Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Anf. 2 Mikael Damberg (S)

Fru talman! Det har gått två månader sedan regeringen lade fram sin vårbudget, och Sverige möter fortfarande samma stora utmaningar. Hushållen är fortfarande hårt pressade av höga priser. Vi är fortfarande i en akut sjukvårdskris, och gängvåldet fortsätter att plåga vår vardag.

När regeringen lade fram sin budget hade de en möjlighet att byta riktning, att på allvar ta in de problem Sverige möter. Men de valde att inte ta den chansen. I stället blev det tydligt att SD-regeringen inte förstår hur vardagen ser ut för vanligt folk runt om i Sverige.

Jag tror att människor hade förväntat sig av regeringen och Sverigedemokraterna att man skulle leverera en lösning för att stoppa den akuta sjukvårdskris vi har i Sverige. Jag tror att svenska folket hade förväntat sig åtgärder här och nu för att samla landet och stoppa nyrekryteringen till gängkriminaliteten. Jag tror att människor hade förväntat sig stöd till vanliga hushåll som har det väldigt svårt att ta sig igenom kostnadskrisen.

Men några sådana satsningar fanns inte med i vårbudgeten. I stället kom regeringen med ett virrvarr av förslag för att lösa sina egna problem. Det är pengar till flygplatser och myndighetssamverkan och ett rejält tillskott till den egna personalen i Regeringskansliet.

En del av det här är säkert bra. Däremot drar man samtidigt ned på resurserna till Brottsförebyggande rådet i ett läge där kommuner jobbar väldigt hårt med att försöka hitta rätt verktyg för att minska nyrekryteringen och slå tillbaka gängkriminaliteten. Vi behöver mer forskningsbaserat underlag för att veta vad som verkligen ger resultat när vi vill pressa tillbaka sprängningarna och skjutningarna framöver.

Regeringen ger tyvärr inga positiva långsiktiga besked till sjukvården trots de varsel som nu ligger, och man kommer inte med de hjälpåtgärder till de mest pressade hushållen som verkligen hade behövts i det här läget. När jag läser regeringens budget, och kanske framför allt lyssnar till debatten här i dag, ställer jag mig frågan om regeringen och Sverigedemokraterna tar in hur det ser ut i landet. Det är uppenbart att regeringen lever i en annan verklighet än resten av Sverige.

Vårbudgeten var en chans för regeringen att lägga om till en ny kurs för Sverige. Man tog inte den, och då är det vår uppgift att visa på att det finns ett alternativ.

Fru talman! Den första som jag vill diskutera i dag är den nationella sjukvårdskrisen. Jag menar att SD-regeringen har skapat den nationella sjukvårdskris vi har i Sverige. Regionerna budgeterar för miljardunderskott under 2024 och varnar för att tusentals tjänster är på väg att försvinna. Väntetiderna blir längre, personalen är redan stressad och avgifterna höjs.

Det här beror på att regeringen har prioriterat bort helt nödvändiga resurser till svensk sjukvård. Först valde regeringen och Sverigedemokraterna att underfinansiera välfärden för att kunna genomföra en skattesänkning, mest för de välbeställda. Sedan satt man tyst när regionerna varnade för nedskärningar på miljardbelopp. När regeringen och Sverigedemokraterna till slut fann det för pinsamt vände man under galgen, och statsministern lovade i tv att ingen skulle behöva sägas upp i sjukvården.

När regeringen sedan lade fram vårbudgeten blev det smärtsamt tydligt att det Kristersson sa inte gällde. Man bryter det löftet. Senast häromveckan kom nya besked om att Region Sörmland nu går mot miljardförlust och måste dra ned ytterligare på personal.

Så här ser det ut runt om i Sverige.

Och inte kan personalen inom sjukvården räkna med att det blir bättre framöver. I vårbudgeten ger SD-regeringen besked om att kommuner och regioner kan räkna med mindre resurser åren framöver med minskade anslag 2025 och 2026. Regeringen ger kortsiktiga bidrag men rullar tillbaka den långsiktiga finansieringen. Det är inte rimligt. Det blir inte en trovärdig och långsiktig politik, och då är det inte konstigt om varslen och nedskärningarna i svensk sjukvård fortsätter.

Vi socialdemokrater har i budget efter budget satsat mer pengar på sjukvården. I vår budgetmotion för 2023 valde vi att dubbla regeringens generella statsbidrag. I vår budgetmotion för 2024 dubblade vi resurserna till sjukvården genom ökade statsbidrag och personalsatsningar. För att vända sjukvårdskrisen föreslår vi nu för tredje gången en dubblering av regeringens anslag till sjukvården. Det innebär att vi nu skjuter till sammanlagt 12 miljarder kronor till sjukvården.

Vi vill också ge regionerna långsiktighet genom att indexera de generella statsbidragen med inflationen - en bottenplatta för välfärden. Sjukvården måste kunna planera för sin personal, inte bara i år utan även för nästa år och åren som följer. Det är så vi bygger en stark gemensam sjukvård och undviker nedskärningar i dag.

Fru talman! Hushållen pressas fortfarande mycket av hårt av kostnadskrisen. Det är väldigt positivt att Riksbanken nu har börjat sänka räntan, och jag tror att det är många svenska hushåll som väntar på nästa sänkning, för räntekostnaden påverkar mångas hushållsekonomi. Även om inflationstakten nu mattas av är alltså kostnadsläget fortfarande mycket högt. Matpriserna är fortfarande skyhöga. Hyrorna har ökat och kommer att fortsätta öka. Räntekostnaderna är fortsatt höga.

Det här märks. Vart tredje hushåll i Sverige kämpar med att få ekonomin att gå ihop. Varannan ensamstående förälder med en lägre inkomst har inte råd att sätta näringsrik mat på bordet. Barn rapporteras vara oroliga för sin familjs ekonomi. Det märks också på att svenska folkets skulder till Kronofogden har nått rekordnivåer. Antalet barnfamiljer som vräks från sina hem är det största på länge. För väldigt många svenskar är det mycket månad kvar när lönen redan har ätits upp av kostnadsökningarna.

Så ser det ut i Sverige i dag.

Det är svenska folket som får ta smällen när regeringen ignorerar hur verkligheten ser ut. Det är undersköterskan, busschauffören och elevassistenten som får stå tillbaka när regeringen ställer sig på bankernas sida.

Det går inte att kompensera för allt i den här kostnadskrisen, men det innebär inte att politiken kan sätta sig på läktaren. När vanliga familjer har svårt att sätta mat på bordet och våra pensionärer vänder på vartenda öre för att kunna betala räkningarna måste politiken ta ansvar och sätta vanligt folk främst.

För att hjälpa barnfamiljerna föreslår vi i den här budgeten att gymnasieelever under sommaren ska få två extra utbetalningar av studiebidraget genom att studiebidraget förlängs. Det skulle ge ett tillskott på 5 000 kronor för en familj med två barn - välbehövliga pengar när kostnaderna har ökat.

