Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Offentligt sammanträde om Finanspolitiska rådets rapport Svensk finanspolitik 2024

Rapport från riksdagen 2023/24:RFR17

Rapporter från riksdagen 2023/24:RFR17

Finansutskottet FiU

Offentligt sammanträde om Finanspolitiska rådets rapport Svensk finanspolitik 2024

Offentligt sammanträde om Finanspolitiska rådets rapport Svensk finanspolitik 2024

ISSN 1653-0942

ISBN 978-91-7915-103-4

ISBN 978-91-7915-104-1

Riksdagstryckeriet, Stockholm 2024

2023/24:RFR17

Förord

Den 21 maj 2024 höll finansutskottet ett offentligt sammanträde i riksdagen om Finanspolitiska rådets rapport, Svensk finanspolitik 2024, med Finanspolitiska rådets ordförande Lars Heikensten, finansminister Elisabeth Svantesson och riksrevisor Helena Lindberg. I det följande redovisas de uppteckningar som gjordes vid sammanträdet och de bilder som föredragshållarna visade vid sina presentationer.

3

2023/24:RFR17

Innehållsförteckning  
Förord ............................................................................................................. 3
Program .......................................................................................................... 5
Uppteckningar från det offentliga sammanträdet............................................ 6
Bilaga  
Bilder från det offentliga sammanträdet ....................................................... 38

4

2023/24:RFR17

Program

Datum: Tisdagen den 21 maj 2024
Tid: Kl. 9.00–11.00
Plats: Förstakammarsalen
Deltagare: Finanspolitiska rådets ordförande Lars Heikensten
  Finansminister Elisabeth Svantesson
  Riksrevisor Helena Lindberg

Program

Finansutskottets ordförande Edward Riedl (M) inleder utfrågningen

9.00

Finanspolitiska rådets ordförande Lars Heikensten presenterar rapporten

9.15

Riksrevisor Helena Lindberg ger Riksrevisionens syn på rapporten

9.30

Finansminister Elisabeth Svantesson ger regeringens syn på rapporten

9.45–11.00

Frågor från utskottets ledamöter

Finansutskottets vice ordförande Mikael Damberg (S) avslutar utfrågningen

5

2023/24:RFR17

Uppteckningar från det offentliga sammanträdet

Ordföranden: Finansutskottets offentliga sammanträde är öppnat. Jag vill hälsa alla varmt och hjärtligt välkomna till dagens övning. Den första punkten är en öppen utfrågning om Finanspolitiska rådets rapport Svensk finanspolitik 2024. Vi kommer inledningsvis att få höra Finanspolitiska rådets ordförande Lars Heikensten presentera rapporten. Därefter kommer vi att ha möjlighet att lyssna när finansminister Elisabeth Svantesson redogör för regeringens syn på rapporten.

Efter det får vi höra på riksrevisor Helena Lindberg. Detta kommer att vara Helena Lindbergs sista sammanträde med finansutskottet, och det sker i offentligheten. Jag vill passa på att tacka dig och hela Riksrevisionen för det mycket viktiga arbete som ni gör; det är en central del av den svenska demokratin. Du har fullgjort ditt uppdrag med mycket stor skicklighet. Det tackar vi i finansutskottet för.

Slutligen kommer det att finnas möjlighet för finansutskottets ledamöter att ställa frågor och eventuellt komma med synpunkter.

Lars Heikensten, Finanspolitiska rådet: Trevligt att få komma hit! Mig blir ni inte av med på ett tag; jag kommer att fortsätta i ett par år till. Jag tycker att det är särskilt trevligt att få komma hit och föra en dialog baserad på vetenskap och erfarenhet. I den situation som vi är i är det här saker som ifrågasätts mer och mer i den allmänna diskussionen. Då är sådana typer av möten särskilt viktiga.

Rapporten, som en del av er säkert har sett, är på 250 sidor som jag ska försöka ta mig igenom på 15 minuter. Det kommer att bli krävande, men jag kommer inte att göra det genom att prata fort utan genom att försöka välja ut det som är centralt. Jag kommer att säga några ord om det allmänna stabiliseringspolitiska läget, några ord om kommunerna, lite om arbetsmarknaden och slutligen något om klimatpolitiken.

Vi börjar med de övergripande synpunkterna på den ekonomiska politiken. Det vi gör är att granska regeringens politik, framför allt som den formulerades i budgetpropositionen i höstas. Då räknade regeringen med en svag politik. Man valde ändå att bedriva en något åtstramande politik. Hur man ska värdera det är mer komplicerat än vanligt att avgöra i och med att vi hade en hög inflation samtidigt som vi hade en svag efterfrågan. Då involverade en sådan här bedömning också bedömningar av inflationsrisker och av hur Riksbanken kan komma att agera. Det här gör det svårare att låsa fast en bestämd siffra för vad som skulle ha varit rätt eller inte. Det blir väldigt mycket grova bedömningar.

Vår bedömning är att den politik som regeringen bedrev var rimlig. Det var i den här situationen viktigt att inte spä på efterfrågan så mycket att man

6

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

riskerade att få ytterligare räntehöjningar. Det skulle i sin tur kunna skapa risker för den finansiella stabiliteten. Jag kan nämna parentetiskt att den här frågan har att göra lite grann med en fråga som vi berörde för några månader sedan i debatten om förmögenhetsregister; om vi hade bättre koll på hushållens tillgångar och skulder skulle vi kunna göra den här typen av bedömningar bättre, och det skulle vara en stor fördel. En något mer expansiv politik hade troligen också varit möjlig, så det är i den riktningen man skulle ha rört sig om man inte skulle ha gjort exakt vad regeringen har gjort.

Politiken är förenlig med ramverket, som vi brukar skriva, i den meningen att den politik som läggs fram ligger tydligt under utgiftstaket och är i linje med det skuldankare som finns. Det finns en viss avvikelse från överskottsmålet, men den är tillfällig. Avslutningsvis noterar vi precis som vi gjorde i fjol att det finns stora strukturella utmaningar i ekonomin. Skolan, sjukvården och äldreomsorgen är exempel på områden som vi själva har funderat på att försöka göra mer av och belysa bättre. Finanspolitiska rådet har redan belyst skattesystemet och bostadsmarknaden. Där finns det reformförslag på bordet som man skulle kunna ta sig an om man ville. Men som sagt – det sker inte.

Jag ska säga några ord om kommunerna. Det har förts en livlig diskussion om utvecklingen i kommunsektorn, och där har man i ganska hög grad blandat ihop det kortsiktiga och det långsiktiga perspektivet. Om vi börjar med det kortsiktiga perspektivet – de närmaste åren – kan man konstatera att inflationen innebär att kommunernas finanser försämras ganska mycket, för att tala om kommunsektorn i stort. Det är egentligen framför allt regionerna som är berörda av det här. Det handlar om en tillfällig ökning av pensionsskulden. Vi tycker inte att det är rimligt att en sådan ökning framtvingar kraftiga förändringar i verksamheten. Därför tycker vi att tillfälliga underskott i kommunsektorn är motiverade.

Kommunerna ska enligt lagstiftningen ha en god ekonomisk hushållning och möta balanskrav. Det finns någonting som heter resultatutjämningsreserv och som gör det möjligt för dem själva att bygga upp reserver som de kan sätta in när tiderna blir sämre. De har också möjlighet att hänvisa till något som heter synnerliga skäl när det gäller balanskrav och då avvika från dessa. Nu är det dock så att många kommuner och regioner inte har byggt upp tillräckliga reserver. Anledningarna till att man inte har gjort det är en viktig fråga att reflektera över.

Det råder också oklarhet om tolkningen av synnerliga skäl. Olika kommuner har tolkat det olika hårt. Vi har noterat att det i sig kan ha inneburit att det blivit uppsägningar på ställen där det egentligen inte hade behövts, då man har valt en annan tolkning. Till yttermera visso har det blivit en diskussion om huruvida regeringen har anledning att yttra sig i frågan eller ens får göra det. Vi tycker nog egentligen att en diskussion om vad man ska mena med synnerliga skäl är väldigt bra i samhället. Vi har i den meningen ingenting emot det principiellt. Sedan kan det finnas konstitutionella aspekter på detta som behöver redas ut.

7

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  I utredningskvarnarna finns det också andra förslag på hur man skulle
  kunna åstadkomma en konjunkturell utjämning. Det är viktigt att gå till botten
  med det här, för det kan vara så att detta system förefaller bättre än vad det
  faktiskt är.
  På längre sikt finns det tydliga utmaningar för kommunerna. Dem ägnar vi
  oss egentligen åt i väldigt begränsad utsträckning i den här rapporten, men de
  behöver uppmärksammas. De har att göra med den demografiska utvecklingen
  och har i väldigt hög grad att göra med produktivitetsutvecklingen i kommun-
  sektorn. Jag höll på med sådant här för länge sedan, i slutet av 80-talet och i
  början av 90-talet, och jag tycker att det har gått bättre än vad jag hade trott.
  Det förefaller som att produktivitetsutvecklingen och annat har varit bättre än
  vad man hade kunnat räkna med.
  Men det råder inget tvivel om att det finns stora utmaningar. På många
  områden har den offentliga servicen sackat efter de motsvarande privata alter-
  nativ som finns. Vi kan ändå konstatera att statsbidragen har ökat i takt med
  demografi och priser – till och med lite snabbare, som ni kan se på den bild
  jag visar. Det finns ett spår i diskussionen där man säger att de här utgifterna
  just därför att de inte varit indexerade inte ökat i den takt som man skulle vänta
  sig. Det stämmer alltså inte riktigt. Sedan kan man tro – och jag tillhör dem
  som gör det – att man med en indexering skulle ha fått en ännu snabbare ut-
  giftsutveckling. Men då får man fundera över om det är ett skäl för att ändra
  systemet i sig eller om det är ett skäl för att ha en skarpare diskussion i frågan
  och kanske fatta andra politiska beslut än man gjort.
  Vi tycker att det finns argument för att ha en samlad prövning av olika
  uppgifter. Ju mer man binder upp med index av olika slag, desto mindre av en
  sådan samlad prövning har man utrymme för. Man kan ställa sig frågan: Var-
  för inte indexera a-kassan likaväl som man indexerar kommunernas och lands-
  tingens utgifter? Vi har däremot viss sympati för dem som i diskussionen om
  indexering anser att man borde hitta ordningar som gör att kommunerna får
  besked tidigare. Vi refererar i rapporter till att det finns en sådan ordning i till
  exempel Norge, och det kan vara värt att titta på detta. Över huvud taget be-
  höver mer göras när det gäller redovisningen för kommunerna, till exempel så
  att det blir tydligare i budgetpropositionen vad som avser kommuner och vad
  som avser regioner eller så att man lättare kan urskilja vad som är reala ök-
  ningar och vad som bara är ökningar till följd av prisutvecklingen.
  Nu ska jag ge mig in på arbetsmarknaden. Den bild som jag nu visar innehål-
  ler många kurvor, och den svarta avser Sverige. Vi hör tillsammans med Norge
  och Danmark till dem som ligger allra högst vad gäller sysselsättning. Men jag
  tycker på sätt och vis att den lägsta kurvan nästan är lika intressant. Den avser
  utrikes födda i Sverige och ligger på samma nivå som genomsnittet för euro-
  området. Vi har alltså en väldigt hög andel, får man säga, utrikes födda i syssel-
  sättning jämfört med de allra flesta andra länder. Det är ett faktum som kanske
  inte alltid får den uppmärksamhet som det borde.
  Vi har ställt oss frågan vilka orsakerna är till att människor utan att vara
  studenter eller sjuka antingen är arbetslösa eller står utanför arbetskraften. Det

8

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

är ungefär en halv miljon människor som befinner sig i den här situationen. Regeringen lyfter väldigt mycket fram att detta skulle bero på bristande ekonomiska drivkrafter, men det är inte vår bild. Dem av er som är intresserade kan jag rekommendera att läsa igenom det här kapitlet, där vi i lugn och ro resonerar igenom frågan. Jag tycker själv att arbetet var väldigt upplysande för mig när det pågick.

Det finns två grupper där man kan identifiera vad som förefaller vara tydligt bristande ekonomiska incitament. Den ena gruppen är sammanboende barnfamiljer med försörjningsstöd. Det visar sig dock enligt de beräkningar vi gör att det handlar om som mest ungefär 12 000 familjer. Det är knappast den där halva miljon som vi pratar om. Den andra gruppen är de barnfamiljer som har en hög a-kassa. Men den gruppen är sannolikt inte ett stort problem; om man får en hög a-kassa har man varit inne på arbetsmarknaden. Man tillhör inte gruppen som står vid sidan av och som vi är ute efter att nå eller få in på arbetsmarknaden igen.

Här kan man säkert göra mer när det gäller analysen, men det förefaller oss i stället som att problemen huvudsakligen handlar om matchningen på arbetsmarknaden. Det saknas människor i de branscher där det skulle behöva finnas fler människor. Det finns inte tillräckligt många personer med den utbildningsnivå som vi skulle behöva ha. Som ni vet finns det också en viss geografisk spridning. Det skrivs mycket i tidningarna om att det till exempel råder brist på arbetskraft uppe i Västerbotten. Det är förstås en fråga, men den är kvantitativt inte betydelsefull i det här sammanhanget.

Sedan menar vi också att det finns ett problem med att det finns människor som har en så låg utbildningsnivå i största allmänhet och så bristande erfarenhet av ett samhälle av vår typ att de inte kommer in på arbetsmarknaden ens till de allra lägsta lönerna. Här handlar det om att hitta olika sätt att subventionera arbetskraften för att få den att komma in. Jag ska strax återkomma till det.

Den här bilden visar bara väldigt enkelt hur antalet lediga jobb ser ut i vårdsektorn och it-sektorn och för pedagogik, lärare. Den visar exempelvis att andelen arbetssökande är betydligt lägre än andelen lediga jobb. När det gäller restaurang, kontor och kundservice ser det ut på motsatt sätt. Det här ger bara en ögonblicksbild av matchningsproblematiken som jag var inne på.

