Brottskadeersättning och skadestånd på grund av brott

Rapport från riksdagen 2005/06:RFR1 Undersökning av skillnader mellan beslutad brottsskadeersättning och av domstol sakprövat skadestånd

Rapporter från riksdagen

Utskotten skriver rapporter när de arbetar med att följa upp och utvärdera de beslut som riksdagen har fattat.

PDF

Brottskadeersättning och skadestånd på grund av brott(pdf, 4 MB)

Brottskadeersättning och skadestånd på grund av brott

Undersökning av skillnader mellan beslutad brottsskadeersättning och

av domstol sakprövat skadestånd

ISSN 1653-0942

ISBN 91-85050-56-3

Riksdagstryckeriet, Stockholm, 2005

2005/06:RFR1

Förord

Inom justitieutskottet bereds frågor om uppföljning och utvärdering av en särskild arbetsrupp (uppföljningsgruppen). Gruppen består av en representant från varje parti; Jeppe Johnsson (m), ordf., Rolf Olsson (v), Margareta Persson (s), Peter Althin (kd), Torkild Strandberg (fp), Johan Li- nander (c) och Leif Björnlod (mp). Gruppen bistås av justitieutskottets kansli.

Uppföljningsgruppens uppdrag är att i enlighet med 4 kap. 16 § riksdagsordningen bereda frågor om uppföljning och utvärdering av fattade riksdagsbeslut samt att fördjupa beredningsunderlaget i frågor som aktualiseras på utskottets område. Uppföljningsgruppens arbete mynnar ut i redovisningar och ibland också i förslag till utskottet.

Justitieutskottet har beslutat att från uppföljningsgruppens arbete under riksmötet 2004/05 publicera en rapport rörande genomförd uppföljning av skillnader mellan Brottsoffermyndighetens beslut om brottsskadeersättning för kränkning respektive sveda och värk och domstols sakprövade skadestånd beträffande samma skada.

Av rapporten framgår bl.a. att Brottsoffermyndigheten i ungefär var femte ärende om brottsskadeersättning, där domstolen först prövat ett skadeståndsanspråk på grund av brottet, gör en annan bedömning än vad domstolen har gjort.

Stockholm i oktober 2005

Johan Pehrson

Ordförande

Kristina Svartz

Kanslichef

2005/06:RFR1

Innehållsförteckning
Förord...............................................................................................................	3
Innehållsförteckning.........................................................................................	5
Brottsskadeersättning och skadestånd på grund av brott..................................	7
Bakgrund....................................................................................................	7
Historik ......................................................................................................	7
Gällande lagstiftning ..................................................................................	8
Utskottets tidigare behandling av frågan....................................................	9
Beslut om brottsskadeersättning fattade åren 2003 och 2004...................	10
Metod och avgränsning ......................................................................	10
Sammanlagda avvikelser....................................................................	11
Avvikelser avseende sveda och värk..................................................	11
Avvikelser avseende kränkningsersättning ........................................	12
Avvikelser från prövning gjord av högre instans ...............................	13
Övrigt .................................................................................................	13
Sammanfattning .......................................................................................	14

2005/06:RFR1

Brottsskadeersättning och skadestånd på grund av brott

Bakgrund

Under utskottets arbete hösten 2003 uppmärksammades frågan om Brottsoffermyndighetens självständiga prövning av brottsskadeersättning rörande skador som – vad gäller skadestånd från gärningsmannen – sakprövats av domstol. Utskottets uppföljningsgrupp konstaterade vid sitt sammanträde den 9 december 2003 att det kunde vara av intresse att se närmare på i hur stor utsträckning Brottsoffermyndighetens bedömningar avviker från de i domstol sakprövade skadestånden och vad skälen till detta i regel är. Kansliet gavs därvid i uppdrag att titta närmare på denna fråga.