Vi har även föreslagit andra åtgärder för att hjälpa de familjer som har det tuffast, bland annat att det extra bostadsbidraget görs permanent och att ett tillfälligt höjt underhållsstöd införs. Vi har också velat se skatt på bankernas övervinster, där pengarna skulle gå tillbaka till hushållen och till välfärdens finansiering.

Fru talman! Gängbrottsligheten, skjutningarna och otryggheten hotar vår samhällsgemenskap. Brottsligheten och våldet skadar, dödar, splittrar familjer och skapar oro och rädsla. Den organiserade brottsligheten och de kriminella gängen måste bekämpas med kraft. För att vända den här utvecklingen och stoppa nyrekryteringen behöver hela samhället kraftsamla.

Givet det allvarliga läget förväntade jag mig att regeringen i sin vårbudget skulle genomföra några åtgärder för att tag i våldet här och nu. Men ingenting av det syns riktigt i budgeten. Visst - man sköt till mer pengar till myndigheter och kriminalvården. Det är viktigt med myndighetssamverkan, men vi ser inga åtgärder för att ta tag i problemet med nyrekryteringen.

Givet det akuta läget ser vi socialdemokrater det som självklart att det behövs nationella åtgärder som kan få effekt på kort sikt. Därför föreslår vi i vår budget en satsning om 700 miljoner kronor för att punktmarkera unga som är på väg in i kriminalitet. Pengarna ska användas antingen till att ungdomar får en följeslagare, till och med så mycket som dygnet runt, eller till elektronisk bevakning med fotboja.

Vi avsätter även 700 miljoner till kommunerna för att anordna aktiviteter som fångar upp ungdomar på glid. Under sommarlovet tydliggörs och förstärks utanförskap och klyftor. När barn och unga saknar meningsfulla aktiviteter finns det risk att det leder till social utsatthet och i förlängningen till att fler unga hamnar i klorna på kriminella gäng. Pengarna låter kommunerna hindra att sommarlovet blir en rekryteringsfest för gängen.

För att komma åt kriminaliteten behövs även satsningar på skolan. I Socialdemokraternas förslag till vårbudget dubblerar vi regeringens föreslagna ökning till skolan. Det skulle innebära att skolan får totalt 1 miljard i vårbudgeten för att kunna stoppa nedskärningar i skolan och undervisningen.

Men vi måste också komma åt de djupare problem som marknadsskolan innebär i dag, när personal tvingas prioritera administration framför eleverna och inte har tid att sätta sig ned med de elever som de vet skulle behöva få extra stöd för att inte hamna på glid.

Att komma åt problemen med marknadsskolan kräver ett stopp för vinstuttaget i skolan, men som ett första steg hade Sverigedemokraterna och regeringen kunnat stoppa överkompensationen till friskolorna i skolpengen. Bara det hade kunnat hindra att 2 miljarder läcker från skolan varje år - pengar som varje år hade kunnat gå till elever och lärare. Men SD-regeringen valde att prioritera skolkoncernerna - trots att skolministern har sagt att det är en överkompensation som pågår i dag. Varför?

Fru talman! I ett läge där Sverige blir fattigare och farligare behöver vi en politik som bottnar i verkligheten och ökar sammanhållningen i vårt land. Vi behöver en budget som står på svenska folkets sida och tar sig an de stora samhällsutmaningar vi står inför. Det kräver både långsiktig stabilitet och kraftfulla åtgärder här och nu.

Vi föreslår en dubblering av regeringens tillskott till sjukvården och ger besked om långsiktig finansiering.

Vi föreslår en riktad satsning på att bryta nyrekryteringen till kriminella gäng och se till att sommaren inte blir en rekryteringsfest för gängkriminella.

Vi vill avvisa regeringens nedskärningar på arbetsmarknadspolitiken.

Vi dubblar regeringens tillskott till skolan.

Alla de här förslagen är helt finansierade genom den skatt på bankernas övervinster som vi föreslår. Politik handlar om prioriteringar, och vi prioriterar hushållen och välfärden framför bankerna.

När Sverigedemokraterna och regeringen blundar för verkligheten visar vi socialdemokrater att det finns ett alternativ till regeringens passivitet. Med de tillskott till skola, vård och omsorg som vi har föreslagit under mandatperioden hade vi inte befunnit oss i denna akuta kris. När Sverigedemokraterna och regeringen låter vanligt folk ta smällen av krisen förmår vi att prioritera annorlunda. När SD-regeringen för en politik som splittrar samhället väljer vi sammanhållning. Det är så man lägger en vårbudget som tar ansvar för Sverige.

Med det yrkar jag bifall till reservation 1.

(Applåder)

Anf. 3 Cecilia Rönn (L)

Fru talman! Sverige precis som resten av världen har ju haft en situation med hög inflation, som ledamoten Damberg redogjorde för.

De senaste kriserna har visat att Sveriges ekonomi är tätt sammanflätad med omvärldens. Det visade både finanskrisen 2008 och coronapandemin.

Ledamoten Damberg sa i sitt anförande i dag att problemen har varit värre i Sverige. Det har han sagt flera gånger tidigare.

För min del håller jag inte med om orsakerna till att Sverige har haft större problem. Jag skulle vilja påstå att orsaken är tydlig.

Det är bland annat vår svaga valuta som har ökat inflationen ännu mer i Sverige. Vi har importerat ytterligare inflation när vi importerat till exempel mat, vilket vi gör till ungefär 50 procent. Det har gjort att inflationen har stigit mer här. Det handlar inte bara om mat utan även om bränslepriser och alla andra saker som vi är beroende av. Sverige är ett både export- och importberoende land.

Därför är Liberalerna tydliga med att det bästa för Sveriges tillväxt på lång sikt borde vara att vi inför euron som valuta i stället. Det hade också dämpat den här typen av kris om vi haft en stabil världsvaluta i stället för en svag krona som är väldigt volatil när världen är osäker.

Jag undrar vad ledamoten Damberg tycker om detta. Kan han se att detta är en orsak till att Sverige haft högre inflation och lite större problem?

Anf. 4 Mikael Damberg (S)

Fru talman! Tack till Cecilia Rönn för frågan!

Det är en intressant fråga, men det är ju tämligen ointressant att diskutera den just nu eftersom Liberalerna ingår i en regering som inte driver kravet att gå med i euron. Det löser alltså inte Sveriges problem.

Man kan ha en diskussion om fördelar och nackdelar med euron. Skulle det ha lindrat inflationen? Vad skulle hända med vår tillväxt? Hur hänger vi ihop med det optimala valutaområdet i Europa, och hur skulle det utvecklas över tid? Det finns både fördelar och nackdelar. Jag kan konstatera att Sverige sedan euron infördes har haft starkare ekonomisk tillväxt över tid än många euroländer.

Man kan ha olika argument för euron, men det är inte ett argument som hjälper företag i Sverige. Det är inte ett argument som hjälper hushåll som drabbas av att Sverige haft högre inflation än många grannländer.

Då är vi tillbaka i regeringens analys. Om vi nu har haft högre inflation än många av våra grannländer, vad har vi då gjort för att stötta de hushåll som drabbats hårt av detta?

