Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:62 Onsdagen den 7 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 2000/01:62

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 2000/01:62 Onsdagen den 7 februari Kl. 9.00 - 18.04

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------

1 § Utrikespolitisk debatt

Anf. 1 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! "Alla människor äro födda fria och
lika i värde och rättigheter."
Så inleds Förenta nationernas allmänna förklaring
om de mänskliga rättigheterna. Detta är grundvalen
för vårt arbete.
Syftet är att försvara den enskilda människans
värdighet, frihet och trygghet.
Uppgiften framstår i dag som extra viktig. I en tid
av global ekonomi, information och rörlighet behöver
vi, mer än någonsin, en gemensam värdegrund som
binder samman civilisationer och människor.
Det handlar om att förse den världsomspännande
ekonomin med världsomspännande spelregler som
ger rättvisa villkor. Det handlar om att balansera den
gränslösa marknaden med gränslösa värden, byggda
på demokrati och mänskliga rättigheter. Det handlar
om att se möjligheten, inte hotet, i människors ökade
rörlighet. Och det handlar om en kamp mot fattigdo-
men.
Sveriges samlade utrikespolitik ska samverka för
dessa mål. Denna helhetssyn är även utgångspunkt
för rapporten En rättvisare globalisering och för den
parlamentariska utredning som i höst ska presentera
sin rapport om en samlad svensk politik för global
utveckling.
Regeringen ska också driva dessa frågor målmed-
vetet i EU, FN, WTO och Världsbanken. Alla natio-
ner och forum måste samarbeta för att utveckla glo-
baliseringens positiva möjligheter och motverka att
den leder till nya vidgade klyftor.
Det viktigaste verktyget för Sverige är EU. Unio-
nen är i dag en central utrikes- och säkerhetspolitisk
aktör.
Sverige är nu för första gången ordförande i EU.
Vår uppgift är att, i hela unionens intresse, driva dess
arbete framåt och vara dess röst utåt.
Vårt ordförandeskap sammanfaller med stora ut-
maningar för unionen. Miljöförstöringen ska bekäm-
pas. Full sysselsättning ska uppnås. Kampen mot
främlingsfientlighet ska intensifieras. Många av
dessa frågor har direkt betydelse för medborgarna och
visar hur inrikes- och utrikespolitik hänger samman.
Den största utmaningen av alla är utvidgningen.
Ingen annan fråga är så avgörande för EU:s framtid
och för utvecklingen i Europa. Med den banar vi väg
för frihet, demokrati och välstånd i hela Europa. Med
den återförenar vi Öst- och Västeuropa. Med den blir
vi en ännu starkare röst i världen, för de gemensam-
ma värdena.
Vi prioriterar utvidgningen - och freden. Vi vill
verka för ett politiskt genombrott i förhandlingarna
och för att alla kandidatländer ska behandlas rättvist.
Programmet för det fortsatta arbetet har starkt stöd i
EU, och Nicefördraget ger oss den institutionella bas
som behövs. Vi står helhjärtat bakom slutsatserna
från Europeiska rådet i Nice om att EU ska kunna
välkomna nya medlemmar från slutet av år 2002.
Vi prioriterar jobben - och tillväxten. Vid Euro-
peiska rådets möte i Stockholm i mars ska vi staka ut
vägen mot ett EU med stark ekonomi och full syssel-
sättning. För detta krävs inte bara ekonomiska refor-
mer och åtgärder till stöd för nyföretagande. Vi måste
också hantera att EU:s arbetskraft åldras och minskar,
och vi måste skapa ett kunskapssamhälle där alla
behövs och där jämställdhet råder. Ett samhälle som
kan tjäna som modell för andra i en global ekonomi.
Vi prioriterar miljön - och framtiden. Vid Euro-
peiska rådets möte i Göteborg i juni ska vi anta en
strategi för hållbar utveckling. Bland prioriteringarna
finns klimatet och kemikalierna. Genom detta arbete
får EU också en plattform för sitt miljöarbete på glo-
bal nivå.
Framtidens EU måste bli en medborgarnas union,
där besluten går att följa och påverka. Sverige arbetar
hårt för detta. Därför välkomnar vi uppdraget från
Nice att inleda en alleuropeisk debatt om EU:s fram-
tid. I samarbete med Belgien och kommissionen, och
med medverkan av Europaparlamentet, förbereder vi
nu olika initiativ. Vi hoppas engagera så många som
möjligt i diskussionen, i såväl medlems- som kandi-
datländerna. De nationella parlamenten kommer att
ha en central plats i denna diskussion.
Framtidens EU måste också bli en konsumenter-
nas union med ökad livsmedelssäkerhet, bättre kon-
sumentskydd och en fullt utvecklad inre marknad.
Det är viktigt att euron blir en framgång och att
införandet av sedlar och mynt går smidigt. Frågan om
ett svenskt deltagande i den europeiska monetära
unionen kommer att underställas svenska folket.
Sverige vill uppnå en human och solidarisk asyl-
och migrationspolitik inom EU, med bättre ansvars-
fördelning mellan medlemsländerna. Vårt mål är ett
Europa som visar öppenhet mot omvärlden.
Vi ska föra dessa och övriga frågor framåt med
kraft och i hela unionens intresse.
Sverige leder nu också EU:s gemensamma utri-
kes- och säkerhetspolitik. Denna har successivt blivit
en central del av EU-samarbetet. Att 15 länder står
bakom samma budskap ger tyngd och genomslag.
En viktig åtgärd är också att vi måste skapa mer
samstämmighet i EU:s externa agerande.
Det nya Cotonouavtalet, mellan EU och 77 ut-
vecklingsländer, kan tjäna som exempel. Här integre-
ras dialog om demokrati och mänskliga rättigheter
med jämställdhetsarbete, miljöhänsyn och regionalt
handelsfrämjande - allt i syfte att bekämpa fattigdom
och lägga grunden för hållbar utveckling.
Så vill vi fortsätta att arbeta.
Vi vill också bygga vidare på det faktum att EU i
dag är en av världssamfundets främsta försvarare av
demokrati och mänskliga rättigheter. Detta sker ge-
nom de krav som EU ställer på sina kandidatländer,
som t.ex. Turkiet. Detta sker också genom unionens
dialog med tredje land och genom vårt gemensamma
arbete i Förenta nationerna, Europarådet och OSSE.
Främjande av demokrati och mänskliga rättigheter
är och förblir en hörnsten i svensk utrikespolitik.
Det nya seklet har inneburit viktiga landvinningar
för de mänskliga rättigheterna. Nu är också en inter-
nationell brottmålsdomstol äntligen på väg att inrät-
tas, och nationella domstolar drar i högre grad föröva-
re inför rätta.
Men det finns mycket kvar att göra.
Dit hör kampen mot dödsstraffet. Medan världen i
övrigt går mot avskaffande håller länder som Kina,
USA och Saudiarabien fast vid detta omänskliga
straff.
Dit hör kampen mot tortyren. Regeringar världen
över fortsätter att trotsa förbudet mot denna grymhet.
Som ordförandeland i EU ska vi stärka vår gemen-
samma kamp mot tortyren.
Dit hör även kampen mot människohandel, sär-
skilt med kvinnor och barn. Regeringar måste över-
allt, världen över, göra mer för att stoppa denna nya
slavhandel.
Demokrati vinner mark världen över. Regimskif-
tet i Förbundsrepubliken Jugoslavien är ett särskilt
glädjande exempel. Samtidigt fortsätter det politiska
förtrycket i länder som Kuba, Irak och Vitryssland.
Sverige och EU ska fortsätta att vara en stark röst
för alla de mänskliga rättigheterna.
Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter
fyller 50 år i år. Behovet av att stärka asylrätten inter-
nationellt kommer att hamna i fokus. Vi ska fortsätta
att verka för att fler länder tar ansvar för både flyk-
tingar och andra som behöver skydd.
Handel är ett instrument för samarbete och kan
därmed öka rättvisan.
Därför måste fler stater öppna sina gränser för
handel och investeringar. De rika länderna har ett
särskilt ansvar. Sverige verkar för att EU snarast ska
införa tullfrihet för världens 48 fattigaste länder.
Världshandeln måste bygga på rättvisa spelregler.
Därför arbetar Sverige för en ny förhandlingsrunda i
WTO och för att stödja utvecklingsländernas intres-
sen. Vårt mål är ett utvecklat regelverk som öppnar
världshandeln för alla. Handelsreglerna måste stå i
samklang med de internationella miljöavtalen. WTO
bör även främja mänskliga rättigheter i arbetslivet.
Sverige verkar för att WTO ska få flera medlem-
mar. Vi stöder Kinas ansökan. Ett medlemskap i
WTO blir ett positivt inslag i landets reformprocess.
Vi stöder också Rysslands ansträngningar att inlem-
mas i världsekonomin och bli medlem i WTO.
Sverige ska stå starkt i en internationaliserad eko-
nomi. Vi måste därför ständigt verka för ökad kon-
kurrens, både i Sverige och på utländska marknader.
Som ett led i detta intensifierar vi handels- och in-
vesteringsfrämjandet, med betoning på branscher som
IT och bioteknologi. Regeringen satsar också mål-
medvetet på exportfrämjande och kommer under
våren att lägga en proposition om Exportrådet.
Utvecklingssamarbetet är ett verktyg för mänskli-
ga rättigheter och demokrati.
EU är världens största biståndsgivare. Denna re-
surs måste användas effektivt och ändamålsenligt.
Sverige arbetar för att EU ska vara en förkämpe för
solidaritet och rättvisa, och ett kraftfullt verktyg mot
fattigdomen. Målet är att halvera världens fattigdom
till år 2015 - ett mål som världens regeringar har
ställt sig bakom.
Regeringen vill inte bara öka de fattigas resurser
utan också deras inflytande och handlingsfrihet. Ut-
vecklingssamarbetet ska verka för mänskliga rättig-
heter, demokrati, tillväxt och rättvis fördelning av
makt och resurser.
Vi kommer också att arbeta för att EU spelar en
konstruktiv roll vid de konferenser och möten som
FN arrangerar detta år. De har alla ett gemensamt
syfte: att motverka fattigdom och att bygga upp
strukturer och partnerskap för en långsiktig ekono-
misk utveckling som gynnar fattiga kvinnor, män och
barn. Detta är viktigt för att infria de ekonomiska och
sociala rättigheterna.
Sveriges bistånd växer nu snabbt, både genom
tillväxten i Sverige och som andel av BNI. Regering-
ens vilja att nå enprocentsmålet står fast.
De ökade resurserna ska bl.a. användas för att
främja demokrati och mänskliga rättigheter liksom
skuldlättnader och kampen mot hiv/aids. Vi vill också
öka de fattigas tillgång till IT, stödja regionalt samar-
bete mellan utvecklingsländer och tydliggöra bistån-
dets konfliktförebyggande roll.
Konflikter måste förebyggas för att ge plats åt ut-
veckling och rättvisa.
Tragedierna på Balkan och Europas oförmåga att
agera i tid visar tydligt på behovet av tidiga insatser
för att förhindra att krig uppstår. Detta är också bak-
grunden till det svensk-finska initiativ som har gjort
krishantering till en uppgift för EU.
Strukturerna för EU:s krishantering lades fast vid
Europeiska rådets möte i Nice. Nu är det Sveriges tur
att leda arbetet vidare och ge unionen en grundläg-
gande förmåga till konfliktförebyggande och kris-
hantering. EU:s förmåga kan bli ett viktigt bidrag till
freden och upprätthållandet av folkrätten globalt.
Utgångspunkterna för vårt arbete är bl.a. följande:
EU har stor potential som konfliktförebyggare.
Vi vill stärka denna förmåga. Med sin bredd och
sin historia som fredsprojekt kan EU spela en viktig
roll för att förebygga väpnade konflikter, även glo-
balt. Därför arbetar vi för att Europeiska rådets möte i
Göteborg ska anta ett program med konkreta förslag
för hur EU ska bli bättre på att förebygga konflikter.
Få konflikthanteringsinsatser är uteslutande mili-
tära.
Därför har vi ett integrerat synsätt på konfliktfö-
rebyggande, civil och militär krishantering. Det är
också viktigt att verka för samordning med biståndet i
alla dess faser.
För att agera krävs verktyg.
Varje land anmäler sina civila och militära bidrag
till ett gemensamt register. Därmed identifieras resur-
ser som snabbt kan sättas in i kriser. De militära re-
surserna anmäldes i höstas. Sverige leder nu motsva-
rande arbete på den civila sidan. Sverige har även
ansvar för att utveckla formerna för samverkan mel-
lan EU och Nato.
Framtida stora krisinsatser hanteras sannolikt av
hela världssamfundet.
FN och dess säkerhetsråd har det övergripande
ansvaret för fred och säkerhet. EU:s krishantering ska
ske i enlighet med FN-stadgan och kunna användas i
insatser av både FN och OSSE. Sverige verkar för att
EU:s krishantering byggs upp i nära samarbete med
FN. Fredsframtvingande insatser kräver ett beslut av
FN:s säkerhetsråd.
Beslut om en EU-ledd insats fattas med enhällig-
het av medlemsländerna.
Det är upp till varje land att besluta om deltagan-
de.
Det är också på sin plats att slå fast vad EU:s kris-
hantering inte innebär:
Det innebär inga ömsesidiga försvarsförpliktelser
eller bildandet av en Europaarmé. EU är ingen för-
svarsunion. Den är heller ingen sluten klubb. Samar-
betet står öppet för deltagande också från länder utan-
för EU.
Freden måste värnas, med nedrustning och vape-
nexportkontroll.
Sverige och EU arbetar för att hindra att lätta va-
pen sprids utan kontroll, t.ex. genom illegal handel.
Vi vill att FN-konferensen om lätta vapen i sommar
ska anta ett handlingsprogram som prioriterar export-
kontroll, internationellt samarbete och särskilt bistånd
till utsatta länder.
Regeringen ska fortsätta att driva på kärnvapen-
nedrustningen. Vi måste följa upp att åtagandena från
ickespridningskonferensen verkligen uppfylls. Ett
delmål är att provstoppsavtalet ska träda i kraft. Ett
annat är att få fram ett avtal mot produktion av klyv-
bart material för kärnvapenändamål. Ett tredje är att
främja nedrustning av taktiska kärnvapen. Vi fortsät-
ter också att arbeta genom Ny-agenda-initiativet, för
att få kärnvapenstaterna och övriga världssamfundet
att ta de 13 steg för nedrustning som vi alla är över-
ens om.
Vi uppmanar USA att beakta följderna för ned-
rustnings- och ickespridningsarbetet om man utveck-
lar ett nationellt missilförsvar och att därför avstå från
detta projekt.
Kampen mot biologiska vapen måste gå vidare.
Vi inriktar oss i år på att göra konventionen mer ef-
fektiv, genom en kontrollmekanism.
Ännu ett viktigt bidrag till fredsarbetet är att öka
kontrollen över handeln med krigsmateriel, liksom
handeln med teknologi för massförstörelsevapen.
Sverige har en stram politik på detta område och
verkar för samma linje internationellt.
Fru talman! Sveriges säkerhetspolitik har sedan
1992 sammanfattats i följande formulering: "Sveriges
militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall
kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområ-
de, består."
Den formuleringen bör nu, enligt vår mening, ses
över. Därför har vi inbjudit alla riksdagspartier till
överläggningar i detta ämne. Vår strävan är att skapa
bred enighet, och en bred debatt, kring en bättre be-
skrivning av vår säkerhetspolitiska linje.
Avsikten är inte att överge den militära alliansfri-
heten.
Den militära alliansfriheten är en tillgång för Sve-
rige och har starkt stöd hos det svenska folket. Den
ger oss handlingsfrihet. Den medverkar till att minska
risken för konflikter och spänning i vår del av Euro-
pa. Den gör det möjligt för oss att vara drivande i
arbetet för kärnvapennedrustning.
Allt detta bildar grund för vårt säkerhetspolitiska
val. Vi ser fram emot överläggningarna, som vi hop-
pas kan inledas denna månad.
Förenta nationernas roll växer i en tid av globali-
sering.
FN:s styrka ligger i dess unika bredd, både i
medlemskrets och i verksamhet. Sverige ska fortsätta
att bidra till att FN moderniseras och blir mer effek-
tivt.
Det är nödvändigt att stärka FN:s kapacitet inom
fred och säkerhet. Vi måste dra lärdom av Rwanda
och Srebrenica.
Så görs också i den s.k. Brahimirapporten. Den
efterlyser samordning mellan medlemsstaterna för att
de snabbt ska kunna ställa fredsbevarare till FN:s
förfogande. Den pekar också på behovet av att anpas-
sa FN till dagens komplexa missioner i Kosovo och
Östtimor.
Sverige stöder rapportens förslag och verkar för
att de snabbt ska genomföras. Det närmare samarbetet
mellan EU och FN kan bli ett viktigt bidrag till ökad
samordning inom både fredsbevarande och bistånd.
Sanktioner är ännu ett område som är under dis-
kussion och utveckling. Effektiva, riktade sanktioner
ska slå mot makthavare utan att drabba civilbefolk-
ningen. Samtidigt har sådana sanktioner visat sig
svåra att genomföra. Sverige är inställt på att senare i
år ta över samordningen av ett internationellt projekt
om riktade sanktioner, med deltagande av en bred
krets länder, FN-sekretariatet, forskare och enskilda
organisationer.
OSSE spelar en viktig roll för Europas säkerhet
tack vare sin utvecklade fältverksamhet, sin särskilde
högkommissarie för nationella minoriteter och sitt
normarbete. En viktig OSSE-princip är att varje land
ska ha rätt att själv välja sin säkerhetspolitiska linje.
Som EU-ordförande inriktar vi oss på att utveckla
samarbetet med OSSE inom civil krishantering och
konfliktförebyggande. Tanken är att EU:s resurser
ska kunna användas i OSSE-missioner.
Fru talman! Sveriges utrikespolitik har en trefal-
dig styrka genom sin nordiska, sin europeiska och sin
globala identitet. Vårt mål är att ständigt utveckla var
och en av dessa identiteter och att öka samverkan
mellan dem.
Vi vill fortsätta att främja och fördjupa integratio-
nen inom Norden genom att bl.a. reducera och av-
skaffa fler gränshinder.
Det är viktigt att fortsätta samarbetet kring Öster-
sjön. Kombinationen av nya marknadsekonomier och
mogna välfärdsstater har resulterat i en stark bas för
utveckling och en av Europas snabbast växande regi-
oner. Målet för Sveriges Östersjöpolitik är att stödja
hållbar utveckling, social rättvisa och fördjupad de-
mokrati. Östersjöpolitiken ska också stärka de svens-
ka företagens position i regionen, och främja kontak-
ter mellan människor och organisationer.
Samma sak vill vi också göra inom ramen för Ba-
rentsrådet där Sverige i mars tar över ordförandeska-
pet.
Sverige ska fortsätta att främja Estlands, Lettlands
och Litauens integration i närområdet. Detsamma
gäller Polen. Parallellt med det lägger vi gradvis mer
fokus på det bilaterala samarbetet med Ryssland och
Ukraina. I vår kommer vi att lägga fram en proposi-
tion för det fortsatta samarbetet med Öst- och Cent-
raleuropa.
Vi eftersträvar fördjupat samarbete med Ryssland
på alla nivåer och områden. Inom EU:s Rysslands-
samarbete, som till stor del baseras på arbetet med
den nordliga dimensionen, vill vi intensifiera den
politiska dialogen och skapa samverkan i konfliktfö-
rebyggande, krishantering, nedrustning och ick-
espridning. Vi vill också särskilt lyfta fram frågor
som miljö, kärnsäkerhet och kampen mot organiserad
brottslighet. Dessutom ska vi verka för att Ryssland
på sikt integreras helt i världshandeln.
Men vi måste också reagera när utvecklingen ger
anledning till oro. Konflikten i Tjetjenien måste få ett
slut. För detta krävs en politisk lösning. För detta
krävs också att övergrepp utreds och att ansvariga
ställs inför rätta.
Den transatlantiska länken, och en fortsatt stark
amerikansk roll i Europa och i vårt närområde, är av
stor betydelse för såväl Sveriges som Europas säker-
het.
Sverige vill som EU-ordförande stärka förbindel-
serna med USA och Kanada. Det transatlantiska sam-
arbetet vilar på stor värdegemenskap och står för
världens största handels- och investeringsflöde. Vå-
rens toppmöten mellan EU och USA respektive Ka-
nada bör utnyttjas för att fördjupa samarbetet.
Fredsprocessen i Mellanöstern befinner sig i en ny
fas sedan Ariel Sharon i går valdes till premiärminis-
ter i Israel. Från Sveriges och EU:s sida utgår vi från
att fredsansträngningarna ska fortsätta. I ett uttalande
slår vi fast att unionen står beredd att fortsätta att
stödja fredsprocessen. Förhandlingarna måste åter-
upptas så snart som möjligt. När så sker är det cent-
ralt att parterna utgår från redan ingångna avtal och
de hittills uppnådda resultaten.
En fredsuppgörelse måste vara baserad på folk-
rätten, inklusive de relevanta säkerhetsrådsresolutio-
nerna 242 och 338, principen land för fred och förbu-
det mot att erövra land med våld. Den måste också
inbegripa upprättandet av en demokratisk, livskraftig
och fredlig palestinsk stat. Slutresultatet måste vara
en rättvis och hållbar fred, en fred som innebär säkra
och erkända gränser för alla stater i regionen och som
normaliserar förhållandet mellan dem.
På kort sikt måste parterna göra allt för att för-
hindra våldshandlingar som riskerar att förvärra den
sköra situationen i regionen. Sverige och EU kommer
också att fortsätta att nära följa Israels bosättningspo-
litik.
Balkan förblir en prioritering. Freden och demo-
kratin vinner fotfäste, men vi måste vara beredda på
bakslag. Komplicerade frågor kring Jugoslaviens
federala struktur återstår att lösa, såsom Kosovos och
Montenegros framtida ställning. Behandlingen av
minoriteter måste förbättras och flyktingar ges möj-
lighet att återvända hem.
Det svenska engagemanget på Balkan förblir be-
tydande. Den svenska bataljonen och de svenska
poliserna i Kosovo är konkreta exempel på det.
Det fortsatta våldet i Colombia är djupt oroande.
Som ordförande vill vi öka EU:s ansträngningar att
bidra till en hållbar fred. Vi stärker också Sveriges
stöd till fredsprocessen, bl.a. genom ett utökat ut-
vecklingssamarbete.
Konflikten i Demokratiska Republiken Kongo
hotar freden och utvecklingen i hela regionen och är i
dag Afrikas allvarligaste kris. Sverige arbetar för att
förmå parterna att följa fredsavtalet från 1999.
Sverige kommer under våren att lägga fram kon-
kreta förslag för hur EU långsiktigt ska kunna stärka
Afrikas förmåga att förebygga och lösa väpnade kon-
flikter. Som ett led i detta arbete hölls i december ett
informellt möte i Stockholm mellan nordiska och
afrikanska utrikesministrar.
Utvecklingen på den koreanska halvön är gläd-
jande. Sverige sätter stort hopp till närmandet mellan
Nord- och Sydkorea.
Vi hoppas också att få se resultat av dialogen
mellan regimen och oppositionen i Burma - resultat
som leder till ett återinförande av demokratin, och ett
slut på mångårigt förtryck.
Fru talman! Oliktänkande fängslas i Kina. Dom-
stolar missbrukas för politiska ändamål i Iran. Folk-
ligt missnöje och demonstrationer möts med brutalt
våld på många ställen i Afrika, och nu senast i Tan-
zania.
Dagligen begås oräkneliga brott mot de mänskliga
rättigheterna.
Men samtidigt blir det svårare för de ansvariga att
dölja sina övergrepp. I internationaliseringens tide-
varv krymper världen och fler ögon ser det onda som
sker.
Globaliseringen ger också ökade möjligheter till
påverkan och till att sprida budskapet om alla männi-
skors lika värde och rättigheter.
Vår utrikespolitik och vårt EU-ordförandeskap
ska verka för en rättvis globalisering, ett medborgar-
nas Europa och en bra utveckling i vårt närområde.
Vi ska göra det utifrån en demokratisk värdege-
menskap, genom mångfald och med en bred dialog.
Vi ska göra det i Nyköping, i Bryssel och ute på
landsbygden i Latinamerika. Människovärdet är ett
och detsamma överallt.

Anf. 2 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Sverige befinner sig i dag i en helt
annorlunda säkerhetspolitisk situation än för ett de-
cennium sedan. När spänningen mellan öst och väst
inte längre är den dominerande utmaningen förlorar
gamla svenska föreställningar om neutralitet och
alliansfrihet sin relevans.
När statsminister Göran Persson i höstas gjorde
upp med den svenska neutralitetspolitiken kunde det
ses som ett tecken på att Socialdemokraterna försöker
hinna i kapp verkligheten. Tyvärr visar utrikesdekla-
rationen att regeringen ändå hamnat i en återvänds-
gränd. Inte heller står orden i samklang med den
urholkning av försvarets förmåga som pågår.
Regeringens envishet och oförmåga att utgå från
dagens verklighet riskerar att minska den svenska
handlingsfriheten - och leda till en osäkerhetspolitik.
Samtidigt som regeringen övergett neutralitets-
formuleringen fortsätter den att ge alliansfriheten
konstgjord andning. Den trasslar in sig i alltmer lång-
sökta och fantasifulla argument.
Vad menar man egentligen med att den svenska
alliansfriheten medverkar till att minska risken för
konflikter och spänning i vår del av Europa? Utri-
kesministern får gärna konkretisera och utveckla det
resonemanget senare i debatten. När det gäller avgö-
randen kring svenska säkerhetspolitiska intressen ska
dessa göras i Sverige, i Stockholm, och ingen annan-
stans. Vi lyssnar, men vi bestämmer ytterst själva.
Argumentet att ett alliansfritt Sverige skulle ha
större inflytande i kärnvapennedrustningsfrågor än
Natoländerna bygger på önsketänkande. Värt att note-
ra är att den danske statsministern Poul Nyrup
Rasmussen bestämt avvisat detta argument.
I andra sammanhang har vi hört utrikesministern
säga att Sveriges formella inflytande i Nato inte
skulle öka genom ett medlemskap. Hur rimmar detta
med svenskt medlemskap i andra internationella or-
ganisationer som den europeiska unionen, FN och
OSSE?
I verkligheten skulle naturligtvis ett svenskt Na-
tomedlemskap öppna nya möjligheter att stärka vår
säkerhetspolitiska roll och vårt inflytande. Hade det
inte varit bra med direkt inflytande i Nato, när vi har
närmare 800 svenska soldater som tjänstgör under
Natobefäl på västra Balkan?
Det mest anmärkningsvärda argumentet från rege-
ringens sida är att alliansfriheten skulle ge Sverige
möjlighet till självständiga ställningstaganden. Menar
utrikesministern på fullt allvar att våra Natoanslutna
grannländer Danmark och Norge saknar denna möj-
lighet?
Sanningen är att en cementering av den militära
alliansfriheten inte är möjlig i den internationella
verklighet med ökat säkerhetspolitiskt samarbete som
Sverige vill vara en aktiv del av. Och det vet rege-
ringen. Konsekvenserna av att vara med utan att vara
medlem är att Sverige marginaliseras när viktiga
svenska säkerhetspolitiska intressen står på spel.
Tänk om regeringen i stället hade haft förmågan
att konstatera att erfarenheterna från de tio senaste
åren visar att vad som tidigare var omöjligt i dag inte
bara är möjligt, utan verklighet! Låt mig ge fyra ex-
empel.
För det första anpassas det svenska försvaret till
Natos system och svenska officerare samövar med
sina Natokolleger.
För det andra bidrar den svenska regeringen med
ett omfattande militärt stöd till Estland, Lettland och
Litauen, vilket underlättar dessa länders möjligheter
att bli Natomedlemmar.
För det tredje har Sverige upprättat ett ramavtal
med ett antal Natoländer om gemensamma regler för
produktion av krigsmateriel. Genom detta avtal har
Sverige tagit ett stort steg mot ökat europeiskt för-
svarsmaterielsamarbete.
För det fjärde medverkar Sverige aktivt till att
driva på arbetet med den säkerhets- och försvarspoli-
tiska dimensionen i den europeiska unionen och
kommer som ordförandeland i EU att leda arbetet
med att formalisera relationen mellan EU och Nato.
Allt detta sammantaget visar att det är säkerhets-
politiskt samarbete som för oss framåt. Den militära
alliansfriheten är en övergångslösning som på sikt
riskerar att försvaga snarare än att stärka Sveriges
internationella roll. De samlade negativa effekterna
av vårt utanförskap kommer med tiden att bli allt
tydligare.
Det är därför positivt att regeringen nu valt att
tillgodose våra krav på tidiga överläggningar om den
svenska säkerhetspolitiska doktrinen.
Det är dags för Sverige att lämna det kalla krigets
tänkande bakom sig och utveckla en doktrin som är
anpassad till 2000-talet - en doktrin som främjar den
svenska befolkningens trygghet och säkerhet i ett
längre perspektiv.
En sådan doktrin bör utgå från att Sveriges frihet
och säkerhet är beroende av säkerhetspolitisk sam-
verkan med andra länder, där ett nära samarbete med
Nato är ett självklart inslag också i svensk politik.
Den bör även slå fast att Nato utgör den hårda kärnan
för säkerhet och stabilitet på den europeiska konti-
nenten.
Även om Europa blivit säkrare och det inte längre
finns något överhängande militärt hot, är det omöjligt
att förutse vilka risker vi kommer att stå inför i fram-
tiden. Ett nära samarbete mellan USA och Europa är
därför den bästa fredsgarantin.
Sverige måste ha beredskap att gå vidare och ta ett
gemensamt ansvar för fred och säkerhet i Europa. Vi
får inte stå oförberedda eller hamna i en isolerad
position när säkerhetsläget i vår region, Östersjöregi-
onen, förändras. Sverige kan inte bli det enda av de
baltisk-nordiska länderna som valt att stå utanför
Nato.
Ett svenskt medlemskap i Nato utgör ett naturligt
nästa steg på den väg mot utökat engagemang för
samarbete i Europa som varit Sveriges alltsedan
1990-talets början. Sverige måste ta sin del av ansva-
ret och ha tillräcklig kapacitet för att kunna föra en
solidarisk utrikes- och säkerhetspolitik i ett nytt Eu-
ropa. Den solidaritet vi visar på Balkan måste vi ock-
så kunna visa vid en kris i vårt närområde. Europas
säkerhet är odelbar.
Fru talman! Relationerna till Ryssland utgör en av
huvudfrågorna inom europeisk säkerhetspolitik. Det
är viktigt att Europa tillsammans med USA bygger
upp ett långsiktigt och nära samarbete med Ryssland.
Målet måste vara att Ryssland integreras i den euro-
peiska samarbetsstrukturen.
För närvarande utgör Tjetjenienkonflikten ett tra-
giskt hinder i denna process. Övergreppen mot civil-
befolkningen fortsätter. Tusentals människor har
dödats och hundratusentals människor har blivit
hemlösa. Ryssland måste aktivt verka för en politisk
lösning av Tjetjenienkonflikten och agera i enlighet
med de normer som man själv godkänt i OSSE och
som medlem av Europarådet.
I dag ser vi både positiva och negativa trender i
Ryssland. Men i ett läge där vi vet för lite om den
ryska regeringens ambitioner bör vi skynda långsamt.
Sverige ska ha, och sträva efter, ett fortsatt förtroen-
defullt samarbete med Ryssland, men vi måste också
kunna kritisera den ryska regeringen när den rör sig i
fel riktning. Det är bara med starkare ljus vi kan för-
driva mörkret. Det är bra att utrikesministern planerar
att ta upp frågan om kärnvapen i Kaliningrad vid sitt
nästa besök i Moskva.
Säkra grannar och säkra gränser bidrar till Ryss-
lands egen trygghet och till att landet kan bygga sin
säkerhet på grundval av samarbete. De krafter i
Ryssland som vill räkna in de baltiska länderna i en
rysk intressesfär måste mötas av det definitiva bud-
skapet att deras inställning är ohållbar. Det är därför
av grundläggande betydelse - också för vår egen
säkerhet - att Estland, Lettland och Litauen blir
medlemmar i Nato.
I sitt anförande på Folk och Försvars konferens i
Sälen slog utrikesministern fast: "Det ligger i vårt och
EU:s intresse att de nya demokratierna i vår region
kan förverkliga sina säkerhetspolitiska mål. Varje
land har rätt att välja säkerhetspolitisk linje." Det var
ett steg framåt, och jag tycker att det är beklagligt att
formuleringen inte upprepas i dagens utrikesdeklara-
tion.
Fru talman! Det är viktigt att regeringen säker-
ställer att det blir ett lovande EU-ordförandeskap och
inte bara ett ordförandeskap som lovar. Toppmötet i
Nice slog fast att Sverige och Belgien ska stimulera
till en bred debatt om EU:s framtid. Det handlar om
att utforma strategier för den framtida unionen. Men
om Sverige bara försvarar status quo och inte vågar
driva på kommer de viktigaste frågorna i stället att
landa i knät på det belgiska ordförandeskapet.
Det är klart att vårt utanförskap när det gäller eu-
ron och att vi står utanför Nato redan har försvårat
Sveriges möjligheter att agera pådrivande i två av
huvudfrågorna inom Europasamarbetet. Europeiska
mynt och sedlar kommer att introduceras den 1 janua-
ri nästa år, och Europeiska unionens krishanterings-
styrka på 60 000 man ska stå klar år 2003.
Den allra största utmaningen under det svenska
ordförandeskapet är att säkerställa att EU:s utvidg-
ningsprocess tar ett stort kliv framåt. Den utmaningen
måste antas fullt ut. Statsminister Göran Persson har
formulerat det så att regeringen ska uppnå ett politiskt
genombrott i förhandlingarna med minst ett av ansö-
karländerna. Det är en stor ambition, men inte omöj-
ligt att klara om regeringen visar tillräckligt politiskt
ledarskap.
I globaliseringens tidevarv flödar kapital, tekno-
logi och information över nationsgränser som aldrig
förr. Men ännu kan inte alla skörda frukterna av att
världen är närmare. En viktig orsak är de handelshin-
der som drabbar de fattiga länderna. Det är för att ta
bort dem och göra det möjligt för människor i fler
länder att dra nytta av världsmarknaden som det be-
hövs en ny WTO-runda.
Med en ny frihandelsvänlig administration i USA
har Europeiska unionen stora möjligheter att sätta fart
på förhandlingarna om en liberalisering av världshan-
deln. Alla skulle vinna på en sådan utveckling, men
framför allt utvecklingsländerna.
Därigenom finns möjligheter att minska klyftorna
mellan rika och fattiga länder på det enda långsiktigt
hållbara sättet - genom att stödja marknadsekonomin
och göra det möjligt för land efter land att av egen
kraft resa sig ur fattigdomen. Efter utvidgningen är
detta den allra viktigaste frågan under det svenska
ordförandeskapet.
EU:s medlemsländer har satt upp ambitiösa mål
för att Europa ska bli världens mest konkurrenskrafti-
ga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi och att
arbetslösheten, den verkliga arbetslösheten, ska kun-
na minskas rejält. Men det kräver att medlemsländer-
na verkligen genomför nödvändiga strukturreformer.
Att Europa halkat efter USA beror på att våra
ekonomier varit och är alltför reglerade. Vägen till en
långsiktigt högre tillväxt och lägre arbetslöshet har
inga genvägar. Om EU ska bli ett ledande kunskaps-
och tillväxtområde krävs att medlemsländernas eko-
nomier blir friare.
Fru talman! Ingen kontinent är i dag så konflikt-
drabbad som den afrikanska. Där vi finner de största
behoven av förebyggande och fredsfrämjande insatser
är det internationella samfundet tyvärr minst benäget
att agera.
Europeiska unionens Afrikapolitik måste tillföras
en tydligare säkerhetspolitisk dimension. Detta bör
vara en av frågorna som tas upp i det konfliktföre-
byggande program som regeringen ska presentera i
Göteborg.
I går fick Israel en ny premiärminister. Det är nu
viktigt att både israeler och palestinier tar sitt ansvar
och gör sitt yttersta för att söka en fredlig lösning på
gamla konflikter. Europeiska unionens stöd till
fredsprocessen är viktigt, men det är USA som till
slut måste inta en ledande roll för att säkerställa en
varaktig fred i Mellanöstern.
Fru talman! Raoul Wallenbergs öde är en skam-
fläck för svensk historia. Det är lätt att bli upprörd
över hur den svenska utrikesledningen övergav Wal-
lenberg i stället för att ge honom kraftfullt stöd i ett
skede då han kanske hade kunnat räddas. De borger-
liga partierna har gemensamt föreslagit att regeringen
ska tillsätta en oberoende kommission med interna-
tionellt inslag för att följa upp Wallenbergfallet. Jag
välkomnar att statsministern som svar på vårt förslag
nu valt att kalla till partiledaröverläggningar om den-
na fråga. Vi måste visa att Sverige är redo att vända
alla stenar i denna fråga. Det får inte vara så att vi har
lättare att göra upp med andra länders historia än med
vår egen.
(Applåder)

Anf. 3 LARS OHLY (v):
Fru talman! "Svensk neutralitetspolitik formar vi
själva under eget ansvar och efter egen övertygelse.
Den dikteras inte från främmande huvudstäder. Den
betjänas inte av en vinglig och vacklande borgerlig-
het. Den kan aldrig beta oss rätten att föra fredens och
rättfärdighetens talan, att efter vår demokratiska
övertygelse protestera mot våld och förtryck, att tolka
känslor och stämningar hos en överväldigande folko-
pinion här i landet."
Så sade Olof Palme i riksdagens andra kammare
den 21 mars 1968.
Den svenska neutralitets- och alliansfrihetspoliti-
ken har varit utsatt för förtal och kampanjer från
svensk borgerlighet i alla tider. Man har hånat den
svenska utrikespolitiken och - ibland öppet, ibland
dolt - propagerat för en svensk anslutning till Nato.
Trots detta visar alla undersökningar att det svenska
folket inte vill att Sverige ska anslutas till en militär
allians.
När regeringen nu aviserar en förändring av den
svenska säkerhetspolitiken konstateras lakoniskt att
formuleringen av säkerhetspolitiken bör ses över. Det
sägs inte ett ord om vilka eventuella problem som
neutralitetspolitiken medfört. Det finns inte en till-
stymmelse till förklaring till varför det nu är nödvän-
digt att överge den säkerhetspolitiska linje som har
varit Sveriges kännemärke under så lång tid.
Den breda debatt som regeringen säger sig efter-
sträva skulle onekligen må bra av klarspråk om bak-
grunden till regeringens ändrade hållning. Självklart
är EU-medlemskapet en orsak. Innan folkomröst-
ningen om svenskt EU-medlemskap försäkrade så
gott som alla företrädare för ja-sidan att neutralitets-
politiken inte skulle påverkas. Är det inte dags nu att
medge att ni inte talade sanning i folkomröstnings-
kampanjen? EU-medlemskapet har medfört dramatis-
ka ändringar av svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Det åligger regeringen, som vill ändra på Sveriges
säkerhetspolitiska linje, att förklara vad det har varit
för fel på den hittillsvarande politiken.
När regeringen i praktiken så ensidigt arbetar för
att förverkliga EU:s uppbyggnad av en militär styrka
och förstärker samarbetet med Nato, riskerar det att
komma i konflikt med de vackra orden om Förenta
nationerna och Organisationen för säkerhet och sam-
arbete i Europa. Ett alliansfritt alternativ borde natur-
ligtvis börja med en rejäl satsning på FN-samarbetet
och det alleuropeiska samarbetet inom OSSE.
Fru talman! EU-ordförandeskapet har lett till att
Sverige blivit ansvarigt för en flyktingpolitik som
enligt FN:s generalsekreterare Kofi Annan är ett ex-
empel på existerande intolerans i Västeuropas länder.
Annan sade att det finns indikationer på att Europa
förlorar perspektivet på sina skyldigheter att skydda
flyktingar under internationell lag såsom de beskrivs i
konventionen från 1951. Och detta riskerar att ha
stort inflytande på andra regioner som ser Europa
som en förebild.
FN:s generalsekreterare konstaterade att den
oundvikliga effekten av att stänga gränserna för im-
migranter är att personer som av olika anledningar
behöver ta sig in i EU:s länder tvingas använda asy-
linstrumentet. Regeringars reaktion på denna proble-
matik beskrev han t.ex. så att de flyttade gränsen
längre bort från EU:s egna gränser, bl.a. genom att
tvinga flygbolagspersonal att agera immigra-
tionsmyndigheter. Regeringarna genomför en begrän-
sad eller ingen utredning av asylsökandes skäl. Han
menade att de inte avsätter tillräckligt med resurser
för asylprocessen.
Enligt uttalanden från migrationsminister Maj-
Inger Klingvall kommer Sverige att tvingas införa
bötesstraff för flygbolag och rederier som släppt om-
bord personer med falska pass. Att i detta läge tala
om en human och solidarisk asyl- och migrationspo-
litik inom EU skorrar inte så lite falskt.
Fru talman! Handels- och biståndspolitik måste
samordnas så att alla delar av politiken verkar i sam-
ma riktning. EU:s biståndspolitik är helt separerad
från handelspolitiken. Och EU:s handelspolitik inne-
bär stora nackdelar för u-länder genom sitt system av
handelskvoter och tullmurar. Därmed reduceras bi-
ståndet till att bli en sorts dåligt samvete för den ut-
sugning som de rika länderna i världen utsatt stora
delar av Afrika, Asien och Latinamerika för. Så länge
handelspolitiken inte understöder biståndspolitiken
och så länge EU:s biståndspolitik dessutom brister i
effektivitet och ändamålsenlighet kommer solidarite-
ten med världens fattiga att reduceras till ord i hög-
tidstal.
Förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna är
inga undantag i en god värld. Det handlar om mönster
av förtryck som existerar över hela världen. Till detta
ska läggas att miljarder människor lever i fattigdom,
hemlöshet, arbetslöshet och könsdiskriminering och
förvägras sjukvård och undervisning - även i rika och
högt utvecklade länder. Fattigdomen i världen är
klädd i kvinnokläder. Kvinnoförtrycket är en realitet.
Två tredjedelar av alla analfabeter är kvinnor. Två
miljoner flickor könsstympas varje år. 80 % av dem
som flytt undan krig och katastrofer är kvinnor. I
regeringens utrikespolitiska deklaration saknas det
nödvändiga könsperspektivet. En stor majoritet av
världens flyktingar är kvinnor och barn. De flesta
offer som skördas i krig och konflikter är civila, där
kvinnor och barn är de mest oskyddade.
Samtidigt finns en omätbar rikedom samlad hos
ett fåtal människor, oftast män. Den rikaste femtede-
len av världens befolkning delar på 80 % av världens
inkomster, samtidigt som den fattigaste femtedelen -
oftast kvinnor - delar på drygt 1 % av världens in-
komster. Så orättvis är den värld där kapitalismen
som system sägs ha vunnit kampen om världsherra-
väldet. Mer än 1,3 miljarder människor lever på
mindre än en dollar om dagen.
Låt mig referera till en rapport om biståndets
verklighet 2001 och OECD-ländernas bistånd: När
skillnaden mellan fattiga och rika länder ökar blir
också skillnaden mellan verklighet och retorik alltmer
grotesk.
Fru talman! Det är nödvändigt att analysera orsa-
kerna till orättvisorna i världen. Den gamla kolonia-
lismen är nästan död och begraven med undantag för
Marockos olagliga annektering av Västsahara. Ma-
rocko har förklarat att man motsätter sig en folkom-
röstning, och marockanska trupper har brutit mot
vapenstilleståndet. Det finns dock fortfarande utrym-
me att agera politiskt och diplomatiskt.
Det finns egentligen bara en väg till fred, och det
är att återvända till Houstonöverenskommelsen och
genomföra en folkomröstning som innebär att Väst-
saharas folk självt får bestämma sitt öde.
Trots att jag letat har jag inte funnit ett ord om
denna den sista kolonin i regeringens utrikespolitiska
deklaration. Sverige verkar därmed fullfölja den rad
av svek mot det västsahariska folket som vi sett under
lång tid. Med Sverige som ordförande i EU kan Ma-
rocko tydligen lita på att den franska oviljan att ingri-
pa på FN-resolutionernas grund fullföljs.
Medan den gamla typen av kolonialism i stort sett
försvunnit ser vi nya former för den rika världen att
behålla makten och kontrollen över världen. Det
handlar om starka krav på avregleringar, privatise-
ringar och utförsäljningar av naturtillgångar och verk-
samheter och om tullmurar mot fattiga länder. Det
handlar om storföretag som bedriver utpressning. Det
handlar om en ekonomisk imperialism som syftar till
att omöjliggöra fattiga länders självständiga val. Det
handlar om att tillförsäkra storföretagen tillgång till
råvarumarknader.
I detta läge måste vi som arbetar för en rättvis
världsordning vara uppmärksamma på risken för en
förskjutning från ett tredje-världen-perspektiv, ett
fattigdomsperspektiv, ett rättviseperspektiv, till Euro-
centrering. Det är i det perspektivet vi måste analyse-
ra riskerna av en Fästning Europa, riskerna av milita-
riseringen av den europeiska unionen och Natos ut-
vidgning.
Fru talman! Som utrikesministern påpekat är
kampen mot tortyr och dödsstraff central i arbetet för
mänskliga rättigheter. Valet av George Bush till pre-
sident i Amerikas förenta stater är i det avseendet ett
allvarligt bakslag för alla dem som arbetar för
mänskliga rättigheter.
I USA har 38 delstater samt USA federalt döds-
straffet i sin lagstiftning. Under år 2000 avrättades 85
fångar i USA. Trots att internationell rätt förbjuder
dödsstraff mot personer som var under 18 år när de
begick brotten avrättas personer i USA som inte har
fyllt 18 år när de begått brott. Sean Sellers var 16 år
när han begick det brott han dömdes till döden för.
Han avrättades i februari 1999. Av tio avrättningar av
personer yngre än 18 år under de senaste åren står
USA för åtta. 1989 fastslog USA:s högsta domstol att
det inte strider mot författningen att avrätta för-
ståndshandikappade. Sedan dess har omkring 30
mentalt störda personer avrättats i USA.
USA skulle omöjligen godkännas som medlem-
sland i den europeiska unionen på grund av använ-
dandet av detta omänskliga straff.
När det gäller Turkiet har vi i denna riksdag tidi-
gare noterat att den kurdiska minoriteten över huvud
taget inte nämns i Nicedokumentet om partnerskap
som ska reglera Turkiets väg till EU-medlemskap.
Turkiet har sedan staten bildades haft som policy att
förneka att det finns ett kurdiskt folk. Om inte Turkiet
tvingas att erkänna kurdernas existens och ge dem
politiska och kulturella rättigheter kommer landet att
fortsätta att förneka dem.
Vi menar att det är helt nödvändigt att Turkiet
specifikt erkänner förtrycket av kurder, assyrier och
syrianer och tillförsäkrar dem fulla medborgerliga
rättigheter. Det är rimligt att den svenska regeringen
visar att det är upp till Turkiet att bevisa om man
menar allvar med sitt tal om att respektera mänskliga
rättigheter och demokrati. Brutala aktioner mot hung-
erstrejkande politiska fångar eller fascistiska över-
grepp i parlamentet talar ett helt annat språk.
Fru talman! Med valet av Ariel Sharon till ny
premiärminister i Israel har förväntningarna på en
rättvis fred i Mellanöstern sjunkit betydligt.
Fredsförhandlingarna har aldrig skett på lika vill-
kor. Det finns en ockupationsmakt och ett ockuperat
folk. Israel har sagt nej till rätten för fördrivna pales-
tinska flyktingar att återvända till sina hem. Israel har
sagt nej till en palestinsk stat med östra Jerusalem
som huvudstad. Israel har sagt nej till frigivning av
samvetsfångar. Israel har sagt nej till ett slut på kon-
fiskeringen av jord. Israel har sagt nej till ett slut på
bosättningarna på palestinska områden. Allt detta har
gjorts i strid med säkerhetsrådets resolutioner och
internationell rätt. Sverige måste tydligt ta avstånd
från kålsuparteorier om palestiniers och israelers lika
skuld.
Varje dag visas att staten Israel inte erkänner
människors lika värde. Ett palestinskt liv är helt en-
kelt inte lika mycket värt som ett israeliskt. Den 21
januari föll två domar i Israel. Den israeliska med-
borgaren Nahum Korman dömdes till sex månaders
samhällstjänst och skadestånd för att ha dödat den 11-
åriga palestiniern Hilmi Shawasheh. Bestraffningen
står i skarp kontrast till domen mot Su'ad Hilmi
Ghazal. Denne palestinier dömdes till sex och ett
halvt års fängelse efter att i december 1998, vid 15
års ålder och med konstaterade svåra psykiska pro-
blem, ha skadat en israelisk bosättare.
Nu har vi en premiärminister i Israel som än tyd-
ligare menar att rättvis fred är en fred på Israels vill-
kor. Och diskrimineringen av palestinier i Israel,
liksom krigföringen mot det ockuperade palestinska
folket kommer tyvärr sannolikt att fortsätta.
Fru talman! Låt oss hoppas att utrikesministerns
tal om att människovärdet är ett och detsamma över-
allt även gäller palestiniern Su'ad Hilmi Ghazal, den
fängslade kurdiska parlamentsledamoten Leyla Zana,
den oppositionelle Abdessalam Yassine, som sedan
tio år sitter i husarrest i Marocko, den sierraleonske
medborgaren Matthew Selu, som i november avvisa-
des från Bryssels flygplats efter att belgiska poliser
torterat och skadat honom, och den afghanske politi-
kern Abdul Ahad Karza, som sköts ihjäl den 15 juli
av två män då han var på besök i Pakistan.
Låt oss hoppas att de ansvariga aldrig kan gömma
sig bakom mäktiga vänner utan ställs inför rätta.
(Applåder)

Anf. 4 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! I en tid då alla politiker talar om till-
tagande internationalisering, då ordet globalisering är
på alla politikers läppar, då ingen längre ifrågasätter
vårt beroende av omvärlden, då kommer signaler från
landet som har ordförandeskapet i EU att vi ska snäva
in och stänga ambassader. Vi ska därmed bryta upp
relationer och kontakter, rasera bryggor och broar i
politiken. Anna Lindh! Detta är inte enbart obegrip-
ligt, det är också obegåvat och helt oacceptabelt.
Regeringen måste tänka om. Att bryta kontakten
med Vatikanen, som för övrigt stod i begrepp att
flytta sitt skandinaviska högkvarter från Köpenhamn
till Stockholm, är detsamma som att kapa de bästa
tänkbara informationskanaler som ett litet land kan
ha. Det är mer än obegåvat att inte nyttiggöra sig den
information som Vatikanens utrikesförvaltning erbju-
der världen över. Det handlar inte om det lilla landet.
Det handlar om världsvida kontakter.
Utrikespolitiskt har vi den allra största anledning
att glädja oss över att Berlinmuren revs, och östut-
vidgningen är vi också alla angelägna om att betona
som den allra viktigaste och största utmaningen för
EU och oss alla i Europa. Kom då ihåg att både Gor-
batjov och Bush fann det angeläget att besöka påven
1989, det s.k. ödesåret. Om någon har betonat påvens
roll för utvecklingen i Östeuropa så är det just Gor-
batjov, och han visste. Han kände till relationerna.
Skulle då inte vi i lilla Sverige se till att bevara
och utnyttja de kontakter som ambassaden vid Heliga
stolen ger. Dessutom är kostnaden för ambassaden
synnerligen liten.
Ytterligare en viktig dimension med adress Tuni-
sien. Den som inte inser att morgondagens globalise-
ring kräver större förståelse mellan Europa och den
muslimska världen kan knappast sitta i den här kam-
maren.
Tunisien var ett av Sidas första programländer.
Biståndet har ersatts med ett bredare samarbete. Sve-
riges handel med Tunisien ökar kontinuerligt. Ett
tiotal svenska företag finns permanent etablerade i
Tunisien. Jag kan nämna Ericsson.
Sverige var ett av de första länderna som gav sitt
fulla stöd till Tunisien som självständig stat. Att
stänga denna ambassad berövar Göran Perssons rege-
ring trovärdigheten när det gäller internationella rela-
tioner och ökad förståelse mellan kulturer.
Jag är på det klara med att utrikesministern kom-
mer att anföra som skäl att det kostar att ha ambassa-
der. Men det kostar också att förlora politiska kon-
takter och att t.ex. inte kunna stå till näringslivets
tjänst i samband med handelsutbyte. Det kostar stora
pengar.
I sammanhanget kan man påpeka att regeringen
har haft råd att lägga ut närmare 100 miljoner på
konsultuppdrag som gav noll och att ordförandeska-
pet i EU kostar ca 1 000 miljoner för sex månader.
Det antyds nu från flera håll att den svenska utri-
kesförvaltningen redan har givit bestämda direktiv att
börja avskeda personal. Samtidigt har vi fått beskedet
att Utrikesnämnden och utrikesutskottet ska avhandla
dessa frågor innan de avgörs.
Nu kräver jag att utrikesministern här i dag ger
klara besked om vad som gäller i den här frågan. Har
nedläggningarna redan börjat? Är beslutet fattat? Är
det meningen att ärendet när det kommer upp i Utri-
kesnämnden och utrikesutskottet bara ska handla om
ett spegelfäkteri, en formalitet? Låt oss få ett klart
besked om detta i dag.
Fru talman! Så är då Sverige ordförande i EU:s
ministerråd. Äntligen! Regeringen har talat om det
länge, planerat, förberett, och de senaste månaderna
har statsministern och övriga ministrar rest Europa
runt och presenterat vad man ska åstadkomma under
ordförandeskapet. Jag önskar uppriktigt gratulera
regeringen till det stora engagemanget.
Jag vill också uttrycka vår tillfredsställelse över
den internationella konferensen mot intolerans. Det
var starkt av regeringen att så öppet erkänna bristerna
i det svenska samhället inför den internationella are-
nan, för att just kunna diskutera hur vi tillsammans
ska kunna motverka främlingsfientlighet, rasism och
andra människokränkande aktiviteter.
Som kristdemokrat önskar jag att allas vårt enga-
gemang för ett bra ordförandeskap ska bidra till nya
insikter ute i landets lägenheter, stugor och på arbets-
platser. Insikter om att EU inte främst är till förfång
för Sverige, med hög avgift och ibland irriterande
regleringar, utan att EU verkligen ger en möjlighet att
åstadkomma mänsklig gemenskap och närmare rela-
tioner, bättre miljö, bättre ekonomi och sociala villkor
och dessutom, inte minst, bidra till fred och stabilitet
långt utanför EU:s gränser. Det är innehållet i denna
EU:s utrikespolitik som jag vill ta tillfället att debatte-
ra i dag, när vi nu har ordföranden för EU:s utrikes-
ministerråd här i kammaren.
Låt mig först peka på de krishärdar där vi krist-
demokrater anser att EU:s ordförande måste åstad-
komma resultat under dessa sex månader: Sudan,
Iran, Irak, Israel och Palestina, Kina, kandidatländer-
na till EU samt Ryssland och Tjetjenien.
Sverige bör med vår historia och vår kultur ha
förutsättningar att tillföra ett fredsmoment, ett
fredsverktyg av demokrati, öppenhet och icke-våld
som ett medel att lösa upp både inre och yttre kon-
frontationer i dagens oroshärdar.
Sudans regering har ända sedan kriget inleddes
använt flygbombningar mot oppositionella i södra
Sudan. Kriget har ändrat karaktär under senare år.
Numera är de huvudsakliga måltavlorna sjukhus,
skolor och den civila befolkningen i allmänhet. Detta
strider naturligtvis mot den humanitära rätten, och
världen måste reagera.
Samtidigt uppger World Food Programme att 3,2
miljoner sudaneser hotas av svält till följd av inbör-
deskrig och torka. I juli och augusti började även
bombningar riktas mot humanitära NGO:er och hjälp-
sändningar. Det finns också misstankar om att kemis-
ka vapen har använts.
Inte förrän internationella hjälparbetare drabbades
kom protesterna från FN. Under juli släpptes mer än
250 bomber. En liten del riktades mot NGO:er medan
resten var mot civila sudaneser. Som ordförande för
EU måste den svenska regeringen lyfta fram frågan
om de ökade bombningarna mot de civila i södra
Sudan. Vad kommer EU att göra, utrikesministern?
En reform- och demokratiseringsprocess har in-
letts i Iran, ledd av den reformvänlige presidenten
Khatami. Men som alla vet är Iran en tudelad stats-
förvaltning. Alla vet att den verkliga makten ligger
hos den religiösa delen av staten, hos de religiösa
ledarna och det understyrda väktarrådet.
Även om reformprocessen inleddes positivt, har
den blivit starkt motarbetad av konservativa krafter i
samhället. Demokratiska krafter börjar ändå att gro,
och alltfler iranier är intresserade av att diskutera
demokrati och mänskliga rättigheter.
Alltför ofta vänder vi instinktivt ryggen mot Iran
- detta kulturella land med så många begåvade män-
niskor. Öppna i stället upp för mer dialog mellan det
demokratiska Iran och EU. Överväg att i partnerskap
ge bistånd för att stödja den kommunala demokratin
som i dag börjar växa fram i Iran. Våga stödja re-
formvänliga politiska fraktioner för att främja en
demokratisk kultur och ett flerpartisystem. Hur kom-
mer EU att möta Iran det första halvåret år 2001,
utrikesministern?
För tio år sedan inledde västalliansen sitt stöd för
Kuwait mot den aggressiva regimen i Bagdad. Det
var ett nödläge, en "sista-utvägens-politik" som
tvingade FN att ge mandat för militära insatser. Det
var ett försök att få Saddam Hussein att ändra den
destruktiva politiken med biologiska, kemiska och
nukleära vapen.
Saddam Hussein har inte tvekat att använda vap-
nen mot den kurdiska befolkningen i landet, och han
skulle inte tveka att göra om det igen.
Den andra verkligheten är de fruktansvärda hu-
manitära konsekvenserna som i dag drabbar befolk-
ningen i Irak. Sanktionspolitiken hindrar inte enbart
Hussein att skaffa sig kärnvapen, den krossar även
alla möjligheter för en stark opposition att växa fram i
landet.
Det duger inte att skylla på Saddam Hussein för
att barnen i Irak dör. Vi måste alla ta ett ansvar för
våra medmänniskor - speciellt den kommande gene-
rationen - oavsett var de bor i världen.
Vad gör EU för att ta fram mer riktade sanktio-
ner? Vad gör EU för att främja demokratin och re-
spekten för mänskliga rättigheter i Irak? Är det nå-
gonstans som ett early warning system bör etableras
så är det i Irak - som kan hota både Mellanöstern och
Europa med en kris.
Fru talman! Sedan är det Israel och Palestina. Vi
förfäras alla över den verklighet som dagligen speglas
från regionen. Människor torteras, lynchas, dödas.
Våldet ökar och hatet mellan folken växer.
Det som gör mig mest orolig är den generation av
barn och ungdomar som växer upp med enbart hat
och våld omkring sig. Vad har de för framtidsdröm-
mar? Vilken bild får de av sina etniska grannar? Hur
kommer de att kunna bekämpa intolerans och främ-
lingsfientlighet i framtiden?
Israel använder sig av övervåld i gränsområdena.
Samtidigt hetsas palestinier att som terrorister förinta
staten Israel. Freden tycks vara avlägsen. Israeler och
palestinier pressas till sitt yttersta för sin egen över-
levnad.
Politiken gentemot Israel och de palestinska om-
rådena måste sätta mänskliga rättigheter i centrum.
Alltför ofta handlar diskussionerna om enbart själv-
bestämmande och landgränser. Detta måste ersättas
med en fokusering på rätten till mänskliga rättigheter
för alla i regionen, såväl israeler som palestinier.
Utmaningen inför framtiden är fred och försoning.
Vad kommer EU att göra i det förväntade tomrummet
efter USA, utrikesministern?
För inte så länge sedan besökte jag Kina med en
svensk delegation i samband med 50-årsfirandet av
Sveriges representation i Kina. Vi träffade en del av
det kinesiska utrikesutskottet för överläggningar om
nödvändigheten av mänskliga rättigheter.
Många av oss i de västeuropeiska länderna - och
enskilda politiker - gör ofta ett generalfel i våra för-
sök att främja mänskliga rättigheter. Vi framför en-
bart hård kritik, bestraffningar, sanktioner, utestäng-
ning och "den-enda-vägens-politik" för att främja
mänskliga rättigheter. Visst måste vi hårt kritisera
brott mot mänskliga rättigheter, men parallellt måste
vi också finna konkreta samtal, en dialog och gemen-
sam utbildning.
Vi förfäras över att falungonganhängare förföljs i
Kina. Kina blottar här en stor svaghet, när man inte
kan skapa ett samhälle med utrymme för ett normalt
föreningsliv och dess aktiviteter. Ett samhälle som
inte kan tillgodose medborgarnas behov av social
samvaro utan att detta ses som ett hot mot nationen är
i grunden ett instabilt och farligt samhälle som behö-
ver hjälp. Här har Västeuropa erfarenheter som med
nödvändighet måste komma Kina tillgodo. Hur arbe-
tar EU med Kinafrågan, utrikesministern?

