall ni också gå ut
och tala om att ni hade fel från början, när ni gick ut
i valrörelsen och utlovade så kraftiga besparingar.

Anf. 146 JOHAN BROHULT (nyd) replik:

Fru talman! En möjlighet att kunna spara pengar är
att man får se sina motioner och förslag
implementerade i praktiken. Om förslagen inte blir
genomdrivna, kan inte heller de 3 miljarderna
inbesparas.

Anf. 147 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Fru talman! Om man håller fast vid sin linje är de
gängse förfaringssättet i dessa sammanhang att
avge en reservation och tala om hur det borde ha
varit och konkret vad det var som skulle ha
möjliggjort förslaget. Det har ni inte gjort.

Talmannen anmälde att Johan Brohult anhållit att
till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till
ytterligare replik.

Anf. 148 INGRID ANDERSSON (s):

Fru talman! Debattordningen gör att debatten blir
litet konstig. Jag övergår nu till sjukvårdsområdet.

Den nuvarande majoriteten i riksdagen lade ner
stor energi i sina angrepp på svensk sjukvård, dess
resultat och dess organisatoriska uppbyggnad
under den tid då de var i opposition.

Privatisering, marknadsanpassning och
systemskifte var budet från Moderaterna.
Folpartiet ville ha husläkarsystem. Från Centern
kom inga krav på systemförändring -- man var litet
mer försiktig. Från kds, partiet som just kommit in
i riksdag och regering, hördes starka krav på ökade
resurser till sjukvården.

Man undrade vilka förslag som nu skulle komma i
budgetpropositionen. Förslag som skulle reda ut
alla problem som basunerats ut från talarstolarna i
valrörelsen och som många människor fann
verklighetsfrämmande när de jämförde med sina
egna erfarenheter av den svenska sjukvården.

Något förvånad kunde man läsa i propositionen att
regeringen anser att svensk sjukvård präglas av hög
professionalism och kvalitet. Det var ju beröm från
oväntat håll. Problemen som utpekas är köer,
sjukvårdens organisation och sättet att finansiera
sjukvården, men dessa problen anvisar inte
regeringen någon lösning på. Allting stoppas in i en
utredning. Det beror naturligtvis på att kraven från
de olika partierna inte har kunnat förenas i en
gemensam sjukvårdspolitik. Några nya resurser till
sjukvården finns inte med. Nej, men det finns
däremot hot om indragning av resurser!

Vi konstaterar: Regeringen hade inget att komma
med. Därför blev det en utredning -- allt medan den
organisation som utpekas som trög och
centralplanerad driver en uppsjö av
försöksverksamhet. Det tas nya grepp med
ekonomistyrning och skilda beställar- och
utförarroller och för att främja konkurrens och
effektivitet. Detta och den nya vårdgarantin som
beslutades förra våren och som fullföljs i denna
budgetproposition har redan satt press på arbetet
med att förkorta köerna i sjukvården. Det har
faktiskt givit resultat.

Fru talman! Det har fattats beslut ute i landstingen
om valfriihet när det gäller att välja doktor och
vårdcentral, även över länsgränser. Arbete pågår
för att förbättra kontinuiteten och öka
tillgängligheten.

Det talas också yvigt om köp och sälj. Jag är för min
del inte säker på att alla sådana försök faller väl ut.
Det blir lätt för mycket köp och sälj och räknande
av pengar hit och dit för att efterlikna marknaden.
Det skulle kännas bra om en rejäl utvärdering
kunde finnas som grund för vidare arbete.

Människor känner faktiskt oro inför framtiden när
man börjar leka affär i sjukvården. Känner inte
regeringen eller riksdagsmajoriteten någon sådan
oro? Vi anser att det måste till andra värderingar
än marknadens för att sjukvård skall fungera bra.
Människor engagerar sig i sitt sjukhus och i sin
vårdcentral. Jag tycker att vi skall vara rädda om
det demokratiska inflytandet i sjukvården.

Vi socialdemokrater tycker att vi har anledning att
vara stolta över den sjukvård som bedrivs i Sverige.
Den som vår sjukvårdspolitik lett fram till och som
syftar till att alla skall få god vård på lika villkor när
det behövs. Den socialdemokratiska
sjukvårdspolitiken är en viktig del av
välfärdspolitiken. Några viktiga principer har varit
och skall också framgent, enligt vår mening, vara
vägledande för hälso- och sjukvårdens utveckling.

Den skall betalas solidariskt och vara i huvudsak
skattefinansierad.

Den gemensamma sektorn, genom kommuner och
landsting, skall även i framtiden ha ett
övergripande ansvar för att tillhandahålla hälso-
och sjukvård. Det innebär att vi kommer att ha
vård i offentlig regi kompletterad med vård som ges
inom ramen för kooperativ, stiftelser och enskilda
vårdgivare.

Hälso- och sjukvård skall ges efter behov och då
den behövs.

Det skall finnas tillgång till god utbildning, goda
arbetsmiljöer och en arbetsorganisation som kan
kombinera det goda arbetet med kvalitet och
effektivitet.

Det behövs kvalitetssäkring och utvärdering för att
sjukvårdens utveckling skall ske på ett bra sätt. Och
arbetet med att samordna resurserna inom
sjukvård och socialförsäkring måste fortsätta.

Fru talman! Vårdens resultat måste kunna följas
upp, analyseras och ställas i realtion till
kostnaderna. Politikernas uppgift är att ha ett
helhetsansvar, att bevaka rättvisan och ekonomin.

För att få bättre möjligheter till det, vill vi satsa
ytterligare 2 miljoner på statens beredning för
utvärdering av medicinsk metodik -- SBU -- som
inrättades 1987 och som nu blir en ny myndighet.
SBU har redovisat flera viktiga arbeten där man har
påvisat hur pengar kan sparas samtidigt som vården
blir effektivare. Overksamma eller dåliga metoder
kan utmönstras.

Genom att samordna resurserna och utarbeta
riktiga vårdprogram för t.ex. människor med ont i
ryggen, vilket är en stor folksjukdom, finns det
enligt SBU:s arbete stora vinster att hämta, både
mänskligt och ekonomiskt. Vi menar att vår extra
insats kan ge mycket tillbaka, och vi behöver det
ekonomiska utrymmet. De medicinska framstegen
måste komma alla till del.

Dessutom vet vi att det fortfarande finns skillnader
i hälsa mellan olika sociala grupper. Att utjämna
dessa skillnader är en stor uppgift, och den ställer
särskilda krav på förebyggande och hälsofrämjande
insatser. Det är ytterligare en orsak till att behålla
vår hälso- och sjukvårdspolitik.

Vem står för förebyggande vård i ett
genomprivatiserat system? Vem har överblicken,
och vem står för resurserna?

Fru talman! När det gäller primärvårdens
organisation, aviserar regeringen en proposition
senare i år för att inrätta ett husläkarsystem.

Husläkare är ett begrepp som Folkpartiet sedan
länge har inmutat. Jag tycker att det är förvånande
att det nu inte finns en klar mening om vad det
egentligen innebär, eller föreligger det även i detta
sammanhang meningsskiljaktigheter när det gäller
utformningen? Här har regeringen kommit på
efterkälken. Landstingsförbundet beslutade redan
förra året att införa husläkar- eller
familjeläkarsystem. Namnet behöver vi ju inte
tvista om. Om innebörden är att alla skall kunna
välja en läkare att varaktigt vända sig till, är det helt
i linje med det arbete som redan pågår i många
landsting.

Från Socialdemokraternas sida vill vi framhålla att
det är viktigt att primärvården byggs ut, så att det
finns tillräckligt många läkare i hela landet. Det är
ju en förutsättning för att människor överallt skall
kunna välja läkare. Det förebådade remisstvånget
hos de kommande husläkarna står faktiskt i
motsatsställning till den valfrihet som redan finns.
Hur har regeringen tänkt i fråga om detta? Vad blir
det av valfrihetsrevolutionen? Det kunde kanske
sjukvårdsministern har svarat på om han hade varit
här i dag.

Vi vill betona att primärvården innehåller en rad
viktiga uppgifter och att faktiskt andra än läkare
har viktiga ansvarsområden. Jag tänker på
distrikssköterskorna och barnmorskorna som utför
ett självständigt arbete när det gäller barna- och
mödrahälsovård. Jag tänker på sjuksköterskor och
sjukgymnaster som utför både behandlande och
förebyggande vård. Vi menar att deras ställning
måste klargöras och stärkas i ett husläkarsystem
som hittills uteslutande har diskuterats ur
läkarperspektiv. Det är mycket otillfredsställande.
Ofta står faktiskt andra personalkategorier än
läkare för kontinuiteten i vården och för såväl det
förebyggande hälsoarbetet som det sjukvårdande.

Som exempel kan jag nämna
diabetesmottagningarna, som sköts av
sjuksköterskor. Det är en bra och kostnadseffektiv
verksamhet. Den kompetensen och den
verksamheten får inte tappas bort i en kommande
husläkarreform. Här har läkare och sjuksköterskor
olika kompetens som inte kan ersätta varandra. Vi
begär också i en av våra reservationer att försöket
med läkemedelsförskrivning av distrikssköterskor
skall redovisas, så att det kan vidareutvecklas till
fler områden.

I detta sammanhang vill jag också nämna något om
barnhälsovården. Den socialdemokratiska
regeringen uppdrog förra våren åt socialstyrelsen
att se över hur barnhälsovården har utvecklats efter
integreringen i primärvården. Det har kommit en
rapport. Där konstateras att barnhälsovården når
praktiskt taget alla barn. Men rapporten visar också
på vissa brister.

Den barnmedicinska kompetensen är ojämnt
fördelad i landet. Tidsbrist och brist på metoder för
att ge bra och tidiga insatser för grupper med mer
sammansatta behov anges. Vi tycker att det är
viktigt att regeringen lägger fram förslag som
tillförsäkrar alla barn en god hälsovård. Här har vi
goda traditioner och goda resultat som måste
upprätthållas. Sjuksköterskans roll är också i det
här sammanhanget betydelsefull.

Fru talman! Barbro Westerholm påpekade att vi
motsätter oss att aidsdelegationen skall inlemmas i
det nya folkhälsoinstitutet. Vi motsätter oss inte att
det sker på sikt. Men tidpunkten nu är illa vald.
Viktigt arbete pågår i delegationen, och det får inte
störas av att folkhälsoinstitutet nu skall starta och
som säkert har en mängd inkörningsproblem och
många viktiga frågor att börja arbeta med. Vi ber
faktiskt regeringen att tänka igenom detta och
tänka om i denna fråga.

Vi begär också att regeringen kommer till
riksdagen med förslag som bygger på
alternativmedicinkommitténs betänkande. Det är
viktigt att samhällets syn på alternativmedicinen
klarläggs. Det är för många människor en mycket
viktig valfrihet att med största möjliga säkerhet
välja alternativa behandlingsformer. Det är också
viktigt att stävja avarter på detta område. Det finns
viktiga förslag när det gäller bl.a. utbildning och
regler för marknadsföring att ta till vara i denna
utredning.

För övrigt har det ju lagts fram propositioner i fråga
om olika delar av utredningen. Det gäller
legitimation av kiropraktorer, injektionslagen och
hälsovårdhemmen.

I mitt anförande har jag hittills inte nämnt något om
Ny demokrati och partiets syn på sjukvården. Ny
demokrati har ju också väckt motioner. Bl.a.
menar man att det är riktigt att minska anslagen till
sjukvården rejält. Sedermera har Ny demokrati i
utskottet helt anslutit sig till regeringens politik.
Vad det kan betyda får vi väl se i sinom tid, när
regeringens utredande blir klart.

En sak är säker: den utredning som nu har tillsatts
på riksdagens tidigare begäran för att sätta sig in i
problematiken med prioriteringar i sjukvården
kommer att få det alltmer bekymmersamt, i takt
med att de som vill dra ner anslagen till sjukvården
får genomslag i regeringens politik.

Vi anvisar i våra reservationer utvecklingsvägar för
sjukvården. Regeringen har ingenting annat att
komma med än utredningar.

Herr talman! Vi markerar i våra reservationer
områden som vi tycker är särskilt viktiga. Även om
jag givetvis står bakom alla våra reservationer yrkar
jag nu, för att kammaren skall vinna tid, enbart
bifall till reservationerna 1, 2, 11 och 16.