Alla våra nordiska grannländer har höjt barnbidraget under krisen. Varför har den svenska regeringen inte höjt barnbidraget?

Vi har haft sämre tillväxt i Sverige än i övriga Europa eller i alla fall varit i bottenträsket de senaste åren. Det finns vissa sektorer som har drabbats hårdare än andra av den här ekonomiska krisen.

Räntehöjningarna har slagit mot byggbranschen, jättehårt. Varför har vi låtit byggkrisen dra rakt in i svensk ekonomi och sänka tillväxten ytterligare? Varför har regeringen inte gjort någonting för att hindra varslen och konkurserna i byggsektorn? Är det bra ekonomisk politik, här och nu för vår tillväxt men framför allt för de ungdomar som drömmer om en bostad och för de kvinnor som faktiskt skiljer sig från sin man och behöver någonstans att bo?

Den politik som behövs i tuffa tider håller ihop samhället, och mitt argument här är att regeringen inte riktigt har förstått hur hårt den här krisen har drabbat både hushåll och vissa sektorer. Byggsektorn är en sådan, och där hade regeringen kunnat göra annorlunda val.

Dessutom har man en annan syn på fördelningspolitik och välfärdspolitik som nu har fått slå igenom i regeringens budgetarbete.

Anf. 5 Cecilia Rönn (L)

Fru talman! Jag tycker att det är fantastiskt att höra hur handlingskraftig ledamoten Damberg är nu.

Det är faktiskt inte under de två år som gått sedan valet 2022, då ledamoten Damberg inte längre varit finansminister, som alla de här problemen har uppstått. Ledamoten med sitt parti har ju haft regeringsmakten ganska länge de senaste 20 åren och haft stora möjligheter att göra många av de här sakerna under den tiden om de hade velat.

Det regeringen har gjort under den här perioden med hög inflation, höga räntor och en svår situation är att försöka mildra effekterna för dem som är allra mest utsatta samtidigt som man har lagt pengar där de har behövts här och nu men också tittat framåt på till exempel utbildning och skola.

Det är ändå så att vi nu är 1 av 7 länder av de totalt 27 som står utanför eurosamarbetet, och det har stora effekter på svensk ekonomi både tidigare och framåt.

Stödet från svenska folket har också ökat väldigt mycket när det gäller om vi ska ansluta oss till euron. Bland företagarna vill en majoritet nu att vi ska byta valuta då man vet att vi är både export- och importberoende.

Vore det inte bra med en debatt om denna fråga så att det inte blir som när Socialdemokraterna ändrade sig om Nato? Man gjorde det på väldigt kort tid utan en debatt där svenska folket kunde vara med.

Anf. 6 Mikael Damberg (S)

Fru talman! Jag tror att svenska folket uppskattade att vi när Ryssland invaderade Ukraina tog in den nya verkligheten och agerade på det. Det fanns väldigt starkt stöd bland svenska folket för Natomedlemskap, och det uppskattar jag.

Det betyder ju inte att det är dumt att vi i ett akut läge där säkerhetspolitiken i Europa vänds över ända faktiskt fattar ett nytt beslut i Sveriges riksdag med väldigt bred politisk enighet. Jag tycker att det är en styrka att verkligheten påverkar politiken och inriktningen.

Jag tycker att det är bra med en debatt om euron, men Liberalerna behöver i första hand ta den debatten med Sverigedemokraterna och Moderaterna, som har klargjort att det inte är aktuellt för den här regeringen att jobba med eurofrågan eller bli medlem. Det blir liksom teoretiskt.

Jag har inga problem med att diskutera euron, men vi kan väl börja med att fokusera på den svaga tillväxten i Sverige. Vi kan börja med att fokusera på att vi har en nationell sjukvårdskris som den här regeringen har skapat. Vi kan diskutera varför den här regeringen inte har höjt barnbidraget som tidigare socialdemokratiska regeringar har gjort därför att man vet att det är väldigt bra fördelningspolitik.

Risken med den här kostnadskrisen är att det är barn och ungdomar som får betala krisen och att det blir långsiktiga kostnader för att barn och ungdomar går igenom tuffa tider nu, i skolan men också i hushållsekonomin, som drabbar Sverige långsiktigt. Det tror jag är svagt, och det tror jag är dålig politik. Det krävs en annan inriktning på politiken än den som den här regeringen än så länge har presenterat.

Men jag deltar gärna i en diskussion om euron. Jag röstade själv ja till euron den dag vi hade en folkomröstning. Men jag är inte helt övertygad om att det bara finns argument för euron, sett till den ekonomiska utvecklingen sedan Sverige ställde sig utanför.

(Applåder)

Hans Eklind (KD)

Anf. 7 Hans Eklind (KD)

Fru talman! Jag tänkte utgå lite mer från vad Mikael Damberg faktiskt sa i talarstolen. Han kallade vårändringsbudgeten för ett virrvarr av förslag. I detta virrvarr av förslag ingår sektorsbidraget på 6 miljarder kronor. Jag minns hur debatten lät för ett halvår sedan. Då var 6 miljarder skillnaden mellan att stå upp för välfärden och att rasera densamma. Jag vet att man i politiken gärna använder lite starkare ord än vad som kanske är nödvändigt.

Det jag noterade när Mikael Damberg höll sitt anförande var att han var noga med att inte nämna SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, en enda gång. Jag tror att det finns en anledning till detta. I maj levererade nämligen SKR ytterligare en ekonomisk rapport. När jag läste den slogs jag av ett par intressanta fakta.

SKR säger i sin rapport att man tror att det inom regionerna under 2024 finns ekonomiskt motiverade behov av att minska personalstyrkan med 5 000 personer, och under 2025 med ytterligare 700 anställda. Då kommer sektorsbidraget på 6 miljarder kronor in. Det motsvarar nämligen 7 000 sjuksköterskor.

På sidan 79 skriver SKR följande: "I vårändringsbudgeten för 2024 föreslås en engångssumma riktad till hälso- och sjukvården på 6 miljarder kronor. Detta är välbehövligt och underlättar den ekonomiska anpassningen, och det är för en gångs skull motiverat att tillskottet endast är aviserat för ett år."

SKR gör alltså samma bedömning som regeringen, nämligen att det krävs en tillfällig ansträngning. Jag skulle vilja veta hur Mikael Damberg resonerar kring detta.

Anf. 8 Mikael Damberg (S)

Fru talman! Tack, Hans Eklind, för en intressant fråga! Den sätter fokus på sjukvårdens ekonomiska problem i ett lite större perspektiv. Då måste man titta inte bara på en budget utan på flera budgetar i följd.

Vi har varnat för att kostnadskrisen kommer att få stora konsekvenser för välfärden, framför allt för sjukvården men också för skolan. Detta sa vi redan för ett par år sedan, för vi såg att det här kommer att få effekt. Det gäller inte minst pensionskostnaderna, som är av mer tillfällig karaktär, medan annat handlar om mer långsiktig utveckling; demografin ställer nya krav på både äldreomsorg och sjukvård.