Historik

Ett allmänt system för ersättning av statliga medel för skador som uppkommit genom brott, s.k. brottsskadeersättning, infördes genom brottsskadelagen (1978:413) som trädde i kraft den 1 oktober 1978. Därvid inrättades även en ny myndighet för att pröva sådana ärenden, Brottsskadenämnden (prop. 1977/78:126, bet. JuU32, rskr. 280).

Den 1 juli 1994 bildades Brottsoffermyndigheten, bl.a. genom en omorganisation av Brottsskadenämnden (prop. 1993/94:143, bet. JuU25, rskr. 320). En av Brottsoffermyndighetens huvuduppgifter är att pröva ärenden enligt brottsskadelagen.

Det övergripande målet när det gäller att besluta i brottsskadeärenden är att förverkliga de rättspolitiska motiv som ligger till grund för brottsskadelagen, nämligen att minska och lindra skadeverkningarna av brott. Ansökningar om brottsskadeersättning skall handläggas så snabbt, enkelt och rättssäkert som möjligt med hänsyn till den utredning som ärendet kräver. Verksamheten och rutinerna för att återkräva utbetalad ersättning (regress) skall utvecklas (se bet. 2004/05:JuU1 s. 101 samt regleringsbrevet för Brottsoffermyndigheten år 2005).

Sedan tillkomsten av Brottsoffermyndigheten har ett par lagändringar gjorts som påverkar hur brottsskadeersättningens storlek skall bestämmas. Den 1 juli 1999 utvidgades möjligheterna att jämka brottsskadeersättning i de fall den skadelidande själv har ökat skaderisken, t.ex. genom eget brottsligt beteende. Syftet med lagändringen var att undvika fall där det kan anses stötande att staten betalar ut full ersättning (prop. 1998/99:41, bet. JuU20, rskr. 175). Vidare infördes den 1 januari 2002 särskilda bestämmelser om kränknings-ersättning i brottsskadelagen. Dessa innebär att kränkning genom brott fortsättningsvis utgör en egen skadetyp och att brottsskadelagens bestämmelser om personskada inte längre skall tillämpas på kränkningsersätt-

2005/06:RFR1 BROTTSSKADEERSÄTTNING OCH SKADESTÅND PÅ GRUND AV BROTT

ning. Detta påverkar bl.a. de beloppsmässiga taken för den brottsskadeersättning som kan betalas ut (prop. 2000/01:68, bet. LU19, rskr. 216).

Gällande lagstiftning

Den som har skadats till följd av ett brott kan kräva skadestånd av gärningsmannen. Begäran om skadestånd är ett civilrättsligt anspråk och handläggs i domstol enligt den processordning som gäller för s.k. dispositiva tvistemål. Det innebär bl.a. att gärningsmannen och brottsoffret kan träffa överenskommelser, t.ex. om skadeståndsbelopp, som är bindande för domstolen. Om en gärningsman medger ett skadeståndsanspråk eller vitsordar ett yrkat belopp som i och för sig skäligt (även om denne kanske nekar till ansvar) är domstolen också bunden av detta och kan inte göra någon självständig bedömning av beloppets storlek. När det däremot inte finns något medgivande, vitsordande eller någon överenskommelse, utan domstolen fritt prövar anspråket, säger man att domstolen sakprövar skadeståndsanspråket.

En talan om skadestånd kan också handläggas tillsammans med själva åtalet för brottet. Processordningen blir då den för brottmål gällande, men reglerna om domstolens bundenhet av parternas medgivanden, vitsordanden och överenskommelser är ändå i skadeståndsdelen samma som om skadeståndet hade prövats i ett separat tvistemål. I praktiken är det klart vanligast att skadeståndskrav på grund av brott prövas på detta sätt i brottmålet.

Rätten till skadestånd på grund av brott är helt en fråga mellan gärningsmannen och brottsoffret.

Vid sidan av rätten att kräva skadestånd från gärningsmannen finns vissa möjligheter att av statliga medel få ersättning för skadan, s.k. brottsskadeersättning. Förutsättningarna för det anges i brottsskadelagen (1978:413). Om brottsskadeersättning betalas ut inträder staten intill det utgivna beloppet i brottsoffrets rätt till skadestånd av gärningsmannen (s.k. regressrätt).