Anf. 149 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Herr talman! Husläkarsystemet har i försök visat
sig vara omtyckt av patienterna och
kostnadseffektivt. Landstingsförbundet har ställt
upp på det. Att det inte kommer förslag förrän till
hösten beror just på de frågetecken som Ingrid
Andersson här själv tog upp. Det finns vissa saker
som behöver klaras ut innan man sätter
husläkarsystemet i sjön. Det gäller just övriga
personalkategorier, remissförfarande osv. Jag tog
upp det i mitt anförande.

SBU gör ett bra jobb. Men jag tycker att det är väl
så viktigt att man i vården lokalt börjar arbeta med
den självkritiska granskningen av vilka
vårdprinciper man skall använda. Det visar sig på
läkemedelsområdet att om man gör värderingarna
ute i vården, tillämpas de också och efterlevs bättre
än om det hela centralstyrs. Jag tror på en mix
mellan centralt arbete från SBU och lokalt arbete.
Vi tycker att den summa som är anslagen till SBU
är rimlig.

Förebyggande vård i husläkarsystem har i försök
visat sig vara väl så genomförbar som i den
primärvård vi har haft tidigare. Det har inte varit
lätt att i primärvården prioritera förebyggande
insatser. Det finns möjligheter att i båda typerna av
system premiera det förebyggande arbetet.

Avsikten är naturligtvis inte att störa pågående
arbete i Aids-delegationen. Men det måste sättas
upp ett datum för när en organisation formellt förs
in i folkhälsoinstitutet. Vi har vid olika tillfällen
försäkrat oss om att denna överflyttning inte skall
hejda arbetet i Aids-delegationen och dess
sekretariat.

Det är en stor fråga, hur man stimulerar läkare att
arbeta i hela landet. Jag hinner inte på dessa två
minuter gå in på detta. Det handlar om
arbetsstimulans, möjligheter till barntillsyn, jobb
för båda, forskningsmöjligheter osv.

Anf. 150 INGRID ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Att jag är förvånad över att man inte
är klar över hur husläkarsystemet skall se ut och
organiseras beror på att Folkpartiet under många år
har drivit detta. Jag har på hemmaplan
folkpartistiska landstingsråd som har lovat att det
1993 skall finnas husläkare. Jag tror inte att det
löftet kommer att infrias. Det beror naturligtvis på
att det inte kommit fram något förslag. Detta beror
i sin tur på att man inte har klarat ut alla problem.
Man har inte tänkt på att primärvården innehåller
så många andra uppgifter som man måste se till att
bibehålla. Det gäller inte minst det förebyggande
arbetet och övrig personals ställning och
arbetsuppgifter.

Jag är övertygad om att SBU behöver mera pengar.
Vi har i dag i utskottet beviljat ytterligare 2
miljoner för innevarande år. Vi tror att de pengarna
kommer att behövas också nästa år. Vi tror att det
är en bra sparbössa att stoppa dessa pengar i. Jag
tror att SBU har mycket att ge i effektivisering, som
ger oss resurser till andra saker som är viktiga att
göra inom sjukvården.

Avsikten är inte att störa Aids-delegationen, sade
Barbro Westerholm. Nej, det tror jag inte heller.
Därför vill jag gärna uppmana Barbro Westerholm
att se till att påverka så att det sätts ut ett senare
datum. Aids-delegationen arbetar mycket bra som
den gör nu. Den är inte i behov av någon
omorganisation.

Anf. 151 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Fru talman! Aidsarbetet mår väl av att inordnas i
missbrukarprogrammet och programmet om
sexuellt överförbara sjukdomar. Då programmen
går i gång är det viktigt att HIV/aids-arbetet
inlemmas i arbetet från början för att inte tappa
tempo.

Ingrid Andersson får det att låta som om
husläkarsystemet inte har någon grund och är
oprövat. Huvudprincipen är klar. Den är prövad.
Men det finns en del marginella ting som är viktiga
att ta ställning till -- barnläkarkompetensen,
barnhälsovården och remissförfarandet. Jag ser
inte några problem i att lösa detta till hösten. Men
det är viktigt att lyssna på invändningar och
synpunkter, så att det vi fattar beslut om och
genomför blir bra. Det gäller i detta fall precis som
när det gäller finansieringssystemen, där vi har
tillsatt en utredning. Den här borgerliga regeringen
lyssnar och tar till sig synpunkter. Regeringen är
öppen för dem och för att inlemma bra förslag i det
vi vill genomföra.

Finansieringsfrågan är oerhört stor och
genomgripande. Jag skulle tycka att det var helt fel
om man inte hade en utredning, där man i
demokratisk ordning arbetade fram förslagen.

Anf. 152 INGRID ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag är också rädd för att Aids-
delegationen tappar tempo om man skall infoga
den i en helt ny organisation som skall starta
mängder av andra projekt. Det finns väl ingenting
som hindrar att det nya folkhälsoinstitutet håller
goda kontakter med Aids-delegationen i ett
inledningsskede. Det kan passa mycket bra att
inlemma Aids-delegationen senare, när det nya
institutets organisation har fått sätta sig. Aids-
delegationen är inne i ett mycket viktigt skede, när
vi pratar om EG, öppna gränser osv. Det är viktigt
att Aids-delegationen får arbetsro.

Det är ingenting märkvärdigt med
husläkarsystemet, om det bara vore att välja sin
läkare och få kontinuitet i läkarvalet. Det är arbete
som pågår ute i landstingen. Vi har inte sett
förslaget till hur regeringens husläkarsystem skall
se ut. Jag befarar att det kommer att innebära en
stor privatisering och att man tappar greppet om
det förebyggande arbetet och övrig personals
möjlighet att arbeta förebyggande. Det är oerhört
viktigt att det finns kvar. Vårt sätt att organisera det
förebyggande arbetet har betytt mycket för både
barns och kvinnors hälsa. Vi får inte tappa bort det
goda arbetet i den framtida sjukvården.

Anf. 153 ROSA ÖSTH (c) replik:

Herr talman! Ingrid Andersson sade i sin inledning
att Centern hade varit litet försiktig i valrörelsen
och inte tagit ställning för ett systemskifte när det
gäller sjukvården. Det är riktigt, och det beror på
att vi vanligtvis står med fötterna på jorden. Vi vet
att ingenting i världen är antingen svart eller vitt. Vi
har många gånger hävdat att det finns många
kvaliteter att försvara i den svenska sjukvården. De
andra partierna får svara för sig, men jag har inte
uppfattat det som att något av de andra
regeringspartierna har dömt ut sjukvården.

Ingrid Andersson sade att det fanns ett oväntat
beröm i budgetpropositionen. Jag vet inte om
Ingrid Andersson menade att det var ett beröm till
Socialdemokraterna, men det var väl inte tänkt så.
Det är inte Socialdemokraterna som har byggt upp
svensk sjukvård. Det är inte heller bara borgerliga
kommun- och landstingspolitiker som sysslar med
köp- och säljsystem. Jag känner till många
socialdemokratiska politiker som är i full färd med
marknadsaktiviteter.

På sjukvårdens område vet vi att det finns oerhört
stora problem. Det är en turbulens. Man prövar
många olika modeller och vägar. Detta är inte
någonting som har påbörjats först efter
regeringsskiftet, utan det hade börjat redan
tidigare. Jag är förvånad över att man inte nu -- när
man ser alla de problem som vi har framför oss, är
beredd att ta det helhetsgrepp som regeringen har
fattat beslut om, nämligen att tillsätta dessa
utredningar.

Avslutningsvis vill jag säga att jag har en något
annorlunda uppfattning om Aids-delegationen än
vad Barbro Westerholm har. Jag tycker att den
delegationen har en alldeles för viktig uppgift för
att man skall hantera den vårdslöst. Jag menar att
tidpunkten är en öppen fråga, och så kan man också
tolka utskottets skrivning i det sammanhanget.

Anf. 154 INGRID ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Rosa Östh och jag är överens om att
Centern inte har velat ha ett stort systemskifte inom
sjukvården. Jag kan föreställa mig att Rosa Östh
och Centerpartiet egentligen är ganska nöjda med
att alla dessa frågor nu göms i den här utredningen.
Men kom ihåg att i direktiven står en hel del som
kan tydas som att det förslag som skall komma från
utredningen kommer att handla om systemskifte.

Jag är också överens med Rosa Östh om att det
även i socialdemokratiska landsting handlas litet
grand med köp- och säljsystem. I en krympande
ekonomi blir det lätt så att man försöker hitta
utvägar för att klara budgeten. Det behövs mera
resurser till sjukvården. Jag kan därför fråga min
bänkkamrat Rosa Östh om vi också kan vara
överens om att det egentligen behövs mera resurser
till sjukvården.

Anf. 155 ROSA ÖSTH (c) replik:

Herr talman! I direktiven för den utredning som
skall se över hela organisationen och
finansieringsfrågan ingår bl.a. uppgiften att
bedöma framtidens sjukvård fram till år 2000 samt
olika tänkbara finansieringsvägar. Om man skall
använda termen systemskifte sysslar man redan
med något i den vägen ute i landstingen. Jag har
fullt förtroende. Jag förutsätter att
Socialdemokraternas medverkan i dessa
utredningar skall vara konstruktiv och föra
frågorna framåt på ett sätt som vi alla är betjänta
av. Jag ser naturligtvis särskilt fram emot den
utredning som handlar om prioriteringar, eftersom
jag där kommer att få sällskap med Ingrid
Andersson.

Anf. 156 INGRID ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vill säga till Rosa Östh att hon
alltid kan lita på oss och på att vi skall komma med
konstruktiva förslag. Det tycker jag att vi gör redan
i dag, så egentligen skulle vi inte behöva ha den här
utredningen, men nu finns den ju ändå. Jag tycker
också att det skall bli intressant att sitta med i den
utredning som handlar om sjukvårdens
prioriteringar, men jag tror att det innebär ett
oerhört svårt arbete. Ju mindre pengar sjukvården
får och ju mer av systemskiften, förändringar och
privatiseringar som sker, desto svårare tror jag att
vårt arbete blir när det gäller att göra de rätta
prioriteringarna. Jag skulle helst se att man
jobbade med SBU och tog vara på den
förändringskraft som finns ute i landstingen.

Vi har klart för oss hur vi vill ha finansieringen av
sjukvården. Det bör vara en skattefinansiering. Vi
tycker att det är bra att landstingen har ett
helhetsansvar när det gäller att planera för
sjukvården. Sedan kan det ingå privata element i
detta. Det behövs ett helhetsansvar för
sjukvårdsplaneringen om vi skall få ut den sjukvård
av systemet som vi tycker att människor är betjänta
av. Vi vet ju att det florerar en hel del konstiga
sjukvårdsprodukter ute på den fria marknaden,
som vi inte minst ser som anmälningsärenden i
ansvarsnämnden. Jag hoppas att den utvecklingen
inte skall breda ut sig.

Anf. 157 JOHAN BROHULT (nyd) replik:

Herr talman! Ingrid Andersson har framfört en
liknande invändning som Barbro Westerholm
gjorde, nämligen att vi inte har någon finansiering
för dessa miljarder. Mitt svar blir i stort sett
detsamma. Vi föreslår ingen nedläggning av
verksamhet utan en omstrukturering av
organisationen. Vad jag menar med detta framhöll
jag i mitt anförande om 15 minuter. Med detta
förslag sparar man pengar. Det framgår bl.a. av
motion SoU250. Denna motion kommer jag i
morgon att rösta för. En förutsättning för att spara
pengar är att man får genomföra sina åtgärder,
annars går det inte att spara. Jag har inte fått
genomföra vad jag har föreslagit i motionerna.
Men, herr talman, jag har lärt mig läxan. Jag skall
reservera mig för alla mina motioner och kanske
också trycka på knappar här i kammaren så att jag
kraftfullare markerar detta.