Därför har vi dubblat de generella statsbidragssatsningarna. Sedan dubblade vi satsningarna på sjukvården, och nu väljer vi att återigen dubbla satsningarna på sjukvården.

Hans Eklind hamnar återigen i en teoretisk diskussion om att detta skulle ha räckt för att rädda de 5 000 jobb som ändå försvinner. Det är ingen som har dragit tillbaka varslen eller nedskärningarna; de fortsätter ju. Hade regeringens extrapengar lett till det som statsministern sa i tv - nu ska vi inte säga upp mer folk i sjukvården - hade vi inte haft den här debatten.

Då är min fundering följande. Jag förstår att det finns en skillnad mellan tillfälliga insatser här och nu, som har med pensionskostnader att göra, och mer långsiktiga planeringsförutsättningar. Men om regionerna inte vet vad som gäller nästa år utan läser budgeten och tror att de får mindre pengar nästa år och året därefter vågar de kanske inte behålla den personal de skulle vilja behålla. Och det blir inte lättare att få tillbaka den personalen i detta väldigt tuffa läge.

Det är därför vi har sagt att vi vid sidan av de vanliga budgetdiskussionerna också vill ha en bottenplatta för välfärdens finansiering, där vi indexerar statsbidragen med inflationen för att kommunerna ska ha planeringsförutsättningar. Detta är ett sätt att hantera de långsiktiga frågorna, och sedan hanterar vi i budgeten mer akuta insatser här och nu. Det är så vi har resonerat när vi har valt att i flera budgetar i rad dubblera satsningen på sjukvården. Regeringen underskattar verkligheten, och nu får vi stora problem i sjukvården, vilket kommer att gå ut över personalen och patienterna.

(Applåder)

Hans Eklind (KD)

Anf. 9 Hans Eklind (KD)

Fru talman! Vi ska naturligtvis vara väldigt noga med att det är direktvalda politiker på kommunal och regional nivå som har beskattningsrätten. De har naturligtvis också ett oerhört viktigt ansvar för att både prioritera och göra korrekta satsningar. Jag noterar att det inte finns något parti i Sveriges riksdag, varken i regeringen eller bland oppositionspartierna, som fullt ut kompenserar. Vi ska inte göra en höna av en fjäder.

Jag vill ändå återkomma till att man gör en så stor sak av att det saknas 6 miljarder kronor - man säger att vi raserar välfärden och slår sönder sjukvården. När då sektorsbidraget på 6 miljarder riktat till regionerna införs i en vårändringsbudget är det den största enskilda satsning som den här regeringen gör i vårändringsbudgeten. Det finns skäl till detta: Regeringen följer naturligtvis vad som händer ute i regionerna och inser att vi måste göra ett tillskott.

Jag tänker, Mikael Damberg: Skulle det inte kunna vara på sin plats att säga detta i en sådan här debatt, i stället för att säga att det fortsatt är så att allt slås sönder och samman med den politik som förs? Det känns lite orimligt när vi vet att ungefär 20 procent av det som kommuner och regioner får i intäkter utgörs av statsbidrag.

Vi får kanske återkomma till detta, men jag tycker att det var intressant att Mikael Damberg i talarstolen sa att det nu är dags att visa på att det finns ett alternativ i svensk politik. Då tänkte jag: Snälla, berätta mer! Hur ser det alternativet ut? Ni är ju inte överens om någonting. Det skulle vara spännande att få höra lite mer om hur ni tänker. Det finns inget i era skuggbudgetar som tyder på att ni har ett alternativ över huvud taget.

(Applåder)

Anf. 10 Mikael Damberg (S)

Fru talman! När 5 000 personer blir av med jobbet i sjukvården kan inte Kristdemokraterna i en högerregering förvänta sig applåder från Socialdemokraterna. Det är verkligheten som styr våra prioriteringar. Då kan det inte bli en teoretisk diskussion om att vi ska vara snälla mot er för att ni ger tillfälliga pengar till sjukvården, som bevisligen inte får effekt. Då gör ni något fel. Kanske började ni på en för låg nivå så att sjukvården var underfinansierad redan från början; det hävdar i alla fall vi.

Det var därför vi sa nej till den stora skattesänkning som ni i er första budget sa var helt nödvändig och inte gick att göra på något annat sätt - som tog miljarder i resurser som hade kunnat gå till kommuner och regioner och som vi föreslog en annan användning för. Året efter gick det sedan att göra som vi hade föreslagit. Frågan är om det nästa år kommer att låta som att det går att göra satsningar på sjukvården som man glömde att göra i år.

Men då har verkligheten redan passerat. Då har människor redan blivit av med jobbet, köerna är längre och patienterna har drabbats. Verkligheten borde styra budgetarbetet också för Kristdemokraterna när det gäller en så viktig fråga som välfärdsfinansiering.

Det är därför jag försöker hävda att det krävs flera budgetar i rad, med prioriteringar och inriktning, men också att vi bör diskutera en bottenplatta för finansieringen så att kommuner och regioner har något att planera utifrån även framöver. Annars kanske det bara blir utspelspengar. Man säger att det kommer lite extrapengar under året, men det går inte att planera långsiktigt utifrån det. Då får man inte den effekt på verksamheten som man ville ha.

Vi kommer att hålla i sjukvårdsfrågan, och vi kommer att syna verkligheten. Det är verkligheten som avgör om regeringen har gjort rätt prioriteringar eller inte. Just nu, när 5 000 personer riskerar att få gå från svensk sjukvård, verkar det som att regeringen har gjort fel prioriteringar.

(Applåder)

Anf. 11 Oscar Sjöstedt (SD)

Fru talman! Kampen mot inflationen är vunnen. Jag är medveten om att jag var inne på detta redan i vintras, i den budgetdebatt vi hade då, men det här är så pass centralt. Den inflation som började skena under förra mandatperioden, under den förra regeringen, har påverkat så mycket och så negativt att det har haft absolut högsta prioritet för oss att bekämpa den. Det har vi också gjort, med en försiktig och välavvägd ekonomisk politik, och vi har gjort det med framgång.

Prognosen är att KPIF, alltså det inflationsmått som Riksbanken främst tittar på, kommer att ligga på målnivån framgent. Det är detta som har möjliggjort att Riksbanken har kunnat börja sänka räntan. Vi kan också konstatera att Sveriges riksbank sänkte räntan ganska långt innan ECB, euroländernas riksbank, började göra detsamma. Detta är oerhört centralt, såklart. Sakta men säkert, steg för steg, kommer det att bli lite billigare att bo i Sverige, helt enkelt.

Nästan ingen svensk löntagare - något undantag finns det säkert - har haft en löneutveckling som har överstigit inflationen under den period som vi nu lämnar bakom oss. Det betyder de facto att man har blivit fattigare.

Men nu ändras detta. Nu är situationen den omvända. Nu går vi in i en period där lönerna ökar mer än priserna ökar. Det betyder att man får ökad köpkraft. Man blir lite rikare. Det kommer att ta ett tag att komma i kapp, men nu går vi i rätt riktning.