Om brottsskadeersättning inte beviljas alls eller inte beviljas fullt ut till det belopp som det utdömda skadeståndet uppgår till har den skadelidande kvar möjligheten att kräva ut skadeståndet eller den resterande delen av skadeståndet av gärningsmannen i enlighet med domstolens avgörande rörande skadestånd. Prövningen av rätt till brottsskadeersättning utgör alltså inte en omprövning av rätten till skadestånd från gärningsmannen, utan syftar till att säkerställa att brottsoffret i någon form erhåller reparativ ersättning för skadan.

Brottsskadelagen tillämpas om brottet har begåtts i Sverige. Vid personskada och kränkning är lagen dessutom normalt sett tillämplig om brottet har begåtts utomlands mot någon som har hemvist i Sverige.

Brottsskadeersättning betalas för personskada, t.ex. sveda och värk, psykiskt lidande och bestående men samt kostnader för nödvändig sjukvård m.m. Som personskada ersätts även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid skadetillfället. Om någon allvarligt har kränkt

BROTTSSKADEERSÄTTNING OCH SKADESTÅND PÅ GRUND AV BROTT BILAGA 2005/06:RFR1

annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet eller frid betalas brottsskadeersättning också för den skada som kränkningen inneburit, s.k. kränkningsersättning (2 § brottsskadelagen).

I vissa, mycket begränsade, fall kan brottsskadeersättning utgå också för sakskada eller ren förmögenhetsskada (3 § brottsskadelagen).

Till grund för beräkningen av brottsskadeersättningen tillämpas bestämmelserna i 5 kap. 1–7 §§ skadeståndslagen (1972:207), dvs. enligt samma bestämmelser som domstol fastställer skadeståndets storlek. Vid bestämmande av brottsskadeersättningen avräknas skadestånd som har betalts eller bör kunna bli betalt till den skadelidande på grund av skadan eller annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan

(5–7 §§ brottsskadelagen).

Brottsskadeersättning kan jämkas på grund av medverkan genom vållande på den skadelidandes sida enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Denna jämk- nings-möjlighet har även domstol. Brottsskadeersättning kan därutöver sättas ned eller falla bort om det är skäligt med hänsyn till att den skadelidande genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på annat liknande sätt uppsåtli-gen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken, t.ex. genom provokation eller eget brottsligt beteende. Vid sakskada eller ren förmögenhetsskada kan ersättningen också sättas ned eller falla bort om den skadelidande genom underlåtenhet att vidta sedvanliga försiktighetsåtgärder har ökat skaderisken (9 § brottsskadelagen).

Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i form av engångsbelopp betalas med högst tjugo gånger prisbasbeloppet (basbelopp år 2005=39 400 kr), medan brottsskadeersättning med anledning av kränkning eller med anledning av sakskada och ren förmögenhetsskada betalas med högst tio gånger fastställt prisbasbelopp. Från ersättningen avräknas ett självriskbelopp om 1 200 kr. Undantag görs för vissa fall, t.ex. vid skada till följd av brott som begåtts av någon som var intagen på kriminalvårdsanstalt. Brottsoffermyndigheten kan också avstå från självriskavdrag när det föreligger särskilda skäl (10–11 §§ brottsskadelagen).

Utskottets tidigare behandling av frågan

Utskottet har vid ett par tillfällen prövat motionsönskemål om att Brottsoffermyndigheten vid utbetalning av brottsskadeersättning inte skall kunna avvika från av domstol sakprövade och utdömda skadestånd, dels i ett betänkande våren 2001 med förslag till förbättrat stöd till brottsoffer (bet. 2000/01:JuU20 s. 20 f), dels i samband med behandlingen av budgetpropositionen för år 2004 (bet. 2003/04:JuU1 s. 113 f).