Anf. 5 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Den här debatten är historisk därför
att den förs när Sverige för första gången är ordföran-
de i EU. Aldrig har Sverige haft så stora möjligheter
till internationell påverkan som nu och aldrig så stor
betydelse för utvecklingen i världen som nu. Såväl
människorna i ansökarländerna som de många för-
tryckta människorna runt om i världen sätter ett stort
hopp till Sverige nu. Det gäller mänskliga rättigheter,
demokrati och att öppna i-världens handel för de
fattigaste länderna. En annan fråga är konfliktföre-
byggande arbete. Jag återkommer till en del speciella
frågor senare.
Fru talman! För nästan tre veckor sedan kom jag
hem från en resa till Indien, detta efter den förödande
och våldsamma jordbävningen den 26 januari så hårt
prövade land. Tiotusentals människor omkom, flera
hundra tusen skadades eller låg fastklämda i ruinerna.
Byggnader, bostadshus och historiska kvarter rasade
samman. Överlevande flydde de förödda områdena
där efterskalv och brist på mat, mediciner och rent
vatten utlöste panik och plundring. Katastrofområdet
står inför gigantiska hälsoproblem med stora risker
för epidemier.
Denna och andra humanitära katastrofer lämnar
ingen oberörd. Vi kan närmast timme för timme via
nyhetssändningarna i TV och radio följa situationen.
Uttrycket "den globala byn", som ursprungligen lan-
serades som en idé om att vi alla med elektronikens
hjälp skulle ingå i samma gigantiska lokalsamhälle
börjar nu alltmer te sig som en verklighet och inte
bara ännu ett i raden av IT-ålderns fixbegrepp.
I den globala byn blir ju Indien ett grannland, vars
människors, våra medmänniskors, problem och li-
danden ingen längre kan blunda för. De problem och
utmaningar som Indien och andra fattiga länder - de
flesta finns i Afrika - står inför är inte längre sådana
som länderna ensamma kan klara av, utan de proble-
men och utmaningarna är gemensamma för hela
mänskligheten i den globala byn.
Jordbävningen var Indiens värsta på ett halvsekel,
och den kändes ända in i grannländerna Pakistan och
Nepal. Tyvärr var det här långt ifrån den enda eller
den sista i raden av naturkatastrofer som drabbat,
drabbar och kommer att drabba mänskligheten.
Forskning visar att naturkatastrofer växer fram ur
klimatpåverkande miljöförstöring. Upphovet till ex-
empelvis jordbävningar och översvämningar är inte
främst naturen utan människan själv. I all synnerhet
är människan orsak till naturkatastrofernas förödande
effekter genom överbefolkning, miljöförstöring och
dålig infrastruktur. Bostäder, ofta av mycket dålig
kvalitet, byggs i allt mer utsatta områden. Den om-
fattande skogsskövlingen bidrar dessutom till att
jordskreden i samband med jordbävningar blir fler
och större, och översvämningarna blir värre eftersom
träden som binder mark och vatten har avverkats.
Klimatförändringar, brist på sötvatten, avverkning
av urskogar, ökenutbredning och kärnkraftens avfall
är exempel på miljöproblem som hotar människans
överlevnad. Fortfarande är det vi i den rika världen
som konsumerar stora mängder energi och råvaror,
producerar sopor och förorenar luften. Vi i Sverige
måste vara pådrivande för en ekologisk uthållig poli-
tik och en global klimatpolitik.
Fru talman! Det allt övergripande hindret för håll-
bar och fredlig utveckling är fattigdomen i världen -
en fattigdom som beror på historiska orättvisor, krig,
konflikter, odemokratiska och dåligt fungerande re-
gimer, rovdrift, girighet, bristande utbildning och
orättvis tillgång till världens handel. När vi vet att
hälften av jordens invånare tvingas leva på mindre än
20 kr per dag och mer än en miljard på mindre än 10
kr - när de flesta av dessa inte ens har talat i telefon
och när 10 % av världens sjukvårdsresurser ska räcka
för 90 % av dess befolkning - framstår västvärldens
konsumtionssamhälle i bjärt kontrast. Det är en kon-
trast som många av de fattigaste ändå nås av via radio
och TV i detta globaliseringens tidevarv.
FN:s millenniumförsamling i höstas antog målet
om att fattigdomen ska halveras till år 2015 - ett mål
som ganska få tror är möjligt att nå.
Vi måste förstå att globaliseringen väcker misstro
och rädsla hos många. De tror att orättvisorna och
skillnaderna ska skärpas. Erfarenheterna visar ju på
det. Därav kommer alla de protester som hörs, och
därav kommer bildandet av ATTAC-rörelsen. Även
om kraven ATTAC-rörelsen driver kan diskuteras ser
jag den rörelsen som något mycket positivt - ett väx-
ande engagemang mot orättvisorna i världen och ett
tillfälle att diskutera dessa frågor, och det till stor del
bland unga människor. Det är positivt efter många år
av ganska stor likgiltighet för solidaritetsfrågor över
huvud taget. Demonstrationerna i Seattle, Prag och
Nice har också tvingat i-länderna att ta större hänsyn
till u-ländernas krav inför de nya WTO-
förhandlingarna.
Enbart marknadskrafter kan inte lösa de grund-
läggande orättvisorna mellan rika och fattiga. Att
bekämpa fattigdom och orättvisor handlar om att
skapa demokratiska, jämställda och miljömässigt
livskraftiga samhällen och om att väva samman män-
niskor, kulturer och nationer. Ett starkare internatio-
nellt politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk som
prioriterar både ekonomisk och mänsklig utveckling
behövs därför.
"Om vi inte får globaliseringen att fungera för alla
kommer den till slut inte att fungera för någon". Or-
den är Kofi Annans, från talet till världens ledare i
Davos nyligen. "Om vi inte kan få en bättre resurs-
fördelning och mer rättvisa regler kommer ett bakslag
i form av ökad protektionism att ske", sade han ock-
så. Hans initiativ Global Compact - ett partnerskap
mellan den privata sektorn, näringslivet, organisatio-
nerna och regeringarna - för arbete mot gemensamma
mänskliga mål är mycket bra. Det är en process i
många steg som är nödvändig för att kunna åstad-
komma förändring och för att ge globaliseringen ett
mer mänskligt ansikte.
Regeringarna kan inte lösa de gemensamma över-
hängande problem som världen står inför. Det behövs
ett kraftfullt globalt samarbete. Det är inte mindre
globalisering som behövs - det är en globalisering
som skapar fördelar för alla och inte bara för en elit.
Fru talman! Alltfler länder går mot demokrati och
har demokratiskt valda regeringar, vilket naturligtvis
är glädjande. Samtidigt finns det så många tecken på
motsatsen, t.ex. utvecklingen i Zimbabwe och Tanza-
nia. Alltför många förnekas de möjligheter som de
flesta av oss tar för givna. Det finns ännu många
länder där människor inte fritt får utbyta tankar, idéer
och åsikter och inte får tala sitt eget språk eller utöva
sin religion fritt. Vi har inte glömt det, och vi ser
överträdelserna mot de grundläggande mänskliga
rättigheterna. Vi accepterar dem inte och kommer
aldrig att göra det.
Ett viktigt budskap från Sverige inte minst under
vårt ordförandeskap, då vi har förmånen att få leda
EU, till jordens förtryckta i Afghanistan, på Kuba och
i Iran, Irak, Burma, Kina, Nordkorea, Sudan, Vit-
ryssland, Zimbabwe och i många fler länder måste
därför självfallet vara detta: Vi har inte glömt er. Vi
håller ögonen på era regimer. Vi trycker på. Till
människorna i krishärdar som Kongo-Kinshasa,
Mellanöstern och i bräckliga demokratier blir bud-
skapet detsamma.
För mig och Centerpartiet är den grundläggande
utgångspunkten varje människas lika värde och rät-
tigheter och tron på människans förmåga att själv
förvalta sina möjligheter. Det yttersta målet för vår
politik är att få alla människor att växa och förverkli-
ga sina drömmar. Utifrån de utgångspunkterna strävar
vår utrikes- och säkerhetspolitik efter att möjliggöra
för enskilda människor, länder, grupper av länder,
regioner och det globala samfundet att ta ansvar för
sig själva, för andra och för vår gemensamma värld.
Det är i ljuset av det som vi lägger fram förslag
om att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna,
bejaka länders självständiga säkerhetspolitiska val,
utveckla konflikthanterande och konfliktläkande
instrument, utjämna klyftor och bejaka tilltron till
demokratisk uppbyggnad underifrån. Vår biståndspo-
litik har den inriktningen: god samhällsstyrning, de-
mokrati, hållbar utveckling, ekonomisk tillväxt, över-
bryggning av den digitala klyftan, nationell livsme-
delsförsörjning, kvinnors och barns situation, det
civila samhället samt problemorienterat och ökat
bistånd. Biståndet måste göra det möjligt för fattiga
kvinnor och män att medverka i utvecklingsprocesser
och förbättra deras förmåga att ta sig ur fattigdomen.
Livsmedelsproduktionen har en avgörande bety-
delse. Inget land har hittills lyckats nå en snabb ut-
veckling utan en fungerande livsmedelsproduktion.
Det är viktigt att tänka på. Så är det faktiskt.
Ett av det svenska EU-ordförandeskapets mer
spännande uppdrag är att utveckla diskussionen om
EU:s framtid - den s.k. post-Nice-diskussionen. Från
Centerpartiets sida efterlyser vi en grundläggande
diskussion på bred bas om vad EU egentligen ska
ägna sig åt. Om inte EU ägnar sig åt det som känns
angeläget och viktigt för medborgarna kommer en
legitimitet för samarbetet aldrig att kunna växa fram.
Vi anser att EU måste förändras för att kunna hantera
viktiga uppgifter och för att inte tilltron till EU och
dess förmåga ska förloras.
Vår uppfattning är klar och tydlig. EU ska vara en
union som gör det som görs bäst tillsammans. Det är
hög tid att reda ut vilka frågor som ska beslutas ge-
mensamt och vilka som hör till medlemsstaterna och i
än högre grad till medlemsstaternas regioner och
kommuner. EU ska koncentrera sig på att möta de
gränsöverskridande problemen och utmaningarna.
Det innebär att EU ska bygga och främja fred, demo-
krati, frihandel, miljö och hållbar utveckling, bekäm-
pa den gränsöverskridande organiserade brottslighe-
ten, främja ekonomisk utveckling, välståndsutveck-
ling - särskilt i de fattigaste delarna av Europa och
tredje världen - och öppenhet inom EU och mot om-
världen. Det innebär att man slår vakt om det som är
det unika i EU-samarbetet, nämligen blandningen av
mellanstatlighet och överstatlighet. Vi behöver ett
smalare men effektivare EU som är öppet mot om-
världen och mot nya medlemmar.
När det gäller säkerhetspolitiken måste Sveriges
säkerhet i allt högre grad bygga på gemensam säker-
het byggd på hållfasta politiska och ekonomiska rela-
tioner mellan demokratiska stater. Väsentligt är att
den av alla OSSE-länder godtagna principen att varje
land har rätt att självt välja sitt säkerhetspolitiska
arrangemang upprätthålls. Sverige har ingen anled-
ning som alliansfri stat att påverka andra länders fria
val av säkerhetspolitik. Vår säkerhet och välfärd är i
hög grad beroende av utvecklingen i omvärlden och
av samverkan med andra länder. Sveriges säkerhet
måste således ses i ett globalt perspektiv.
En uthållig säkerhetsordning måste bygga på in-
sikten om vikten av ett utvidgat säkerhetsbegrepp
som tar hänsyn till nya hotbilder som miljökatastro-
fer, flyktingströmmar och IT-hot. Den stora framtida
utmaningen för säkerhetspolitiken är att på både in-
ternationell och nationell nivå finna former och rele-
vanta medel för att möta dessa hot.
Genom att verka för en stärkt internationell rätts-
ordning och genom att medverka till konfliktförebyg-
gande insatser, gemensam krishantering samt förso-
ning och uppbyggnad efter kriser och konflikter kan
vi bidra till ökad säkerhet i omvärlden och därmed
också för oss själva. En förstärkt krishanteringsför-
måga kan dock inte ersätta den amerikanska politiska
och militära närvarons betydelse, som är stor inte
minst för stabiliteten i norra Europa och Östersjöregi-
onen.
Fru talman! Jag hälsar med tillfredsställelse be-
skedet om att den svenska säkerhetspolitiska doktri-
nen nu ska diskuteras inom ramen för partiledaröver-
läggningar. När neutraliteten inte längre är relevant är
det den militära alliansfrihetens betydelse som måste
sättas i centrum och belysas. Den medverkar, enligt
vår uppfattning, till att undvika konflikter och spän-
ning i norra Europa och ger oss goda möjligheter att
utveckla förtroendefulla relationer och samarbete för
ökad säkerhet. Den bidrar också till ett öppnare sam-
arbetsklimat i Östersjöregionen och kan rätt utnyttjad
vara en stor tillgång i byggandet av en gemensam
europeisk fredsordning.
Vi menar att den militära alliansfriheten är ett
medel, inget självändamål. Den minskar på intet sätt
vår förpliktelse att föra en aktiv utåtriktad säkerhets-
främjande politik. Det är självklart fortsättningsvis
naturligt och viktigt att vi deltar i alla internationella
civila och militära fredsfrämjande insatser.
Jag har en fråga till Bo Lundgren. Han säger att
det är viktigt att Ryssland integreras i Europa. Det är
förstås en uppfattning som vi delar. När man då ska
ha ett fortsatt förtroendefullt samarbete med Ryssland
frågar jag så här: Innebär detta att moderaterna nu har
anslutit sig till vårt stöd för att genomföra den rysk-
svenska marinövningen? Om det är så är jag den
första att välkomna detta, eftersom det är det som vi
har förespråkat hela tiden. Det är dels en tuff och
berättigad kritik av krigföringen i Tjetjenien och de
övergrepp på mänskliga rättigheter som sker där, dels
en insikt om värdet av att särskilt på det säkerhetspo-
litiska området samarbeta närmare med Ryssland bl.a.
när det gäller det militära området.

Anf. 6 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Utrikesministern valde att börja sin
deklaration med att citera FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna: Alla människor är födda fria
och lika i värde och rättigheter. Det är ett bra anslag
för en utrikespolitisk deklaration.
Jag tänkte också ta fart i FN och i FN:s stadgar.
De första orden i den här stadgeboken lyder: Vi, de
förenade nationernas folk, är beslutna att rädda kom-
mande släktled undan krigets gissel som två gånger
under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägligt
lidande.
Det var den erfarenhet som man hade efter de två
världskrigen, och det var därför FN bildades. Nu när
vi får rapporter från världens olika hörn via TV, radio
och massmedierna ställer ofta människor frågan:
Varför gör inte FN någonting? Det är en fråga som
jag ofta får.
Vad är då FN? FN är ingenting annat än de länder
i världen som har anslutit sig till organisationen för
att försöka få en bättre värld, och ingen sådan här
organisation är starkare än sin svagaste länk. Det är
många svaga länkar i FN. Det är det som är proble-
met. Det är ekonomiska problem, och det är problem
med att leva upp till deklarationer.
Ett av FN:s stora problem är att man inte har
lyckats hantera inre konflikter i länder. FN bildades
egentligen för att stoppa krig mellan länder, och det
är det som stadgan egentligen också säger. Kofi An-
nan har nu kommit fram med förslag om hur man ska
ändra på detta och försöka få stöd för att FN mer
kraftfullt ska kunna agera inom länder. Det är viktigt,
menar jag, att Sverige stöder den ansträngningen på
olika sätt. Sverige ska naturligtvis stödja ekonomiskt
men även på det viset att vi är beredda att ändra i
stadgan, så att FN får de här möjligheterna. De rap-
porter som vi har fått från Balkan, Kongo, Angola
osv. gör ju att människor blir frustrerade.
En annan organisation som bildades mot samma
bakgrund var ju den europeiska unionen. Erfarenhe-
ten från världskriget gjorde att man var tvungen att
fundera skarpt på hur man undviker ett tredje världs-
krig. Man kom fram till det här med Kol- och stålu-
nionen. Vi måste kontrollera vapentillverkningen. Vi
måste försöka få kontroll på länderna i Europa.
I det här arbetet ingår ju Sverige sedan sex år till-
baka, och vi är nu ordförande. Sverige har naturligtvis
under den tid som jag har funnits med i Sveriges
riksdag höjt profilen betydligt. När jag kom in här
fanns Sverige över huvud taget inte med i EU-
sammanhang. Vi drev på från vårt håll, och så små-
ningom blev det så också, och nu måste vi gå vidare.
EU:s absolut viktigaste uppgift de närmaste åren är
utvidgningen österut. Det är genom att de nya demo-
kratierna inlemmas i ett tätt nätverk av handel, kultur
och politisk samverkan som demokratin bäst kan
säkras. Utvidgningen är ett moraliskt åtagande som ej
får skjutas på framtiden. Sverige måste under det
pågående ordförandeskapet arbeta för att försöka
avsluta så många förhandlingskapitel som möjligt
med de här kandidatländerna. Den första utvidgning-
en bör kunna påbörjas redan 2003. Utvidgningen är
inte bara historiskt och moraliskt viktig i hela Europa.
Medborgarna tjänar på den här utvidgningen. Ett EU
som innefattar i princip hela kontinenten skapar en
dynamisk och konkurrenskraftig marknad. Den ger
oss möjligheter att arbeta för en bättre miljö i hela
Europa och ta krafttag för att bekämpa gränsöverskri-
dande brottslighet. Det handlar om säkerhet, och
solidariteten ökar.
Genom det här arbetet i EU och genom Sveriges
medlemskap har också Sveriges roll ändrats. Nya
säkerhetspolitiska förutsättningar ställer Sverige inför
nya vägval. Folkpartiet har länge ansett att den
svenska säkerhetspolitiska doktrinen, som säger att
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt
land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt
närområde, för länge sedan har spelat ut sin roll. Vi
hade den här diskussionen redan förra året. Jag cite-
rade då bl.a. den förre kabinettssekreteraren Sverker
Åströms artikel som just satte fingret på det här för-
hållandet. Nu ser jag att förre försvarsministern Tha-
ge G. Peterson i en artikel i Expressen utropar: Rege-
ringen håller på att smyga in Sverige i Nato!
Vi har från vårt håll försökt lyfta upp Natofrågan.
Nu är det också på gång att vi ska få partiöverlägg-
ningar när det gäller själva doktrinen, som vi har
upprepat under så många år men som ju har spelat ut
sin roll.
Med vårt medlemskap i EU lämnade vi uttryckli-
gen den traditionella neutralitetspolitiken bakom oss.
Som medlem i EU kan Sverige aldrig stå neutralt
inför en extern aggression mot en annan medlem i
EU. Som medlem av de fria demokratiska staternas
gemenskap anser vi att Sverige inte heller skulle
kunna stå neutralt vid en extern aggression mot någon
av våra tre baltiska systernationer.
De europeiska demokratiernas säkerhet har under
årtionden garanterats av Nato. Detta samarbete mel-
lan USA och Europa är viktigt också i framtiden. En
ny svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att
Sverige aktivt ska bidra till att skapa en alleuropeisk
fredsordning.
I vårt eget närområde skulle det vara av stor bety-
delse om Sverige, de tre baltiska staterna och Finland
- vilket självfallet förutsätter att det finska folket så
önskar - blir medlemmar av Nato i nästa utvidg-
ningsomgång. Sverige ska därför, i likhet med de tre
baltiska staterna, omgående söka medlemskap i Nato.
Förutsättningarna för en svensk säkerhetspolitik
har förbättrats drastiskt under de senaste decennierna.
Upplösningen av Sovjetunionen, och alldeles särskilt
Estlands, Lettlands och Litauens återkomst som fria
och demokratiska stater vid Östersjöns sydöstra kust,
har skapat ett säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde
som i gynnsamhet saknar historiskt motstycke. Det är
därför en huvuduppgift för svensk utrikes- och säker-
hetspolitik att göra allt för att medverka till att de tre
baltiska staterna integreras så fullständigt som möjligt
i de framväxande europeiska samarbetsstrukturerna.
Sveriges, och för den delen hela Europas, säkerhet
är i allra högsta grad beroende av en gynnsam ut-
veckling i Östersjö- och Barentsområdet. Arbetet för
att förbättra miljön, kärnsäkerheten, ekonomin, kam-
pen mot internationell brottslighet m.m. i regionen är
avgörande för säkerheten i vårt land. Därför är det
angeläget att vi gör stora satsningar för att stärka
samarbetet mellan länderna kring Östersjön.
Folkpartiet har i en motion 1999 yrkat på att Sve-
rige ska ansöka om medlemskap i Nato. Folkpartiet är
ensamt om ett sådant yrkande här i riksdagen, men
jag har förstått av vissa inlägg här att det finns stor
sympati för denna tanke. Jag skulle vilja fråga Mode-
raternas partiledare Bo Lundgren om Moderaterna är
beredda att stödja Folkpartiets motionsförslag i utri-
kesutskottet. Det är under behandling nu. Det har
tagit en hel del tid. Förslaget lades som sagt fram
1999 men ska behandlas nu under våren. Det skulle
vara intressant att få ett besked på den punkten.
Jag skulle också vilja komma in lite mer på de
globala, övergripande frågorna, solidaritetsfrågorna.
Folkpartiet menar att de vilar på fyra grundpelare: en
tydlig demokratiprofil i utrikes- och biståndspoliti-
ken, frihandel, ett ökat bistånd samt reformering av
FN. Reformeringen av FN har jag varit inne på tidiga-
re. Jag skulle vilja nämna någonting om den tydliga
demokratiprofilen.
I deklarationen som utrikesministern läste upp står
det att utvecklingssamarbetet är ett verktyg för
mänskliga rättigheter och demokrati, och det stäm-
mer. Jag skulle också vilja vända på det och säga att
demokrati och mänskliga rättigheter är verktyg för
utveckling. Det är just därför som Folkpartiet länge
har strävat efter att vi skulle få en utredning - och nu
är en sådan på gång, nämligen GLOBKOM-utred-
ningen om biståndet - där vi poängterar just detta att
det övergripande målet för utvecklingssamarbetet
med fattiga länder och andra länder är demokrati och
mänskliga rättigheter. Om vi inte har demokrati, om
inte folket får säga sitt i fria val med flerpartisystem
osv., får vi ingen stabil utveckling. Det visar det ena
exemplet på det andra.
Detta går också hand i hand med den andra punk-
ten jag tog upp, nämligen vikten av att vi får frihan-
del. Det slog mig när jag lyssnade på utrikesministern
att ordet frihandel över huvud taget inte finns med i
deklarationen. Det står mycket om att ta bort tullar
osv., men finns det någon anledning till att man inte
vill ta just ordet frihandel i sin mun? Socialdemokra-
terna och Folkpartiet strävade ju i början av det här
seklet mycket efter frihandel. Jag hoppas att den in-
ställningen, att frihandel är det som ger utveckling,
lever kvar.
Vi kan ta exempel utifrån världen och se hur slut-
na ekonomier fungerar gentemot öppna ekonomier.
Vi kan ta Sydkorea och Nordkorea, två länder som
ligger alldeles intill varandra. Sydkorea har fått en
enormt fin utveckling, medan Nordkorea är ett av
världens fattigaste länder. Vi kan ta Taiwan och Kina.
Vi kan ta många sådana exempel som visar frihan-
delns betydelse.
Jag ska i nästa omgång komma in lite grann på
andra frågor som jag inte hinner med nu. Men jag
skulle så här på slutet vilja ställa en fråga till utrikes-
ministern. Det finns ju olika argument från regerings-
sidan för att Sverige inte ska gå med i Nato. Ett är att
vi skulle tappa vår profil ute i världen. Vi skulle inte
kunna tala med samma kraft ute i världen om vi går
med i Nato när det gäller nedrustning, globalt samar-
bete osv. Vi skulle vara låsta på något sätt. Jag delar
inte den uppfattningen. Jag vill fråga utrikesminis-
tern: Är t.ex. Norges medlemskap i Nato ett hinder
för att landet nu kan bidra till internationellt freds-
samarbete? Är Danmarks Natomedlemskap ett hinder
för Danmark när det gäller att bistå de baltiska stater-
na i deras arbete med att bygga en stabil och demo-
kratisk ekonomi? Vari ligger hindret i de här länder-
na, dvs. motsvarande hinder som vi skulle möta om vi
var med i Nato? Det skulle jag vilja ha utrikesminis-
terns kommentar till.
Jag skulle vilja avsluta med en kommentar till
Lars Ohly, som hade ett mycket bra inlägg om inter-
nationell solidaritet. Jag förväntar mig att Vänster-
partiet också lever upp till detta när vi ska anslå
pengar till det internationella solidaritetsarbetet och
inte placerar Sverige på en historiskt låg nivå till-
sammans med regeringen.

Anf. 7 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! I den utrikespolitiska deklarationen
från regeringen kan vi bl.a. läsa att Sverige nu för
första gången är ordförande i EU och att vår uppgift
är att i hela unionens intresse driva dess arbete framåt
och vara dess röst utåt. Min fråga är: Kan inte den här
rösten utåt för hela unionen innebära en begränsning
av röstresurserna från svenskt håll? Eller ställer sig
utrikesministern på barrikaderna för en rättvis världs-
ordning, och ställer sig Frankrikes Chirac i så fall
bakom utrikesministern?
Jag tycker att det här är intressant. När man är ute
och reser i världen i dag och träffar företrädare för
organisationer, politiker osv. får man ofta höra Olof
Palme nämnas när man pratar om Sverige. Det är
uppenbarligen så att Olof Palme gjorde sig känd just
för att ställa sig på barrikaderna för en rättvis världs-
ordning och för de fattiga länderna. Sedan har det
varit ganska tyst. Det skulle vara intressant om utri-
kesministern nu - för vi har ju förstått att det är en
stor möjlighet att få vara ordförande i EU - tar chan-
sen och axlar Olof Palmes mantel på den internatio-
nella arenan.
På en enda jord med begränsade resurser är vi alla
beroende av varandra. Ansvaret för tillståndet i värl-
den är gemensamt. Vår livsstil och vårt sätt att leva
påverkar andra människors möjligheter att leva på vår
enda jord. Det är allas vårt ansvar att verka för en
utjämning och en rättvis fördelning av jordens resur-
ser. Alla människor borde få sina grundläggande
behov tillgodosedda.
Men orättvisorna är stora, och klyftorna mellan
rika och fattiga har inte minskat utan ökat. Målet att
halvera världens fattigdom till år 2015 är ett mycket
bra mål och borde vara en självklarhet. Men om man
följer händelseförloppet och sifferstatistiken över vad
som händer i världen känns det ibland som att det där
målet och dagens politik inte hänger ihop. 1,2 miljar-
der människor har mindre än tio kronor om dagen att
leva av - 1,2 miljarder!
Varje dag dör över 30 000 barn av orsaker som till
största delen kunde ha förhindrats. Många dör i sjuk-
domar som vi i den rika världen för länge sedan har
lärt oss bota.
1,2 miljoner kvinnor och barn tvingas prostituera
sig varje år.
De 20 % av jordens befolkning som bor och lever
i i-länder förbrukar 80 % av jordens resurser. Kvar
blir 80 % av jordens befolkning som ska livnära sig
på de 20 % av resurserna som återstår. Detta är na-
turligtvis inte hållbar utveckling. Detta är inte rättvis
fördelning.
Världen står inför gigantiska utmaningar i form av
en kraftig befolkningsökning, en accelererande miljö-
förstöring, minskande bördighet, brist på vatten och
en snedvridning av livsmedelsförsörjningen. Konkur-
rensen om jordens resurser skapar stora spänningar
och konflikter. Brist på rent vatten och klimatföränd-
ringar är två stora miljöhot som kräver politiskt ledar-
skap och vilja att vidta åtgärder, även om det kortsik-
tigt leder till protester.
För att klara av detta behövs nya lösningar när det
gäller energiproduktion, energianvändning, transport-
system samt industri- och livsmedelsproduktion. Om
alla ska kunna leva på samma standard måste resurs-
förbrukningen per capita i västvärlden minska mar-
kant. I ett globalt miljö- och rättviseperspektiv är det
därför nödvändigt att den rika världen skyndar på mot
kretsloppssamhället. Det är därför för mig något för-
vånande att utrikesministern vad gäller miljöfrågorna
säger att vi måste komma till rätta med miljöproble-
men. Att städa upp i miljöproblemen behövs natur-
ligtvis, men det räcker inte för att uppnå hållbar ut-
veckling. Det behövs krafttag för att förändra sam-
hället så att vi inte ser miljön som ett problem, utan
ser miljön som den som kan ge oss möjligheter att
leva på vår jord, under förutsättning att Brundtland-
kommissionens synpunkter och idéer om hållbar
utveckling ses som en viktig del i allt samhällsbyg-
gande.
Förutsättningarna för hållbar utveckling, utrikes-
ministern, är inte att komma till rätta med mil-
jöproblemen, utan det är att på allvar inse att vi är en
del av miljön och att vi måste leva av och med mil-
jön.
Det är bra att regeringen har sagt att miljöfrågorna
tillhör de viktiga frågorna under ordförandeskapet,
och vi ser fram emot att få tydliga förslag både på
klimatområdet och på kemikalieområdet. Nyligen
kom en ny larmrapport från FN:s expertgrupp som
återigen varnade för klimatförändringarna. Det krävs
handling innan det är för sent, för rapporten pekar
inte på hållbar utveckling utan på kommande kata-
strofer. Trots att vi vet att klimatförändringen kan
leda till att stora delar av de kustnära områdena, som
också är de befolkningstätaste, riskerar att hamna
under vatten och att det skulle leda till att många
människor skulle tvingas fly för att inte bli dränkta, så
saknas politisk vilja från världens regeringar att vidta
nödvändiga åtgärder för att minska utsläppen av
växthusgaser. Förutom att det redan i dag finns alltför
många människor som tvingas fly skulle klimatför-
ändringarna orsaka en mängd miljöflyktingar. Och
vart skulle de ta vägen med nuvarande politik?
När FN:s generalsekreterare Kofi Annan besökte
Sverige tog han upp EU:s flyktingpolitik. Han vädja-
de till Sverige att arbeta för en humanare flyktingpo-
litik än den som i dag råder inom EU.
I går kunde man se ett reportage i TV om en kvin-
na från Iran som trots att hon hotades att bli dödad
om hon skickades tillbaka till Iran inte kunde få stan-
na i Sverige. Var finns humaniteten i flyktingpoliti-
ken i dag? Sträcker den sig bara till att fördöma regi-
mer som bryter mot FN:s deklarationer om mänskliga
rättigheter, inte till att ta ansvar för dem som drabbas?
Det är viktigt att den politik som regeringen vill
föra hänger ihop vad gäller ord och handling och att
vackra ord också följs av ett aktivt handlande. Är det
så i dag, att ord och handling hänger ihop? Jag tycker
att det inte alltid är så.
Ta frågan om fred och nedrustning och export av
vapen. Är det freden och nedrustningen som är det
viktiga i regeringens politik, eller är det att gynna vår
egen vapenindustri?
I regeringsdeklarationen säger utrikesministern att
den militära alliansfriheten gör det möjligt för oss att
vara drivande i arbetet för kärnvapennedrustningen.
Det låter jättebra, tycker jag. Sverige borde verkligen
vara pådrivande för en avrustning, men nyligen lade
ju regeringen fram en proposition till riksdagen som
bygger på att vi ska ha ett samarbete inom vapenin-
dustrin med bl.a. Europas två kärnvapenstater Frank-
rike och England. Går verkligen detta att förena? Å
ena sidan säger sig regeringen arbeta för kärnvapen-
nedrustning, å andra sidan vill man ha en gemensam
vapenindustri som producerar en del av kärnvapnen.
Åtminstone jag känner en mycket stor oro för att
ord och handling inte hänger ihop och att trovärdig-
heten för svensk nedrustningspolitik går förlorad i
ivern att få vara med och samarbeta på vapentek-
niksidan.
Det är också intressant att notera att utrikesminis-
tern nu vill se över formuleringen om alliansfriheten
och därför tänker inbjuda partierna till överläggningar
om den formulering som skrevs 1992. Samtidigt
anser tydligen regeringen att alliansfriheten inte ska
överges utan är en tillgång för Sverige. Vad är det
som ska ändras på och ses över om nu alliansfriheten
är en tillgång? Är det i praktiken så att Nicefördraget,
som regeringen gått med på, inte ger oss utrymme för
en svensk alliansfrihet, att vi från Miljöpartiets sida,
som kritiserat regeringen för att EU-anpassa säker-
hetspolitiken, nu får rätt och att Nicefördraget innebär
en förändring av doktrinen om alliansfriheten?
Ja, nog är det svårt att se hur alliansfriheten, som
mycket riktigt har ett starkt stöd bland svenska folket,
ska kunna kvarstå med gemensam säkerhetspolitik
och gemensam försvarsindustri. Är det inte dags att
regeringen talar klartext om vad Nicefördraget får för
konsekvenser för alliansfriheten?
Det är 1,2 miljarder människor som har mindre än
10 kr per dag att leva på. En stor del av dessa svälter.
Att bekämpa fattigdomen, och ha det som övergri-
pande mål i svensk biståndspolitik, måste naturligtvis
få till konsekvens att övrigt agerande följer av detta.
En viktig del är att skriva av de fattiga ländernas
skulder. Här kan vi fortfarande se hur nettoflödet av
ekonomiska resurser går från fattiga länder till rika.
Sverige måste därför på ett mycket aktivt sätt arbeta
för att avskriva skulderna för de fattiga länderna.
En annan viktig förutsättning för att minska fat-
tigdomen är att införa rättvisare handelsregler. Det är
tragiskt att konstatera att EU-länderna inte ens kunde
ge tullfrihet till de s.k. MUL-länder, att EU:s egna
socker-, ris-, och bananintressen var viktigare för
uppgörelsen än att ge förutsättningar för de allra fatti-
gaste länderna. Det visar på problemet med intressen
inom EU kontra behoven för andra delar av världen.
Jag hoppas verkligen att regeringen under ordföran-
deskapet kan se till att det här får en lösning och att
de allra fattigaste länderna får möjlighet att på ett
rättvist sätt också kunna handla med EU-länderna.
Det som är mycket positivt i den här skrivelsen är
att regeringen under våren ska lägga fram ett förslag
om hur EU långsiktigt ska kunna stärka Afrika för att
bygga upp och för att lösa konflikter. Det finns ett
stort behov av att Afrikas länder får ökad uppmärk-
samhet internationellt och också får hjälp. Demokra-
tiska republiken Kongo, Kongo-Kinshasa, där åt-
minstone fem länder är involverade i konflikten, lider
enormt. Dess befolkning har verkligen behov av både
fred och humanitär hjälp. Nöden är enormt stor, och
svälten är stor i detta annars så rika land.
Det finns en hel del andra länder som också behö-
ver svensk uppmärksamhet. Det kan vara intressant
att höra om detta nu när utrikesministern får möjlig-
het att tala om vilka länder man ska försöka lyfta upp
på EU-mötena för att öka uppmärksamheten på beho-
vet av insatser.

Anf. 8 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Årets utrikesdeklaration har ett tyd-
ligt globalt perspektiv. Vi ser EU som en möjlighet
för global rättvisa. Vi använder därför ordförande-
skapet för att arbeta för mänskliga rättigheter, bättre
bistånd, skuldavskrivning och bättre tillträde för fatti-
ga länder till EU:s marknad.
Här kan vi också se hur EU och Sverige kan sam-
verka, för att anknyta till Holger Gustafssons frågor,
när det gäller mänskliga rättigheter i t.ex. Iran. Där
kan vi stödja reformprocessen samtidigt som vi ge-
mensamt protesterar mot de övergrepp som tyvärr har
blivit allt vanligare på senare tid.
Vi kan också gemensamt driva på rätten för
falungong att demonstrera i Kina. Vi kan gemensamt
inom EU se till att vi får en utbildning i mänskliga
rättigheter och genomföra alla de andra krav som står
på vår lista när det gäller Kina och mänskliga rättig-
heter. Samtidigt kan vi gemensamt med andra EU-
länder kraftfullt protestera mot förtryck, övergrepp
och dödsstraff.
Gemensamt inom EU kan vi också sätta de glo-
bala miljöfrågorna högt, något som Miljöpartiet borde
välkomna i stället för att ställa sig vid sidan av.
Eller låt mig ta upp en fråga som flera har varit
inne på, frågan om Afrika, Kongo. Sverige har varit
en stor humanitär biståndsgivare. I samverkan med
EU kan vi nu inte bara arbeta med biståndet utan
också se över möjligheten till vapenembargo och
internationell samordning av insatserna. Vi kan
skicka ned EU:s sändebud för att försöka hjälpa till
att få slut på striderna. Så vi ser tydligt EU-
ordförandeskapet som ett stöd för de fattigaste, som
en hjälp för de förtryckta.
I det sammanhanget tyckte vi också att det vara
bra att Kofi Annan tog upp flyktingfrågorna. Princi-
perna om en generös flyktingpolitik har vi ju kommit
överens om i EU. Men för att verkligen förverkliga
detta återstår det tyvärr alltför lång väg. Därför blir
det här en viktig fråga när de ansvariga ministrarna
från alla EU-länder träffas i Stockholm i slutet av den
här veckan. Vi hoppas att Kofi Annans ord ska vara
en vägledning för det mötet.
Jag kan alltså hålla med de föregående talarna när
det gäller den globala problembilden. Men jag tycker
att det är viktigt för Marianne Samuelsson och Lars
Ohly att se den oerhörda möjlighet som EU utgör när
det gäller den internationella solidariteten och det
internationella samarbetet. Kom med i det arbetet i
stället för att ställa er vid sidan om!
Herr talman! Sedan skulle jag vilja beröra säker-
hetspolitiken. Regeringen och en bred majoritet av
både det svenska folket och ledamöterna i Sveriges
riksdag vill behålla alliansfriheten. Det vill vi för att
vi anser att alliansfriheten hjälper oss att ha ett bra
säkerhetspolitiskt läge i norra Europa och för Sverige.
Vi får en handlingsfrihet. Vi får möjlighet att aktivt
driva kärnvapennedrustning, något som faktiskt inte
ens våra grannar Norge och Danmark har. De kan
t.ex. inte vara medlemmar i Ny Agenda-initiativet.
Några säkerhetspolitiska debattörer, liksom delar
av Folkpartiet och Moderaterna, vill ha medlemskap i
Nato. Jag tycker att Bo Lundgren har ett ansvar att
förklara för svenska väljare varför man vill byta
svensk säkerhetspolitik. Varför vill man byta linje?
Vi har redovisat varför vi vill ha kvar den svenska
alliansfriheten; för att det är ett bra säkerhetspolitiskt
läge, för att vi har en handlingsfrihet och aktivt kan
driva kärnvapennedrustningen. Varför vill ni byta?
Jag kan instämma i K-G Biörsmarks fråga tidigare.
Ni har varit ganska, låt mig säga, suddiga på denna
punkt. Vill ni att Sverige ska begära inträde? Ska vi
begära inträde ensamma? När ska vi begära inträde?
Jag tycker att ni kan börja ge svar på frågorna.
Låt mig också fråga: Hur stärker det säkerheten
för Sverige och norra Europa? Hur stärker det säker-
heten att Sverige som Natomedlem skulle försvara en
offensiv kärnvapendoktrin? Enligt Natos regler ska
medlemmar nämligen försvara, nu läser jag innantill,
principen om kärnvapenavskräckning och den cent-
rala roll kärnvapnen spelar för alliansens strategi
enligt dess strategiska koncept. Hur ökar Sveriges och
norra Europas säkerhet för att Sverige offensivt skulle
driva kärnvapendoktrinen? Svara på det, Bo Lund-
gren och K-G Biörsmark!
Sedan har vi också diskussionen från Lars Ohlys
sida. Han säger att vi överger en säkerhetspolitisk
linje. Det gör vi inte, Lars Ohly. Vi överger inte alli-
ansfriheten, tvärtom. Däremot anser vi att formule-
ringen bättre ska anpassas till den verklighet som vi
lever i. Vi ser att det kalla kriget har tagit slut. Vi kan
se EU:s utveckling och att vi själva har blivit med-
lemmar i EU. Vi kan se att vi har en säkerhetspolitisk
situation som är mycket trygg i norra Europa. Tanken
på ett invasionshot är i princip borta.
Verkligheten är alltså mycket bredare än att vi ska
kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområ-
de. För att kunna tillgodose denna bredare beskriv-
ning av den svenska säkerhetspolitikens syfte tycker
vi att det är viktigt att vi ser över den här formule-
ringen.
Lars Ohly citerade tidigare Olof Palme. I så fall
vill jag gärna också citera Olof Palme, Lars Ohly.
Så här sade Olof Palme redan 1971:
Om vi ska kunna leva upp till vårt europeiska an-
svar och spela en roll i Europa krävs det att vi erkän-
ner vår europeiska identitet. Vi kan inte ställa oss
utanför den europeiska verkligheten. Vi kan inte föra
en politik som efter våra förutsättningar främjar av-
spänningens och det fredliga samarbetets sak om vi
samtidigt försöker hålla en distans till utvecklingen i
vår världsdel. Tvärtom är det först när vi är beredda
att fullt ut bära vår del av ansvaret för Europas ut-
veckling som vi kan bidra till ett stärkande av fredens
och framstegens sak.
Jag tycker att det är en viktig utveckling som vi
ser i Europa i dag, där man med respekt för varje
lands säkerhetspolitiska val, där vissa tillhör Nato och
där vissa är militärt alliansfria, skapar en förmåga
inom EU att arbeta både förebyggande och med kris-
hantering.
Vi kan i dag se att det är många som vill vara med
i EU:s krishantering. Kofi Annan och FN ser det som
en stor tillgång och möjlighet för FN. Vi kan se att
kandidatländerna, Ryssland, Ukraina och Kanada står
på kö för att få samverka med EU:s krishantering.
Och Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ställa sig vid
sidan om. Varför?
Jag kan också se att Sverige har mycket att bidra
med i denna debatt. Vi har påbörjat det viktiga arbetet
med att ta fram mål för EU:s civila krishantering. Vi
har börjat med mål för hur många poliser vi ska kun-
na ha gemensamt i Europa att sätta in i krishärdar.
Men det handlar också om att få rättsväsen att funge-
ra, att få åklagare, domare och räddningstjänst att
fungera. Vi har satt i gång det viktiga förebyggande
arbetet - hur vi ska kunna samordna EU:s bistånd,
handel, diplomatiska och politiska åtgärder - för att
kunna agera så tidigt att väpnade konflikter inte be-
höver bryta ut. Och vi har från svensk sida varit på-
drivande i samarbetet med FN - hur EU, som nu
bygger upp resurserna, ska kunna samverka med FN
som har ansvaret, legitimiteten, för den internatio-
nella globala ordningen - att kunna ta vårt europeiska
ansvar för att bistå när det gäller katastrofer, akuta
kriser och fredsinsatser. Jag tror att EU:s insatser här
kommer att bli mycket betydande, inte bara för att
klara freden i Europa, som är väl så viktig, utan också
för att kunna ge ett ordentligt bidrag till FN och det
globala förebyggande arbetet, i krishanteringen och
för att ta ett viktigt europeiskt ansvar för den globala
freden.

Anf. 9 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Låt mig först kommentera de två
frågor som Marianne Andersson och Karl-Göran
Biörsmark ställde till mig. Jag tycker först och främst,
Marianne Andersson, att det är väldigt bra att Centern
nu klart och tydligt konstaterar att militär alliansfrihet
kan vara ett medel och att det inte är något självän-
damål. Det är mycket bra, därför att det öppnar för en
realistisk diskussion om framtiden.
Sedan ställdes frågan om Ryssland och den ma-
rinövning i maj i fjol som vi motsatte oss. Så länge
kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer och
så länge det ohyggliga kriget med dess följdverkning-
ar pågår i Tjetjenien och man inte har fått det som
man med fog kan kräva av Ryssland så tycker vi inte
att man ska genomföra bilaterala militärövningar.
Karl-Göran Biörsmark, Lars Leijonborg svarade
egentligen på frågan när vi var på Folk och försvars
konferens i Sälen förra året. Han sade:
Det är klart att man inte kan fatta beslut i frågan
om ett Natomedlemskap genom att rösta ja eller nej
till en motion i Sveriges riksdag. Det kräver en djupa-
re och mer genomgripande behandling än så.
Utrikesministerns inlägg skingrade ju inte dim-
morna kring den socialdemokratiska säkerhetspoliti-
ken. Tvärtom ökade det förvirringen. Vad är det som
Sveriges utrikesminister står och säger i riksdagens
talarstol? Jo, hon säger: Vi ska inte byta linje. Varför
byta linje? Precis så. Vi ska ha överläggningar nu för
att hitta ett modernare språk. Vi ska bara ändra for-
muleringarna. Innehållet ligger fast. Det är precis
samma innehåll som tidigare. Sedan säger utrikesmi-
nistern att vi måste göra det därför att verkligheten
har förändrats. Men det är ju inte bara språkbruket
som har förändrats, utrikesministern. Det är faktiskt
den verklighet som vi ser kring oss. Det är ju den
gamla öst-väst-konflikten som har försvunnit. Vi har
en helt annan säkerhetspolitisk situation som präglas
av att vi på ett helt annat sätt blir beroende av samar-
bete och samverkan med andra. Det är ju ogenom-
tänkt, t.o.m. otänkt, skulle man kunna säga, att reso-
nera på det viset.
Den här vilsenheten och oförmågan som regering-
en har att faktiskt se att dagens verklighet leder till att
vi inte kan säga att vi nu och för all framtid kan säga
att vi kommer att vara militärt alliansfria. Den oför-
mågan i sig leder ju till en osäkerhet. Den är omöjlig
och leder till osäkerhet. Detta gäller även försvarspo-
litiken. Minskad handlingsfrihet och ökad osäkerhet
följer ju av att man inte kan fullfölja de uppgifter som
man har med de resurser som man får. Med den bredd
i internationella uppgifter som försvaret har fått och
de andra uppgifterna som finns kvar med de föränd-
ringar som sker klarar man inte uppgiften. Och det är
ju än mer anmärkningsvärt att regeringen vill lägga
locket på i den debatten.
När Svenska Dagbladet i går publicerade slutsat-
serna i ett par rapporter, vad hände då? Tycker man
att det är vettigt att svenska folket kan få vara med i
en debatt och få underlag för en diskussion? Nej, man
ska egentligen lägga locket på, och man ska dessutom
göra personförändringar i Försvarsberedningen. Det
är resultatet. Acceptera att världen ser annorlunda ut,
och gör någonting åt den svenska inriktningen av
politiken för svenska folkets och vår säkerhets skull.
Vi ser ett Natomedlemskap som ett ganska natur-
ligt nästa steg för Sverige. De argument mot att bryta
med alliansfriheten som utrikesministern har är ju
ganska märkliga i vissa avseenden. Ett av dem var ju
att det skulle öka osäkerheten om Sverige skulle till-
höra Nato i framtiden. Det innebär ju att Danmarks
och Norges Natomedlemskap i sig innebär en osäker-
het. Detta är ju mycket märkligt. Om de baltiska län-
derna som har ansökt om Natomedlemskap, och som
jag hoppas regeringen är beredd att stötta, skulle bli
medlemmar skulle vi sitta isolerade på en ö här. Det
finns egentligen inga grundläggande raka tankar. Vi
ska byta linje. Regeringen inser att vi måste byta
linje. Men den vågar inte ta den debatten, och det är
beklagligt.
Sedan måste jag ta upp en annan fråga som jag
tycker är förvånande. Visserligen talade utrikesmi-
nistern om en nordisk identitet inom ramen för den
treenighet som också innebär det europeiska och det
globala. Men det var inte så mycket mer substans
bakom det som handlade om det nordiska. För oss är
det viktigt att intensifiera samarbetet med Danmark,
Norge, Finland och Island inom ramen för ett bredare
internationellt samarbete. För oss är det naturligt att
det nordiska rådet ska kunna användas på ett annat
och bättre sätt i framtiden, och därför bör det nordiska
rådet inbjuda de baltiska länderna att bli medlemmar
och ta del av den verksamheten.
Det ska bli intressant att höra utrikesministern
möjligen utveckla hur det kommer sig att det nu bara
är ord som ska ändras och ingen substans. Det är
mycket märkligt. Då behöver vi ju knappt ha några
överläggningar. Jag ser fram emot överläggningar för
att diskutera den nya verkligheten och den faktiska
förändring som krävs. Det är det som vi måste disku-
tera i överläggningarna.
Vart tog Norden vägen? Ska vi bredda och för-
djupa samarbetet med de nordiska länderna? Och är
regeringen villig att medverka till att bredda det nor-
diska rådet och att inbjuda de baltiska länderna att bli
medlemmar?
Allra sist: Frihandel är något väsentligt och vik-
tigt, oavsett hur orden används. Men det som oroade
mig i en diskussion i TV för några veckor sedan med
Göran Persson var att när jag två gånger ställde frå-
gan om regeringen kommer att ta initiativ till att
verkligen få i gång frihandelssamtal och överlägg-
ningar med den nya amerikanska administrationen
och jobba hårt, så fick jag egentligen inga konkreta
svar. Och tyvärr har det funnits signaler inom EU
som är lite besvärande. Skulle utrikesministern vilja
utveckla också den frågan?