Varför nämner jag då detta att inflationen började skena under förra mandatperioden, under den förra regeringen, när den till stora delar är ett globalt fenomen? Jo, det finns element i detta som riksdag och regering kan påverka på nationell nivå. Det handlar om priserna på insatsvaror, alltså typ el, drivmedel och så vidare. De påverkar i sin tur priset på slutprodukten, i princip alldeles oavsett vad det är för slutprodukt vi pratar om.

Elpriserna i Sverige stack iväg därför att Socialdemokraterna drev igenom en helt onödig - katastrofal, skulle jag vilja säga - förtida nedläggning av fullt fungerande kärnkraftsreaktorer. Det påverkade elpriset, och det påverkade priset på i princip allt annat också, förutom att det ställde till det för hushållen.

Bränslepriserna stack iväg för att Socialdemokraterna drev igenom ett fruktansvärt ogenomtänkt experiment med så kallad reduktionsplikt. Vi hade världens högsta bränslepriser under förra mandatperioden. Nota bene: Världens högsta! Det påverkade också priserna på allt annat.

Nu har vi reverserat detta experiment som man utsatte svenska folket för. Dessutom har vi sänkt skatterna. Helt plötsligt har vi bland de lägre bränslepriserna på kontinenten. Dieseln är i dag 10 kronor billigare och bensinen ungefär 3,50 billigare, jämfört med då Tidöpartierna tog över. Och det kommer mera. Det kommer ytterligare skattelättnader redan till årsskiftet, alltså om bara lite drygt ett halvår.

Fru talman! Beskedet i den ekonomiska vårpropositionen och vårändringsbudgeten är också att tilläggsbidraget i bostadsbidraget, som vi har förstärkt och förlängt ett antal gånger, kommer att förlängas ytterligare.

Man kan alltså inte göra allt, som vissa oppositionspolitiker verkar tro. Man kan i synnerhet inte göra det i tider av hög inflation. Man kan inte bekämpa hög inflation med att trycka mer pengar. Det är i princip som att försöka släcka eld med bensin, vilket i och för sig är sjukt kul men inte att rekommendera. Man får lära sig att prioritera med begränsade resurser.

Barnfamiljer med låg ekonomisk standard - det rör sig om strax över 100 000 barnhushåll - är precis den typ av prioritering vi vill göra. I genomsnitt innebär vårt besked strax över 1 000 kronor i månaden, för vissa betydligt mer.

I stort, fru talman, ligger kursen fast. Jag och Sverigedemokraterna sa redan i valrörelsen - och då talar jag om riksdagsvalet - att inre och yttre trygghet kommer att vara i fokus för den här mandatperioden. Inre och yttre säkerhet kommer att behöva prioriteras, för det är så Sverige och resten och världen ser ut. Vi har krig i hjärtat av Europa, och vi har en gängbrottslighet på hemmaplan som åtminstone i vissa avseenden tar sig formen av ett slags lågintensivt krig, även om det inte är fullt jämförbart med fronten i Ukraina.

Vi har inte vunnit kampen mot gängbrottsligheten, inte än. Men vi kommer att göra det. Anledningen till att Kriminalvården tilldelas ytterligare 1,38 miljarder kronor i årets vårändringsbudget är att myndigheten ska göra sig redo för att inhysa massvis fler hyresgäster i takt med att vi slår sönder och låser in gängen. Vi har en helt annan ambitionsnivå än den förra regeringen hade. Vi har en helt annan syn på själva begreppen brott och straff.

Det är alltså ett paradigmskifte. Det är ingen överdrift. Det finns mycket kvar att göra, men vi är definitivt på rätt väg.

Försvarsmaktens expansion och rustning fortsätter även den. Samma gäller här: Det finns mycket kvar att göra, men vi är på rätt väg. Det rörde inte på sig särskilt mycket under vare sig förra eller förrförra mandatperioden. Nu rör det på sig, ganska fort till och med, och det går åt rätt håll.

Fru talman! Vi har också inom Tidöpartierna kommit överens om en Ukrainaram. Det är oerhört viktigt. Det handlar om 75 miljarder kronor för åren 2024, 2025 och 2026. Det är viktigt att dessa två saker inte så att säga konkurrerar med varandra. Det finns ingen konkurrens mellan rustningen här hemma, i Svea rike, och det militära stödet till Ukraina i deras försvarskrig mot terroriststaten Ryssland och mot Putin och hans krigsförbrytarregim.

I eftermiddagens votering kommer vi inte bara att rösta om detta, utan vi kommer också att fatta beslut om Sveriges 16:e militära stödpaket till Ukraina. Det är potent. Det handlar om högkvalificerad materiel, inte minst stridsledningsflygplan. Det är stridsfordon 90, stridsvagn 122, Archer, pansarbandvagn 302, jaktrobotar, luftvärn, luftbevakning, stridsledningsplan med mera. Det är sådant som Tidöpartierna under den här mandatperioden har enats om och lagt förslag om på riksdagens bord och som alla riksdagens partier har kunnat ställa sig bakom, och Sverige har levererat eller är i färd med att leverera denna materiel till Ukraina.

Enigheten här i kammaren i den här frågan är en styrka. Det sänder tydliga signaler till Ukraina. Det skickar tydliga signaler på ett annat sätt till Ryssland också. Det vore att föredra om denna enighet kunde bestå även framöver.

Nu har vi också en ekonomisk plan som sträcker sig åtminstone till utgången av 2026. Sedan har jag inte vare sig bättre eller sämre spåkula än någon annan, men fram tills en ukrainsk seger är uppnådd ska det vara tydligt var Sverige står någonstans.

Fru talman! Jag har talat om behovet av prioriteringar med anledning av inflationen, primärt, men behovet förstärkts givetvis av kriget. Självklart är det på det sättet.

Då blir i alla fall jag lite upprörd, för att uttrycka det milt, när jag läser och tar del av ytterligare exempel på vad jag betraktar som regelrätt slöseri med skattebetalarnas pengar. I det här fallet är det Energimyndigheten som har lånat ut en massa pengar till en massa bolag som har en påstått grön profil. Det handlar om en halv miljard kronor. Det är våra pengar som de lånar ut. Det är skattebetalarnas pengar. Här har man slängt pengarna rakt ned i ett svart hål, för de påstått gröna bolagen har inga förutsättningar att betala tillbaka lånen. Då har lånen skrivits av och i stället omvandlats till bidrag.

Vi har alltså en statlig myndighet som pytsar ut hårt arbetande svenska skattebetalares pengar till privata bolag, och de pengarna kommer aldrig tillbaka. De pengarna är borta. Jag tycker inte att det tillhör statens kärnuppgifter att leka riskkapitalister på det här sättet.

Låt mig bara förtydliga. Vi har haft diskussioner och replikskiften här där vi har talat om Northvolt och Hybrit. Jag lägger mig inte i enskilda bolags affärsidé. Det är inte detta som är mitt jobb som politiker. Men jag lägger mig i om bolagens finansiering utgörs av offentligt kapital. Då betraktar jag det som mitt jobb.