Då är frågan vad man kan dra för slutsatser för politiken av detta. Ja, regeringen lyfter fram jobbskatteavdrag och bidragstak. Vår bedömning är att det är åtgärder som inte har så stor effekt på sysselsättningen.

Bidragstaket som jag var inne på alldeles nyss har vi räknat på underifrån och funnit att det är väldigt små grupper som förefaller vara berörda av detta. Det hindrar förstås inte att det finns anledning att göra klar den utredning som pågår. Ser man möjligheter att göra förändringar, och vi resonerar om en del som kan göras, är det bra. Men det kommer inte att lösa de stora frågorna.

När det gäller jobbskatteavdraget redovisar regeringen bedömningar av dess effekter. Vi ifrågasätter om de bedömningarna är så bra. Det har att göra med rätt tekniska saker – vad man använder för modeller när man skattar effekterna och så vidare.

9

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  Rent allmänt kan man väl konstatera att den bild vi får när vi tittar på de
  här frågorna är att det har skett väldigt stora förändringar i drivkrafter, så det
  är verkligen inte så att betoning av drivkrafterna när det gäller att få människor
  i arbete skulle ha varit felaktigt tidigare. Tvärtom, och det har gjorts väldigt
  mycket under de senaste 30 åren när det gäller både a-kassornas konstruktion
  och generositeten i de systemen, sjukförsäkringen och flera omgångar av jobb-
  skatteavdrag. Det har förändrat den här bilden ganska rejält, och det är svårt
  att inte ha uppfattningen att det där har spelat en roll.
  Men det är samtidigt vår bedömning att det inte är där vi befinner oss nu.
  Nu befinner oss i en annan situation, och det vi då resonerar om är att det borde
  vara önskvärt med betydligt utbyggd gymnasial yrkesutbildning. Det finns
  olika skäl till att en sådan inte kommer till stånd. Det har att göra med Arbets-
  förmedlingens regelverk och att det har funnits en ovilja att ta risker och du-
  plicera och göra samma typ av utbildningar i både arbetsmarknadsutbildnings-
  systemen och de kommunala systemen.
  En hel del har fördröjts av överklaganden när det gäller upphandlingar, och
  det får man säga är oacceptabelt i längden. Kan man inte lösa det problemet
  får man hitta någon annan ordning. Då får man erbjuda utbildningar i offentlig
  regi i stället. Men det rimliga är till att börja med att se till att man hittar en
  lösning på det här. Att år efter år notera att myndigheterna säger att det här är
  en följd av att det fungerar illa med upphandlingar, så kan man inte ha det.
  Jag nämnde tidigare det här med subventionerade anställningar. En möj-
  lighet är att man förutom att subventionera anställningen låter dem som är helt
  nya på arbetsmarknaden fortsätta att vara anställda av staten enligt någon ord-
  ning. På det sättet lyfter man av företagen en risk och kan kanske få dem att
  våga pröva att anställa. Resultaten förefaller ju vara relativt goda av subven-
  tionerade anställningar.
  Vi argumenterar också starkt för mer intensiv offentlig arbetsförmedling.
  Jag tittar på området lite snett utifrån, för jag har inte varit inne så mycket
  i arbetsmarknadsfrågor de sista decennierna, men mitt intryck är att det är ett
  område där det har experimenterats ganska friskt och där man i betydligt större
  utsträckning än man har gjort hade kunnat använda sig av forskning och be-
  prövad erfarenhet för att nå bättre resultat. Det säger alltså jag som kommer
  lite utifrån. Men området förefaller definitivt vara moget för en bredare …
  Ordföranden: Jag vill inte vara den tråkige i rummet, men det är min uppgift.
  Tiden är för en liten stund sedan ute, så jag måste be dig att gå in för landning.
  Det är väldigt intressant, det du redogör för, men börja ta oss in för landning,
  tack!
  Lars Heikensten, Finanspolitiska rådet: Det ska jag göra. Det gör jag med klimat-
  frågan, och jag kan fatta mig ganska kort.
  Utsläppen måste begränsas. För det behövs en strategi. Den strategi som
  regeringen har för det här området hänger inte ihop. Ett antal åtgärder vidtas

10

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

som går i precis motsatt riktning mot vad som skulle behövas, och det innebär att omställningen blir dyrare för alla.

Mer specifikt är det ju så att hushåll med små marginaler får särskilda problem i ett sådant sammanhang. De kan ha svårare att gardera sig för ryckighet i politiken.

Den sista bilden handlar om det här med klimatomställningen. Regeringen säger då att hushåll och verksamheter inte ska påverkas negativt, men det är helt enkelt inte möjligt. De kommer att göra det, och att driva den tesen riskerar att hämma omställningen och skapa missnöje framöver.

En bättre strategi vore att tala om vad som behöver göras, peka ut det som behöver göras och sedan rikta stöd av olika slag till dem som verkligen behöver det mest. Det är klart att det finns människor i samhället som kommer att drabbas. Det handlar om låginkomsttagare och bilister i glesbygd och olika snitt av dessa grupper. Men det är möjligt att göra en hel del på det här området och komma åt det som verkligen är problematiskt utan särskilt stora kostnader.

Avslutningsvis konstaterar vi att här finns det verkligen behov av ledarskap. Man behöver förklara och försvara politiken för att nå acceptans. Det går inte att anpassa politiken efter vad som just nu är accepterat; det kommer att leda till den här typen av spänningar i politiken.

Ordföranden: Tack så mycket!

Då är det dags för riksrevisor Helena Lindberg att ge sin syn på rapporten.

Helena Lindberg, Riksrevisionen: Herr ordförande! Tack för de fina orden om Riksrevisionen! Jag vill också rikta ett stort tack till finansutskottet för inbjudan och för möjligheten att kommentera Finanspolitiska rådets rapport Svensk finanspolitik 2024.

Att jag och Riksrevisionen blir inbjudna hit till utskottet för att kommentera rådets rapport – för tredje året i rad, dessutom – beror till stor del, gissar jag, på att Riksrevisionen precis som Finanspolitiska rådet brukar granska tilllämpningen av det finanspolitiska ramverket i de ekonomiska propositionerna.

Jag tänkte inleda med att säga några ord om just tillämpningen av det finanspolitiska ramverket innan jag gör några nedslag och några reflektioner i andra frågor som tas upp i rapporten.

Egentligen vill jag främst understryka att Finanspolitiska rådet i stort sett gör samma bedömning av regeringens tillämpning av det finanspolitiska ramverket som Riksrevisionen gjorde i sin rapport som publicerades i december förra året avseende samma budgetproposition och samma politikförslag.

Finanspolitiska rådet, hörde vi Lars Heikensten säga här, anför att den ekonomiska politiken har varit rimligt utformad mot bakgrund av konjunkturläget, inflationen och det finanspolitiska ramverket.

Det är faktiskt samma bedömning som vi gjorde. Vi fann att finanspolitikens utformning i budgeten inte stod i strid med det finanspolitiska ramverket.

11

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  Det är för övrigt inte så att ramverket ger så värst exakt svar på lämplig
  finanspolitisk inriktning. Det handlar kanske mer om ett lämpligt och rimligt
  spann. Den finanspolitiska inriktningen i budgetpropositionen var inom det
  spannet. Som ni i rådet också har skrivit om hade nog en något mer expansiv
  budget också varit ”inom spannet”. Men på det stora hela var finanspolitiken
  som sagt i stort sett välavvägd i relation till det som det finanspolitiska ram-
  verket stipulerar, så vi har samma bild av detta.
  Vad gäller utgiftstaket brukar Riksrevisionen jämfört med Finanspolitiska
  rådet ofta inta en något tuffare roll. Till exempel har vi tidigare riktat kritik,
  ganska stark kritik, mot att utgiftstaken satts omotiverat högt – även med hän-
  syn till de allra värsta riskscenarier som presenterats till exempel under pan-
  demiåren. Där har Finanspolitiska rådet i tidigare årsrapporter varit lite mju-
  kare i sin kritik jämfört med oss på Riksrevisionen.
  I sak, åtminstone den här gången, tror jag dock att vi gör samma bedöm-
  ning. Nivåerna på föreslagna utgiftstak behöver motiveras bättre. Hur förhåller
  sig de föreslagna utgiftstaken till utsikterna att nå överskottsmålet? Hur hänger
  utgiftstaken ihop med ambitionen vad gäller skattepolitiken med mera? Det
  här har vi återkommande tjatat lite om i många år, faktiskt. Det är alldeles
  utmärkt att Finanspolitiska rådet också gör det, tycker jag som riksrevisor.
  Strukturellt sparande och framför allt regeringens byte av metod för hur
  man beräknar det strukturella sparandet ägnas tio sidor i rapporten. Utan att
  här gå in på några detaljer vill jag framföra att jag tycker att det är bra att ni
  försöker bena i detta – ganska ordentligt, faktiskt. Vi har också benat i det och
  gjort det på djupet. Egentligen är det förstås regeringen som borde ha gjort det
  här arbetet, inte Riksrevisionen eller Finanspolitiska rådet.
  Det strukturella sparandet är ju den post som överskottsmålet utvärderas
  mot. Hur man beräknar det strukturella sparandet avgör därför exempelvis ut-
  rymmet för reformer.
  Det var därför vi tyckte att det var djupt otillfredsställande att vi i vår
  granskning av budgetpropositionen 2023 – alltså inte 2024 års budgetpropo-
  sition – fann att man hade ändrat beräkningsmetod eller definition, rentav, utan
  att berätta detta med en enda mening i det flerhundrasidiga budgetdokumentet.
  Metodbytet betydde, allt annat lika, att reformutrymmet 2023 blev drygt
  40 miljarder kronor mindre än det skulle ha blivit om man hade använt den
  tidigare metoden.
  Riksrevisionen skrev om det här, Finanspolitiska rådet likaså. Sedan dess
  har den nya metoden beskrivits eller omnämnts i viss mån i de ekonomiska
  propositionerna, men vi liksom ni i rådet tycker att det borde kunna presenteras
  betydligt fler och utförligare analyser och konsekvensanalyser från regering-
  ens sida. Här har vi samsyn, Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet.
  Det går på den korta tid jag har inte att kommentera hela rapporten, så jag
  hoppar från kapitel 2 till kapitel 3.3, som jag fann synnerligen intressant. Det
  gäller statsbidragen till kommunerna.
  Jag tänkte att jag här kan passa på att berätta att vi på Riksrevisionen nyli-
  gen har inlett en granskning av tillfälliga generella statsbidrag som finans-

12

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

politisk krisåtgärd. Ett exempel är stöden som riktades till kommunerna under pandemiåren.

Det är dock inte det som ni har tittat på, utan ni har granskat statsbidragen mer generellt och under en längre period. Jag tycker att det är intressant och viktigt att ni visar att statsbidragen har ökat mer än kommunernas egna skatteintäkter och att statens bidrag till kommunsektorns finansiering på så sätt har ökat något över tid.

Det är sannerligen inte det intryck som man får om man lyssnar på högljudda röster i den allmänna debatten. I den allmänna debatten framförs även, som ni också skriver om, inte sällan krav på att statsbidragen måste indexeras så att förutsebarheten för kommunerna ökar etcetera.

Vi på Riksrevisionen har i olika sammanhang, bland annat i remissvar, pekat på riskerna för att en indexering av de generella statsbidragen skulle bli kostnadsdrivande. Idén med indexerade statsbidrag är inte ny på något sätt. Före omläggningen av budgetprocessen på 1990-talet var statsbidragen till kommunerna faktiskt indexerade.

Det finns anledning att påminna sig här om varför man valde att upphöra med indexeringen av statsbidragen när man reformerade budgetprocessen. Systemet med indexering av statsbidrag ansågs faktiskt vara en bidragande orsak till själva krisen i statsfinanserna.

Nu är statsfinanserna strukturellt starkare, men varför göra om misstaget med indexerade statsbidrag? Och varför skulle de vara kostnadsdrivande? Jag tror att skälet till detta är precis det som ni skriver i er rapport. Man kan läsa det på sidan 99 och 100, nämligen att det finns ett behov från politiskt håll att genomföra aktiva beslut och ge ökade medel till kommunerna även om statsbidragen är indexerade. Då blir det som ni skriver i er rapport: ”En indexering skulle således inte ersätta årliga beslut om statsbidrag men däremot höja startpunkten för diskussionerna om behovet av statsbidrag.”

Därtill skulle en indexering av statsbidragen medföra att stora delar av det som kallas för reformutrymmet försvinner. Det är avsaknaden av indexering av statsbidragen, och många andra bidrag också för den delen, som genererar reformutrymme och skapar möjlighet till prioriteringar mellan olika slags utgifter eller genomförandet av reformer på skattesidan. Om man på förhand indexerar statsbidragen till kommunerna minskar alltså möjligheten att föra en aktiv politik på andra politikområden dramatiskt.

Det finns ett inbyggt produktivitetskrav i den statliga sektorn via det så kallade PLO-systemet, pris- och löneomräkningssystemet, som ni alla känner till. Vi på Riksrevisionen har för övrigt granskat PLO-systemet, och det fungerar väl i enlighet med dess syften.

Att indexera statsbidragen till kommunerna vore att bygga in ett antiproduktivitetskrav i statens kravbild visavi den kommunala sektorn, vilket jag tror skulle vara väldigt olyckligt. Staten bör sträva efter hög effektivitet i all sin verksamhet, inklusive bidragsgivningen till kommunerna. Undvik alltså indexering av statsbidragen! Jag noterar att Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet står i samma ringhörna också i denna fråga.