Anf. 10 LARS OHLY (v):
Herr talman! Man ska inte laga det som inte är
sönder. Regeringen intar två oförenliga ståndpunkter
samtidigt i sin säkerhetspolitiska diskussion. Å ena
sidan vill man ändra säkerhetspolitiska doktriner och
har t.o.m. inbjudit de svenska partierna till överlägg-
ningar om det. Å andra sidan menar man att det inte
är regeringens ansvar att förklara varför man vill
ändra linje, utan det är andra som förespråkar föränd-
ringar som har till ansvar att förklara att man vill byta
säkerhetspolitisk linje. Självklart, det ansvaret har alla
som förespråkar ändringar eller det nuvarande.
Men det intressanta just nu är att regeringen säger
att den svenska neutralitetspolitiken har varit ett pro-
blem. Är det inte rimligt att fråga sig. Vad är det i den
svenska neutralitetspolitiken som har lett till pro-
blem? Vad är det som har inneburit att vi inte kunnat
föra den politik som vi har velat? Vad är det i den
nuvarande formuleringen som omöjligen kan förenas
med Sveriges framtida säkerhetspolitik? Att hänvisa
till att det kalla kriget inte längre finns duger inte.
Den svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken
hänger intimt samman med men har aldrig enbart
varit förknippade med den gamla ordningen i Europa,
utan det har tvärtom varit en medveten utmejsling av
en linje som har gett Sverige självständighet, obero-
ende och handlingsfrihet. Det är faktiskt inte bara
andras ansvar att förklara varför man ger upp gamla
föreställningar. Det är faktiskt regeringens ansvar att
förklara varför man vill laga något som inte är sönder.
Herr talman! Den eurocentrering som jag varnade
för i mitt huvudanförande är alltför tydlig i Bo Lund-
grens anförande här i dag. I sitt huvudanförande tog
Bo Lundgren upp två saker som möjligtvis skulle
kunna anknytas till något större synsätt än enbart det
europeiska och inbland tyvärr enbart det EU-mässiga.
De två var dels förhandlingar inom WTO för ökad
frihandel, dels några korta välvalda ord om konflik-
terna i Afrika. Det globala perspektivet fanns över
huvud taget inte. Synsättet som innebär det gemen-
samma ansvaret för hela världens utveckling, för de
strukturella problemen, för underordningen av kvin-
nor, för fattigdomen i världen lyste med sin frånvaro.
I stället förde Bo Lundgren en lång diskussion som,
efter vad jag minns, aldrig från moderaternas sida
utmynnat i ett så tydligt ställningstagande för ett
svenskt Natomedlemskap. Detta Nato som försvarar,
som utrikesministern så riktigt påpekade, principen
om kärnvapenavskräckning, som bygger sitt försvar
på innehav av kärnvapen, vill samtidigt inte bara
moderaterna utan också regeringen arbeta allt intima-
re samman med. Man vill bygga upp gemensamma
strukturer mellan den europeiska unionen och Nato.
Man har redan bestämt att man ska ha regelbundna
återkommande möten på ganska hög nivå. Man utar-
betar olika former och strukturer för samarbete med
det Nato som ibland ses som ett stort hinder för kärn-
vapennedrustning och en radikal politik av den
svenska regeringen men som ibland ses som en garant
för säkerheten i Europa. Så här sade utrikesministern
i sin deklaration: "Den transatlantiska länken, och en
fortsatt stark amerikansk roll i Europa och vårt nä-
rområde, är av stor betydelse för såväl Sveriges som
Europas säkerhet. - - - Det transatlantiska samarbetet
vilar på stor värdegemenskap ." Värdegemenskap
om vad? Om konfliktlösning? Om kärnvapenav-
skräckning? Om synen på dödsstraffet? Vad bygger
denna värdegemenskap på?
Jag noterar också att utrikesministern i sin dekla-
ration inte nämnde den sista kvarvarande kolonin
Västsahara och att vi dessvärre då inte kan förvänta
oss ett starkt svenskt agerande mot den marockanska
annekteringen. Jag tycker att det är sorgligt. Jag tyck-
er att det skulle vara ett utmärkt tillfälle att använda
det svenska EU-ordförandeskapet till att driva på för
en fredlig lösning som måste innefatta en folkomröst-
ning bland det västsahariska folket.
Jag har också uppmärksammat en formulering i
deklarationen som jag hoppas inte innebär att rege-
ringen numera inte vill ställa upp på kraven på en
folkomröstning om den monetära unionen. Formule-
ringen är att ett svenskt medlemskap i EMU ska
"underställas svenska folket". Det rimliga är väl att
man också talar om hur detta ska ske. Är det svenska
folkets rätt att i en folkomröstning och i en demokra-
tisk kampanj inför en folkomröstning ta ställning till
EMU-medlemskap, eller anser utrikesministern att
detta ska avgöras av enbart Sveriges riksdag utan den
breda demokratiska förankring som en folkomröst-
ning medför?

Anf. 11 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Det går an för utrikesministern att
tala högt och intensivt om att Sverige nu har mycket
att bidra med i internationella sammanhang och i
arbetet med att skapa förståelse människor emellan.
Men detta motarbetar man ju i regeringen genom att
riva broar när man stänger ambassader, som på ett
utomordentligt betydelsefullt sätt kan ge information
och kunskap om våra grannar, om dem vi behöver
arbeta tillsammans med.
Kan jag inte, utrikesministern, få svar på den frå-
ga jag har ställt: Har ni redan börjat att montera ned
de ambassader som jag nämnde?
Herr talman! Jag vill gå vidare och fokusera på de
områden som vi kristdemokrater tycker är så viktiga
att EU-ordföranden går vidare med och åstadkommer
resultat med under den här sexmånadersperioden.
Det gäller förhandlingarna med kandidatländerna,
som nu bör gå in i ett avgörande skede under våren.
Det har också utlovats under Sveriges ordförande-
skap. Sedan ska man avsluta dem med några länder.
Det är inte dags att pruta på detta än. Sverige bör vara
drivande för reformer av struktur- och jordbrukspoli-
tiken i unionen med målet att göra en radikal omdis-
ponering av resurser från de största nettobidragsmot-
tagarna till de nya medlemsländerna. Det finns oro-
ande tecken på att viljan att ta sitt ansvar för Europas
återförening är i avtagande i flera länder och bland
flera regeringar. Det är oroande. Det är med oro för
sysselsättning och ökad kriminalitet som ligger i
botten på den här oron hos många regeringar. Därför
är det vår plikt att som ordförandeland visa på den
historiska möjlighet som nu finns att återförena Euro-
pa. Tempot i förhandlingsprocessen får inte leda till
att den politiska opinionen i kandidatländerna vänds i
en Europafientlig riktning på grund av en långbänk.
Tyvärr stärks sådana tendenser av förslag som kan
låta kandidatländerna få vänta i sju år med den fria
rörligheten i vissa fall. De politiska och ekonomiska
Köpenhamnskriterierna är till stora delar redan upp-
fyllda, och EU-lagstiftningen är på god väg att imp-
lementeras. Men mina farhågor berör snarare kandi-
datländernas relationer med världen utanför EU. Har
man beredskap för att ta emot flyktingar? Hur blir
normerna för flyktingarnas rättigheter i de olika kan-
didatländerna? Risken är faktiskt överhängande att de
här länderna kommer att få ta en stor del av ansvaret
för nödlidande människor som söker sig till Europa
men som inte når längre än till de här gränsande län-
derna.
En annan fråga som gäller säkerhet och trygghet
är beroendet av gränsövervakning i kandidatländerna.
Kan vi vara säkra på att den organiserade brottslig-
heten och smugglingen inte får sin önskedröm upp-
fylld i området mellan Narva och Istanbul, att det blir
tillräckligt övervakat, att det inte kommer att vara
perforerat med kryphål för maffian? Här måste EU
hjälpa till, inte minst genom att involvera kandidat-
länderna i det rättsliga polisiära samarbetet på ett
tidigt stadium.
Kandidatländerna gränsar till minst sagt instabila
regioner, där vi kan ha kort tid på oss och där det kan
produceras verkligt allvarliga politiska kriser. Då
måste kandidatländerna vara förberedda på att sam-
verka med EU:s olika krishanteringsförmågor.
Herr talman! Vad gäller Ryssland och Tjetjenien
är jag övertygad om att EU har mycket att vinna på
att lyfta fram en nordlig dimension i samarbetet, dels
för att tillgodose EU:s intresse av politisk stabilitet i
Östersjöområdet, dels för att förbättra EU:s relation
och samarbete ekonomiskt och marknadsmässigt
inom detta närområde.
Två politikområden är av stor betydelse, och det
är naturligtvis säkerhetspolitiken och miljösamarbetet
i Östersjön. Relationerna med Ryssland är naturligt-
vis centrala för EU. Det är en stor utmaning att ut-
veckla goda ekonomiska och politiska relationer med
Ryssland, samtidigt som integrationsprocessen med
kandidatländerna fortsätter. EU-expansion och för-
djupning kan uppfattas som ett hot mot ryska intres-
sen.
Speciellt Kaliningradområdet förtjänar uppmärk-
samhet med tanke på betydelsen av ett fungerande
ekonomiskt utbyte och av att vi i framtiden ska slippa
se taggtråd o.d. i framtiden mellan länder som tidiga-
re har varit öppna. En dialog bör föras med Ryssland
om agerandet vid internationella kriser och om hur
samarbetet i krishanteringen ska ske. Politiskt måste
alla vägar utnyttjas för att fördjupa dialogen och sam-
arbetet inom ramen för EU-strategin med Ryssland.
Det gäller i ett långt perspektiv att hålla dörren öppen
till den europeiska värdegemenskapen för hela Ryss-
land.
Utrikesministern! Lägg inte ned ambassader! Vi
behöver dem i dag, och vi kommer att behöva dem i
framtiden.

Anf. 12 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Först till Bo Lundgren: Jo, det är
sant att vi ser alliansfriheten som ett medel och inte
som ett självändamål, men vi menar också att allians-
friheten har mycket stor betydelse för fred och säker-
het i vår del av Europa, och att den därför är ett
mycket viktigt medel. Glöm inte bort att också Fin-
land är alliansfritt! När vi ser relationen till Ryssland
i det perspektivet framstår det inte som så enkelt att
överge alliansfriheten.
Dessutom kan vi inte se att säkerheten i vår del av
Europa på något sätt skulle öka om vi skulle gå med i
Nato. Så tro inte att vi kommer att ändra oss så lätt i
den frågan!
När det sedan gäller militärt samarbete med
Ryssland vill jag säga att vi har samma uppfattning
om kränkningar av mänskliga rättigheter i Tjetjenien.
Vi tror ändå att ett samarbete även på det militära
området leder till förbättringar också när det gäller att
motarbeta kränkningar av mänskliga rättigheter. Vi
har lite avvikande syn på vilka effekter ett sådant här
samarbete har, men vi har fått besked om hur mode-
raterna ser på det.
Jag övergår nu till några frågor till Anna Lindh
som jag inte hann med i mitt förra anförande. Det
handlar först om kärnvapnen och USA.
Även om hotet från kärnvapnen starkt minskat
finns dessa kvar, och de är fortfarande en viktig fak-
tor i den internationella säkerhetspolitiken. De se-
naste åren har det internationella nedrustningsarbetet
mött en rad bakslag. Att nedrustningssträvandena
ändå inte helt gått i baklås fick vi dock glädjande
besked om på förra vårens översynskonferens om
icke-spridningsfördraget.
När nu kärnvapenmakterna åtagit sig att helt eli-
minera sina kärnvapenarsenaler måste de svenska
ansträngningarna och det internationella trycket foku-
seras på att avkräva kärnvapenstaterna en tidtabell för
denna nedrustning av såväl strategiska som taktiska
kärnvapen. Men dessa strävanden underlättas inte
direkt av USA:s ambitioner att bygga upp ett natio-
nellt missilförsvar. Tvärtom har dessa planer gett
hotet från massförstörelsevapnen ökad aktualitet. Vi i
Centerpartiet anser att Sverige starkt bör kritisera
planerna på ett sådant försvar.
Hur man ska uppfatta att president Bush till ny
försvarsminister utsett Donald Rumsfeld, mannen
bakom rapporten som rekommenderade USA att som
ett led i att skydda sig mot nya hot borde anskaffa en
robotsköld, återstår väl att se. I helgen fick vi dock en
klar uppfattning om dennes ambition i detta avseende
då han i mycket starka ordalag försvarade Washing-
tons planer på ett försvar mot anfallande kärnrobotar.
Min första fråga är: Vad gör utrikesministern och
vad gör och tänker man göra inom EU-kretsen för att
förhindra att dessa planer realiseras?
Jag tänker också ta upp några länderfrågor. Utri-
kesministern och jag har många gånger haft debatter
om Turkiet. Det är det ansökarland som har den
längsta vägen att gå i fråga om mänskliga rättigheter.
Det gäller dels att vara mycket bestämd mot Turkiet,
dels att inleda en konstruktiv process för att medverka
till förbättringar. Jag vet att vi är överens om det.
Jag vet att Sida håller på att utarbeta en strategi
för Turkiet. Det har vidare funnits signaler om att
också UD skulle utforma något slags strategi för
Turkiet. Jag vill fråga utrikesministern hur det går
med det. Kanske är det lämpligt att, om möjligt, se-
dan Turkiet inom kort har gett sitt svar på EU:s krav
driva på för att EU ska utforma en sådan mycket
tydlig strategi med klara steg framåt som måste upp-
fyllas. Jag tror inte att det går att bara kräva mänskli-
ga rättigheter. Det måste vara mycket mer konkret.
Jag vill också ta upp valet i Israel. Osäkerheten
om vad som ska hända med fredsprocessen är där
stor. Jag förutsätter att Sverige är pådrivande när det
gäller att fredsprocessen ska upprätthållas och gå
vidare.
Jag vill dock även ta upp en konflikt som inte har
uppmärksammats lika mycket som konflikten i Mel-
lanöstern men som ändå varit mycket långvarig,
nämligen den som gäller Västsahara. Det är en bort-
glömd konflikt, som berör ett litet folk i Saharas öke-
nområden som har levt i flyktingläger i 25 år.
Det fanns inte med någonting i den utrikespolitis-
ka deklarationen om Västsahara, vilket jag beklagar.
De här människorna har väntat på att få en folkom-
röstning om sin tillhörighet. Det har fastställts datum
för en sådan, men det har skjutits upp, och det har
sedan fastställts nytt datum som också har skjutits
upp. Man har hela tiden obstruerat mot en lösning.
Det fanns en del hopp om att någonting skulle hända
när en ny kung kom till makten i Marocko, men det
har visat sig att det absolut inte är så, kanske snarare
tvärtom, att Marocko nu skärper sin attityd till Väst-
sahara.
Det är kanske också optimistiskt att tro att det ska
bli en folkomröstning 2002, som är det senaste aktu-
ella datumet.
Vad gör Sverige för att få till stånd en lösning av
Västsaharaproblemet under den tid när vi är ordfö-
randeland i EU?

Anf. 13 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Först vill jag lite kort kommentera
Bo Lundgrens svar på min fråga om moderaterna är
beredda att stödja vårt yrkande här i riksdagen om
Natomedlemskap. Svaret förvånade mig något. Bo
Lundgren sade ungefär att det inte är genom att säga
ja eller nej i Sveriges riksdag som vi ska ta ställning
till det här. Jag tycker faktiskt att det är ett anmärk-
ningsvärt uttalande. Om det är någonstans som vi ska
diskutera svensk säkerhetspolitik och hur vi ska för-
hålla oss till olika allianser är det väl i Sveriges folk-
valda riksdag.
Jag har full respekt för att man ska ha överlägg-
ningar i slutna rum och diskutera saker och ting, men
nu ligger det här yrkandet i riksdagen, och vi ska ta
ställning till det. Det gäller vad vi har anfört om att
Sverige i likhet med de tre baltiska staterna bör söka
medlemskap i Nato.
Jag skulle önska att jag fick ett lite tydligare svar
från moderaterna på den här frågan.
När det sedan gäller utrikesministerns kommenta-
rer och diskussion kring Natoalliansen och vår alli-
ansfrihet är det klart att budskapet är att vi ska vara
alliansfria. Utrikesministern säger att det inte finns
någon anledning att ändra på detta.
Frågan är vad det innebär att vara alliansfri. Vi
ingår i dag i en mängd allianser, på alla möjliga håll.
Är det just Nato som är svårt att ta i sin mun, att vi
skulle kunna gå in i den alliansen?
Lars Ohly är inne på samma tema. Han frågar var-
för man ska laga något som inte är sönder. Jag menar
att vår doktrin och alliansfriheten är sönder och har
varit så länge. Det finns en diskrepans mellan vad
folk, svenskar, uppfattar som realiteter och vad som
sägs i vackra formuleringar.
Jag har varit med ett tag. Jag gjorde min militär-
tjänst i slutet på 50-talet. I Svenska Dagbladet i går
stod att Sveriges bantade försvar kräver utländsk
militär hjälp. Jag fick en association när jag läste det.
Det är ingenting nytt för oss som har varit med ett
tag. Det var precis vad jag fick lära mig när jag gjorde
min rekryt, en gång i tiden. "Anfall mot kust" hette
det på den tiden.
"Anfall mot kust" var alltid österut, nere i Skåne.
Uppgiften var att hålla borta den lede fi åtminstone
två tre dagar, tills vi fick hjälp västerifrån. Det var
uppdraget. Det där har naturligtvis levt med. Det
finns med i dag också, någonstans i bakhuvudet. Det
vet vi.
Det har formulerats på olika sätt under årens lopp.
En del har ansetts trampa i klaveret när de har sagt
ungefär så här: Vi vet var vi hör hemma. Sedan har
det blivit bråk om det, därför att man associerar till att
vi förlitar oss på att vi kommer att få hjälp väster-
ifrån.
Nu går vi in allt närmare i detta arbete. Det är re-
aliteter. Vi samövar med Nato. Vi har svensk trupp i
Nato. Vi har svensk materiel. Vi samordnar materiel
med Nato. Varför ska vi dubbelköra detta?
Nu uppehåller vi oss mycket vid säkerhetspolitik.
Det är bra. Det ska vi göra öppet. Det ska inte vara
som förre försvarsministern Thage G Peterson sade,
att man inte ska diskutera detta öppet. Det måste upp
på bordet, klart, tydligt och redigt. Det är bra.
Vi i Folkpartiet har dragit slutsatserna av det. Vi
menar att det är en säkerhetspolitisk ordning som
Sverige och den här delen av världen vinner på. Ett
tiotal länder står och klappar på dörren och vill in i
Nato, däribland de baltiska länderna. Om vi får en
sådan säkerhetspolitisk struktur vinner också vi i
Sverige på det. Vad vi gör är att föra upp frågan i
ljuset och diskutera den öppet. Vi tvingas att ta ställ-
ning till det under våren från de olika partierna i riks-
dagen. Som jag sade tidigare har det dröjt ett tag
innan motionsyrkandet behandlades i riksdagen. Det
kommer upp i vår, och det är bra.
Slutsatsen är alltså att Folkpartiet och kanske nå-
got mer parti kommer att landa på det så småningom.
I förlängningen kommer det att visa sig att Folkpartiet
- även i den här frågan som i så många andra, både
på det internationella området och i svensk politik -
har gått före och många andra har traskat patrullo
efter.

Anf. 14 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Utrikesministern gillar uppenbarli-
gen inte att det finns ett par partier i Sveriges riksdag
som inte är för medlemskapet i EU utan har intagit en
ganska kritisk ståndpunkt till de möjligheter regering-
en ser inom EU. Jag kan upplysa utrikesministern om
att vi är i stort sällskap. Ungefär halva Sveriges be-
folkning tycker likadant som vi i den frågan.
Det skulle vara intressant att fråga utrikesminis-
tern vad utrikesministern ämnar göra för att demo-
kratisera EU och ge större möjligheter för människor
att känna sig delaktiga och arbeta för de frågor de
tycker är viktiga.
För ett par dagar sedan kunde man se följande i ett
TT-telegram: Regeringen redo kompromissa om EU-
öppenheten. Tidigare har jag uppfattat det som att den
frågan var flaggskeppet för Sveriges regering. Man
skulle ha den traditionella svenska öppenheten. Alla
dokument skulle vara öppna. Från början skulle det
inte finnas några inkomna dokument på Regerings-
kansliet som journalister och andra intresserade inte
fick läsa, enligt svensk tradition. Sedan fick vi se att
det blev mycket arbetspapper. Öppenheten var inte så
stor.
Nu är man tydligen redo att kompromissa om öp-
penheten. Det skulle vara intressant att höra hur utri-
kesministern ser på det. Vi upplever i dag att det inte
är så våldsamt stor öppenhet. Om man kompromissar
ytterligare lär det innebära ännu mer hemligstämpling
och ännu mindre av öppenhet.
Utifrån det vill jag fråga vilka möjligheter rege-
ringen ser att driva sin linje. Jag har uppfattat det som
att regeringens linje inte är så federalistisk som den
linje Frankrike, Tyskland, Belgien och en del andra
länder driver i EU-sammanhang. Kommer regeringen
att försöka agera för att EU inte ska bli en stat? Det är
ganska många som driver på den frågan. Kommer
man att göra något för att öppna upp, demokratisera,
ge större möjligheter för människor att känna sig
delaktiga? Finns det några svenska tankegångar om
att ta till svenska metoder när det gäller öppenhet och
demokrati, nu när man har ordföranderollen?
Sedan tillbaka till miljöfrågan. Utrikesministern
uttryckte sig ungefär som att vi inte brydde oss om
miljöfrågorna. Jag ägnade större delen av mitt tal åt
just miljöaspekterna och internationell solidaritet. Jag
tror att utrikesministern är medveten om att Miljö-
partiet driver på i miljöfrågorna här hemma när vi
diskuterar propositioner. Vi driver också på inom EU.
Det finns ingen annan politisk gruppering än den
gröna gruppen som verkligen driver miljöfrågorna
framåt. Utan den gröna gruppen skulle miljöfrågorna
stå ännu mer still än i dag.
Kritiken är oberättigad. I stället skulle utrikesmi-
nistern vara tacksam att vi finns som pådrivare i mil-
jöfrågorna. Vi vågar också framföra den kritik som är
viktig att framföra i EU-frågorna. Det är inte bara bra
saker. Det finns mycket att kritisera. Mycket mer
skulle kunna göras inom EU-systemet, om man job-
bade med det och om fler länder vågade ta ett mer
genomgripande miljöansvar.
Det är en svensk tradition att vi har många debat-
ter här i riksdagen om mänskliga rättigheter. Det är
oerhört viktigt att Sverige nu tar möjligheten att som
ordförandeland föra upp länder där mänskliga rättig-
heter förtrycks, där krig förs och där man över huvud
taget inte lever upp till uppsatta internationella mål.
Nu har Sverige den möjligheten.
Man har sett att det har funnits viss tveksamhet,
inte minst när det gäller Afrikas länder och speciellt
bland de forna kolonialländerna, att vilja lyfta fram
de ländernas situation. Vi har en helt annan relation
till Afrika och har därför betydligt större möjligheter
att på ett aktivt sätt jobba för Afrikas folks rättigheter
och möjligheter. Jag hoppas verkligen att vi får se en
aktiv regering och att man inte gräver ned sig i pap-
per, så att man inte hinner med det. Detta är oerhört
viktigt.
EU-ordförandeskapet tar oerhört mycket tid. Det
ger naturligtvis möjligheter att lyfta frågor. Men det
finns hur många EU-möten som helst som pågår
samtidigt om olika frågor. Även när det gäller svensk
politik påverkas vi nu alltmer av EU:s vilja och EU:s
åsikter på områden där vi tidigare hade bestämman-
derätt.
Det finns därför all anledning att bevaka och följa
politiken men också att framföra den kritik som jag
tror att svenska folket förväntar sig att Miljöpartiet
som parti framför. Jag hoppas att kritiken också kan
vara konstruktiv för regeringen. Jag tror inte att man
helt sväljer allting som finns inom EU som någonting
positivt.

Anf. 15 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Låt mig först återkomma till säker-
hetspolitiken. Bo Lundgren fick där eldunderstöd från
Lars Ohly. Det tyckte jag kanske var lite förvånande.
Jag har förklarat varför jag tycker att den säker-
hetspolitiska formuleringen ska skrivas om. Den är
för snäv. Den täcker inte dagens breda säkerhetspoli-
tik där det kalla kriget är slut, där vi är EU-
medlemmar och där alliansfriheten syftar till mer än
att vi bara ska kunna vara neutrala. Det är mina skäl
till varför jag vill ha en omformulering.
Den stora frågan här i kammaren som nu diskute-
ras är alliansfrihetens vara eller inte vara. Här är det
faktiskt de som vill byta linje, gå ifrån alliansfriheten
och förespråkar ett medlemskap i Nato som också
måste ha ansvaret att förklara varför. Varför vill man
byta linje?
En sak är att man samarbetar i krishantering som
vi t.ex. gör i KFOR i Kosovo. Där har vi under FN-
mandat men också med Natos ledning en gemensam
krisinsats. En annan sak är att gå in under Natopa-
raplyet med ömsesidiga försvarsförpliktelser och med
ett offensivt försvar för kärnvapen.
K-G Biörsmark sade att Sverige redan är med i en
massa allianser. Det kanske säger något om Natoen-
tusiasmen när man tar så lätt på skillnaden mellan
militära och icke-militära allianser.
Bo Lundgren efterlyser tydlighet i säkerhetspoliti-
ken. Men efter ett brandtal för Natomedlemskap kan
han fortfarande inte ge ett rakt svar om Sverige ska
söka medlemskap i Nato eller inte.
Vare sig Bo Lundgren eller K-G Biörsmark svarar
på frågan: Hur blir Sverige och norra Europa tryggare
och säkrare för att vi går med i Nato och offensivt
försvarar Natos kärnvapen och den centrala roll kärn-
vapnen spelar i Nato?
Marianne Andersson frågade om det nya missil-
försvaret. Jag kan garantera Marianne Andersson att
Sverige är bestämt motståndare till detta. Det tar vi
också upp i alla sammanhang.
Jag vill avslutningsvis även fråga Bo Lundgren
och K-G Biörsmark hur de ser på det amerikanska
nationella missilförsvaret.
Jag tycker nog att det känns som att Natoföre-
språkarna lever i en förgången tid. De är opåverkade
av den breda säkerhetspolitik som vi ser i dag. Den
enkla lösningen är fortfarande att vi ska bli medlem-
mar i Nato. Fram med argumenten för varför vi ska
bli det! Det finns väl ordentliga argument? Det är väl
inte bara ideologiska skäl som gör att ni driver ett
Natomedlemskap?
Sedan kort om något om de övriga frågorna.
När det gäller handelspolitiken träffas EU:s han-
delsministrar på söndag. Önskemålet är att vi ska
sätta i gång en ny WTO-runda. Sverige ligger på för
frihandel och en ny WTO-runda.
När det gäller Västsahara stöder Sverige självklart
Västsaharas rätt till självbestämmande. Vi stödjer
också FN:s ansträngningar att hitta en lösning.
När det gäller ambassadnedläggningar är inga be-
slut fattade. Ni kommer att få information till utrikes-
utskottet nästa vecka. Men världen förändras, Holger
Gustafsson. Vi måste kunna både öppna nya ambas-
sader och ibland stänga ambassader. Stängningarna
sker dock icke förrän ordentliga beslut är fattade.
Öppenheten är en av de frågor som Sverige driver
hårt i EU. Vi vet ännu inte resultatet. Det finns vissa
saker vi aldrig kan kompromissa om, t.ex. vår egen
tryckfrihetsförordning. Vi vill uppnå så goda resultat i
EU som det någonsin är möjligt. Vi får se hur långt vi
kommer.
Herr talman! Här ser jag att min talartid tar slut.
Jag hade tänkt återkomma till mänskliga rättigheter,
som jag tycker har spelat en glädjande stor roll i den
utrikespolitiska debatten. Jag får tacka för en intres-
sant debatt så här långt.

Anf. 16 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Några korta svar.
Nej, vi ska inte besluta detta i slutna rum, Karl-
Göran Biörsmark. Det är bara det att man inte kan
besluta om Natomedlemskap genom bifall till Folk-
partiets motion. Det var vad Lars Leijonborg höll
med om förra året.
Ingen hinner på den tid vi har ta upp alla viktiga
och väsentliga ämnen, Lars Ohly. Jag noterade att
Lars Ohly inte tog upp frågan om fattigdom och för-
tryck i Kuba och Nordkorea, exempelvis.
Sedan till utrikesministern. Eldunderstöd av Lars
Ohly har jag nog inte. Vi har så skilda uppfattningar
om mångt och mycket. Det som är intressant är att
både Lars Ohly och jag noterar att regeringens dim-
mor ligger kvar. Man vet egentligen inte vad man vill
i säkerhetspolitiken, och det är allvarligt. Det ger ett
osäkert läge. Där ligger det stora problemet.
Det är alldeles uppenbart att det som regeringen
diskuterar och som utrikesministern tog upp egentli-
gen inte är frågeställningen, dvs: Ska vi bli med i
Nato eller inte? Den stora frågeställningen är: Ska
alliansfriheten vara ett självändamål eller ett medel
för vår säkerhetspolitik?
Ska vi diskutera alliansfriheten med utgångspunkt
från att den är given, nu och för all framtid, den alli-
ansfrihet som man kan diskutera hur den egentligen
fungerade om vi ser till det förflutna? Är det grunden
och ett självändamål? Nej, det är det inte.
Det som jag tycker är bra med Centerns ansats är
att man säger att det inte är något självändamål utan
ett medel. Sedan kan vi diskutera. Regeringen säger
nu att det är ett självändamål. Vi ska diskutera orden,
men samma sak ligger fast. Detta är ett stort problem.
Det är också ett stort problem, utrikesministern,
att man i det läget, när Sverige som ansvarig ordfö-
rande i den europeiska unionen ska bygga ett förtro-
endefullt samarbete mellan Nato och EU, målar en
nidbild av Nato, som i utrikesministerns förra anfö-
rande.
Vi ska inte glömma att vi i stor utsträckning under
gångna decennier byggde vår säkerhet på Nato. Nato
har bidragit till och skapat förutsättningar för fred i
Europa. Nato har hållit tillbaka den kommunistiska
expansionen. Måla inte en nidbild av Nato. Öppna
upp och se säkerhetspolitiken som någonting som inte
är för all framtid givet, som det har varit i det förflut-
na.

Anf. 17 LARS OHLY (v):
Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern och
övriga deltagare för den här debatten. Tyvärr måste
jag säga att förvirringen till stor del består åtminstone
vad gäller den svenska säkerhetspolitiken. Jag är inte
heller säker på att den förvirringen har flyttats till en
högre nivå.
Det är onekligen så att det finns en relevans i frå-
gorna om hur konsekvent regeringen är. Å ena sidan
förstärker man samarbetet med Nato genom EU och
talar väl om den s.k. transatlantiska länken som sägs
bygga på en stor värdegemenskap. Å andra sidan
säger man fortfarande att svensk alliansfrihet ska
bestå.
Vad innebär då svensk alliansfrihet? Innebär den
ingenting annat än att vi inte går in i ömsesidiga för-
svarsförpliktelser? Har vi reducerat svensk alliansfri-
het till att enbart handla om detta? Så har aldrig neut-
ralitetspolitiken eller alliansfriheten tidigare beskri-
vits i svensk politik.
När Folkpartiet och Moderaterna kritiserar rege-
ringen önskar sig utrikesministern tydligen att jag ska
skynda till försvar. Nej, det finns ingen anledning till
det. Regeringen har själv öppnat för beskyllningar om
dubbelspel och inkonsekvens. Det är faktiskt rege-
ringens ansvar att tala om vad som är problemet med
neutralitetspolitiken. Det är inte andra partiers upp-
gift.
Jag tycker också att det är synd att utrikesminis-
tern under sin talartid här i dag inte har haft möjlighet
att över huvud taget kommentera den kritik som jag
har riktat mot regeringen för passivitet vad gäller
Västsahara. Det är en skam om inte Sverige driver på
så att den sista kolonin försvinner och en folkomröst-
ning kan komma till stånd.
Bo Lundgren säger att jag inte hann ta upp Kuba
och Kina. Det var många länder som jag inte hann ta
upp, Bo Lundgren. Problemet med Bo Lundgrens
anförande var att han inte ens hann ta upp världen
utanför EU.

Anf. 18 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Det gavs ett svar om att omvärlden
förändras, och att det skulle vara ett motiv för att
lägga ned effektiva ambassader. Det tycker vi är ett
motiv för att behålla effektiva kanaler i stället. Men vi
får fortsätta diskussionen och aktiviteten i utskottet
när frågan kommer dit så småningom.
När det gäller säkerhetspolitiken och frågan om
alliansfrihet är det intressant att diskutera en fråga:
Kan ett land som Sverige, som är byggt på allianser
och öppenhet i alla avseenden, verkligen göra trovär-
digt att den militära alliansfriheten står fullständigt
fri? Det är den uppgift som partiöverläggningarna
kommer att handla om framöver, och vi ser fram
emot den diskussionen eftersom den blir oerhört vik-
tig.
Det är klart att vi är mycket beroende av våra alli-
anser - ingen kan förneka det. Frågan är om vi kan
särskilja den militära och säga att den inte influeras
av andra. Vi har allianser med de nordiska grannarna
och vi har allianser med den europeiska familjen. Vi
har politiska, ekonomiska, kulturella, sociala och
miljömässiga gemensamma värderingar med de här
länderna och gemenskaperna. Om vi ska få en trovär-
dig alliansfrihet så handlar det om att formulera sig så
att detta stora paket av allianser i ett krisläge inte
skulle influera den militära alliansfriheten. Det är den
uppgift som vi kommer att få ta oss an i den här
kammaren så småningom. Det är en mycket spännan-
de uppgift, men jag tror att det är oerhört viktigt att
man ser den som den är.
Jag hade tillfälle att ställa en fråga till Kofi Annan
när har var här: Skulle han vilja se fler EU-
organisationer i världen? Svaret var: Ja, under förut-
sättning att de kan mobilisera resurser för att arbeta
med sin egen fred inom och omkring området. Detta
måste vi också väga in när vi beaktar de allianser vi
har inom EU och runt EU även på det militära områ-
det. Vi måste ta ett delansvar för det.

Anf. 19 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag kan konstatera att det råder en
förvirring när det gäller vad som är militär alliansfri-
het och allianser i övrigt. Det är ganska förvirrande.
Bara som en kommentar - utan att försvara den ena
eller den andra - kan jag säga att när vi diskuterar på
nya sätt beror det väldigt mycket på att omvärlden
också har förändrats ganska mycket på senare tid.
Vi lade fram ett tiopunktsprogram för hur vi kan
få en säkrare och fredligare värld på 2000-talet i sam-
band med FN:s millenniemöte i höstas. Jag tycker att
de punkterna håller ganska bra. Eftersom man inte
hinner med att behandla alla de frågor som man
skulle vilja så tar jag det här tiopunktsprogrammet.
Det är nämligen viktiga punkter.
Vi vill ha ett reformerat, bättre fungerande FN.
Det gäller bl.a. ett reformerat säkerhetsråd.
Vi vill stärka FN:s konfliktförebyggande arbete.
Vi vill ha en förnyad folkrätt. Humanitär inter-
vention kan vara en del i det.
Vi vill stärka den regionala säkerhetsordningen.
Vi vill förfina sanktionsvapnet så att det inte
drabbar civila såsom i Irak och i stället träffar rätt.
Vi vill öka skuldavskrivningen.
Vi vill ha rättvis handel och hållbar utveckling.
Vi vill ha ökat bistånd för effektivare självstyre.
Vi vill ha nedrustning.
Vi vill stärka den globala rättsnorm som FN-
systemet representerar, som konventioner och krigs-
förbrytardomstolar.
Med detta vill jag sluta för min del i den här de-
batten, och tacka för en intressant debatt.

Anf. 20 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Det är mycket man skulle vilja ta
upp i en utrikespolitisk debatt. Man hinner inte med
allt vad man skulle vilja. Jag hade velat ägna en del
tid också åt EU och "Fästning Europa". Med det
uttrycket menar jag asylpolitiken, som skärps och där
Sverige måste höja rösten betydligt mer än vad som
gjorts.
Vi har kommit att diskutera vår doktrin om alli-
ansfrihet och neutralitet mycket. Det beror på två
saker - dels den motion som ligger i riksdagen från
Folkpartiet och som har tvingat fram debatten, dels
att utrikesministern har kallat partiledare till över-
läggningar för att diskutera detta. Då är det naturligt
att detta kommer högt upp i en utrikespolitisk debatt.
Nu säger utrikesministern att alliansfriheten ska
syfta till mycket mer än att vi ska kunna vara neutra-
la. Vi får väl se vad som kommer ut av överläggning-
arna och den fortsatta diskussionen. Jag tycker att det
är bra att det har lyfts upp på det här sättet. Det som
ligger i grund och botten är nämligen att Sverige har
varit och är - eller låtsas vara - fripassagerare på det
säkerhetspolitiska området. Vi har någonstans i bak-
huvudet att vi ska få hjälp. Men det har inte riktigt
kunnat uttryckas.
Med precis samma argument som man hade när
Sverige skulle gå med i EU så menar jag att det är
bättre att vara med vid bordet och diskutera nedrust-
ning, kärnvapen och vad det nu kan vara än att stå
utanför och inte ha något inflytande. Är vi med så kan
vi argumentera, lägga fram förslag och påverka. Det
är en viktig del i det säkerhetspolitiska bygget för
svensk del också att vi kan vara med där besluten
fattas.
Jag tackar så hjärtligt för debatten, som fortsätter.

Anf. 21 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Herr talman! En öppen politisk debatt, tillgång till
information och opinionsbildande är viktiga hörnste-
nar i en demokrati. Jag ser därför med stor glädje på
att ATTAC-rörelsen nu håller på att organisera sig i
Sverige. Det är första gången på många år som vi får
en rörelse som i huvudsak jobbar för den internatio-
nella solidariteten. Deras krav på skuldavskrivningar
och Tobinskatt är något som också vi i Miljöpartiet
länge drivit. Det vore bra om regeringen också nu tog
dessa frågor på allvar och om den ville vara pådri-
vande när det gäller detta. Tobinskatten i någon form
skulle kunna spela en viktig roll i framtiden - inte
minst inom FN-systemet både när det gäller att få
ekonomiska resurser till FN för att utföra viktiga
saker när så behövs och för att användas till skuldav-
skrivningar. Jag skulle gärna se att regeringen tar
någon form av initiativ för att gå vidare i de här frå-
gorna.
Det är glädjande att många unga människor enga-
gerar sig inom ATTAC-rörelsen just därför att de vill
se en förändring. De vill se en rättvisare värld och en
annan fördelning av jordens resurser och de vill se en
morgondag som gör det möjligt för dem att också
leva och vara på vår jord. Jag hoppas att rörelsen ges
möjligheter att växa och att unga människor får möj-
lighet att gå in i engagemanget och också får det
politiska stöd och den respons som man faktiskt be-
höver som ung för att känna att det är idé att engagera
sig. Här menar jag att vi som politiker har en möjlig-
het att visa att demokrati och opinionsbildning är
viktiga delar för en fungerande demokrati.

Anf. 22 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Inledningen på den här debatten var
intressant. Regeringen inbjuder till diskussioner om
säkerhetspolitiken. Samtidigt fick vi nästan besked
om att det inte skulle vara diskussioner utan mer
kosmetiska överläggningar om formuleringar. Syftet
med överläggningar med partierna måste väl ändå
rimligen vara att rusta Sverige för den säkerhetspoli-
tiska utveckling som förestår. Vi ser ju tydligt att
mycket kommer att ske, inte minst i Sveriges närom-
råde, i Östersjöområdet.
En annan punkt som jag vill ta upp gäller detta att
lägga ned ambassader. I en tid när internationalise-
ringen ökar kraftigt och Sverige får fler kontakter och
förbindelser åt alla håll är det oförståeligt varför Sve-
rige ska lägga ned ambassader. Den rimliga utveck-
lingsriktningen är väl snarare att vi får alltmer anled-
ning att ha kontakter med andra länder och bygga ut
hela det systemet. Det är extra olyckligt att man
skickar en signal om nedläggning i Medelhavsområ-
det samtidigt som Sverige säger att vi inom EU måste
lägga samma tyngdpunkt på vårt närområde och Me-
delhavsområdet. Signalen som skickas är ju den rakt
motsatta. Det finns en annons i antirökkampanjen om
att barn gör inte som ni säger utan som ni gör. Det är
samma sak i diplomatin. Det är många länder i Me-
delhavsområdet som undrar: Vad nu då? Finns det ett
stort ointresse för Medelhavet? Är det därför ni lägger
ned ambassader i det här området?
Herr talman! Egentligen skulle jag nu vilja foku-
sera på globaliseringen. Den innehåller två moment,
nämligen demokrati och marknadsekonomi. Det är
värderingar som tidigare var västliga värderingar,
men som nu är på väg att bli globala.
Demokratin har gjort stora framsteg. Över 60 %
av jordens befolkning lever faktiskt under folkvalda
regeringar. Det stora problemet är naturligtvis de som
är kvar, de diktaturer som faktiskt finns. Vi vet att det
finns diktaturer framför allt i islamiska länder, både
islamitiska sådana och sådana som är tvärtom, dvs.
mot islam. Vi kan ta Iran och Algeriet som exempel.
Men det stora problemet i världen är att nästan var
fjärde människa lever i en kommunistisk diktatur.
Proletariatets diktatur är fortfarande en mycket stor
och dominerande styrelseform på jorden. Jag tycker
att det finns anledning att i en debatt i den svenska
riksdagen notera att detta är ett kvarvarande stort
problem som tyvärr nämns alltför lite i debatten. Det
är dessutom så att denna diktatur inte är någon slump.
Det är ju själva fundamentet i den kommunistiska
ideologin att proletariatet ska ha en makt över ut-
vecklingen i form av en diktatur, en enpartistat.
Om jag förstår det rätt finns det t.o.m. inom
Vänsterpartiet de som anser att kommunism är ett
rimligt styrelseskick i världen och att man ska ha
proletariatets diktatur som en styrelseform för männi-
skor. Det gör att det finns anledning, inte minst i den
svenska riksdagen, att verkligen diskutera om vi kan
tala om demokrati i världen och samtidigt ha partier,
eller i alla fall delar av partier, som förespråkar dik-
taturen som styrelseform. I allt från Kuba till Nordko-
rea ser vi detta. Det är också allvarligt att regeringen
som stödparti för sin politik förlitar sig på ett parti
som har haft, och till dels även har, kommunismen
som ideologi. Jag tror att det är viktigt, inte minst för
Vänsterpartiets företrädare i debatten att klargöra
detta. Man kan inte från denna talarstol hårt och ivrigt
plädera för demokrati i andra länder om man samti-
digt själv inte håller rent i sin egen ideologiska upp-
fattning.
Det andra benet i globaliseringen är marknadse-
konomin. Den var länge förbehållen en mycket liten
del av jorden, Västeuropa, Nordamerika och några
länder i västra Stillahavsområdet. Huvuddelen av
jordens länder styrdes på helt andra sätt ekonomiskt.
Det var socialism i Östeuropa men också i stora delar
av tredje världen. Vi har Kina, den indiska socialis-
men, den arabiska socialismen och den afrikanska
socialismen. I Latinamerika hade man väl inte så
mycket socialism utan mera merkantilism. Det är
också ett system för statsstyrning och protektionism.
Den fattigdom vi ser i världen i dag är ju inte ett
resultat av globaliseringen utan ett resultat av icke-
globaliseringen. Under många decennier har länder
varit avstängda och isolerade och styrts helt och hållet
med kommandoekonomier på det ena eller andra
sättet. Det blir något bisarrt om vi ska ha en debatt
om globaliseringens negativa följder och därmed
pekar på den omfattande och upprörande fattigdom
som fortfarande finns i stora delar av världen, när den
i grunden beror på att länder valt att isolera sig från
omvärlden och ha ett ekonomiskt styrelseskick där
man inte har gett de enskilda människorna möjlighet
att utvecklas.
Hela Afrika och stora delar av övriga världen är
fyllt av projekt som har misslyckats, individuella
utvecklingsprojekt som aldrig blev av därför att
statsmakten hindrade dem. Man fick aldrig chansen
att starta sitt företag, att utveckla sin ekonomi och att
ta tag i alla de idéer som en befolkning har. Det finns
ingen anledning att tro att afrikaner, asiater eller la-
tinamerikaner skulle vara mindre begåvade, mindre
uppfinningsrika eller mindre kreativa än vad vi euro-
péer eller nordamerikaner är. Det har naturligtvis
handlat om statsmakter som har förhindrat, och fort-
farande förhindrar, länders befolkningar att utveckla
sig. Jag tror att alla har samma strävan att bygga väl-
stånd för sig själv, sina nära och för samhället i stort.
Det är ingenting som är förbehållet bara en viss del av
jorden. Det är nog så att alla människor, inte minst i
u-länderna mer än någon annanstans, drivs av denna
strävan. Då är det just hindren som måste bort, alla de
hinder som har gjort att länder inte har utvecklats och
hängt med i utvecklingen som man borde ha gjort.
För 30-40 år sedan fanns det stora förhoppningar
i samband med avkoloniseringen, särskilt i Afrika.
Man sade att nu skulle väl ändå chansen finnas att
komma i kapp, att få en snabb tillväxt och komma i
fatt de länder som hade en rimlig levnadsstandard för
flertalet av sina medborgare. Tyvärr har ju mycket av
detta kommit på skam just därför att man inte har haft
förmåga att se att det är den fria och öppna ekonomin
som är grunden för detta. Det är faktiskt det enda
system världen känner som kan ge en bred och ac-
ceptabel levnadsstandard för en befolkning. Vi kän-
ner faktiskt inget annat. Det finns möjligtvis ett un-
dantag, och det är att om man har ett litet land med
mycket olja under jorden kan man bli rik även om
man är feodal. Det har vi sett på några få ställen på
jorden. Men bortsett från dessa små undantag med
geologiskt lyckligt lottade länder, är det faktiskt bara
en marknadsekonomi och en demokrati som kan ge
en acceptabel levnadsstandard till en hel befolkning.
Det är just där globaliseringen ligger. Det tragiska är
ju att det är så många som är emot globaliseringen
just därför.

Anf. 23 LARS OHLY (v) replik:
Herr talman! Jag respekterar att Göran Lennmar-
ker har andra uppfattningar än jag, men jag respekte-
rar inte att han påstår att det finns diktaturförespråka-
re i Vänsterpartiet. Såvitt jag vet har begreppet pro-
letariatets diktatur aldrig funnits i mitt partis olika
program. I dag finns det inte en medlem i Vänster-
partiet som på en enda punkt, vad jag vet, har före-
språkat diktatur. Om Göran Lennmarker kan överbe-
visa mig om detta, så gör det i stället för att låtsas
som om han inte förstår att vi vänsterpartister står för
demokrati fullt ut! Vårt partiprogram är genomsyrat
av denna tanke.
Göran Lennmarker säger också att vi inte ska tala
så högt om demokrati när ett parti som Vänsterpartiet
sitter i Sveriges riksdag. När ska Göran Lennmarker
förbjuda Vänsterpartiet?

Anf. 24 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Det var ett intressant inlägg. Kom-
munismen har ju proletariatets diktatur som en central
tes. Varje kommunistiskt land som har existerat på
jordklotet har haft detta som styrelseform.
De kommunistiska länder som i dag existerar har
detta som styrelseform. Man får inte ha andra partier
på Kuba. Man får inte ha falungong i Kina, för det
kan ju bli en konkurrent till det allsmäktiga kommu-
nistpartiet. Nordkorea, Vietnam, Laos - det finns
säkert fler länder. Det är de jag kommer på nu.
Skulle det alltså innebära att de här länderna, som
har varit kommunistiska och är kommunistiska,
skulle uppfatta begreppet kommunist fel, medan Lars
Ohly uppfattar begreppet kommunist rätt? För det är
väl ändå så att i Vänsterpartiet finns det inte bara
medlemmar utan ledande företrädare som faktiskt
kallar sig kommunister. Har jag fel på den punkten?

Anf. 25 LARS OHLY (v) replik:
Herr talman! Göran Lenmarker har rätt. Jag är
kommunist, och det finns säkert många fler som kal-
lar sig kommunister i Vänsterpartiet.
Vad jag ville veta var: När har någon vänsterpar-
tist uttalat sig för diktatur, uttalat sig i icke-
demokratiska ordalag?
Jag undrar när Göran Lennmarker ska förstå att
överdrifterna och nidbilden av Vänsterpartiet bara
slår tillbaka mot dem som så uppenbart vägrar att
diskutera vad meningsmotståndare skriver, säger,
tänker och gör.

Anf. 26 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Om man är kommunist, Lars Ohly,
antar jag att man omfattar den kommunistiska ideolo-
gin. Det måste vara själva idén med begreppet kom-
munist. Och den kommunistiska ideologin innebär att
ett land ska styras enligt principen om proletariatets
diktatur. Man har alltid gjort så i kommunistiska
länder. Det finns inte ett exempel på ett kommunis-
tiskt land som inte har detta som styrelseform.
Lars Ohly kan väl ändå inte omdefiniera kom-
munismen så fullständigt att detta inte skulle finnas,
att detta inte skulle vara den centrala delen i den
kommunistiska ideologin. Skulle alla kommunister
tvärsigenom världshistorien ha haft fel och Lars Ohly
rätt? Det är ju en uppenbart bisarr tolkning.
Att vara kommunist innebär naturligtvis att man
omfattar den kommunistiska ideologin, där en fun-
damental del när det gäller styrelseskicket är att pro-
letariatets diktatur ska utövas. Det har också gjorts
med stor brutalitet under det senaste århundradet.

Anf. 27 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag vill protestera mot det sätt som
Göran Lennmarker beskriver marknadsekonomins
välsignelser på. Det var inte ett ord, inte en stavelse
om att marknadsekonomin behöver sociala tyglar och
ett politiskt ansvar för att man ska nå framgång och
välstånd för de länder som i dag inte har marknadse-
konomi.
Vi vill också se marknadsekonomi i hela världen.
Men vi menar att det krävs ett socialt ansikte, en
rättvis fördelning och ett politiskt ansvar för mark-
nadsekonomin. Den råa marknadsekonomin ger inte
välstånd till merparten av människorna.

Anf. 28 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Jag tror att Viola Furubjelke i grun-
den har fel. Marknadsekonomin bygger på en rätts-
stat. Man kan inte ha en marknadsekonomi utan rätts-
stat. Hela grunden för marknadsekonomin är att den
utspelar sig inom ramen för en rättsstat. Vi har regler.
Avtal ska hållas. Vi har äganderätter som definieras i
lagen. Vi har konkurslagstiftning och patentlagstift-
ning. Allt detta är rättsligt givna regler.
Marknadsekonomi finns inte i något slags djung-
elns lag, som ibland marknadsekonomins belackare
tror. Där finns inte rättsregler. Där finns inte t.ex.
detta att en svagare part kan ha rätt mot en starkare
part. Det är ju centralt i hela avtalsrätten. Köper jag
en felaktig bil av General Motors, ett av världens
största företag, kan jag få rätt om det visar sig vara
felaktigheter. Det är själva grunden i marknadseko-
nomin. Avtalsrätten stärker lagen. Och det är minsann
ingen djungelns lag.
Det är väl tvärtom så att marknadsekonomin har
visat sig vara den mest sociala form vi känner. Socia-
lismen däremot har skapat förödelse där den har till-
lämpats.

Anf. 29 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Våra inlägg bygger på olika ideolo-
gisk grund. Göran Lennmarker lovordar en rå mark-
nadsekonomi som inte känner några regler. Men den
marknadsekonomin tar inte hänsyn till fattiga männi-
skor, till sjuka människors behov, till medellösa.
Vi vill se en marknadsekonomi som har spelregler
som gör att alla människor får del av det välstånd som
det genererar. Här skiljer vi oss åt, Göran Lennmarker
och jag.

Anf. 30 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Det var väl något märkligt. Jag sade
att marknadsekonomin bara kan fungera inom ramen
för en rättsstat. Den bygger på en laglig ordning som
ska fastställas i demokratiska former. Det är ju själva
poängen med globaliseringen. Demokratin, det folk-
liga styrelsesättet, å ena sidan och marknadsekono-
min å den andra hänger ihop. Man har ett lagligt givet
system fastställt enligt demokratiska principer.
Det är ju den alldeles centrala delen i marknadse-
konomin. Att det i sig skulle innebära någon form av
rovdrift för människor är fel. Det är tvärtom så att vi
bygger upp detta. Inom EU bygger vi t.ex. upp detta
för vår marknad. Vi vill bygga upp det inom WTO
vad gäller handeln.
Somliga motsätter sig att WTO bygger upp ett re-
gelsystem. Men det är de antiglobala krafterna som
tycker att man inte ska ha ett regelsystem för den
internationella handeln.
Nej, Viola Furubjelke, det är nog faktiskt så att
det är just marknadsekonomins företrädare som före-
språkar rättsstaten. Gör ingen nidbild av marknadse-
konomin.