Om privata bolag lyfter privat kapital på en privat marknad kommer jag inte att lyfta ett lillfinger. Går det bra är det jättekul, och går det dåligt är det inte mitt problem. Men när det är offentligt kapital och skattebetalarnas pengar det handlar om kommer jag att känna ett ansvar för det. Det både oroar mig och irriterar mig att det bara verkar vara Sverigedemokraterna som upprörs av detta. Det borde inte vara så. Men den diskussionen kommer jag att fortsätta att föra i regeringen.

Fru talman! Sverigedemokraterna och regeringen har en budgetsamverkan, och det betyder att vi står bakom det betänkande vi nu debatterar. Därför vill jag avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 12 Mikael Damberg (S)

Fru talman! Jag börjar med att konstatera att det är bra att det i budgetsammanhang finns en bred politisk enighet om både Nato och stödet till Ukraina. Jag tycker också att det är bra att det förs en diskussion om industripolitik, men kanske inte om den bara ska föras i regeringen. Jag blir nervös när Sverigedemokraterna säger att man ska fortsätta diskussionen inom regeringen.

De inlägg som har gjorts i tidigare budgetdebatter har nämligen hotat hela den nyindustrialisering vi ser i Sverige och som skapar tiotusentals nya jobb i vårt land. Det har varit kritik mot såväl hållbara batterier och grönt stål som finansiering - att svenska företag inte skulle få ta del av det stora internationella kapital som nu landar i Sverige och som skapar tusentals nya jobb.

Vi kommer nog gärna att följa upp den diskussion som Sverigedemokraterna vill ha i regeringen, för det här kan ju vara en av huvudförklaringarna till att det blir så lite av regeringens industripolitik. Man har lovat en Norrlandsstrategi och en Norrbottensstrategi som inte har kommit. Det blir olika samordningskontor men ingen verkstad. Det är klart att man inom svenskt näringsliv och svensk industri blir nervös över att Sverigedemokraterna verkar ha ställt sig på bromsen gällande stora investeringar som kommer till Sverige.

Min fråga handlar lite grann om att Oscar Sjöstedt slog sig för bröstet gällande alla löften man gav i valet. Ett av dem var att man skulle vara en garant för välfärden. Nu är det diskussioner om en försämrad a-kassa och diskussioner om en försämrad sjukförsäkring, och dessutom har vi en nationell sjukvårdskris. Jag undrar över det sista.

Tycker Sverigedemokraterna att man har gjort rätt prioriteringar om 5 000 personer just nu får lämna sjukvården? Det innebär ytterligare belastning på den befintliga personalen, längre köer och sämre stöd till patienterna. Är det att garantera välfärden att 5 000 personer försvinner från svensk sjukvård? Var det detta som var Sverigedemokraternas garanti för välfärden?

Anf. 13 Oscar Sjöstedt (SD)

Fru talman! Det var ganska många saker, men vi tar dem i något slags oordning.

Precis som vi hörde i ett tidigare replikskifte utgörs den enskilt största satsningen i vårändringsbudgeten av just pengar till sjukvården. Vi ger 6 miljarder kronor till sjukvården. Jag förstår att den som tillhör oppositionen tycker att 6 miljarder är för lite och vill ha 7 miljarder i stället - jag förstår att det funkar på det sättet - men vi tycker att det är en ganska välavvägd satsning.

När det gäller sjukförsäkringen har vi inte lagt några förslag på riksdagens bord om att försämra sjukförsäkringen. Det har vi absolut inte gjort. A-kassan har vi dessutom stärkt inte bara en gång utan två gånger. Två gånger har vi stärkt a-kassan under den här mandatperioden, vilket innebär att vi har lyckats med mer på två år än vad Socialdemokraterna lyckades med under två mandatperioder.

Jag kommer alltid att betrakta det med stor och djup skepsis när staten, eller på annat sätt det offentliga, går in och äger och driver företag på det sätt som vi diskuterar här nu. Det är inte statens uppgift att göra det, och det är inte statens uppgift att skjuta in pengar i vad som borde vara privata verksamheter. Privata företag får hitta privat kapital på privata marknader - och det finns det gott om - men staten ska inte göra det. Staten ska inte sitta och leka riskkapitalist med våra skattepengar. Det brukar nämligen inte gå bra, och det brukar helt enkelt inte bli bra.

Anf. 14 Mikael Damberg (S)

Fru talman! Jag fick inget riktigt svar gällande sjukvården.

Det är fortfarande så att personal sägs upp från sjukvården och att vi har en nationell sjukvårdskris. Det är inte bara en och annan region som står inför nedskärningar och problem, utan i princip hela Sjukvårdssverige har problem. Det betyder ju att man har gjort felaktiga nationella prioriteringar som tvingar fram uppsägningarna och nedskärningarna. Jag kan bara konstatera att det man sa i valrörelsen om att vara en garant för välfärden inte var så mycket värt med tanke på att man låter sjukvården betala kostnadskrisen.

Jag var i Gävleborgs län för bara en tid sedan, och där diskuterade man att nästa steg i besparingsarbetet är att privatisera alla vårdcentraler. Det kanske är Sverigedemokraternas plan - först underfinansierar man regionernas sjukvård, och sedan tvingar man fram olika privatiseringar - men jag tror inte att Sverigedemokraternas väljare trodde att det var planen, det vill säga att först göra uppsägningar och sedan privatisera alla vårdcentraler i Gävleborgs län. Är det en bra politik, som Sverigedemokraterna står bakom, som diskuteras i regionerna just nu?

Sedan kan jag bara konstatera att det är märkligt att de stora privata företag som väljer att göra stora investeringar i Sverige ska mötas av det här kompakta motståndet, tveksamheten och hoten om att det inte ska till några stöd från Sverige - detta trots att de här internationella aktörerna gör enormt stora investeringar och skapar tiotusentals jobb i vårt land. Ska Sverige vara det enda landet som tackar nej till investeringarna? Ska vi tacka nej till jobben och till de exportframgångar som svensk industri har skapat genom att själv bestämma sig för att leda den gröna omställningen?

Sanningen är att Sverigedemokraterna vill bedriva någon form av kulturkrig mot klimatpolitik. Industrins investeringar, som skapar nya jobb, får inte bli någonting som offras på SD:s altare i ett kulturkrig om energipolitik och klimatpolitik. Det vore dåligt och kostsamt för Sverige, och jag hoppas verkligen att regeringen inte lyssnar på Sverigedemokraterna. Tyvärr verkar det som att man gör det.

(Applåder)

Anf. 15 Oscar Sjöstedt (SD)

Fru talman! Hur kan man degradera en så viktig fråga och bara avfärda den som kulturkrig?

För bara några minuter sedan, i mitt anförande, tog jag upp ett konkret exempel som man kan läsa om i medierna - jag kan skicka artikeln till Mikael Damberg sedan - på att man lånar ut skattebetalarnas pengar och sedan inte får tillbaka dem därför att bolagen inte var och inte heller blev livskraftiga. De pengarna är borta. De är liksom försvunna; skattebetalarnas pengar har försvunnit.