13

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  Det är som sagt inte första gången jag står här och kommenterar rådets
  årliga rapport. Jag har läst några årliga rapporter från rådet nu, och mitt intryck
  är att klimatpolitiken tar allt större utrymme i rapporterna och att ni ägnar
  mycket tid och kraft åt att fundera över och analysera olika frågor relaterade
  till detta.
  För något år sedan handlade det om behovet av justeringar av målnivån på
  överskottsmålet i relation till klimatpolitiken, och denna gång ligger fokus på
  kompensatoriska åtgärder riktade mot hushåll och företag. Jag har inga syn-
  punkter eller kommentarer om denna detaljnivå, men jag undrar ändå hur för-
  delningen av arbetsuppgifter ser ut mellan Klimatpolitiska rådet och Finans-
  politiska rådet eftersom ni uttrycker er kring betydelsen av att nå klimatmålen
  med mera.
  Kanske är detta en frågeställning som finansministern vill resonera lite
  kring, om det finns skäl att se över styrningen för dessa båda råd – Finanspo-
  litiska rådet och Klimatpolitiska rådet – kanske i riktning mot tydliggörande,
  ifall det är påkallat eller om det uppfattas som att det kan bli en sammanbland-
  ning av arbetsuppgifterna mellan råden, alternativt att regeringen ser vinster
  med ett utökat samarbete mellan råden eller om det kanske rent av skulle vara
  idé att slå ihop dem.
  Jag har i och för sig främst blivit ombedd att kommentera rådets rapport,
  men jag har någon minut kvar. Nu när jag har kommit in på organisatoriska
  frågor skulle jag vilja passa på att säga några ord om frågan huruvida Finans-
  politiska rådet ska vara en myndighet under riksdagen eller under regeringen.
  Frågan kommer upp ibland, nu senast i Långtidsutredningen 2023. Vi har pre-
  cis lämnat ett yttrande över Långtidsutredningen, och då kan jag här i kamma-
  ren passa på att ge min och Riksrevisionens syn på frågan.
  Enligt vår bedömning finns det inget behov av ytterligare gransknings-
  funktioner under riksdagen. Det uppdraget har vi på Riksrevisionen. Utifrån
  en riskbedömning som lämnas i myndighetens årliga granskningsplan har
  Riksrevisionen återkommande valt att granska regeringens tillämpning av det
  finanspolitiska ramverket och angränsande ämnen sedan 2006. Riksrevisionen
  granskar också den årsredovisning för staten som regeringen lämnar till riks-
  dagen.
  Jag tror jag stannar där, herr ordförande, och tackar för möjligheten att
  lämna dessa kommentarer.
  Ordföranden: Där sparade vi in två minuter i talartid, så Riksrevisionen är
  fortsatt effektiv. Med detta lämnar jag ordet till finansminister Elisabeth Svan-
  tesson, som får ge regeringens syn på rapporten.
  Finansminister Elisabeth Svantesson (M): Herr ordförande! Jag vill först börja
  med att tacka Finanspolitiska rådet. Jag tror att i princip hela rådet är här. Stort
  tack för rapporten! Stort tack också för kommentarerna från Lars Heikensten

14

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

och Helena Lindberg! Jag tackar också för att utskottet återigen ordnar denna utfrågning.

Det finns nog få saker som är så viktiga som att vi ibland stannar till och reflekterar över och utvärderar den politik som förs och att vi också har en diskussion som är konstruktiv och leder framåt. Jag har uppskattat att läsa rapporten, och jag uppskattar mycket att vara här.

Jag tänker ta upp några olika saker, först något kort eller i alla fall övergripande om den miljö som vi i Sverige och andra länder nu har haft. Då menar jag den ekonomiska miljö men också den politiska miljö som både Sverige och andra länder har att hantera och som också finanspolitiken då har att hantera. Jag ska säga något om de utgångspunkter som regeringen hade när vi lade fram budgetpropositionen för i år, 2024, utifrån den ekonomiska miljö och den situation som rådde då. Slutligen ska jag kommentera några saker i rapporten.

Under Finanspolitiska rådets tid har det kanske aldrig varit så viktigt som nu att verkligen utvärdera och vända och vrida på den ekonomiska politiken. Om vi backar tillbaka några år ser vi att det både under den förra och under den nuvarande regeringen, från 2020 fram till i dag, har hänt otroligt mycket. Vi har haft en pandemi. Vi har ett krig i vårt närområde som vi själva också är engagerade i. Vi har haft stora utmaningar med energipriser. I Sverige har vi stora utmaningar med gängkriminalitet som tar sig in överallt i kommuner och i det offentliga och som också ställer till väldigt mycket skada för enskilda individer.

Allt detta har Sverige och svenska politiker att hantera, men det har också många andra länder. Det finns väldigt mycket att utvärdera, fördjupa, diskutera och dra lärdomar av inför framtiden. När inflationen smällde till 2021 blev det en chock för många. Om man var i 40-årsåldern hade man levt hela sitt vuxna liv utan att ha behövt fundera så mycket på vad en hög inflationsmiljö gör. Sedan blev detta smärtsamt påtagligt för många.

Nu är vi dessutom i en situation där vi, en enig riksdag, bygger ett starkt försvar för att klara de stora säkerhetsutmaningar och problem som vi ser i omvärlden. Allt detta har finanspolitiken och politiken att hantera.

Jag styr inte Finanspolitiska rådet, men om jag hade fått önska något skulle det vara ett kapitel till. Jag tror att alla åtta partier tycker att det hade varit intressant att fördjupa sig i just det jag nu har sagt – att bedriva finanspolitik i en miljö med hög inflation, det rådande säkerhetsläget, brottslighet och lågkonjunktur. Där finns något som jag hoppas att rådet och andra forskare vill fördjupa sig i framöver, för det kommer att vara viktigt både för oss som är aktiva nu och för dem som är aktiva i framtiden.

Jag ska säga något om det läge vi befann oss i när vi presenterade budgetpropositionen för i år. Förutom det jag nu har nämnt såg vi ett otroligt tryck på grund av inflationen i exempelvis regioner och kommuner. Hushållen pressades väldigt hårt, och vi var som jag tidigare sa överens om att fortsätta att bygga och stärka vårt försvar, precis som vi bygger ut rättsväsendet och polisen. Bara utbyggnaden av kriminalvården och fängelser kommer att kosta stora belopp.

15

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  Allt detta sammantaget är där vi verkar just nu, både riksdag och regering.
  I höstas, i augusti, september 2023, när budgeten diskuterades och förhandlades
  var det mycket viktigt för mig och hela regeringen att se till att vi fortsatt driver
  en politik som inte eldar på inflationen.
  Det var på många sätt A och O därför att vi vet att roten till många av de
  utmaningar och ekonomiska problem som Sverige har och hade är just infla-
  tionen. Jag är glad att Finanspolitiska rådet har samma bild – att det i den
  bemärkelsen är en väl avvägd budget – för vi ser nu att inflationen har kommit
  ned och att det som många har gjort tillsammans faktiskt har haft effekt.
  Trots detta var det viktigt för oss att kunna prioritera i denna miljö utan att
  ha en expansiv budget i en lågkonjunktur, som man normalt skulle ha, och
  ändå se till att allt det jag nämnde fick de resurser som behövdes. Jag är glad
  att vi kunde prioritera det, också genom omprioriteringar – det ska sägas – för
  vi menar att det gäller att fokusera på det som är allra viktigast.
  Vi lade 40 procent av reformutrymmet på regioner och kommuner. Vi
  stärkte hushållen med en skattesänkning för pensionärer och dem som arbetar.
  Man ska komma ihåg att vanliga hushåll har tappat köpkraft och att andra hus-
  håll som har låga ersättningar och som lever i en väldigt tuff miljö med höga
  priser skulle kompenseras. Våra indexerade system fungerar så. Det är också
  ett spännande kapitel för framtiden – de indexeringar som det inte pratades så
  mycket om förut.
  Vi sänkte därför skatten, vilket var strukturellt rätt och kommer att stärka
  köpkraften för de hushåll som inte på något sätt kompenserats. Detta kunde vi
  göra utan att ha en expansiv budget. Det var utgångsläget. Jag är glad över att
  den budget som jag i höstas lämnade till riksdagen har en majoritet bakom sig,
  i ett läge som i övrigt kanske är instabilt, men också – framför allt – över att
  vi lyckades prioritera det som vi menar är viktigt.
  Jag ska också göra några nedslag, då jag har några minuter kvar. I denna
  miljö la vi fram budgeten för att i ett tufft läge kunna dämpa inflationen men
  ändå prioritera det som var allra viktigast. Jag vill säga en sak till om hushållen.
  Det handlar både om skattesänkningar men också, såklart, om de mest utsatta.
  Där hade vi ett förhöjt och förlängt bostadsbidrag, som vi vet är väldigt träff-
  säkert för dem som har det tufft.
  Vi förändrade också reduktionsplikten. Det påverkade inte budgeten på det
  sättet men gjorde ändå något för de personer som fanns i den höga inflations-
  miljön. För en undersköterska som jobbar deltid, som tjänar 26 000 och som
  måste pendla till jobbet är det klart att det gör en viss skillnad.
  Nu lämnar jag våra utgångspunkter. Jag ska bara säga något kort om några
  delar i rapporten, som jag för övrigt tycker är väldigt bra. Det första handlar
  om arbetsmarknad. Det är såklart en fröjd att läsa om arbetsmarknadsfrågor.
  Regeringen är engagerad i just de frågorna. Där vill jag bara säga några saker.
  Vi presenterade ett självförsörjningsmått i vårpropositionen. Vi har jobbat
  ganska länge med detta på Finansdepartementet, för att få ett mått som blir ett
  komplement till sysselsättningsstatistiken så att vi kan följa år från år och se

16

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

hur många som är självförsörjda. Det handlar egentligen om när man är etablerad på arbetsmarknaden.

Vi landade i en nivå på tre prisbasbelopp, alltså drygt 19 000 eller drygt 15 000 efter skatt. Då kan man sägas vara etablerad och kunna försörja sig själv. Vi vet att det är många som lever på lägre ersättningar, men vi menar att det ändå är en bra nivå för att veta om man är etablerad.

Det är fortfarande väldigt många människor som inte är etablerade. Att man är sysselsatt en timme eller tio timmar i veckan betyder inte att man kan försörja sig själv. Detta mått kommer vi att fortsätta att använda. Jag tror att det är viktigt även när det gäller vilka insatser som ska sättas in.

När det gäller politiken här är det inte så att ekonomiska drivkrafter är den enda bild som vi målar upp. Det är tre saker som jag alltid nämner, mer eller mindre: ekonomiska drivkrafter, utbildning men också hjälp och stöd att komma i arbete för den som behöver det.

När det gäller ekonomiska drivkrafter är det fortfarande ett faktum att Sverige har rätt höga skatter på arbete i förhållande till många andra länder. Det handlar inte bara om skatt utan också om bidrag och ersättningar.

Vi arbetar med en bidragsreform i tre delar. Den ena handlar om kvalificering till välfärden, den andra handlar om att vara heltidsaktiv innan man får ett stöd och den tredje handlar om någon form av bidragstak, som är ett begrepp för att det alltid ska löna sig att jobba. Detta arbetar vi med.

Jag menar att oavsett om det är 10 000, 20 000 eller 30 000 familjer som berörs av bidragstaksdelen, som Lars nämnde, är det mycket bredare än så – det är också en fråga om moral. Det ska alltid löna sig att jobba. Den som bor granne med den familj som inte arbetar och som har höga nivåer ska veta att

vigör allt vi kan för att de ska komma i jobb och att de gör allt de kan för att komma i jobb.

Slutligen vill jag nämna två saker om kommuner och regioner. Denna fråga lever i både debatten och, framför allt, i verkligheten. Det har varit otroligt tuffa år, särskilt för regionerna, där vi vet att pensionskostnaderna är det främsta skälet till att det är så tufft. Pensionskostnaderna har ökat med 30 miljarder på två år, i stora drag beroende på inflationen.

Utifrån det läge vi hade i augusti, med de data och det vi hade då, gjorde

vibedömningen att 16 miljarder skulle vara en bra grund. Regioner och kommuner är i grunden själva ansvariga för sin verksamhet och tar också in skatt. Sedan kom nya uppgifter av teknisk karaktär under senhösten då vi såg att fler kom att omfattas av de olika pensionstilläggen och pensionssystemet, vilket gjorde att kostnaderna för regionerna ökade ytterligare. Därför sköt vi till 6 miljarder ytterligare i vårbudgeten och vårändringsbudgeten.

Slutligen, när det gäller strukturreformer, älskar jag strukturella reformer. Det är intressant att man kan ha olika begrepp för vad strukturella reformer är. Den miljö vi har haft och som vi nu delvis verkar lämna bakom oss, det vill säga en miljö med hög inflation, har gett vissa begränsningar. Att sänka skatten på arbete ger dock fortfarande effekter. Även om det inte är samma effekter

17

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  som vi hade 2006 är det effekter. Det handlar både om att stärka hushållens
  köpkraft och om strukturella effekter.
  I våra budgetar såg vi till att exempelvis utöka platserna på ingenjörsut-
  bildningar och förlänga Äldreomsorgslyftet och annat som är viktigt för kom-
  petensförsörjningen. Vi jobbar nu också med förbättringar för småföretag och
  fåmansbolag, vilket kommer att bli viktigt. Den bidragsreform som jag just
  nämnde är trots allt en strukturreform vare sig man gillar den eller inte.
  Vi fortsätter att satsa på skolan med speciallärare och andra delar, så jag
  tycker inte att vi har glömt bort strukturreformer. Men jag håller helt med om
  att det behövs mycket mer. Jag ser fram emot att kunna jobba med just detta
  under åren som kommer, för jag vill att Sverige på alla sätt ska bli både tryg-
  gare och rikare, som jag brukar säga.
  Det handlar också om individer. De som står utanför arbetsmarknaden ska
  kunna komma in och rustas, och de som finns på arbetsmarknaden ska kunna
  jobba vidare, utvecklas och tillsammans bidra till allt vi har gemensamt, det
  vill säga välfärden, men också se till att försvar och rättsväsen kan fortsätta att
  ha resurser framöver.
  Tack för rapporten! Jag antar att vi kommer att hinna prata om många fler
  frågor här under frågestunden.
  Ordföranden: Utan att politisera här vid podiet kan jag säga att regeringen var
  ännu mer effektiv än Riksrevisionen, som i sin tur var mer effektiv än Finans-
  politiska rådet vad gäller att hushålla med tiden här framme. Stort tack för
  detta!
  Nu kommer vi att ge finansutskottets ledamöter möjlighet att ställa frågor
  och komma med synpunkter. Vi kommer att göra detta tre och tre i partiernas
  storleksordning, och därför får jag be er här framme att skriva upp frågorna så
  att ni kommer ihåg vad det är ni vill svara på. Sedan kommer vi att gå laget
  runt efter varje sådant stopp.
  Mikael Damberg (S): Ordförande! Tack, Finanspolitiska rådet – återigen – för
  en intressant rapport! Den lämnar mycket utrymme för nya tankar och reflek-
  tioner.
  Jag vill börja med att säga till finansministern att det finns en fråga där vi
  verkar vara överens. Det vore spännande att utvärdera de senaste årens kost-
  nadskris, vilka åtgärder som gav effekt och vilken effekt vi fick, eftersom Sve-
  rige de facto har haft högre inflation än våra grannländer och vi fortfarande
  har bland de lägsta tillväxttakterna i EU. Det finns dessutom många grupper
  som har det tufft ekonomiskt, och man kan fundera på fördelningspolitiken
  under en sådan kostnadskris. Där är vi överens. Det vore spännande med mer
  utvärdering av detta framöver.
  När det gäller Finanspolitiska rådets kritik av regeringen är det ganska
  spännande att notera att man är kritisk till politikens inriktning. Det handlar

18

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

inte om enskilda förslag utan om huruvida inriktningen är rätt eller fel och om hur regeringen väljer att prioritera.