Anf. 31 Andre vice talman EVA
ZETTERBERG (v):
Herr talman! En annan värld är möjlig, utropade
tusentals fredliga demonstranter i Porto Alegre i Bra-
silien på ett alternativmöte som anordnades som en
motvikt till makthavarnas ekonomiska forum i Davos.
En världsordning grundad på solidaritet och rättvisa
är vad miljoner människor hävdar och kräver runt om
i världen i organisationer som ATTAC, men också i
kyrkor, i progressiva rörelser, inom forskningsvärlden
och senast uttryckt i en intressant intervju med Samir
Amin, en nestor inom forskning för tredje världen.
Bakgrunden är naturligtvis att vi är många som
inte accepterar att fattigdom råder för miljarder män-
niskor i världen och att 30 000 barn dör i onödan på
grund av brist på mat och mediciner. Trots att värl-
dens rikedomar ökar är inkomstklyftorna större i dag
än vad de var på 70-talet.
Det är därför också viktigt att notera att här i riks-
dagen och i Sverige har viljan att hjälpa ökat. Bi-
ståndsviljan mäts på olika sätt. Det har klart visats att
människor vill att Sverige ställer upp som nation,
både när det gäller enskilda och organisationer.
Här i riksdagen är det sex partier av sju som aktivt
och starkt vill höja biståndet och biståndets anslag.
Man kan väl säga som i reklamen: Kan sex av sju
partier ha fel? Mitt svar är nej. Jag tror att sex partier
av sju har rätt. Biståndet måste öka - och öka snabbt.
I betänkandet om budgeten har vi i utrikesutskot-
tet sagt: "Utskottet menar att det svenska biståndet
skall nå en procent av BNI och att i takt med ökat
statsfinansiellt utrymme bör stegen mot enprocents-
målet påskyndas. Ambitionen är att målet skall nås så
snart som möjligt, helst inom fem år."
Vi har också lagt upp en ram för de närmaste åren.
Vi har fastslagit 0,74 % år 2002, för att år 2003
komma upp i 0,81 %. Och det är mycket bra. Efter-
som den svenska budgeten och tillväxten är bättre ger
det mer i pengar. Men det räcker faktiskt inte. Vi
måste nu fortsätta med den här planen och se till att vi
år 2005 faktiskt är uppe i den procenten. Det är inte
en så väldigt hög nivå om man jämför med de behov
som finns ute i världen.
Jag vill understryka att partierna hanterar den här
saken på olika sätt. I de tre partier som samarbetar om
budgeten har vi den här viljan. Från Vänsterpartiets
sida vill jag klart deklarera att vi har biståndsökning-
en som ett prioriterat mål.
Det krävs mycket pengar. Men det räcker inte.
Det krävs också planering, framförhållning och ef-
fektivitet med de här pengarna. Trots att ökningen är
stark får det inte vid något tillfälle komma i tvi-
velsmål att vi kan hantera detta på ett bra sätt.
Jag vet att det finns de som tror att Sida, den
svenska biståndsorganisationen, inte kan göra en
kraftfull utbyggnad på några få år. Men jag är överty-
gad om att detta är möjligt. Den kapaciteten finns på
Sida, och det är inga förhastade förslag som kommer
att läggas fram.
Jag vill bara peka på några områden som är vä-
sentliga. Katastrofbiståndet är ett. Nu har vi nästan
glömt orkanen Mitch i Centralamerika eller cyklonen
Eline i Moçambique. Nu är det jordbävningarna i El
Salvador och framför allt i Indien som det talas om.
Det kommer med all sannolikhet att inträffa mer av
den typen av katastrofer. Jag vill därför återkomma
till Vänsterpartiets förslag om en katastroffond, för-
utom den allmänna höjningen.
Men jag vill också peka på det långsiktiga ut-
vecklingsarbetet och vidare på hiv och aids, som
kräver allt större resurser. Vi ser enskilda byar och
samhällen som helt töms på människor på grund av
hiv- och aidssmittan.
Jag vill också peka på enskilda organisationer,
som spelar en mycket viktig roll i det svenska bistån-
det. De kan verka där avtal mellan stater inte funge-
rar. Vi avslutar nu ett programsamarbete med Zim-
babwe på grund av den politiska situationen. I den
typen av situationer kan enskilda organisationer fun-
gera mer effektivt och åstadkomma mer.
Det är möjligt att man måste börja diskutera i lik-
nande termer vad gäller Tanzania efter händelserna
på Zanzibar.
Som utrikesministern påpekade i deklarationen
har EU:s bistånd en väldigt stor betydelse. Från Sve-
rige satsar vi årligen omkring 1 miljard. Vi har möj-
ligheter, men vi måste öka möjligheten att påverka
EU:s bistånd, eftersom det är så centralt, som värl-
dens största biståndsgivare. Där måste reformarbetet
inom EU fortsätta. Man måste se till att livsmedelsbi-
ståndet dras ned till förmån för långsiktig utveckling,
se till att ett ensidigt gynnande av råvaruexport från
fattiga länder upphör till förmån för andra typer av
åtgärder.
Bistånd är mycket viktigt. Det är centralt för
Vänsterpartiet och för många partier här i riksdagen.
Men jag vill också understryka att det inte räcker,
därför att vi alla vet att det är andra frågor som i väl-
digt stor utsträckning avgör hur fattigdomen i världen
drastiskt kan minskas.
Den globala utredningen har ett mycket bra anslag
och pekar på den här bredare samlingen, där även
handelsfrågor och en rad andra frågor finns med. Men
jag vill ändå peka på hur en hel del i mina ögon vä-
sentliga delar fattas, exempelvis fattigdomen i Sveri-
ge. Hur utrotades den? Och hur möter nu forskningen
om ökad fattigdom i vissa sektorer i Sverige och i
västvärlden forskningen om fattigdomen i resten av
världen? Finns det inte paralleller, saker att lära var-
andra?
Dessutom har vi krigsmaterielexporten. Den lyser
som vanligt med sin frånvaro. Vem vill hävda att
krigsmaterielexporten till länder med fattiga männi-
skor inte påverkar deras situation? Den bidrar natur-
ligtvis till fattigdom, massflykt osv.
Talar vi om utvecklingen och fattigdomen i värl-
den måste vi ha ett könsperspektiv. Vi måste se hur
de stora orättvisorna i världen i hög utsträckning är
präglade av förtryck av kvinnor och hur barn kommer
i skymundan. Slavhandel med kvinnor och barn,
könsstympning, barnarbete, hedersmord, utestängning
från utbildning och hälsa är sådana faktorer som i hög
grad präglar kvinnors tillvaro. Därför är det bra med
barntoppmötet som kommer att anordnas av FN i
höst. Men det är också bra med jämställdhetspers-
pektiv, som måste finnas i biståndet och inom en rad
andra frågor.
Mänskliga rättigheter och demokrati har diskute-
rats här. Det är av stor vikt att vi gör det. Det finns
exempel i utrikesministerns deklaration, men det
finns betydligt fler som vi alla känner till och som
måste nämnas.
Colombia nämns i deklarationen. Det är bra, där-
för att Sverige kan ha och borde ha en central roll.
Men varför kommenterade inte ens utrikesministern
Plan Colombia, som man ändå har ställt sig kritisk
till? Där måste ordförandelandet visa vägen.
Västsahara har redan nämnts, och det är direkt
sorgligt att inte utrikesministern tar tillfället i akt att
visa att man som ordförande måste ha en aktiv roll,
inte bara följa med.
Jag vill till slut bara säga att det finns möjligheter
att påverka. Vi har sett förändringar i Chile och i
Guatemala. I Peru är det på gång. De av oss som står
för internationell solidaritet och rättvisa och strävar
mot att halvera fattigdomen till år 2015 måste visa att
en annan värld är möjlig.

Anf. 32 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Eva Zetterberg kom i slutet av sitt
anförande in på demokrati och mänskliga rättigheter
samt vikten av detta. Det är en av anledningarna till
att kommittén GLOBKOM nu utreder det svenska
biståndet och bl.a. en motion från Folkpartiet. I mo-
tionen och i andra texter i biståndssammanhang har vi
just pekat på att demokrati och mänskliga rättigheter
är basen för utveckling. Det är någonting som den här
kommittén diskuterar nu, såvitt jag förstår.
Jag skulle vilja höra Eva Zetterbergs syn på detta.
Delar Eva Zetterberg Folkpartiets syn att det är de-
mokrati och mänskliga rättigheter som är det övergri-
pande målet bland biståndsmålen för att få en bra och
långsiktig utveckling i de länder vi samarbetar med
och att det så att säga skulle vara riktlinjen för
svenskt bistånd?

Anf. 33 Andre vice talman EVA
ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Ja, Vänsterpartiet och jag själv delar
helt K-G Biörsmarks uppfattning om hur väsentliga
demokrati och mänskliga rättigheter är både i bistån-
det och över huvud taget i vår utrikespolitik. Men
därifrån till att säga att det är det enda övergripande
målet kan jag inte ställa mig bakom.
Jag anser att jämställdhetsmålet, där också kam-
pen mot att utrota fattigdomen ingår, och en rad andra
frågor är lika väsentliga. Det är därför det är bra med
den här utredningen, för att undersöka hur de här
olika biståndsmålen fungerar var för sig, men framför
allt för att få en sammanhållen politik på det området.

Anf. 34 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Det är idén bakom vårt resonemang.
Om man har demokrati och mänskliga rättigheter som
ledstjärna i biståndsarbetet faller allting annat på
plats, i alla fall faller mycket på plats i arbetet. Det
som Eva Zetterberg har nämnt om jämställdhet osv.
ingår i hela konceptet om demokrati och mänskliga
rättigheter. Om man inte fokuserar på det sätt som
Folkpartiet förordar finns risken att det blir en splitt-
rad bild och inte den koncentration på det allra vikti-
gaste för utvecklingen, nämligen demokrati och
mänskliga rättigheter.
På andra sidan det myntet finns också frihandeln i
kombination med detta.

Anf. 35 Andre vice talman EVA
ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Ja, demokrati och mänskliga rättig-
heter är av oerhört stor betydelse. Jag delar uppfatt-
ningen att det generellt också leder till utveckling och
är en förutsättning för utveckling.
Men jag vill också peka på andra sidan av myntet,
det den politik som Folkpartiet förespråkar i vissa fall
leder till, nämligen att länder som styrs av diktaturer
lämnas å sido, att man där inte går in med annan typ
av stöd, inte engagerar sig. Där har vi vid andra till-
fällen diskuterat exemplet Kuba, där vi från Vänster-
partiet ser hur viktigt det är att ha kontakter, att på
olika sätt vara aktiv och få Kuba att delta i reformar-
bete osv., medan man från Folkpartiets sida helt av-
står från kontakt och menar att det är bättre att över
huvud taget inte lägga sig i, att över huvud taget inte
försöka befrämja relationerna mellan Sverige och
Kuba. Det tycker jag är ett felaktigt synsätt, som får
direkt motsatt effekt.

Anf. 36 JAN ERIK ÅGREN (kd):
Herr talman! Inrikes- och utrikespolitiken hör mer
och mer ihop i dagens globaliserade samhälle. Det är
ibland svårt att göra en klar uppdelning mellan dem.
Det finns en mängd olika samhällsfrågor som omfat-
tar en internationell dimension. Speciellt tydligt blir
detta i EU-samarbetet, där många traditionella inri-
kespolitiska frågor numera har blivit utrikespolitik.
Herr talman! Jag tänker i dag ägna mitt anförande
åt några av de viktigaste och mest avgörande frågorna
för vår framtid, nämligen miljöfrågorna. Om vi inte
på allvar tar tag i dessa frågor och låter miljöstyr-
ningen genomsyra hela vår politik står vi inför oanade
konsekvenser. Det är konsekvenser som våra barn
och kommande generationer kommer att få betala för.
Priset kan bli mycket högt.
En hållbar utveckling definieras ofta som "en ut-
veckling som tillgodoser dagens behov utan att
äventyra kommande generationers möjligheter att
tillgodose sina behov". Det är detta som vi kristde-
mokrater menar med förvaltarskapet, en av de
grundläggande principerna i vår ideologi.
Förvaltarskapet innebär inte något passivt förhåll-
ningssätt utan är utvecklande och förädlande till sin
karaktär. Människan kan ingripa i och påverka natu-
ren, men ska göra det på ett sätt som är långsiktigt
hållbart och varsamt. Människan, näringslivet och
statliga förvaltningar m.fl. måste tillsammans arbeta i
samma riktning.
Herr talman! Jag är övertygad om att det finns ett
samband mellan det ökade antalet miljökatastrofer
runt om i världen och hur vi människor behandlar vår
miljö. Vi kan inte avfärda forskarnas varnande rap-
porter med att de enbart är ovetenskapliga eller sak-
nar fullständig bevisföring. Vi måste ta miljökatastro-
ferna som varningssignaler, lyssna på forskarna och
miljöorganisationerna och våga lära av våra misstag.
Vårt konsumtions- och produktionssamhälle är inte
hållbart i längden. Vi måste ändra vårt sätt att leva,
vår livsstil.
De allvarligaste miljöhoten i dag är globala och
regionala. Det gäller bl.a. växthuseffekten, ozonför-
tunning, övergödning, spridning av miljögifter, för-
surningen, skogsbränningen och regional vattenbrist.
Det krävs ett bättre globalt och internationellt samar-
bete. Vilken status har t.ex. FN:s miljöorgan UNEP i
dagens världspolitik? Ja, inte är det någon ledande
organisation, men det borde den vara. Den svenska
regeringen borde driva att UNEP förstärks och kan-
ske t.o.m. utrustas med ett miljösäkerhetsråd, ett råd
som t.ex. kan besluta om snabbinsatser vid olika
miljökatastrofer och som kan verka preventivt och
tidigt varna om potentiella hot- och riskområden.
Faran för allvarliga klimatförändringar är kanske
den största miljöutmaningen världen har stått inför.
När det gäller växthusgaser är forskarna allmänt
överens om att utsläppen så snart som möjligt måste
minska med 70 %, annars riskerar den senaste tidens
extrema väder att bli regel snarare än undantag. Re-
dan nu hotas små öar i Stilla havet av de stigande
havsnivåerna. Arbetet med att implementera förplik-
telserna i Kyotoprotokollet måste inledas omgående,
liksom arbetet med att förhandla internationella mål
för klimatpolitiken även efter år 2012.
Ozonlagrets uttunning och klimatförändringar till
följd av växthuseffekten får särskilda konsekvenser
för oss här i Norden. Vi påverkas speciellt av tempe-
raturerna på Nordpolen och av Golfströmmens fram-
tid. Eftersom vi här i Norden har en relativt god erfa-
renhet av ett aktivt miljöarbete, borde vi kunna bli
föregångare i att minska våra utsläpp av farliga växt-
husgaser. Låt Norden och Östersjöregionen utvecklas
som ett provområde för att uppfylla åtagandena i
enlighet med Kyotoprotokollet.
Herr talman! Förutom växthuseffekten och kli-
matfrågorna finns det en lång rad andra viktiga miljö-
frågor. Det är allas vårt ansvar att åstadkomma en
mer hållbar utveckling under 2000-talet. De interna-
tionella miljökonventionerna måste följas och imple-
menteras i världens alla hörn. Häri ingår arbetet med
att i praktiken uppfylla Agenda 21, konventionen om
biologisk mångfald, konventionen mot ökenspridning
och Montrealprotokollet.
Riokonferensen 1992 hade onekligen stor betydel-
se och har bidragit till att miljömedvetandet i världen
påtagligt har ökat. Däremot är länderna i den s.k.
G77-gruppen oerhört besvikna över att de rika län-
derna har svikit sina åtaganden. G77-länderna hävdar
med rätta att konsekvenserna av de rika ländernas
uteblivna bistånd och resurstillskott bl.a. har inneburit
en försämrad miljö.
Här finns miljöproblemens kärnpunkt inför fram-
tiden. Handel och tillväxt ställs ofta felaktigt mot
miljö och hållbar utveckling. Miljöregler sägs hämma
ekonomisk tillväxt och utveckling, likaså sägs handel
och ekonomiska intressen ske utan miljöhänsyn. Det
sägs också att om u-länderna uppnår en lika hög kon-
sumtionsnivå som vi i västvärlden så hotar en ekolo-
gisk kollaps.
Det är en självklarhet att den fattiga världen får
möjligheter att höja sitt ekonomiska välstånd. En
ökad internationell handel och investeringar hjälper
till att få hjulen i rullning i fattiga länder. Problemet
är att de livsstilar som sprids från västvärlden inte är
långsiktigt hållbara. Tillväxten måste i stället ske
genom ett mycket intelligentare sätt att använda bl.a.
energi och material. Vi bör ge ett ökat miljörelaterat
bistånd i enlighet med löftena från Riokonferensen.
Vi måste inse och sprida insikten i samhället och
bland företag att miljösatsningar inte är tillväxthäm-
mande. Marknadsekonomin måste utgå från sina
ekologiska och sociala ramar. Den renodlade mark-
nadsekonomin fungerar inte och inte heller den
kommunistiska planekonomin. Av historisk erfaren-
het vet vi att båda dessa modeller utgör ett hot mot
vårt ekologiska samhälle. Låt oss i stället arbeta för
den kristdemokratiska modellen, dvs. en ekologisk
och social marknadsekonomi.
Herr talman! Låt mig få avsluta med ytterligare
några ord om miljösituationen i Norden och i vårt
närområde.
Östersjöns ekosystem är allvarligt hotat. Stora
områden är drabbade av bottendöd. Utsläpp av olja
genom olyckor och medvetna handlingar hotar djur-
och fågellivet till havs och i kustområdena. Det är
alldeles nödvändigt att de nordiska länderna och
grannländerna i närområdet fortsätter att utveckla
samarbetet kring Östersjöns miljötillstånd. Norden
har även ett starkt intresse av att säkerheten förbättras
vid kärnkraftverken och i kärnavfallshanteringen i f.d.
Sovjetunionen. Vi behöver bidra med mer stöd och
tekniskt kunnande för att utveckla lagringsmetoder
och nya energiförsörjningssystem. I Barentsregionen
och nordvästra Ryssland måste vi prioritera arbetet
med att hindra utsläpp av föroreningar samt att främja
en renare produktion, system för miljöstyrning och
investeringar i miljöteknik. Delar av Murmansk är
som en tickande bomb.

Anf. 37 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag tycker att det var ett mycket in-
tressant anförande Jan Erik Ågren höll. Jag kan
stämma in i mycket av det. För mig lät det som
mycket av det som Miljöpartiet driver. Det var därför
jag tänkte att jag ändå måste ställa en fråga.
När det gäller den nationella politiken och de åt-
gärder som vi har krävt här på hemmaplan för att
klara t.ex. klimatfrågorna, har just kristdemokraterna
kritiserat de åtgärderna. Därför blev jag väldigt för-
vånad när Jan Erik Ågren höll ett anförande som
byggde på att vi måste vidta kraftfulla miljöåtgärder.
Är det så att Jan Erik Ågren för en egen linje eller har
kristdemokraterna ändrat uppfattning?

Anf. 38 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Herr talman! Jag har alltid varit intresserad av
miljöfrågor. Partiet kallades en gång för Vatten- och
luftpartiet kristdemokraterna därför att vi jobbade så
mycket med miljöfrågor. Det är inte något nytt för
oss. Det som är nytt är att vi har fått ett miljöparti. En
av de frågor som det partiet har drivit på senare tid är
att t.ex. höja dieselskatten. Vad jag vet har vi världens
renaste diesel. Den höjningen innebär sannolikt att
många innan de ger sig in i Sverige tankar diesel i
hemlandet, och den är inte miljövänlig. Hur kan det
komma sig att Miljöpartiet bidrar till att få en sämre
miljö just genom detta?

Anf. 39 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jan Erik Ågren har ett starkt enga-
gemang i miljöfrågorna. Det är kul och positivt. Från
kristdemokraterna i övrigt har jag hört den ständiga
kritiken mot att höja dieselskatten, att det inte går att
vidta åtgärder inom jordbruket för att jordbrukarna
drabbas.
Man vill över huvud taget inte vidta de åtgärder
som behövs på hemmaplan, samtidigt som man enligt
Jan Erik Ågren kan driva frågorna om globala sats-
ningar. Vi kan inte komma till tredjevärldenländer
och kräva åtgärder för att de ska bevara regnskogen
för vår livskvalitets skull, t.ex., samtidigt som vi inte
vill vidta någon politisk åtgärd som kostar någon
enda människa i Sverige någonting.

Anf. 40 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Herr talman! Det är klart att vi måste ställa krav
på hemmaplan också, och det är det jag gör och har
gjort.
När det gäller att minska påfrestningarna på mil-
jön är den satsning på tågtrafik som vi har legat bak-
om länge ett bra exempel. Tyvärr tycker inte alla
partier att det är bra, men vi kan och vi ska vidta
åtgärder för att förbättra miljön. Vi kan också vidta
åtgärder för att spara energi, och det är också någon-
ting som är bra för miljön.
När det gäller partiet är det klart att det står bak-
om det jag säger här. Vi driver olika frågor. I tidigare
debatter har jag företrädesvis pratat om biståndsfrågor
som är oerhört viktiga och om frågor om mänskliga
rättigheter, t.ex. I dag valde jag att lyfta fram miljö-
frågorna därför att jag tycker att det är ett viktigt och
ibland försummat område i internationella samman-
hang.

Anf. 41 SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Hållbar utveckling och rättvis för-
delning behövs inom samhällen och mellan länder,
regionalt och globalt, men också över tiden mellan
generationer. Därför behövs ett ökat medvetande om
nödvändigheten av ett kraftfullt globalt samarbete för
att lösa gemensamma och överhängande problem.
I en tid av snabba och påtagliga förändringar till
följd av globaliseringen är det en viktig politisk upp-
gift att utrusta människor, länder, grupper av länder,
regioner och det globala samfundet med de verktyg
som krävs för att kunna möta utmaningarna. Den
viktigaste rollen i det sammanhanget har FN. Mark-
nadskrafterna kan nämligen inte lösa de grundläggan-
de orättvisorna mellan rika och fattiga.
Att bekämpa fattigdom och orättvisor handlar om
att skapa demokratiska, jämställda och miljömässigt
livskraftiga samhällen och om att öka kontakterna
mellan människor, kulturer och nationer. Ett starkare
internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt ram-
verk som prioriterar både ekonomisk och mänsklig
utveckling behövs därför. Vi måste använda de utri-
kespolitiska och säkerhetspolitiska verktygen på ett
klokare och bättre sätt.
Sveriges medlemskap i EU ger oss mindre frihet
att påverka utformningen av de internationella spel-
reglerna, men samtidigt ett större ansvar. Vi kan inte
längre skylla på de stora eftersom vi själva sitter med
vid förhandlingsbordet när EU:s politik utformas.
Våra påverkansmöjligheter beror på om vi arbetar
utifrån en medveten genomtänkt och konsekvent
strategi. EU-medlemskapet kan vara ett hjälpmedel
när vi vill påverka den globala politiken, men det får
inte bli en tvångströja eller än mindre en ursäkt för att
inget göra. I första hand ska vi naturligtvis bidra till
att det blir en bra gemensam EU-politik, men om det
inte visar sig möjligt att åstadkomma måste vi vara
beredda att vägra medverka och i stället gå vår egen
väg.
Det finns två exempel på när man kan välja väg
som jag tänkte ägna mig åt i debatten. Det ena är
EMU-frågan, och det andra är Schengensamarbetet.
När det gäller EMU har Sverige hittills valt att stå
utanför. Jag skulle gärna vilja ställa en fråga till de
närvarande socialdemokraterna med anledning av att
det inte gavs något svar från Anna Lindh på frågan
om folkomröstning. I den utrikespolitiska deklaratio-
nen skriver man bara att det ska underställas svenska
folket. Vad betyder detta?
Från Centerpartiets sida har vi väldigt klart sagt
nej till EMU, och vi har också sagt att det är en själv-
klarhet att vi ska ha en folkomröstning om det finns
en majoritet som vill ha ett medlemskap. Det vore
värdefullt att få ett svar i debatten på den frågan. Står
även socialdemokraterna bakom kravet på en folkom-
röstning?
Om en dryg månad - natten mellan den 24 och 25
mars - blir Sverige en delstat i det framväxande
Schengenland. Trots alla vackra ord från regeringens
sida om att vi inte kommer att bli en del av en Fäst-
ning Europa och att den nordiska passfriheten i stället
skulle utsträckas till att omfatta större delen av EU
blir verkligheten en annan.
Sverige måste efter inträdet delta i ett system som
straffar flygbolag och rederier som släpper ombord
flyktingar med falska pass. Asylrätten är hotad. Fäst-
ning Europa är på väg att utveckla en politik som
vidtar alla möjliga åtgärder för att hindra flyktingar
att söka en fristad här. Människor på flykt klumpas
samman med kriminella element under beteckningen
"icke önskvärda främlingar" och registeras i ett gi-
gantiskt centralt register - Schengen Information
System - för att de inte ska lyckas ta sig in i ett annat
Schengenland.
Är det detta vi i Sverige med Orwellskt nyspråk
numera betecknar som en generös och human flyk-
tingpolitik? Är det så, Viola Furubjelke och Berndt
Ekholm? När svarar ni på Kofi Annans allvarliga
vädjan till EU att ge människor på flykt en möjlighet
att söka fristad?
På den regeringspartiet närstående tankesmedjan
Arenas hemsida skriver Per Wirtén bl.a. följande:
"Problemet är ... att man nu konsekvent blandar
samman polissamarbete mot kriminella och flykting-
frågor. Därmed bekräftas extremhögerns bild av
flyktingar som hot."
Tar Sveriges regering och det socialdemokratiska
partiet verkligen ansvar för en sådan inhuman flyk-
tingpolitik?
Vid en debatt i höstas här i kammaren förnekade
Anna Lindh på min direkta fråga att den nordiska
passfriheten skulle hotas när vi inträder i Schengen.
Tyvärr hade utrikesministern fel. Enligt Schengen-
konventionens artikel 45 måste en utlänning kunna
identifiera sin nationalitet vid övernattning. Detta
gäller även i våra nordiska grannländer. Eftersom vi
inte har något annat dokument än passet som visar
medborgarskapet innebär detta i praktiken att den
nordiska passfriheten inte längre gäller - tvärtemot
alla löften och garantier.
Enligt uppgift vill Rikspolisstyrelsen nu införa ett
särskilt Schengenpass - ett identitetskort som visar
medborgarskapet och som måste medföras på resa för
att man ska kunna legitimera sig. Rikspolisstyrelsen
lär också överväga att föreslå ett särskilt ID-kort för
uppehållstillstånd i Sverige.
Det känns inte särskilt tillfredsställande att förse
olika grupper i samhället med olika ID-kort. Jag vill
inte gå så långt som att göra jämförelser med inrikes-
passen i apartheidens Sydafrika, men det är inte över-
raskande att sådana jämförelser ändå har gjorts i den-
na debatt.
Herr talman! Nu finns inte regeringen här, men
det finns i alla fall ledande socialdemokrater. Jag vill
gärna ha deras syn på detta, när det nu står klart att
den nordiska passfriheten urholkas i och med
Schengeninträdet och att ett speciellt ID-pass måste
införas. Varför talade ni inte från början sanning om
vad Schengen innebär?
Dessvärre finns det också anledning att i detta
sammanhang påpeka att det synes finnas en ideolo-
gisk grund för Schengensystemet. Redan från början
var tanken med Schengen uppenbarligen att påskynda
utvecklingen i federalistisk riktning. När kontrollen
vid gränsen tas bort försvinner också ett fundament
för en suverän stat. Vi kontrollerar inte längre vårt
eget territorium.
Det innebär emellertid inte att vi slipper kontroll,
tvärtom. Mot omvärlden byggs allt högre murar, och
inom Schengen ersätts gränskontrollerna mellan del-
staterna av att vi får en gränslös övervakning. Denna
utveckling har svenska folket prackats på - till högt
pris, dessutom - under en täckmantel av att den nor-
diska passfriheten skulle utvidgas. Denna falska före-
spegling var ett demokratiskt övergrepp mot folksty-
ret, och med bl.a. detta som bakgrund är det inte svårt
att förstå att svenskarnas entusiasm för EU och den
allt tydligare utvecklingen mot mer och mer av över-
statlighet inte är översvallande.
Jag menar att det måste bli ett slut på denna om-
vända salamimetod när det gäller att presentera obe-
hagliga sanningar i små och till synes harmlösa por-
tioner i tron att svenska folket och de som deltar i den
allmänna debatten inte ska upptäcka förändringarna.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag
hoppas att det inte är ett inslag i samma försåtliga
taktik när regeringen och Anna Lindh nu inbjuder till
överläggningar om hur den svenska säkerhetspoliti-
ken ska uttryckas i nya formuleringar.

Anf. 42 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! En fråga ställdes till socialdemokra-
terna angående folkomröstning. Jag kan bara säga att
jag läser den formulering som finns i utrikesdeklara-
tionen, att det ska underställas svenska folket, som att
det ska vara en folkomröstning. Jag tror att det hand-
lar om ett formellt språk i den här typen av dokument.
Det råder internt inte någon motsats mellan den här
skrivningen och en folkomröstning, och vi talar ofta
om en folkomröstning. Jag tror därför att jag med stor
säkerhet kan säga att detta står för samma sak.
Sedan gäller det flyktingfrågorna och Kofi An-
nans kritiska tal. Han vände sig till hela Europa. Han
sade att han såg tecken på att Europa inte fullt ut
lever upp till sina åtaganden enligt Genèvekonventio-
nen. Det är naturligtvis oerhört allvarligt, och man
kan inte skjuta det ifrån sig. Även om vi vet att Sveri-
ge har en generös flyktingpolitik finns det alla skäl att
ta detta allvarligt och också att se över vår egen flyk-
tingpolitik. Men vi ska samtidigt driva frågorna i EU-
kretsen.

Anf. 43 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Jag tackar Viola Furubjelke för be-
skedet, om det nu var ett besked, om att det här med
stor sannolikhet betyder folkomröstning. Tage Dani-
elsson varnade ju oss en gång i tiden för att tala om
sannolikhet. Det är rejälare om vi ger tydliga besked
och talar sanning. Men jag utgår från att Viola Fu-
rubjelke menar allvar och att regeringen avser en
folkomröstning. Jag tolkar det så. Och jag hoppas att
vi vid ett lämpligt tillfälle kan få ett klarläggande
också från regeringsföreträdare om att det här betyder
att det, om det blir aktuellt med en EMU-anslutning,
ska bli en folkomröstning.
Sedan gäller det flyktingfrågorna och Kofi Annan.
Jag uppskattar att Viola Furubjelke tar det här på så
stort allvar. Men jag skulle vilja fråga hur hon bedö-
mer Schengenavtalets introduktion om en och en halv
månad. Kommer den att bidra till att vi får en generö-
sare, humanare och mera solidarisk flyktingpolitik,
eller blir det tuffare tag inom Schengenområdet?

Anf. 44 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Tage Danielsson har glatt oss många
gånger. Just hans monolog om sannolikheten är väl-
digt talande. I det här fallet tror jag att det är snäppet
mer än sannolikhet. Om Tage Danielsson hade varit i
livet hade han kanske kunnat skriva ytterligare en
monolog omkring detta. Det är gränsande till visshet.
Jag tror t.o.m. att han använde en sådan formulering.
Sedan gäller det Schengenavtalet och flyktingpo-
litiken. Schengenavtalet innebär både positiva och
negativa saker vad gäller flyktingarna. Det är vi väl
medvetna om, men fördelarna överväger. Och den
fria rörligheten, som man har inom hela området efter
det att man har prövats och fått komma in, är natur-
ligtvis oerhört värdefull för de flyktingar som kom-
mer in. Samtidigt måste vi se till att det inte blir
oöverstigliga hinder. De människor som faktiskt
behöver skydd ska ha en möjlighet att komma in
innanför Schengenområdets gränser.

Anf. 45 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det är egentligen inte så mycket att
tillägga. Jag litar på att socialdemokraterna och Viola
Furubjelke står för att det ska bli en folkomröstning
om EMU. Så småningom får vi väl begära ett klar-
läggande besked direkt från regeringens företrädare
vid någon frågestund här i kammaren.
När det gäller Schengenavtalet och den fria rör-
ligheten säger Viola Furubjelke att det finns både
positiva och negativa inslag. Jag har svårt att se de
tydliga positiva inslagen som en effekt av Schengen-
samarbetet. T.o.m. det som vi har kallat den nordiska
passfriheten har ju gått om intet, eftersom vi nu måste
utrusta samtliga Nordenmedborgare med det här lilla
identitetskortet eller passet eller vad man nu vill kalla
det. Nationaliteten ska framgå. Det var ju det här som
man tidigare så högtidligt försäkrade att vi skulle få
ha kvar. Nu ryker passfriheten all världens väg. Det
är klart att vi kan leva med att ha en identitetshand-
ling med oss, men jag tycker att det illustrerar detta
med den omvända salamimetoden, att man presente-
rar obehagliga sanningar delvis och bara till hälften.
Det är mycket rejälare att direkt få besked om hur det
ser ut långsiktigt.

Anf. 46 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Bergström talar här om Schengenav-
talet. Det är ju ganska enkelt till sin konstruktion. Nu
ska vi nämligen försöka förverkliga den fria rörlig-
heten mellan EU-länderna. Då måste vi alltså flytta
gränskontrollerna, så att de finns runt om EU i stället
för runt om varje enskilt land, för att öka vår rörlig-
het.
Ett gränsskydd runt omkring kritiseras väldigt hårt
av Bergström. Vill Centern inte ha det? Vi har tidiga-
re haft ett eget register över kriminella element som
har varit bekymmersamma i Sverige. Nu har man ett
gemensamt för att kunna hantera detta runt Europa.
Vill ni inte ha ett sådant register? Vill ni släppa in
dessa brottslingar utan kontroll vid gränserna? Är det
syftet med tanken från Centerns sida, som Bergström
framför? Eller är det rimligt att vi har en kontroll?
När det gäller flyktingar och den gemensamma
politiken är det självklart nu på det sättet att en del
har fått ge efter på sin politik. Men omvärlden har ju
med god marginal tjänat på genomsnittet.

Anf. 47 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det förvånar mig något att inte Hol-
ger Gustafsson signalerar någon betänksamhet alls
mot Schengensystemet. Kristdemokraterna talar ju
annars om en generös och human flyktingpolitik. Han
måste ju vara medveten om att detta innebär att det
blir de länder som är minst generösa som sätter grän-
serna.
Eftersom vi får ett gemensamt system blir det an-
norlunda än det var förut, då vissa länder kunde gå
före, vara föregångare och ta emot människor på flykt
undan orättvisor och förtryck. Nu blir det i stället ett
generellt regelverk som inte blir lika generöst som i
alla fall jag skulle önska. Jag utgår från att också
Holger Gustafsson skulle önska det.
Sedan pratar Holger Gustafsson som om vi inte
skulle vilja komma åt kriminella brottslingar. Det är
ju det som är bekymret. Jag utgår från att alla partier
och alla länder självklart vill komma åt kriminella
brottslingar. Men här finns det en tendens till en
sammanblandning mellan människor på flykt undan
orättvisor och förtryck och rent kriminella element.
Man sammanfogar detta i gigantiska register. Jag
känner oro inför detta, och jag uttrycker det här och
nu.

Anf. 48 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Den här diskussionen har vi haft i
EU-nämnden många gånger. Det här registret har
naturligtvis inte större benägenhet att peka ut fel
människor än vad vårt eget register har haft tidigare.
Det är precis samma karaktär på det. Det är ett
brottslighetsregister, och det är vad det kommer att
vara i framtiden också.
När det gäller flyktingar är vi de första att kämpa
för flyktingars rätt att komma över gränserna, men
verkligheten har ju varit sådan att Sverige och Tysk-
land har tagit emot oerhört många fler människor än
alla andra har gjort. Nu får de andra dela på det här.
Det innebär kanske att våra och Tysklands restriktio-
ner inte blir generösare just nu, men övriga får fak-
tiskt bättra sig avsevärt. Summan av detta är ju bättre
för omvärlden än vad det tidigare har varit. Och vi
kommer att fortsätta att kämpa för att det gemen-
samma flyktingmottagandet kommer att bli mera
generöst. Men beskriv det inte som en verklighet där
man har gått åt fullständigt fel håll! Nu delar vi på
ansvaret, och det är viktigt att vi gör det.

Anf. 49 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Holger Gustafsson talar väl, men han
måste också vara medveten om att det är kört om en
flykting avvisas vid en gräns av ett land som tilläm-
par de bestämmelser som finns på ett mera restriktivt
sätt. Då kommer flyktingen inte in därför att det ska
vara samma tillämpning i alla andra länder.
Det är bekymmersamt att de länder som har velat
förorda och bejaka en generös, human och solidarisk
flyktingpolitik nu får en tvångströja på sig. Det blir
svårare att tillämpa detta. Det är det som Kofi Annan
också påtalar. Han är orolig för hur det kommer att
bli i Europa, och han efterlyser en mera liberal till-
lämpning. Det förvånar mig något att inte också Hol-
ger Gustafsson och kristdemokraterna känner någon
liten oro för att tillämpningen av Schengenavtalet kan
innebära att det blir tuffare tag mot människor på
flykt i världen.

Anf. 50 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Jag ska tala om intolerans. Vi hade en
mycket spännande konferens om intolerans här i
Stockholm för inte så länge sedan. Jag vill bara be-
rätta att diskussionen om intolerans för vissa av oss
människor som bor i det här landet i dag har prägel av
personlig historia.
Min mormor var mycket yngre än vad jag är, bara
44 år, när hon flydde över isen från Sovjetunionen år
1922. Då blev hon skjuten i magen. Hon låg på isen
och väntade på den bolsjevikiske soldaten som skulle
komma och avsluta hennes liv med en bajonett. Men
hon hade tur. Min morbror, som då var 14 år, hann
springa tillbaka från den rumänska stranden av floden
Dnestr och dra mormor på isen undan bolsjeviken.
Jag vill berätta om den del av intoleransen som
har blivit född och närd, och som fortfarande är närd,
av den marxistiska ideologin. Marx och Engels skrev
1848 i den berömda kommunistiska grundtexten, det
kommunistiska manifestet, att ett spöke vandrar ge-
nom Europa. Och de hade rätt. Problemet är bara att
det var de själva som skapade spöket. De byggde
fram en politik vars kärna är hat, vars huvudmotor är
kriget mellan de sociala grupperna, klasskampen. Den
här politiken har i praktiken visat sig misslyckas
fullständigt överallt där den har tillämpats. Men den
har en fantastisk förmåga att gömma sig bakom nya
formuleringar och ibland tala med oerhört snälla och
milda toner om sin passion för demokrati.
Jag har här i min hand en fantastisk bok. Den är
skriven av en ledamot i franska akademin, en histori-
ker, Jean-François Revel. Boken heter La grande
parade och är en otrolig beskrivning av vänstergrup-
pernas historiska revisionism. Den handlar om hur
vänstergrupper, trots alla fakta som i dag är mer än
kända, har lyckats blockera den debatt som vi alla
behöver om intoleransen som kommer från vänster.
Den här intoleransen lever i högsta möjliga grad i
dagens debatt. När man talar i förenklade bilder om
relationen mellan rika och fattiga länder, när man
talar i förvrängda bilder om t.ex. de fattigas skuldbör-
da, för man vidare samma giftiga lärdom under nya
toner. Självklart ska vi alla samarbeta för att de fatti-
ga ländernas skulder ska försvinna. Men om någon
hade förlåtit Ceaucescu hans skulder medan han lev-
de skulle detta inte ha inneburit den minsta förbätt-
ring för det rumänska folket. Detta är dessutom histo-
riskt bevisat. Han lyckades nämligen själv betala
tillbaka alla sina skulder - men just under den tid då
han gjorde det, när han gjorde rent hus så att han inte
hade några stora skulder, då led det rumänska folket
som mest. Då var det kallt inomhus. Då saknades
tvål, mediciner och tvättmedel i alla hushåll. Då var
människorna tvungna inte bara att frysa, svälta och
vara rädda; de var också tvungna att leva i den otroli-
ga förödmjukelse som smutsen bär med sig.
Det vore alltså jättebra om vi, när vi diskuterar de
här frågorna som är så viktiga i dag, också gjorde rent
hus med alla politiska lärdomar som bygger på be-
grepp som klasskamp och klasshat.
Jag minns att vi en gång hade en diskussion om
detta i ett annat sammanhang. En mycket ung med-
lem i Vänsterpartiet, som förresten i dag är mycket
aktiv i ATTAC-rörelsen, förklarade då för mig att
fascisternas rashat är en helt annan sak än kommu-
nisternas klasshat. Varför? Jo, sade hon, rashatet är
någonting som vi absolut måste ta avstånd ifrån. Men
klasshat är mycket bra, för det kan mobilisera folk.
Det är ett resonemang som jag absolut inte kan begri-
pa.
Vi behöver sanningen. Vi talar om mänskliga rät-
tigheter. Rätten till en sann bild av det förflutna, rät-
ten till en ärlig och välgrundad dialog med det egna
förflutna, är en av de viktigaste mänskliga rättighe-
terna. Vänsterrevisionismen är destruktiv eftersom
den blockerar den här dialogen.
Vi har i dag en mycket vacker bild av hur ett land
kan bearbeta sina svåra och plågsamma erfarenheter.
Det är Sydafrika, som har visat oss hur man går till
väga. Man gömmer inte undan sanningen. Man för-
söker inte tränga bort det som har hänt. Man lyfter
fram sanningen, och i det ljus som sanningen skapar
kan också försoningen äga rum.
Jag har också en mindre vacker bild av detta. Vad
händer i ett land där uppgörelsen med det förflutna
inte äger rum? Jag talar om mitt första hemland, Ru-
mänien. Där fick vi inte veta någonting. Antagligen
hade kommunisterna lyckats bränna alla dokument
osv. långt innan vi kunde få tag på dem. Vad hände
då? Jo, samma grupper som hade varit väldigt aktiva
under Ceaucescu satte i gång våldsamma rörelser. Det
var de som kallade gruvarbetarna till Bukarest flera
gånger för att stoppa demokratirörelsen, och det var
också de som satte i gång konflikt mellan rumäner
och ungrare.
Jag vill avsluta det här anförandet med en uppma-
ning till alla politiska partier: Vi måste diskutera
intoleransen från alla synvinklar.

Anf. 51 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! Proto-
kolläsare! Det är många kloka ord som har sagts i den
här debatten under förmiddagen och nu också under
eftermiddagen. På något sätt framstår det som att det
egentligen inte borde finnas några problem i världen.
Lösningarna har diskuterats. Vi vet svaren på de allra
flesta frågorna och problemen. Det är inte lösningar
som saknas. Det är inte politiska förslag eller teknik
som saknas. Det stora problemet, tror jag, är att det
saknas en politisk vilja att gå från insikt och ord till
konkret handling. Retorik sammanfaller alltför sällan
med verkligt utförd politik.
Ett tydligt exempel på det, fru talman, är just utri-
kesministerns anförande här på förmiddagen. Där
beskrev hon väldigt insiktsfullt behovet av att EU:s
krishanteringsförmåga, som just nu utvecklas, inriktas
på en konfliktförebyggande politik, att man med
civila krishanteringsinsatser kan ingripa i ett så tidigt
skede av en potentiell konflikt att man inte behöver se
hur konflikten vidareutvecklas och leder till krig.
Hade politiken överensstämt med detta hade väl
allting varit helt i sin ordning, men jag finner att såväl
i Europeiska unionen som här hemma i Sveriges
riksdag överensstämmer inte insikter och politiska tal
med den faktiska handlingen. I EU ser vi nu inte ett
fokus eller en prioritering på att utveckla konfliktfö-
rebyggande mekanismer och civila krishanteringsin-
satser, utan vi ser i stället ett fokus som fullständigt
ligger på den militära delen. Det är där resurserna
satsas. Det är där samarbetsgrupperna utvecklas. Det
är där samtalen förs. Det är där man anställer perso-
nalen. Det är där fokus ligger.
Här hemma i Sveriges riksdag skulle vi i novem-
ber förra året just besluta om ett par väldigt konkreta
förslag. Ett förslag var, och det kan läsas i riksdags-
protokollet, att Sverige ska verka för konkret kon-
fliktförebyggande åtgärder vid utvecklingen av EU:s
krishanteringspolitik för att undvika att konflikter
utvecklas till krig. Det var alltså helt i överensstäm-
melse med det som utrikesministern här tidigare tala-
de om. Men i Sveriges riksdag röstade socialdemo-
kraterna nej till förslaget.
Vi hade också i Sveriges riksdag att ta ställning
till Europaparlamentets beslut om att göra en genom-
förbarhetsstudie om civila fredsstyrkor inom EU:s
säkerhetspolitik. Även det förslaget, som alltså EU-
parlamentet hade ställt sig bakom, röstade socialde-
mokraterna nej till här i Sveriges riksdag.
Detta är två tydliga exempel på att de vackra ta-
len, där insikterna finns och där politiken förs ut till
folket, inte överensstämmer med den konkret förda
politiken. Detta är en brist och ett av de stora problem
som gör att världen fortsätter att se ut som den gör.
Vi kommer om några veckor att diskutera vapen-
exportsamarbete och vapenindustrisamarbete här i
Sveriges riksdag. Det finns ett förslag till avtal om ett
samarbete mellan Sverige och fem europeiska länder.
En stor risk med det här avtalet är att mycket kommer
att ske utanför offentlig insyn. Därför väcker Miljö-
partiet en motion med en rad förslag på hur man ska
kunna garantera en demokratisk insyn, så att det för-
svarsindustriella komplexet i de sex EU-staterna inte
kan exportera vapen till konflikthärdar, till diktaturer
som vi från svensk sida absolut inte skulle vilja se
beväpnas.
En av de punkter som vi kommer att ha i vår mo-
tion, och som riksdagen kommer att ha möjlighet att
diskutera, är just hur landlistorna skulle kunna göras
offentliga. Man har i avtalsförslaget, som regeringen
har ställt sig bakom, skrivit att de ska vara hemliga.
Men det finns ingenting i avtalet som explicit säger
att landlistorna ska vara hemliga. Riksdagen kan
alltså utan att bryta mot avtalstexten besluta om att
listorna ska offentliggöras och därmed garantera en
demokratisk insyn. Jag hoppas då att allt det tal som
vi har hört här under förmiddagen från, tror jag, i stort
sett samtliga partiers representanter om vikten av
demokrati, folklig delaktighet och insyn kan mani-
festeras i ett stöd för förslaget att göra landlistorna
offentliga. Då har vi chans att visa att vår retorik här i
talarstolen överensstämmer med det som vi är bered-
da att konkret besluta om.
Jag har lyssnat med stort intresse till både Göran
Lennmarkers och andra moderaters inlägg i debatten,
och nu har vi Bertil Persson från utrikesutskottet här
som representerar moderaterna. Det är viktigt inte
bara att främja demokrati och utveckling av demo-
krati och att stödja demokratiska processer, utan det
är också viktigt att väldigt skarpt markera mot dikta-
turer och på olika sätt inte bara visa avsky utan också
försöka påverka utvecklingen åt rätt håll.
Jag sitter ju själv i Exportkontrollrådet och har
tystnadsplikt. Jag kan därför inte här i talarstolen tala
om vare sig vilka vapenslag Sverige beviljar export
av eller vilka länder vi beviljar export till eller hur de
olika partierna röstar. Men helt klart överensstämmer
ofta inte besluten med vad som sägs i den här talar-
stolen. Jag skulle vilja ställa en väldigt konkret fråga
till Bertil Persson om hur han skulle ställa sig om
Sverige skulle bevilja export av krigsmateriel till en
kommunistisk demokrati - krigsmateriel som klassas
som användbart i offensiva militära operationer.
Tycker moderaterna att det är okej att Sverige beviljar
export av sådan krigsmateriel till en kommunistisk
diktatur eller inte?
Jag har också med intresse lyssnat till Folkpartiets
plädering för en Natoanslutning. Det är inte en ny
ståndpunkt, men den upprepas utan förmåga till pro-
blematisering. Det är intressant att diskutera Natoan-
slutning och alliansfrihet mot bakgrund av att världen
inte bara förändrades för tio år sedan utan fortsätter
att förändras. Men det är också viktigt att diskutera
konsekvenserna.
Svensk utrikespolitik har ofta haft som en röd tråd
vårt engagemang mot kärnvapnen, mot kärnvapen-
doktriner i Nato, i forna Warszawapakten och i andra
kärnvapenstater. Frågan som ställdes förut fick inget
svar, men jag vill upprepa den till utrikesutskottets
representant, Folkpartiets Biörsmark. Hur ställer man
sig till den politiken? Om man som medlem i Nato
ska stödja en kärnvapendoktrin, är det då möjligt att
fortsätta den svenska utrikespolitiska linjen att inte
verka för en kärnvapenavrustning? Dessa frågor har
inte fått några svar, och jag tycker att det är en svag-
het.

Anf. 52 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är smått patetiskt att
höra Lars Ångström orera över den europeiska kris-
hanteringsförmåga som nu byggs upp och tala om att
det är politisk vilja som krävs, men att demonstrera
en så total politisk ovilja som Miljöpartiet gör i dessa
frågor.
Det är faktiskt så att det konfliktförebyggande ar-
betet och den civila krishanteringen tillsammans med
den militära krishanteringen har vunnit terräng och
ses nu som ett koncept bestående av tre delar av alla
EU:s medlemsländer.
Från början drev Sverige frågorna om att utveckla
det konfliktförebyggande och nödvändigheten av att
också föra in civil krishantering. I dag är det inte vi
som äger frågan längre. Alla omfattar en sådan syn.
Det är ett gigantiskt arbete och en demonstration på
politisk vilja som har gjorts från regeringen och från
olika håll på politisk väg. Jag menar verkligen att den
ansträngningen är seriös.
Om Lars Ångström har kunnat hitta några reser-
vationer som vi inte har röstat för, finns det otaliga
fler exempel på goda riksdagstexter där vi faktiskt
talar oss varma för civil krishantering och civilt kon-
fliktförebyggande.

Anf. 53 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag vet inte hur jag ska tolka påståen-
det om att vi orerar och saknar politisk vilja. Det är ju
ett tydligt faktum att förslaget i Europaparlamentet
om en civil krishanteringsstyrka, en fredsstyrka,
kommer just från Miljöpartiet. Det visar väl om något
en konkret vilja att påverka utvecklingen av EU:s
krishanteringspolitik på det område där det har brustit
väldigt mycket.
Jag tycker också att Viola Furubjelke, fru talman,
stärker mig i mitt påstående om att det visst är många
länder som omfattar den här synen. Vem gör inte det?
Vem kan vara emot att förebygga konflikter? Men det
har stannat därvid. Det sker inte en fokusering på
utvecklande och uppbyggnad av de här mekanismer-
na. Jag vill då ställa frågorna till Viola Furubjelke:
Vad avser socialdemokraterna att konkret göra nu när
den här viljan som har manifesterats finns? Vilka
satsningar kommer att ske under det svenska ordför-
andeskapet på att just skapa en aktiv konfliktförebyg-
gande politik? Vilka krav på resurser kommer man att
ställa på det här området?

Anf. 54 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Jag hörde tydligt utrikesministern sä-
ga att vi behöver samma headline goals för civil kris-
hantering och konfliktförebyggande som i dag finns
för militär krishantering.
Det är också väl känt att Sverige under den här
ordförandeskapsperioden för in och på olika sätt
främjar de här frågornas ställning. Den kommitté som
sysslar med frågorna har alldeles nyligen permanen-
tats. Det är inte längre en interimistisk kommitté som
Anders Bjurner företräder Sverige i och nu leder
arbetet i. Det händer väldigt mycket på det här områ-
det. Det är ett område som måste utvecklas. Det har i
stort sett varit ett vitt fält tidigare. Men just på det
konfliktförebyggande området görs det stora sats-
ningar, och Sverige kommer att bidra aktivt till det
under ordförandeskapsperioden.

Anf. 55 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker att Viola Furubjelke be-
kräftar den bild som jag försökte belysa här tidigare
när hon säger att det händer mycket och att det måste
utvecklas. Det är precis det vi efterlyser från Miljö-
partiets sida. Det måste utvecklas. Vi måste under det
svenska ordförandeskapet få se konkreta förslag gäl-
lande hur Sverige driver utvecklandet av både en
konfliktförebyggande politik och den civila krishante-
ringen så att vi kommer bort från den här fullständiga
dominansen av militärt fokus och militärindustriella
intressen. Vi är de första att stödja regeringen om vi
kan få se en sådan förändring av fokus under det här
halvåret.
Jag hoppas att jag kommer att ha fullkomligt fel i
mina förutsägelser om att det sker för lite. Jag hoppas
att Viola Furubjelke kommer att ha rätt och att vi
faktiskt kommer att få se stora konkreta förändringar
under det svenska ordförandeskapet.

Anf. 56 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! De som har följt debatterna i kamrar-
na kan konstatera att det förvisso inte finns någon
brist från moderat sida när det gäller markeringar mot
diktaturer vilken färg de än må ha. Men jag sitter inte
i Exportkontrollrådet. Vad Lars Ångström säger sig
inte kunna tala om kan han inte begära att jag ska
kunna svara på.
Låt oss konstatera att vi har varit eniga i fråga om
regler för vapenexporten och att vi är på väg att bli
eniga i fråga om regler för åtskilliga av de europeiska
länderna vad gäller vapenexporten. Det tycker jag är
bra, och jag tycker att det är bra att vi har en nämnd
som hanterar detta. Vad Lars Ångström är missnöjd
med i den här kommittén får han antingen tala om
offentligt eller i nämnden. Men kom inte med den här
typen av frågor, där jag ska svara på det Lars Ång-
ström inte anser sig kunna tala om.

Anf. 57 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag kanske uttryckte mig otydligt, el-
ler om Bertil Persson missuppfattade mig. Jag tog
inget konkret exempel utan hänvisade just till tyst-
nadsplikten. Jag var mer intresserad av en generell
syn från Moderaternas sida, och den bör ju Bertil
Persson i allra högsta grad kunna tydligt redogöra för.
Hur ställer sig Moderata samlingspartiet när det gäller
export av krigsmateriel till en kommunistisk diktatur?

Anf. 58 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Vi har deltagit i besluten rörande de
regler som gäller för vapenexporten. Det står vi fast
vid, och det avser vi att stå fast vid även i framtiden.

Anf. 59 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det är, tycker jag, tyvärr ett exempel
på ett icke-svar. Bertil Persson vet säkerligen, som
alla vi andra, att de här riktlinjerna är tolkningsbara,
precis som varenda paragraf i lagboken också är tolk-
ningsbar. Vi måste komma fram till konkreta ställ-
ningstaganden. Det borde ju mot bakgrund av Mode-
raternas retorik när det gäller diktaturer, inte minst
kommunistiska diktaturer, vara lätt att uttrycka inför
åhörare och ledamöter att Moderaterna antingen är
för eller emot export av krigsmateriel till kommunis-
tiska diktaturer. Det är en svaghet att inte kunna ge
det uppenbart enkla svaret på en enkel fråga.

Anf. 60 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Lars Ångström får det att låta som om
Folkpartiet skulle vara för kärnvapen, för fler vapen
och kärnvapen. Så är ingalunda fallet - naturligtvis
inte. Frågan gällde också: Kan vi fortsätta att vara
mot kärnvapen om vi är med i Nato? Visst kan vi det,
kanske t.o.m. bättre än om vi inte är med i Nato. Då
finns vi med i ett sammanhang där vi har ett större
inflytande. Vi kommer naturligtvis från vårt håll, det
är hela upplägget, att verka för att detta vapen, som
kan förstöra hela vår jord, ska bort. Det ska kontrolle-
ras. Det ska hanteras på ett sådant sätt att det inte sker
en olycka. Vi kan vara med i det arbetet, och det
tänker vi också vara på ett konstruktivt sätt.
Det är ett syndrom som är typiskt för Miljöpartiet
att säga nej till den här typen av samarbete. Detsam-
ma gör man inom EU. Man tar inte det ansvaret, är
inte med om att fatta dessa beslut och tar inte diskus-
sionerna runt ett bord.

Anf. 61 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker kanske att det var en illa
vald jämförelse, medlemskap i en politisk union och
medlemskap i en militär allians. Det återstår för Karl-
Göran Biörsmark att förklara hur man ska få det att
gå ihop att stödja Natos kärnvapendoktrin, vilket är
en förutsättning för Natomedlemskap, och samtidigt
vara emot Natos kärnvapendoktrin. Jag har svårt att
se hur det skulle kunna gå till.
Det återstår också för Folkpartiet att förklara en
annan sak. Var i Sverige ska kärnvapen kunna statio-
neras i ett skarpt läge om vi är Natomedlem? På vilka
orter har Folkpartiet tänkt sig detta? Vilka flygplatser
handlar det om? Vilka transportvägar? Vilka fartyg
ska tas emot? Vilken beredskap ska finnas? Ska värn-
pliktiga tvingas ut i krig under ett Natomedlemskap? I
dag är det frivilligt att tjänstgöra utomlands. Kommer
Folkpartiets politik och ett Natomedlemskap att inne-
bära att man förordar ett tvång att verka utomlands?
Den här typen av problematisering tycker jag är
viktig att lyfta upp och diskutera oavsett om man är
för eller emot. Jag saknar den förmågan från Folk-
partiets sida.

Anf. 62 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det är helt riktigt att detta är en viktig
diskussion, och den ska vi naturligtvis ta. När det
gäller de frågor som Lars Ångström ställer om var i
Sverige vi ska ha kärnvapen är svaret: Ingenstans.
Liksom Norge behöver vi inte ha några kärnvapen.
Det finns också andra undantag. När vi går in i Nato
kan vi diskutera sådana här saker. Den här doktrinen
behöver vi inte heller gå in under. Vi har alltså ett
handlingsutrymme, och det ska vi naturligtvis ta vara
på.
Det finns andra delar i det här som det är intres-
sant att gå in på, nämligen den gemensamma säker-
heten i vår del av världen. Den har vi, som jag tidiga-
re i dag har lagt ut texten om, egentligen alltid litat på
även om vi inte har sagt det i klartext. Som jag sade
tidigare: Hur vi under årens lopp än har byggt upp ett
svenskt försvar så har det ändå funnits någonstans i
bakhuvudet att om det skulle bli ett krig väntar vi på
hjälp från väst. Det kan sägas klart i dag. Det kunde
inte sägas då.