Av respekt för skattebetalarna värnar jag deras pengar, och då avfärdas det som ett yttrande i något slags kulturkrig. Det är ganska nonchalant, primärt gentemot skattebetalarna. Det är ganska nonchalant att inte ha den respekten för skattebetalarnas pengar, men okej, där skiljer vi oss åt.

Jag har ingen möjlighet att svara på frågor om vilka beslut Region Gävleborg fattar. Jag tillhör inte den regionen och har ingen möjlighet att svara. Socialdemokraterna vill å sin sida slå sönder alla privata vårdcentraler, om vi ska vända på det. Men jag kan inte svara på exakt hur det ser ut där, för jag tillhör inte den regionen.

Jag tycker att vi har gjort stora tillskott, bland annat genom sektorsbidraget till sjukvården. Framför allt har vi gett stora pengar inom statsbudgetens utgiftsområde 25, som innehåller pengar till hela kommunsektorn, det vill säga både kommuner och regioner. Till skillnad från vad den förra regeringen gjorde är detta permanenta pengar som vi har skjutit till. Det är alltså ganska stora tillskott som har gjorts till kommuner och regioner, självklart inklusive sjukvården.

Anf. 16 Ida Gabrielsson (V)

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Det väckte i och för sig en hel del funderingar hos mig.

För att det inte ska bli så förvirrat: En regering som försämrar a-kassan kommer inte att få Sverigedemokraternas stöd. Så sa Jimmie Åkesson före valet. Nu är det dock annat ljud i skällan.

Fru talman! I dag tror jag faktiskt är dagen då försämringarna i a-kassan klubbas. I den budget som ni själva har gjort upp om, som du säger här, Oscar Sjöstedt, skriver ni att ungefär 100 000 fler kommer att bli arbetslösa och att de inte kan påverka sin egen situation. Det är i stället konjunkturella problem som sätter till exempel byggnadsarbetare i den situationen. Byggkraschen gör alltså människor arbetslösa.

Det skulle inte bli några försämringar när man lade om a-kassan, sa finansministern, uppbackad av resten av Tidögänget. Nu visar det sig dock bli neddragningar med ungefär 4 miljarder. De som får betala är just byggnadsarbetarna och kommunalarna, i form av sänkt ersättning och nedtrappning mitt i ett läge där arbetslösheten stiger. Efter tre månader ska ersättningen alltså trappas ned.

Anser ledamoten Oscar Sjöstedt att en neddragning på 4 miljarder inte är en besparing eller försämring? Vilka fler löften till väljarna är Oscar Sjöstedt beredd att bryta mot för att få vara med i maktens korridorer?

(Applåder)

Anf. 17 Oscar Sjöstedt (SD)

Fru talman! Det var ju nyanserat och bra.

Vi har stärkt akassan två gånger den här mandatperioden. Ja, jag anser att det kammaren kommer att votera om i eftermiddag är en förstärkning av akassan. Taket kommer att höjas för andra gången, och fler kommer att kunna kvalificera sig för akassan. Objektivt är det en förstärkning.

Det bästa som kan hända för att vi ska råda bot på byggkrisen är att vi för en ekonomisk politik som gör att Riksbanken kan fortsätta att sänka räntorna. Det är det absolut bästa som kan hända dessa bolag. Man kan skruva lite vid sidan av, men man kan inte komma bort från detta faktum.

Krisen råder bland bolag som har varit för högt belånade. Det finns många bolag inom fastighetssektorn som mår bra, för de har inte varit högt belånade. Krisen har uppstått därför att många andra bolag har varit högt belånade och fått stora problem när räntan gått upp. Detta gäller inte bara fastighetsbranschen, utan det gäller även många andra bolag som har tagit för stora risker och belånat sig för mycket. Det bästa som kan hända dessa bolag är att Riksbanken kan fortsätta att sänka räntan.

Anf. 18 Ida Gabrielsson (V)

Fru talman! Med det förslag som vi nu ska fatta beslut om sparar man 4 miljarder framöver. Det är enligt mig, och enligt alla som kan läsa en tabell, en försämring och en besparing. Det är också så att akassan är nominell, vilket betyder att den inte indexeras, eller höjs, av sig själv. Att hålla akassan på samma nivå som under pandemin, före kostnadsökningarna på 25 procent, innebär i själva verket en sänkning av ersättningsnivåerna för dem som har akassa.

Byggbranschen får någon annan fundera över. Samma sak gäller myndigheter som inte begär tillbaka medel. Oscar Sjöstedt tar inte på sig mycket ansvar själv, trots att det är han som lägger fram den här budgeten.

Vänsterpartiet tycker givetvis att man ska höja taket. Samtidigt ska den som har en låg inkomst och jobbar länge ha samma möjligheter till kvalificering som andra. Den absolut tydligaste försämringen i akassan som nu föreslås är att de byggnadsarbetare och vårdbiträden som står arbetslösa i krisen lämnas av regeringen efter tre månader. De får då en kraftig sänkning av akassan i stället för, som det är nu, en fortsatt okej ersättning.

Tycker Oscar Sjöstedt att en regering inte får försämra akassan och att man inte ska få SD:s stöd då? Gäller samma sak när man sparar 4 miljarder och trappar ned akassan efter tre månader?

Anf. 19 Oscar Sjöstedt (SD)

Fru talman! Objektivt sett höjs taket i akassan. Vi höjer det för andra gången under denna mandatperiod. Vi har höjt det två gånger på två år; det fixade inte sossarna på två mandatperioder. Fler kommer också att kvalificera sig för akassa. Det är två objektiva saker.

Ja, det sker en nedtrappning. Detta är en jätteintressant diskussion - det finns säkert de som tycker att det borde trappas ned ännu mer. Vi har en nedtrappning efter 100 dagar. Man kan fråga sig: Ska det aldrig trappas ned? Ska människor kunna vara arbetslösa i flera år? Nu är detta min slutreplik, så ledamoten kan inte svara på det. Det är dock klart att det måste finnas en avvägning i detta hänseende. Det kanske finns någon som vill ha en nedtrappning efter 10 dagar, men det tycker jag är lite snålt - 100 dagar kanske är rimligare.

Man kan ju gå åt andra hållet också - ska det aldrig trappas ned? Ska man få ersättning från akassan i flera år om man har blivit arbetslös? Det är klart att det måste finnas en balans i detta.

Sammantaget är det objektivt så att det vi har ställt oss bakom, som kammaren kommer att votera om i eftermiddag, innebär en förstärkning av akassan. Fler kommer att kvalificera sig för akassa, och taket kommer att höjas. Objektivt sett är detta en förstärkning.

Anf. 20 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Jag tänkte ställa en fråga till Oscar Sjöstedt om inre och yttre säkerhet. Han sa ju väldigt tydligt att detta är Sverigedemokraternas prioritet nu och framöver.