När det gäller välfärden och sjukvårdsfrågan menar man att det hade varit rimligt med mer resurser till sjukvårdsregionerna eftersom vi nu har stora underskott där som leder till en nationell sjukvårdskris. Vi har sysselsättningspolitiken där man är kritisk mot regeringens inriktning, och vi har den obefintliga klimatpolitiken.

Jag vill stanna upp och ställa två frågor, en till regeringen och en till Fi- nanspolitiska rådet kopplat till sjukvårdsfrågorna.

Vi socialdemokrater har under hela kostnadskrisen sagt att det kommer att bli stora problem i svensk sjukvård givet de förutsättningar som vi känner till och som finansministern har redogjort för – att kostnaderna sticker iväg för sjukvården runt om i Sverige med den höga inflationen. Vi visste att det skulle hända. Då bör man prioritera att inte framkalla en nationell sjukvårdskris som leder till besparingar och varsel runt om i Sverige.

Den politiska diskussionen har mest handlat om att statsministern lovade att ingen skulle sägas upp från svensk sjukvård, men sedan blev det inte så. Finanspolitiska rådet säger att det hade varit rimligt att ge sjukvårdsregionerna mer resurser under kostnadskrisen. Vad blir reflektionen nu efteråt från finansministern – delar finansministern den bilden, givet verkligheten? Inte ens de tillfälliga statsbidrag som sent omsider gavs till regionerna hade ju någon som helst effekt.

Inga varsel drogs tillbaka, och inga besparingsprogram i regionerna, oavsett politisk ledning, drogs tillbaka efter beskedet. Detta säger något om att inriktningen på politiken inte gav det utfall som jag antar att regeringen hade önskat sig.

Nu går jag över till Finanspolitiska rådet. Jag tycker att ni skriver spännande om planeringsförutsättningar. Min bild är att regionpolitiker inte är dumma. De måste planera utifrån den verklighet de har i dag men också den verklighet som de tror kommer nästa år.

Givet att det nu igen blev väldigt sena besked om att det skulle komma ytterligare några miljarder gav det ingen effekt på verksamheten där ute. Det blev bara något mindre underskott i sjukvårdsregionerna men ingen effekt i verksamheterna i sjukvården. Det kan väl inte ha varit poängen med den här övningen?

Vad menas med planeringsförutsättningar? Betyder det att regeringen ska ge ett besked om budgeten redan på vårkanten varje år? Eller behöver man, under en kostnadskris som denna, planeringsförutsättningar för nästa år för att kunna veta om de icke-uppsägningar som man kanske väljer att göra i sjukvårdsregionen inte behöver dras tillbaka nästa år? Då blir det ju helt bakvänt, och det är detta som har lett till att vi fortfarande har en nationell sjukvårdskris, trots att regeringen till slut lade några miljarder extra på sjukvården.

19

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  Kent Kumpula (SD): Många mediehus har tolkat Finanspolitiska rådets rapport
  för 2024 på ett sätt som ger läsaren bilden att man har sågat regeringens politik
  vid fotknölarna. Det har använts beskrivningar som denna, från Aftonbladet:
  ”Skulle Ulf Kristersson vara en gymnasieelev på väg att ta studenten hade fes-
  ten om ett par veckor behövts ställas in.”
  Man kan också läsa att det ser ut som att regeringen vill straffa arbetslösa
  av principskäl, vilket låter väldigt anmärkningsvärt, särskilt som Lars Hei-
  kenstens presentation under dagen hade en rubrik som löd ”Sverige har en i
  huvudsak väl fungerande arbetsmarknad med hög sysselsättning”.
  Att tolka regeringens agerande som så fullständigt misslyckat att den får
  underkänt i alla ämnen och inte ens skulle klara av en gymnasieexamen är en
  tolkning som jag och många andra har svårt att hitta stöd för i rapporten. Detta
  leder till funderingar.
  Hur kan det komma sig att medierna har den bilden eller i alla fall skriver
  som om de hade fått den bilden av Finanspolitiska rådets rapport? Kan det vara
  så att etablerade mediehus, till exempel Aftonbladet, medvetet rapporterar på
  ett överdrivet vinklat sätt för att på så sätt sprida desinformation i stället för att
  göra en seriös bedömning av rapporten?
  Kan det vara så att vi har stora etablerade mediekanaler som på det här
  sättet agerar som en trollfabrik för att medvetet smutskasta regeringen genom
  att övertolka och feltolka rapporten?
  Jag undrar ifall det är någon – finansministern eller ordföranden för Fi-
  nanspolitiska rådet – som kan hitta dessa fullständiga sågningar av regeringens
  politik i rapporten? Jag kan inte hitta dem. Kan det vara så att det bara är ett
  sätt för medierna att försöka trolla med rapporten?
  Jan Ericson (M): Jag tänkte prata lite om kommunsektorn och kommunsek-
  torns ekonomi. Kommunerna och regionerna är en viktig del av basen för
  svensk välfärd, och tillskotten till denna sektor har varit en av regeringens absolut
  största satsningar flera år i rad.
  Vi vet att vissa kommuner och regioner har valt att göra nedskärningar och
  personalminskningar, ibland kombinerat med skattehöjningar, trots historiskt
  stora tillskott från regering och riksdag.
  I rapporten resonerar Finanspolitiska rådet kring att kostnadsökningarna
  till följd av en tillfällig kraftig inflationsuppgång är just tillfälliga och främst
  avser pensionskostnader. Dessutom påpekar man att läget beräknas återgå till
  det normala igen 2025.
  Rådet skriver att det enligt rådets mening inte är rimligt att en stor men
  tillfällig effekt leder till neddragningar i verksamheten eller medför skattehöj-
  ningar. I stället menar man att kommuner och regioner i första hand borde ha
  använt resultatutjämningsfonder, om de hade sådana, och att de i andra hand
  kunde ha åberopat synnerliga skäl för att underbalansera budgeten ett enskilt
  år. Man påpekar att kommuner och regioner själva bedömer när synnerliga
  skäl är tillämpliga.

20

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

Rådet för också ett resonemang kring regeringens möjligheter att rekommendera kommuner och regioner att åberopa synnerliga skäl och påpekar att det finns konstitutionella skäl för regeringen att vara försiktig med att kommentera hur kommunallagen bör tolkas i specifika fall. Samtidigt säger rådet att det hade varit önskvärt med tydligare vägledning till kommunsektorn i denna fråga.

Jag har tre frågor, främst till Finanspolitiska rådet men också delvis till Riksrevisionen.

För det första: Anser Finanspolitiska rådet att vissa kommuner och regioner har gjort nedskärningar i verksamheten eller höjt skatter helt i onödan?

För det andra: Anser rådet att det behövs riktlinjer för hur tydlig en regering kan och bör vara när det gäller att ge kommuner och regioner vägledning om hur kommunallagen bör tolkas och tillämpas i speciella situationer? Där skulle jag också vilja fråga Riksrevisionen hur de ser på frågan om balansen mellan vad regeringen får göra och vad den bör göra.

För det tredje skulle jag vilja fråga både Finanspolitiska rådet och Riksrevisionen hur de ser på betydelsen av utvecklingen hos kommuner och regioner när det gäller produktivitet, effektivitet och prioriteringar. Alltså: Hur viktiga anser ni att dessa delar är för sektorns långsiktiga utveckling, och finns det anledning till skärpta effektivitetsgranskningar av kommunsektorn, exempelvis via Riksrevisionen?

Ordföranden: Då går vi över till panelen som får svara på detta. Först ut är Finanspolitiska rådets ordförande.

Lars Heikensten, Finanspolitiska rådet: Jag tror att jag börjar från slutet med Jan Ericsons frågor.

Vårt intryck är att det kan ha förekommit att man har gått vidare och sagt upp utan att det egentligen var av nöden tvunget, så att säga, men vi ger oss inte in och gör bedömningar av enskilda kommuner på det sättet. Jag skulle inte gå ut på gator och torg och säga något om Landskrona eller så, men vår bild är att sådant kan ha skett.

När det gäller frågan om riktlinjer har jag en känsla av att det behövs både förtydligande resonemang och mer genomtänkta tankar om vad synnerliga skäl ska vara för något och om det är något som borde finnas och vara vägledande för kommunerna.

Sedan är det ytterst kommunerna själva som tar beslutet, och därför förstår jag att det tål att tänka på den konstitutionella frågan. Jag ska inte förneka att

vinär vi satt och skrev började skriva att vi tyckte att Finansdepartementet borde sända tydligare signaler, men sedan blev vi under arbetets gång varse att den konstitutionella frågan fanns.

Jag menar helt enkelt att saken måste tänkas igenom. Det vore önskvärt med tydligare ekonomiska resonemang som kan vara vägledande för

21

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  kommuner. Det kan jag säga under alla omständigheter. Hur den konstitution-
  ella frågan ska hanteras vet jag inte.
  När det slutligen gäller effektivitetsgranskning i kommunsektorn är det en
  fråga som jag har haft anledning att fundera på sedan 80-talet. Jag har alltid
  förordat en ordning med en kommunal revision som är professionell och inte
  bara utifrån den ordning som man nu har med politisk revision.
  Jag inte ensam om att ha den uppfattningen när det gäller människor som
  har följt de frågorna under lång tid. Dessutom finns det fortfarande mycket att
  göra när det gäller mer jämförande studier med en ordning där man jämför
  olika kommuners sätt att jobba och drar nytta av de erfarenheter som finns.
  Vi ska försöka återkomma till en del av dessa områden. Mitt intryck är att
  det finns grundläggande strukturella problem i sjukvården och i skolan. I sko-
  lan är det väldigt väl belagt. Jag har uppfattningen att det går att genomföra en
  skolreform som 90 procent av dem som kan någonting om detta skulle hålla
  med om. Pusselbitarna finns där. De har man har tagit fram. Det finns forsk-
  ning på det. Det finns erfarenheter av det. Det är politisk dådkraft som saknas.
  Det gäller inte bara den här regeringen utan även den tidigare.
  Det har varit svårt att komma överens om detta. Vi ska försöka återkomma
  till det. Jag har också en känsla av att man borde fundera rejält om sjukvårdens
  organisation. Det här är nyckelfrågor. Om jag skulle fundera över vilka som
  är de viktigaste områdena under de närmaste tio åren skulle bägge dessa finnas
  i en grupp av sex, sju områden.
  Där finns Elisabeth Svantessons synpunkter på försvaret och annat. Du
  nämnde tidigare i ett sammanhang där vi träffades gängbrottsligheten och kri-
  minaliteten och dess samhällsekonomiska effekter på olika sätt. Det är också
  ett område som är väl värt att ta sig an.
  Sedan kommer jag till frågan från Kent Kumpula från Sverigedemokra-
  terna. Jag ska inte ge mig in på att recensera medier. Vi tycker i rådet att sta-
  biliseringspolitiken på det hela taget har varit bra upplagd i ett svårt läge. Man
  kan diskutera den på marginalen, och det gör vi. Vi reflekterar kring den. Men
  på det hela taget är betyget bra. Därför väntade jag inte att medierna skulle
  uppmärksamma det. Det är min erfarenhet. Jag var inte förberedd på att tala
  om den saken mer än att tydligt säga vad vi tycker.
  Däremot är jag själv förvånad över att det inte har blivit mer diskussion
  om arbetsmarknadspolitiken. Där har vi ändå grävt fram ett material som inte
  nödvändigtvis innebär att det som regeringen gör skulle vara fel men som är
  ett resonemang om proportioner. Det finns väldigt mycket annat som man
  borde göra och som är i politikens makt.
  Det är många saker som politiken inte rår på. Men detta är ett område där
  det går att göra saker. Jag hoppas att man ska ta till sig det. Men det har inte
  diskuterats särskilt mycket vare sig negativt eller positivt.
  Sedan har det blivit en diskussion om miljöpolitiken där man i huvudsak
  har återupprepat de centrala delarna. Det är ju bra. Det är en politik som har
  en utomordentligt problematisk inriktning.

22

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

Sedan var det frågorna från Mikael Damberg. Du frågar om planeringsförutsättningar. Vi har inte dykt jättedjupt i det. Vi har konstaterat att det i sig är ett rimligt argument för varför man skulle vilja ha en indexering, även om vi säger att det kanske inte fungerar fullt ut. Det kommer i varje fall att bli en diskussion ovanpå det i slutändan om förutsättningarna det enskilda året.

Vad man kan fundera över är om man kan signalera tidigare. Vi refererar då till den norska ordningen. Den har både fördelar och nackdelar. Men det är ändå värt att fundera mer över den frågan och inte direkt hoppa i indexeringsfacket. Det finns en del argument emot indexering. Om vi konstruktivt försöker att hjälpa kommuner och regioner, vad skulle vi då från riksnivå kunna göra?

Helena Lindberg, Riksrevisionen: Jag har ingen konkret granskning att hänga upp svaren på. Men när det gäller frågan om de konstitutionella problemen kan jag bara konstatera att i det kommunala självstyret ligger också ett ansvar att använda sig av de verktyg som är givna.