Anf. 63 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det är en viktig diskussion att ta.
Men då måste vi också få veta mer om Folkpartiets
position och ställningstagande. Det går ju inte att
jämföra med Norges situation i Nato, där man slipper
att ha kärnvapen stationerade på norskt territorium.
Det exempel som jag tog gällde ett skarpt läge i en
kris- eller krigssituation. Det har ju ingenting med
stationeringen att göra. I ett skarpt läge kommer
kärnvapen att finnas på olika platser. Där måste Folk-
partiet redogöra för vad man är beredda att gå med
på. Samma sak gäller det här med doktrinen. Där är
fortfarande Folkpartiet svaret skyldigt. Hur ska man
kunna verka för Natos kärnvapendoktrin och samti-
digt vara emot den?
Mitt intryck efter att ha hört de här svaren är att
Folkpartiet tycks ha utvecklats till riksdagens främsta
kärnvapenkramarparti. Tills jag får svar på de här
frågorna kommer det intrycket att bestå.

Anf. 64 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Vi har redan hört om ett väldigt brett
spektrum när det gäller behovet av svenska insatser
genom EU. Det är stora förväntningar. Jag vill lägga
till en aspekt, kanske fördjupa en uppgift som vi bara
har snuddat vid. Det gäller relationen till arabvärlden
och Mellanöstern. Vi är ju faktiskt grannar om vi
räknar med EU. Och det är väl så att grannar bör ha
bra, konstruktiva, öppna, ärliga relationer - relationer
som också är utvecklande. Det kan inte vara så att
USA ska vara den dominerande, närmast ensamma,
aktören i arabvärlden och kanske särskilt i Mellanös-
tern. EU måste öka sina insatser här.
Det råder stor misstänksamhet på båda håll, både
inom EU och i arabvärlden, särskilt bland våra med-
borgare. Den förstärks på grund av bristen på demo-
krati och mänskliga rättigheter och bristen på ett bra
styrelseskick i arabvärlden. Men också vi och EU
bidrar. Vi bygger murar exempelvis avseende vår
handel. Jag kan bara nämna EU:s jordbrukspolitik.
Men det gäller också flyktingar och migranter, och
Kofi Annans kritik har redan varit uppe här i debat-
ten. Man kan kanske även sätta ett frågetecken för
engagemanget för arabvärldens intressen. Men det är
också bristande kulturell förståelse och ibland nästan
en introvert västeuropeisk syn, och det gäller särskilt
synen på religionen där vi är väldigt tafatta, kanske
särskilt i norra Europa. Och i botten har vi Europas
koloniala historia.
Vår inriktning måste mot denna bakgrund bli att
stärka relationerna och skapa ömsesidighet och ut-
veckling. Och EU:s Barcelonaprocess kan här bidra.
Det har varit stiltje ett tag, men den behöver ny fart.
Kanske kan några av oss parlamentariker bidra till det
på ett möte i Bryssel i morgon. Processen lider av en
brist på ömsesidighet.
Sveriges MENA-projekt är ett ambitiöst bidrag
med analys och tankar framåt. Alexandria-institutet är
mycket bra - kulturellt utbyte, fördjupning och ökad
förståelse. När det gäller sakfrågorna måste vi öppna
vår handel och riva våra handelshinder. Och EU
måste gå före. Det behövs en mycket bättre hantering
av flykting- och migrationsfrågor. Det skulle kunna
resultera i en minskad smuggling, vilket ju är positivt.
I regeringens utrikespolitiska deklaration talas det
också om en human och solidarisk politik. Vi måste
öka biståndet i väntan på handelns utveckling. Och vi
behöver inte minst få loss de pengar som faktiskt
ligger och skvalpar i EU-byråkratin och inte kan
betalas ut. Det är egentligen en skam att det ska vara
på det sättet. Vi behöver också ökade förståelseinsat-
ser. Ett exempel på detta är Alexandria-institutet.
Misstro och missförstånd måste brytas ned, och vi
måste kunna lösa problem. En praktisk fråga är na-
turligtvis att den svenska ambassadrepresentationen i
regionen måste vara god. Och jag förutsätter att rege-
ringen verkligen anstränger sig att lösa den fråga som
nu är aktuell på bästa sätt.
Vi måste också ställa krav på motparten, inte
minst avseende mänskliga rättigheter och ett bra sty-
relseskick. Och detta sammantaget menar jag kan
skapa gemensam säkerhet. En nyckelfråga för fram-
gång är naturligtvis en lösning av konflikterna i Mel-
lanöstern, och jag tänker då närmast på Israel och
Palestina en dag som denna, inte minst efter valet i
Israel. Situationen för såväl det israeliska som det
palestinska folket är djupt otillfredsställande. Jag ska
fördjupa mig i palestiniernas situation. Men det bety-
der inte att jag bortser från judarnas och andra folk-
gruppers situation. Men det är trots allt palestinierna
som har det svårast. Det har jag sett med egna ögon
efter många resor.
Det råder ett israeliskt förtryck av palestinierna i
vardagen. Möjligheterna att resa begränsas via olika
check points. Det är kontroller i vardagslivet, bl.a. vid
dessa check points, kontroller som är närmast trakas-
serande. Det är husdemoleringar. Det är tillgången på
jobb. Arbetslösheten är nu kanske över 50 % bland
palestinierna. Det är bristen på medicinsk vård. Det är
bosättarnas företräden. Det är bosättningspolitiken i
sig själv. Det är det israeliska övervåldet, att använda
tunga vapen mot stenkastande ungdomar och prick-
skyttar på senare tid. Jag försvarar på intet sätt våldet.
Men jag menar att övervåldet än mindre kan försva-
ras. Det är provokationer som den tillträdande premi-
ärminister Sharons besök på Tempelberget.
Ett exempel till som det talas väldigt lite om, en
vardagsfråga, är användningen av vatten. Israelerna
använder fyra gånger så mycket vatten per person
som palestinierna. Och dessutom hämtar Israel minst
en tredjedel av sitt vatten från källor på Västbanken.
Palestinierna tillåts inte borra brunnar på Västbanken,
samtidigt som judiska bosättare får borra brunnar på
ockuperad mark. De judiska bosättarna har en extremt
hög vattenförbrukning, eftersom de i huvudsak lever
av jordbruk som konstbevattnas. Och all vattenutvin-
ning står fortfarande under kontroll av det statliga
israeliska vattenbolaget. Trots att den palestinska
befolkningen på Västbanken mer än fördubblats se-
dan 1967 har palestinierna samma vattenförbrukning i
dag som då. Och i Gaza är vattentillgången för pales-
tinierna ännu sämre, och dessutom är vattnet starkt
försaltat och förorenat. Vattenbristen är en del av den
sociala misär som palestinierna tvingas leva i och
som föder terrorism och försvårar fredsprocessen. En
rättvis fördelning av vattenresurserna och en ansvars-
full vattenhantering är livsnödvändigt för att den
kommande palestinska staten ska kunna fungera. Och
man måste förvånas över att vattenfrågorna får spela
en så liten roll i de internationella förhandlingar som
pågår. Det lilla som har åstadkommits är mycket lite.
Det är viktigt att Sverige nu gör ansträngningar att
föra upp dessa vattenfrågor på dagordningen igen nu
när vi har ordförandeskapet i EU.
Barak har otvivelaktigt gjort stora ansträngningar.
Men de räcker ändå inte, därför att han inte har kun-
nat gå i clinch med flyktingfrågan på ett acceptabelt
sätt. En uppgörelse nu måste baseras på ingångna
avtal och FN:s resolutioner och folkrätten, precis som
framhållits i den utrikespolitiska deklarationen tidiga-
re i dag, som för övrigt även i sin helhet var mycket
bra och tydlig.
Den nytillträdande premiärministern Sharon har
inget bra record, skulle man kunna säga för att an-
vända ett engelskt ord. Det har han visat i flera år
genom att han varit den främste företrädaren för detta
övervåld och haft ett mycket provokativt uppträdan-
de. Och i valet har han i flera israeliska medier uttalat
att han inte är beredd att lämna över något mer av
Västbanken och Gaza till palestinierna och inte med-
verka till palestinsk kontroll över östra Jerusalem.
Och inga bosättningar ska överlämnas. Det är väldigt
svårt att ha tilltro till att Sharon kan vända på denna
situation. Om han kan det, så önskar jag honom na-
turligtvis lycka till. Men jag måste säga att jag har
väldigt liten tilltro till det.
EU måste vara tydlig nu om grundkraven för en
rättvis fred, precis som i den utrikespolitiska deklara-
tionen. Och kraven måste naturligtvis också riktas
mot palestinier när det gäller Israels legitima behov
av erkända och säkra gränser, och vi måste ställa krav
på mänskliga rättigheter bland palestinierna och på ett
avskaffande av dödsstraffet. Och vi kan inte acceptera
en undermålig rättskipning med godtyckliga avrätt-
ningar. Och vi måste naturligtvis uppmana båda par-
ter som finns i denna konflikt att fortsätta förhand-
lingarna, vilket jag också noterade att man tog upp i
den utrikespolitiska deklarationen. Och detta är förut-
sättningen för en lyckosam framtid i Mellanöstern.

Anf. 65 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! 1,2 miljarder människor lever i abso-
lut fattigdom i vår värld. De lever under brist på mat,
brist på utbildning, brist på hälsa, och de lever i fat-
tigdom. Och allra allvarligast är situationen i Afrika.
Vilket livsöde väntar en liten flicka i dagens Afri-
ka? Ja, i många fall får hon passa djuren i stället för
att gå i skolan. Bröderna är prioriterade när det gäller
att ge barnen utbildning. Många av hennes lekkam-
rater är föräldralösa därför att deras föräldrar har dött
i aids på grund av bristande information, ofta även
felaktig information. Hon kommer att vara undernärd,
dels på grund av miljöförstöring, dels på grund av att
familjens produktion av jordbruksprodukter har dålig
avsättning därför att de inte fyller västvärldens ar-
betsmiljökrav och protektionisterna kan skydda de
europeiska och amerikanska marknaderna från föräld-
rarnas produkter.
Hon har också en dålig framtid. Hon riskerar
könsstympning. Hon riskerar att utsättas för för tidig
sexdebut med hänsyn till de skrönor som går om hur
man ska kunna skydda sig mot aids om man är karl,
nämligen att våldta en jungfru. Hon riskerar fistlar i
underlivet. När hon växer upp riskerar hon att få
slitjobbet på fälten, medan maken sitter på ölsjappet i
närheten. Hon riskerar misshandel mer än någon
annan kvinna i denna värld. Hon riskerar att få många
barn, vilket är det vanliga ödet för analfabeta kvinnor,
och hon riskerar att involveras i krig och konflikter.
Om hennes familj i stället hade befunnit sig i Ko-
rea på 1950-talet där situationen var exakt densamma
som den var i Ghana vid samma tidpunkt, då hade
hon nu levt i relativt välstånd. Hon hade haft samma
levnadsnivå som i vårt land. Hon hade haft goda,
t.o.m. bättre, möjligheter att få en universitetsutbild-
ning, hon hade fått en högklassig sjukvård. Skillna-
den här ligger mellan om landet har varit utsatt för
vanstyre eller om man har haft en regering som har
skött landet på ett föredömligt sätt.
I Korea var man målinriktad. Man skapade en na-
tionell samling för att få fram tillväxt. Man satsade på
utbildningsfrågorna mer än på någonting annat. Men
man var i det landet lika väl som i andra utan egentli-
ga naturresurser.
Hur ska vi göra det möjligt för den här flickan att
nå samma situation som hennes syster i Korea? Ja,
när det gäller situationen för familjen handlar det
naturligtvis om att stärka familjejordbruken. Här
behövs det jordreformer. Det behövs små företag, inte
minst för kvinnorna i de här länderna så att de kan
bidra, så att deras resurser kan utnyttjas. Det kräver
utbildning, mikrolån, och det fordrar en marknadse-
konomi. Och man måste bekämpa protektionismen
för att kunna få öppna världsmarknader där produk-
terna kan finna avsättning.
Flickan själv behöver utbildning, böcker, hon be-
höver kunna vidareutvecklas utöver den basala sko-
lan. Hon behöver hälsovård och jämställdhet.
När det gäller landet och folket behöver de styras
väl - good governance, som vi brukar kalla det på
svengelska. Det kräver att biståndet når ut till folket
och inte hamnar på privata bankkonton. Det kräver
respekt för mänskliga rättigheter. Det krävs demo-
krati, fri debatt, fria medier. Man behöver aktiva
enskilda organisationer, s.k. NGO:er med kunskaper
och engagemang, och man behöver ersätta eliterna
med en växande medelklass som utmanar makten och
kräver att få vara med i ledningen av landet.
Vad kan vi i västvärlden göra? Ja, det viktigaste är
att vi fortsätter globaliseringen, att vi fortsätter att
kämpa för frihandel mot protektionism, att vi därige-
nom skapar utrymme för investeringar i de fattiga
länderna och ger dem förutsättningarna för egen ut-
veckling. Jag tror att vi ska satsa på de bra regering-
arna, för allt talar för att det är länderna med good
governance där också biståndet får riktig effekt. Det
kan t.o.m. vara kontraproduktivt i vanstyrda länder.
Här tycker jag att vi ska dra erfarenheterna av de
länder som har varit framgångsrika, som har tagit
steget till välfärdsländer. Jag tror att det är viktigt att
koncentrera insatserna så att vi kan skapa goda före-
bilder också i Afrika, förebilder för andra att ta efter.
Jag tror att vi ska kraftsamla mot mätbara mål. Vi ska
ha klara tidsscheman för insatserna, och vi ska av-
sluta projekten på ett riktigt sätt.
Om man gör så som man alltid har gjort, så går
det som det alltid har gått. Det är lite av den erfaren-
heten vi nu har efter 40 år av insatser i Afrika.
Det går att bekämpa absolut fattigdom och att nå
relativt välstånd på 20-30 år, om man, som vi läkare
brukar säga när vi skriver ut recepten, handlar efter
vetenskap och beprövad erfarenhet.
Världen ser i huvudsak fram emot en hoppfull ut-
veckling, men Afrika är undantaget. 40 års bistånd
har gett ett positivt resultat, och det är att apartheid
definitivt är knäckt. Men i övrigt är skillnaderna i
Afrika inte särskilt stora.
Det här får inte leda till att vi blir uppgivna, men
vi ska inte heller fortsätta med mer av samma sort.
Jag hoppas att globaliseringsutredningen, som efter
ett och ett halvt år ännu inte har publicerat ett enda
papper men som ska vara färdig i höst, ska kunna ge
den här flickan tillgång till en fri och öppen värld
med fri rörlighet, och lika möjligheter för alla.

Anf. 66 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Bertil Persson har valt att ta upp bi-
ståndsfrågorna. Han ska få några kommenterar till det
han har sagt.
Satsningen på marknaden är naturligtvis helt nöd-
vändig. Samtidigt måste man vara medveten om en
marknads begränsningar, precis som Viola Furubjelke
har tagit upp. Länderna spelar inte alls på samma
villkor i u-länderna och i i-länderna, och det måste vi
lösa inom ramen för globaliseringen. Annars miss-
lyckas den.
Det är säkert bra att koncentrera, men moderater-
na väljer att lägga alla pengar i Afrika och ta bort
pengarna från Latinamerika och Asien. Man måste
ifrågasätta det rimliga i att göra en så drastisk opera-
tion.
Slutligen: Bertil Persson väljer att tala tyst om att
moderaterna inte bryr sig om enprocentsmålet. Det är
t.o.m. så att moderaterna väljer att skära ned biståndet
till under den av FN rekommenderade nivån 0,7 %.
Det har varit uppe tidigare i debatten, men modera-
terna måste faktiskt ta ansvar för sin avvikarlinje i
den här frågan.

Anf. 67 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis riktigt att det ska
vara samma villkor i en globaliserad värld. Det har
jag väl med all tydlighet talat om i mitt anförande.
När det sedan gäller frågan om utbetalningsmål
accepterar vi inte längre sådant. Vi uppfyllde i rege-
ringsställning enprocentsmålet, som socialdemokra-
terna inte har uppfyllt men hoppas kunna göra om
fem år möjligen. Det är så pass lång tid att man inte
är riktigt pressad av det. Nu är det inte det som är det
viktiga, utan det är resultaten på plats. Det är det som
för oss är det viktiga. Vi vill ha mål som går att mäta,
antal flickor som får en ordentlig utbildning, antal
hushåll som får rent vatten. Att ha mål som är upp-
fyllda när checken är överlämnad är en felaktig mål-
sättning. Man måste efter 40 års arbete vara mer
avancerad än så.

Anf. 68 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Talar man om marknad på lika villkor
måste man mena med det att det ska vara samma
tillträde till Europas marknad som vi har till deras
marknad. Det måste innebära att vi också ger u-
länderna en chans att utveckla en sådan styrka i sina
ekonomier att de faktiskt kan leva med de villkoren.
Annars blir det en ojämlikhet som man inte kan ac-
ceptera. Då måste man vara beredd att satsa en hel del
pengar bl.a. på bistånd för att nå detta.
Det är förvånande att moderaterna väljer att t.o.m.
lägga sig under den av FN rekommenderade nivån.
Jag begriper inte varför man gör det, måste jag säga
av flera olika skäl. Bertil Persson svarade inte varför
moderaterna väljer att överge Asien och Latinameri-
ka.

Anf. 69 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Samma tillträde - ja. Det är den linje
vi har drivit hela tiden: samma tillträde till markna-
derna för u-länderna och deras produkter. Det är där-
för vi också har sagt att det är kunskapsöverföring
som är viktig. Det är viktigt att bygga upp marknad-
sekonomins institutioner. Anledningen till att vi
kraftsamlar på Afrika är att det är det område i värl-
den där fattigdomen ökar. I övriga delar av världen
går det, om än ibland knackigt, åt rätt håll. Vi överger
inte Latinamerika och Asien, men vi drar ned kraftigt
där. Vi tycker att det är riktigt att nu är det Afrika
som ska få stå i centrum.

Anf. 70 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Jag ska fortsätta på samma tema som
Berndt Ekholm. Mellanöstern och världen öster där-
om ter sig sannolikt för många svenskar som en
främmande värld, främmande på grund av de stora
språkliga skillnaderna, främmande på grund av de
religiösa skillnaderna och skillnader i kultur. Dessa
skillnader är det viktigt att känna till och ta hänsyn till
om man vill uppnå förståelse mellan länder och folk.
Men ofta betonas de på ett sätt som ökar avståndet
mellan oss och dessa folk. Många svenskar och andra
européer känner sig mer besläktade med israeler än
med palestinierna. Svenskarna känner sig mer be-
fryndade med turkarna än med irakier och iranier, och
vi ska inte tala om de folk som lever i Pakistan och i
Afghanistan.
En sak har vi dock alla gemensamt: Alla vill vi
leva ett anständigt och bra liv. Men inte sällan fram-
ställs människor i sådana här länder som om de sökte
något annat än det som vi söker i livet, som om de
inte värdesätter livet lika mycket som vi.
Eurocentrismen är fortfarande stark. Man före-
ställer sig israeler som mer europeiska än palestinier-
na. Kanske tror man att de alla kommer från Europa,
men många kommer från Afrika, från andra delar av
Asien och inte minst från USA. Man glömmer att en
stor minoritet bland palestinierna faktiskt är kristen.
Man föreställer sig turkarna som mer modernise-
rade än kurderna. Turkiet genomgick visserligen på
20- och 30-talen en ekonomisk modernisering men
inte någon politisk. Fortfarande kan det hända att en
parlamentsledamot mördas i själva det turkiska par-
lamentet. Fortfarande är brotten mot mänskliga rät-
tigheter grova och omfattande.
Det finns i dagens Sverige en stark islamofobi,
men alla muslimer är inte shiamuslimer, och alla
shiamuslimer är inte heller fundamentalister. Den
största gruppen muslimer är sunniter. Det finns precis
som inom kristendomen och judendomen en mängd
riktningar: sufier, alaviter, ahamadiyya m.fl.
Världen, människorna och folken kan inte förstås
utifrån förenklingar. De kan bara förstås om man
inser hur komplicerade människors liv är. Det finns
bara en enda giltig och enkel devis att följa: att ingen
är sämre och har mindre rättigheter än någon annan -
att inget folk är förmer än något annat.
De missförhållanden vi kan se i världen är delvis
grundade i traditionalism och efterblivenhet. Men
missförhållandena är också inplanterade av en kolo-
nialism och imperialism som utnyttjat efterblivenhe-
ten i syfte att bevara eller stärka maktpositioner.
Efter avkoloniseringen gavs lån till många u-
länder. Världsbanken var frikostig, och nya fattiga
länder blev skuldsatta. Så kom tiden för återbetalning.
Världsbanken krävde strukturreformer och utarbetade
strukturanpassningsprogram, som om den själv inte
varit en av bovarna i dramat. För visst måste man ha
vetat inte bara till vem man lånade ut pengarna utan
också till vad.
Nu tycks man efter över tio år av strukturanpass-
ningsprogram ha upptäckt att dessa program drabbar
de fattigaste, de sämst ställda i världen. Min förhopp-
ning är att det nu inte ska ta ytterligare tio år innan
fattigdomsbekämpningen slår igenom i form av or-
dentliga skuldavskrivningar.
Men det är inte bara på det ekonomiska planet
som vi kunnat se krafter som försämrat folkens liv. Vi
kan se dem även på det politiska planet.
Irak var på 80-talet USA:s bundsförvant. USA
understödde Irak i kriget mot Iran. Resultatet av det
kriget blev att mullornas regim stärktes. Folket sam-
lade sig - trots förtrycket - bakom regimen till för-
svar för nationen. Men så angrep Irak Kuwait. Det
var ett uppenbart folkrättsbrott. USA, Storbritannien
m.fl. fick FN-mandat för ett angrepp på Irak, ett krig
som kostade hundratusentals irakier livet.
Därefter inledde man sanktioner för att Irak hade
massförstörelsevapen. Men hur är det med Indien,
Pakistan, Israel, Saudiarabien och andra länder? Har
inte dessa länder massförstörelsevapen? Jag skulle
mer än gärna se Saddam Hussein falla i Irak, men jag
har svårt att se att det blir han som faller, utan att det
blir folket som lider och svälter.
Sanktionerna måste få en annan form. Sanktioner-
na mot det irakiska folket måste upphävas. Kurderna i
norra Irak måste få det skydd de behöver för att kun-
na utveckla sitt område som en del av en framtida
federation med Irak.
I går hölls val i Israel. Valutgången innebär med
stor sannolikhet att palestinierna kommer att drabbas
av ett ännu hårdare förtryck än hittills, att en pales-
tinsk stat kommer att te sig mer avlägsen än tidigare
och att läget i hela regionen kommer att bli ännu mer
spänt än tidigare. I dag tycks vi stå längre ifrån en
fred mellan Israel och Palestina än någonsin. Svårast
blir det självfallet för den svagare parten i denna
konflikt, den sida som inte har någon stormakt bakom
sig, dvs. palestinierna. Följaktligen är det de som
behöver vår solidaritet.
Ett område som jag saknade i den utrikespolitiska
deklarationen var Afrikas horn. Sverige är vanligtvis
snabbt ute med att fördöma folkrättsbrott. När det
gällde Etiopiens anfall på Eritrea var man ovanligt
långsam. Nu när en liten ljusning uppenbarat sig i
Somalia, så att man där kan få till stånd en regering,
kommer nya rapporter om att Etiopien gått in med
militära trupper i Somalia.
Sverige har gamla och goda kontakter med Etio-
pien. Dem borde vi använda för att mana Etiopien till
ett fredligare uppträdande, och vi borde ge Eritrea ett
kraftfullt stöd till dess återuppbyggnad. Vi får inte
glömma var kriget utspelade sig och att en tredjedel
av landet faktiskt totalförstördes.

Anf. 71 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag ska inte kommentera diskussio-
nen om Eritrea och Etiopien här. Vi har möjlighet att
komma till den lite senare. Jag skulle vilja ta tag i
inledningen av Murad Artins anförande, där han tala-
de om vikten av mänskliga rättigheter och om mino-
riteter inom EU, i ansökarländerna och i världen där
utanför.
Vad säger Murad Artin till alla dem som han mö-
ter? Jag möter väldigt många som ser EU som det
som ger hopp om att de ska få sina rättigheter förbätt-
rade. Det gäller att kunna utöva sin religion, att kunna
leva i den etniska minoritet som man tillhör, att få
utveckla sitt språk och att utveckla sin kulturella
identitet.
Vad säger Murad Artin till de här människorna,
som ser EU som sitt stora hopp? Vad säger ni som
inte vill släppa in fler i EU och inte vill använda EU
som ett redskap för att förbättra mänskliga rättighe-
ter? Säger ni nej till deras stora hopp när de vänder
sig till er? Jag säger ja när de vänder sig till mig.

Anf. 72 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Vi har inte sagt nej till länder som vill
anmäla sig som kandidater till EU. Låt mig däremot
peka på exemplet Turkiet. Där begås brott mot
mänskliga rättigheter varje dag. Det vet Carina Hägg
om. Det begås brott mot minoriteter, t.ex. kurder och
assyrier/syrianer, som varje dag drabbas av det för-
tryck som Turkiet utövar.
Jag menar att vi inte kan säga att Turkiet ska
komma med i EU. Vi måste se till att Turkiet respek-
terar mänskliga rättigheter och först och främst Kö-
penhamnskriterierna. Då är Turkiet välkommet till
EU.

Anf. 73 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Murad Artin undvek min direkta frå-
ga. Jag vet att det finns 13 ansökarländer, varav 12
finns inne i förhandlingsprocessen medan det tretton-
de, Turkiet, inte har påbörjat förhandlingarna därför
att det landet inte har levt upp till bl.a. Köpen-
hamnskriterierna. Det har inte gjort sin hemläxa i de
här frågorna.
Det är ett oerhört starkt krav från vår sida att Tur-
kiet måste ta tag i de frågorna innan man kan gå vida-
re i sitt närmande till EU. Men det är en annan sak än
att säga nej till dem som vänder sig till oss, t.ex. kur-
der, assyrier/syrianer och andra minoriteter som vill
ha EU som ett redskap för att förbättra sin egen situa-
tion när det gäller mänskliga rättigheter och yttrande-
frihet.
Vad säger Murad Artin till dem? Säger han: Ni
ska vänta. Ni har inte tillträde till EU:s öppna dörr.

Anf. 74 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Vi träffar tydligen olika folkgrupper.
Jag har träffat många. Kurder, assyrier/syrianer, ar-
menier och andra minoriteter i dessa länder har sagt
precis tvärtemot det Carina Hägg säger. De säger:
Acceptera inte Turkiet nu, för landet respekterar inte
mänskliga rättigheter. Turkiet accepterar inte kurdis-
ka eller assyriska/syrianska som språk i skolan eller
ens på gatan. Hur kan ni acceptera att Turkiet kom-
mer med i EU? Hur kan ni acceptera att Turkiet, som
har ett fascistiskt parti i sin regering, kommer med i
EU?
De folkgrupper som jag har träffat, kurder och as-
syrier/syrianer, säger precis tvärtemot det Carina
Hägg säger.

Anf. 75 BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Sedan 1995 omfattas jordbruket fullt
ut av handelsregelverket i WTO. År 2000 är det sjätte
och sista året i tillämpningen av jordbruksavtalet från
GATT:s Uruguayrunda. Den innebar sänkning av
gränsskydd och interna stöd samt begränsningar av
den subventionerade exporten. I praktiken innebär
detta att länderna har vissa maximinivåer att respekte-
ra varje år för tullar, interna stöd, subventionerad
exportvolym samt budgetmedel till exportbidrag.
Alla jordbruk behöver stabila, förutsägbara spel-
regler. Handelskrig eller ens bara hot därom skapar
osäkerhet och problem. Det är på jordbruksområdet
som det har varit och är svårast att nå fram till skriv-
ningar som kan accepteras av samtliga WTO:s 138
medlemsländer.
OECD har konstaterat att flera medlemsländer på
grund av pressade jordbruksinkomster har tillgripit
extra stöd och skydd som inte alltid rimmat väl med
den mer långsiktiga inriktningen mot reform. De
åtaganden medlemsländernas regeringar har gjort om
att uppnå en jordbrukspolitisk reform får stå tillbaka
när marknaden är pressad.
Frågan om sänkta jordbruksstöd är politiskt käns-
lig. Ett antal nettoexporterande jordbruksländer som
USA och Cairnsgruppen önskar en snabb och långt-
gående liberalisering innebärande slopat exportstöd
och avsevärd minskning av gränsskydd samt striktare
regler för handelsstörande och produktionsdrivande
jordbrukspolitiska stödformer, särskilt prisstöd. EU,
Norge, Schweiz, Korea och Japan vill gå långsamma-
re fram vad gäller avreglering och fortsatt liberalise-
ring av jordbrukshandeln.
Jordbruket anses i dag vara särskilt känsligt för
importtryck utifrån. På kortare sikt kommer detta
säkert att bestå. På lite längre sikt är det mycket som
talar för det omvända förhållandet, en ökad efterfrå-
gan på jordbruksprodukter både internt och externt.
En ny förhandlingsomgång inom WTO på jord-
bruksområdet måste grunda sig på insikten om att
behoven av livsmedel och andra nyttigheter från
jordbruket ökar. Centerpartiet anser att den gemen-
samma jordbrukspolitiken bör baseras på att knyta
jordbrukssektorn närmare marknaden, på att nyttja
jordbruket i miljöarbetet samt ge jordbrukarna ökad
frihet och ökat ansvar kombinerat med ekonomisk
trygghet. Behovet av att föra jordbruket närmare
marknaden gör sig gällande för att gjuta liv i WTO-
processen men även för att underlätta för jordbruket
att leva upp till konsumenternas önskemål och behov.
U-länderna måste få tillgång till vår marknad. EU
får inte stoppa lättnader för de fattigaste länderna. Vi
måste kunna minska handelssnedvridande stöd samti-
digt som vi värnar om miljö, kultur och en livskraftig
landsbygd. Detta skulle gagna u-länderna som råvaru-
och jordbruksexportörer. En dialog mellan i- och u-
länder för ökad samsyn inför nästa försök att starta
millennierundan är nödvändig.
För EU:s del finns det inte bara defensiva utan
även offensiva intressen av att åstadkomma ökat
tillträde för vår export till andra marknader. Det
svenska jordbruket och livsmedelsindustrin torde ha
goda möjligheter att exportera mer till marknader
med höga tullskydd som Norge, Japan och USA.
WTO-rundan kan bidra till att förbättra svenska ex-
portvillkor genom att öppna upp inte minst dessa
marknader.
Det europeiska jordbrukets rädsla för ökad libera-
lisering av regelverket är överdriven. Vi ska natur-
ligtvis utveckla nya regler så att större hänsyn tas till
folkhälsa, djurskydd och jordbrukets mångsidiga
samhällsnytta. Detta gynnar områden där jordbruket
är småskaligt och landskapet värdefullt ur miljö- och
kultursynpunkt.
De regioner där jordbruksnäringen har svårt att
möta de nya kraven måste ges ökad möjlighet att
utveckla nya näringar. Exempelvis kan EU stödja en
utveckling av olika former av upplevelse-, kunskaps-,
informations- och tjänsteproduktion på landsbygden.
Likaså är en köpkraftig efterfrågan på livsmedel på
världsmarknaden en långt säkrare garanti för ett lång-
siktigt lönsamt jordbruk i Europa än sköra politiska
stödsystem.
Sverige bör verka för att EU i de kommande
WTO-förhandlingarna slår vakt om den europeiska
modellen för jordbruket och driver att den fortsatta
liberaliseringen beaktar värdet av jordbrukets multi-
funktionalitet. Det går att värna den europeiska mo-
dellen av jordbruk parallellt med att EU sänker sitt
tullskydd mot omvärlden.

Anf. 76 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Utrikesdeklarationen inleddes med
meningen "alla människor är födda fria, lika i värde
och rättigheter". På ett finare sätt kan man inte inleda
ett anförande. Jag vill gärna upprepa det här.
Fru talman! Jag och min kollega riksdagsledamo-
ten Yilmaz Kerimo avser att resa ned till Diyarbakir i
sydöstra Turkiet för att övervaka rättegången den 22
februari. Det är en fråga som vi har fått vid många
tillfällen sedan vi kom hem, då vi övervakade första
delen av rättegången före jul. Jag kan nu här deklare-
ra att vi kommer att följa upp arbetet och gå alla dem
till mötes som har önskat en uppföljning av vår resa
och övervakning av rättegången i säkerhetsdomstolen
i Diyarbakir.
Den präst som var föremål för rättegång före jul
och också blir det den 22 februari heter Yusuf Akbu-
lut. Han är syrisk-ortodox präst. Han hade relaterat ur
minnet och vad tidigare generationer hade förmedlat
till honom om vad som skedde i Turkiet mellan 1915
och 1918, under de s.k. svärdens år. Han lär ha sagt
ungefär följande: För att vi var en kristen och etnisk
minoritet mördades vårt folk. Vidare ska han ha sagt
till besökare i sin kyrka, S:t Maria, att han är en reli-
giös ledare och att han talar sanning. Som präst kan
han inte göra annat än tala sanning.
Den gången han talade om de frågorna besökte
journalister kyrkan och lyssnade på honom. De publi-
cerade i den turkiska tidningen Hürriyet artiklar som
följdes upp av andra medier såväl inom som utom
Turkiet. Det ledde till att prästen kom att gripas i sin
kyrka i Diyarbakir. Han förhördes och har under
mellanliggande tid varit försatt på fri fot, först i av-
vaktan på rättegång och sedan från första delen av
rättegången till andra delen, som vi avser att observe-
ra.
Fru talman! I det förslag till partnerskap som pre-
senterades den 8 november föreslog EU-
kommissionen ett antal prioriteringar som berör om-
rådena mänskliga rättigheter och demokrati. Den
svenska regeringen har också sagt att man kommer att
verka för att den turkiska regeringen ska ta till sig de
prioriteringarna.
Följande förslag från kommissionen är i detta
sammanhang av särskilt intresse:
· avskaffa legala hinder som förhindrar turkiska
medborgare att använda modersmål i TV- och ra-
diosändningar,
· förbättra situationen i sydöstra Turkiet i syfte att
öka ekonomiska, sociala och kulturella möjlighe-
ter för alla medborgare,
· garantera att alla individer kan utöva sina mänsk-
liga rättigheter utan diskriminering,
· avskaffa undantagstillståndet i sydöstra Turkiet,
· avskaffa lagar om förhindrar utövandet av kultu-
rella rättigheter för alla medborgare oavsett ur-
sprung, även inom utbildningsområdet.
Assyrier/syrianer och andra minoriteter hör till de
grupper som har mest att vinna på att partnerskapets
prioriteringar genomförs och att vi är tydliga i dessa
frågor. De har mycket att vinna på ett EU-
medlemskap. Men vi kan inte ge avkall på de krav
som jag har relaterat som gäller EU-kommissionens
prioriteringar och andra deklarationer och andra krav
som vi har som gäller Turkiet.
Det är viktigt att vi tar upp dem i bilaterala rela-
tioner i EU-sammanhang och att vi också stimulerar
till ett ökat utbyte av kontakter på olika områden
mellan Sverige och Turkiet. Därför ser jag det också
som väldigt positivt att de diskussioner som varit
kring generalkonsulatet i Istanbul i dag till viss del
har skingrats genom att det finns ett utredningsför-
slag.
Den skrift som Anita Gradin som har genomfört
utredningen har lämnat heter: Ett svenskt center i
Istanbul. Jag tror att Ett svenskt center i Istanbul kan
vara ett redskap i de relationer som jag hoppas att vi
kan ha i ökad omfattning mellan Sverige och Turkiet.
Istanbul är en viktig bro mellan två världsdelar och
kommer så att förbli under väldigt lång tid framöver.
Fru talman! Assyrier/syrianer har flytt från Turki-
et men även från grannländerna Iran, Irak och Syrien.
Enligt uppgift bodde vid sekelskiftet mer än 2 miljo-
ner assyrier/syrianer i sydöstra Turkiet. År 1960 fanns
det över 100 000 kvarboende. Den klart övervägande
merparten av de 60 000 som i dag bor i Sverige, de
300 000 som lever i Europa, de 60 000 som bor i
USA och de som spritts över ytterligare länder och
världsdelar har sina rötter i den sydöstra delen av
Turkiet. Kvar i området lever i dag endast ca 2 000
och i hela Turkiet 10 000-15 000 assyrier/syrianer.
Staden Midyat kallas för assyrier/syrianernas hu-
vudstad. Mot den bakgrunden var det intressant att få
möta och ta upp diskussioner ytterligare en gång med
lokala företrädare. Under förra resan talade vi med
guvernören i Diyarbakir. Vi hade också tillfälle att
tala med borgmästaren, som tillhör HADEP-partiet.
En del kanske undrar vilka dessa assyrier/syrianer
egentligen är. Var har de sitt ursprung, och vad har de
för rötter? Assyrier/syrianer eller kaldéer, om man
vill använda den benämningen, är samma folk. I Bi-
belns översättning från 1917 står som ordförklaring
till kaldéer: "Vise män, Matt 2, såsom beteckning för
i stjärntydarekonsten kunniga män från något av de
stora kulturländerna öster om Palestina. En gammal-
testamentlig motsvarighet till dessa vise män, enligt
grundtexten mager, är de kaldéer som omtalas i Dan.
- - - Denna senare benämning sammanhänger med
att Kaldéen, d.v.s. Babylonien, var stjärntydarekons-
tens hemland."
I uppslagsboken i min bokhylla hemma står föl-
jande: "Kaldéen, benämning på s. Babylonien, som
beboddes av en semitisk folkstam, kaldéerna. Under
deras tid som härskare i Babylonien, 635-539 f kr,
blev Kaldéen det vanliga namnet på Babylonien.
Kaldéerna var ryktbara stjärn- och teckentydare, var-
för kaldée under antiken och i gamla testamentet kom
att beteckna astrolog eller spåman i allmänhet."
Detta är en folkgrupp som har sina rötter i det
gamla Babylonien och Mesopotamien. Under de
årtusenden som den har funnits har man splittras, och
det har skett många strider och många samhällsför-
ändringar. Men än finns det en spillra av denna folk-
grupp kvar i sydöstra Turkiet. Jag tycker att vi har ett
ansvar för att se till att den har möjlighet att leva kvar
i dessa områden. Vi ska också se till den här gruppens
möjligheter att finnas kvar i sina ursprungsområden i
de omgivande länderna. Vi måste se sammantaget på
assyrier/syrianernas levnadsvillkor i den här delen av
världen.
När vi hade möjlighet att besöka Diyarbakir och
de omgivande bygderna kunde vi också se att det var
väldigt mycket förfall. Kyrkor hade övertagits på
annat sätt. Man hade förvandlat kyrkor till moskéer
och till lagerlokaler. Det var väldigt många frågeteck-
en kring det kulturella och kulturarvet, som är viktigt
för både Turkiet och även oss i den omgivande värl-
den.
Jag stannar där på grund av tidsbrist.

Anf. 77 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag vill göra ett förtydligande till det
som Carina Hägg sade i sitt anförande om den assy-
riska prästen Yusuf Akbulut. Han har sagt följande:
Folkmordet på armenierna 1915-1918 har inte drab-
bat bara armenier. Det har också drabbat assyrier och
syrianer. Det är vad han har sagt. Det är detta som
han har anklagats för. Var är yttrandefriheten i Turki-
et, i det land som Carina Hägg pläderar för ska kom-
ma in i EU?
Orsaken till att så många assyrier, syrianer och
armenier har flytt och i dag finns i grannländerna är
just detta folkmord. Det har nu blivit erkänt av Frank-
rike, Italien och Grekland. Vi har t.o.m. sagt detta i
den svenska riksdagen i vårt MR-betänkande förra
året.

Anf. 78 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Det är ingen tvekan om att minorite-
ter har haft och fortfarande har svårigheter att utöva
de rättigheter som vi andra tycker är så oerhört själv-
klara. Det handlar om att få yttra sig, att få tala sitt
eget språk och att över huvud taget få sina mänskliga
rättigheter och sitt demokratiska inflytande tillgodo-
sedda.
Det finns en orsak till varför dessa människor har
flytt. Det kan ibland vara att de har möjlighet att få en
bättre arbetsmarknad och att de har lämnat området
av ekonomiska skäl. Men huvudsakligen beror det på
det förtryck som de har utsatts för och utsätts för.
Vi vet att många har brutalt mördats. Ibland har
det i sin tur verkställts av andra minoriteter. Verklig-
heten är väldigt komplex. Det är oerhört viktigt att vi
tar oss an den här frågan. Jag känner att det finns ett
genombrott i den. Vi har dessutom större möjligheter
nu än någonsin att aktivt driva dessa frågor eftersom
vi har en dialog med Turkiet på ett nytt sätt, eftersom
det är ett ansökarland till EU.
Vi ska vara oerhört tydliga. Vi kan inte ge avkall
på våra krav. Men vi har möjligheter till en dialog på
ett nytt sätt.

Anf. 79 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag märker att Carina Hägg inte näm-
ner folkmordet när hon talar om Turkiet. Det har varit
ett folkmord. Det blev t.o.m. erkänt av EU. Carina
Häggs socialdemokratiska kolleger i EU-parlamentet
har röstat för en resolution att det har varit ett folk-
mord på armenierna, assyrierna och syrianerna. Cari-
na Hägg vill inte ens erkänna att detta har skett. Vi
skrev om det i MR-betänkandet. Carina Hägg har
varit med och skrivit under detta och röstat för det.
Generalkonsultatet i Istanbul har var varit mycket
passivt i ärendet om Yusuf Akbulut. Det är tyvärr inte
så många svenskar som fått den hjälp som de skulle
ha fått från den generalkonsul som finns i Istanbul.
Hans handlande är under all kritik gentemot våra
svenska medborgare där.

Anf. 80 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag blir väldigt förbluffad över den
diskussion som Murad Artin tar upp här. När jag och
Yilmaz Kerimo var nere i Istanbul och sedan flög
vidare ned till Diyarbakir så hade vi med oss general-
konsuln. Han var mycket behjälplig både med att
arrangera resan och i och med att han personligen var
på plats under rättegången mot prästen Yusuf Akbu-
lut. Jag kan alltså inte alls dela den uppfattning som
Murad Artin har. Det är möjligt att det beror på helt
andra saker. Men jag kan absolut dementera den när
det gäller vår personliga erfarenhet.
Angående vad som historiskt har skett så talade
jag ju om de s.k. svärdens år i början av 1900-talet.
Vi vet också vad vi har skrivit i de dokument som
utrikesutskottet har lämnat ifrån sig. Det är också
historiska fakta, och inga tveksamheter på den punk-
ten när det gäller vad som har skett med armenierna
och assyrier/syrianer. Det gäller naturligtvis också
vad som har skett med andra minoriteter. Men jag
valde här att tala om just den orientaliska kyrkan, den
syrisk-ortodoxa kyrkan och assyrier/syrianerna. Vi
kan tala om andra teman längre fram.

Anf. 81 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det är intressant att höra att Carina
Hägg åker tillbaka för att vara med på rättegången.
Det är bra att detta bevakas och att vi hela tiden visar
att vi slår vakt om de mänskliga rättigheterna i Turki-
et. Turkiet måste uppfylla Köpenhamnskriterierna
innan medlemskapsförhandlingar inleds. Det är vik-
tigt att slå fast. Jag hoppas att inte Carina hyser någon
tvekan på den punkten. Jag lyssnade på en tidigare
debatt här, och det lät nästan lite så. Innan förhand-
lingarna inleds så måste de här kriterierna var upp-
fyllda.
I praktiken har det inte blivit bättre med yttrande-
friheten, med öppenheten och med rätten att organise-
ra sig osv. Just efter fängelseupproren och det som
har hänt där har det faktiskt blivit värre - och det är
viktigt att vi vet om det och att ni vet om det när ni
åker dit ned.
Jag begärde egentligen ordet för generalkonsulatet
i Istanbul. Vi var många som var chockade när vi
hörde om nedläggningen. Jag vill återkomma i nästa
replik till Carina med frågor som gäller generalkon-
sulatet.

Anf. 82 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag kan lugna Marianne Andersson
när det gäller frågan om Köpenhamnskriterierna. Det
var någonting som jag mycket bestämt också fram-
förde på de möten jag hade nere i Turkiet. Detta är
oerhört viktigt. Vi förväntar oss att man ska leva upp
till Köpenhamnskriterierna och även till andra åta-
ganden som man har gjort i andra sammanhang. Det
är oerhört viktigt för Sverige, och vi tar alla möjlig-
heter att understryka och påpeka detta både i Turkiet
och i de dialoger som vi har här i Sverige. Vi har haft
ganska många, och kommer att ha ganska många
framöver.
När det gäller fängelseupproret kan jag bara säga
att jag besökte Turkiet under den perioden. Även om
det inte var syftet med vår resa att titta på den delen,
fördes naturligtvis en diskussion. Det var en händelse
av den dignitet att man naturligtvis följer den när man
är i landet. Det fick oerhört mycket utrymme också i
turkiska medier och i diskussionen i Turkiet. Men
man såg också att frågor i Sverige följdes där nere.
Hedersmordsrättegången i Sverige relaterades också i
Turkiet.

Anf. 83 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Naturligtvis gjorde den det. Men när
det gäller det som hände i Turkiet, med övergreppen i
fängelserna, så tycker jag att Sverige bör agera lite
mer. Jag har också uppmanat utrikesministern att
försöka skicka ned en oberoende expertdelegation
som kan undersöka förhållandena i fängelserna och i
de ensamcellfängelser som man nu håller på att bygga
upp.
När det gäller generalkonsulatet så förde vi en de-
batt om det i budgetdebatten före jul. Sverige ger
signaler: Vi ska lägga ned generalkonsulatet. Sedan,
efter protester, blev det en utredning som Anita Gra-
din ledde. Nu kommer hon tillbaka och säger: Vi
kanske ska ha ett konsulat i stället. Regeringen har
naturligtvis insett att det var fullständigt fel signal
som man skickade ut, precis som hela oppositionen
säger. Nu kommer man tillbaka med ett förslag som
är något urvattnat för att rädda ansiktet. Det är väldigt
synd. Denna process har orsakat stor skada i opinio-
nen i Turkiet för dem som vill göra någonting bra i
våra relationer.

Anf. 84 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag vet att man har kommunicerat
med representanter nere i Turkiet om det förslag som
Anita Gradin har lämnat. Naturligtvis måste detta
vara någonting man gör under ömsesidiga dialoger.
Jag vet att Turkiet, som är Europas största stat
med en fot i Europa och en fot i Asien, fortfarande är
en viktig bro mellan de två världsdelarna. Istanbul har
mer än 10 miljoner invånare, och uppges växa med
ett område ungefär lika stort som Malmö. Det är
alltså en mycket stor stad, vilket i sig skapar ett in-
tresse. Men det är också en viktig stad av andra skäl.
Att man ser över ett generalkonsulat och en verk-
samhet för att se hur man ska kunna utveckla den
tycker jag är positivt. Vem som sedan har skapat
diskussionen kring detta och på vilket sätt tycker jag
inte är så intressant att ta in i den här diskussionen.
Jag tycker i stället att det är viktigt att vi ser till att det
blir en så bra verksamhet som möjligt framöver. Den
diskussionen har vi möjlighet att fördjupa oss i i ut-
skottet framöver.

Anf. 85 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Kommunismen är inte borta i hela
världen. Förtrycket lever. En fjärdedel till en femtedel
av jordens befolkning lever fortfarande under kom-
munistiskt förtryck. Ett av de länder där den finns är
Folkrepubliken Kina. Sverige och västvärlden har
varit på tok för eftergivna mot diktaturen Kina. Det
faktum att Kina har en snabb ekonomisk tillväxt och
stor betydelse som framtida handelspartner får inte
hindra kritik när den är befogad. Kina får inte bedö-
mas med annan måttstock än andra länder.
Brister i mänskliga rättigheter och militära rust-
ningar måste påtalas. Kina är jordens största diktatur
och bryter mot snart sagt varje mänsklig fri- och rät-
tighet. Situationen har knappast förbättrats över tid.
Det är alldeles uppenbart att den försiktiga dialogen
om mänskliga rättigheter med Kina som har förts
hittills har misslyckats. Kina har dödsstraff för mer än
60 olika brott. Människor avrättas ofta inom bara
några timmar efter domen och kan inte överklaga.
Straffen är politiskt styrda och godtyckliga och
erkännanden framtvingas under tortyr. Amnesty re-
gistrerade över 1 700 dödsdomar i Kina 1999. Nära
1 100 avrättades också. Bara under 1990-talet döds-
dömdes mer än 27 000 människor i Kina, varav
18 000 också dödades - 18 000!
Förmodligen är siffrorna grava underskattningar.
De verkliga talen är nämligen statshemligheter.
Kina genomför också massavrättningar, som ofta
läggs in före större händelser som det kinesiska ny-
året. Då döms och avrättas människor för brott som
annars inte bestraffas med döden. Jag har hört i denna
kammare många protester mot dödsstraffet i USA,
men sällan eller aldrig hört t.ex. socialdemokraterna
höja rösten mot Kina. Det är dags nu!
Politiskt styrda skenrättegångar är inte ovanliga.
Tortyr och misshandel är vanligt, inte minst från
polisens sida. Polisen griper människor godtyckligt.
Oliktänkande och religiösa människor förtrycks och
fängslas. Oppositionella förtrycks, förföljs och inter-
neras. Människor som engagerar sig för mänskliga
rättigheter och demokrati eller mot korruption grips,
fängslas och torteras. Fångar nekas läkarvård, mat
och medicin. Fångar tvingas misshandla andra fångar,
eller slås av vakterna.
Den kinesiska grundlagen förbjuder vad man kal-
lar sabotage mot det socialistiska systemet, vilket kan
användas för att gripa in mot snart sagt allt som myn-
digheterna råkar ogilla.
Tusentals kineser fängslas för kontrarevolutionär
verksamhet och - vilket är alldeles bortglömt i väst-
världen - man håller över 200 000 människor fängs-
lade i arbetsläger utan rättegång för att omskolas
genom tvångsarbete. Det låter som någonting 50 år
tillbaka i tiden.
Det fria ordet är beskuret och förtryckt. Aktiva i
Kinas demokratiska parti började fängslas bara tim-
mar efter det att partiet hade bildats. Fler än 20 av
partiets ledare internerades bara under 1999. Kristna
och andra religiösa grupper förföljs och fängslas.
Ledare för oönskade grupper tvångsomskolas genom
arbete i läger, fängslas eller avrättas. Falungongmed-
lemmar trakasseras, fängslas och torteras. Man brän-
ner tempel och andra religiösa byggnader.
Få länder, om något land i världen, bryter så flag-
rant, konsekvent och hänsynslöst mot grundläggande
mänskliga fri- och rättigheter som folkrepubliken
Kina, och detta trots att Kina signerade konventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter i oktober
1998. Där finns t.ex. yttrande- och mötesfrihet inskri-
ven. Men Sverige tiger.
Som om detta inte vore nog har Kina under de se-
naste åren ökat sin kärnvapenkapacitet högst betydligt
utan att Sverige protesterat så värst högljutt. Det finns
visserligen andra länder som har större kärnvapenar-
senaler än vad Kina har, men det är Kinas upprust-
ningsambition som är intressant. Man arbetar nu
aktivt för att skaffa sig ny kapacitet vad gäller både
stridsspetsar och kärnvapenbärare. Man kan nå mål i
hela USA och Europa.
Sverige vill gärna vara ett land som driver ned-
rustningsfrågor. Det berömmer sig regeringen ofta av.
Men tyvärr verkar det fortfarande betydligt enklare
att kritisera USA än kommunistiska diktaturer. Den
bristande tydligheten mot Folkrepubliken Kina vad
gäller landets kärnvapen och missilprogram är riska-
bel. Tystnaden riskerar att sända en signal att omvärl-
den accepterar landets nukleära rustningar och att det
är fritt fram och okontroversiellt för Kina att fortsätta
rusta.
Kina kommer också med ständiga hot om krig och
invasion av grannländer som Taiwan. Kina har avfy-
rat sammanlagt ett hundratal missiler i sundet mellan
Folkrepubliken Kina och Taiwan. Kina har också vid
upprepade tillfällen hotat Taiwan med militärt våld
och invasion och genom militärövningar försökt på-
verka utgången av fria val i Taiwan. När ett litet de-
mokratiska grannland som respekterar mänskliga fri-
och rättigheter håller presidentval försöker diktaturen
skrämma folket att välja "rätt kandidat".
Att Kina försökt styra demokratiska val i grann-
landet Taiwan är alldeles särskilt allvarligt. I stället
för att respektera folkets vilja försöker Kinas regering
skrämma människor till efterrättelse. Det måste vi
reagera emot mycket tydligt. Taiwan har inga offen-
siva ambitioner gentemot Folkrepubliken Kina. Dem
avskaffade man redan 1991, men Kina har fortfarande
kvar dem.
Fru talman! Det finns ett mönster där de stora frå-
gorna som dödsstraff, kärnvapenupprustning och
aggression mot grannar inte kritiseras tydligt nog av
Sverige. Jag tycker att det är dags nu för en ny tydlig
svensk linje gentemot Folkrepubliken Kina.
Under en interpellationsdebatt i våras sade utri-
kesministern följande: "Jag kan garantera att jag kan
vara tydlig när det gäller Kina. Tycker Sten Tolgfors
att vi behöver vara tydligare, kan vi vara tydligare när
det gäller Kina." Och just så är det.
Sverige kan och måste vara betydligt tydligare än
hittills. De mänskliga rättigheterna är universella.
Människor har exakt samma värde oavsett var på
jorden de bor, och människovärdet är odelbart. Därför
måste vi också kräva respekt för människovärdet
universellt över hela världen, och inte minst i Folkre-
publiken Kina. Att framhäva detta måste vara en
grundsten i svensk utrikespolitik.
Sverige och EU måste verka för att användningen
av dödsstraffet upphör, att rättsväsendet avpolitiseras,
att politiska fångar friges och att förföljelse av oppo-
sitionella och religiösa personer upphör. Sverige
måste med största tydlighet markera att det inte är
acceptabelt att hota grannar eller att försöka styra
resultaten i fria demokratiska val i andra länder. Det
är lika lite moraliskt försvarbart för Sverige att stå
neutralt mellan demokrati och diktatur i Asien som
det är att göra det någon annanstans i världen.
Under ordförandeskapet i EU måste Sverige an-
vända den gemensamma utrikes- och säkerhetspoliti-
ken för ett gemensamt agerande och ett gemensamt
förhållningssätt. Samtidigt som Sverige agerar med
stor tydlighet mot diktaturen måste vi uppmuntra
handel som skapar välstånd, öppnar landet för impul-
ser utifrån, underblåser uppbyggnaden av marknadse-
konomi och skapar kontakter som kan driva fram
kraven på demokrati. Vi får inte glömma att den kine-
siska kulturen, folkets kultur, är en världens äldsta
och mest högtstående, men de senaste 50 åren har
ofriheten brett ut sig över Kina.
Exemplet Taiwan visar att demokrati, mänskliga
rättigheter och rättsstat är fullt förenligt med den
kinesiska kulturen. Nu är det dags för Sverige att bli
tydligt och ta ställning för mänskliga fri- och rättig-
heter också i Kina.