Anf. 158 INGRID ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Johan Brohult talar om
omstrukturering. Han hämtar ofta sina exempel
från Holland och Tyskland. Jag vet inte om det är så
bra att göra sådana jämförelser. I Tyskland besöker
varje person en läkare 13 gånger per år. I Sverige
gör vi det tre gånger per år. Det kan hända att vi
går för sällan till doktorn i Sverige. Men jag tror att
systemet i Tyskland, där man har betalt per besök,
gör att doktorn får en önskan att se patienten
många gånger. Läkaren sätter där t.ex. på plåster
och sköter andra sådana saker. Jag tror inte att det
är ett system som det är bra att ta efter här i Sverige.

Anf. 159 JOHAN BROHULT (nyd) replik:

Herr talman! Får jag förtydliga vad vi framhåller i
våra motioner genom att referera till en del
hemställanspunkter. Sjukvårdsproduktionen blir
producentoberoende, vilket medför att produktion
och finansiering skiljs åt. Man bör införa ett
nationellt försäkringssystem som garanterar
patienten vård. Det bör bli fri etablering, vilket
möjliggör fri konkurrens. Patienten skall dock
alltid vara skadeslös. Vi föreslår att man skall
kunna bygga ålderdomshem som är en billigare
vårdform än den nuvarande där patienten åker
fram och tillbaka. Landstingens rätt att beskatta
medborgarna skall upphöra, eftersom man har
övergått till ett privat system. Man skall inte ha
dubbla och ibland tredubbla huvudmannaskap,
som försvårar.

Detta var bara några exempel på genomgripande
åtgärder. Det är alltså inte fråga om huruvida man
besöker en läkare 3 eller 13 gånger per år. Det är
fråga om en genomgripande organisation. Som jag
har hävdat tidigare här i kammaren har vi förslag
som gör sjukvården bättre. Om sjukvården blir
bättre så blir den också billigare.

Anf. 160 INGRID ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Johan Brohult har talat om olika
förslag. Men jag tror inte att dessa förslag skulle
göra sjukvården bättre. Jag tror inte på en
förändring av finansieringen på ett sådant sätt som
Johan Brohult beskriver den. Vi har
sjukförsäkringar och finansiering över skatten.
Landstingen har ett helhetsansvar. Den
organisation vi har går mycket väl att utveckla.
Mycket arbete pågår. Jag tror som sagt inte på
Johan Brohults många förslag, särskilt inte när han
hämtar inspiration från Holland och Tyskland. I
dessa länder håller man faktiskt på att förändra sin
organisation för att mera efterlikna vår.

Anf. 161 BO NILSSON (s):

Herr talman! I min motion SoU488 begär jag att
samhället skall satsa mer på epilepsivården i vårt
land. I Sverige finns ca 100 000 personer med
epilepsi. Det innebär att de då och då kan få
epileptiska anfall. Ett sådant anfall beror på en
tillfällig störning i hjärnans funktioner, som
uppkommer då en kraftigt förstärkt och
okontrollerad nervimpuls sprider sig över
hjärnbalken.

Det finns många orsaker till epilepsi. Det innebär
att vem som helst när som helst kan få epilepsi.
Anfallet kan t.ex. bero på en huvudskada vid en
trafikolycka. Skadan kan ha lämnat en ärrbildning
i hjärnan som stör samspelet mellan nervceller och
orsakar anfall. Sviter efter en svår förlossning, en
hjärnblödning, en tumör eller en
hjärnhinneinflammation kan också orsaka epilepsi.
Många gånger kan man inte klarlägga orsaken.

För många människor med epilepsi kommer
anfallen så sällan att själva anfallet inte är det
största problemet. De största svårigheterna vållas
ofta av okunnighet, rädsla och fördomar som i
århundraden följt epilepsin. Dessa fördomar har i
Sverige fått särskild näring av den lagstiftning som
infördes i mitten av 1700-talet och som förbjöd
personer med epilepsi att gifta sig och skaffa barn.
Äktenskapsförbudet grundades på antagandet att
epilepsi var en ärftlig sjukdom. Trots att detta
motbevisades av en svensk forskare 1928 dröjde det
till 1969 innan äktenskapsförbudet upphävdes.

Men skadeverkningarna kvarstår alltjämt.
Erfarenheten ger sålunda belägg för att
allmänheten grundlagt och bibehållit rent
vidskepliga, ofta skräckblandade föreställningar
om epilepsi. Att en föråldrad och diskriminerande
lag tillåtits fortleva långt in i vår tid ålägger
samhället ett särskilt ansvar att genom förbättrad
epilepsivård stärka de epilepsisjukas ställning.

I de utredningar som redovisats och refererats i
socialutskottets betänkande slås fast att
uppföljningar av omfattande operationsmaterial
ger resultatet anfallsfrihet eller nästan anfallsfrihet
hos 60--90 % av de opererade. Behovet av
utredning inför epilepsikirurgi föreligger enligt de
båda utredningarna för ca 12 000 personer inom
epilepsipopulationen i landet. Av de utredda
beräknas ca 3 000--5 000 behöva opereras.
Operationsbehovet skall jämföras med den
nuvarande operationskapaciteten, som är omkring
60 epilepsioperationer i hela landet. En stor del av
de fall som kan komma i fråga för utredning och
kirurgi utgörs av barn.

Herr talman! Jag tycker att utskottet gör det lätt för
sig då man åberopar ytterligare utredningar som
skäl för att inte heller nu ta några initiativ med
anledning av min motion. Den utredning som man
i så fall väntar på har såvitt jag vet inte något
uppdrag som berör epilepsikirurgin. Jag tycker att
det finns starka skäl att göra något redan nu, inte
bara vänta och se. Man brukar ju ofta tala om
väntetider i sjukvården, men när det gäller epilepsi
kan man verkligen tala om väntetider.

Jag fick i dag med posten ett brev från
Epilepsiföreningen i norra Älvsborg, där man
uttryckte stor oro för att man i Älvsborgs läns
landsting vill spara 25 % på epilepsivården. Detta
är naturligtvis både oförskämt och omöjligt om
man vill ta hänsyn till personer med epilepsi. Detta
exempel visar att man inte bör vänta längre på
åtgärder.

Herr talman! Det finns alla skäl till en ökad satsning
på epilepsivården nu. Detta gäller inte minst för
barn med epilepsi och behov av epilepsikirurgi. Ett
bifall till min motion 488 skulle ha skapat
möjligheter för en sådan satsning.

Anf. 162 PETER KLING (nyd) :

Herr talman! Jag skall tala litet om Ny demokratis
syn på alkoholen.

Till att börja med vill jag tala litet om förmynderiet.
Vi från Ny demokrati vill inte bedriva förmynderi
över medborgarna när det gäller
alkoholproblematiken. Vi anser att alla vuxna
svenska människor är vuxna och kan ta hand om sig
själva. De är inga treåringar som behöver gå i
ledband och hållas i handen.

Jag skall nu tala om vad vi vill göra och hur vi vill
utforma alkoholpolitiken.

Vi har i vår motion föreslagit att det så snart som
möjligt skall bli tillåtet att sälja öl och vin i
livsmedelsbutiker, bensinstationer m.m. Det
statliga försäljningsmonopolet, Systembolaget,
skall avvecklas före år 1995, dvs. före inträdet i EG.
Vi vill ha öppet på Systembolaget på lördagarna
tills vi avvecklar Systembolaget.

Lägsta ålder för inköp skall vara 18 år. Vid 18 år är
man myndig här i Sverige. Man kan t.o.m. bli
statsminister det året om man har bra tur. Då bör
man också vara så pass myndig att man kan handla
på Systembolaget.

Vi anser att servering av alkoholhaltiga drycker inte
skall vara kopplad till mattvång, och att
restauranger skall kunna hålla öppet i förhållande
till efterfrågan och inte ha reglerade
stängningstider som beslutas av myndigheter och
politiker.

Ansökan att servera alkohol skall ges generellt till
alla, om inte särskilda skäl talar emot detta.
Kommunerna skall vara tillståndsmyndigheter.
Indragning av tillstånd för restauranger och andra
utskänkningslokaler skall vara tidsbegränsat till
högst två månader. Dock skall möjlighet finnas att
vid upprepade överträdelser dra in tillståndet
permanent.

Det är i stort sett vad vi säger i vår motion. Jag vet
att 80 procent av svenska folket står bakom detta. I
den här kammaren är däremot 60-70 procent emot
detta. Det är synnerligen märkligt eftersom vi i
denna kammare skall representera folket och inte
oss själva.

Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till
motion So249 yrkande 6 under mom. 70 och till
motion So209 yrkande 1, 2, 3 och 8 under moment
72, samt till motion So249 yrkande 9--13 under
moment 74.

Anf. 163 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Herr talman! Ny demokrati är verkligen
historielöst när det gäller alkoholområdet och
varför vi har de alkoholrestriktioner vi har i dag.
Restriktionerna är naturligtvis tillskapade som en
kompromiss mellan individuell frihet och
solidariteten med dem som hamnat i ett missbruk
eller är på väg dit, och med deras anhöriga.

Det gjordes försök med försäljning av starköl i
livsmedelsbutiker på Västkusten för ett antal år
sedan. Det tog en ände med förskräckelse, vilket
innebar att man avbröt försöket i förtid på grund av
de missbruksbekymmer och skadeverkningar som
där dök upp.

Lördagsstängningen är också baserad på försök
som visade att med lördagsstängt på Systemet
minskade våldet mot kvinnor och barn på
lördagskvällarna. Det fanns helt klara belägg för
det.

Då tyckte vi som var med om besluten i början av
1980-talet att bekvämligheten fick stå tillbaka för
solidariteten med dem som drabbades på det här
viset.

Det är sådant som ligger bakom den alkoholpolitik
som vi har varit överens om här i Sveriges riksdag.

Nu skall alkoholkommissionen se över
bestämmelserna. Vi skall naturligtvis inte ha
meningslösa restriktioner. Men de här två som jag
har tagit upp är ganska nya, och där finns klara
belägg för de positiva effekter de har.

Sedan till Systembolaget. Jag vet att Ny demokrati
har irriterats på köerna och har räknat ut att det
kostade 300, eller var det 500 miljoner att stå i kö
där. Detta skall ställas mot de 100 miljarder som
alkoholskadorna kostar det här landet varje år.
Kunde vi minska de skadorna med bara en procent
skulle mycket vara vunnet både i pengar och
mänskligt lidande.

Anf. 164 PETER KLING (nyd) replik:

Herr talman! Enligt vår syn att se på saken, Barbro
Westerholm, kan vi inte få ner
alkoholkonsumtionen genom att ''låsa in''
alkoholen och ta oerhörda priser för den. Däremot
tror vi att vi kan få ner alkoholkonsumtionen
genom tre åtgärder: För det första genom en kraftig
upplysning till ungdomar om att alkoholen är
skadlig. För det andra genom en
upplysningskampanj om att alkoholen kostar
samhället 100 miljarder kronor. För det tredje skall
vi politiker framför allt, när vi har talat om de här
två sakerna för svenska folket, säga till dem -- de är
nämligen absolut kapabla att klara av att ta emot en
sådan upplysning -- att det nu är upp till dem själva
att välja hur de skall göra. Vi har också i vår motion
sagt detta. Det glömde jag tyvärr att påpeka.

Många undersökningar säger att mörkertalet ligger
på 15--20 %. Om man lever ute bland folk inser
man att det måste vara helt fel. Det ligger nog
snarare på uppemot 35--40 %.

Hur skall vi göra när vi går med i EG och allting blir
fritt? Barbro Westerholm måste ju förstå att alla då
kommer att göra precis som man gör i Danmark,
nämligen handla sitt öl utomlands.

Vi måste ju någon gång anpassa oss, och någon
gång måste vi faktiskt bemyndiga svensken.

Anf. 165 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Herr talman! Vi är överens om att det behövs
kraftiga upplysningskampanjer, men det behövs
också kontinuerlig upplysning riktad till ungdomar
och deras föräldrar. Föräldrar är nämligen
ungdomarnas främsta föredömen. Det handlar
därför också om föräldrarnas alkoholvanor och
deras syn på alkoholen.

Naturligtvis handlar det också om kostnaderna,
men tillgängligheten har i både internationella och
svenska studier visat sig ha betydelse. De
tillgänglighetsbegränsningar vi har i Sverige
påverkar konsumtionen nedåt.

Det är väl ingen som vet precis vilket som är det
sanna mörkertalet.