Vi ser relativt ofta i våra granskningar att kommunerna efterfrågar precisa svar om hur lag ska tolkas av till exempel vägledande statliga myndigheter eller tillsynsmyndigheter. Men det är de facto så att vid tillämpningen av lagen är kommunerna tillförsäkrade rätten att själva bestämma.

Det är ett högst rimligt krav att ställa på kommunerna att de ska kunna tolka när synnerliga skäl föreligger. Det vore konstitutionellt problematiskt att regeringen gav sig in och tolkade i den delen där riksdagen har beslutat i lag. Synnerliga skäl innebär på juridiskt språk en ganska kvalificerad nivå. Det ger en vägledning. Det är inte ett okänt begrepp inom juridiken.

När det sedan gäller frågan om produktivitetskrav förespråkar Riksrevisionen självklart att offentliga medel ska användas effektivt. Man ska hushålla väl, det ska vara ett effektivt resursutnyttjande, och de politiska målen ska uppnås i så stor utsträckning som möjligt. Det är vad som är effektivitetsrevision.

Vi ser inte att det finns något som hindrar att kommuner så att säga utsätter sig för effektivitetsrevision. Om den sedan ska utföras av Riksrevisionen, som inte har uppdraget att granska kommuner och regioner, behöver man tänka igenom mycket noggrant. Det skulle bli en helt annan myndighet än vad Riksrevisionen är i dag.

Det skulle också resa frågor om till vilken politisk församling rapporterna lämnas med de rekommendationer som man i så fall landar i. Men självklart tycker vi att effektivitetsrevision är ett viktigt underlag för att fatta insiktsfulla beslut.

Finansminister Elisabeth Svantesson: Jag tänkte svara på en fråga från Mikael Damberg.

Jag har varit transparent, öppen och tydlig hela vägen. Redan när vi lade fram vår budget i höstas var vi överens om tre saker. Hur såg vi behovet? Be- hovet var väldigt stort, speciellt i regionerna. Det var ett högt kostnadstryck.

23

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  Dessutom sköt riksdag och regering tillsammans under pandemin till stora re-
  surser.
  Det gjorde att en del regioner inte hade anpassat sig efter den nya kost-
  nadskostymen. Men i de allra flesta fall handlade det om att det var väldigt
  tufft med kostnadstrycket på grund av inflationen och alldeles särskilt pensions-
  kostnaderna.
  Vi hade också att där och då hantera budgetutrymmet. I det här fallet av-
  satte vi ändå 40 procent av reformutrymmet just till kommunsektorn. Sedan
  fanns naturligtvis också frågan om inflation där. Det var inte en oviktig faktor.
  Med detta sagt gjorde vi och Finansdepartementet bedömningen att de re-
  surser som vi sköt till då, 16 miljarder, ändå skulle vara en bra grund för att
  det på en aggregerad nivå inte skulle leda till så stora uppsägningar.
  Sedan under hösten, som jag sa här tidigare, var det som förändrades i läget
  att kostnaderna för pensionerna fortsatte att stiga. Det hade vad jag vet inte
  SKR och inte heller någon annan riktigt sett komma.
  Det handlar om höjningen av inkomstbasbeloppet för 2024. Det fastställ-
  des ett mycket lägre belopp än vad alla trodde. Det gjorde att fler kvalificerade
  sig in, vilket gjorde att kostnaderna för pensionerna ökade. Det var också där-
  för som vi i vårändringsbudgeten sköt till 6 ytterligare miljarder. Det innebär
  att det under det här året har skjutits till 22 miljarder.
  Man kan alltid ha diskussioner om vad som är det optimala och perfekta
  beloppet. Jag menar ändå att 22 miljarder är stora resurser. Jag menar också –
  och det är bra att påminna om ibland – att kommuner och regioner själva har
  ett huvudansvar för sin verksamhet.
  Staten kommer alltid på olika sätt att behöva stötta. Det gäller alltifrån ut-
  bildning och annat men också resurser. Det har jag sagt under många år, både
  i opposition och nu i regeringsställning. Man har 1 300 miljarder som omsätt-
  ning i kommunsektorn. Det kan vara bra att påminna om i de här tiderna.
  Med detta sagt är det tufft. Det har jag också varit transparent med hela
  tiden. Inflationsåren har varit tuffa för väldigt många. Staten kan inte kompen-
  sera på alla områden, varken till hushåll eller till välfärd, utan man får göra
  bedömningen i varje enskilt läge.
  Vi gjorde bedömningen i augusti, och vi gjorde bedömningen nu igen med
  vårändringsbudgeten. Jag säger samma sak i dag som jag har sagt hela tiden.
  Jag menar ändå att vi gjorde en rimlig bedömning.
  Ida Gabrielsson (V): Tack så mycket för en jätteintressant föredragning och
  rapport från Finanspolitiska rådet.
  Det är väldigt intressant med den långsiktiga planeringen för kommuner
  och regioner. Många av åtagandena åläggs av staten samtidigt som man inte
  har möjlighet att planera när man inte vet hur mycket statsbidrag och resurser
  som man kommer att få framgent. Andra nordiska länder har mer utvecklade
  modeller. Det tycker jag är bra.
  Jag tycker också att det är intressant med indexering. Det är på något sätt
  ändå en viktig fråga för oss politiker att väljare inte förstår när man säger att

24

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

det blir en satsning, och så blir det inte det. Jag tror ändå att man ska titta på det tillsammans med planeringen.

Elisabeth Svantesson säger här att löntagarna hade fått det sämre men att många bidrag är indexerade. Det är många bidrag som inte är indexerade. Det som är prisindexerat är väl för att man redan har det minsta man kan ha, och så är det meningen att man ska ha råd att köpa mjölk även när det blir en prischock. Är regeringen inne på att ändra indexeringen för bidrag till följsamhetsindex? Hur tänker man då?

Jag skulle också vilja fråga om Finanspolitiska rådet framöver, eftersom det nu är en utbudsdriven inflation, skulle vilja titta på andra saker som man har gjort i Frankrike med prisregleringar och annat.

Sedan har jag en kort sista fråga som gäller el och banker. Det som handlar om arbetsmarknad är det mest intressanta i rapporten. Just nu har vi en byggkrasch, och regeringen stimulerar inte de jobben så att de som är utbildade i de yrkena kan vara i jobb. Samtidigt har vi haft incitamentsstrukturerna väldigt länge.

Hur mycket behöver vi bygga ut arbetsmarknadspolitiken för att få in människor i jobb som också är i högproduktiva branscher? Det har funnits åtgärder med subventionerade anställningar eller subventioner till hela branscher som restaurangbranschen och städbranschen. Hur stort skulle vi behöva bygga upp arbetsmarknadspolitiken? Främst riktar jag min fråga till Finanspolitiska rådet. Sedan får vi se om någon mer hinner med att kommentera.

Martin Ådahl (C): Tack för en mycket intressant rapport och presentation. Jag vill rikta in mig på kapitlet som handlar om hur den ekonomiska poli-

tiken hänger samman med klimatmålen. Det gäller inte minst analysen där Fi- nanspolitiska rådet noterar, som även Lars Heikensten har sagt här, att man skjuter klimatmålen framför sig.

Jag tycker också att det är intressant även ur ekonomisk-politisk synvinkel. Man skjuter klimatmålen framför sig genom att avskaffa ett antal klimatåtgärder och ersätter dem inte med någonting. Rådet noterar att det i synnerhet drabbar de hushåll som är mest utsatta. Det är de som är beroende av bil på landsbygden och de som har lägst inkomst.

Ni konstaterar i kapitlet att det i slutändan riskerar att bli mycket dyrare för de hushållen. Ni citerar ur rapporten från Konjunkturinstitutet med beräkningen av diesel- och bensinpriser. Den visar att om man ska nå de gemensamma mål som man har bundit sig vid i EU och som man är så stolt över når man upp till 35 kronor per liter diesel eller bensin.

Min fråga riktar sig till finansministern. Tar finansministern till sig något av det kapitlet? Det kommenterades knappt ens i kommentaren här. När man tar bort styrmedlen och inte ersätter dem med någonting drabbar det i slutändan oerhört hårt de hushåll som blir fast i bensin och diesel när ni ändå kommer att höja priserna jättemycket senare.

Jag har en fråga till Finanspolitiska rådet, eftersom föredragningen blev lite förkortad efter den kommentar som ordföranden fick göra. Jag undrar om

25

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET

man lite kan utveckla de förslag som Finanspolitiska rådet har just för att öka acceptansen bland befolkningen och göra det möjligt för fler att göra omställningen.

Min andra fråga gäller det som rapporten tar upp på två ställen. Det gäller

åena sidan det faktum att det väldigt mycket saknas utbildning och matchning på arbetsmarknaden. Det gäller å andra sidan det faktum att just de bitarna har drabbats av det sätt som man har fört finanspolitik på, eftersom kommunerna har dragit ned på just skolan och i viss mån vidareutbildning i samband med den ekonomiska krisen. Jag skulle vilja ha en kommentar från Finanspolitiska rådets ordförande om detta.

Hans Eklind (KD): Först och främst vill jag tacka för intressanta inlägg och en mycket tankeväckande rapport. Jag har inte minst grottat ned mig i arbetsmarknadspolitiken. Man har där, precis som Lars Heikensten säger, gjort ett ordentligt gräv.

I linje med vad finansministern sa var det något jag reagerade på och tyckte saknades i rapporten. En studie av förvärvsfrekvens och sysselsättningsstatistik kan vara intressant. Men den kan missa målet i och med att en person kan vara sysselsatt utan att han eller hon tjänar tillräckligt mycket för att kunna försörja sig själv.

Här har vi nu i Sverige under de senaste åren fått ett par, tre intressanta rapporter just om självförsörjning. De visar exempelvis att om det tar fyra till fem år för hälften av alla dem som är utrikesfödda att bli sysselsatta tar det i genomsnitt tolv till tretton år för samma population att bli självförsörjande, och då har man ett ganska lågt krav för självförsörjning.

Min fråga är till Lars Heikensten. Jag är medveten om att avgränsningar alltid måste göras även i en sådan här rapport. Det är en utmaning för välfärdsstatens hållbarhet om människor inte är självförsörjande. Övervägde ni på Fi- nanspolitiska rådet inte att baka in denna intressanta del om självförsörjningen i er rapport?

Ordföranden: Då går vi till panelen. Vi börjar med Finanspolitiska rådets ordförande. Varsågod.

Lars Heikensten, Finanspolitiska rådet: Jag börjar med den sista frågan. Jag kan säga någonting allmänt förpliktigande om att frågan verkar väl värd att belysa ytterligare. Men jag tror att vi ska be någon av mina kollegor som är betydligt mer fördjupade i arbetsmarknaden att säga någonting om detta. Då kommer ni att få ett intressantare svar än vad ni fick av mig. Kan vi göra så? Vem av er tar det?

Lisa Laun, Finanspolitiska rådet: Vi har en fotnot om det. Vi tittade lite på det inledningsvis. Vår bild är att självförsörjningsmåttet visar samma typ av utveckling som de mått som vi presenterar. Därför ägnade vi inte mer utrymme

26

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

åt det i det ganska omfattande kapitlet. Men jag håller med om att det är en intressant dimension. Vi visar också att den positiva utveckling som vi har sett inte drivs av att antalet timmar minskar i genomsnitt.

Lars Heikensten, Finanspolitiska rådet: Då går jag vidare till Ida Gabrielssons frågor. Hon talade lite grann om detta med indexering, planering och så vidare. Jag tror naturligtvis att det är bra att titta på de här frågorna tillsammans. Men som jag sa landar vi till skillnad från en del andra ekonomer inte i att indexering är en självklar lösning på detta. Det finns rätt goda skäl att pröva alla utgifter samlat, eller så mycket som möjligt samlat.

Jag håller dock med om att det finns väldigt goda skäl att försöka utveckla hur man särskiljer vad som är reala ökningar och vad som bara är priseffekter och annat och reder ut det. Det vore önskvärt.

Jag skulle säga att det handlar om att ni politiker måste bemöda er om att göra detta bättre. Kunskapen finns nog ibland, men den utnyttjas kanske inte alltid fullt ut. SKR skulle också kunna bidra rätt mycket till en bättre pedagogik på området. Det är inte bara en forskningsfråga. Det handlar också lite om disciplin och att försöka att vara sjyst när man redogör för de sakerna.

Du ställde avslutningsvis frågan vad man ska göra för att få in de svaga grupperna, som jag förstod det. Jag är övertygad om att det finns personer och grupper som är väldigt svåra. Jag ska inte säga att man får acceptera det. Men jag gissar att hur mycket man än anstränger sig kommer det alltid att finnas vissa bekymmer kvar.

Jag tror samtidigt att man kan vända på kuttingen. Hade vi en väl fungerande normal skola i Sverige i alla delar av landet skulle det betyda oerhört mycket på fem, tio års sikt för hur många som skulle få jobb. Den vanliga skolan ska inte glömmas bort.

Till det kommer arbetsmarknadsutbildning och sådant. Där finns det mycket att göra. Det är en väldigt låg volym på den typen av aktivitet jämfört med hur det var för 20 eller 30 år sedan. Det är för dåligt helt enkelt.

När det gäller förmedlingen går det också att göra mycket bättre. Det vet

vi.Det handlar naturligtvis om att tillsätta resurser för att göra detta. Men med tanke på vad potentialen är finns det mycket här som det vore lämpligt att göra, enligt min uppfattning.

Jag kan återigen säga att det överraskade mig lite. Jag blev så övertygad av mina kollegor i rådet som kunde detta. Här finns det verkligen saker att göra helt enkelt.

Martin Ådahl talade om att skjuta målen framför sig. Jag var lite osäker på vad din fråga var.

Martin Ådahl (C): Min fråga var helt enkelt om du kunde berätta lite mer om de åtgärder som kan leda till att man får målen uppnådda och högre acceptans och gör det lättare för människor att ställa om. Det finns en hel del om det i rapporten, tror jag, om man har läst den.