Anf. 86 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara klarlägga att den svenska
uppfattningen och politiken är att vi verkar för ett
globalt avskaffande av dödsstraffet. Det finns natur-
ligtvis inga undantag i den politiken. Det är just för
ett globalt avskaffande av dödsstraffet vi verkar.
Det gör att vi också konstruktivt och konsekvent
tar upp detta bilateralt och från EU:s sida i samtal
med de länder där det fortfarande finns dödsstraff.
Det gäller naturligtvis Kina. Däremot har vi inte
samma möjlighet att ta upp förekomsten av dödsstraff
med Taiwan eftersom vi inte har samma bilaterala
kontakter där. Men det finns ändå enskilda ledamöter
som har haft möjlighet att göra det i samtal. Vi vet
naturligtvis att dödsstraffet i Taiwan är av mycket
mindre omfattning. Men så länge det finns kvar i
lagstiftningen och så länge det tillämpas, även om det
är i mindre omfattning, måste vi fortsätta att påtala
detta. Vi måste fortsätta att föra den här dialogen på
olika sätt med Kina.
Jag vill ställa en fråga till Sten Tolgfors. Jag tyck-
er att han svävar på molnen. Vad säger Sten Tolgfors
om ett WTO-medlemskap för Kina? Välkomnar Mo-
deraterna Kina in i WTO?

Anf. 87 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Detta var väl ett jättebra exempel på
hur Socialdemokraterna hanterar Folkrepubliken
Kina. Jag talar om det land som mer frekvent än nå-
got annat land använder dödsstraffet, och kanske
dessutom på sämre grunder än något annat land i
världen. Carina Häggs replik handlar om att Taiwan
också gör det.
Här handlar det om att vara tydlig. Det är inte
okej, det är inte acceptabelt, att Kina avrättar 27 000
människor, har ett politiserat rättssystem osv.
Det är riktigt att reagera mot alla länder som an-
vänder dödsstraffet. Men den här gången handlar det
om Folkrepubliken Kina, och där får Carina Hägg
gärna vara betydligt tydligare.
Varje gång det kommer en kinesisk företrädare till
Sverige brukar jag fråga regeringen vad man tar upp i
samtalen. Tar man upp relationerna till Taiwan och
hoten om att använda militärt våld? Tar man upp
kärnvapenupprustningen osv.? Dessvärre har man
inte alltid gjort det, t.ex. när den kinesiska utrikesmi-
nistern senast besökte Sverige.
Det är precis därför jag står här i dag och kräver
en tydligare linje.

Anf. 88 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag tog upp dessa exempel för att ex-
emplifiera att vi i Sverige är oerhört konsekventa när
det gäller att ta upp dödsstraffet. Vi verkar för ett
globalt avskaffande. Då tar vi upp det i alla relationer
oberoende av vilken politisk färg som finns i respek-
tive land. Jag misstänker att Sten Tolgfors ibland har
andra motiv för att lyfta upp den här typen av frågor.
Man kan gå tillbaka till protokollen och se att det
finns en skillnad mellan förekomsten av dödsstraff
och hur många gånger ledamöter här i kammaren har
tagit upp det när det gäller respektive land. Där finns
en skillnad, även om man inte kan säga att det i första
hand är Kina det handlar om. Kampen mot dödsstraf-
fet måste vi naturligtvis fortsätta att föra.
Jag fick inget svar på min fråga om Kinas tillträde
till WTO. Står Moderaterna bakom det eller inte? För
mig är det en oerhört viktig fråga att vi har handels-
relationer för att skapa kontakter och öppna Kina på
andra sätt.

Anf. 89 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Detta var ännu ett bra exempel på
glidningar. Enligt Carina Hägg har jag nu plötsligt
andra motiv, oklart vilka, för att ta upp dödsstraffet i
Kina. Jag tar upp dödsstraffet i Kina därför att man
kränker mänskliga rättigheter och har ett politiserat,
korrumperat rättssystem, därför att det är fullständigt
godtyckligt vilka brott man blir dömd till döden för,
därför att det kostar tusentals människor livet, därför
att det söndrar tusentals familjer och därför att det
används av diktaturen för att härska.
Jag tycker att det är ganska tydliga motiv. Jag ac-
cepterar inte Carina Häggs försök att hävda att det
handlar om någonting annat. Jag är personligen
övertygad motståndare till dödsstraff var helst det
förekommer. Men det jag har hört här i kammaren de
senaste åren är en ensidig kritik av USA. Det är befo-
gat att kritisera att USA använder dödsstraffet på det
sätt man gör. Men då kan man inte glömma dem som
använder det mångdubbelt mer, och dessutom i uttalat
politiska syften, vilket inte sker i USA.

Anf. 90 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Fru talman! Det var intressant att höra Anna
Lindh föredra den utrikespolitiska deklarationen. Det
mesta handlade om EU och utrikespolitiken mellan
länder som ligger lite längre bort. Det fanns inte nå-
gonting om det nordiska samarbetet.
Jag tycker helt klart att den nordiska verksamhe-
ten inte ska osynliggöras eller dödförklaras, vilket
man kan komma att tro när Nordiska rådet och Nor-
diska ministerrådet inte kommer upp i den utrikespo-
litiska deklarationen.
Den nordiska identiteten, Östersjöpolitiken, Ba-
rentsrådet, nordiska utrikesministrar - det var så långt
som deklarationen orkade gå.
Men det finns en levande ekonomisk och politisk
gemenskap, grundad i stark historisk och kulturell
samhörighet i Norden - en utrikespolitisk plattform vi
bättre borde ta vara på.
Det nordiska samarbetet var före Sveriges inträde
i den europeiska unionen av vital utrikespolitisk be-
tydelse. I dag skyms arbetet av den mediala fixering-
en på EU:s ministerråd, kommissionen och parla-
mentet. Jag kan konstatera att det nordiska samarbetet
utåt sett har tappat den vitala betydelse det hade före
EU-inträdet. Men jag har inte gett upp tanken på att
det kan återerövras, inte minst för Norges och Islands
skull, de länder i Norden som inte är med i EU, och
även för närområdets skull.
Det behövs ett kontinuerligt samarbete mellan de
nordiska parlamentens fackutskott och deras minist-
rar, samt samarbete dem emellan med västnordiskt
råd, Barentsrådet och Baltiska församlingen.
Det här borde ha fått större tyngd, anser jag, i den
utrikespolitiska deklarationen.
Efter det att Danmark, Finland och Sverige har
blivit EU-medlemmar har en omstrukturering av
arbetet i Nordiska rådet ägt rum. Den nya inriktning-
en innebär ett starkt fokus på partigrupperna. Syftet
har varit att vitalisera debatten och frångå den gamla
strukturen där varje lands delegation drev det egna
landets frågor i bred enighet.
Vi vänsterpartister anser att de nordiska frågorna
måste få en större plats och spela en mer framträdan-
de roll i den svenska utrikespolitiken. För att lyckas
med det måste ansvarsfördelning och informa-
tionsvägar mellan parti, parlament, departement,
riksdagsutskott och delegation få en fastare form.
I Nordiska rådet pågår just nu en diskussion om
att förändra de geografiska pelarna till en utskotts-
struktur med sakområden. Den nu diskuterade mo-
dellen, Vismanspanelens rapport, presenterar 80
punkter för samnordiskt arbete. Detta kommer att ge
Nordiska rådet bättre möjlighet att förankra de sam-
nordiska frågorna i de nationella parlamenten.
I går hade vi kulturministern i kulturutskottet.
Hon diskuterade EU-frågor med oss. Det tycker jag
var värdefullt. Men jag ställer mig frågan: När kom-
mer våra fackministrar till utskotten för att diskutera
frågor som man diskuterar i Nordiska ministerrådet?
Det får framtiden utvisa.
Rimligt vore, anser jag, att det fanns någon form
av utskottsförankring inför mötena i Nordiska rådet.
Det vore rimligt med återrapportering till de natio-
nella parlamenten och deras olika sakutskott när re-
kommendationerna har beslutats i rådet.
Den nordiska samordningsministern borde också,
tycker jag, få en starkare roll och kontinuerligt åter-
rapportera till riksdagen hur de nordiska rekommen-
dationerna har fallit ut.
Om det här kommer till stånd kommer det, tror
jag, att engagera fler parlamentariker än enbart de
som är valda i Nordiska rådet. På så vis kan det nor-
diska samarbetet vitaliseras och bli en självklar del av
vår utrikespolitik.
Saker som med fördel kan diskuteras i Nordiska
rådet och ministerrådet är globaliseringsutvecklingen
och de nordiska regeringarnas verksamhet när det
gäller organ som WTO, Världsbanken och Internatio-
nella valutafonden. Nordiska ministerrådet kunde
årligen exempelvis avlämna en rapport om globalise-
ringsutvecklingen till Nordiska rådet. FN är även en
viktig fråga att lyfta i Nordiska rådet. Genom detta
skulle vi kunna stärka FN:s betydelse i globalise-
ringsutvecklingen.
Ett välfungerande demokratiskt medborgarsam-
hälle är den bästa garantin för fred och säkerhet.
Denna stabilitet finns i Norden. De flesta konflikter
kommer till genom tudelning av samhället där dis-
kriminering och fattigdom fått ett övertag. De säker-
hetspolitiska utmaningarna vi står inför kan därför
inte lösas utifrån en militär säkerhetspolitik, utan i
stället behövs det en civil.
De nordiska länderna har lång erfarenhet av hur
en på alla nivåer väl fungerande demokrati, social
rättvisa och mänskliga rättigheter skapar fred och
välfärd. Därför vore det naturligt att de nordiska län-
derna tillsammans nu aktivt bidrar till att hela Europa
går mot en fredlig utveckling som inte baserar sig på
hotbilder, upprustning och en ensidig tro på militära
lösningar.
Genom vår nordiska plattform kan vi ställa civil
krishantering till förfogande till länder som så behö-
ver. Det skulle kunna vara i form av jurister, medlare,
människorättsobservatörer, informatörer, administra-
törer, pedagoger, psykologer, gynekologer, läkare,
byggnadsarbetare, minröjare m.fl.
Låt oss ta vara på den nordiska levande utrikes-
politiska plattformen som skapats i gemenskap och
grundats i stark historisk och kulturell samhörighet på
ett bättre sätt. Jag hoppas att kammaren tar detta till
sig och att vi även i den utrikespolitiska debatten tar
till vara de nordiska ländernas kunskaper och kom-
petens på alla de här områdena.

Anf. 91 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Vi har bara en jord, och den ska vi
dela på. När du och jag tar fram vår jordglob eller
världskarta ser vi att Sverige inte tar upp så stor plats.
Vi ser att vi befinner oss i Norden. Vi vet att vi har ett
kärvt klimat emellanåt. Men vi bor bra i jämförelse
med många andra människor på jorden.
Sverige och vi som bor här är trots vår litenhet
mycket betydelsefulla i samarbetet med människor i
andra länder.
Inom det område där jag har förmånen att arbeta
mest här i riksdagen är boendefrågan, den fysiska
samhällsplaneringen, ständigt aktuell. Intressant är
också arbetet i Nationalkommittén för Agenda 21 och
Habitat.
Just nu arbetas det med förberedelser inför ännu
en FN-konferens. Vid FN:s konferens om miljö och
utveckling i Rio de Janeiro 1992 kom världens stater
överens om ett handlingsprogram för en hållbar ut-
veckling inför det tjugoförsta århundradet. Hand-
lingsprogrammet innehåller 40 kapitel och spänner
över alla samhällssektorer.
När Agenda 21 antogs i Rio de Janeiro var det
nog få som insåg vilken kraft som därmed sattes i
rörelse i världen. Miljömedvetenheten ökade, och den
måste nu tas till vara. Centerpartiet anser att man än
tydligare måste gå från ord till handling.
En hållbar utveckling är en långtgående förplik-
telse inom varje land men också mellan världens
länder. Världens resurser måste fördelas rättvist mel-
lan länder och folk. Det behövs en tydligare solidari-
tet såväl inom länderna som mellan fattiga och rika
för att trygga en hållbar utveckling som kommer alla
till del och där alla kan vara delaktiga.
Nästa vecka åker en delegation från Sverige till
Nairobi, där Habitatfrågorna åter kommer att lyftas.
Det ska bli intressant att få delta för att se hur man
gemensamt driver frågorna framåt, som jag hoppas.
Det behövs en debatt om hur vi kan utveckla och
förbättra existerande infrastrukturer, existerande bo-
stadsbebyggelse, likaväl som det behövs nya diskus-
sioner om hur man bygger nytt och hur man gör en ny
infrastruktur på ett hållbart sätt.
Fru talman! Vi har länder emellan ett stort gemen-
samt problemområde. I både i-land och u-land ser vi
en ökning av invånarantalet i större städer samtidigt
som det sker en befolkningsminskning på landsbyg-
den och i mindre städer. Det här är ett konkret pro-
blem att ta itu med. Länder klyvs itu, inte bara i Sve-
rige utan över hela världen.
Stad och landsbygd behövs för varandra och
måste få möjligheter att ge livskraft och livskvalitet åt
människorna som bor där.
Rika och fattiga länder måste mötas. Resurserna
måste räcka för alla.
Det måste också till en fokusering på de skillnader
som tyvärr alltjämt är rådande mellan kvinnor och
män. Kvinnor måste ha tillgång till en bra levnads-
standard även i u-land. Hur kraftfullt arbetar rege-
ringen med de frågorna?
Vi har bara en jord och den är till för oss alla.
Den fortsatta vitaliseringen av Habitat som man
ändå kan se kräver dock koncentration på några pro-
blemområden om man menar allvar med att vår gene-
ration ska kunna överlämna en bättre värld till nästa
generation.
Fru talman! Jag vill också passa på tillfället att
återigen aktualisera frågan om dödsstraffets avskaf-
fande i världen. Visst, jag har fått svaret att Sverige
arbetar aktivt med frågan. Men, fru talman, händer
det något som för frågan framåt?
USA har t.ex. fått en ny president. Jag är överty-
gad om att gratulationer har nått fram till honom även
från Sverige. Jag undrar om utrikesministern sedan
den nye presidenten tillträtt framfört Sveriges åsikter
och krav på att ta bort dödsstraffet i USA?
Fru talman! Det finns många möjligheter att sam-
arbeta länder emellan för att de mänskliga rättighe-
terna ska bli verklighet för alla människor.
I Centerpartiets ideologi förenas respekt och in-
sikt, en respekt för människovärdet som innebär att vi
har en tilltro till varje människas möjligheter till an-
svarstagande och självförverkligande, en insikt om de
förutsättningar och ramar naturen ger för mänsklig
verksamhet.
Vi anser att alla människor ska ha likvärdiga möj-
ligheter att själva utforma sina liv och växa som
människor. Det leder till att decentralisering, strävan
att motverka alla former av maktkoncentration och att
sprida makt, resurser och ansvar till enskilda männi-
skor och lokala gemenskaper är en genomgående
handlingslinje i centerpolitiken.

Anf. 92 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Vi har hört ett tal som berör döds-
straffet, denna oerhört viktiga fråga. I någon mån kan
jag svara när det gäller EU:s kontakter i fråga om
dödsstraffet. Om vi går inte alltför långt tillbaka i
historien var det inte rutin. Det är alldeles nyligen
som man fick in det som en rutin att man alltid och
konsekvent tar upp frågan om dödsstraffet där det
förekommer. Jag tycker att det är oerhört viktigt att
de här länderna talar med en röst utåt i de här frågor-
na. Det är en fråga som jag själv har försökt att driva
på och därför är jag glad över den utvecklingen.
Sedan får vi inte glömma att det är ett ovillkorligt
krav på de länder som i dag ansöker om medlemskap
i EU att avskaffa dödsstraffet. Vi har också sett att så
har skett i vår omgivning, i de baltiska länderna, och
det finns länder som har ett moratorium. Det sker en
påverkan i vårt närområde, medan vi däremot vet att
det finns andra områden i världen där det sker en
negativ utveckling. Vi känner till, som Sten Tolgfors
har talat om, situationen i Kina, i Irak och i en del
afrikanska länder. Kongo kanske är det allra värsta
exemplet.
Problemet med en del länder är att vi har så pass
lite saklig och objektiv information i de här frågorna.
Och det är svårt att agera utifrån hörsägen och det vi
tror oss veta. Ibland har vi t.o.m. för lite för att kunna
driva på den här frågan i rätt riktning. Det ska vi
också vara medvetna om när vi tittar i kammarens
protokoll.
Vi har också olika förväntningar. På en demokrati
kan vi ju ställa andra krav när det gäller resultat i de
här frågorna än vi vet att det är möjligt att göra i en
diktatur, även om vi inte får förtröttas.
I kampen mot dödsstraffet, som jag vet att Rigmor
Stenmark för, har hon ett starkt stöd i denna kamma-
re.

Anf. 93 RIGMOR STENMARK (c) replik:
Fru talman! Till det kan jag bara säga: Hjärtligt
tack!
Men min konkreta fråga i mitt anförande var, och
det kanske Carina känner till: Finns det några kon-
takter tagna från den svenska regeringens sida i sam-
band med att USA bytte president?

Anf. 94 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte ge ett konkret svar på
den frågan. Jag vet bara att Jan Eliasson, som är vår
ambassadör i USA, under den allra senaste tiden har
tagit upp den här typen av frågor. Men jag kan inte
riktigt säga vid vilket tillfälle han har tagit upp dem.
Men frågan är ju ständigt aktuell i våra kontakter med
EU.
Däremot kan jag meddela att vi har ett uppdrag i
riksdagens MR-grupp att till nästa möte formulera ett
brev som ska sändas just till den nya presidenten i
USA, till Bush, om de här frågorna. Där påtalar vi
hans ansvar för att avskaffa dödsstraffet.

Anf. 95 RIGMOR STENMARK (c) replik:
Fru talman! Jag tror precis som Carina Hägg sade
att det är mycket viktigt att vi kontinuerligt jobbar på
den här frågan och aldrig ger oss, aldrig ger upp, även
om människor har begått förskräckliga brott. Det kan
man ha vissa åsikter om, men att tillämpa dödsstraff
tycker jag är ett väldigt primitivt inslag i ett civiliserat
samhälle. Det kan vi aldrig acceptera. Jag är glad att
det är fler som har tagit upp den här frågan i dag.

Anf. 96 PER LAGER (mp):
Fru talman! Det är många här i kammaren som
talat om Turkiet under den utrikespolitiska debatten.
Det finns all anledning att ta upp och diskutera situa-
tionen i Turkiet många gånger om.
Eftersom flera talare har tagit upp olika delar tän-
ker jag koncentrera mig på det som man kanske har
tagit upp minst, nämligen förhållandet i fängelserna
just nu i Turkiet.
Det är en förfärlig situation just nu. Det är en ka-
tastrofal situation. Det är nämligen så att det finns ca
2 000 hungerstrejkande politiska fångar, i huvudsak
kurdiska kvinnor och män, i fängelserna i Turkiet,
varav 300 är dödsfastande. Det här borde väcka en
hel världs förargelse och uppmärksamhet. Men det
har det inte gjort den här gången.
För några år sedan hade vi en liknande situation i
Turkiet. Då ställde sig världen upp som en person och
krävde förändringar. Och det blev förändringar i
lagstiftningen då. Det hade en effekt.
I dag sker ingenting, såvitt jag förstår. Jag har va-
rit i kontakt med Turkiet så sent som för bara någon
timme sedan. Dödsfastan pågår för fullt, och situatio-
nen blir alltmer ohållbar.
Varför dödsfasta? Varför hungerstrejk?
Det var nämligen så att de turkiska fängelsemyn-
digheterna bestämde sig för att förändra förhållande-
na i fängelserna på det sättet att politiska fångar
skulle befinna sig i isoleringsceller i speciella fängel-
ser. Det här är politiska beslut som bygger på antiter-
roristlagen från början av 90-talet. I dag har man tre
sådana fängelser med isoleringsceller. Man vill föra
över de politiska fångarna till de här isoleringsceller-
na på just de här fängelserna.
Vad händer då? Varför protesterar man så våld-
samt mot detta? Jo, därför att det inte finns fungeran-
de mänskliga rättigheter i Turkiet i dag. En politisk
fånge kan aldrig vara säker på att bli behandlad på det
sätt som man kan förvänta sig att myndigheter be-
handlar fångar. Är man isolerad i ett fängelse utan
kontakt med yttervärlden är chanserna än större att
man både utsätts för tortyr och en behandling som är
oacceptabel.
I dag sitter de politiska fångarna i stora celler. De
har därvid också en möjlighet att kommunicera med
varandra på ett sätt som gör det svårt för fängelse-
myndigheten att behandla dem på det sätt som de kan
göra i de s.k. F-type-fängelserna.
Man förde en diskussion fram till den 14 decem-
ber. Man hade en dialog mellan fångar och regering.
Det var väldigt bra. Det höll på att bli något bra av
det. Jag var själv med i Turkiet i november i Svenska
stödkommittén för mänskliga rättigheter i Turkiet. Vi
diskuterade situationen med justitieministern. Den här
dialogen pågick till den 14 december. Plötsligt av-
bröts den. En stormning skedde av de aktuella 20
fängelserna den 19-23 december. Resultatet av den
fruktansvärda stormningen av säkerhetsmilitären
innebar att 32 människor dog och drygt 140 männi-
skor blev illa skadade. Vi vet inte allt om hur detta
gick till. Vi vet att det finns uppgifter om kemiska
vapen, och det finns en rad andra otäcka historier
omkring just stormningarna.
Därför menar jag att Turkiet inte bara ska leva
upp till Köpenhamnskriterierna. Det är självklart om
landet ska bli medlem i EU. Man ska också se till att
de ansvariga för illdåden ställs inför rätta. Man ska se
till att det tillsätts en oberoende kommission som
undersöker vad som hände under stormningen.
Jag vill ställa en fråga till Carina Hägg. Hon
nämnde att Sverige borde kunna skicka någon repre-
sentant. Vore det inte lägligt att Sverige i en sådan
oberoende kommission hade med en representant
eller tog initiativ till detta? Jag har frågat utrikesmi-
nistern tidigare om man inte från svensk sida, nu när
man är ordförande i EU, kunde ta initiativ till en så-
dan oberoende kommission. Det är väldigt viktigt att
detta blir utrett och att dialogen mellan de politiska
fångarna och myndigheterna återupprättas. Det måste
vi göra allt vi kan för att få till stånd.
Jag har en fråga som kanske Carina Hägg kan sva-
ra på. Den handlar om en landstrategi för Turkiet. Jag
hörde att Marianne Andersson frågade utrikesminis-
tern tidigare om detta men att hon inte fick något
riktigt svar. Om möjligen Carina Hägg har ett svar
skulle vara intressant att höra.
Turkiet har ett nationellt program för anpassning
till EU:s regelverk. Det vet vi att man arbetar med,
men vi vet inte när det nationella programmet kom-
mer till stånd. Jag har frågat utrikesministern om
detta tidigare, men hon hade inte något direkt svar på
det. Det är viktigt. Vi som har varit där har påtagligt
upplevt att man säger en sak men gör en annan sak
och att man tror att det är tillräckligt. Det är något vi
måste sätta tummen på. Vi accepterar inte att man
säger en sak men gör en annan sak, framför allt inte
när det gäller mänskliga rättigheter.
Fru talman! Min talartid rinner ut. Jag skulle gär-
na ha tagit upp förhållandena i Tibet, men jag hinner
inte i det här anförandet. Sten Tolgfors tog upp frågan
om Kinas förtryck av Tibet tidigare. Det är kolossalt
och har pågått sedan ett halvt sekel. Vi ser ingen
ljusning. Därför måste Sverige ta initiativ i den frågan
för villkorslösa förhandlingar. FN bör ha med en
representant i sådana förhandlingar mellan Dalai
lama, exilregeringen och kinesiska ledningen.

Anf. 97 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Per Lager tar upp frågan om land-
strategi för Turkiet. Det är mycket riktigt att den
frågan är väckt. Frågan finns med i den skrift som
berör omvandlingen av generalkonsulatet i Istanbul
som Anita Gradin lämnade ifrån sig alldeles nyligen.
I och med att det finns med i paketet, strategi gente-
mot Turkiet och samarbete genom generalkonsulatets
omvandling, är det ingenting som det har fattats be-
slut om. Det kommer, som Per Lager förstår, att dis-
kuteras framöver. Jag kan inte föregripa det beslutet.
Det kommer tillbaka. Det finns anledning att ta upp
det här när vi diskuterar förändringar av ambassader
och generalkonsulat i utskottet på ett kommande
sammanträde.
Jag skulle främst vilja tacka Per Lager för att han
tar upp förhållandena i fängelserna i Turkiet. Vi har
försökt att ta upp frågan om Turkiet från lite olika
utgångspunkter. Jag har valt att koncentrera mig på
assyrier/syrianerna i dag. Jag har ett engagemang för
den syrisk-ortodoxa prästen Yusuf Akbulut. Men
eftersom jag och Yilmaz Kerimo, en kollega, ånyo
ska resa ned till Turkiet - jag tror att det var det Per
Lager syftade på - har vi möjlighet att på plats stäm-
ma av stämningarna och vad som sker när det gäller
situationen i fängelserna om den inte är löst till den
22 februari. Tyvärr ser situationen ut att bli alldeles
för långvarig.
Jag är, på samma sätt som Per Lager, djupt orolig
för vad som sker i Turkiet och i de turkiska fängel-
serna. Vi har ofta nämnt Leyla Zana. Det finns andra
fångar som vi har engagerat oss för på olika sätt.
Vi tycker att det är viktigt att ha en sådan standard
att det motsvarar europeisk standard. Men kravet på
en ökad standard får inte innebära att vi sänker kra-
ven när det gäller att folk ska känna sig säkra och
trygga i fängelserna. Tortyr och övergrepp i fängel-
serna är naturligtvis helt oacceptabelt.
Än en gång: Jag är glad att frågan har lyfts fram
så att vi har haft tillfälle att markera att vi har krav
och förväntningar på Turkiet i frågan.

Anf. 98 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Det är märkligt att fängelser med
isoleringsceller, byggda med en högre standard, ska
väcka ett sådant motstånd. Det är för oss i väst, i
Europa, ganska obegripligt. Det beror på att vi inte
har traditionen av tortyr bakom stängda dörrar som
man har därborta. En stängd dörr innebär livsfara.
Här kanske den innebär en trygghet i fängelserna. Här
måste vi tänka oss för när vi pratar om modernise-
ringen av fångvården i ett land som Turkiet.
Dödsfastan är fruktansvärd, katastrofal. Världen
måste säga någonting. Världen måste protestera.
Sverige som ordförandeland i EU måste ta initiativ
till en högljudd protest, en märkbar, kraftfull protest.
Man kan göra det genom att kräva en oberoende
kommission. Man kan erbjuda att ta med represen-
tanter från t.ex. Sverige.
Det är viktigt att göra rent hus med händelsen.
Den var så pass svår och fruktansvärd att vi måste
komma till botten med vad som hände.

Anf. 99 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Finns det en möjlighet för Sverige att
spela en positiv roll är vi naturligtvis beredda att ta
det ansvaret. Sedan kan det finnas olika vägar att vara
en del i en positiv process när det gäller en lösning av
fängelsekonflikten i Turkiet.
Per Lager använder sig av argument och stora
förhoppningar om EU. Då kan jag som socialdemo-
krat här i kammaren säga att jag bejakar att vi använ-
der EU som redskap för att förbättra de mänskliga
rättigheterna och situationen i de turkiska fängelser-
na. Men Per Lager är i en annan situation. Han beja-
kar inte EU. Då måste det vara svårt att använda EU
som ett möjligt redskap i den situationen. Hur ser Per
Lager på dubbelheten, att det man säger inte hänger
ihop i det ena eller andra forumet?

Anf. 100 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Det är inte svårt att svara på det. EU
finns, och Sverige är medlem i EU. Sverige är ordfö-
rande i EU just nu, oavsett vad jag och mitt parti
anser om detta. Vi har ett oerhört stort inflytande just
nu när det gäller utvidgningen av EU, framför allt om
kandidatländernas MR-situation.
Det är där man kan göra insatser. Där ska Sverige
givetvis göra insatser. Det är självklart. Det har ing-
enting med min och mitt partis inställning till EU och
till Sveriges medlemskap att göra.

Anf. 101 AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! När TV-kamerorna slocknar och
massmedierna inte längre bevakar tappar vi ganska
snabbt intresset för olika delar av världen. Jag tänkte
att jag skulle fokusera på ett av de områden som vi
tidigare såg på TV var och varannan kväll men som
vi inte hör så mycket av i dag, och det är Östtimor.
Efter många år då ingenting hände som förde frå-
gan om Östtimors framtid framåt påbörjade man 1998
diskussioner om någon form av självstyre och mins-
kad militär närvaro. En del politiska fångar släpptes
också, men den indonesiska militären behöll fortfa-
rande Östtimor i ett fast grepp. För att stärka mot-
ståndet mot självständighet för Östtimor beväpnades
tusentals civila ur den minoritet av befolkningen som
ville att området skulle förbli en del av Indonesien.
När frågan om en folkomröstning på allvar börja-
de diskuteras våren 1999 valde den indonesiska rege-
ringen att flytta frihetsledaren Xanana Gusmao från
fängelset till husarrest för att han skulle kunna med-
verka till en lösning av problemen. Då hoppades vi
alla på en fredlig lösning, men i april det året utbröt
våldsamma demonstrationer i Dili och andra städer.
De riktades mot planerna på en folkomröstning och
genomfördes av milis som var lojal mot Indonesien
och som beväpnats av den indonesiska armén.
Slutligen bestämdes ändå att en folkomröstning
skulle hållas den 30 augusti 1999. Milisledarna för-
klarade att de aldrig skulle acceptera att Östtimor
skulle bli en självständig stat. De visade sitt missnöje
genom upprepade våldsdåd.
När resultatet av omröstningen redovisades av
FN:s generalsekreterare inledde milisen utan ingri-
panden av indonesisk polis eller militär våldsamma
terroraktioner. Människor mördades och fördrevs från
sina hem. Butiker och offentliga byggnader förstördes
och plundrades. FN-personal och kontor attackerades.
Tusentals människor flydde upp i bergen, där de sak-
nade skydd, mat och vatten. Över 200 000 flyktingar
fraktades av militären över gränsen till Västtimor, där
de placerades i läger.
Efter omvärldens fördömanden av terrorn och
uppmaningar till den indonesiska regeringen att åter-
ställa ordningen meddelade Indonesiens president att
en FN-styrka kunde sättas in och att regeringen äm-
nade respektera folkomröstningens resultat.
Efter starka påtryckningar från omvärlden tilläts
östtimorianska flyktingar i Västtimor att återvända
hem, men repatrieringen har gått långsamt, och fort-
farande finns flyktingar kvar i läger i Västtimor.
De östtimorianska flyktingar som ännu inte kun-
nat återvända måste ges möjlighet att komma tillbaka
till sina hem, och Indonesien måste avväpna och
upplösa de milisgrupper som fortfarande sprider ter-
ror och skräck omkring sig.
Om vi tittar på hur situationen är i dag kan vi se
att FN:s Östtimorenhet förra veckan vädjade till de
indonesiska säkerhetsstyrkorna om bättre skydd,
sedan minst tre människor mist livet i sammandrabb-
ningar mellan anhängare och motståndare till själv-
ständighet nära FN-högkvarteret i den östtimorianska
huvudstaden Dili. Nu flyr på nytt tusentals människor
på grund av de nya våldsutbrotten.
Tidigare har Indonesien avvisat alla förslag om att
släppa in utländska fredsstyrkor i området med hän-
visning till att de egna soldaterna klarar situationen på
egen hand. Den indonesiska presidentens närmaste
rådgivare rapporteras nu ha uttalat att det vore värt att
överväga en fredsbevarande FN-styrka om läget i
Östtimor förvärras ytterligare.
Det är angeläget att den svenska regeringen följer
utvecklingen och agerar i FN om inte den indonesiska
regeringen förmår avväpna de milisstyrkor som terro-
riserar Östtimors befolkning. Det är också en angelä-
gen uppgift att stödja en försoningsprocess som leder
till att människorna på Östtimor lyckas bryta den
djupa misstro som tidigare rådde och som utgjort en
av grunderna för det våld som drabbat människorna
så hårt. Det är genom försoning som ett nytt Östtimor
kan finna hopp för framtiden.
Tyvärr var jag lite sen med att begära replik tidi-
gare. Eftersom jag har tid kvar passar jag på nu i
stället. Tyvärr har Sten Tolgfors, som höll sitt anfö-
rande tidigare, lämnat kammaren, men han talade
väldigt mycket om situationen i Kina. Jag ville gärna
bemöta det lite grann. Den svenska regeringen gör en
hel del för att bygga upp kontakter och föra en dialog
med den kinesiska regeringen och med det kinesiska
folket.
Förra våren - i maj - skickades ett antal delega-
tioner till Kina. Det var representanter för näringsliv,
handel, kulturlivet och för akademikerna och utbild-
ningssektorn över huvud taget. Vi parlamentariker
inbjöds att ingå i en delegation som sändes från Raoul
Wallenberg-institutet för att diskutera demokrati och
mänskliga rättigheter i Kina.
Tyvärr avstod både moderaterna och Folkpartiet
från att delta i den delegationen. Det var jag och en
representant från kd som var i Kina. Det var inte alls
så att vi undvek att diskutera vare sig demokrati,
mänskliga rättigheter eller dödsstraffet. Vi underströk
vikten av folkrörelser och vad folkrörelser har betytt
för den svenska samhällsutvecklingen. Vi diskuterade
mänskliga rättigheter, och vi talade också om att vi
gång på gång och ända tills man förändrar sin inställ-
ning till dödsstraffet kommer att ta upp frågan om
dödsstraff med kineserna.
De parlamentariker från Kina som vi träffade be-
rättade för oss att det var första gången som de som
parlamentariker hade möjlighet att diskutera med
parlamentariker från västvärlden denna typ av frågor
om mänskliga rättigheter.
Jag tror att det är väldigt viktigt, om man ser att
det i ett land råder en situation som inte är bra för
befolkningen, att föra en dialog med dem som fattar
besluten i det landet om man vill nå en lösning -
annars når man inte något bra resultat.

Anf. 102 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag var den parlamentariker som
skulle ha rest till Kina. Jag vill säga att anledningen
till att jag inte åkte inte var att jag inte ville åka eller
att partiet tyckte att jag inte skulle åka utan att jag
fick förhinder av helt annan art. Jag vill bara att det i
protokollet ska framgå att det var på det sättet. Det
var alltså ingen demonstration från min sida att inte
åka med.
Jag tror i likhet med talaren att man vinner mycket
på att föra en dialog och på olika sätt vara tydlig i
denna dialog. Jag håller helt med om Sten Tolgfors
allmänna analys av Kina och dess angelägenheter,
men icke desto mindre förespråkar jag gärna att man
på olika sätt kommer till tals och också då är tydlig.

Anf. 103 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Jag tror att vi är ganska överens i
denna kammare om hur situationen ser ut i Kina. Vi
är alla medvetna om att man har dödsstraffet kvar.
Man åsidosätter mänskliga rättigheter. Man har inte
föreningsfrihet. Man har inte åsiktsfrihet på det sätt
som vi menar att man ska ha i en demokrati.
Men som jag sade tidigare är det viktigt att vi för
en dialog med dem och får dem att förstå att om de på
något sätt ska kunna bli accepterade av världssam-
fundet så måste de också leva upp till mänskliga rät-
tigheter och demokrati.

Anf. 104 GUSTAF VON ESSEN (m):
Fru talman! Jag tänkte ta upp kurdfrågan lite
grann utifrån perspektivet norra Irak. Det beror på att
jag själv är engagerad i en biståndsorganisation som
arbetar i norra Irak. Jag gör resor där ett par gånger
per år och känner ett särskilt engagemang för just
situationen i norra Irak.
Som ni alla vet etablerades ett slags frizon efter
Gulfkriget. Det skedde ett uppror. En stor flykting-
katastrof uppstod. Hundratusentals människor gick
över gränsen till Iran och Turkiet för att söka skydd
mot de repressalier som regeringen i Bagdad tillfoga-
de de kurdiska provinserna. Man etablerade en s.k.
icke-överflygningszon, non flying zone, över den
norra delen av det här området. Därvid kunde man
också etablera ett slags frizon, en zon där man fick
möjlighet att utöva ett eget styre. Man kan väl säga
att det var ett slags safe haven.
Det fanns en viss närvaro av den gamla konstella-
tionen, som då bestod av USA, England, Turkiet och
Frankrike, som hade ett kontor i norra Irak. Likaså
etablerades det ett system med FN-poliser som skulle
kunna hjälpa alla frivilligorganisationer när det gällde
att återuppbygga norra Irak, så att människor skulle
kunna återvända från flyktinglägren i grannländerna.
Jag vill påstå att det var ett av de mest lyckade åter-
vandringsprojekt som har ägt rum under den tid som
har varit efter andra världskriget. Vi talar här om över
en miljon människor som faktiskt återvände till norra
Irak sedan en viss trygghet hade etablerats och stora
hjälpinsatser hade kommit till stånd.
Man ordnade också fria val 1992. Det resulterade
i att de två stora partierna, KDP och PUK, ingick ett
slags regering för att handha angelägenheter i det här
området. Partierna PUK och KDP kom så småningom
i konflikt med varandra, och en hel del skärmytsling-
ar ägde rum, för att inte säga att det var ett inbördes-
krigsliknande tillstånd. Det kom till en uppdelning
mellan de här två partierna. Det ena partiet tog den
södra delen, och det andra partiet tog den norra delen.
Nu har man två regeringar, två styren. Och stora in-
satser har gjorts av framför allt USA och England för
att försöka få ihop de här två partierna för att återigen
etablera ett samstyre. Det finns ett s.k. Washingto-
navtal som man nu försöker implementera. Just nu är
situationen rätt så lugn. Man har närmat sig varandra,
och det finns förhoppningar om ett gemensamt styre
igen. Vi har däremot inte sett att det har blivit något
sådant ännu.
De omgivande länderna har ju intressen i det här
området. Det gäller Iran, Turkiet och i någon mån
Syrien och naturligtvis framför allt regeringen i Bag-
dad. Som alla vet har det satts in sanktioner mot hela
Irak och därmed också norra Irak. Utöver det har
regeringen i Bagdad infört restriktioner för norra Irak,
så man kan säga att det finns dubbla sanktioner. Till
detta kommer att PKK, som väl i dag inte längre har
någon stor militär aktivitet i Turkiet, har tagit sin
tillflykt till norra Irak och opererar därifrån.
PKK som är en terroristorganisation och ingenting
annat stör nu situationen i norra Irak, och man använ-
der kanske norra Irak som bas för aktiviteter i Turki-
et, även om de just i dag kanske inte är så stora.
Jag vill direkt säga att jag har en mycket stor för-
ståelse för att Turkiet som stat vill skydda sig från en
terroristorganisation och menar att PKK är ett oros-
moment för alla inblandade parter i hela regionen.
PKK används också delvis av olika stater för att så att
säga slänga in grus i maskineriet. Därmed är det inte
sagt att jag står bakom hur Turkiet rent allmänt be-
handlar kurderna när det gäller mänskliga rättigheter.
Någon har sagt tidigare att Turkiet har att följa och
leva upp till Köpenhamnskriterierna om man ska få
inträde i EU. Det tror jag att man är medveten om.
Det sker en etnisk rensning av kurder inne i själva
Irak. Hundratusentals människor har fått lämna sina
hem i Kirkukprovinsen, som gränsar till det här om-
rådet, och blir då ett slags internflyktingar. Där be-
hövs stora insatser av humanitär art. Det finns också
ett stort antal, flera tiotusentals personer, som åter-
vänder från Iran. Kurder som har funnits i Iran länge
återvänder, så det är en stor migration som sker. Ut-
över detta lämnar många området, som alla vet. Var-
för gör de det? Jo, därför att de inte vet riktigt hur
situationen kommer att bli. Även om det rent materi-
ellt har blivit lite bättre och även om demokratise-
ringsprocessen i norra Irak är positiv är det fortfaran-
de en otrygghet. De vet inte vad som kommer att
hända på lång sikt. De känner sig otrygga och vet inte
vad framtiden har i sitt sköte.
FN har nu en stor roll i och med att man förvaltar
de här oljepengarna. Det gör att humanitära insatser
kan komma till stånd. Frågan är vad man gör nu. Kan
Sverige, EU, andra länder eller FN börja diskutera om
sanktionerna ska upphävas? Jag tycker faktiskt att
man måste komma i dialog med regeringen i Bagdad
så gott det går för att på sikt försöka upphäva dessa
sanktioner som slår så oerhört blint gentemot befolk-
ningen.
Man kan kritisera hur pengar används. Men fak-
tum är att det är befolkningen som får ta stryk. Sveri-
ge och EU bör försöka komma till något slags enighet
kring hur man ska handlägga sanktionsfrågan. Men
sanktionerna kan inte bara upphävas ensidigt rakt upp
och ned. Det måste också finnas någon politik om vad
som händer efter. Och ordentliga garantier för kur-
dernas kulturella rättigheter och självbestämmande
måste då naturligtvis komma till stånd.
Sverige har en bra profil där nere och kan göra
nytta. Jag hoppas verkligen att Sverige, tillsammans
med andra EU-länder, vill öka sin närvaro i området.
Det har nämligen en mycket stor psykologisk bety-
delse. Det skulle också vara intressant att arrangera
en delegationsresa dit ned. Tack, fru talman!

Anf. 105 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag har inget i sak att invända mot när
det gäller den beskrivning som Gustaf von Essen ger
av situationen. Jag vet att det finns ett engagemang
från Gustaf von Essens sida i de här frågorna, och det
är ett engagemang som vi naturligtvis gärna vill stötta
från vår sida.
Men jag har en fråga eftersom jag vet att Gustaf
von Essen också har täta kontakter med företrädare
för den kurdiska sidan. Jag tycker att det är oerhört
viktigt att man uttalar sitt stöd för deras mänskliga
rättigheter men också att man i de här dialogerna tar
upp hur de i sin tur skapar bra levnadsvillkor för
assyrier/syrianer, alltså andra minoriteter som finns i
samma område. Vi vet att assyrier/syrianer fortfaran-
de flyr från Kurdistan. Ofta anger de ju som skäl att
de i sin tur känner sig förtryckta av kurderna.
Vi har ett fall som är polisanmält i Sverige och
som gäller Helena Savas död och de frågetecken som
finns kring vad som försiggick före hennes dödsfall
och varför det inte sker någon rättsprocess nere i
Kurdistan runt de här frågorna. Vi har också frågan
om hedersmord och kvinnornas situation.
Tar Gustaf von Essen upp de här frågorna i sin di-
alog med företrädare för kurderna? Jag har själv gjort
det, inte minst med talmannen från Kurdistan. Men vi
behöver bli fler som lyfter fram även de här frågorna.

Anf. 106 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! Det finns en rad olika minoriteter -
assyrier, syrianer, kaldéer, turkmener, yazider och
kanske vissa andra grupper. Personligen träffar jag
företrädare för dessa minoriteter nästan varje gång jag
åker ned, så jag har god kännedom om förhållandena.
Det är naturligtvis inte lätt att vara en minoritet i ett
hav av majoritet. Men det är självklart att jag som
företrädare för biståndsorganisationen Qandil inte kan
peka finger. Jag är där för att administrera humanitära
hjälpinsatser. Jag kan inte byta hatt en gång i halv-
timmen, utan jag måste vara väldigt noga med att
inrikta mig på humanitär hjälp. Jag ser dock framför
mig möjligheten att öka demokratiprojekten i områ-
det. Det innebär bl.a. att Sverige uttrycker en vilja att
demokratisera Kurdistan, och då kan dessa frågor tas
upp på ett annat sätt.

Anf. 107 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag har stor respekt för Gustaf von
Essens roll och de begränsningar som finns utifrån
det mandat han har. Men jag tycker också att det är
viktigt att ta vara på de möjligheter man har i förtroli-
ga samtal om viktiga frågor att ta upp vikten av att
skapa goda möjligheter för alla att leva och utvecklas
i den här delen av världen. Jag tänker då inte minst på
kvinnorna och den situation en del av dem, naturligt-
vis inte alla, lever under. Hedersmorden är det yt-
tersta beviset på att det sker ett förtryck som man
borde kunna luckra upp och påbörja en förändring av.
Jag ställer förhoppningar till att Gustaf von Essen tar
till vara de här tillfällena att lyfta fram både kvinno-
frågan och frågan om andra minoriteter - jag förstod
att de var väl bekanta för Gustaf von Essen - fram-
över.

Anf. 108 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! Det viktiga är att man är där, att man
ser och noterar. De vet att man ser och noterar, och
det är bra i sig.
Sedan hade jag anledning att medverka i ett sam-
manträde i Bryssel i förra veckan med högnivågrup-
pen för Irak. Jag rapporterade då om situationen i
norra Irak utifrån mina utgångspunkter och pekade
särskilt på vikten av att EU, ECHO, biståndsorgani-
sationer och andra försöker öka sin närvaro för att
förbättra situationen och också visa att man bryr sig.
Jag pekade också på vikten av att man genomför
demokratiprojekt som syftar till att ge kvinnor större
möjligheter att delta i samhällslivet och också att man
mer tydligt anlägger barnperspektivet på det man gör
där nere. Det här tror och hoppas jag att regeringen
ska vara intresserad av. Jag har fått indikationer på
det.

Anf. 109 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Homosexuella män och kvinnor bör
utplånas. Det uttalandet fälldes av Namibias inrikes-
minister.
I ett tal till nationalförsamlingen sade han bl.a.
följande:
Det är min genomtänkta ståndpunkt att s.k. homo-
sexuella rättigheter aldrig kan räknas som mänskliga
rättigheter. De åberopas felaktigt, eftersom det är
oförenligt med sann namibisk kultur, afrikansk kultur
och religion. De bör räknas som mänskliga felsteg
och som synd mot samhället och Gud.
Pressen i Namibia rapporterade att kastrering av
manliga homosexuella var ett av de straff som skulle
införas av inrikesministeriet.
Ytterligare tre homosexuella män halshöggs i
Saudiarabien. Orsaken var det extrema brottet homo-
sexualitet, som i enlighet med den stränga islamiska
sharialagen är förbjuden i landet. Även denna gång
angavs att männen klätt sig i kvinnokläder och ägnat
sig åt övergrepp på barn.
Förra året dömdes även nio unga saudiarabiska
män till 2 000-2 600 piskrapp och 5-6 års fängelse.
Männen hade klätt sig i kvinnokläder och enligt upp-
gift från en polis haft sexuellt umgänge med varand-
ra. Männen kommer att piskas 48-52 gånger i 50
omgångar med 15 dagars mellanrum.
Fru talman! Det jag och Vänsterpartiet åter vill
lyfta fram är de mänskliga rättigheterna, alla männi-
skors lika värde och lika rättigheter. Utrikesministern
har tidigare i dag lyft upp frågan om de mänskliga
rättigheterna och bl.a. påvisat Sveriges viktiga arbete
och viktiga roll i den internationella debatten. Men
trots att vi i Sverige är bra på att kämpa för de
mänskliga rättigheterna, i jämförelse med många
andra länder, kan vi bli ännu bättre.
Vi kan bli ännu bättre inte minst i hur vi behand-
lar de människor som flytt till Sverige på grund av att
deras mänskliga rättigheter har kränkts, att de för-
följts och fruktar för sina liv. Det finns således inte
enbart människor ute i världen som är rädda utan
även här hemma i Sverige, rädda för att utlämnas till
det land de flytt ifrån. Fru talman! Vi kan inte ens
föreställa oss dessa människors fruktan för sitt liv. Vi
kan förstå, och vi kan agera.
Fru talman! Jag ska belysa situationen för homo-
sexuella, bisexuella och transpersoner i några länder.
Riksdagen beslutar varje år om det svenska bi-
ståndets storlek, medan regeringen fastlägger bi-
ståndspolitiken för vilka länder som ska stödjas och
biståndets inriktning. I flera länder saknas bestäm-
melser i den inhemska strafflagen om homosexuella
förbindelser. Jag vill därför betona att det inte innebär
att homosexualitet är accepterat. Oftast kan domsto-
larna använda andra lagar, exempelvis om brott mot
den allmänna moralen.
I Etiopien är homosexuella förbindelser, även
mellan vuxna, kriminaliserade. Straffet varierar mel-
lan tio dagar och tre år.
Kenya har ett totalförbud mot homosexualitet.
Enligt strafflagen kan man straffas med 5-14 års
fängelse för homosexualitet. I mars 2000 fördömde
Kenyas president åter homosexualitet. I ett uttalande
hävdade han att homosexualitet är oafrikanskt och
icke kristet. Det är inte rätt att en man har en relation
med en annan man eller en kvinna med en annan
kvinna. Det är emot afrikansk tradition och Bibelns
lära, sade han.
I Moçambiques strafflag kriminaliseras homosex-
uella förbindelser. Straffet uppgår till fängelse upp till
tre år.
I Tanzania är homosexuellt beteende straffbart
med upp till 14 års fängelse.
I Uganda är homosexualitet kriminellt och kan re-
sultera i upp till livstids fängelse. I september 1999
beordrade Ugandas president landets polismyndighe-
ter att alla homosexuella i landet skulle arresteras och
åtalas. I tidningskommentarer till utspelet sade presi-
dent Museveni följande: T.o.m. Bibeln uttrycker sig
mycket klart att Gud skapade Adam och Eva som
man och hustru, men inte att män ska gifta sig med
andra män. Presidenten kritiserade också FN:s dekla-
ration om de mänskliga rättigheterna och hävdade att
den inte antagits med de afrikanska ländernas delta-
gande och därför inte gällde för Afrika.
Resultatet av detta utspel lät inte vänta på sig. I
november 1999 avstängdes 15 homosexuella studen-
ter från den skola där de studerade. Innan studenterna
blev avstängda blev de mentalt, fysiskt och psykiskt
torterade och offentligt piskade inför studentkamra-
terna. De relegerades för främjande av omoraliskt
sexuellt beteende.
I Zambia är homosexualitet ett brott mot den all-
männa moralen. Zambias vicepresident sade i oktober
1998 i ett tal i parlamentet att alla som förespråkar
rättigheter för homosexuella kommer att arresteras i
enlighet med landets sodomilagar, som kan ge upp till
14 års fängelse. Även personer som kommer ut of-
fentligt som lesbisk eller bög kommer att arresteras.
I Zimbabwe finns det, enligt uppgifter från svens-
ka ambassaden, förbud dels mot sodomi, dels mot
onani mellan män. I maj 1998 gjorde presidenten ett
utspel, efter många tidigare, då han återigen fördöm-
de homosexuella. De är sämre än vilda djur, sade han.
Djungelns djur är bättre än dessa människor. De kan
åtminstone se skillnad på en man och en kvinna.
I samband med ett besök i Sverige i mars 2000 av
Zimbabwes utrikesminister klargjorde vår utrikesmi-
nister Anna Lindh den svenska synen på homosexua-
litet och krävde en förklaring av Zimbabwes diskri-
minering av homosexuella.
Mot den här bakgrunden kan det alltså konstateras
att mänskliga rättigheter har stor betydelse för det
svenska utvecklingssamarbetet med de länder som
Sverige väljer att stödja.
Bland homosexuella i Afrika är svarta kvinnor de
mest utsatta. De flesta kvinnor saknar utbildning och
de tvingas att gifta sig och skaffa barn i de tidiga
tonåren. Med den okunskap och homofobi som finns i
det afrikanska samhället, speciellt på gräsrotsnivå,
blir hon ofta ignorerad. Ja, lesbiska har ingenstans att
vända sig för att få stöd och styrka.
Till skillnad från alla länder som jag har räknat
upp vill jag nämna Sydafrika, som är det första land i
världen som har inskrivet i sin grundlag att det är
förbjudet att diskriminera människor på grund av
deras sexuella läggning - någonting som inte ens vi i
Sverige har, fru talman.
Så till vår direkta närhet, Europa. Hur är det här
då? Jo, homosexualitet är fortfarande helt förbjudet
enligt den bulgariska strafflagen. De senaste åren har
man visserligen kunnat märka en minskad tillämp-
ning av lagstiftningen, eftersom landet strävar efter
att bli medlem i EU. Däremot har andra problem
ökat. Homosexuellas organisationer och tidningar har
utsatts för attacker av polisen. Och personer som har
häktats och sedan blivit frisläppta berättar om hur de
har blivit misshandlade och hängda upp och ned.
Lettland är nog det enda land i världen där man
har bildat en särskild organisation för att motarbeta
homosexuella.
I den rumänska strafflagen finns artikel 200 som
förbjuder alla homosexuella kontakter. Trots några
halvhjärtade försök från regeringens sida har det
rumänska parlamentet avvisat alla ändringsförslag,
och man har fortsatt att tillämpa artikel 200.
I Österrike, fru talman, dömdes nyligen en 20-årig
man för att som 19-åring ha haft sex med en 16-årig
man. Efter en process på 13 minuter kom utslaget 75
dagars fängelse, som senare omvandlades till böter.
Fru talman! Sverige är ett föregångsland i frågor
som rör mänskliga rättigheter. Och Sverige har agerat
vid ett flertal tillfällen, inte minst genom utrikesmi-
nister Anna Lindh. Vi har tagit initiativ, och det är
väldigt bra. Men vi i Vänsterpartiet vill att vi ska gå
mycket längre, att Sverige även ska hjälpa de männi-
skor som behöver hjälp när de kommer som flykting-
ar till Sverige.