I betänkandet 2000/01:JuU20 hänvisade utskottet inledningsvis till att frågan om samspelet mellan bl.a. domstolarna och Brottsoffermyndigheten behandlas i regeringens proposition Ersättning för ideell skada (prop. 2000/01:68 s. 60 f). I den propositionen gjordes bedömningen att samspelet

2005/06:RFR1 BROTTSSKADEERSÄTTNING OCH SKADESTÅND PÅ GRUND AV BROTT

fungerar bra. Vidare anförde utskottet följande. Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av att utgångspunkten bör vara att det är gärningsmannen som skall betala ersättningen till brottsoffret. För att underlätta för brottsoffret har det i 25 a § förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m. föreskrivits att dom om skadestånd skall sändas till kronofogdemyndigheten när avgörandet vunnit laga kraft. Det är först om svårigheter möter att få betalt som frågan hamnar på Brottsoffermyndighetens bord. När det sedan gäller prövningen hos Brottsoffermyndigheten innebär reglerna i brottsskadelagen bl.a. att avräkning skall ske av vissa andra ersättningar. Vidare finns särskilda jämkningsregler. I sammanhanget bör också framhållas att Högsta domstolens avgöranden i skadeståndsrättsliga frågor naturligtvis har betydelse för prövningen hos Brottsoffermyndigheten samtidigt som praxis hos myndigheten styrt domstolarnas avgöranden när det saknats vägledande avgöranden från Högsta domstolen. Sammantaget innebär det anförda att utskottet inte ser någon anledning att förorda en ordning innebärande att Brottsoffermyndigheten skulle åläggas att strikt följa domstolarnas avgöranden. Någon ytterligare utredning av frågan behövs inte heller.

I betänkandet 2003/04:JuU1 avstyrkte utskottet då aktuella motionsönskemål med hänvisning till utskottets uttalanden i frågan i bet. 2000/01:JuU20. Utskottet anförde också följande. Brottsskadeersättning bestäms med tillämpning av skadeståndslagen och skadeståndsrättslig praxis. Brottsoffermyndigheten är inte bunden av ett domstolsavgörande rörande samma skadehändelse. Har domstolen sakprövat skadeståndet bestäms enligt myndigheten oftast brottsskadeersättningen till samma belopp, särskilt när det är fråga om ett hovrättsavgörande. Skäl för myndigheten att frångå domstolsavgörandet kan t.ex. vara att ersättningsnivån klart avvikit från rådande praxis eller att myndigheten grundar sitt beslut på omständigheter som inte varit kända för domstolen. På detta sätt kan myndigheten bidra till en utveckling av skadeståndsrättslig praxis, vilket bl.a. märks genom att både tingsrätter och hovrätter vid avgörande av skadeståndsfrågor i vissa fall hänvisar till myndighetens praxis. Även Högsta domstolen har hänvisat till nämndens praxis (se NJA 1997 s. 315).

Beslut om brottsskadeersättning fattade åren 2003 och 2004

Metod och avgränsning

I ärendet har en granskning genomförts av i hur stor utsträckning Brottsoffermyndighetens bedömningar i ärenden om brottsskadeersättning har avvikit från de i domstol sakprövade skadestånden.

Granskningen har avgränsats till brottsskadeärenden som avgjordes under perioden den 1 januari 2003–den 15 mars 2004. Granskningen har vidare

BROTTSSKADEERSÄTTNING OCH SKADESTÅND PÅ GRUND AV BROTT BILAGA 2005/06:RFR1

begränsats till avgöranden avseende ersättning för sveda och värk respektive kränkning.

Granskningen har genomförts på så sätt att personal på Brottsoffermyndigheten, för uppföljningsgruppens räkning, har gått igenom samtliga beslut under den angivna perioden (knappt 10 000 ärenden). Samtliga ärenden där det förelegat sakprövade skadestånd i domar från allmän domstol (vilket förekommit i drygt 2 000 fall) har tagits fram och granskats för att utröna i vilken utsträckning beslutet om brottsskadeersättning avvikit från det sakprövade skadeståndet. En kopia av samtliga beslut som innehållit sådana avvikelser har sänts till justitieutskottets kansli. Kansliet har sedan gått igenom besluten och sammanställt dem.