27

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET

Lars Heikensten, Finanspolitiska rådet: Jag tycker själv att det är en viktig poäng att den här typen av politik sannolikt är mest problematisk att ha möjlighet att följa med alla turer för dem som har sämst ekonomi, lägst utbildning och annat. De kan dessutom ha svårigheter att låna pengar. Det är de som kan hamna i bekymmer om politiken kastar åt olika håll. Det är inte minst för dem som vi behöver ha en konsekvent linje.

Den enda rimliga konsekventa linjen är den som löser problematiken. En konsekvent linje som går på tvärs med det som behöver göras rent naturvetenskapligt är inte en gångbar linje. Den kommer förr eller senare att rasa samman. Det är bara förloppet som vi egentligen kan diskutera, hur det kommer att ske och inte att det kommer att ske.

Vi diskuterar ett antal olika konkreta åtgärder. Det vi lyfte fram är detta med kommunal fastighetskatt för vindkraft eller vinstskatt på vindkraft lokalt som exempel. Men vi talar också om olika typer av stöd som kan gå till hushåll eller glesbygdskommuner. Där har stöd till hushåll den fördelen att de har större möjlighet att påverka acceptansen.

Jag är medveten om att när man börjar fördjupa sig i det har nästan alla av dem problem på olika sätt. Men vi kan inte väga det mot den bästa av världar. Det är inte vad vi ska jämföra med, utan vi ska jämföra med vad som händer om vi inte vidtar de åtgärderna.

Om alternativet är att man sänker bensinskatten för alla är de skadliga effekterna för samhällsekonomin betydligt lägre av de flesta av de här åtgärderna. Vi behöver en handfast diskussion om detta i det politiska systemet. Det har vi inte. Det är det många andra länder som har.

Det finns utrymme att göra grejer, och det är inga stora kostnader eftersom det i grunden är få människor som bor i de områden som lyfts fram i diskussionen. Det är absolut hanterbart om man vill.

Ordföranden: Riksrevisorn kanske vill komma in i den här omgången.

Helena Lindberg, Riksrevisionen: Tack för möjligheten. Jag kanske bara kort uppehåller mig vid kommunernas och regionernas behov av långsiktighet.

Det är en fråga som vi har stor förståelse för. Riksrevisionen har i ett flertal effektivitetsgranskningsrapporter konstaterat att de riktade statsbidragen gör det svårt för kommuner att förutse. Det kräver också resurser och tar kraft ifrån dem, och alla kan inte söka.

Att göra någonting åt planeringsförutsättningar för kommuner och regioner är klokt. Men jag håller fast vid en avrådan från att indexreglera statsbidragen av de skäl som jag anförde i mitt korta anförande därframme.

Finansminister Elisabeth Svantesson: Jag vänder mig till Martin Ådahl och Ida Gabrielsson.

28

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

Jag ska kort svara på Martin Ådahls fråga. Vi har talat om detta förut. Jag tycker i grund och botten att det är ett bra kapitel. Det är också pedagogiskt upplagt för alla som kanske inte dagligdags ägnar sig åt klimatpolitik eller förstår den europeiska klimatpolitiken. Det var väldigt väl formulerat, men jag delar inte rådets slutsatser i alla delar. Det är kanske inte helt förvånande.

Lars Heikensten talar om ledarskap. Om man vänder på detta handlar det också om legitimitet för omställning. Vi ska komma ihåg att Sverige är ett föregångsland. Vi ska fortsätta att vara det i klimatomställning. 98 procent av vår elproduktion är fossilfri. Vi har de lägsta territoriella klimatutsläppen per capita i EU, och så vidare.

Det betyder inte att vi ska slå oss till ro. Vi har fortfarande höga utsläpp, och de ska komma ned. Vi kan ha olika åsikter om hur det ska gå till. Men jag bara konstaterar att ledarskap också är att se att de åtgärder som har vidtagits kan skapa väldigt stora utmaningar för människor.

Det handlar inte bara om glesbygdskommuner, vill jag bara påpeka. För att resa runt i Sverige kan man vara beroende av sin bil. Man kan jobba natt och ha en låg inkomst. Vi hade brutalt höga priser.

Det är inte så att drivmedlen är billiga just nu. Men jag vill ändå säga att ledarskap också kan handla om – det vill jag bara poängtera – legitimitet.

Det är också bra att tänka på att det är i år som utsläppen ökar. Prognosen är att de minskar framöver. Vi kommer naturligtvis att lägga om politiken. Vårt mål är att de ska minska betydligt mer. Jag behöver inte påminna om vår inriktning när det gäller alltifrån elektrifiering till många andra delar.

Visst är det så att alla kommer att få vara med och betala ett pris för detta. Priset blir högre om vi låter bli att göra saker.

–Nummer ett: Sverige är ett föregångsland.

–Nummer två: Vi ska fortsätta att vara det.

–Nummer tre: Man måste ha legitimitet för sin politik.

Ledarskap är inte alltid, som till exempel i det här fallet, när drivmedlen blir så dyra att många faktiskt inte klarar sig. Lägg därtill inflationen som har pressat många. Det är fortfarande väldigt tufft för en stor del av befolkningen.

Fit for 55 och allt vad det innebär står det mycket klokt om i rapporten. Det är någonting som vi arbetar med. Det var den här regeringen som drog hem det och avslutade det. Vi kommer också självklart att arbeta med den frågan här hemma.

Så till Ida Gabrielssons frågor. De är också mycket kloka. Alla frågor är kloka. Jag vill bara säga någonting om två saker. Jag skrev här: Finansieringsprincipen gäller.

Det finns två saker när det gäller förutsägbarhet. Jag förstår att kommuner och regioner vill ha mer förutsägbarhet. Vilken regering det än är finns det en finansieringsprincip när man lägger på nya uppgifter. Där ska vi se till att pengar kommer till de uppgifter som staten lägger på.

Den andra delen handlar om att man i varje enskilt läge, både för denna regering och tidigare, måste veta: Vad är det som kommer att gälla nästa år?

29

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  Nu ökar många av statsbidragen. De generella har ökat. Allt är inte tillfälligt.
  Mycket är också permanent. Men att tidigt låsa fast det kan vara väldigt svårt.
  Man vet inte exakt hur budgetutrymmet ser ut ett år innan.
  Jag förstår att man gärna vill ha bättre planeringsförutsättningar. Oavsett
  regering ska man självklart ge så goda förutsättningar som möjligt. Men sam-
  tidigt ska många olika saker vägas mot varandra i en budgetprocess. Det vet
  kanske kommun- och regionpolitiker mer än andra.
  Jag ska också säga något kort om indexeringar. Det jag menade var att
  indexeringarna, som vi kanske inte har diskuterat så mycket tidigare, har blivit
  väldigt påtagliga nu. Det handlar om alltifrån brytpunkt till garantipension och
  annat. Indexering är ett begrepp som få kanske diskuterade runt matbordet
  förr, men nu har effekten av det kommit upp.
  Vi har indexeringar på till exempel olika stöd för att man ska kunna kom-
  penseras. Det är helt rimligt. Det är inte det jag menar att vi ska se över. Men
  man kan fundera över hur det ska se ut inom olika områden. Min poäng är
  egentligen det jag sa inledningsvis: att den som arbetar och har låg inkomst
  eller medelinkomst har fått sin köpkraft ganska kraftigt urholkad. Reallöneök-
  ningarna sedan tio år har egentligen bara försvunnit.
  Vad händer då när vi har de här indexeringarna? Jo, då minskar också re-
  spektavståndet mellan en garantipensionär och en som har jobbat hela livet
  och som inte har garantipension. Garantipensionären har fått 850 kronor mer i
  månaden första året och ytterligare lika mycket i år. Det är såklart bra; det
  stöttar och underlättar. Men glöm inte dem som inte har garantipension men
  som haft låga inkomster. Jag menar att den kopplingen är något att fundera
  över. Det är också en av orsakerna till att vi i år sänkte skatten på både pension
  och arbete.
  Det är nog bra för oss alla att fundera över hur det ska fortsätta och hur det
  ska se ut men också vilka effekter det har fått för dem som inte har kompen-
  serats på det sättet.
  Janine Alm Ericson (MP): Tack för rapport, dragningar och bra frågor och
  svar!
  Nu har det varit lite fram och tillbaka. Det är väldigt bra att Finanspolitiska
  rådet också tar upp klimatpolitiken så pass tydligt. Det är nämligen precis som
  man konstaterar: Ju mindre vi gör nu, desto dyrare blir det sedan. Det riskerar
  att äta upp en betydligt större del av reformutrymme och annat om vi inte han-
  terar det på rätt sätt och om vi inte leder omställningen. Sverige är ett före-
  gångsland på vissa sätt, men det återstår otroligt mycket att göra för att vi ska
  klara att nå målen. Det tror och hoppas jag att alla här i salen är medvetna om.
  Diskussionen om statsbidragen och huruvida de ska indexeras eller inte är
  väldigt intressant. Som Mikael Damberg konstaterade har vi en nationell sjuk-
  vårdskris, delvis tack vare regeringens hantering av detta. Men rådet hävdar
  att statsbidragen har hållit jämna steg med kommunsektorns kostnader.
  Men som jag ser det tas inte hänsyn till de ändringar som härrör från skat-
  teförändringar eller ändrade uppgifter för kommuner och regioner. Jag skulle

30

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

alltså vilja veta lite mer om hur ni kan dra slutsatsen om de jämna stegen utan att titta på de justeringar som gjorts.

Det är också intressant att det inte är bristande ekonomiska drivkrafter som är orsaken till arbetslöshet. Skulle jag kunna få höra lite mer om vilka risker man ser om regeringen fortsätter med den politik som de nu har stakat ut och vad det riskerar att leda till på arbetsmarknaden?

Ordföranden: Nu har vi möjlighet att påbörja en andra frågerunda från partierna. Jag ber er att hålla frågorna lite kortare så att fler kollegor hinner ställa frågor.

Björn Wiechel (S): Tack för en mycket intressant rapport och bra diskussion! Jag har ett spår som handlar om arbetsmarknadspolitiken. Men först vill jag kommentera diskussionen om incitament, bidrag och sådant. Om man tar det här med arbetsmarknadspolitiken ett steg till kan man konstatera att de sänkta ersättningsnivåerna och sådant också har bidragit till en lönesänkarpolitik. Problemet med arbetsutbudet handlar om ofrivillig deltid och otrygga anställningsformer. Och när det gäller dem som lever på bidrag är det många människor som har arbete, men de har så pass låga löner att de inte får ihop det och blir därför beroende av bostadsbidrag eller annat för att klara att få

ihop till hyra och mat helt enkelt.

Ett incitamentsargument som leder till lönesänkarpolitik och gräver fast oss i ett bidragsberoende och fel sorts arbeten. Det är också något man kan ta till när det handlar om att styra upp arbetsmarknadspolitiken och leda mot de jobb som vi faktiskt behöver.

Men min fråga går till Finanspolitiska rådet och Riksrevisionen. Det sägs att det inte är fler skattesänkningar utan andra, framför allt arbetsmarknadspolitiska, insatser som behövs nu för att få folk i arbete. Då tänker jag att vi får ganska många propåer från diverse intresseorganisationer som menar att om

vibara sänker skatten för dem eller gör olika former av arbetsgivaravgiftssänkningar får vi den positiva effekten på arbetsmarknaden. Det må så vara. Men det finns alltid en alternativkostnad.

Om de pengar man lägger på exempelvis en skattesänkning, som kanske ger några jobb, hade lagts på andra saker som stärker arbetsmarknaden, som arbetsmarknadsutbildning, infrastruktur eller andra produktivitetsstärkande insatser, hade det kanske gett långt fler jobb. Man kan inte hålla på och mäta saker isolerat.

Jag undrar om ni som gör den här typen av analyser och rapporter är beredda att ta analysen ett steg till och ställa saker mot varandra. Det är ju samma hundralapp vi använder här. Om vi gör någonting som kanske ger några jobb har vi samtidigt bränt ännu fler jobb i en annan ände på grund av att vi inte valde den insatsen i stället. Här ser vi framför allt skattesänkningar mot olika former av satsningar på arbetsmarknadspolitik.

31

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  I anslutning till det vill jag säga en sista grej vad gäller arbetsmarknadspo-
  litik. De åtgärder som efterfrågas är en aktiv förmedlingsinsats och sådana ty-
  per av klassisk arbetsmarknadspolitik. Det är oftast ganska kostsamma insat-
  ser. Men de ger effekt. Vad vore alternativkostnaden även här, om man inte
  gör dem, det vill säga att folk inte kommer i jobb eftersom de inte får de insat-
  ser som behövs? Kan man räkna också på det?
  Jag är alltså ute efter att man ska räkna på saker och ting sammanhållet och
  inte isolerat. Vad tycker ni att man skulle kunna göra mer för att ge oss politi-
  ker verktyg för att använda våra pengar på bästa sätt?
  Ordföranden: Jag fortsätter att be ledamöterna att hålla det kort, så att fler
  kollegor kommer att hinna ställa frågor.
  Kent Kumpula (SD): Jag har en fråga till finansminister Elisabeth Svantesson.
  Borde vi inte helt frångå allt prat om och alla bedömningar av sysselsätt-
  ningsgrad och övergå till att endast prata om självförsörjning? Alla siffror om
  sysselsättningsgrad, där någon går till en arbetsmarknadspolitisk åtgärd några
  timmar i veckan, är i praktiken helt ointressanta. Det går inte att använda de
  siffrorna till något användbart alls, i alla fall inte ur finanspolitisk synpunkt.
  Sysselsättning är givetvis intressant ur social synpunkt och för att upprätt-
  hålla psykiskt välmående hos människor. Att vara isolerad hemma mår ingen
  bra av i längden. Men det är siffror som visar graden av självförsörjning hos
  människor och olika grupper i samhället som är intressanta ur finanspolitisk
  synpunkt.
  Lars Heikensten, Finanspolitiska rådet: Även om den sista frågan ställdes till
  finansministern kan jag säga att det finns en del om det i rapporten. Vår bild
  är inte att statistiken över sysselsättningen inte fungerar, utan den ger i huvud-
  sak en riktig bild av vad det handlar om. Det finns helt enkelt inte så många
  människor som klassificeras som sysselsatta men som inte jobbar i stor ut-
  sträckning.
  När det gäller Björn Wiechels fråga om jobbskatteavdrag konstaterar vi i
  rapporten att jobbskatteavdraget till exempel är just väldigt dyrt per jobb som
  det skapar. Med all sannolikhet skulle till exempel arbetsmarknadsutbildning
  vara en billigare väg framåt. Du har rätt i att vissa av förmedlingssystemen är
  väldigt dyra. Men min bedömning är att de ändå lönar sig, eftersom det är
  värdefullt att få människor i arbete.
  Men jag håller rent allmänt med dig om att det naturligtvis är önskvärt att
  räkna mer på att ställa olika alternativ mot varandra. Det gör vi också en hel
  del i sammanhanget. Men man kan absolut göra mer.
  Janine! Jag måste be dig upprepa dina två frågor. Jag satt och försökte
  tänka på en annan grej och tappade bollen.