Anf. 110 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Det var en förfärlig uppräkning av
Tasso Stafilidis. Det är nästan så att jag inte klarar av
att börja mitt anförande.
Den senaste tiden har vi kunnat läsa i tidningarna
och höra förfärande rapporter om det jordbävnings-
drabbade Indien. Röda Korset hävdar att det kan röra
sig om 50 000 döda, medan Indiens federale för-
svarsminister har talat om uppemot 100 000 omkom-
na. Dessutom har hundratusentals människor skadats
i samband med jordbävningen.
Ännu tre dygn efter skalvet letade räddningsman-
skap och förtvivlade anhöriga efter överlevande. Men
enligt en lokal tjänsteman hade något organiserat
hjälparbete knappt kommit i gång. Hoppet om att
hitta fler överlevande minskade samtidigt timme för
timme. De som hade klarat sig hade varken livsme-
del, vatten eller läkemedel. Jordskalvet tog inte våra
liv, men det kommer svält och törst att göra, sade en
överlevande.
Överlevande flydde från de förödda områdena,
där efterskalv och brist på mat och vatten utlöste
panik och plundring. En utsänd från Röda Korset i
Norge rapporterade att situationen var kaotisk. Det
finns ingen elström, inget vatten och det är väldigt ont
om mat. Behoven är enorma. Det behövs 250 000
familjetält och runt en miljon filtar, berättar en utsänd
från Läkare utan gränser. Det är kallt här, mycket
kallt, bara några få plusgrader, fortsätter han och
beskriver därmed byarna nordväst om Bhuj. Byarna
är helt platta. De finns helt enkelt inte längre. Vi
fokuserar nu helt och hållet på att få ut filtar, tält och
presenningar till människorna. Men behovet är så
stort att vi kallar det för ett svart hål.
Premiärministern i Indien sade efteråt att alla po-
litiska meningsskiljaktigheter måste föras åt sidan för
att man tillsammans skulle få fart på hjälparbetet.
Hans förklaring när lokala organisationer framförde
kritik mot att räddningsarbetet var så långsamt, byrå-
kratiskt och utan överblick var bl.a. att helgen lade
hinder i vägen. Det förödande skalvet inträffade på
Republikens dag, en allmän helgdag. Inte heller be-
gärde Indien hjälp från andra länder tillräckligt
snabbt. Jag gissar att ni alla är lika chockade som jag
av sådana här uppgifter.
Men inget land har möjligheter att på egen hand
hantera en stor jordbävning. Det är en för stor händel-
se för att de fysiska och organisatoriska resurserna
ska räcka till. Vi får alltid höra att det inte går att få
fram information om hur omfattande skadorna är.
Fullständigt oregelbundet hör vi sedan, när katastro-
fens omfattning står klar, att det är för sent att göra
det ena eller det andra. Men resurser finns ju. Geolo-
gerna ser ju inom några minuter om det har varit en
potentiell ödesdiger jordbävning. Militären, speciellt i
kärnvapenländerna, har också tillgång till snabb in-
formation. Spionsatelliter kretsar runt jorden och har
överblick över varenda kvadratmeter. Det måste gå
att inom några timmar få överblick över ett jordbäv-
ningsdrabbat område.
Det mest effektiva och snabbaste sättet att hjälpa
till är att ge de oskadade människorna på plats resur-
ser för att överleva och framför allt att ge de mest
basala resurserna för att rädda de skadade och fast-
klämda.
Jag vill nu återge Lennart Lund, som i söndagens
DN hade följande tanke. Han ville se ett internatio-
nellt informationsnätverk där seismografutslag direkt
följs upp av satellitbaserad information. I detta nät-
verk skulle beslut omgående kunna tas om initiering
av undsättningsoperation. Från depåer ska färdigför-
packad mat kunna flygtransporteras till regionen och
sedan släppas ned med fallskärm, enligt direktiv från
samordningsnätverket. Flygtransportresurser finns.
Militära flygplan kan snabbt och lätt ombesörja fall-
skärmsnedsättning av alla möjliga förnödenheter och
förråd.
Denna typ av snabbinsats är bara effektiv om den
görs omgående. Därför bör alla länder i förväg ac-
ceptera att ingå i ett försäkringssystem som inte be-
höver avvakta att en mer eller mindre handlingsför-
lamad regering aktivt måste begära hjälp innan en
undsättningsoperation påbörjas.
Om utrikesminister Anna Lindh hade varit här ha-
de jag velat fråga henne: Hur arbetar Sverige med de
här frågorna? Försöker Sverige få till stånd ett tidigt
varningssystem och en organisation som gör att män-
niskor snabbt kan få hjälp och slipper drabbas så hårt
av ineffektivitet i det egna landet? En organisation av
det här slaget borde ju ligga i alla länders intresse.
Jag är medveten om att Sverige arbetar både i FN
och i EU för att snabba upp och effektivisera rädd-
ningsinsatser och att Sverige även lägger vikt vid det
långsiktiga arbetet efter en katastrof som ju är mycket
viktigt. Detta och frågan om att utbilda folk på plats
för den här typen av katastrofer är inte minst viktigt.
Men hur arbetar Sverige för att få ett arbete inriktat
på tidiga varningar, tidiga beräkningar av skador och
omedelbara behov?
Sedan är jag glad över att Kinas förtryck av Tibet
har nämnts här. Jag skulle också vilja nämna Kinas
förtryck av falungongmedlemmar som är tragiskt och
ovärdigt. Det borde finnas motionsfrihet i Kina.

Anf. 111 URBAN AHLIN (s):
Fru talman! Mycket klokt har sagts i den här utri-
kespolitiska debatten. Jag skulle bara vilja tala om ett
par saker som jag personligen känner mig lite oroad
över. Det gäller situationen i vårt närområde.
Vi var många som gladde oss oerhört mycket när
kommunismens ok lyftes bort från människorna i
Baltikum och östra Europa, när kommunismen äntli-
gen föll samman och människorna fick uppleva frihet
och demokrati. Sverige, Europeiska unionen och hela
Västeuropa var oerhört duktiga på att snabbt gå in
med stöd och hjälp för demokratiuppbyggnad. Vi
upprättade snabbt folk-till-folk-kontakter. Det var
idrottsföreningar som åkte över Östersjön och skapa-
de kontakter. Det handlade om kyrkor som åkte över.
Det var körer. Vänorter etablerades osv.
Vi har gjort ett fantastiskt bra arbete när det gäller
Estland, Lettland, Litauen, Polen och en del andra
länder i Östeuropa. Men om vi tittar lite grann öster-
ut, till vad Lukasjenko skulle kalla de slaviska län-
derna - Ryssland, Vitryssland och Ukraina - kan jag
bara konstatera att vårt engagemang och vår ork inte
riktigt räckte tillräckligt långt österut. Jag ser en del
oroande tendenser som jag skulle vilja se antecknade
till protokollet.
Bo Lundgren sade tidigare i dag att det är för ti-
digt att bedöma den nye presidenten Putins insatser i
Ryssland. Jag håller med om det. Vad vi kan konsta-
tera är dock att Putin bars fram till en jordskredsseger
tack vare Tjetjenienkriget. Det var på det han vann
sitt val. Han har sedan han har kommit till makten
också stärkt presidentmakten oerhört mycket. Han har
infört något som man under den kommunistiska eran
mycket ofta talade om: de vertikala maktstrukturerna.
Han har avlövat de decentraliserade organisationerna.
Guvernörernas makt har inskränkts och alltmer makt
har samlats hos presidenten. Låt mig göra klart att det
för mig inte har någon större betydelse om man väljer
ett sådant statsskick eller inte. Det som oroar mig är
att jag tycker att det är otydligt vad Putin vill ha den
här makten till. Vi ser fortfarande inga spår av detta.
Vad vill han ha all denna makt till?
Jag tror att det finns ett orosmoment här. Har man
samlat all makt i sin hand betyder det nämligen också
att man har samlat allt ansvar i sin hand. När vi ser att
det brinner i ett TV-torn, att en ubåt har sjunkit eller
att människorna i östra Ryssland inte får el - då blir
naturligtvis presidenten själv anklagad eftersom han
har samlat så mycket makt i sin egen hand. Det där
oroar mig lite grann. Det är två saker. Vad vill han ha
makten till? Och vad kan det leda till när han nu har
all makt i sin hand och också är tvungen att ta ansvar
för alla missgrepp som sker i Ryssland?
Ukraina är också ett exempel där faktiskt en del
saker pekar åt fel håll. Presidenten Kutjma har gjort
likadant. Han har stärkt sin presidentmakt - på ett
väldigt brutalt sätt faktiskt. Så sent som i går anord-
nades en stor demonstration i Kiev mot president
Kutjma. Det beror på den senaste skandalen, den allra
största skandalen i Ukraina, där oppositionen ankla-
gar Kutjma för att vara delaktig i ett mord på en kri-
tisk journalist. Även i Ukraina har den vertikala
maktstrukturen stärkts, och presidentmakten är alltså
mycket stark.
Som jag ser det tycker jag att det verkar som att
Kutjma till skillnad från sina företrädare faktiskt
gärna vill knyta Ukraina starkare till Ryssland. Tidi-
gare var det ju så att Ukraina gärna ville visa sin
självständighet gentemot Ryssland. Man hade stora
gräl om Svartahavsflottan, som ni minns. Men jag
tycker att det verkar som att Kutjma faktiskt vill vrida
utvecklingen mer mot ett närmande till Ryssland. Det
får han naturligtvis gärna göra. Jag vill naturligtvis att
alla länder ska ha goda relationer till sina grannar,
precis som vi har goda relationer till grannen i såväl
väst som öst. Det jag oroas av är att oftare och oftare
när detta närmande till öst sker ackompanjeras det av
röster kritiska mot väst.
Bäst uttrycks det väl av olycksbarnet Lukasjenko
själv. När OSSE nu försöker utbilda valobservatörer i
Vitryssland kallar Lukasjenko dessa för gerillasolda-
ter som ser snälla ut på dagen, men när mörkret
kommer tar de fram sina gevär under sängen. Han
talar väldigt illa om den amerikanisering som sker
och om västvärldens hemska försök att trycka sina
värderingar på den slaviska befolkningen. Jag vill inte
trycka på någon några speciella värderingar från
västvärlden. Men om vi talar om mänskliga rättighe-
ter, demokrati och frihet är det universella värden
som vi inte ska skämmas för att vi faktiskt försöker
sprida i västvärlden.
Vitryssland är väl det starkaste exemplet på ett
land där presidentmakten har gått alldeles för långt
och där människorna faktiskt fortfarande inte har en
möjlighet att få leva i demokrati och frihet. Vi i Sve-
rige har, också nu som ordförande i EU, en mycket
viktig roll att spela. Vi har goda relationer till både
Ukraina och Ryssland - och också till det vitryska
folket. Det vitryska folket hyser stort förtroende för
svenskarna och den svenska regeringen.
En del i de här länderna håller sig till gammal
sovjetkommunistisk propaganda; att väst bara försö-
ker skapa ett trasproletariat i öst. Vi försöker suga ut
dem så mycket som möjligt. Vi vill bara dit och in-
vestera för att ta hem våra pengar och lämna dem i
hemlöshet och fattigdom. Jag hade ett samtal i mån-
dags med Lidia Jarmochina, som är ordförande i den
centrala valkommissionen i Vitryssland, och det var
exakt vad hon sade till mig. Det var bilden hon hade
av världsordningen. Alla länder västerut, alla männi-
skor västerut, hade bara ett enda syfte med sitt enga-
gemang i Vitryssland; att suga ut den vitryska befolk-
ningen. Och den enda räddningen var ett närmande
till Ryssland och de östra marknaderna.
Jag tror att detta är varningssignaler som vi måste
ta på allvar. Vi måste se till att utveckla fler folk-till-
folk-kontakter. Vi måste stödja svenska NGO:er som
vill engagera sig öster om Baltikum. Titta bara på alla
vänorter. Varenda kommun i det här landet har i
praktiken en vänort antingen i Polen eller i något av
de baltiska länderna. Men hur många har det i Vit-
ryssland? Hur många har det i Ukraina? Hur många
har det i Ryssland? Väldigt få.
Det är oerhört väsentligt att vi trycker på för de
universella rättigheterna, de mänskliga rättigheterna.
Men vi måste engagera oss mer. Vårt engagemang
måste räcka längre österut.

Anf. 112 KARIN ENSTRÖM (m):
Fru talman! Jag ska först glädja kammaren med
att säga att jag inte tänker utnyttja hela min talartid.
Under förra årets utrikespolitiska debatt stod jag
också i den här talarstolen. Då talade jag om kopp-
lingen mellan en aktiv säkerhetspolitik och ett till-
räckligt starkt försvar. Mitt resonemang från förra
året har inte blivit motbevisat under året som gått,
snarare tvärtom. Senast i går kunde vi alla i Svenska
Dagbladet läsa rubriken "Försvaret klarar inte ett
anfall". Artikelförfattaren hänvisade till två framtids-
studier om det svenska försvaret. De är beställda av
högkvarteret och utförda av FOI, Totalförsvarets
forskningsinstitut, och en amerikansk konsultfirma,
SAIC. Resultatet av studierna var att Sverige vid ett
angrepp inte har förmåga att klara sig utan militär
hjälp utifrån. Det gäller - jag citerar från rapporten:
"t.ex. EU, Nato USA".
Efterverkningarna av de här nyheterna har inte lå-
tit vänta på sig. Försvarsministern har på telefon från
Moskva uttryckt sitt missnöje med studierna och
deras resultat, och den ansvarige generalen på hög-
kvarteret har mycket hastigt fått lämna sitt uppdrag i
Försvarsberedningen. Så känslig är alltså hela den här
frågan för Socialdemokraterna att det inte ens är till-
låtet att studera jobbiga värstafallsalternativ.
Att vår försvarsplanering och säkerhetspolitik ska
bygga på bästafallsalternativ och vackertväderlös-
ningar känns mycket osäkert och mycket oseriöst.
Vi har debatterat alliansfriheten under flera tim-
mar redan i dag. Men jag tycker ändå inte att vi har
fått någon klarhet i vad socialdemokraterna egentli-
gen har för mål och syfte med säkerhetspolitiken.
Regeringen måste faktiskt bestämma sig, antingen har
vi en säkerhetspolitik som bygger på den militära
alliansfriheten kombinerad med ett starkt svenskt
försvar som klarar uppgiften att försvara Sverige,
eller också är det med tanke på dagens försvarsför-
måga dags att erkänna att vi är beroende av militär
hjälp utifrån och att vi därmed inte heller kan vara
fortsatt militärt alliansfria.
Fru talman! Det känns angeläget att få föra in
även denna vinkel i debatten, även om det inte är en
försvarsdebatt som vi har i dag. Och det är självklart
ett välkommet steg att utrikesministern har bjudit in
till samtal för att utveckla och förhoppningsvis verk-
lighetsanpassa Sveriges säkerhetspolitiska doktrin.
Inte bara min slutsats utan flera andras slutsats är ju
att neutraliteten inte längre är en relevant beskrivning
och att den militära alliansfriheten inte är hållbar med
nuvarande försvarsförmåga. Vad vi nu behöver är en
säkerhetspolitisk doktrin som tydligt visar Sveriges
predikament och viljeinriktning, inte en beskrivning
av vad vi inte är.
Fru talman! Det finns trots allt några saker som
regeringen och försvarsministern har skött bra, och
det är bl.a. arbetet med ett ramavtal om åtgärder för
att underlätta omstruktureringen och driften av den
europeiska försvarsindustrin. Riksdagen ska behandla
frågan om godkännande av avtalet under våren. Och
om vi över huvud taget ska kunna ha en fungerande
europeisk och svensk försvarsindustri så är samarbete
en nödvändighet. Det är också nödvändigt att fler
europeiska försvarsindustrier påbörjar den omstruktu-
rering som svensk försvarsindustri redan har inlett.
Försvarsindustrin i Sverige präglas av hög kompetens
och stor konkurrenskraft och kommer i och med ram-
avtalet lättare att kunna samarbeta med andra länders
försvarsindustrier i olika projekt.
Vi moderater har dessutom föreslagit att nästa
steg inom detta område är att Sverige i EU ska inleda
ett arbete med att få fram gemensamma exportregler
för krigsmateriel. Den överenskomna uppförandeko-
den som finns i EU, som bl.a. innehåller mekanismer
för konsultationer och informationsutbyte, är bra.
Men att få helt gemensamma exportregler inom EU
skulle vara ännu bättre.

Anf. 113 STEN LUNDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag ska i mitt anförande liksom
många andra tidigare ta upp frågan om de mänskliga
demokratiska fri- och rättigheterna i Turkiet. Även
om det blir en del upprepningar tror jag att det är
viktigt utifrån Turkiets nya roll som ett av EU:s kan-
didatländer att vi för ett genomgående resonemang
kring hur det ser ut i Turkiet och framför allt vilka
strategier vi har för den process som ska föra fram
Turkiet till att bli ett EU-land. Vilken strategi har den
svenska regeringen?
Efter att Turkiet erkändes som kandidatland hade
jag en interpellationsdebatt med utrikesministern om
det rimliga i att ge Turkiet kandidatstatus.
Utrikesministern hävdade vid detta tillfälle att EU
hade fått löften om snabba förändringar och en an-
passning till Köpenhamnskriterierna. Vi har nu möj-
lighet att göra en första avstämning av de löften som
lämnades.
Fru talman! Jag är medlem i en parlamentarisk
organisation med representanter för samtliga riks-
dagspartier och som aktivt under tio år arbetat med
frågor om mänskliga rättigheter i Turkiet. Organisa-
tionen har under tio år gjort flera s.k. fact finding-
resor till Turkiet och på plats träffat en rad organisa-
tioner, grupper som arbetar med frågor om mänskliga
rättigheter, politiska organisationer och myndigheter.
Under dessa år har vi skapat oss en allsidig och bred
bild av situationen i Turkiet. I månadsskiftet oktober-
november år 2000 var vi nere i Turkiet och träffade
återigen många av dem som vi har träffat vid tidigare
tillfällen. Och skälet till att vi träffade dem igen var
just för att kunna få en tydlig och jämförande bild.
Den bild som vi fick med oss hem är allt annat än
tillfredsställande. På i stort sätt alla områden som rör
de mänskliga demokratiska fri- och rättigheterna
finns det allvarliga brister i Turkiet. De skillnader,
eller snarare förändringar, som vi upplevde gällde
enbart i kontakter med det officiella Turkiet där man i
ord erkänner vissa brister i frågor om mänskliga rät-
tigheter och också i ord säger sig vilja komma till
rätta med problemen. För mig är det betydelsefullt att
i bedömningen av en stat utgå från vad man gör och
inte från vad man säger. Om man som utgångspunkt
väljer att se till verkligheten, måste jag tyvärr kon-
statera att Turkiet har mycket lång väg att vandra
innan man har rätten att kalla sig en demokratisk
rättsstat.
Fru talman! Jag vill här passa på att peka på några
av de brister som vi upplevde under vår resa. Yttran-
defriheten i Turkiet är begränsad, både utifrån ägar-
nas mycket starka styrning av pressen och militärens
starka inflytande över pressen. Att ge ut en oberoende
tidning i Turkiet är i det närmaste omöjligt på grund
av den mycket starka styrningen av distributionen av
press som utövas av militär och starka kapitalgrupper
var för sig och ofta tillsammans. Trots detta har vi
kunnat uppleva att man kan se alltfler regeringskritis-
ka artiklar och faktiskt även artiklar där militären
kritiseras. Men det som gör mig lite orolig är att det
är ganska otydligt när det gäller att se när kritik är
tillåten eller inte. Vi kan konstatera att det under
fängelserevolten i stort sett inte skrevs några artiklar
som inte försvarade regeringens och militärens age-
rande i Turkiet. Vi blev också varse att pressfriheten
var olika begränsad i olika delar av Turkiet. I sydöstra
Turkiet där framför allt kurder bor var flera magasin
och dagstidningar som utgavs i resten av Turkiet
förbjudna. Det ansågs att information som är fullt
tillgänglig i resten av Turkiet skulle vara för farlig för
folket i sydöstra Turkiet.
I Turkiet förekommer fortfarande tortyr och miss-
handel av anhållna och fängslade. Från den turkiska
regeringen talades det mycket om straffskärpningar
för tortyr samtidigt som man har kvar lagar som i
stort innebär inga eller mycket begränsade straff för
dem som torterar. Allt är avhängigt av vilken paragraf
som man bestämmer sig för att använda när man
dömer. Fortfarande har guvernörerna möjlighet att
stoppa åtal mot statliga tjänstemän, dvs. att guvernö-
rerna har möjlighet att skydda dem som torterar. För
mig blir de högtidliga talen om avskaffande av tortyr
innehållslösa till dess att verkligheten stämmer med
de stolta deklarationerna.
Fru talman! Fortfarande förbjuds och upplöses
politiska partier och organisationer med hänvisning
till statens säkerhet. Fortfarande ställs företrädare för
politiska organisationer och människorättsorganisa-
tioner och kyrkan inför rätta enbart därför att de ut-
trycker sin åsikt. Bl.a. hotas ordföranden i Human
Rights Foundation of Turkey av ett långt fängelse-
straff på grund av att han varit delaktig i publicering-
en av en antologi om yttrandefrihet. Antologin om-
fattar bara tidigare publicerade artiklar. Borgmästaren
i Diyarbakir är åtalad för att han har framfört behovet
av rehabilitering av f.d. PKK-soldater i sydöstra Tur-
kiet. Rättegången mot den assyrianska prästen Ak-
bulut har redan tidigare tagits ut, och vi skulle kunna
göra listan betydligt längre.
Jag vill peka på ytterligare ett par av de brister
som vi har upplevt. När vi var i Turkiet förlängdes
återigen undantagstillståndet i sydöstra Turkiet. Det
är nu snart två år sedan PKK ensidigt lade ned vapnen
och önskade en fredlig utveckling av området. Om
den turkiska staten inte tar emot den utsträckta han-
den och häver undantagstillståndet och låter vardagen
bli normal i sydöstra Turkiet kommer man aldrig att
kunna omfattas av de regler som styr ett demokratiskt
samhälle. Den turkiska staten måste ta sitt ansvar och
inleda en försoningsprocess som i rimlighetens namn
inleds med ett hävande av undantagstillståndet.
Kravet på att till varje pris slå vakt om statens en-
het innebär att grundläggande mänskliga rättigheter
sätts ur spel. Kurder, armenier, assyrier/syrianer och
andra etniska grupper tillåts inte fritt använda sitt
språk eller fritt utöva sin kultur. Kurdiska kvinnor
som oftare än männen inte behärskar det turkiska
språket tvingas låta sina män tolka vid läkarbesök och
har då svårigheter att tala fritt vid t.ex. våld i famil-
jen. Genom att förneka människors rätt till det egna
språket och den egna kulturen sätts grundläggande
mänskliga rättigheter ur spel.
Fru talman! Avslutningsvis: Turkiet ockuperar se-
dan 1974 en del av Cypern. Trots ansträngningar att
lösa konflikten och en rad FN-resolutioner vägrar
Turkiet att ge upp sina anspråk på ett delat Cypern.
Den svenska hållningen har alltid varit att stödja FN:s
resolutioner och enstatslösningen med en federal stat
som förespråkas i gjorda överenskommelser mellan
grek- och turkcyprioter och som också varit den
svenska regeringens hållning. Under de senaste åren
och framför allt i samband med Turkiets närmande
till EU har det svenska tidigare aktiva stödet alltmer
avvecklats. Från Vänsterpartiets sida hade vi hellre
sett utifrån just närmandet till EU att Sverige använde
alla kanaler för att öka trycket på Turkiet för att
komma fram till en rättvis lösning av Cypernfrågan.

Anf. 114 BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! Världens livsmedelsproduktion kan i
dag försörja hela världens befolkning. Ändå svälter
närmare 800 miljoner människor, och av dessa bor 36
miljoner i Europa. Det är svårt att föreställa sig den
fruktan och de svårigheter som dessa människor
upplever.
Att överleva en jordbävning som nu i Indien eller
en torka och ett krig som i Eritrea och Etiopien, utan
tillgång till mat, vatten och kläder är svårt. Dålig
vattentillgång eller tillgång endast till dåligt vatten är
ett stort problem i världen. Det leder inte bara till
politiska kriser och militära hot utan också till sjuk-
domar, farsoter och brist på mat. I vissa länder kan
den största delen av alla sjukdomar hänföras till dåligt
vatten med åtföljande dålig hygien.
Fattigdomsbekämpning och livsmedelssäkerhet är
komplexa frågor. Hänsyn måste tas inte bara till vat-
ten, miljö, jordbruk, handel och i vissa fall genteknik.
Lika viktiga är frågorna om hälsovård, utbildning,
energi, kvinnans roll och ytterst demokrati och
mänskliga rättigheter. Dessa faktorer måste vägas
ihop, och FN måste, liksom dess medlemsländer, i
alla sammanhang föra frågan om fattigdomsbekämp-
ning i den internationella debatten och försöka hitta
lösningar.
Fru talman! Sveriges bistånd har en stark inrikt-
ning på smittskyddsarbete bl.a. kring tbc, hiv och
aids. Tbc sprids framför allt i grupper som lever un-
der svåra förhållanden såsom svält, kyla och trång-
boddhet. Under sådana förhållanden får tbc en ut-
märkt grogrund. Östeuropakommittén Norrs tbc-
projekt i nordvästra Ryssland syftar till att försöka
bryta smittkedjan genom att förbättra miljön, förändra
organisationen i fängelserna och hitta metoder för att
kunna separera medfångar från smittbärare.
Men mycket handlar också om att ge de drabbade
mat och kläder. Undernärda fångar med liten mot-
ståndskraft lever i kalla, trånga och ohygieniska cel-
ler. De har ingen eller dålig tillgång till mat och klä-
der. De drabbas mycket lätt av tbc.
Kläder, filtar och mat måste transporteras till de
drabbade områdena. I dag kan inte biståndet från Sida
användas till transporter. Det här vill jag ta upp som
ett problem som vi måste lösa. Vi måste hitta finansi-
ella lösningar på transportfrågan, annars stannar den
här typen av biståndsprojekt upp.
Samarbetet på lokal och regional nivå framför allt
mellan kommuner, landsting och länsstyrelser är
viktigt när det gäller överlevnad men också för att
förankra och utveckla demokratin. Finansiering av
decentraliserat samarbete från EU-programmen bör
öka, och stöd för att åstadkomma detta måste ges. Vi
måste samordna de svenska insatserna som görs på
lokal och regional nivå med dem på central nivå. Ett
exempel på detta är att inrätta ett Barentsinstitut för
att ytterligare stimulera och öka samarbetet i Barents-
området.
Fru talman! Jag gjorde nu i januari tillsammans
med Eva Johansson en studieresa till Eritrea. Eritrea
är ett av världens fattigaste länder. Inkomsten är un-
der 200 US-dollar per år. Barndödligheten är hög.
Konflikten med Etiopien överskuggar allt annat i
landet, och all utveckling i landet beror på om man
får fred eller ej. I december förra året tecknades ett
fredsavtal mellan länderna i Alger om hur man ska
komma fram till ett varaktigt avtal om fred. I dag
finns FN på plats, och det har ökat människornas tro
på att det ska gå att få fred. FN ska som första uppgift
upprätta en demilitariserad zon på 25 kilometer på
den eritreanska sidan av gränsen.
Hundratals människor är på flykt. De har fått läm-
na allt de ägde och lever nu i flyktingläger. De saknar
mat, vatten, kläder och tält. Situationen är svår. Tor-
kan har inte bara skördat boskap, den gör det också
omöjligt att odla, vilket innebär att svälten kommer
allt närmare. För varje individ som drabbas är kata-
strofen ett faktum, och kvinnor och barn drabbas
hårdast.
Eritrea har i höstas utlyst val till ett parlament.
Det ska hållas i december i år. Förberedelserna är i
gång på flera sätt. En vallag och en partilag håller på
att färdigställas. Det är viktigt att landet genomför
demokratiska val och att människorna får bilda parti-
er och kandidera. Demokratiska val är en förutsätt-
ning för att landet ska lyckas i sitt utvecklingsarbete
som självständig stat.
Sverige måste på olika sätt visa sin solidaritet, och
vi måste ge människorna vårt stöd både i demokrati-
processen och i vardagen. I det nya avtal som Sverige
ska skriva med Eritrea måste hänsyn tas till Eritreas
folk, till flyktingar och deporterade från Etiopien. De
fattiga ländernas intressen måste stå i fokus när Sve-
rige utvecklar sin politik för global utveckling både
nationellt, i EU och i FN.
Fru talman! Slutligen: Det finns en sjukdom som
heter bilharzios eller snäckfeber. Den drabbar främst
människor i tropiska länder och orsakas av en sug-
mask. Totalt har 200-300 miljoner människor denna
sjukdom. Sjukdomen leder till långvarigt lidande eller
till döden. Brasilianska forskare har tagit fram ett
vaccin mot denna sjukdom, men inget läkemedels-
bolag har visat intresse att tillverka det. Behovet finns
främst i u-länderna, de fattigaste länderna, där köp-
kraften är låg.
Som socialdemokrat tycker jag det är viktigt att vi
engagerar oss i kampen för att alla människor får
tillgång till en bra sjukvård. Vi måste påverka i EU, i
FN och i kontakter med näringsliv, så att fler får till-
gång till forskningsresultat och läkemedel som kan
lindra och bota allas sjukdomar, inte bara någras.
Riksdag och regering måste föra en dialog med nä-
ringslivet för näringslivsinriktade insatser i bi-
ståndsarbetet, inte minst inom läkemedelsindustrin.

Anf. 115 ROY HANSSON (m):
Fru talman! Jag kommer i mitt anförande att berö-
ra de ändrade förhållandena i Östersjöområdet och
vad som krävs för fortsatt positiv utveckling i detta
område. Det är naturligt att jag är särskilt intresserad
av utvecklingen där, eftersom jag bor mitt i området.
Fru talman! Det är inte så många år sedan situa-
tionen var helt annorlunda än i dag. Det är inte så
länge sedan det rådde misstro och fiendskap. Det
rådde en form av väpnad fred med dagliga patrulle-
ringar av flygstridskrafter och marina enheter. Detta
förhållande bröts för inte så länge sedan.
Själv fick jag möjlighet att besöka Tallinn 1992,
alltså för mindre än tio år sedan. Det var spännande
att komma till det tidigare så stängda och lite skräm-
mande, som ändå var ett av våra grannländer.
De dramatiska förändringar som varit vid handen i
vårt närområde visar att det historiska skeendet inte
står still. Jag vill erinra om att vår tidigare utrikesmi-
nister Sten Andersson gav uttryck för en annan bild
än möjlig frigörelse för de tre staterna vid Öster-
sjökusten nära vårt land, för inte så många år sedan.
Fru talman! Det gäller nu att ta till vara den posi-
tiva utveckling som påbörjats. Visst hade våra tre
länder i Baltikum en rejäl uppförsbacke efter det
socialistiska/kommunistiska vanstyret, och möjligen
har de det ännu. Det var inte bara ekonomin som var
raserad utan hela samhällssystemet hade förstörts
under en 50-årsperiod.
Nu tror jag att våra grannländer har gjort helt rätt.
De har gjort allt för att orientera sig västerut och söka
en demokratisk utveckling. Det mesta tyder nu på att
denna omorientering lyckas i allt väsentligt. Det är
och har varit viktigt att Sverige som närmaste grann-
land lämnar det stöd som är möjligt och efterfrågat.
Viktigt är vidare att vi kan verka som föregångsland
och visa på demokratins väg.
Nyckeln för framgång ligger i fortsatt orientering
mot och samarbete med demokratiska nationer inom
EU. Det är därför utomordentligt bra att de länder
som tidigare var under kommunistiskt förtryck så
tydligt visar önskan till medlemskap och samarbete
med länder där frihet och marknadsekonomi är led-
stjärna.
Under vårt ordförandeskap har vi därför ett sär-
skilt ansvar för länderna vid Östersjön. Det är natur-
ligtvis mer naturligt för Sverige, genom vår närhet
och våra tidigare historiska band, att få med kandi-
datländerna i Östersjöregionen i gemenskapen. Själv-
fallet är det lika viktigt för ett ordförandeland i södra
eller mellersta Europa inom EU, men jag föreställer
mig att det är naturligare att ha nära samarbete med
ett grannland.
Fru talman! Jag har med tillfredsställelse noterat
att just utvidgningen är en av huvudmålsättningarna
för vårt ordförandeskap. Jag tror mig även ha noterat
att inriktningen är mot våra grannländer. För något år
sedan träffade jag vänner i Litauen, och önskemålen
om stöd för medlemskap i EU gick inte att ta fel på.
Vidare var det önskemål om stöd för ett medlemskap
i Nato. Självfallet ställer det sig något svårare, efter-
som Sverige hittills har valt att stå utanför. Jag tror att
det är hög tid att ompröva detta ställningstagande.
Fru talman! Situationen har på ett påtagligt sätt
ändrats på de tio år jag berörde i min inledning. Slut
är det kalla kriget och misstänksamheten. Den hot-
fulla säkerhetssituationen har ersatts med samförstånd
och samarbete. Detta syns inte minst i de gemen-
samma fredsinsatser som genomförts och som pågår.
Jag tror att det är viktigt att Sverige är med fullt ut
i fredsarbetet och får möjlighet att tidigt delta i plane-
ring och beslut. Det var därför med tillfredsställelse
jag tog del av regeringens deklaration, med inbjudan
till överläggningar om formulering av säkerhetspoli-
tiken. Naturligtvis delar jag inte regeringens uppfatt-
ning i det som följer på inbjudan, med de begräns-
ningar som anges i texten på s. 10 i den utdelade
deklarationen.
När nu regeringen kallar till överläggningar måste
dessa naturligtvis utgå från den verklighet som råder
på det säkerhetspolitiska området. Warszawapakten
finns inte kvar som militär makt.
Fru talman! Det finns ytterligare skäl för ompröv-
ning av detta ställningstagande. Jag tänker då på vår
egen säkerhet med hänsyn till de förändringar som en
majoritet i Sveriges riksdag beslutat om för vårt för-
svar.
Jag såg för några dagar sedan två rapporter om
just de begränsningar som uppkommit genom beslutet
om vårt försvar och nödvändigheten att söka säkerhet
på annat sätt. Det är olyckligt att regeringen och utri-
kesministern ännu inte insett den nya försvars- och
säkerhetspolitiska situation som uppkommit.
Fru talman! Jag tror vidare att det behöver föras
en diskussion med våra grannländer som ännu inte är
medlemmar i Nato. Jag ser det som lämpligt att söka
en gemensam säkerhetsordning för hela regionen. Vi
har då att notera att Polen sedan en tid är Natoland.
Det är högst rimligt att även andra strandstater vid
Östersjön får en rimlig gemensam säkerhetspolitik.
Fru talman! Jag vill från Gotlands horisont - möj-
ligen både bildligt och verkligt, om man står på Ho-
burgsgubben och blickar ut mot sydväst - ta upp
frågan om den ryska enklaven Kaliningrad. Den är
angelägen, och jag tog upp frågan även under den
allmänpolitiska debatten för ett tag sedan.
Det är en besvärlig såväl geografisk och miljö-
mässig som stats- och handelsrättslig fråga som på
något sätt måste hanteras. Det kan om några år vara
så att denna enklav är omsluten av EU.
Jag hoppas att denna fråga kommer högt på dag-
ordningen under Sveriges ordförandeskap. Det är mer
naturligt än då ordförandeskapet finns i Central- eller
Sydeuropa.
Jag har erfarit att utrikesministern avser åka till
Kaliningrad för överläggningar. Det är bra, och jag
hoppas att det efter utrikesministerns besök kommer
någon form av handlingsplan för det fortsatta arbetet.
Historien känner få, om några, lyckliga statsbild-
ningar med delat territorium. I fallet Kaliningrads
oblast gäller att landförbindelsen går över två andra
självständiga nationer, med allt vad detta innebär. Det
går som regel bra under normala förhållanden. Men
det kan komma tider med påfrestningar, och då gäller
det att ha ett väl fungerande regelverk.
För människorna i Kaliningradområdet kan det bli
svårighet med rörelsemöjligheter när området inom
några år kommer att vara omgivet av EU-länder. Det
är en i högsta grad väsentlig fråga att lösa i god tid -
ja, fru talman, i mycket god tid. Här tror jag Sverige
kan spela en roll, inte minst under vårt ordförande-
skap. Vidare är det viktigt att höja levnadsstandarden
för människorna i denna enklav. För det krävs utökat
handels- och industrisamarbete.
Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja belysa
EU-utvidgningens betydelse för regionerna i Sverige.
Naturligtvis avser jag då främst när länderna i vårt
närområde blir medlemmar.
EU kommer under de närmaste åren att ge ett helt
nytt geopolitiskt landskap i Östersjöområdet. Själv-
fallet kommer detta att påverka Sveriges olika regio-
ner, och det ger nya förutsättningar för handel, utbyte
av kapital, varor och tjänster.
Fru talman! Det jag nu vill lyfta fram är vikten av
att ta till vara de svenska regionernas kompetens och
nätverk i ansökarländerna. Gotland, som jag själv har
erfarenhet från har, möjligen på grund av sitt läge,
haft långvarigt samarbete med några av ansökarlän-
derna. Gotland har därmed unikt goda förutsättningar
att utgöra en resurs i utvidgningsprocessen.
Låt mig ge några exempel på frågor från Gotland
som är väsentliga för den positiva och snabba utvidg-
ningen av EU.
- Kommunikationernas betydelse för ökat utbyte
och kontakter,
- demokratiseringsprocessen och arbetet med att
bygga upp väl fungerande institutioner,
- ökad interregional samverkan,
- uppbyggnad av gemensamma institutioner för
miljöövervakning och räddningstjänst m.m. samt
- uppbyggnad av gränsöverskridande kompetens
och utvecklingscentrum.
Inom samtliga dessa områden både kan och bör
den regionala och lokala kompetensen utnyttjas på ett
bättre sätt än vad som hittills varit vid handen.
Fru talman! Jag uppmanar därför regeringen att
skapa stort utrymme för interregionala initiativ som
stöder utvidgningsprocessen.

Anf. 116 YVONNE OSCARSSON (v):
Fru talman! Jag tänker ägna min talartid till att
prata om den demokratiska republiken Kongo. Enligt
regeringens deklaration är situationen i Kongo den
allvarligaste i hela Afrika.
Redan på 1400-talet kom européer till det mäktiga
landet Bakongo, som är stort som hela Västeuropa.
Historien kan sedan berätta om europeisk närvaro i
landet men även närvaro från andra länder. Vi känner
igen Stanleys och doktor Livingstones möte, som
inträffade redan 1877. Svenska missionärer kom till
Kongo 1881.
Anmärkningsvärt är det jag hittade i en historie-
bok, att den belgiske kungen Leopold 1884 får Kongo
som personlig egendom. Sedan lämnar han över lan-
det till den belgiska staten.
Vi minns FN:s och svenskars arbete i Kongo på
60-talet. Olika presidenter har försökt att styra det här
stora landet. Vi minns namn som Lumumba, Mobuto
och Kabila. Ingen har varit speciellt fredlig.
I januari i år bekräftas att president Kabila mör-
dats och att hans son Joseph godkänns som landets
president.
Eftersom det är oroligt i flera andra länder i när-
heten av Kongo har Kongo ett stort antal flyktingar
från Rwanda, Burundi och Uganda.
Kongo är oerhört rikt på naturtillgångar: koppar,
guld, diamanter, skog och vattenkraft. Men det mesta
av vinsterna försvinner ut ur landet och kommer inte
befolkningen till del.
I landet finns många arméer. Det finns gerillarö-
relser som stöds av Rwanda och Uganda, som i sin
tur stöds av Sudan och även av trupper från Angola
och Zimbabwe. Kongos egen armé har låg stridsmo-
ral och många har deserterat till Zambia. Som många
andra krig i Afrika är detta krig ett mycket komplice-
rat krig och ibland kanske svårt för oss västerlänning-
ar att förstå.
Under Kabilas tid blev konflikterna med grann-
länderna alltmer tillspetsade. Olika väpnade grupper
sökte makten. Återigen bröt ett krig ut som betecknas
som ett inbördeskrig, men egentligen inte är det på
grund av att det är så många andra länder som är
inblandade.
Så mördas Kabila i år. Det är mer uppenbart än
någonsin att Kongo står vid sammanbrottets gräns.
Ekonomin fungerar inte, rättssäkerheten är satt ur spel
och de politiska förhållandena är kaotiska. Människor
hungrar och lider. 70 % av befolkningen lever under
fattigdomsstrecket. Människor dör av sjukdomar som
man normalt inte dör av, men undernäring gör att de
inte har någon motståndskraft. Krig förs i olika delar
av landet, och den offentliga servicen har totalt för-
fallit. Som tur är har kyrkorna ersatt delar av det
samhälleliga och gör ett gott humanitärt arbete till-
sammans med olika biståndsorganisationer.
Alla oppositionella grupper i landet är inte väpna-
de. Det finns de som arbetar för fredliga lösningar
och uppgörelser. Det finns de som söker någon form
av demokratiskt styre. En av dem är Etienne Tshise-
kedi, ledare för partiet UDPS. Han har tvingats leva i
exil såväl under Mobuto som under Kabila. Vår riks-
dag förlorade för något år sedan möjligheten att träffa
honom. Det var tänkt att han skulle besöka utrikesut-
skottet, men han blev förhindrad därför att han samti-
digt fick audiens hos påven.
Tshisekedi har dock lagt fram en plan om att kri-
get måste få ett slut, att FN:s plan för att ingripa i
Kongo måste verkställas och att avväpning av olika
grupper måste genomföras. Han menar att alla poli-
tiska krafter, såväl väpnade som fredliga, måste sam-
las till en allkongolesisk konferens för att skapa en ny
demokratisk författning.
När jag tillsammans med andra svenska riksdags-
ledamöter besökte Kongo för ett år sedan var det
någorlunda lugnt i landet. Men vi träffade många som
kunde berätta om det fasansfulla som hade hänt under
åren. Deserterade soldater hade tagit över hela städer,
plundrat och dödat. Det berättades om soldater som
tog sig in i skolor och brutalt våldtog och mördade
flickor i åldern 6-12 år.
Det är svårt att veta hur många politiska fångar
det finns i landet. Men förmodligen finns många
häktade och fängslade människor. Många familjer har
familjemedlemmar som saknas och många familjer
saknar samtliga manliga medlemmar, vilket gör att
kvinnorna ofta har hela ansvaret för familjens för-
sörjning.
Det finns rapporter från bl.a. Amnesty som vittnar
om våld och tortyr. Barnfångar har inte egna celler,
utan blir utsatta för övergrepp av både väktare och
medfångar.
Det finns också rapporter om att det fortfarande
finns 2 miljoner flyktingar i och utom landet. Inter-
nationella Röda Korset menar att kriget bara sedan
1997 krävt 2 miljoner dödsoffer, de flesta inte av
våldshandlingar utan på grund av att hälsovården och
livsmedelsförsörjningen helt har kollapsat.
För snart två år sedan undertecknades ett fredsav-
tal i Lusaka. Alla de stridande parterna skrev på, men
avtalet har aldrig följts. Avtalet kräver bl.a. att främ-
mande militära styrkor ska dra sig tillbaka och ett
omedelbart eldupphör.
FN har beslutat sända 5 000 observatörer till
Kongo. Men det har inte varit möjligt, eftersom stri-
derna bara fortsätter.
I december ställde jag en fråga till Anna Lindh.
Svaret var hoppingivande. Hon sade att Sverige under
ordförandetiden kommer att lägga fram konkreta
förslag för att stödja fredsinitiativ från Kongo, stärka
landets egen kapacitet och ge stöd för att förebygga
och lösa väpnade konflikter i ett längre perspektiv.
Dessutom bör EU utveckla sitt samarbete med FN,
något som vi inom Vänsterpartiet tror är totalt nöd-
vändigt för att det över huvud taget ska komma till en
lösning. Det behövs också hjälp med krishantering.
Fru talman! Fru talmannen var för övrigt med på
resan till Kongo. Sverige och svenskar har under mer
än hundra år spelat en viktig roll för människorna i
Kongo. Det finns många berättelser av kongoleser
som under flera decennier haft kontakter med Sveri-
ge. Många berättar också att far- eller morföräldrar
haft goda relationer med svenskar. I världen är Sveri-
ge ett mycket litet land. Men i det kongolesiska fol-
kets hjärtan är vi ett stort, fredsivrande, starkt och
solidariskt land. Vi är tvungna att ge allt stöd vi kan
och att i alla sammanhang visa människorna i Kongo
att vi inte förtröttas, utan att vi fortsätter stödja så
länge det behövs.

Anf. 117 KENT HÄRSTEDT (s):
Fru talman! Återigen hopar sig de mörka molnen i
Mellanöstern. Israels befolkning har i fria och demo-
kratiska val valt högerledaren Ariel Sharon till premi-
ärminister för att leda Israel den närmaste tiden. Valet
väcker oro, och det finns skäl att vara betänksam
inför fredsprocessens förutsättningar. De som känner
till Sharons bakgrund vet att det inte är en duva, utan
snarare en hök som nu kommit till makten i Israel.
Bilden modifieras dock något med tanke på att Sha-
ron måste hämta stöd i ett parlament där han inte har
en majoritet bakom sig. Icke desto mindre är valet av
Sharon en olycksbådande signal. Det finns stor an-
ledning att vara pessimistisk, men låt oss för den skull
inte misströsta eller hålla oss passiva.
Nu kanske mer än någonsin kommer de israeliska
fredsvännerna att behöva vårt stöd och vår vänskap.
Den svenska regeringen har under de senaste åren
med kraft och framgång stärkt våra kontakter med
Israel. Dessa relationer kommer med stor sannolikhet
att sättas på svåra prov den kommande perioden. Men
det är angeläget att den svenska regeringen fortsätter
sitt engagemang i området, inte minst som ordföran-
deland. Det är viktigt att vi inte nu vänder tillbaka till
den istid då Benjamin Netanyahu ledde Israel och då
fredsprocessen helt stannade av eller snarare tilläts
stanna av, med världssamfundet som avvaktande
åskådare. Ockupation, övervåld, terrordåd, brott mot
de mänskliga rättigheterna är inte en regional ensak
utan något vi alla är skyldiga att reagera mot.
Palestinierna i de ockuperade områdena på Väst-
banken, i Gaza och östra Jerusalem längtar efter fri-
het. Efter decennier av ockupation är det hög tid att
den får ett slut. Att palestinierna också får rätten att
leva ett människovärdigt liv med frihet och mänskliga
rättigheter är en angelägenhet för oss alla.
Det svenska engagemanget bör även fortsatt inne-
bära ett starkt och tydligt stöd för palestinsk själv-
ständighet, ett substantiellt bistånd, men också kon-
struktiv kritik där så behövs, detta för att man i det
palestinska samhället ska utveckla en demokratisk
kultur på alla områden och till fullo respektera de
mänskliga rättigheterna.
På båda sidor bör man med kraft och tydlighet be-
kämpa extremismen och terrorismen. Dessa tillsam-
mans med fattigdom och förtryck är fredens främsta
fiender.
Det är bristen på framtidstro som skapar den de-
speration som får de palestinska ungdomarna att kasta
sten mot de israeliska soldaterna. Det är inte så som
bilden ibland framstår att det är föräldrar som sänder
sina barn i döden för ett fritt Palestina. Efter många
resor i området vet jag att det i de flesta fall är ung-
domarna själva som i frustration och vrede ger sig ut
på gatorna. De vill ha rätten till ett fullvärdigt liv i
frihet - en förståelig önskan. Övervåldet som används
mot dessa frihetstörstande ungdomar är överväldi-
gande. Att 95 % av de döda är palestinier talar sitt
tydliga språk.
Fru talman! I januari 1995 ingick jag i en delega-
tion från svenska UD som var i Israel bl.a. för att
träffa Israels dåvarande utrikesminister Shimon Peres.
Det var dagen efter ett fruktansvärt terroristdåd då en
bomb exploderat på en israelisk buss och tagit livet
av tiotals. Men trots sorgen och vreden över detta
vansinnesdåd kom Peres till vårt möte. Han motive-
rade sin närvaro med att han inte ville låta extremister
eller terrorister få bestämma dagordningen. Om han
hade uteblivit från mötet med oss som hade kommit
från Sverige för att diskutera möjligheter att bistå i
fredsprocessen hade ju extremisterna uppnått sitt mål.
Peres var och är en klok person, och när han beskrev
sin syn på det våld som många gånger blossade upp
mellan israeler och palestinier sade han: "Du kan inte
skjuta på fattigdomen, men den kan skjuta på dig."
Peres såg sambandet mellan den sociala misär och
det torftiga liv som många palestinier får uthärda.
Han såg att det var just i misären som extremisterna
kunde rekrytera medlemmar och att hopplösheten
föder stenkastare. Men det är Israel med sin maktpo-
sition i området som har det moraliska huvudansvaret
att göra de eftergifter som krävs för att få fredspro-
cessen på fötter igen. Det måste bli ett stopp för ut-
byggnaden av bosättningar, och den etniska utdriv-
ningen av palestinier från östra Jerusalem måste upp-
höra. Israel måste sluta med det övervåld som man
har tagit till i konflikten. Palestinierna måste göra sitt
yttersta för att stävja extremism och terror och värna
israelernas rätt att leva inom säkra och erkända grän-
ser. Det krävs politiskt mod från båda sidor och klok-
skap av det slag som Peres visade prov på. I detta kan
Sverige fortsatt spela en viktig roll som uppmuntran-
de och stödjande land.
Fru talman! Västsahara är Afrikas sista koloni.
Landet är ockuperat av Marocko sedan 25 år tillbaka.
Det var i juli månad i fjol som västsaharierna i exil
skulle återvända till Västsahara och sluta sig samman
med de ockuperade släktingarna och tillsammans gå
till valurnorna för att avgöra huruvida Västsahara
skulle bli en del av Marocko eller, vilket är mest
sannolikt, välja självständighet.
Men än en gång kom fredsprocessen av sig. Än en
gång var det Marockos tricksande som lade hinder i
vägen. Förberedelserna för folkomröstningen har
pågått under mycket lång tid, mängder av människor
har identifierats för att upptas i röstlängden, osv. Det
är inte acceptabelt att det fortfarande finns kolonier
och ockupation. Det är inte heller acceptabelt att ett
land som Marocko, som så tydligt vill värna sina
relationer till EU inte minst för att försäkra sig om
EU-bistånd, samtidigt så tydligt bryter mot folkrätten.
Sverige bör bilateralt och genom EU tala
klarspråk med Marocko. Vill man fortsätta att odla
vänskap och givande relationer från Marockos sida
med Europa och Sverige bör vissa krav kunna ställas,
och inte minst ska man delta i den konstruktiva pro-
cess som kan leda fram till att den överenskomna
folkomröstningen genomförs.
Fru talman! Det finns naturligtvis också många
ljuspunkter att fästa uppmärksamhet på, t.ex. den
gynnsamma fredsprocessen på Koreahalvön. Här vore
det mycket önskvärt att se ett ökat svenskt engage-
mang. Dörren står vidöppen, och det finns en roll att
spela - önskad av såväl Nord- som Sydkorea.
Ett annat glädjeområde är att se att det svenska bi-
ståndet nu ökar. Den levande debatten på den social-
demokratiska kongressen förra året tillsammans med
övrigt folkligt engagemang sätter nu avtryck i rege-
ringens biståndsbudget. Det är uppmuntrande och
välkommet. Det visar på att politiskt engagemang
från gräsrotsnivå också kan bära frukt.

Anf. 118 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Vi är ständigt på resa, inte bara här i
riksdagen. Vi gör resan tillsammans med alla andra
varelser på denna gröna rymdfärja som kallas Tellus,
eller jorden. Vi förflyttar oss med den ofattbara has-
tigheten av 30 kilometer per sekund, och vi färdas
runt den stjärna vi är helt beroende av och älskar
mest, nämligen solen. Det är den sol som nu ger och
alltid har givit oss all den energi vi behöver för att
leva.
Besättningen på rymdfärjan är nu sex miljarder av
arten Homo sapiens, men det finns minst två miljoner
arter till på rymdfärjan. De flesta av dem var här före
oss människor.
Färden har pågått i fem miljarder år, och en jäm-
vikt och balans har byggts upp som gör det möjligt
för arten människa att överleva och ha det bra på
denna gröna rymdfärja. Exempelvis har syrehalten
vid jordytan stabiliserat sig vid 21 %. Hade den varit
18 eller 19 % hade vi inte kunnat leva här. Hade den
varit 23 % skulle det rasat skogsbränder över hela
klotet. Då hade vi inte heller kunnat leva här. Den
balans som har utvecklats är mycket känslig, och
redan små förändringar får oerhörda effekter.
Fram till för ett par hundra år sedan var det i prin-
cip balans mellan den uppbyggande kraften fotosyn-
tesen och nedbrytningen i naturen. Människan deltog
på naturens villkor i ett fungerande kretslopp. I dag är
balansen inte alls bra. Nedbrytningen i form av oord-
nandet i naturprocesserna går i dag tyvärr minst tusen
gånger snabbare än uppbyggandet.
Varför tar jag då upp detta i en utrikespolitisk de-
batt? Jo, jag tror att den framtida utrikespolitiken på
ett helt annat sätt än i dag måste ta hänsyn till de
förändringar i miljön som vår nuvarande livsstil ger
upphov till. 20 % av jordens rikaste befolkning för-
brukar 80 % av jordens resurser. Det ska jämföras
med att de fattigaste 20 %, och de är lika många
människor som vi, förbrukar ungefär 1 ½ % av resur-
serna. Detta är ojämlikheten i världen, nämligen 80 %
mot 1 ½ % av resurserna - och vi är lika många.
Fru talman! Sverige har ett speciellt ansvar i det
internationella miljöarbetet. Man kan säga att det
började på allvar i och med FN-mötet i Stockholm
1972 då Ingemund Bengtsson var ordförande. Redan
då insåg man att den ojämlika resursförbrukningen
och effekterna av denna kommer att skapa kon-
fliktrisker, svält och miljökatastrofer med stora flyk-
tingströmmar som följd. FN följde upp konferensen
med Brundtlandrapporten 1987. Man gjorde en bra
kartläggning av problemen som vi hade att brottas
med. Det hittills viktigaste mötet var i Rio 1992, där
man kopplade ihop de nödvändiga förändringarna av
resursförbrukningen med ojämlikhet och demokrati.
Hittills har det dock mest blivit ord och mycket
lite handling. Skillnaderna mellan fattig och rik har
inte minskat. Den orättvisa resursförbrukningen har
inte heller minskat. Den internationella politiken har
misslyckats. De rika länderna har inte tagit sitt an-
svar. Ojämlikheten i resurstillgång och exploatering
av naturtillgångar drabbar olika. De som drabbas
värst är kvinnor och barn. Fattigdomens ansikte är en
kvinnas, och fattigdomens ansikte är ett barns!
FN-experterna har återigen fastslagit att klimat-
förändringarna på grund av den obalans jag tidigare
har talat om nu är oundvikliga. Frågan är inte om utan
hur stora de ska bli och vilka effekter de ska få. Det
är en vetenskaplig bekräftelse av det som uppmärk-
sammades redan på Stockholmskonferensen 1972 och
20 år senare på Riomötet. Mänskligheten står inför en
av de största utmaningarna i artens historia.
Harry Martinson har skrivit följande.
Naturens lagar är redan på väg
att ställa oss alla mot väggen
Den väggen är lag av naturen
Den saknar evangelium
Den stora sorgen måste vi alla dela
Då blir den möjlig att bära
Den stora sorgen är den stora omsorgen
Den måste vi alla lära
Det finns bland alla bör och borde
ett måste för alla
Alla måste nu lära att sörja för världen
När människan nu fått makt nog
att ställa till världssorg
då är tiden inne
att bota världssorg i tid
innan all naturen blir
sorgebarnet för alla
Detta kallas omsorg i tid
Den verkliga sorgen
Som i tid ser och inser
Detta var ur Dikter om ljus och mörker från 1971.
Fru talman! EU-kommissionen presenterade nyli-
gen sitt sjätte miljöhandlingsprogram som ska vara
svaret på de utmaningar vi står inför. Dessvärre
präglas också det av mycket ord och lite handling. I
programmet finns en hel del bra beskrivningar av
läget och många goda intentioner, men kommissionen
vågar inte ta striden och låta den ekologiska utveck-
lingen vara överordnad den ekonomiska. Sverige
måste i EU och i alla andra internationella forum
våga ta den striden.
I Sverige och EU har vi bestämmelser om att det
före förändringar ska göras en miljökonsekvensbe-
krivning. Hade kommissionen nu vågat vara modig
och konstruktiv kunde man ha gjort en miljökonse-
vensbeskrivning av den politik vi för i EU. För att nå
resultat måste EU:s miljöpolitik kombineras också
med en handelspolitik som ger möjligheter för ut-
vecklingsländerna och inte hindrar dem.
Jag tar mig friheten att citera en diktare till. Det är
Mats Nörklit, som i gårdagens DN angående socker-
tullarna inom EU skrev så här:
Ack, frihet är det största ting,
som sökas kan all världen kring
och handla fritt är allra störst
för den som handlar först.
Nu var det vi som först kom på
att hålla upp vår prisnivå
med tullars höga, hårda mur.
Rätt fiffigt, eller hur?
Den enes bröd, den andres död.
Vi skyddar blott vårt överflöd.
Och sött för mej är surt för dej.
Tyvärr, det hjälpes ej:
Allt fritt är våran grej.
Fru talman! All utrikespolitik måste inriktas mot
ett långsiktigt hållbart resursutnyttjande och fattig-
domsbekämpning som ger också kvinnor och barn
inflytande.