När det gäller EG-anslutningen kan vi få problem.
Jag håller med om att upplysning, information,
attitydförändringar och opinionsbildning är väldigt
viktiga innan vi går med i EG -- vilket jag hoppas vi
gör -- för att så att säga vaccinera svensk befolkning
mot en förändrad exponering för alkohol. Vi skall
också komma ihåg att det finns EG-länder som vill
driva samma politik som vi. Engelsmän, danskar
och irländare ser med förväntan på att vi skall
komma med i EG, så att vi kan göra gemensam sak
när det gäller att utnyttja de mer restriktiva
instrumenten och prisinstrumentet.

Anf. 166 PETER KLING (nyd) replik:

Herr talman! Barbro Westerholm måste ju ändå
inse att hembränningen har ökat kraftigt under de
senaste tio åren, även om inte undersökningarna
säger det. Jag kände för tio år sedan en, kanske två
personer som sysslade med detta. Nu säger jag här
att jag känner folk som bedriver brottslig
verksamhet, men jag känner också personer som
går mot rött ljus och sådana som kör för fort, så
kom nu inte med några argument runt det! I dag
känner jag, indirekt eller direkt, 10--15 människor
som bränner hemma själva. Visst har detta ökat.
Jag är ute bland byggnadsarbetare, jag är ute bland
industriarbetare, och jag är ute bland chefer, och
jag vet själv att det har ökat markant. Det är bara
att öppna ögonen och se ut i samhället.

Att reglera alkoholkonsumtionen genom
exempelvis prisökningar fungerar inte när vi går
med i EG, och det vet Barbro Westerholm mycket
väl. Då kommer vi att få en mycket kraftig import
genom privatpersoner. Man kommer att ta in 10--
15 liter i formar bl.a. öl. Vi kommer att få precis
samma problem som danskarna har.

Jag tror personligen, och jag tror att också de flesta
svenska tror och vet och känner att det är rätt, att
det enda som hjälper är att upplysa folk om att det
är problem med alkohol, att det leder till stora
skadeverkningar i samhället och att det kostar
mycket pengar för samhället. Titta bara vad som
hände när vi hade en kraftig kampanj mot
rökningen. Vad hände då, Barbro Westerholm? Jo,
rökningen minskade markant. Så slutade
upplysningskampanjen, och då har rökningen ökat
igen.

Vad vi skall göra är att avdramatisera alkohol. Det
skall inte vara något hysch-hysch runt den, utan
släpp den så småningom fri, och lär svenskarna att
umgås med den på ett vettigt sätt genom att vi själva
tar ansvaret för alkoholkonsumtionen! Det är den
enda chansen att få ned konsumtionen.

Anf. 167 BERTIL PERSSON (m):

Herr talman! Debattordningen är litet märklig. Jag
återgår till sjukvården.

Sjukvården har i dag problem i alla världens länder.
Kostnaderna är höga och har överallt varit kraftigt
stigande under det senastr decenniet.

I Sverige går vi ungefär tre gånger om året till
doktorn, och det är egentligen inte särskilt mycket
med tanke på allt vi betalar för vår sjukvård. I
Kuwait är siffran sju besök om året. I Tyskland
ligger den på strax över elva. I Tjeckoslovakien går
man fjorton gånger om året, och i Kina går man
femton gånger om året till doktorn. Det som är
gemensamt för de här länderna är att de har kö till
sjukvården.

Man kan konstatera att konsumtionen av sjukvård
är om inte omättlig så i varje fall i dag omätlig. Det
är viktigt att komma ihåg att efterfrågan och behov
när det gäller sjukvård inte alls är samma sak.
Konsumtionen eller efterfrågan styrs av behovet,
priset, avståndet, förväntan och utbudet.

Här i Sverige har Socialdemokraterna konsekvent
valt att använda utbudet för att styra
konsumtionen, dvs. man styr med köbildning. De
andra faktorerna -- priset, avståndet, förväntan --
har vi styrt närmast för att maximera efterfrågan.
Det problem som då uppstår är att styrning med
köer inte är optimalt, även om man kan hävda att
det är rättvist att alla står i samma kö. Nu försöker
man också avskaffa köerna, och då tappar man
fullständigt kontrollen över både konsumtionen
och kostnadsutvecklingen.

Landstingen hade 1986 14 miljarder i reserver, och
nu växer skuldsättningen snabbt. De olika
landstingen ägnar sig åt desperata och
okoordinerade åtstramnings- och
besparingsförslag, olika överallt, och röran ökar.

Vi kan inte längre betala själva för vården. Den har
blivit för dyr när den behövs på allvar för den
enskilde, och dessa kostnader måste utjämnas
mellan olika individer. Vi får då en mellanhand --
det kan vara staten, det kan vara landstinget eller
ett försäkringsbolag -- som betalar huvuddelen av
sjukvården, och så är det i nästan alla länder.

När man har ett försäkringssystem vill
försäkringstagarna ha ut maximalt av systemet, och
patienten vill alltså ha ut så mycket vård som
möjligt för sina försäkringspengar. Samtidigt vill
vårdproducenten naturligtvis också ha ut maximalt
ur systemet, antingen som lön eller till bättre
resurser. Man får på så sätt en systematisk
mjölkning från båda hållen. Betalar man från
försäkringssystemet för besök eller för åtgärder, får
man många besök eller omfattande åtgärder, och
eftersom de flesta besök är återbesök kan
vårdproducenterna styra konsumtionen
synnerligen effektivt.

Det är faktiskt inte produktivitet utan det är
effektivitet som vi behöver. I det sammanhanget
skiljer sig sjukvården från de vanliga
företagsschablonerna, och de sedvanliga
företagsekonomiska lösningarna passar inte. Vi
behöver skapa marknadsekonomiska spelregler
som stimulerar till effektivitet och inte till
produktivitet, för det är väldigt lätt att
åstadkomma.

Samtidigt vill vi ha en solidarisk betalning efter
förmåga, och vi sitter dessutom i den sitsen att vi
har en snabbt åldrande befolkning, och vi vet att
kostnaderna för en 80-åring är 16 gånger högre än
för en 60-åring. Det kräver lösningar som gör det
möjligt för oss att leva upp till dessa de mest
utsattas behov.

Vi väntar på en utredning, och jag vill ge några
personliga reflektioner om hur jag tror att man
måste gå fram för att uppnå ett vettigt system. Jag
tror att man måste gå över till ett capiteringssystem,
litet av det man har i Danmark, där man betalar per
år och inte per besök. Då blir det intressant med
färre besök och ett helt annat intresse för
förebyggande åtgärder. Egentligen tycker jag att
det gamla kinesiska systemet, där man betalar
doktorn när man är frisk men inte när man är sjuk,
är det suveräna. Sjukhusvården måste få mer av
köpar- och säljarsystem, där patienten och hans
läkare väljer vården där den är bäst och billigast
bland konkurrerande sjukhus. På sikt ser jag gärna
också olika ägarstrukturer. Det är inte säkert att
alla åtgärder skall vara billiga. Fettsugning i stället
för bantning är inte nödvändigtvis ett
samhällsansvar.

HMO- och DRG-system har diskuterats mycket på
senare tid och prövats på många håll. De har
påtagliga fördelar, men de är manipulerbara, vilket
vi ser alltmer av.

Det finns inget annat land i denna värld som har
funnit ett optimalt sjukvårdsfinansieringssystem,
men politikerstyrningen är det som är svårast att
anpassa till förändringar i vårdpanoramat. Det
fungerar långsamt, och det är lätt att manipulera för
kravmaskinerna. Därför har få länder valt det
systemet.

Det är viktigt att patienten åter får makten över
sjukvården, genom att han får makten över
pengarna. Vi måste ha ett sjukförsäkringssystem
som är allmänt och obligatoriskt, så att ingen
ramlar ut, men som samtidigt innehåller
kostnadsbegränsande funktioner -- i ungefär den
tappning som jag har skisserat.

Jag välkomnar att utredningen tillsätts och tar tag i
problemen och att vi får ett annat och bättre
sjukvårdsfinansieringssystem. Jag kan inte se att vi
kan hitta något optimalt sådant, men jag tror att vi
kan göra mycket för att få det att fungera. Riktig
trygghet får vi först när de svårast sjuka,
handikappade och invalida är säkra på att de får
den vård de behöver. Då måste det finnas pengar
som räcker, och då måste vi ha ett
finansieringssystem som gör det möjligt att ha de
pengarna till de mest utsatta.

Anf. 168 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Tre motioner som jag har väckt
behandlas i detta betänkande. Två av dem har jag
skrivit tillsammans med Wiggo Komstedt, och de
handlar om att vi vill få en utredning till stånd
angående något som vi kallar för ett livstestamente.
Vetenskapen i allmänhet och läkarvetenskapen i
synnerhet har gjort stora framsteg -- det skall vi inte
betvivla -- men samtidigt har det inneburit att
människor i livets slutskede hamnar i en situation
som de, om de hade varit vid medvetande, icke
hade velat befinna sig i.

Om jag ligger på sjukhus och är vid medvetande
kan jag, såvitt jag förstår, säga till doktorn att han
skall sluta att behandla mig, och då skall doktorn
följa den rekommendationen. Om jag däremot inte
är vid medvetande men har skrivit på ett papper
som är undertecknat där det står, att om jag hamnar
i en sådan situation där jag inte längre, baserat på
vetenskaplig expertis, förmodas bli kontaktbar vill
jag inte ha någon livsuppehållande behandling --
jag vill inte sluta mina dagar förnedrad som ett
kolli -- får läkaren inte ta hänsyn till detta.

Men även här finns undantag. För något år sedan
hände ett tragiskt överfall i Malmö. En kvinna i
rullstol blev nedslagen, förlorade medvetandet och
avled senare. I hennes journal stod det att hon
tillhörde en religiös sekt och att man i denna sekt
förbjöds att ta emot blod, och det respekterade
läkaren. Det är litet egendomligt att man gör det i
det ena fallet men inte i det andra.

För inte så länge sedan presenterades en
undersökning, där det visade sig att en stor
majoritet av svenska folket tyckte att man skulle ha
rättigheten att själv bestämma hur man ville sluta
sitt liv. En del länder i Europa, t.ex. Holland, har
accepterat det systemet.

Nu finns det en lång text i betänkandet med
anledning av dessa motioner, och tydligen är en ny
utredning på gång. Jag är alltså nöjd med det
svaret.

Däremot, herr talman, är jag inte nöjd med det svar
som gäller min motion angående myndiga
människors rätt att köpa alkohol på Systembolaget.
Det förs i dag i Sverige en egendomlig debatt, och
detta betänkande har inte gjort debatten mer
lättförståelig. Jag tillhör dem som påstår att
alkoholen förvisso skapar en del problem, men det
gör säkert också dagens svenska alkoholpolitik. Jag
skall ta några exempel.

Det finns motioner där det krävs att man på teatern
skall ha rätt att servera vin under pausen. Det säger
utskottet nej till. Då tycker jag att vi i riksdagen
skall vara konsekventa. Vi har faktiskt varit bjudna
på teaterbesök och fått vin i pausen, och när det blir
aktuellt nästa gång bör t.ex. talmannen säga ifrån,
att vi inte skall bli bjudna på den drycken. Om inte
svenska folket kan hantera den, hur skall då vi
kunna göra det?

På flera ställen runt om i världen kan man i dag
handla taxfree sprit när man kommer tillbaka till
hemlandet, och det fungerar utmärkt. Det skulle
kunna gå i Sverige också, men icke. Man kan köpa
sprit på flygplanet från ett annat land, men inte när
man har landat. Det är praktiskt att kunna göra det,
även när man kommer hem till Stockholm eller till
Sturup.

Något som också är förvånansvärt är öppettiderna
och serveringstiderna. Kl. 9.30 kan A-laget hänga
på dörren till Systembolaget på Vasagatan, men
den som skall bjuda en affärsbekant på ett glas vin
till lunch på en restaurang får vänta till kl. 12.
Konsekvensen och logiken är inte helt glasklar.
Herr talman! Om ett politiskt parti i något av EG:s
nuvarande medlemsländer skulle gå till val på en
alkoholpolitik som den vi i dag har i Sverige, är jag
övertygad om att dess inflytande kraftigt skulle
minimeras.