32

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

Janine Alm Ericson (MP): Ingen fara! Det var egentligen en fråga som var viktigast, förutom att jag tackade för att ni också tar upp klimatpolitiken tydligt med tanke på den effekt det kommer att ha på vår ekonomi om vi inte vidtar åtgärder.

Min fråga var: Om regeringen fortsätter med den här arbetsmarknadspolitiken, där ni har pekat på att man går på saker som kanske inte är det största problemet, vilka effekter kan vi då se framåt? Jag utvecklar min fråga, nu när jag ändå fick chansen. Det handlade om vilket arbetsutbud som fanns och hur många personer som saknas i olika sektorer. Där var vården en stor sektor.

Men tidigare pratade du också lite grann om omställningen i Sverige och industriutvecklingen främst i Norrland men kanske också i de västra delarna av landet. Om vi har en arbetsmarknadspolitik som inte löser problemet med att kunna täcka upp för de jobb som finns, vilka ytterligare risker finns det framåt för att det ska bli ett ännu större problem?

Lars Heikensten, Finanspolitiska rådet: Till att börja med tror jag, vilket jag har varit inne på, att utbildning är nyckelfrågan i olika dimensioner om man ska nå mer rejäla effekter. Finansministern var inne på att det säkert finns en del att göra när det gäller bidragstak och att vi kanske inte ger hela bilden. Vi säger inte att man inte bör jobba vidare med det spåret, men möjligheten att göra väldigt mycket är inte särskilt stor där.

Sedan reser du en annan fråga. Jag är inte tillräckligt insatt i detaljerna när det gäller Norrlandsproblematiken, om jag uttrycker mig på det sättet. Men min bild är att ganska mycket av den arbetskraft som söks kanske inte är så lätt tillgänglig i andra delar av Sverige heller. Det är alltså inte bara fråga om att få folk som kan de här sakerna att byta ort för att de går arbetslösa på andra ställen. Det är nog ofta utbildningsinsatser som krävs också.

Men det finns också anledning att fundera över en del system liknande de som fanns tidigare men som avskaffades. Man gav flyttbidrag i olika former. Kan det vara en lämplig modell för vissa yrkeskategorier i sammanhanget? Men i huvudsak tror vi inte att det är de geografiska skillnaderna som är bekymret. Vi tror mer att det har att göra med utbildningsfrågor egentligen.

Det har kommit upp vid ett par tillfällen, och du var inne på det tidigare, huruvida man ska dryfta klimatpolitiken i det här sammanhanget eller inte. Jag tycker att det är ganska självklart att Finanspolitiska rådet ska arbeta med de frågor som är väsentliga vid tidpunkten. Det tycker finansministern också och föreslår exempelvis de utmaningar som nu finns på försvarsområdet. Det är på min lista över saker som vi borde titta på nästa år.

Jag tycker att det är självklart. Det är ingen mening att vi upprepar att fastighetsskatten bör återinföras. Det tycker jag, men det har jag sagt ganska många gånger förut. Det finns andra frågor som det finns anledning att ta upp och som har stor samhällsekonomisk betydelse.

Jag är, till skillnad från riksrevisorn, inte ett skvatt orolig för att det skulle råka överlappa från tid till annan. Om man har en självständig myndighet som ska ta sig an de frågor som myndigheten bedömer vara viktiga är det i någon

33

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  mening oundvikligt. Då kommer det då och då att överlappa med vad andra
  gör. Det är inget jättebekymmer i det här sammanhanget.
  Helena Lindberg, Riksrevisionen: Jag ska försöka svara på Björn Wiechels
  fråga eller konstaterande. Självklart är helhetsgrepp önskvärt. Men i revision
  ligger just en avgränsning. Man formulerar sin granskningsfråga, revisionsfrå-
  gan, och utgår från bedömningsgrunder, som kan vara till exempel de politiskt
  fattade besluten och målen för reformen. Utifrån det granskar man och iakttar
  om det har blivit så som det var tänkt.
  Vi bidrar gärna till kontrollmakten som riksdagen utövar genom att ge er
  kunskapsunderlag i fråga för fråga. Vi menar också att vi tillför en helhetssyn
  när vi granskar regeringens efterlevnad av det finanspolitiska ramverket, som
  är viktigt för en välfungerande budgetprocess. Där har vi haft helhetssynen.
  Men annars fungerar revision på det sättet att man måste ta sig an fråga för
  fråga.
  Och att granska kontrafaktiska förhållanden, det som inte har inträffat, är
  väldigt svårt.
  Finansminister Elisabeth Svantesson (M): Jag tar bollen och hakar på där He-
  lena Lindberg slutade, även om Björn Wiechel inte ställde frågan till mig. Jag
  håller helt med om att revisionen har en roll och politiken har en annan. Och
  jag håller helt med Björn Wiechel om att man ska se till helheten när man fattar
  beslut om en policy.
  Som jag sa tidigare och har sagt under många år ser jag att det är tre delar
  som behövs för att de som har det svårast att komma in ska göra det. En del är
  drivkrafter. Det gäller inte varje person, men det är fortfarande viktigt. Rådet
  menar att det inte är huvudorsaken. Det kan man diskutera. Men det är en vik-
  tig sak. Den andra delen handlar om utbildning, som vi har pratat om många
  gånger. Och den tredje delen handlar om att många också måste få enskilt stöd
  och hjälp för att komma in. Inte alla men väldigt många behöver det.
  Det finns många goda exempel och förslag i rapporten på olika typer av
  stöd. Jag hoppas till exempel att etableringsjobben, som parterna har längtat
  efter och drivit på för under många år, ska få verkan nu när vi avsätter resurser.
  Det är såklart en konjunkturfråga, men jag hoppas också att fler arbetsgivare
  ska använda olika typer av lönestöd. Vi vet nämligen att när man har stått ut-
  anför arbetsmarknaden länge kan man tillfälligt ha något lägre produktivitet,
  och då kompenseras arbetsgivaren för det.
  Det är alltså en mängd olika delar som behöver göras för att fler ska
  komma i arbete. Det är min bestämda uppfattning.
  När det gäller skatter har vi såklart delvis olika syn på det. Men i grund
  och botten har Sverige fortfarande höga skatter på arbete relativt sett. Det gäl-
  ler marginalskatter men också andra skatter. Min poäng gäller även struktu-
  rellt, men såklart hade de första jobbskatteavdragen större påverkan på syssel-
  sättningen än de sista.

34

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

Med det sagt handlar det också om moral, strävsamhet och flit. Det ska löna sig att gå till jobbet, särskilt nu som sagt när reallönerna har sjunkit i och med inflationen. Då finns också den poängen med sänkta skatter. Det beror också på synen på skatt. Vems är pengarna? Är det statens eller i grund och botten skattebetalarnas och såklart företagens, de som skapar värden?

Jag ska också säga något kort om sysselsättningsgraden. När det gäller sysselsättningsstatistiken gör vi lika inte bara i EU utan i många länder. Det är viktigt att kunna jämföra. Sverige har en väldigt stark och bra sysselsättningsgrad. Det är bra, och vi vet det.

Min poäng är att man kan behöva komplettera måttet sysselsatt; även om man har jobbat en timme i veckan räknas man nämligen som sysselsatt. Då är självförsörjningsmått ett väldigt bra mått att ha med som komplement. Det visar om man är riktigt etablerad på arbetsmarknaden eller inte. Alla kommer inte alltid att nå upp till nivåerna i det måttet. Men vi vill att det ska gå åt rätt håll.

I vårpropositionen, våpen, tror jag att vi ser att ungefär var femte person i arbetsför ålder, mellan 20 och 64, inte är självförsörjande, enligt det här begreppet. Då har vi utmaningar som vi behöver åtgärda. Alla de är inte alls arbetslösa. Men som någon var inne på kan man ha en väldigt låg inkomst och behöva få hjälp att komma vidare och jobba mer.

Jag måste också säga – det här är allmänt och handlar inte om partipolitik

–att i grund och botten är Sverige möjligheternas land i bemärkelsen att man i Sverige kan få gratis utbildning, vare sig man är född här eller inte. Man kan lära sig svenska, och man har möjlighet att läsa på universitet och göra en resa som man inte kan göra i alla länder. Men i många europeiska länder kan man såklart göra det. Men det är en möjlighet.

Politiken har ett väldigt stort ansvar. Men vi får inte glömma att individen också har ett stort ansvar. En del behöver mycket stöd. En del behöver egentligen bara bestämma sig för att se till att göra sig anställbara. I Sverige har vi alla möjligheter att göra det. Men jag vet att det inte är lätt för alla. Man kan må på olika sätt och ha många olika hinder. Men i grund och botten är Sverige ändå möjligheternas land. Oavsett regering har vi alla fått ta del av god välfärd och haft möjlighet att komma dit vi är.

Ordföranden: Vi gör ett försök med ett par frågor till. Jag ber er att hålla dem någorlunda korta.

Ida Drougge (M): Herr ordförande! Jag vill börja med att tacka för en välskriven rapport och för era dragningar här i dag.

Vi har på kort tid, fyra år, gått från pandemi till återhämtning, krig, hög inflation och lågkonjunktur och haft de här sakerna delvis samtidigt. Det är slående vilken lyx det är att vi i tider av så omvälvande ekonomiska problem ändå kan sitta här i dag och på det stora hela vara överens om att regeringarna i viktiga delar har klarat de här utmaningarna väl. Vi kan sitta här och diskutera

35

2023/24:RFR17 UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET
  detaljer, om man jämför med de problem och diskussioner som finns i våra
  grannländer i Europa.
  När det gäller de här detaljerna har jag en fråga om arbetsmarknadspoliti-
  ken. Finanspolitiska rådet konstaterar här, och har gjort det många gånger ti-
  digare, att de ekonomiska drivkrafterna är avgörande för viljan att arbeta. De
  har historiskt varit avgörande för att man ska vilja ta ett jobb, arbeta mer och
  gå upp till fler arbetade timmar än tidigare.
  När ni resonerar om det här nu undrar jag dock varför ni inte också ser på
  incitamenten och drivkrafterna för att komma i arbete i kombination med just
  ökade krav och hur det kan vara viktigt för målgrupper som har varit utanför
  arbetsmarknaden länge. Vi vet nämligen att hushåll som har haft en låg in-
  komst länge tenderar att värdera ledig tid högre än andra hushåll. Det är ingen-
  ting som man resonerar särskilt mycket om. Jag undrar om ni har någon kom-
  mentar om det.
  Hur ska man se på ekonomiska drivkrafter i kombination med kraven som
  finansministern pratar om? Man bör kanske inte skilja dem åt utan se på just
  kombinationen.
  Ida Gabrielsson (V): Jag undrar bland annat om man kan titta på hur vi kan
  sänka inflationen bättre i den historiskt annorlunda situationen vi var i nu.
  Frankrike gjorde andra saker och fick lägre inflation. Det frågade jag om förra
  gången.
  Jag tänker också på arbetsmarknadspolitiken. Framåt kommer det att fin-
  nas väldigt mycket olika jobb. Näringslivet säger att de behöver jättemycket
  arbetskraft. Det behöver välfärden också. Är det ändå inte arbetsmarknadspo-
  litik och matchning, snarare än individer, det handlar om då? Är det inte en
  strukturell fråga för politiken och samhället att lyckas få in folk i de produktiva
  sektorerna och jobben?
  Lars Heikensten, Finanspolitiska rådet: Jag håller verkligen med om att det är
  en lyx, eller vad man ska säga, att kunna föra diskussionen på den nivå som vi
  gör här och på det stora hela. Det har varit dramatiska förändringar under de
  här åren, som flera av er har varit inne på. På det hela taget har det hanterats
  väl. Som vi var inne på tidigare har det kanske inte alla gånger fått den upp-
  märksamhet som det förtjänade när det gäller bevakningen i medierna. Men
  när man ser tillbaka på den här tiden tror jag att man kommer att uppleva det
  som en tid som var omvälvande men som också hanterades ganska väl i väst-
  världen över huvud taget.
  I den här rapporten diskuterar vi inte speciellt vilka krav – jag vet inte rik-
  tigt vad du far efter – som finns. Men för de olika systemen med bidrag och
  annat finns det vissa regler som gäller. Det är mycket möjligt att det finns saker
  man kan göra där. Min minnesbild bakåt i tiden är att sådant har spelat ganska
  stor roll. Men jag kan som sagt inget säga om detta i detalj.

36

UPPTECKNINGAR FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET 2023/24:RFR17

Ida Gabrielsson återkom till hur man kan påverka inflationen på andra sätt, och jag tog inte upp det. Jag har ju levt i en värld där man inte hade självständig penningpolitik, på 80-talet. Då funderade man på och prövade mycket olika saker av alla möjliga slag. När det kom till kritan var det ganska lite som visade sig fungera, och det var ganska stora kostnader på olika sätt.

Jag är alltså inte särskilt optimistisk. Det innebär inte att det inte i enskilda situationer kan finnas något man kan hitta på, med en skatterabatt eller något

–vad vet jag? Men mina erfarenheter är inte särskilt bra.