Anf. 119 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! I natt valdes den ökände f.d. terroris-
ten Ariel Sharon till premiärminister i Israel. Resul-
taten av det har vi inte sett än, men man kan ana sig
till att det kommer att bli en jobbig utveckling. I sitt
segertal i natt sade han att Jerusalem ska förbli odelat
för evig tid. Det är ingen bra början på fredsproces-
sen. Det bryter dessutom mot FN:s resolutioner, som
går ut på att ockupationen av palestinsk mark måste
upphöra och att flyktingarna måste få återvända hem.
Självklart ska vi inte ge upp hoppet om fred i
detta område. Däremot kan jag känna en oro för att
Ariel Sharon kan innebära dödsstöten för fredspro-
cessen. Han är känd som f.d. krigshetsare och f.d.
terrorist. Mest känd är han för massakern i Libanon,
då han lät libanesisk milis urskillningslöst döda män,
kvinnor och barn i flyktinglägret där.
Sharon ödelade också för ett par månader sedan
fredsprocessen genom sin provokation på Tempel-
berget. Han tågade in på de muslimska palestiniernas
heliga plats Tempelberget. Det var detta som ledde
till att kriget kom i gång igen.
Det som är ännu mer tragiskt än Sharons bak-
grund är att 63 % av israelerna vill ha honom och nu
har röstat fram honom. Det innebär att de stöder en
fredslinje, men det är en fredslinje som innebär ned-
kämpande av motståndaren, dvs. av palestinierna, och
inte den linje som jag hade hoppats på, nämligen fred
genom försoning.
Om det nu går så illa som man kan befara tror jag
att det skulle kunna leda till fortsatta och förvärrade
övergrepp mot palestinierna. Det kan också leda till
att desperata palestinier runtom i världen utför terror-
dåd. Det kan också leda till att arabvärlden blandar
sig ännu mer i konflikten än vad fallet är i dag.
Redan i dag är det så att palestinierna har en be-
drövlig situation. Jag skulle vilja jämföra med situa-
tionen i Sydafrika och med hur de svarta hade det
under apartheidtiden. De var också berövade mänsk-
liga rättigheter, och de bodde på små fläckar på kar-
tan som var deras s.k. hemländer. På samma sätt lever
palestinierna i getton omringade av israelisk polis.
Deras försörjning kommer huvudsakligen av att de
kan tjäna som gästarbetare i Israeldominerade områ-
den.
Att apartheid tillämpas mot palestinier bekräftas
av Israels f.d. chef för hemliga polisen. Han benäm-
ner just politiken som apartheid.
Ytterligare led i denna apartheidpolitik är att is-
raeliska militärer och poliser är ansvariga för terro-
ristdåd över hela världen. Det rör sig om mord på
palestinska ledare och ibland på helt oskyldiga som
kommer emellan, systematisk tortyr av fångar, kon-
fiskering av land, rivning av hus, kollektiva bestraff-
ningar, tidsmässigt obegränsade fängslanden utan
dom av palestinier och många andra brott mot folk-
rätten.
Ett speciellt anmärkningsvärt brott är brottet mot
Vanunu, som avslöjade förekomsten av kärnvapen i
Israel. Han kidnappades av företrädare för Israels
regering i Italien.
Nu har vi sett att t.o.m. krigsförbrytare kan bli
premiärministrar i Israel. Tidigare var det Begin, som
är medansvarig för mordet på Folke Bernadotte, och
nu är det Sharon, med de brott mot folkrätten han har
begått.
Jag tycker att det är dags att vi börjar se på situa-
tionen som den faktiskt är, nämligen precis så som
situationen var i Sydafrika med apartheid. Jag tycker
att vi självfallet ska ge fredsprocessen ytterligare en
chans men därefter överväga sanktioner. Dessa sank-
tioner skulle kunna gå ut på ungefär samma saker
som sanktionerna mot Sydafrika, nämligen i första
hand vapenembargo och i andra hand ekonomiska
sanktioner.
Jag tycker att det måste kosta staten Israel att fort-
sätta ockupera palestinsk mark, fortsätta driva ut
palestinier och fortsätta övergrepp mot palestinier,
dvs. den apartheidpolitik som det rör sig om.
Jag hoppas naturligtvis att FN kan enas om sådana
sanktioner om det blir nödvändigt. Jag vill betona att
jag inte önskar det, men det blir kanske nödvändigt i
framtiden om situationen urartar. Kanske mer realis-
tiskt är att EU skulle kunna enas. Jag hoppas att man,
om det skulle gå så långt, kan få till stånd ett enande
inom EU på detta område.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att jag vill att
diskriminering och förföljelse ska bekämpas på alla
fronter. Om man nu reagerar mot staten Israels över-
grepp får det på intet sätt innebära att kampen mot
antisemitism och judeförföljelse blir mindre. Det är
två helt olika saker. Jag tycker tvärtom att vi ska
fortsätta kampen för människovärde och rättvis be-
handling oavsett folkgrupp. Oavsett om det är judar
eller palestinier som är utsatta, eller någon annan
folkgrupp, måste vi fortsätta den kampen. Men det får
inte innebära att vi inte kan kritisera Israels övergrepp
mot folkrätten och brott mot FN:s resolutioner.

Anf. 120 PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Utrikesminister Anna Lindh inledde
dagens utrikespolitiska debatt med att citera inled-
ningen av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna. Hon sade nämligen så här: "Alla män-
niskor äro födda fria och lika i värde och rättigheter."
Ärade ledamöter! Så borde det förstås vara, men
verkligheten talar tyvärr ett annat språk. Man kan se
att många barn har ett liv i misär och elände framför
sig redan när de ligger i livmodern och inte har någon
som helst möjlighet att påverka sin framtida situation.
Man kan se att hela mänsklighetens historia är en
historia med tydliga inslag av förtryck, ekonomisk
utsugning, våld, krig och exploatering inte minst av
barn och kvinnor. Kampen för att upprätthålla de
mänskliga fri- och rättigheterna måste därmed fortgå
och intensifieras. Brott mot de mänskliga rättigheter-
na måste kritiseras oavsett var de inträffar i världen,
utan ideologiska och partipolitiska skygglappar.
Dödsstraffet är oacceptabelt oavsett var det verkställs,
dvs. oavsett om det är i USA eller i Kina. Tortyr blir
inte mer acceptabelt om den sker i Turkiet - ett av
EU:s ansökarländer - än om det sker i ett från Sveri-
ges håll sett geografiskt mer avlägset land.
Sverige är nu ordförandeland i EU. Det märks
också tydligt i den utrikespolitiska deklarationen. På
s. 2 sägs t.ex. att det viktigaste verktyget för Sverige
är EU. På s. 9 och 10 kan man läsa att den svenska
neutralitetspolitiken tydligen ska ändras genom "en
bättre beskrivning av vår säkerhetspolitiska linje".
Även detta har uppenbart en koppling till vårt EU-
medlemskap.
Samtidigt som utrikesministern i sitt tal konstate-
rar att USA fortsätter att tillämpa dödsstraffet och nu
dessutom har fått en president som är en ivrig före-
språkare av detta omänskliga straff sägs det på ett
annat ställe i deklarationen att den transatlantiska
länken och en fortsatt stark amerikansk roll i Europa
och vårt närområde är av stor betydelse för såväl
Sveriges som Europas säkerhet.
Denna tvetydighet speglar väl det beroendeför-
hållande som finns och funnits mellan Sverige och
stormakten i väster inte bara i dag och i går utan se-
dan decennier tillbaka, även om Sverige då åtminsto-
ne låtsades stå neutralt.
Fru talman! Det är nu över tio år sedan Berlinmu-
ren föll och de socialistiska diktaturerna föll samman
i Östeuropa. I dag kvarstår, trots detta, fortfarande det
faktum att tiotals, ja hundratals, miljoner människor
lever i stor misär, fattigdom och svält. Och de stora
företagens och de rika ländernas exploatering av
människor och hela kontinenter fortgår om än på mer
raffinerade och mer effektiva sätt än tidigare. USA
tillåts att agera världspolis världen över när det borde
vara Förenta nationernas roll att leda arbetet med att
lösa konflikter världen över. Jag och Vänsterpartiet
delar därför Anna Lindhs uppfattning att Sverige ska
fortsätta att bidra till att FN moderniseras och blir
mer effektivt - man kan tillägga att det också ska
demokratiseras till en viss del - och att det är nöd-
vändigt att stärka FN:s kapacitet inom fred och säker-
het. Frågan är då om USA är speciellt intresserat av
detta. USA:s betalningsvilja när det gäller FN har ju
inte varit speciellt stor under de senaste decennierna.
FN-organet Unesco, FN:s organisation för utbildning,
vetenskap och kultur, har t.ex. länge saknat USA som
medlem. I detta FN-organ är just utbildning i de
mänskliga rättigheterna en viktig uppgift. Dess stadga
fastställer att organisationen har att främja den all-
männa aktningen för rättvisa och laglighet och för
människans grundläggande fri- och rättigheter. Fort-
farande pågår FN:s årtionde för utbildning i mänskli-
ga rättigheter. Det varar 1995-2004. Unesco deltar i
arbetet i samarbete med FN:s kommissarie för
mänskliga rättigheter. Men USA står alltså utanför
det här arbetet.
Fru talman! Unescos långsiktiga mål är att skapa
ett brett system för utbildning i mänskliga rättigheter,
demokrati och fred som omfattar alla utbildningsni-
våer och som är tillgängligt för alla. Tyngdpunkten i
åtgärderna ligger på att hjälpa medlemsstaterna att
utarbeta nationella strategier för utbildning i mänskli-
ga rättigheter och på att ta fram och sprida läromedel
i ämnet. Det yttersta syftet är att skapa en kultur som
bygger på att vi alla sluter upp bakom de mänskliga
rättigheterna och demokratin, som grundläggande
värderingar, och på den verkliga och bestämda viljan
att vi alla värnar dessa värderingar i det vardagliga
livet.
Fru talman! Med anledning av detta har jag för-
hoppningen att Sverige i framtiden tydligare markerar
FN:s roll för Sverige, Europa och resten av världen på
en rad avgörande områden och i mindre grad marke-
rar t.ex. tullunionen, EU:s betydelse, för att inte tala
om den transatlantiska länken och USA.
Det är hög tid att vi alla, världen över, oavsett
ideologi, trosuppfattning, partitillhörighet osv., tydligt
accepterar och värnar en mångfald av åsikter och
uppfattningar. Vi må ha olika uppfattningar om hur
verkligheten ser ut, hur den bör påverkas och vilket
samhälle vi vill ha. Det som vi borde kunna vara
överens om och uttrycka klart är att vi alla utgår från
de demokratiska spelreglerna och att vi värnar alla
människors lika värde. Vi borde också kunna enas om
att överallt bekämpa fattigdom, förtryck, utsugning,
exploatering, fördomar och en rad andra företeelser
som håller en stor del av världens länder och befolk-
ning i ett förödande strypgrepp och som i sig sanno-
likt är det största brottet mot de mänskliga rättighe-
terna i går och i dag. Morgondagen behöver därför en
ny ekonomisk världsordning.
Jag vill avsluta med att hänvisa till en liten skrift
om mänskliga rättigheter, frågor och svar av Leah
Levin, som Unesco har gett ut. Någon som heter
Plantu har gjort en liten illustration som visar en
korpulent herre som sitter vid ett bord och äter en fin
middag. En liten kille kommer fram och säger: Jag är
hungrig. Han får svaret: Sluta att prata politik!
Det är dags att inse att det faktiskt handlar om po-
litiska beslut om vi vill göra någonting åt den misär
som råder i delar av Sverige och framför allt i många
länder i världen. Tack, fru talman!

Anf. 121 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Fru talman! Amnesty och många andra internatio-
nella människorättsorganisationer har rapporterat om
omfattande misshandel och tortyr i Kina under de
senaste åren, och tusentals människor har dömts till
döden under de senaste åren.
1998 inleddes en landsomfattande kampanj mot
vidskeplighet i Kina. Medlemmar av kristna grupper
greps och dömdes till långa fängelsestraff. Även 1999
och under det första året på vårt nya millennium fort-
satte förtrycket, och många anhängare till andliga
eller icke, som man uttrycker det, renläriga religiösa
rörelser skickades utan rättegång till fångläger för
omskolning genom arbete. Människor som misstänks
vara ledare för sådana grupper döms väldigt ofta till
döden eller till mycket långa fängelsestraff.
Under de senaste åren har meditationsgruppen
falungong utsatts för mycket brutala påtryckningar
för att avsvärja sig sin övertygelse. 1999 greps tu-
sentals medlemmar, och under detta år blev rörelsen
också förbjuden. Det uppskattades då att 70-100
miljoner kineser var utövare av falungong. Det var en
snabbt växande rörelse, och hetskampanjerna mot
falungong blev bara värre och värre. Ibland verkar det
som om varje tänkbart socialt, politiskt och ekono-
miskt problem har lagts på falungongs axlar. Under
åberopande av samhällelig ordning har regeringen
planerat och verkställt en brutal hetskampanj mot
denna rörelse. Det kinesiska kommunistpartiet tycks
också framställa förföljelsen av falungong som en
heroisk, ädel och nödvändig gärning. Det kinesiska
statsbärande partiet verkar använda sig av liknande
argument som en viss diktator gjorde i 30-talets
Tyskland, och det som är verkligen allvarligt med
Kina i dag är att kommunistpartiet verkar ha förlorat
förmågan att hantera kritiska frågor. Partiet känner
sig inte säkert med existensen av någon social grupp
över huvud taget som utövar ett brett socialt inflytan-
de.
Det kinesiska folket måste tillåtas utöva trosfrihet,
mötesfrihet och yttrandefrihet, och det är någonting
som man måste kämpa för i hela världen. Vi kan klart
konstatera att anklagelserna och de brutala brotten
mot falungongutövarna och andra grupper i Kina
strider mot Folkrepubliken Kinas författning och mot
den världsomspännande deklarationen för mänskliga
rättigheter som den kinesiska regeringen har under-
tecknat.
I dag har över hundra falungongutövare dödats.
Många av dessa har misshandlats till döds i fängel-
serna. Det uppskattas också att tiotusentals finns i
arbetsläger och att ca 50 000 sitter eller har suttit
häktade. Förutom alla dessa människor har tusentals
av rörelsens medlemmar spärrats in på mentalsjuk-
hus.
Fru talman! Det verkar tyvärr vara så att den kine-
siska marknaden lockar mer än solidariteten med
medmänniskor. Alltför många väljer att se mellan
fingrarna när fredliga falungongutövare angrips och
torteras. Sverige borde naturligtvis som ordförande-
land i EU verka för att EU intar en kritisk och ytterst
vaksam hållning när det gäller de mänskliga rättig-
heterna och därvid särskilt granskar angreppen på
medlemmar av falungongrörelsen, situationen i Tibet
och tillämpningen av dödsstraff i Kina.
Fru talman! Jag hoppas att världen kommer att
säga ifrån, så att rättvisa och respekt för den interna-
tionella rättsstandarden säkras. Tack!

Anf. 122 MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Jag ska inte bli så långrandig. Det var
så att friden på arbetsrummet stördes av den social-
demokratiska ledamoten Hillevi Larsson som här i
talarstolen ondgjorde sig över Israels nyvalde premi-
ärminister Ariel Sharon. Hon ondgjorde sig inte bara
över honom utan över hans förflutna, över hans
framtid, ja över hela det israeliska folk som haft det
dåliga omdömet att med över 60-procentig majoritet
utse en premiärminister som Hillevi Larsson bestämt
vill avråda från.
Jag får säga att jag uppfattar det som lite häpnads-
väckande att i ett demokratiskt parlament behöva
uppleva hur en socialdemokratisk ledamot står och
ondgör sig över att folkmajoriteten i ett annat land har
behagat välja sin premiärminister. Jag vill gärna säga
att jag tycker att Göran Persson, Yassir Arafat, Ara-
fats rådgivare och Israels grannländer visar betydligt
mycket större klokskap och omdöme än Hillevi Lars-
son.
Från det palestinska ledarskapet har den tydliga
signalen kommit att man givetvis är beredd att tala
med den som Israel väljer att leda landets regering, att
man respekterar det israeliska folkets rätt att själv
utse sina ledare. Göran Persson har på EU:s vägnar
skickat lyckönskningstelegram till Ariel Sharon för
valet till premiärminister.
Jag tror att det vore nyttigt om också Hillevi Lars-
son började blicka framåt och inte bara bakåt. Minns
att det var Menachem Begin, Israels förste premiär-
minister från Likud, som ingick fredsavtalet med
Egypten. Det var kanske inte så många som hade
förväntat sig det. Sverige ska givetvis, i Israel liksom
annorstädes, döma ländernas regeringar på regering-
arnas och premiärministrarnas egna meriter och inte
på grundval av Hillevi Larssons inskränkta fördomar.

Anf. 123 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag betonade i mitt inlägg att jag vill
ge fredsprocessen en chans. Jag sade att vi inte ska
göra någonting förrän vi har sett hur det har gått. Jag
uttryckte dock en oro över Sharons förflutna och över
det budskap som han har fört fram i valrörelsen, som
så tydligt är ett vägval - ett vägval för fred, men på
palestiniernas bekostnad.
Det finns ju två vägar här: antingen försoning el-
ler också nedkämpande av fienden till varje pris. Han
har gett uttryck för att den linje han stöder är ned-
kämpande till varje pris.
Med den yttrandefrihet vi har i Sveriges riksdag
tycker jag att jag har rätt att uttrycka en sådan oro,
speciellt med tanke på att jag inte har dömt ut
fredsprocessen utan säger att vi måste ge det hela en
chans. Han kräver ju stöd i parlamentet för att kunna
genomdriva sin politik, och det kan ge visst hopp.
Men jag känner en oro. Det var ju faktiskt han som
såg till att kriget kom i gång igen på Tempelberget.
Det är precis som med situationen i Österrike:
Man kan uttrycka rädsla för de högerextremister som
där finns, samtidigt som man respekterar demokratin.

Anf. 124 MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Jag bestrider ingalunda att yttrande-
friheten ger Hillevi Larsson rätt att säga dumma saker
i kammaren. Men samma yttrandefrihet ger också
mig rätten att påpeka detta.
Om fredsprocessen i Mellanöstern ska ha en chans
krävs det två parter som söker förståelse över de
gränser och barriärer som så länge har skilt dessa
parter åt. Jag tror inte att man medverkar till någon
förståelse genom att redan innan den nyvalde pre-
miärministern har bildat sin regering fördöma honom,
hans regering och den folkmajoritet som har valt
honom.
Döm Israels regering och alla andra regeringar på
regeringarnas egna meriter och bespara kammaren
fördomarna!

Anf. 125 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag har på inget sätt fördömt honom.
Jag sade ju just att jag skulle ge honom och fredspro-
cessen en chans. Men jag uttryckte en oro. Det var ju
faktiskt så att han lät libanesisk milis avrätta männi-
skor - män, kvinnor och barn - i ett libanesiskt flyk-
tingläger, dvs. ren utrotning. Det var också han som
satte i gång kriget igen genom sin provokation på
Tempelberget. Detta måste man naturligtvis få lov att
säga. Man kan inte sudda ut historien, även om man
kan hoppas att den inte kommer att upprepa sig. Det
är naturligtvis min förhoppning.
Jag tror dock att det är väldigt viktigt att vi inte
låter förloppet gå för långt utan att vi i tid reagerar.
Det var det jag krävde. Om vi nu t.ex. kunde utöva
sanktioner mot Sydafrika på grund av apartheidpoliti-
ken, varför skulle vi inte kunna göra det mot Israel
när landet tillämpar precis samma apartheidpolitik
mot palestinierna som man gjorde mot de svarta i
Sydafrika?

Anf. 126 MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Jag har inte fördömt någon, säger
Hillevi Larsson - för att omedelbart utbryta i nya
fördömanden för mord på kvinnor, barn och oskyldi-
ga i Libanons flyktingläger. Nu är Israels nyvalde
premiärminister också ensam ansvarig för den nya
intifada som blossade upp i september förra året. Hör
inte Hillevi Larsson hur hon låter? Läs då morgonda-
gens protokoll.
Det är klart att vi kan utgjuta oss över de olika
personligheterna i Mellanöstern och deras historia,
men jag tror inte att det är särskilt fruktbart. Återigen:
Låt oss döma Israels regering och alla andra regering-
ar på deras egna meriter och inte på våra egna fördo-
mar.

Den utrikespolitiska debatten var härmed avslu-
tad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 1 februari.

3 § Ledighet, m.m.

Talmannen anmälde att Johan Pehrson (fp) an-
sökt om föräldraledighet under tiden den 17 april-
16 maj.

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen meddelade att Staffan Werme (fp)
skulle tjänstgöra som ersättare för Johan Pehrson.

4 § Meddelande om aktuell debatt

Talmannen meddelade att ett meddelande om ak-
tuell debatt om trafiksäkerhet torsdagen den
22 februari kl. 12.00 delats ut till kammarens leda-
möter.

5 § Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.

Talmannen anmälde att följande faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen inkommit
och överlämnats till utskott:
2000/01:75 Förslag till Europaparlamentets och rå-
dets förordning om ändring av rådets förordning
om tillträde till marknaden för godstransporter på
väg inom gemenskapen till eller från en medlems-
stats territorium eller genom en eller flera med-
lemsstaters territorier avseende ett enhetligt förar-
tillstånd KOM (2000) 751 till trafikutskottet

6 § Fråga om hänvisning av motion

Föredrogs
Motion
Fastighetsskatten av Bo Lundgren m.fl. (m)

Anf. 127 TALMANNEN:
Bo Lundgren och tolv andra ledamöter från mode-
rata samlingspartiet har med åberopande av före-
skriften i 3 kap. 15 § riksdagsordningen om rätt att
väcka motion med anledning av händelse av större
vikt lämnat en motion om åtgärder för ändring av
fastighetsbeskattningen. I motionen föreslås att 1997
års taxeringsvärden framgent ska vara grund för uttag
av fastighetsskatt utom i de områden där nya taxe-
ringsvärden är lägre, att skattesatsen för småhus ska
sänkas till 1,0 % fr.o.m. den 1 januari 2001 samt att
riksdagen ska göra ett tillkännagivande till regeringen
om successiv avveckling av fastighetsskatten.
Som skäl för rätten att nu få väcka motionen åbe-
ropas en skrivelse från Riksskatteverket till Finansde-
partementet om tröskeleffekter m.m. i systemet för
omräkning av taxeringsvärden. Enligt motionen visar
ett exempel som ges i promemorian, och som gäller
taxeringen av småhus i Täby kommun, att gällande
regelsystem leder till mer orättfärdiga effekter vid
uttag av fastighetsskatt än vad som kunde förutses när
riksdagen fattade beslutet om att upphäva den frys-
ning av taxeringsvärden som tidigare gällt. Vidare
sägs i motionen att de slutliga taxeringsvärdena visar
att de som bor i småhus kommer att få betala ca 200
miljoner kronor mer i fastighetsskatt och boende i
hyreshus ca 40 miljoner kronor mer än vad regering-
en förutsåg i budgetpropositionen.
Den motion som jag nu redogjort för har föranlett
följande bedömning från min sida.
Rätten att väcka motion med anledning av händel-
se av större vikt infördes i samband med grundlagsre-
formen 1974. I grundlagspropositionen underströks
att den föreslagna bestämmelsen var av undantagska-
raktär.
Riksdagen har också tillämpat föreskriften re-
striktivt. Endast oförutsedda händelser av stor bety-
delse inom eller utom landet har föranlett rätt att
väcka motion med åberopande av 3 kap. 15 § riks-
dagsordningen.
Mot denna bakgrund anser jag inte att de i motio-
nen åberopade skälen är av sådan art att den bör få
väckas med stöd av 3 kap. 15 § riksdagsordningen.
Jag finner därför att hinder föreligger enligt 2 kap.
9 § riksdagsordningen för att ställa proposition på
hänvisning av motionen till utskott.

Anf. 128 CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Fastighetsskatten är oförutsägbar.
Fastighetsskatten höjs kraftigt på olika håll i landet.
Fastighetsskatten slår sönder många människors pri-
vatekonomi. Redan dessa tre argument är motiv nog
för att Moderaternas motion om fastighetsskatten bör
remitteras för omedelbar behandling.
Regeringen har visat sig mycket okänslig för den
situation som många människor hamnar i på grund av
höjd fastighetsskatt. Vi vet hur höjningarna slår i
genomsnitt i olika kommuner. Vi vet att på alla de
platser där omräkningstalet överstiger 1,25 blir det
höjningar trots sänkt skattesats. Vi vet också att det i
det enskilda fallet kan bli mycket tunga ekonomiska
konsekvenser för den enskilde.
Medborgaren vet inte hur höjningarna slår i det
enskilda fallet. Först strax före halvårsskiftet får små-
husägarna besked om exakt taxeringsvärde för den
enskilda fastigheten. Medborgaren vet inte när en
eventuell begränsningsregel läggs fram för riksdagen.
Medborgaren vet inte hur denna regel kommer att slå
i det enskilda fallet. Och medborgaren vet inte om
den även kommer att omfatta förmögenhetsskatten.
Efter det att riksdagsmajoriteten fattade beslut om
fastighetsskatterna för nästa år har Riksskatteverket
skrivit till regeringen och pekat på det omedelbara
behovet av en översyn av omräkningsförfarandet. I
skrivelsen nämns t.ex. att det i gränsen mellan sydöst-
ra Täby och övriga Täby föreligger en skillnad i om-
räkningstal på 30 procentenheter. Denna konsekvens
av omräkningssystemet avspeglar givetvis inte fastig-
hetsmarknadens prisbildningsprocess på ett korrekt
sätt. Inom ramen för nuvarande omräkningssystem
går det inte att göra någonting åt dessa tröskeleffek-
ter.
Jag menar att när regeringens egen myndighet på
beskattningsområdet kommer med sådana besked
efter det att riksdagen har fattat sina beslut för år
2001, är det nödvändigt att på nytt lyfta upp frågan på
riksdagens bord. Därför bör kammaren besluta att
remittera den nu väckta motionen för behandling.
Ytterligare ett argument som talar för detta är att
sedan riksdagsbeslutet i höstas har det också fram-
kommit att regeringens egna beräkningar om hur
mycket fastighetsskatt som kommer att komma in till
staten har slagit fel. Prognosen talar om flera hundra
miljoner mer än vad regeringen tänkt sig från början.
Fru talman! Dessa två faktum menar jag är till-
räckliga för att riksdagsordningens bestämmelser om
händelser av större vikt ska vara tillämpliga. Men det
finns naturligtvis också ett medborgarperspektiv på
detta. Godkänner inte kammaren nu att denna motion
ska få behandlas, kommer medborgarna inte att få
besked på flera månader om hur hög deras skatt blir
innevarande år. Riksskatteverket uppmanar männi-
skor att redan nu söka jämkning av sin skatt för att
inte alltför stora skatteskulder ska ackumuleras.
Jag har i dag ställt en skriftlig fråga till finansmi-
nistern för att få reda på när förslaget om begräns-
ningsregeln ska läggas fram. Jag har nämligen hört
talas om att den eventuellt ska presenteras först till
hösten. Det återstår således att se hur det blir med den
saken.
I förra veckan tog de borgerliga partierna ett ge-
mensamt initiativ i skatteutskottet för att få till stånd
en frysning av taxeringsvärdena till 1997 års nivå för
att därigenom skapa andrum för medborgarna och
rådrum för regering och riksdag att rätta till de
oformligheter som dagens system medför. Detta av-
slog emellertid den socialistiska majoriteten direkt.
Regeringens okänslighet har således smittat av sig på
skatteutskottet, vilket jag beklagar.
Den här motionen förefaller därför vara sista
chansen för riksdagen att ta upp fastighetsskattefrå-
gan omgående och fatta ett nytt beslut. Med denna
motion får riksdagen en möjlighet att frysa taxerings-
värdena till 1997 års nivå, att sänka skattesatsen till
1,0 för innevarande år och att ge regeringen en anvis-
ning om att fastighetsskatten bör sänkas ytterligare
framöver.
Fru talman! Jag yrkar att motionen ska remitteras
för beredning, så att kammaren inom en snar framtid
kan fatta ett nytt beslut i den här frågan.

Anf. 129 MARGARETA
ANDERSSON (c):
Fru talman! Fastighetsskatten är en stor kostnad
för många människor. Den upplevs som oförutsägbar
och också som orättvis av dem som i många år bott i
sina fastigheter och som nu upplever att de på grund
av att området blivit mer attraktivt får ökade kostna-
der som de inte kan påverka själva. Centerpartiet har
därför drivit frågan om att låta taxeringsvärdena vara
frysta även under kommande år, så att man till nästa
allmänna fastighetstaxering, år 2003, kan finna en
annan och bättre lösning på hela problematiken. Par-
tiet vill också successivt sänka skattesatsen för att
minska boendekostnaderna.
I skatteutskottet lade de fyra borgerliga partierna i
förra veckan fram ett gemensamt förslag om ett ut-
skottsinitiativ i frågan som dock röstades ned av ma-
joriteten. Att då återkomma med samma förslag i en
motion när det sakligt sett inte har inträffat något är
inte att föra resultatpolitik utan snarare plakatpolitik.
Nämnas kan också att den årliga uppräkningen
man nu för första gången tillämpar ursprungligen
härrör från Bo Lundgrens tid som skatteminister.
Centerpartiet kan ha förståelse för och instämma i
syftet i åtminstone det första yrkandet i motionen. Vi
anser dock att hanteringen av våra demokratiska in-
stitutioner inte kan ske på det här sättet. Därför kom-
mer vi i morgondagens omröstning att stödja talman-
nens förslag.

Anf. 130 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Jag vill bara upplysa Margareta An-
dersson om att när betänkandet om omräkningstalen
behandlades var det en enig riksdag som fattade be-
slut. Samtliga partier stod bakom det. Men det var i
en annan miljö och vid en tidpunkt då man inte kunde
förutse att taxeringsvärdena skulle utvecklas så ex-
plosionsartat som de har gjort under senare år.

Anf. 131 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Men sedan förra veckan har det inte
hänt så väldigt mycket, och det är egentligen det som
vi trycker på här.
Jag har förståelse för att de här problemen har
uppstått, och många medborgare far alltså illa av det
här. Men jag tror inte att majoriteten kommer att
ändra sig, och respekt för de demokratiska ordningar-
na är också viktigt att visa.

Anf. 132 HELENA HÖIJ (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna har länge verkat
för en avveckling av fastighetsskatten som den ser ut
i dag. Det är orimligt med en skatt som inte tar hän-
syn till bärkraft. Vi pläderade under budgetarbetet i
höstas bl.a. för en fortsatt frysning av taxeringsvärde-
na, men majoriteten beslutade annorlunda.
Nu ser vi resultatet av regeringens politik. Många
småhusägare har fått kraftigt höjda taxeringsvärden
med höjd fastighetsskatt och för den delen också
förmögenhetsskatt som följd, vilket i sin tur medfört
att många känner en stor oro för sin boendeekonomi.
De slutliga taxereringsvärdena blev högre än vad
regeringen hade räknat med i budgetpropositionen.
Höjda taxeringsvärden kan ge skattechock, skrev
Riksskatteverket i samband med att de nya omräk-
ningstalen fastställdes på vilka taxeringsvärdena och i
förlängningen fastighetsskatten grundas. Uttalandet är
ovanligt profilerat för att komma från en myndighet,
men det har sitt berättigande då det framkommer att
följden av omräkningen blir extrema fastighetsskatte-
höjningar i framför allt storstadsområdena.
Omräkningen har dessutom i många fall lett till
orimliga konsekvenser, inte minst vad gäller gräns-
dragningarna mellan olika områdena, vilket Riks-
skatteverket beskrivit i en promemoria i januari i år.
Systemet ger ett genomsnittligt korrekt resultat, men
felaktiga värden i de enskilda fallen.
Samtidigt som beslutet fattades här i riksdagen i
höstas som innebar höjda fastighetsskatter aviserade
regeringen att en begränsningsregel skulle presente-
ras, vilken skulle begränsa skatten till 6 % av in-
komsten. Den skulle presenteras i vår. Någon sådan
har vi ej ännu sett, och det är tveksamt om ett beslut
om en begränsningsregel kommer att kunna fattas
förrän i juni. För dem som är osäkra på om de kom-
mer att ha råd att bo kvar i sina hus är detta naturligt-
vis inte acceptabelt.
Fru talman! Kristdemokraterna tillsammans med
Moderaterna, Folkpartiet och Centern har med anled-
ning av det jag just anfört i skatteutskottet väckt frå-
gan om en fortsatt frysning av taxeringsvärdena utan
att ha fått gehör för detta. Det har vi hört tidigare.
Men enligt vår mening bör inga ansträngningar
sparas för att råda bot på den uppkomna situationen.
Vi anser därför att frågan bör tas upp för behandling i
riksdagen. Vi anser att det är en viktig uppgift för
riksdagen att besluta om en lagstiftning som innebär
att medborgarna kan förutse sin ekonomiska situa-
tion.

Anf. 133 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman, ärade ledamöter och kollegor! Folk-
partiet liberalerna har nogsamt övervägt denna fråga.
Det handlar om en tolkning av vår riksdagsordning.
Det handlar inte om den underliggande sakfrågan.
Folkpartiet beklagar djupt att utskottsinitiativet i
skatteutskottet tidigare inte vann majoritet. Det hade
behövts. Konsekvenserna är förödande. Osäkerheten
är stor.
De grundlagsexperter som jag har varit i kontakt
med har dock gjort den entydiga bedömningen att
detta inte är en händelse av största vikt. Chocken
inträffade när riksdagen innan jul beslutade att införa
nya taxeringsvärden.
Mänskligt elände till följd av detta beslut har de-
batterats och kritiserats av Folkpartiet och andra par-
tier med en betydande intensitet. Det hjälper tyvärr
föga. Detsamma lär då även gälla denna motion i sak.
Även om man skulle göra en extensiv tolkning av
riksdagsordningen, så att man näst intill genomför
allmän motionsrätt året om i kammaren, hjälper det
inte till slut.
Folkpartiet liberalerna kommer att fortsätta kam-
pen mot fastighetsskatten och andra orättfärdiga
skatter. Men vi vill inte medverka till att, som vi ser
det, devalvera innebörden av 3 kap. 15 § riksdagsord-
ningen. Kritiken mot regeringen kvarstår dock med
all kraft. Folkpartiet kommer därför inte att rösta för
motionärernas förslag vid voteringen i morgon. Men
vi kommer, jag understryker detta, tillsammans med
den övriga oppositionen att fortsätta driva kritiken för
att fastighetsskatten ska avskaffas.

Anf. 134 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Med instämmande i talmannens be-
dömning vad gäller hanterandet av denna motion med
anledning av 3 kap. 15 § riksdagsordningen yrkar jag
avslag på det av Carl Fredrik Graf framställda yrkan-
det.

Överläggningen var härmed avslutad.

Under överläggningen hade yrkats dels att kam-
maren skulle begära proposition på hänvisning till
utskott av den föreliggande motionen, dels avslag på
detta yrkande.
Beslut i denna fråga skulle fattas vid voteringstill-
fället torsdagen den 9 februari.

7 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Förslag
2000/01:RR9 till trafikutskottet

Motioner
2000/01:Sf10-Sf16 till socialförsäkringsutskottet

8 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU8

9 § Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
vid riksmötet 2000/01

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU13
Justitieombudsmännens ämbetsberättelse vid
riksmötet 2000/01 (redog. 2000/01:JO1).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 8 februari.)
10 § Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och
dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å
andra sidan. Ett avtal inom sju sektorer.

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU6
Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess
medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra
sidan. Ett avtal inom sju sektorer (prop.
2000/01:55).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 8 februari.)
11 § Penningförfalskning m.m.

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2000/01:JuU9
Penningförfalskning m.m.

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 8 februari.)

12 § Hemlig teleavlyssning m.m.

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2000/01:JuU10
Hemlig teleavlyssning m.m. (skr. 2000/01:41).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 8 februari.)
13 § Vissa associations- och avtalsrättsliga frå-
gor

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2000/01:LU9
Vissa associations- och avtalsrättsliga frågor.

Anf. 135 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! Jag vill för tids vinnande och i all
ödmjukhet enbart yrka bifall till vår reservation 1
under mom. 3.

Anf. 136 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Vi kristdemokrater yrkar bifall till re-
servation 2 under mom. 5. Det rör en motion om att
man ska kunna jämka avtal om skiljeklausul nä-
ringsidkare emellan. Vi talar ju väldigt mycket i den
allmänna debatten om värdet av småföretag och säger
att vi vill förbättra småföretagens villkor. Det är inte
alltid så alldeles lätt att hitta enkla och tydliga för-
hållanden att rätta till. Här är dock en sak som fak-
tiskt är mycket lätt att justera och som det också råder
en stor enighet om.
Jag tror inte att alla har alldeles klart för sig att det
numera faktiskt förhåller sig så, efter ett rättsfall i
Högsta domstolen 1992, att man i princip över huvud
taget inte kan jämka avtal mellan näringsidkare. Det
är en av landets främsta rättsvetenskapsmän, Grön-
fors, som säger att jämkning endast kan ske i extrema
fall, och det vill rätt mycket till innan en man av den
digniteten uttrycker sig på det viset. Även i en dok-
torsavhandling av Claes-Robert von Post, Studier
kring 36 § avtalslagen, anges att detta numera är i
princip omöjligt. Då måste lagstiftaren gå in.
De borgerliga partierna har anslutit sig till den här
uppfattningen, och det förhåller sig också på det viset
att Vänsterpartiet i sak har den här uppfattningen. I
deras motion om franchising sägs att "Det skilje-
domsförfarande som franchiseavtalen vanligtvis in-
nehåller omöjliggör en civilrättslig prövning i händel-
se av tvist. Få försäkringstagare är medvetna om de
kostnader som är förknippade med ett skiljedomsför-
farande."
Då hade det egentligen varit ganska bra om ni ha-
de anslutit er till oss. Då hade vi åtminstone flyttat
fram positionerna i den här frågan när det gäller små-
företagens villkor i förhållande till storföretagen. Det
var ju Petroleumhandelns riksförbund som aktualise-
rade den här frågan. Det gäller bensinhandlarna och
deras förhållande till de stora oljebolagen.
För tids vinnande får jag korta ned mitt anförande,
men jag tycker som sagt att det här är en ganska enkel
och rak reform som inte skulle behöva vara så poli-
tiskt kontroversiell.

Anf. 137 RAIMO PÄRSSINEN (s):
Fru talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i
betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga
reservationer.
Under de senaste tio åren har ett väsentligt arbete
lagts ned på att modernisera och anpassa lagstiftning-
en kring aktiebolagsrätten till rådande förhållanden
inom landet - men även gentemot omvärlden. Refor-
marbetet var föranlett av den europeiska integrationen
och Sveriges närmande till EU, men framför allt av
behovet av att modernisera lagstiftningen till förmån
för ett effektivare näringsliv.
Aktiebolagskommittén, som arbetat sedan 1990,
har nu i början av året lämnat ifrån sig sitt slutbetän-
kande, Ny aktiebolagslag. Där förelås ett antal för-
ändringar, bl.a. införande av ett kvotaktiesystem,
nyttjande av ny kommunkationsteknik för bolags-
stämmor, nya regler om delning av bolag samt infö-
rande av ett aktieägarregister. Man kan, fru talman,
med fog säga att på dessa områden, i dessa frågor, har
det lagts ned både tid och möda.
Frågan om en ny associationsform tas upp till
prövning med jämna mellanrum här i riksdagen. Som
jag tidigare nämnt sker det en reformering av aktie-
bolagslagen. Det finns också ett arbete med regel-
förenklingar inom Regeringskansliet. Vidare har det
lagts fram förslag om en särskild företagsform för
bolag som har till syfte att bedriva verksamhet utan
att dela ut vinst till ägarna. Det har gjorts i betänkan-
det På de boendes villkor.
Den s.k. ALLBO-kommittén har fått i uppgift att
värdera dessa förslag och bedöma behovet av ett nytt
regelverk. Förhoppningsvis kan resultatet leda till
förbättringar av villkoren för verksamheter även inom
den sociala ekonomin. Utskottet följer detta arbete
med intresse.
Fru talman! Vi kan konstatera att könsfördelning-
en i företagens ledning fortfarande är väldigt skev. I
de svenska börsnoterade bolagens styrelser är andelen
kvinnor endast ca 5 %, och i de 500 största företagen
med dotterbolag är ca 3 % verkställande direktörer.
För ett land som Sverige, som utomlands beskrivs
som mer jämställt än andra, är siffrorna besvärande.
Att engagera fler kvinnor i ledningsfunktioner inom
näringslivet kan, enligt vår mening, bara leda verk-
samheterna framåt. Män och kvinnor befruktar var-
andras arbete på ett positivt sätt, och det blir lättare
att både se och förstå helheter om kvinnor och män
arbetar tillsammans. Det är vi säkert överens om här i
kammaren, men även med de allra flesta ute bland
allmänheten.
Tidningen Veckans Affärer lät förra året intervjua
ett stort antal manliga företagsledare där alla lovorda-
de kvinnors kompetens och förmåga såsom ledare.
Ändå sker förändringarna i långsam takt.
Vi har världens mest jämställda parlament. Och
en del av våra politiska partier har gått i spetsen för
att utse lika många män som kvinnor till de olika
politiska uppdragen, och detta har politiken enbart
vunnit på.
I regeringens skrivelse till riksdagen om jäm-
ställdhetspolitiken inför 2000-talet anförs att den
kvinnliga andelen i statliga bolagsstyrelser ska, som
ett delmål, öka till 40 % år 2003. Regeringen ser
allvarligt på dessa frågor, och jämställdhetsminister
Winberg har vid möten med näringslivet påtalat den
skeva könsfördelningen i företagens ledningar och
följer noga den framtida utvecklingen.
Fru talman! Många är liksom jag övertygade om
att även denna mansbastion, dvs. de privata bolags-
styrelserna, så småningom kommer att rämna till
förmån för kvinnlig representation. Alla argument för
fler kvinnor i ledande positioner inom näringslivet är
hållbara och logiska. Jag har inte uppfattat någon
debattör på senare tid som direkt har diskvalificerat
kvinnor i ledande befattningar på grund av deras kön.
Och alltfler inom företagsvärlden erkänner behovet
av kvinnlig kompetens just för att man ska kunna
möta nya krav och nya utmaningar. Allt detta tyder på
att processen går framåt och i rätt riktning. Vi är nog
överens om att detta är en tidsfråga, men vi är olika
tålmodiga. Låt oss konstatera att det alltid är bättre att
på frivillig väg föra utvecklingen framåt än att tvingas
av lagstiftare.
Om könsfördelningen inom företagsledningarna
inte utvecklas positivt för kvinnor och därmed för
samhället i stort så finns det naturligtvis anledning att
återkomma med förslag på åtgärder.
Fru talman! Beträffande jämkning av avtal mellan
näringsidkare så kan utskottet konstatera att gällande
rätt innebär att en skiljeklausul i avtal kan jämkas
under vissa förutsättningar och att det därför inte
finns skäl till vidare åtgärder.
Slutligen frågan om de internationella fullmakter-
na. Lagutskottet har redan våren 1998 uttalat att man
utgår från att regeringen verkar för att frågan får en
lösning i ett lämpligt internationellt organ. Frågan är
komplex, och FN:s organ för internationell handels-
rätt, Uncitral, bedöms vara den rätta organisationen
att driva frågan i.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 februari.)

14 § Vissa utsöknings- och insolvensrättsliga
frågor rörande fastigheter

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2000/01:LU10
Vissa utsöknings- och insolvensrättsliga frågor röran-
de fastigheter.

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 8 februari.)

15 § Namnlagen

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2000/01:LU11
Namnlagen.

Anf. 138 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! För tids vinnande vill jag enbart öns-
ka att samtliga stöder reservationen som är fogad till
betänkandet. Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Anf. 139 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Våra namn är en viktig del av vår
identitet. Det är viktigt för oss att våra namn stavas
och uttalas rätt. Och i vårt moderna samhälle har det
också blivit allt viktigare vilka namn vi får eller vill
använda i samband med giftermål, skilsmässa, barna-
födande, osv.
Samhället förändras snabbt, och den namnlag som
vi har i dag kom till redan 1983. Det är snart 20 år
sedan. Och utskottet anser att det nu är viktigt att
undersöka om namnlagen är förenlig med det allmän-
nas intresse av namnstabilitet och den enskilda med-
borgarens önskemål att fritt få välja namn. Om det är
vi eniga i utskottet.
Frågan om retroaktiva namnbyten som tas upp i
reservationen är komplicerad, och utskottets majoritet
anser att det inte går att införa en tvingande skyldig-
het för den som någon gång har utfärdat intyg, betyg
eller liknande.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till
hemställan i betänkandet och avslag på reservationen.

Anf. 140 GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Varför anser myndigheterna att man
får heta Fiddeli men inte Decibel? Varför får man
heta Giesbrecht men inte Halberstadt? Varför får man
heta Coxe men inte Greko? Varför får man heta Jazz-
Ture men inte Rackartuss? Varför får man heta Mån-
stråle men inte Måne? Varför får man heta Peppe
men inte Manne? Varför är det okej att heta Tiger
men inte Myra?
Svaret är att kammarrätten eller regeringsrätten i
enlighet med namnlagen har bestämt att man får eller
inte får heta det.
I Sverige är det myndigheterna, inte föräldrarna,
som har det sista ordet i fråga om vad ett barn ska
eller får heta. I Sverige är det tvång på att anmäla ett
barns namn till myndigheterna inom tre månader från
födseln, men föräldrarna får inte själva välja vad
barnet ska heta. I Sverige står skattemyndigheten,
kammarrätten, regeringsrätten och deras tolkning av
namnlagen över föräldrarnas rätt att välja namn åt
sina barn. I Sverige kränks de mänskliga rättigheter-
na.
Inte ens om jag som vuxen och myndig medbor-
gare vill anta ett annat namn så får jag göra det utan
myndigheterna godkännande.
Andrea, Bo, Conny, Gaby, Guy, Inge, Love,
Ronny, Toni, Tove och Willy är exempel på namn
som vi får heta. Dessa namn är t.o.m. så okej att både
kvinnor och män får inneha dem. Det finns faktiskt
300 namn till som både kvinnor och män får heta i
Sverige i dag. På myndighetsspråk är detta köns-
neutrala namn.
Men om jag skulle vilja byta namn till Anna, eller
om fru talman skulle vilja byta namn till Tomas,
namn som enligt myndigheterna inte är könsneutrala,
skulle vi inte få göra detta med mindre än att vi ge-
nomgår könsbyte. Utöver de rent medicinska åtgär-
derna så skulle vi tvingas till, för att citera ur betän-
kandet, en prövning som "föregås av en omfattande
utredning som kan pågå under flera år och som bl.a.
innefattar psykiatriska, psykologiska och somatiska
bedömningar." Och detta bara för att vi vill byta
namn. Myndighetssverige tillåter på sin höjd att vi
byter till könsneutrala namn. För mig och fru talman
får det väl bli Maria och Johnny i stället för Anna och
Tomas. Maria och Johnny är nämligen namn som
bärs av både män och kvinnor i Sverige i dag och
därmed av myndigheterna bör anses vara köns-
neutrala.
Det borde vara rimligt i varje modernt samhälle
som sägs vara fritt och demokratiskt att varje individ
själv har rätt att bestämma vad man vill heta eller vad
ens barn ska heta.
Namnregleringen är en relativt ny företeelse. Med
undantag för skyddet av adelsnamn var namnbruket
oreglerat fram till början av 1900-talet. Motivet till
regleringarna därefter har varit samhällets, dvs. sta-
tens och politikernas, intresse av att kunna hålla ord-
ning på medborgarna.
Mot bakgrund av att vi alla numera vid födseln
eller då vi blir medborgare oundvikligen utrustas med
ett unikt identifieringsnummer, personnumret, så har
staten i dag en god, perfekt, kontroll över oss med-
borgare oavsett vad vi heter eller väljer att heta. Där-
för håller inte längre kontrollargumentet. Namnlagen
är endast ett uttryck för den politiska klåfingrighet
som vi möter på alltför många håll i dag.
Utskottet skriver i betänkandet:
"Utskottet anser mot denna bakgrund att tiden nu
är mogen för att göra en undersökning för att utröna
huruvida de avvägningar som gjordes i samband med
namnlagens tillkomst mellan det allmännas intresse
av namnstabilitet och enskildas önskemål att fritt
välja namn fortfarande kan anses vara bärkraftiga.
Det bör ankomma på regeringen att bestämma de
närmare formerna för ett sådant arbete." Och utskottet
fortsätter: "Om det av utskottet förordade undersök-
ningsarbetet ger vid handen att det föreligger ett klart
och uttalat behov av lagändringar bör regeringen ta
upp frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som är
påkallade och meddela direktiv för ett sådant lagstift-
ningsarbete."
Mot bakgrund av att den senaste översynen av
namnlagen tog det elva år från det att utredningsar-
betet påbörjades till dess att riksdagen antog en ny
namnlag har jag svårt att glädja över den mikrosko-
piska öppenhet som utskottet visar för en eventuell
avreglering av namnlagen.
Mot bakgrund av att kammaren består av en kom-
pakt majoritet av regleringsivrare som alltid har sina
politiska pekpinnar i högsta beredskap avstår jag från
att yrka bifall till min motion, vari jag föreslår att
namnlagen avskaffas. Kammarens förmyndarmajori-
tet vill säkert behålla makten över det nyfödda bar-
nets namn och möjligheten att förvägra en vuxen
medborgare rätten att välja sig ett namn efter sin egen
smak. Jag står dock fast vid min uppfattning att
namnlagen bör avskaffas och att medborgarna måste
myndigförklaras.

Anf. 141 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag begärde ordet innan Gunnar Axén
hade talat färdigt, för jag trodde att han inte hade läst
hela betänkandet. Men jag förstår att det är gjort. Vi
gör absolut olika tolkningar av utskottets ställningsta-
gande.
Visst är det bra att vi gör en översyn av namnla-
gen med hänsyn till hur fort det förändras i samhället.
Men man kan undra när man lyssnar på Gunnar Axén
hur han ser på allmänhetens rättsmedvetande eller det
allmännas uppfattning. Många av de namn som läm-
nas utanför strider mot den allmänna uppfattningen.
När man tittar på vad Patent- och registreringsverket
säger ja och nej till ser man att det inte handlar om
något myndighetsmissbruk, utan det är ofta vanligt
sunt förnuft.

Anf. 142 GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Jag tillåter mig tycka att individens
rätt att själv få välja namn, föräldrarnas rätt att välja
namn åt sitt barn står över någon form av subjektivt
allmänintresse uttolkat av oss här i riksdagen, av
skattemyndigheten eller domstolar. Det är individen
och föräldrarna som har rätt att välja namn, ingen
annan.

Anf. 143 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Vi är faktiskt valda av Sveriges folk.
Det låter på Gunnar Axén som att han inte riktigt har
uppfattat hur en ny proposition kommer till. Vi käm-
pade i det här landet ganska länge, ända från 1600-
talet, att få en namnlag. Den har fungerat bra. Nu ska
den eventuellt moderniseras lite. Då är det inte bara
fråga om vad riksdagen tycker, utan när man har gjort
en översyn går den ut på remiss. Det är inte fråga om
vad några få riksdagsledamöter tycker. Jag har alltid
trott och ansett att vi tar hänsyn till vad remissinstan-
ser säger och också lyssnar på våra väljare. Det är
möjligen det som skiljer oss åt, Gunnar Axén.

Anf. 144 GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Om det tog över 300 år av kamp för
att få en namnlag och över elva år att få den senaste
förändringen av namnlagen till stånd, kan vi hoppas
på att det går lite snabbare den här gången.
Men nog lyssnar jag på väljarna, fru talman. Jag
vill lyssna på varje enskild individ som vill hävda
rätten att bestämma över sitt eget namn. Det är ing-
enting som vi beslutar om med majoritetsbeslut.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 februari.)

16 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 7 februari

2000/01:638 av Lars Engqvist (s) till socialminister
Lars Engqvist
Vårdnadshavarens samtycke vid vård av barn inom
BUP
2000/01:639 av Carl Fredrik Graf (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Begränsningsregeln
2000/01:640 av Carl Fredrik Graf (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Skattebetalningslagen
2000/01:641 av Carl Fredrik Graf (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Ny organisation för AMS
2000/01:642 av Gudrun Lindvall (mp) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Kycklinguppfödning
2000/01:643 av Bengt Silfverstrand (s) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Åtgärder mot olaga fiske
2000/01:644 av Åsa Torstensson (c) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Gränsälvskommissionen

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 13 februari.

17 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 7 februari

2000/01:566 av Ola Karlsson (m) till finansminister
Bosse Ringholm
Inhemsk elproduktion
2000/01:584 av Willy Söderdahl (v) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Omprioriteringar inom tullens verksamhet
2000/01:590 av Karin Falkmer (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
OECD-granskning av regelförenklingsarbetet
2000/01:591 av Inger René (m) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Att kustsamhällen avfolkas
2000/01:592 av Berit Adolfsson (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Förföljda och trakasserade kvinnor
2000/01:593 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
näringsminister Björn Rosengren
Transportlänkar över Öresund
2000/01:594 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
näringsminister Björn Rosengren
Skånes hamnar
2000/01:596 av Carl Erik Hedlund (m) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Brandsäkerhet för kulturbyggnader och museer
2000/01:597 av Carina Hägg (s) till kulturminister
Marita Ulvskog
Bevarande av veteranbåtar
2000/01:598 av Margareta Cederfelt (m) till statsrå-
det Mona Sahlin
Utbyggnad av vägnätet runt Stockholm
2000/01:600 av Karin Falkmer (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Regelverket för företag
2000/01:601 av Carina Adolfsson Elgestam (s) till
statsrådet Mona Sahlin
Åtgärder mot ensamarbete inom servicesektorn
2000/01:602 av Ingemar Vänerlöv (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Närpolisreformen
2000/01:604 av Åke Carnerö (kd) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Miljöforskningens framtid
2000/01:606 av Johan Pehrson (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Postavregleringen
2000/01:607 av Kenth Skårvik (fp) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Utbyggnaden av E 6 genom Bohuslän
2000/01:608 av Marianne Andersson (c) till närings-
minister Björn Rosengren
ICA och konkurrensen
2000/01:609 av Kent Härstedt (s) till statsrådet Ingela
Thalén
Åldersgräns för adoptionsbidrag
2000/01:610 av Inger Lundberg (s) till kulturminister
Marita Ulvskog
Möjligheterna att använda Internet
2000/01:611 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Rekryteringen av hemvärnsmän
2000/01:612 av Göte Jonsson (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Smittade rävar
2000/01:613 av Maud Ekendahl (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Närpolisreformen
2000/01:614 av Lars Wegendal (s) till justitieminister
Thomas Bodström
Åtgärder mot illegalt spel
2000/01:615 av Åke Carnerö (kd) till justitieminis-
tern
Polisen i Västra Götaland
2000/01:621 av Per-Olof Svensson (s) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Båtskatt
2000/01:623 av Anne-Katrine Dunker (m) till statsrå-
det Mona Sahlin
Deklarationer för företagare
2000/01:624 av Margareta Cederfelt (m) till statsrå-
det Leif Pagrotsky
Handelshinder för svenska företag
2000/01:625 av Åke Carnerö (kd) till näringsminister
Björn Rosengren
Underhåll av ledningsgator
2000/01:626 av Caroline Hagström (kd) till finans-
minister Bosse Ringholm
Information om spelautomater
2000/01:627 av Willy Söderdahl (v) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Friköp av historiska arrenden
2000/01:628 av Yvonne Ruwaida (mp) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Matgaranti för vegetarianer och veganer

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 13 februari.

18 § Kammaren åtskildes kl. 18.04.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §
anf. 7 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 43 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 91 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 118 (där-
efter) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.