Sammanlagda avvikelser

Under den angivna perioden fattades enligt Brottsoffermyndigheten totalt 9 754 beslut avseende brottsskadeersättning. I dessa ärenden fanns sakprövade domar i 2 062 fall.

Uppföljningsgruppen har från Brottsoffermyndigheten erhållit kopior av 428 beslut om brottsskadeersättning där beslutad ersättning har avvikit från av domstol sakprövade skadestånd såvitt avser sveda och värk och/eller kränkning. Det motsvarar knappt 21 % av samtliga ärenden med sakprövade skadestånd. Av dessa har 63 beslut inneburit att högre total ersättning utbetalats och 365 beslut att lägre total ersättning utbetalats. I vissa fall har Brottsoffermyndigheten gjort en annan bedömning än domstolen beträffande såväl ersättning för sveda och värk som kränkning.

Det bör noteras att kansliet vid genomgången av besluten har bortsett från de fall där Brottsoffermyndigheten visserligen gjort samma bedömning som domstolen vad gäller skadebeloppet men där ersättningen helt eller delvis jämkats bort med stöd av brottsskadelagens specifika jämkningsregler. Skälet till detta är att det i den delen rört sig om tillämpning av en annan lagstiftning (brottsskadelagen) än den som domstolen har att följa (skadeståndslagen).

Avvikelser avseende sveda och värk

Genomgången av besluten har mynnat ut i följande konstateranden. Brottsoffermyndigheten har gjort en annan bedömning avseende ersätt-

ningen för sveda och värk i 204 fall, vilket motsvarar ca 10 % av samtliga ärenden med sakprövade skadestånd. Av dessa har högre ersättningsbelopp beslutats i 11 fall och lägre ersättningsbelopp beslutats i 193 fall.

Brottsoffermyndigheten har i samband med redovisningen av uppgifterna till justitieutskottets kansli anfört att avvikelserna vad gäller sveda och värk normalt beror på att domstolen inte på ett korrekt sätt har läst av Trafikskadenämndens tabeller för ersättning för sveda och värk eller att domstolen i sin dom inte har förklarat varför man har avvikit från detta tabellverk. Brottsoffermyndigheten anför att eftersom Trafikskadenämndens tabeller skall utgöra

2005/06:RFR1 BROTTSSKADEERSÄTTNING OCH SKADESTÅND PÅ GRUND AV BROTT

riktlinjer för bedömningen av ersättningens storlek ger denna skadeståndspost egentligen inte utrymme för en fri skönsmässig bedömning.

Det bör i detta sammanhang skjutas in att Trafikskadenämndens tabellverk inte utgör någon självständig rättsskälla och att domstolarna således inte är i direkt mening bundna av detta vid bestämmande av ersättning för sveda och värk. Det har dock utvecklats en praxis där dessa tabeller i stor utsträckning används som hjälpmedel vid bestämmande av ersättningen (se NJA 1972 s. 81 och senare avgöranden av HD). Även riksdagen har givit sitt stöd till denna ordning (se prop. 1975:12 s. 111, bet. LU16, rskr. 133). Det bör dock noteras att det rör sig om schablonmässiga hjälptabeller. I särskilda fall måste enligt Högsta domstolen individuella faktorer kunna påkalla till och med betydande avvikelser från tabellverket.

Efter genomgång av besluten kan följande noteras:

-Avvikelserna, såvitt avser sveda och värk, har i stor utsträckning motiverats just med att beloppet skall beräknas i enlighet med Trafikskadenämndens tabellverk, varvid Brottsoffermyndigheten också – ofta till synes mer noga än domstolen – bedömt hur lång den s.k. akuta sjuktiden varit.

-Det förekommer ett antal avvikelser som motiveras med att besvären – ofta psykiska – inte är medicinskt påvisade eller medicinskt betingade och att det därför inte styrkts att en skada som motiverar ersättning för sveda och värk förelegat.