Det har ändå skett en viss tillnyktring i debatten.
För drygt ett halvår sedan hade jag en debatt med
socialminister Westerberg angående mörkertalet
vad gäller den svenska alkoholkonsumtionen. Jag
refererade då till en organisation, och jag fick
omedelbart beskedet att den inte var seriös, utan
att den var en partsorganisation. I dag, när samma
ämne behandlas i detta betänkande, refererar
utskottet plötsligt till exakt samma organisation.
Gracerna och insikterna skiftar tydligen ganska
snabbt.

Min motion handlar alltså om att människor som är
myndiga skall få köpa alkohol på Systembolaget.
Jag visste helt klart att motionen skulle avstyrkas av
utskottet. Man refererar, egendomligt nog, till
CAN:s rapport Nr 19, men det står inte ett ord om
vad CAN menar och vad CAN har kommit fram till
i rapporten. Det hade varit rätt så klädsamt om en
utomstående hade begripit varför utskottet
avstyrker en motion med stöd av en rapport som
man inte talar om vad det står i.

Jag tror att det var Jan Andersson som sade
någonting om att en del moderater anslöt sig till den
linje som omfattades av Ny demokrati. Det tror jag
säkert. Men jag är lika säker på en annan sak, och
det är att många av de väljare som har gett Jan
Andersson mandat att sitta i riksdagen ställer upp
på de uppfattningarna.

Jag skall gärna göra omprioriteringar i min
almanacka och gå ut på en del verkstäder, företag
och industrier i Helsingborgsområdet tillsammans
med Jan Andersson för att få höra hans väljares syn
på den här saken. Jag är inte helt säker på att han
kommer att vara positiv efter ett sådant besök.

Herr talman! Som tidigare sagts kan man alltså
komma in i Sveriges riksdag fr.o.m. det år då man
fyller 18 år. Man kan då komma in i socialutskottet
eller bli invald i skatteutskottet och få vara med och
besluta om den övergripande alkoholpolitiken.
Man kan bli invald i kommunfullmäktige och vara
med och bestämma om den eller den krogen skall
ha tillstånd att servera sprit eller ej. Men vill man
köpa en flaska lättvin på Systembolaget blir det
nobben.

Låt oss säga att det kommer in en ung moderat i
riksdagen 1994. Då kan jag fullt lagligt bjuda den
personen på ett glas vin på mitt rum. Det ligger
inom lagens ramar. Men antag att den pojken eller
flickan skulle säga till mig: Sten, jag har ett
utskottsarbete som tar lång tid så jag hinner inte gå
bort och köpa en flaska lättvin. Vill du göra mig den
tjänsten? Gör jag då det är jag kriminell. Det är då
alltså kriminellt att köpa en flaska lättvin till en
person som är ledamot av Sveriges riksdag. Inte
heller här är logiken glasklar.

Vid 18 års ålder får man ta körkort, och det klarar
förvisso de flesta. Att få det stora ansvaret innebär
att framföra ett fordon i dagens alltmer intensiva
trafik. Men man får inte köpa en flaska lättvin på
Systemet innan man fyller 20.

Vid den åldern får man göra inköp om man har
egna pengar. Man kan köpa en dyr bil, man kan
köpa ett hus, men att köpa en flaska lättvin för
38 kr. är förbjudet. Det skulle vara mycket
intressant att höra någon som kunde förklara denna
tingens ordning.

Man får t.o.m. -- det kan inte ens riksdagen
förbjuda -- skaffa barn innan man fyller 20 år. Man
kan också gifta sig, men köpa en flaska lättvin för
att fira det egna barnets dop är ''forbidden area'' --
det får man inte göra.

Herr talman! Låt mig säga att jag ännu aldrig har
hört en trovärdig förklaring till att vi har det
kineseri som vi har kring åldersgränsen och som
innebär att man omyndigförklarar myndiga svenska
medborgare. Det är min och mångas bestämda
uppfattning att är man myndig skall man vara
myndig fullt ut. Jag tycker att utskottet i den här
delen av betänkandet omsorgsfullt sopar
problemen under mattan.

Anf. 169 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Herr talman! Det blir flera inlägg i den här
alkoholdebatten.

Jag vill först understryka att jag inte är nykterist,
men jag vill att man skall visa respekt för alkoholen
som den vanebildande drog den faktiskt är.

När det gäller åldersgränsen vill jag säga att det
faktiskt finns djurförsök som tydligt visar
åldersfaktorns betydelse i det här sammanhanget
för hur stor risk man löper att bli beroende. Det kan
kopplas till erfarenheter också på människa: Ju
tidigare man börjar, desto större är risken för
beroende, risken att de här nervbanorna --
beroendesystemen -- präglas att söka alkohol igen;
man fastnar lättare i ett beroende.

I USA finns det stater som har satt en åldersgräns
på 21 år. Vidare finns det motioner i riksdagen om
att höja åldern för att bli serverad alkohol på
restaurang. Bakom det ligger de här fynden.

Det blåser nu en alkoholliberal vind över Sverige --
det har det gjort av och till i vårt land hundratals år
tillbaka; det går i vågor. När den vinden blåser har
den i släptåg ett ökat bruk och ett ökat antal skador.

Man förhärligar också situationen internationellt.
Vi har internationellt sett låg frekvens kroniska
skador jämfört med Frankrike, där
hälsovårdsmyndigheterna är djupt oroade över det
skademönster man har och över att franska
ungdomar börjar ta efter svenska ungdomar i sitt
drykesmönster och dricka sig berusade. Man är
alltså orolig för att inte bara få de kroniska
skadorna av alkohol utan också de akuta i samband
med våldsbrott.

Det är mycket sådant som man måste ta i
beaktande när man diskuterar alkoholpolitiken,
inte minst inför ett eventuellt EG-inträde. Det finns
faktiskt inom EG krafter som önskar striktare
former för umgänget med alkoholen för att minska
skadorna.

Anf. 170 STEN ANDERSSON i Malmö (m)
replik:

Herr talman! Man skall ju inte ironisera i en så här
allvarlig fråga, men det är tydligen bevisat på
möss -- det är det fru Westerholm menar -- att om
vi sänker åldern från 21 år till 20 år så klarar man
sig, men sänker vi åldern till 18 år utfaller det enligt
mustesten inte lika positivt.

Fru Westerholm refererade till USA. Det är lätt att
hitta ett exempel i varje land, men USA:s
alkoholpolitik i stort kan väl inte vara något
föredöme för fru Westerholm; det har jag svårt att
tänka mig.

Herr talman! Om man liberaliserar
tillståndsgivningen och låter en myndig person,
som får göra så mycket annat, handla en flaska
lättvin på Systembolaget tror jag inte att Sverige
skulle rasa för det. När man hör på den svenska
alkoholdebatten blir man förvånad över att
industriell, kulturell, social eller ekonomisk
verksamhet över huvud taget förekommer i
länderna i EG, där i stort sett hela riksdagen i dag
kämpar för att bli medlemmar -- dit vill vi ju alla.

Jag bor i Skåne nära Danmark. I Danmark har man
inte problem med danska ungdomar -- man har
problem med svenska ungdomar, på grund av den
miljö kring alkoholen som de lever i: allt som
smakar förbjuden frukt skall man prova. Det är de
som missköter sig i Danmark och inte danska
ungdomar.

Anf.171 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Herr talman! Danskarna har också sina
alkoholskador och sina alkoholproblem -- det är
bara att lyssna på hälso- och sjukvårdsfolket där. Vi
skall inte förhärliga deras situation. Sedan är det
beklagligt att svenska ungdomar inte uppför sig i
Danmark.

Peter Kling och jag var i vår debatt inne på attityder
och opinionsbildning, och det är den viktigaste
delen av alkoholpolitiken. Men då handlar det inte
bara om information om alkoholens
skadeverkningar och om hur mycket man skall
dricka, osv., utan det handlar om de signaler som
sänds ut. En signal är just åldersgränsen: Du löper
större risk om du börjar dricka tidigare.

Jag gjorde den vetenskapliga utläggningen väldigt
kortfattad -- det finns inte tid att breda ut sig om
det här i kammaren, men det kan jag göra i annat
sammanhang. Nu lyser lampan i bänken rött -- tack
för mig.

Anf. 172 STEN ANDERSSON i Malmö (m)
replik:

Herr talman! Jag är väl medveten om behovet av
information. Men om man informerar om en sak
och talar om varför man vill att det skall vara si eller
så skadar det inte med en liten gnutta logik, så att
folk förstår sammanhangen. Man informerar i dag
inte om logiken kring många av de bestämmelser
som finns när det gäller bruket av alkohol.

Sedan gäller det att få folk att respektera besluten.
Jag tror inte att det finns någon svensk
lagstiftning -- utom möjligen förbudet att gå mot
röd gubbe -- som folk så totalt struntar i och skrattar
åt som den svenska alkohollagstiftningen.

Jag skulle vilja se den person på ett företag som för
polisen anmäler t.ex. att en arbetskamrat sålt
hembränd sprit. Skulle någon bli mobbad, skulle
det i varje fall inte vara den som sålde den här
spriten. Det är jag helt övertygad om.

Tydligen har vi ordentligt missat detta med
information i sådana här frågor.

Anf. 173 JAN ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara, eftersom jag tidigare
glömde den saken, yrka bifall till reservation 15
från Socialdemokraterna om en aktivare
alkoholpolitik.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 april.)

7 § Ändring i patientjournallagen m.m.

Föredrogs

socialutskottets betänkande

1991/92:SoU16 Ändring i patientjournallagen
m.m. (prop. 1991/92:104).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 24 april.)

8 § Strålskydd

Föredrogs

försvarsutskottets betänkande

1991/92:FöU10 Strålskydd (prop. 1991/92:99
delvis).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 24 april.)

9 § Myndigheterna på kärnsäkerhetsområdet,
m.m.

Föredrogs

näringsutskottets betänkande

1991/92:NU22 Myndigheterna på
kärnsäkerhetsområdet, m.m. (prop. 1991/92:99
delvis).

Anf. 174 BIRGITTA JOHANSSON (s):

Herr talman! Vi har nu att behandla en proposition
som regeringen i all hast har arbetat fram.

Det gäller proposition 1991/92:99 från Olof
Johanssons departement, i vilken det föreslås att
statens kärnbränslenämnd upphör som statlig
myndighet den 1 juli 1992 och att verksamheten
förs över till statens kärnkraftsinspektion.

Vi socialdemokrater är naturligtvis beredda på att
också offentlig verksamhet står inför förändringar.
Men att på dessa områden göra de förändringar
som regeringen föreslår tycker vi är väl magstarkt.

Utan att ha skaffat sig kunskaper har regeringen
visat prov på olika slag av förändringsmod inom ett
område där många människor känner oro. Vi
socialdemokrater tycker därför att det hela skall
utredas noggrannare.

Enligt oss socialdemokrater är det värdefullt att vi
har en bred kompetens på många områden. Att
lägga ner SKN och flytta över uppgifter till SKI
behöver i och för sig inte uppfattas som ett
misstroende gentemot SKI. Men det är tydligt att
den borgerliga regeringen är för förändringar och
att den anser dessa vara viktigare än säkerheten och
tryggheten för allmänheten. Att låta verksamheten
hos det vetenskapliga råd som nu är knutet till SKN
flyttas till miljödepartementet ter sig också litet
märkligt. Vi socialdemokrater har förstått att den
borgerliga politiken främst går ut på att fatta så få
politiska beslut som möjligt.

Miljödepartementet kommer, om riksdagen fattar
beslut i enlighet med vad en majoritet i utskottet
vill, att få ta ställning till bl.a. omhändertagandet av
det utbrända kärnbränslet.

Tidpunkten för ett ställningstagande beträffande
metoder och plats för det kärnavfall som skall tas
om hand närmar sig. Det är i just sådana här frågor
som vi har ansett det vara viktigt att det finns många
aktörer med olika slag av kompetens och som
oberoende av varandra kan anlägga synpunkter och
har egna ansvarsområden.