Helena Lindberg, Riksrevisionen: Jag vill kommentera lyxfrågan och understryka att jag ser det som en konsekvens av vår strama budgetprocess och att

vihar ett finanspolitiskt ramverk som man håller sig till. Den sammanhållna budgetprocessen, som lägger grunden för sunda offentliga finanser, bör värnas för att vi ska stå rustade för fortsatta kriser och katastrofer.

Finansminister Elisabeth Svantesson (M): Jag har inget ytterligare att tillägga. Jag vill tacka för en mycket bra diskussion och utfrågning.

Vice ordföranden: Det har ankommit på mig att från finansutskottet tacka såväl hela Finanspolitiska rådet för en gedigen rapport som Lars Heikensten, som har deltagit med både presentation och diskussion, finansminister Elisabeth Svantesson och för sista gången i de här sammanhangen Helena Lindberg från Riksrevisionen. Detta är din sista medverkan i en sådan här offentlig utfrågning.

Vi har satt stort värde på ditt arbete. Riksrevisionen gör inte alltid alla regeringar glada. Oppositionen kan ibland få goda argument. Men du har alltid framfört Riksrevisionens åsikter med både rakhet och tydlighet. Vi sätter stort värde på både ditt och Riksrevisionens viktiga arbete och önskar dig lycka till i nya värv framöver.

Vi i finansutskottet sätter stort värde på de här utfrågningarna. De ger oss möjlighet att i vår vardag fördjupa oss, grotta ned oss i frågor och reflektera över inte bara nästa utan även tidigare beslut och vilken effekt de har fått. Det ger oss mycket i vårt arbete.

Offentligheten är också viktig. Att de här utfrågningarna är offentliga ger medborgare, tidningar och allmänhet möjligheter att fördjupa sig, lära sig mer, få mer kunskap och även förstå hur svåra saker och ting kan vara. Jag tror att det i grunden bygger en starkare finanspolitik och ett intresse för ekonomisk politik i Sverige. Det avser finansutskottet att fortsätta med.

Tack ska ni ha för dagens offentliga utfrågning!

37

2023/24:RFR17

BILAGA

Bilder från det offentliga sammanträdet

Bilder som visades av Lars Heikensten

Svensk finanspolitik

2024

21 maj 2024

Lars Heikensten, ordförande

@finpolradet  
www.fpr.se 1

Finanspolitiken i linje med ramverket och

stabiliseringspolitiskt rimlig

•Regeringen räknade med en svag konjunktur. Valde ändå en något åtstramande politik. Mer komplicerat att avgöra vad som är rätt när det samtidigt är inflation.

•Rimlig politik. Viktigt att inte bidra till ytterligare räntehöjningar. Risker för den finansiella stabiliteten. Något mer expansiv politik hade troligen varit möjlig.

•Förenlig med ramverket. Tydligt under utgiftstaket och i linje med skuldankaret. Avvikelse från överskottsmålet, men tillfällig. Kräver inte korrigerande åtgärder.

•Stora strukturella utmaningar inom t.ex. skola, sjukvård och äldreomsorg. Problem med skattesystemet och bostadsmarknaden. Åtgärder saknas.

2

38

BILDER FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET BILAGA 2023/24:RFR17

Utmaningar i kommuner och regioner

på kort och lång sikt

•Inflationen medför kraftig och tillfällig ökning av kommunsektorns pensionsskuld. Bör inte få stor inverkan på verksamheten. Tillfälliga underskott i kommunsektorn motiverade.

•Kommunerna ska ha god ekonomisk hushållning och möta balanskrav. Kan använda resultatutjämningsreserv och hänvisa till synnerliga skäl. Många har inte byggt upp reserver. Oklarhet om tolkning av synnerliga skäl. Ordning för konjunkturell utjämning övervägs.

•Utmaningar på längre sikt. Demografi och produktivitet. Men statsbidragen har inte urholkats. Indexering inte självklar. Argument finns för samlad prövning. Tidigare besked på andra vis. Bättre redovisning behövs.

3

Statsbidragen har hållit jämna steg med

kommunsektorns kostnader

4

Sverige har en i huvudsak väl fungerande arbetsmarknad med hög sysselsättning

5

39

2023/24:RFR17 BILAGA BILDER FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET

Bristande ekonomiska drivkrafter är inte en

huvudförklaring till arbetslöshet

•Totalt ungefär en halv miljon personer som står utan varaktigt arbete. (Arbetslösa i 6 månader och utanför arbetskraften utan att vara studenter eller sjuka.)

•Viktig orsak enligt regeringen är bristande ekonomiska drivkrafter. Stämmer inte. Berör bara begränsade grupper. (Barnfamiljer med hög a-kassa, som ofta redan är inne på arbetsmarknaden, samt sammanboende barnfamiljer med försörjningsstöd).

•Problem med ”matchning”. Tydligt för utbildningsnivå och branscher, mindre geografiskt. Också bristande eller svårbedömd kompetens. Kan inte få arbeten vid rådande löner.

6

Arbetssökande och lediga jobb finns i olika branscher

7

Ändra fokus i åtgärderna för fler i arbete

•Nya jobbskatteavdrag och ett bidragstak lyfts fram. Har sannolikt små effekter på sysselsättningen. Mycket har skett de senaste 35 åren bl.a. de första omgångarna med jobbskatteavdrag. Drivkrafterna är redan starka för de flesta.

•Mer uppmärksamhet bör riktas mot problem med matchning och bristande eller svårbedömd kompetens.

•Fler i gymnasial yrkesutbildning önskvärt. Problem med styrningen av Arbetsförmedlingen. Ovilja duplicera utbildningar. Överklaganden av upphandlingar.

•Subventionerade anställningar bör bli fler. Staten lyfter av risk.

•Mer intensiv offentlig förmedling. Använd forskning och beprövad erfarenhet.

8

40

BILDER FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET BILAGA 2023/24:RFR17

Dyrare omställning utan sammanhållen och

begriplig klimatstrategi

•Utgångspunkt: Utsläppen av växthusgaser måste begränsas. EU:s ramar gäller för Sverige.

•Omställningen kommer att få stora samhällsekonomiska effekter. Dyrare ju längre vi väntar. Påverkar statens finanser. Risk att den blir ett tema för rådet. Staten har ett ansvar för att omställningen ska bli så billig som möjligt, accepterad och uthållig.

•Regeringen saknar en sammanhållen och begriplig strategi. Politiken går på tvärs med målen. Osäkerhet. Omställningen blir dyrare för alla. Hushåll och företag får svårt att ställa om på ett effektivt sätt.

•Drabbar särskilt hushåll med små marginaler som påverkas mycket av omställningen. Just de politiken sägs värna. Svårt att fatta kloka

investeringsbeslut.

9

Acceptans för klimatomställningen kräver ledarskap

•Regeringen lovar att hushåll och verksamheter inte ska påverkas negativt, alla ska kompenseras fullt ut för högre drivmedelspriser. Varken rimligt eller genomförbart. Hämmar omställningen. Missnöje när löftena inte kan infrias.

•Bättre strategi: Rikta stöd till de som behöver dem mest. Främst låginkomsttagare, bilister – glesbygd. Exempel finns i andra länder. Drivkrafterna att minska utsläppen bör finnas kvar så mycket det går.

•Pröva lokal kompensation för utbyggnad av vindkraft (kommunal fastighetsskatt, beskattning av vinster från elproduktion). Stöd till hushåll och kommuner i glesbygd kan också var motiverade. Måttstocken inte en ideal värld.

•Ledarskap behövs. Klimatpolitiken måste förklaras – och försvaras – för att nå acceptans.

10

Huvudbudskap

Finanspolitik

•Finanspolitiken i linje med ramverket och stabiliseringspolitiskt rimlig.

•Tillfälligt höga pensionskostnader bör inte påverka kommunsektorns verksamhet.

Arbetsmarknads- och sysselsättningspolitik

•Bristande ekonomiska drivkrafter är inte en huvudförklaring till arbetslöshet.

•Åtgärder som gynnar matchning och höjer kompetens behövs.

Klimatpolitik

•Dyrare omställning utan en sammanhållen och begriplig klimatstrategi.

•Acceptans för klimatomställningen är nödvändig och kräver ledarskap.

11

41

2023/24:RFR17 BILAGA BILDER FRÅN DET OFFENTLIGA SAMMANTRÄDET

Tack!

12

42

RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN 2021/22
2021/22:RFR1 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om den aktuella penningpolitiken den  
  19 oktober 2021  
2021/22:RFR2 SOCIALUTSKOTTET  
  Socialutskottets offentliga utfrågning om precisionsmedicin  
2021/22:RFR3 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om finansiell stabilitet – Sårbarheter och mot-
  ståndskraft i ekonomin i ljuset av ökande skulder hos hushåll och
  kommersiella fastighetsföretag  
2021/22:RFR4 FINANSUTSKOTTET  
  Utvärdering av Riksbankens penningpolitik 2015–2020  
2021/22:RFR5 FINANSUTSKOTTET  
  Evaluation of the Riksbank’s Monetary Policy 2015–2020  
2021/22:RFR6 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om den aktuella penningpolitiken den 3 mars
  2022  
2021/22:RFR7 ARBETSMARKNADSUTSKOTTET  
  Uppföljning av nyanländas etablering –arbetsmarknadsstatus med
  särskilt fokus på kvinnorna  
2021/22:RFR8 KONSTITUTIONSUTSKOTTET  
  Uppföljning och utvärdering av tillämpningen av utskottsinitiativ
2021/22:RFR9 KULTURUTSKOTTET  
  Uppföljning av delar av den svenska friluftslivspolitiken  
2021/22:RFR10 NÄRINGSUTSKOTTET  
  Innovationskritiska metaller och mineral – en forskningsöversikt
2021/22:RFR11 SOCIALUTSKOTTET  
  Hälso- och sjukvård för barn och unga i samhällets vård  
  – en utvärdering  
2021/22:RFR12 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om AP-fondernas placeringar av buffertkapitalet i
  pensionssystemet den 26 april 2022  
2021/22:RFR13 FÖRSVARSUTSKOTTET  
  Sveriges deltagande i fem internationella militära insatser – en upp-
  följning av konsekvenserna för den nationella försvarsförmågan
2021/22:RFR14 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om Finanspolitiska rådets rapport Svensk finans-
  politik 2022  
2021/22:RFR15 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om Riksbankens redogörelse för penningpolitiken
  2021 den 10 maj 2022  
2021/22:RFR16 SOCIALUTSKOTTET  
  Offentlig utfrågning om svensk och europeisk cancerstrategi  
RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN 2021/22
2021/22:RFR17 TRAFIKUTSKOTTET  
  Transportsektorns klimatmål  
2021/22:RFR18 KULTURUTSKOTTET  
  Kulturutskottets öppna seminarium om uppföljning av delar av den
  svenska friluftslivspolitiken  
RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN 2022/23
2022/23:RFR1 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om den aktuella penningpolitiken den 20 oktober
  2022  
2022/23:RFR2 FINANSUTSKOTTET  
  Översikt med internationella exempel på uppföljning och  
  utvärdering av centralbanker  
2022/23:RFR3 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om finansiell stabilitet i svensk ekonomi i ljuset
  av hög inflation och högre räntor  
2022/23:RFR4 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om Riksbankens årsredovisning 2022 och det sen-
  aste penningpolitiska beslutet från februari 2023  
2022/23:RFR5 FINANSUTSKOTTET  
  Utvärdering av penningpolitiken 2022  
2022/23:RFR6 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om Finanspolitiska rådets rapport, Svensk  
  finanspolitik 2023  
2022/23:RFR7 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om penningpolitiken 2022  
RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN 2023/24
2023/24:RFR1 FINANSUTSKOTTET  
  Öppen utfrågning om den aktuella penningpolitiken  
  den 17 oktober 2023  
2023/24:RFR2 SOCIALUTSKOTTET  
  Offentlig utfrågning om nationell högspecialiserad vård  
2023/24:RFR3 CIVILUTSKOTTET  
  Offentligt sammanträde om vårdnad, boende och umgänge vid våld
  i familjen.  
2023/24:RFR4 NÄRINGSUTSKOTTET  
  Näringsutskottets offentliga sammanträde om energilagring  
2023/24:RFR5 TRAFIKUTSKOTTET  
  Offentligt sammanträde om artificiell intelligens (AI)  
2023/24:RFR6 SOCIALUTSKOTTET  
  Offentligt sammanträde om reformen av EU:s  
  läkemedelslagstiftning  
2023/24:RFR7 TRAFIKUTSKOTTET  
  Planera laddinfrastruktur för vägtrafik – en kunskapsöversikt  
2023/24:RFR8 FINANSUTSKOTTET  
  Den demokratiska granskningen av centralbanker – En  
  forskningsöversikt  
2023/24:RFR9 CIVILUTSKOTTET  
  Offentligt sammanträde – Hur säkerställer vi ett bostadsbyggande
  som möter behov och efterfrågan i hela landet?  
2023/24:RFR10 FINANSUTSKOTTET  
  Offentligt sammanträde om finansiell stabilitet i en osäker omvärld
  – hur påverkas Sverige?  
2023/24: RFR11 MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET  
  Utvärdering av förädlingsindustrin och detaljhandeln för livsmedel
2023/24: RFR12 TRAFIKUTSKOTTET  
  Offentligt sammanträde om trafikens elektrifiering  
2023/24: RFR13 FINANSUTSKOTTET  
  Riksbankens årsredovisning 2023 och den aktuella penningpolitiken
2023/24: RFR14 SOCIALUTSKOTTET  
  Offentligt sammanträde om civilt försvar och krisberedskap inom
  hälso- och sjukvården  
2023/24:RFR15 FINANSUTSKOTTET  
  Svensk penningpolitik 2023  
2023/24:RFR16 NÄRINGSUTSKOTTET  
  Näringsutskottets offentliga sammanträde om en forsknings- och
  innovationspolitik för ett konkurrenskraftigt näringsliv  

Beställningar: Riksdagens tryckeriexpedition, 100 12 Stockholm

telefon: 08-786 58 10, e-post: order.riksdagstryck@riksdagen.se

Tidigare utgivna rapporter: www.riksdagen.se under Dokument & lagar

Tillbaka till dokumentetTill toppen