-Ett antal avvikelser har motiverats med att myndigheten gör en skälighetsbedömning utifrån den medicinska utredningen, utan att det därvid hänvisats till Trafikskadenämndens tabellverk.

-Det förekommer därutöver ett fåtal avvikelser med andra motiveringar eller där någon närmare motivering inte givits i beslutet. I de fall motivering helt utelämnats har Brottsoffermyndigheten i flertalet fall beviljat högre ersättning.

Avvikelser avseende kränkningsersättning

Genomgången av besluten har mynnat ut i följande konstateranden. Beträffande ersättning för kränkning har Brottsoffermyndigheten gjort en

annan bedömning än domstol i 276 fall, vilket motsvarar drygt 13 % av samtliga ärenden med sakprövade skadestånd. Av dessa har högre ersättningsbelopp beslutats i 54 fall och lägre ersättningsbelopp beslutats i 222 fall.

Enligt Brottsoffermyndigheten avser de flesta avvikelserna från sakprövade skadestånd rörande kränkning brotten misshandel, olaga hot och rån. Främst när det gäller olaga hot och rån anser sig myndigheten ha en klar analys av skadeståndsrättslig praxis – redovisad i sin referatsamling – och det är därför enligt Brottsoffermyndigheten ganska enkelt att avgöra huruvida domstolen har gjort en korrekt bedömning. Brottsoffermyndigheten understryker dock att utdömda skadeståndsbelopp i många domar inte frångås, trots att de avviker från skadeståndspraxis, på grund av att avvikelserna är alltför små, en eller ett par tusen kronor. När det gäller misshandelsbrotten är varje

BROTTSSKADEERSÄTTNING OCH SKADESTÅND PÅ GRUND AV BROTT BILAGA 2005/06:RFR1

beslut ganska unikt även om det finns klara riktlinjer att hålla sig till i normalfallen. Att misshandelsfallen antalsmässigt utgör en ganska stor grupp förklaras i första hand av att det är fråga om den vanligaste brottstypen i brottsskadeärendena. Vidare har enligt Brottsoffermyndigheten vissa domare, när det är fråga om flera brott som begåtts mot brottsoffret, en tendens att addera kränkningsbeloppen för vart och ett av de olika brotten i stället för att, som är brukligt inom skadeståndsrätten, se det som ett enda skeende som genererar ett enda kränkningsbelopp. Detta innebär att myndigheten i de fallen i regel hamnar under den utdömda ersättningen.

Efter genomgång av besluten kan uppföljningsgruppen i allt väsentligt bekräfta Brottsoffermyndighetens slutsatser. Följande kan noteras:

-Den klart vanligaste motiveringen till att ett annat kränkningsbelopp än det av domstol bestämda tillerkänns brottsoffret är att det av domstol utdömda beloppet ligger väsentligt högre eller – i förekommande fall – lägre än praxis. Huruvida det av brottsoffermyndigheten bestämda beloppet i dessa fall överensstämmer med kränkningspraxis har inte bedömts av kansliet.

-I ett antal fall har motiveringen varit att Brottsoffermyndigheten, till skillnad från domstolen, anser att gärningen berättigar målsäganden kränkningsersättning (bl.a. väskryckning, ringa misshandel).

-I något fall har kränkningsersättning i stället nekats med motiveringen att brottet i sig inte berättigar till kränkningsersättning.

-I ett fåtal fall har det vid kränkningsbedömningen vägts in målsägandens egna beteende i samband med brottet, varvid ersättningen satts ned. Det har i dessa fall inte varit fråga om jämkning enligt brottsskadelagen, utan den allmänna prövning av vilken skada kränkning av målsäganden innebär som såväl domstolen som Brottsoffermyndigheten skall göra (2 § andra stycket brottsskadelagen respektive 2 kap. 3 § skadeståndslagen).

-I några fall har det inte lämnats någon närmare motivering till varför avvikelse skett; företrädesvis har det då rört sig om att högre belopp beslutats.