Vi vet ju att kärnfallsfrågan är en politiskt laddad
fråga. Vi vet också att den här frågan massmedialt
kommer att vara av stort intresse i framtiden.
Därför måste det här arbetet bedrivas med väldigt
stor öppenhet. Kompetens- och
organisationsfrågor inom myndigheterna är
avgörande.

I propositionen framställs förslaget att lägga ner
SKN som en stärkt myndighetsorganisation kring
kärnavfallet. Denna bedömning måste starkt
ifrågasättas.

Förslaget har arbetats fram internt i
regeringskansliet och har under hand enbart
remitterats till berörda myndighetschefer.

Vi socialdemokrater ser det här förslaget som en
besparing, eftersom inte hela det i dag aktuella
anslaget till SKN fördelas på SKI och
miljödepartementets utredningsanslag.

I våra närområden finns det ju kärnkraftverk som
många människor känner stark oro för. Med
anledning av en motion som väckts har
näringsutskottet pekat på att det är viktigt att de
förberedelser som nu pågår leder till att ett
multilateralt program kommer till stånd och till att
vi kan vidta åtgärder för att på bästa sätt hjälpa våra
grannar. I det läget är det oerhört viktigt att det
finns en myndighetskompetens. Därför passar
besparingar på detta område väldigt illa in.

Jag yrkar bifall till de reservationer från
Socialdemokraterna som är fogade till utskottets
betänkande.

Anf. 175 ROLF L. NILSON (v):

Herr talman! Jag delar Birgitta Johanssons och
Socialdemokraternas uppfattning att det framlagda
förslaget om att lägga ner SKN som oberoende
statlig myndighet och att överföra verksamheten till
SKI knappast kan ses som ett vanligt
rationaliseringsförslag. Man kan alltså inte utgå
från att den verksamhet som har bedrivits på
kärnsäkerhetsområdet i fortsättningen bedrivs på
samma sätt. Man måste nämligen se frågorna, som
främst handlar om omhändertagandet av
kärnkraftens avfall, i ett historiskt sammanhang.

Den svenska kärnkraften har byggts ut, och det har
skett i ett skede då den svenska befolkningen har
varit väldigt starkt splittrad i frågan huruvida en
utbyggnad över huvud taget skulle ske. Vid
folkomröstningen beslöt en majoritet mot en
mycket betydande minoritet att ett program med
det antal reaktorer som nu är i drift skulle
genomföras.

Opinionen mot den svenska kärnkraften -- jag
tänker på beslut där alla varit överens, t.o.m. de
som velat bygga ut den svenska kärnkraften, om att
den svenska kärnkraften, eller elektricitet
producerad med hjälp av kärnkraft, är en parentes i
den svenska energipolitiken -- har varit förknippad
med risker och farhågor kring säkerhetsfrågor och
avfallshantering. Folkomröstningen efterlämnade
en misstro bland kärnkraftsmotståndarna. Man
tvivlade alltså på att hanteringen skulle skötas
rättvist och opartiskt. Man menade att intressena
för att driva kärnkraften vidare, dvs. för att
negligera riskerna, till förmån för ekonomiska
kortsiktiga fördelar med kärnkraftsel och
kärnkraftsenergi skulle få överväga.

Vi har haft inflammerade diskussioner, och vi
saknar fortfarande en konsensus om hur
kärnkraftsavfallet skall tas om hand eller om
huruvida det över huvud taget kan tas om hand på
ett säkert sätt.

SKN har genom att ta uppgiften på allvar att vara
den offentliga vakthunden, den offentliga opartiska
granskaren, successivt byggt upp ett förtroende hos
kärnkraftsmotståndarna. Jag tror att man kan säga
att hela den svenska antikärnkraftsrörelsen med
folkkampanjen mot kärnkraft i främsta ledet har
accepterat SKN och respekterar SKN:s
arbetsinsatser och granskning. Det har tagit tid att
bygga upp det förtroendet.

Det man kan se nu är att regeringen, genom
rationaliseringsförslaget och genom att lägga ned
SKN, helt i onödan riskerar att rasera förtroendet.
Jag tycker inte att det är värt den risken. SKN har
avvisat de argument som regeringen har fört fram,
att SKN:s organisation skulle vara sårbar, att den
inte skulle vara flexibel nog. Jag tycker att man
genom sitt arbete har visat att man klarar sina
uppgifter.

Det ironiska är att andra länder har tagit just denna
struktur av myndigheter, med fristående
granskande organisation, som modell för hur man i
sina länder vill bygga upp en sådan här
kärnsäkerhetsorganisation.

Det finns alltså tunga argument mot att lägga ned
SKN och för att SKN skall få lov att arbeta vidare
som hittills. Det finns mycket svaga argument för
sammanslagningen. Det är ett onödigt risktagande,
som jag sade. Därför har vi i Vänsterpartiet avvisat
detta risktagande. Vi har sagt, i den meningsyttring
som jag har fogat till betänkandet, att vi ställer oss
bakom de två socialdemokratiska reservationerna.

En motion från Vänsterpartiet, framlagd under
allmänna motionstiden, behandlas också i
betänkandet. Den handlar om att en kommitté på
ett allsidigt sätt skall se över omhändertagandet av
kärnkraftsavfallet. Detta bygger också på en lång
diskussion och på ett ifrågasättande av det arbete
som främst SKAB bedriver. Här förekommer en
mängd förkortningar på SK och allt möjligt, som
gör det hela litet förvirrande. Men SKAB är alltså
kärnkraftsindustrins avfallshanteringsbolag. Man
har menat att den forskning och det
utvecklingsarbete som SKAB har bedrivit har varit
alltför mycket inriktat på ett sätt att bevara
kärnkraftsavfallet och att metoder som skulle
kunna användas i onödan har låsts, sorterats bort
eller lagts åt sidan. Mot bakgrund av att regeringen
nu föreslår att SKN skall läggas ned menar vi att
kravet på en oberoende kommitté som skall utreda
avfallshanteringen är mer aktuellt än någonsin. Jag
yrkar därför bifall till meningsyttringen i den delen.

Anf. 176 JAN BACKMAN (m):

Herr talman! Som framgår av Birgitta Johanssons
och Rolf L. Nilsons inlägg har näringsutskottet inte
i full enighet kunnat besluta om en ändrad statlig
organisation på kärnavfallsområdet. Den strävan
mot ett starkt statligt organ, med ansvar för
övervakning, utveckling och information, som
betänkandet skulle innebära har inte accepterats av
reservanterna. Man kan fråga sig vad det beror på.
Eftersom Rolf L. Nilson i sin motion dessutom har
yrkat avslag på propositionen, kanske man vågar
sig på hypotesen att Vänsterpartiet inte har en så
genomtänkt politisk uppfattning som ett så här
allvarligt ämne kräver. Parentetiskt kan jag väl säga
att det av handlingen framgår att Svensk
Kärnbränslehantering AB förkortas SKB och inte
SKAB.

Vad det handlar om är att fullfölja tankarna i det
uppdrag som regeringen våren 1991 gav
statskontoret, att utreda vilka ytterligare
rationaliserings- och samordningseffekter som
kunde uppnås vid en samlokalisering av de tre
myndigheterna statens strålskyddsinstitut (SSI),
statens kärnkraftsinspektion (SKI) och statens
kärnbränslenämnd (SKN) till kvarteret Garnisonen
i Stockholm. Därutöver har ett antal rapporter och
fördjupade anslagsframställningar från de tre
myndigheterna publicerats och remitterats. En
arbetsgrupp inom regeringskansliet har slutligen i
en promemoria redovisat sitt förslag. Över detta
har sedan, som Birgitta Johansson sade, cheferna
för de tre myndigheterna, Folkkampanjen mot
atomkraft och olika företrädare för allmänheten
yttrat sig. Jag delar mot den bakgrunden inte
uppfattningen att organisationsförändringen
utarbetats internt inom regeringskansliet och utan
externa kontakter.

Sakinnehållet i förslaget, att av tre myndigheter på
kärnsäkerhetsområdet, SSI, SKI och SKN, göra två
genom att de arbetsuppgifter som i dag ligger på
den minsta enheten med nio anställda överförs till
en av de andra, har ifrågasatts i den
socialdemokratiska reservationen. Vi är alla
överens om att den hittillsvarande uppdelnigen har
fungerat väl under de förhållanden som har gällt
tills nu. Det som nu inträffat är att tidpunkten för
att omsätta delar av forskningsresultaten i praktisk
handling kommit allt närmare. Därmed ökar kravet
på organisatorisk styrka, och då blir litenheten en
belastning.

Dessutom visar promemorian att det finns
överlappande ansvarsområden mellan SKI och
SKN. I det sammanhanget vågar man kanske
återge något av en intervju med Ingemar Mundebo,
kallad världens mest ansedda utredare, i senaste
numret av tidningen Vi, där han kommenterar
sammanslagningen av vägverket och
trafiksäkerhetsverket med orden: Tidigare var det
lätt för myndigheterna att skylla på varandra om
det begicks misstag. Nu skall det bli enklare att
samordna verksamheten.

Jag har en bestämd känsla av att om revirbevakning
och oklarheter i ansvarsfördelningen skulle leda till
att det hos allmänheten uppstod tveksamhet om
hållbarheten i den svenska kärnkraftssäkerheten,
skulle detta få synnerligen oönskade effekter.

Av propositionen framgår dessutom att den
kompetens som personalen inom SKN besitter skall
överföras till SKI, framför allt när det gäller
samhällsinformation och finansiell
medelshantering. Den respekt som Rolf L. Nilson
talar om att SKN har haft hos allmänheten borde
utan större svårigheter därigenom kunna överföras
till dess fortsatta verksamhet inom SKI:s ram.

I sammanhanget kan det vara värt att påpeka den
förändring som kommer att ske när det gäller
SKN:s vetenskapliga råd (KASAM). Rådet
kommer, som Birgitta Johansson sade, i framtiden
att knytas direkt till miljö- och
resursdepartementet och får i stället för de 278 000
kr. som SKN hade föreslagit i utökat anslag en
ökning med drygt 500 000 kr. Det är viktigt, för att
KASAM skall kunna fullgöra sina uppgifter som
granskare av det s.k. FoU-program 92 som SKB
tagit fram, att det i propositionen aviserade
förslaget till ny instruktion för KASAM snabbt
presenteras. Redan tidigare har KASAM haft till
uppgift att vart tredje år till regeringen redovisa sin
självständiga bedömning av kunskapsläget på
kärnavfallsområdet. Det har alltså redan tidigare
funnits en politisk dimension i just det
vetenskapliga rådets verksamhet.

Den internationella verksamhet som Rolf L. Nilson
talade om får i budgetförslaget ungefär 20 milj.kr.
Här ligger, såvitt jag har kunnat förstå av
handlingarna, större delen av ansvaret på SSI, den
andra myndigheten på det här området efter
sammanslagningen.

Sammanfattningsvis anser jag att den föreslagna
organisationsförändringen och medföljande
förändringar av anslagen väl motsvarar de
förändrade krav som ställs på den statliga
organisationen på kärnavfallsområdet. Därför,
herr talman, yrkar jag bifall till samtliga
hemställanspunkter i näringsutskottets betänkande
NU22.

Anf. 177 ROLF L. NILSON (v):

Herr talman! Jan Backman säger att det är viktigt
med en bred enighet i dessa frågor. Det tycker jag
också. Men det har inte gått att uppnå. När det inte
går att uppnå en bred enighet i så här känsliga
frågor där misstro och liknande har en historisk
bakgrund, som jag beskrev i mitt förra anförande,
anser jag att det är oansvarigt av regeringen att ta
risken att undanröja förtroendet. Det är helt
onödigt att lägga fram ett förslag innan en
acceptans har uppnåtts hos den gamla myndigheten
SKN, hos antikärnkraftrörelsen och andra berörda
parter. Det är svårt att tolka detta som någonting
annat än att man bagatelliserar den oro som finns
och att man vill prioritera ned säkerheten i
kärnkraften.

Jan Backman antyder sedan att Vänsterpartiet inte
skall ha en genomtänkt uppfattning i dessa frågor.
Det är en ren provokation, som egentligen inte är
värd att bemöta. Jag kan hänvisa Jan Backman till
protokollen, där han kan läsa in sig på den frågan.