Avvikelser från prövning gjord av högre instans

I det stora flertalet fall av avvikelser i ersättningsbelopp från de av domstol sakprövade har det rört sig om tingsrättsdomar.

I ett inte obetydligt antal fall har även avvikelser gjorts från av hovrätt sakprövade skadestånd. Det rör sig om 86 beslut, vilket motsvarar 20 % av samtliga beslut genom vilka Brottsoffermyndigheten avvikit från sakprövade skadestånd.

Inte i något fall har avvikelse skett från av Högsta domstolen utdömt skadeståndsbelopp. Det framstår också som självklart mot bakgrund av Högsta domstolens roll som prejudikatsinstans.

Övrigt

För helheten bör nämnas att Brottsoffermyndigheten i vissa fall kan ha grundat sitt beslut på omständigheter som inte har varit kända för domstolen. Det

2005/06:RFR1 BROTTSSKADEERSÄTTNING OCH SKADESTÅND PÅ GRUND AV BROTT

torde i några fall kunna förklara – till synes omotiverade – ändringar i förhållande till domstolen (jfr Brottsoffermyndighetens referatsamling för år 2003 s. 9).

I sammanhanget bör också nämnas att Brottsoffermyndighetens nämnd tidigare år fattat vissa principbeslut som gått ut på att gällande domstolspraxis är gammal och att ersättningsnivåerna för dessa brott generellt bör höjas. Dessa beslut har sedan fått genomslag såväl i Brottsoffermyndighetens egen praxis som i domstolspraxis. Som exempel kan nämnas att Brottsoffermyndigheten i september 1995 beslutade att normalbeloppet för kränkning vid mordförsök skulle höjas från 70 000–75 000 kr till 100 000 kr. Denna nivå, som fortfarande gäller, har Högsta domstolen senare anslutit sig till (NJA 1997 s. 315). Vidare beslutade Brottsoffermyndigheten i juni 1999 att normalersättningen för kränkning vid våldtäkt skulle höjas från 50 000 kr till 75 000 kr. Några nämndbeslut finns också från den undersökta perioden.

Slutligen förtjänar det att åter påpekas att ersättning enligt brottsskadelagen utgör statlig ersättning vid sidan av skadeståndsförhållandet mellan gärningsman och brottsoffer, även om ersättningsbeloppet i stor utsträckning beräknas utifrån samma bestämmelser i skadeståndslagen som tillämpas vid bestämmande av skadestånd på grund av brott. Brottsoffrets rätt till skadestånd från gärningsmannen påverkas inte av att Brottsoffermyndigheten bestämmer brottsskadeersättningen till ett annat belopp än det av domstolen utdömda skadeståndet.

Sammanfattning

Brottsoffermyndigheten avgjorde under den undersökta perioden närmare 10 000 ärenden om brottsskadeersättning. I ca 2 000 av dessa ärenden hade domstol tidigare sakprövat skadeståndsersättning på grund av samma gärning.

Brottsoffermyndigheten har i drygt 400 ärenden (ca 20 % av samtliga ärenden med sakprövade skadestånd) avvikit från domstolens prövning av skadeståndsersättning för sveda och värk respektive kränkning på grund av samma gärning. Det var klart vanligast att ersättningen därvid sattes lägre än det av domstol utdömda skadeståndsbeloppet.

Brottsoffermyndigheten har gjort en annan bedömning avseende ersättningen för sveda och värk i 204 fall (ca 10 % av samtliga ärenden med sakprövade skadestånd).

Beträffande ersättning för kränkning har Brottsoffermyndigheten gjort en annan bedömning än domstol i 276 fall (drygt 13 % av samtliga ärenden med sakprövade skadestånd).

Brottsoffermyndigheten har i ett antal fall avvikit även från av hovrätt sakprövade skadestånd.

2005/06:RFR1

BILAGA

2005/06:RFR1 BILAGA BROTTSSKADEERSÄTTNING OCH SKADESTÅND PÅ GRUND AV BROTT