Det stora problemet är att man inte självklart kan
förutsätta att den breda synen på säkerheten, med
det samhälls- och beteendevetenskapliga
perspektiv som SKN har stått för och betonat,
kommer att finnas kvar. Det finns farhågor
markerade att teknikerna nu tar över i större
utsträckning än tidigare.

Svängningarna i opinionen när det gäller
kärnsäkerhet, som följd av incidenter och olyckor
i vår omgivning i Östeuropa, måste väl ändå vara
tillräckliga tecken på att acceptans, trygghet och
tilltro hos allmänheten är en förutsättning för att
det här frågan skall kunna hanteras på ett bra sätt.

Anf. 178 BIRGITTA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag blev förvånad när Jan Backman i
slutet av sitt inlägg tog upp frågan om den politiska
dimensionen i det vetenskapliga rådet. Den skulle
enligt honom vara bra mycket viktigare än att ha en
myndighet som har allmänhetens förtroende och
som har en bred kompetens och stor integritet för
att sköta de viktiga frågor som hör ihop med det
vetenskapliga rådets verksamhet. Jag önskar att
Jan Backman förklarar den politiska dimensionen.
Utgörs den av Centerpartiet, eftersom det partiet
har ansvaret för miljödepartementet, eller av de
fyra borgerliga partierna?

Anf. 179 JAN BACKMAN (m):

Herr talman! Sedan tidigare har KASAM haft till
uppgift att vart tredje år för regeringen redovisa sin
självständiga bedömning av kunskapsläget på
kärnavfallsområdet. Jag kan inte tolka det på något
annat sätt än att det betyder att den bedömningen
sedan ligger till grund för de politiska
överväganden som sker i vilken regering vi än har
för tillfället.

Det framgår tydligt av handlingarna att detta råd
för kärnfallsfrågor, bestående av ordförande och
högst nio andra ledamöter, inte är ett rent tekniskt
organ. Det består av högt kvalificerade forskare
och skriftställare med en oberoende ställning
gentemot den svenska kärnkraftsindustrin och dess
avfallsprogram.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 april.)

10 § Exportfrämjande verksamhet

Föredrogs

näringsutskottets betänkande

1991/92:Nu23 Exportfrämjande verksamhet (prop.
1991/92:100 delvis och 1991/92:108).

Anf. 180 KARIN FALKMER (m):

Herr talman! I näringsutskottets betänkande om
exportfrämjande verksamhet behandlas bl.a.
regeringens förslag till förändringar av Sveriges
exportråd.

Efter valet har den nya näringspolitiken inriktats
mot generellt verkande åtgärder för att främja
svenskt näringslivs konkurrenskraft, medan
selektivt statligt stöd till branscher och företag
avvecklas. I linje med detta inriktas exportrådets
verksamhet mot större affärsmässighet, och statens
bidrag minskas till hälften under den kommande
treårsperioden.

Exportrådet skall koncentrera verksamheten och
främst inrikta sina åtgärder till att ge de små och
medelstora företagen sådan exportservice som
främjar deras export och internationalisering. För
att underlätta för företagen att få effektivare
service, bör samarbetet mellan exportrådet,
utvecklingsfonder och handelskammare såväl i
Sverige som i utlandet fördjupas och utvidgas.
Styrelsen för exportrådet får sin ställning stärkt,
och inslagen från näringslivet ökar.

Eftersom små och medelstora företag skall
prioriteras i exportrådets verksamhet, skall denna
företagsgrupp finnas representerad i rådets
styrelse. Likaså bör det finnas ledamöter med
erfarenheter från utvecklingsfonder och
handelskammare i styrelsen -- allt för att förstärka
samarbetet mellan dessa organ.

Vid behandlingen i näringsutskottet har Ny
demokrati och Socialdemokraterna i två
hänseenden fallit i varandras armar på ett sätt som
föranlett oss borgerliga partirepresentanter i
utskottet att reservera oss.

I den första frågan, angående uttalande till
regeringen om förtydligande av exportrådets
särskilda ansvar för de små och medelstora
företagen, anser jag att det hela mest liknar ett stort
slag i luften. Regeringen har med all önskvärd
tydlighet slagit fast att ''de små och medelstora
exportoerfarna företagen bör prioriteras i rådets
verksamhet''. Detta genomsyrar hela
propositionen, och jag utgår från att exportrådets
medel kommer att användas i linje med regeringens
intentioner. Den minskning av bidragen som görs
får inte gå ut över exportservicen till små och
medelstora företag.

Även när det gäller den andra frågan, att ledamöter
från de små och medelstora företagen och
utvecklingsfonderna bör ingå i styrelsen, finner jag
att uttalandet till regeringen är som att slå in en
öppen dörr -- alltså ett nytt slag i luften.

Regeringen har även framhävt vikten av samarbete
mellan utvecklingsfonderna och exportrådet. Här
vill Ny demokrati och Socialdemokraterna
reservera särskilda medel för ändamålet. Därmed
vill man styra medel från exportrådet över till
utvecklingsfonderna.

Det förvånar mig inte så mycket att
Socialdemokraterna vill styra, ställa och dirigera
uppifrån hur medel skall användas och hur
samarbete skall ske. Styrningstendenserna känner
vi igen från många andra områden. Men jag har
svårt att förstå att Ny demokrati, som i valrörelsen
raljerade över politikerstyrning och illustrerade
med staplade ölbackar hur denna förkastliga
verksamhet går till, nu bidrar med nya ölbackar.

Medan vi på den borgerliga sidan anser att det är
de berörda organisationerna och marknadens krav
som bäst kan garantera att medlen till exportrådet
används på effektivt sätt, vill näringsutskottets
nyfunna majoritet binda upp medel och berörda
samarbetspartner på just det fyrkantiga sätt som en
ölback blivit sinnebilden av.

Ännu tydligare blir detta av det som föranlett vår
andra reservation. Här gäller det krav på uttalande
till regeringen om exportrådets befattning med
turistfrågor.

När det gäller insatser för turistnäringen har
riksdagen nyligen beslutat om bildandet av ett nytt
turistbolag, Swetrack.

Genom att sprida allmän utlandsinriktad
Sverigeinformation och genom att bistå med
sådana exportfrämjande marknadsföringsinsatser
som kommer turistbranschen till del skall
Sverigebilden utomlands stärkas.

Staten har anslagit medel för upphandling hos
Swetrack av informations- och
marknadsföringstjänster riktade mot utlandet.

Turismen som tjänstenäring omfattas av
exportrådets verksamhet. Ett närmare samarbete
mellan exportrådet och Svenska Institutet liksom
med det nya bolaget bör etableras.

Störst effektivitet uppnås när efterfrågan på
tjänster från de berörda företagen får styra
inriktningen och omfattningen av
marknadsföringen utomlands.

Politisk klåfingrighet, som sätter marknaden ur
spel, gagnar inte vare sig exportfrämjande eller
turistnäring.

Ny demokrati och Socialdemokraterna visar liten
tilltro till marknaden och kräver ''samlade grepp''
och att det utarbetas ett ''preciserat mål'' och
dessutom att det skapas ett ''Sverige-hus'', en ny
myndighetsorganisation av synnerligen diffus art.

De stora dragen i regeringens proposition liksom
minskningen av bidragen till exportrådet
accepteras. Men lusten att uppifrån organisera,
dirigera, styra och ställa på näringslivets område,
något som i mångt och mycket varit ett
kännetecken för Socialdemokraterna, har
uppenbarligen gripit även Ny demokrati.

Nog finns det skäl att fråga sig vad som egentligen
hänt med det partiet. Jag kan bara konstatera att
efter knappa sju månaders sejour i riksdagen agerar
Ny demokrati på precis det sätt som man så ofta
ironiserat över.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de två
reservationerna i betänkandet.

Anf. 181 ROLF L. NILSON (v):

Herr talman! Det var riktigt roligt att höra Karin
Falkmer. Jag har sällan hört någon som varit så
besviken över att ha förlorat en som man räknat
som bundsförvant, en nära politisk vän och
släkting. Det var mycket spännande att höra denna
klagosång. Jag förstår att Karin Falkmer betraktar
Ny demokrati som ett broder- eller systerparti och
blir besviken när det inte alltid ställer upp.

Bland de sakfrågor som behandlas i detta
betänkande finns en motion från Vänsterpartiet
från den allmänna motionstiden som rör
exportkreditnämndens verksamhet. När de regler
som nu gäller för exportkreditnämnden antogs
hade Vänsterpartiet en avvikande mening som i
stort sett gick ut på att man skulle ta större hänsyn
till miljöskäl, till sociala och samhällsnyttiga skäl
vid exportkreditgivning än vad som beslutades.

Vi har också i motioner till utrikesutskottet krävt
att biståndsmålen skulle vara styrande för
långivning från exportkreditnämnden. Vi tänkte
speciellt på främjandet av demokratin, att det skall
finnas en spärr för exportkreditnämndens
engagemang i krediter till diktaturer. Vi nämner i
våra motioner som exempel Nordkorea, Iran, Irak
och Egypten. Kravet upprepas i den meningsyttring
som jag har till betänkandet. Jag yrkar bifall till
den, som innebär att biståndsmålen skall beaktas
vid garantier. Jag vet att det är komplicerat och att
det finns internationella överenskommelser på
området som man måste ta hänsyn till. Men jag
vidhåller mitt krav.

Jag vill kort beröra ett område som bl.a. Ny
demokrati och en socialdemokratisk motionär tagit
upp, nämligen det önskvärda i att få i gång export
och investeringar från svenska företag i
Östeuropa -- i Baltikum, i OSS-länderna och en del
andra östeuropeiska länder.

Det har förts en rätt intensiv debatt kring detta, där
man bl.a. har hävdat att de regler för kreditgivning
som gäller är ett hinder för att svenska företag skall
kunna få krediter och göra investeringar i dessa
länder. De skäl som åberopas är tunga och måste
beaktas. Å andra sidan finns tyngre skäl att på alla
sätt underlätta exportinvesteringar i dessa
östeuropeiska länder, Baltikum, Polen och
Ryssland. Den här frågan måste få en konstruktiv
behandling och en lösning som gör att det blir
möjligt att stödja exportinvesteringar.

När det sedan gäller omorganisationen av
exportrådet menar vi från Vänsterpartiet att det
inte på ett övertygande sätt redovisats att man kan
göra den neddragning av anslaget till exportrådet
som regeringen föreslår och som en överväldigande
majoritet i utskottet har ställt sig bakom. Vi menar
att det behövs ett samhällsengagemang för expert,
framför allt på två områden som vi menar är
framtidsområden och där det krävs stora insatser,
och det är exportfrämjande åtgärder när det gäller
miljöteknik och exportfrämjande på u-
landsmarknaden, som omfattar en oförsvarligt liten
del av den svenska exporten.

Jag skall revanschera mig litet grand för
överskridandet av taletiden i mitt förra anförande
och nöja mig med detta. Jag yrkar bifall till
meningsyttringen under mom. 4, mom. 12 och
mom.13.

Anf. 182 ANITA GRADIN (s):

Herr talman! Sverige är mycket beroende av sin
utrikeshandel. En tredjedel av vår
bruttonationalprodukt utgörs av export. För
sysselsättningen och välfärden är det viktigt att vi
fortsätter att vara framgångsrika på
världsmarknaden. Mot den bakgrunden är det
nödvändigt med ett väl fungerande
exportfrämjande. Det finns många skäl enligt
utskottet för att samhället och näringslivet
samarbetar för att Sverigebilden skall bli den bästa.
Det är inte att styra och ställa eller att vara
klåfingrig, utan det handlar om att vi vet av
erfarenhet att i ett litet land som Sverige har staten
all anledning att ge stöd till den exportfrämjande
verksamheten, framför allt till den som bedrivs
genom Sveriges exportråd.

I stort sett är vi överens om riktlinjerna i det
betänkande som nu ligger på riksdagens bord. Vi är
helt överens om att exportrådet behövs. Vi behöver
duktiga och dugliga exportfrämjare runt om i
världen, lika väl som det måste göras ett kvalificerat
arbete på hemmaplan. Efter utredning och bred
diskussion håller exportrådet nu på att
omstruktureras. Nu skall det främst handla om
exportservice och vissa aktiviteter som ryms inom
gruppen exportaktiviteter och engagemang i
internationaliseringen.

De små och medelstora företagen, som ju ofta
saknar erfarenhet om hur export skall bedrivas,
kommer att prioriteras i rådets verksamhet.
Samtidigt stryker vi under att rådet måste kunna
effektiviseras så att en bättre samordning kommer
till stånd mellan olika intressenter.

Småföretagen saknar ofta resurser för de
marknadsanalyser och kampanjer som erfordras
för en framgångsrik exportverksamhet.

Det har visat sig att verksamheten ''exportchef att
hyra'' har varit till utsökt hjälp för att dessa företag
skall kunna komma ut på marknaden. Därför är det
viktigt att man prioriterar den här verksamheten.
Jag ser detat som angeläget när EES-avtalet nu
skall implementeras. Då måste dessa företag få en
rejäl chans att kunna göra sig gällande.
Utvecklingsfonderna kan också göra rejäla insatser
för att bistå samt vara till stöd och hjälp. Från den
här utgångspunkten är det viktigt att man ser till att
små och medelstora företag och utvecklingsfonder
blir representerade i exportrådets nya styrelse. De
har ju hittills inte kunnat göra sig gällande på det
sätt som de kanske borde ha kunnat.

Herr talman! Det finns många Sverigeaktiviteter
spridda ute i världen. Utskottet anser att mycket
talar för att man skulle kunna göra en samordning --
det handlar alltså inte om att inrätta några nya
myndigheter, utan om att samordna aktiviteter på
det sättet att de kan presenteras gemensamt och så
att man får en helhetsbild av Sverige. Då kunde
bl.a. exportfrämjande turism och Svenska
Institutet involveras, vilket skulle tjäna många
syften, samtidigt som det vore ett fint ansikte utåt.

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
hemställan i utskottets betänkande nr 23.

Anf. 183 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Tiden är knapp, men jag skulle något
kort vilja inleda med att kommentera Karin
Falkmers engagerade påhopp på Ny demokrati och
vad vi står för.

Vi står för det som vi anser vara bäst för Sverige,
oavsett om det sker i samarbete med
socialdemokrater eller med borgerliga partier. Det
vill jag att ni skall ha klart för er. Jag återkommer
till ytterligare kommentarer om det finns tid för
det.

Det råder en viss samsyn mellan partierna om
statens roll och exportrådets uppgifter för den
exportfrämjande verksamheten. Vi är överens om
att de små och medelstora exportoerfarna
företagen måste prioriteras i exportrådets fortsatta
verksamhet på ett bättre sätt än tidigare. Men
precis som Socialdemokraterna saknar vi i
propositionen mer preciserade arbetsuppgifter för
verksamhetens inriktning och genomförande.

Vi i Ny demokrati anser t.ex. att fler
småföretagarintressen måste vara representerade i
styrelsen för exportrådet. Okej, det säger man
också i allmänna ordalag i regeringens proposition,
men vi vill ytterligare understryka detta. Det är
viktigt att det där finns folk som kan medverka med
idéer och förslag som är förankrade i
småföretagarens behov av exportservice.

Exportrådet måste också på ett bättre sätt än
tidigare -- genom utvecklingsfonderna och även
genom handelskamrarna -- kunna erbjuda
kompetent exportrådgivning till de lokala
småföretagen. Den lyckade satsningen -- som vi
hörde Anita Gradin tala om -- på ''exportchef att
hyra'' måste i större utsträckning än tidigare också
kompletteras med mindre kostnadskrävande
exportserviceengagemang och projektsamarbete.
Fortfarande talar vi då i stort sett om en
självfinansierad uppdragsverksamhet. Dessa
förslag till en lokal exportservice genom
utvecklingsfonderna kommer att kräva ett större
engagemang och en annan prioritering från
exportrådets sida -- detta för att kunna höja
kompetensnivån inom utvecklingsfonderna, inte
minst med tanke på EG-problematiken och dess
möjligheter.

På utlandsmarknaderna måste exportrådet eller
handelskamrarna i större utsträckning än tidigare
säkra lokalt förankrade och språkkunniga
exportmedarbetare. Det sägs då att det har man
tidigare haft, men vi vill att dessa skall bo och verka
på plats i sin hemmamarknad. Medarbetarna får
inte endast bestå av några handelssekreterare. De
är i och för sig duktiga människor, men de bor 1,5--
2 år på ett ställe. Men det gynnar inte någon
kontinuitet i samarbetet, och det är vad
småföretagen har behov av. Tidigare har det i
många fall varit alltför kortsiktiga kontakter.

Så över till turistfrågor och exportrådet. I
propositionen om exportfrämjande verksamhet
finns också ett viktigt avsnitt som behandlar
turistfrågor med anknytning till exportrådets
verksamhet. Också här finns en klar samsyn mellan
regeringen och utskottet om det angelägna i att
åstadkomma en bättre samordning av
informationen kring Sverige utomlands. Men
tyvärr konstaterar såväl vi inom Ny demokrati som
socialdemokraterna i sin motion att något konkret
förslag inte läggs fram.

Också i kulturutskottets behandling av turism för
någon vecka sedan uttalades behovet av ett
samarbete mellan det nya branschbolaget för
turismen och den svenska representationen
utomlands, bl.a. exportrådet och Svenska
Institutet.

Ny demokrati hade här också ett förslag om att man
skulle utreda formerna för en bättre samordning av
den svenska representationen utomlands -- tyvärr
utan att vinna gehör i kulturutskottet. Detta med
samordningen av resurserna utomlands är en fråga
som har diskuterats många gånger tidigare inom
såväl riksdag och regering som departement, men
utan resultat. Det händer ingenting.

Socialdemokraterna anser nu i sin motion tiden
mogen för att ge regeringen i uppdrag att för
riksdagen lägga fram förslag om hur en sådan
samordning kan genomföras och vilka
effektiviseringsvinster som kan uppnås. En idé kan
vara att samla de splittrade utlandsverksamheterna
för kultur, turism och industri i någon form av
''Sweden House'' eller ''Sweden Center'' på de
lokala marknaderna. Avsikten är inte att i nuläget
utvidga verksamheterna för att främja
Sverigeprofilen, utan att effektivisera befintliga
resurser i form av lokaler, personal etc. kopplat till
olika marknadsaktiviteter.

Avslutningsvis: Kom ihåg att exporten och
småföretagen är ytterst väsentliga för Sverige. Vi
har inte råd att inte satsa på den kombinationen --
med bättre använda pengar!

Herr talman! Mot bakgrund av de här framförda
synpunkterna yrkar Ny demokrati bifall till
utskottsmajoritetens hemställan enligt motionerna
N26 och N27.

Anf. 184 KARIN FALKMER (m) replik:

Herr talman! Efter att ha lyssnat till de två senaste
talarna kan jag konstatera att vi faktiskt är överens
om det mesta i det här betänkandet. Vi är överens
om satsningen på små och medelstora företag, om
vikten av samarbete mellan de olika
organisationerna och om hur styrelsen bör se ut.
Men vi är inte överens om graden av den statliga
styrningen av arbetet som vi vill se utfört.

Vi från den borgerliga majoriteten vill att man skall
ange ramarna. Sedan anser vi att det är exportrådet
och berörda myndigheter som bäst har den
kompetens som behövs för att det här arbetet skall
bli effektivast möjliga och ske på bästa sätt.

Anf. 185 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:

Herr talman! Jag vill peka på en märklig motivering
i er reservation: ''mot förslaget om en
samordningsutredning av de lokala
Sverigeresurserna på utlandsmarknaden''. Ni talar
om fördelen med valfriheten i det nya systemet, att
företagen kan välja mellan olika alternativ som
samarbets- eller kontaktorgan, bl.a.
handelskammaren, exportrådet, etc. Det visar
enligt min uppfattning att ni missat poängen i
utskottsmajoritetens förslag och idéer, t.ex.
Sverigehustanken.

Självfallet kommer olika behov av service, svensk
kultur, turism och industri också fortsättningsvis att
kunna tillgodoses genom våra tidigare etablerade
institutioner såsom Svenska Institutet, exportrådet
och handelskammaren, men vår lösning -- som vi
ser fram emot att se förverkligad -- med idéen om de
lokala Sverigehusen ger förhoppningsvis både
bättre resultat och lägre kostnader. Det finns också
andra lösningar som kan initieras av regeringen
genom de utredningar och förslag som vi
förespråkar.

Anf. 186 KARIN FALKMER (m) replik:

Herr talman! Enligt min mening strider det mot ett
marknadsekonomiskt tänkande och mot en
marknadsekonomisk lösning att kräva preciserade
mål för en verksamhet och att kräva en ny
organisation som ni kallar för ett Sverige-hus. Jag
tycker att det är upp till exportrådet, berörda
organisationer och Swetrack att ordna detta arbete
på bästa möjliga sätt.

Anf. 187 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:

Herr talman! Detta har man gått och väntat på
länge nog. Nu är det dags att det händer något.
Denna valfrihet har inte lett till något. Vi är
övertygade om att man kan skapa bättre och mer
effektiva aktiviteter utomlands med några av de
idéer som vi har fört fram här.

Anf. 188 ELVY SÖDERSTRÖM (s):

Herr talman! Som ledamot i riksdagen är det viktigt
att man så här sent på kvällen kan anpassa sig till
rådande situation och till omständigheterna. Det är
viktigt att man gör detsamma när det gäller
exportkrediterna, dvs. tar hänsyn till rådande
omständigheter.

Jag anser att det är främst utrikespolitiska skäl som
ligger bakom den motion som handlar om
exportkrediter till Ryssland och övriga
öststatsländer. Det är just för att dessa länder skall
ges möjlighet att stärka sin ekonomi, så att de på
det sättet kan fortsätta sitt arbete med att utveckla
demokratin. Jag anser att om man inte klarar
ekonomin och om man inte klarar att ge människor
i Ryssland och övriga öststater jobb, är risken också
stor att dessa länder inte heller kommer att klara
det viktiga arbetet att bygga upp just den demokrati
som vi i Sverige och andra länder hoppas att de skall
lyckas med.

Jag har i min motion pekat på exempel, men jag
skall inte upprepa dem här eftersom det är ont om
tid. Men utskottets motiv för att avstyrka denna
motion är just att de länder som jag har räknat upp
har bristande betalningsmöjligheter. Jag vill i det
sammanhanget bara påpeka att det är just av det
skälet som man från de olika företagen har sökt
exportgarantier.

Herr talman! Det finns alltså starka utrikespolitiska
skäl som talar för detta. Men det finns också starka
arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska skäl
i Sverige som talar för detta. Min förhoppning är,
herr talman, att exportkreditnämnden skall
behandla alla de ärenden som ligger på dess bord
positivt, vilket skulle främja utvecklingen framför
allt i öststatsländerna, så att de på ett bättre sätt kan
ta till vara sina inhemska produkter. Jag menar inte
att man skall bevilja exportkrediter för export av
glas och andra produkter som de själva kan
tillverka, utan det handlar om att de skall kunna ta
till vara sina inhemska resurser, så att de därefter
kan skapa förutsättningar för att utveckla samhället
ytterligare.

Tack, herr talman, och god natt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 april.)

11 § Sandutvinning

Föredrogs

näringsutskottets betänkande

1991/92:NU24 Sandutvinning.

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 24 april.)

12 § Anslag till länsstyrelserna m.m.

Föredrogs

bostadsutskottets betänkande

1991/92:BoU18 Anslag till länsstyrelserna m.m.
(prop. 1991/92:100 delvis).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 24 april.)

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Proposition

1991/92:165 Godkännande av protokoll nr 10 till
konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna

Motionerna

med anledning av prop. 1991/92:139 Statlig
lönegaranti vid konkurs

1991/92:L18 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s)

1991/92:L19 av John Andersson (v)

1991/92:L20 av Anders Nilsson m.fl. (s)

1991/92:L21 av Harald Bergström (kds)

1991/92:L22 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)

14 § Kammaren åtskildes kl. 22.58.

Förhandlingarna leddes

av andre vice talmannen från sammanträdets
början t.o.m. 4 § anf. 12 (delvis),

av talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 80 (delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m.
ajourneringen kl. 18.01,

av talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 148 (delvis)
och

av tredje vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.