Om man ska prata om säkerhet måste det finnas ett hot. Ett hot som vi ofta pratar om är klimathotet. Det gör tyvärr inte Sverigedemokraterna lika ofta. Men det är ju ett hot. Det är ett hot mot ekonomisk utveckling, mot livsmedelsförsörjningen och mot människors livsförutsättningar. Det hotar också stabiliteten i Europa och i världen. Torka som gör att det inte går att odla någonting och att det inte går att leva kommer att tvinga miljontals människor på flykt, och detta har redan börjat.

Klimathotet är väldigt mycket på riktigt, och jag skulle säga att det hotar både den yttre och den inre säkerheten. Jag skulle vilja fråga Oscar Sjöstedt om detta är någonting som Sverigedemokraterna kommer att försöka mildra och göra någonting åt. Eller kommer man fortsätta att stoppa huvudet i sanden, stoppa alla utsläppsminskningar på nationell nivå och på EU-nivå, sänka det utvecklingsbistånd som gör att fler människor får möjlighet att stanna kvar och därmed - om man fortsätter med den politiken - lämna en stor del av arbetet med att säkra Sverige och världen därhän?

Anf. 21 Oscar Sjöstedt (SD)

Fru talman! Det är nog ganska tydligt för de flesta - hoppas jag i alla fall - att Sverigedemokraterna och Miljöpartiet gör väldigt olika analyser i denna fråga. Min erfarenhet och bild är att Miljöpartiet är ett hot mot ekonomisk tillväxt, med all den politik man fått igenom. Höga partiföreträdare har till och med öppet sagt att vi måste göra avkall på ekonomisk tillväxt och försämra vår levnadsstandard för att på något sätt prioritera klimatet i andra ändan.

Jag vill gå i motsatt riktning. Jag tror att dessa två saker hänger ihop - vi kan inte lösa någonting klimatrelaterat utan att ha ekonomisk tillväxt. Jag skulle nog vilja vända på det där helt och hållet.

Det är inte alla som har en världsbild där koldioxid är det farligaste som finns. Till att börja med är koldioxid en förutsättning för allt liv som finns. Alla går inte runt och är livrädda för koldioxid. Koldioxid är ganska bra i många avseenden.

Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gör inte samma typ av analys i den här frågan. Jag tror inte att man kommer någonstans eller kan lösa några problem om man inte har ekonomisk tillväxt.

Anf. 22 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Jag måste säga att jag tycker att det är ett anmärkningsvärt svar som oroar väldigt mycket. Det kanske ändå inte förvånar, för Sverigedemokraternas retorik går ju ut på att få det att låta som att klimatpolitiken är ett större hot mot världens utveckling än klimatförändringarna. Det finns ingen som helst sanning i detta. Lyssnar man på de forskare som kan någonting om det här får man en helt annan bild.

Av alla de budgetförslag som ligger på denna riksdags bord - dock inte precis nu, för det är snarare en ändringsbudget vi debatterar - är Miljöpartiets förslag kanske det som skulle driva mest ekonomisk utveckling. I ett tidigare replikskifte togs utvecklingen i Norrland upp, och vi ser det också i Västsverige. Den gröna omställningen är det som skulle kunna driva svensk ekonomi framåt väldigt mycket starkare, men detta sätter Sverigedemokraterna käppar i hjulet för.

Oscar Sjöstedt resonerade om att koldioxid är en förutsättning för liv. Det är sant, men det vi diskuterar är nivåerna av koldioxid. Just är nivåerna alldeles för höga, och värmerekord slås varje månad. Vatten är också en förutsättning för liv, men man kan faktiskt dö av för mycket vatten. I en väldigt allvarlig debatt blir detta argument någonting som man verkligen kan fundera på.

Vi vet att klimathotet är på allvar och kommer att hota den yttre och inre säkerheten. Det gör det redan, men det kommer att bli ännu allvarligare. Detta är dock ingenting som Sverigedemokraterna kommer att ägna tankeverksamhet åt. Ska jag tolka Oscar Sjöstedt så?

Anf. 23 Oscar Sjöstedt (SD)

Fru talman! Nej, det är inte så man ska tolka det. Jag sa inte heller att vi är emot all klimatpolitik. Det vore konstigt att vara det. Det jag sa var att vi är emot mycket av Miljöpartiets klimatpolitik. Givetvis finns det en massa kloka saker att göra, och jag tror att det är otroligt bra om så mycket som möjligt elektrifieras. Sverige är ju ganska fattigt på fossila råvaror, och elektrifierar vi blir vi mer självförsörjande och självständiga och mindre beroende av andra, vilket är väldigt positivt. Detta bygger dock på en massa saker, och då kan man inte propagera och rösta emot kärnkraft; det funkar inte.

Det finns så mycket i Miljöpartiets klimatpolitik som är så väldigt fel. En av era ledamöter kritiserade att Sverige importerar lite uran från Ryssland. Det är lätt att kritisera, för ingen vill ju köpa prylar av Ryssland. Men vilka är det som har drivit igenom ett förbud mot att bryta uran i Sverige? Jo, Miljöpartiet. Och det bara fortsätter; man är emot allt. Miljöpartiets drömsamhälle är inte ett samhälle där allt går på el utan där man åker häst och vagn. Det är provocerande.

Jag har inte sagt att vi är emot all klimatpolitik, för det vore en jättekonstig sak att vara och säga. Men jag är emot mycket av Miljöpartiets klimatpolitik eftersom den är tillväxtfientlig och jag inte vill ha det samhälle ni vill ha. Då är det väl bra att det är två olika partier.

Anf. 24 Martin Ådahl (C)

Fru talman! Nu, Oscar Sjöstedt, är vi tillbaka i diskussionen om de stora gröna industrisatsningarna i Sverige och i synnerhet i norra Sverige, där ju många av dem finns. Återigen kommer det svepande, generella påståendet att det bara är en fråga om statliga subventioner. Problemet är inte att det skulle vara så, utan problemet är att Sverigedemokraterna gång efter annan snackar ned dessa stora satsningar i Sverige som helhet och i norra Sverige i synnerhet.

Ta det exempel vi diskuterade förra gången då Sverigedemokraterna i flera replikskiften påstod att detta bara är en massa stora offentliga subventioner. Jag hoppas att detta inte är regeringens politik med tanke på att det är en regering på Jimmie Åkessons nåder. När det gäller de investeringar som har gjorts i Northvolt i Skellefteå utgör till dags dato nämligen endast 1 procent av de 60 miljarderna offentliga subventioner. Det ledamoten blandade ihop detta med då, precis som han gör i dag, är de subventioner andra länder ger Northvolt för att Northvolt ska bygga fabriker hos dem i stället, vilket kanske blir effekten av Sverigedemokraternas och regeringens politik om ni fortsätter så här.

Är det inte dags att sluta baktala de stora gröna industrisatsningarna i Sverige och inte minst dem i Norrland?

Anf. 25 Oscar Sjöstedt (SD)

Fru talman! Hur kan det vara svepande och generella påståenden när jag är så tydlig som det bara går? Jag är ju övertydlig och sjukt specifik. Det är inte mitt jobb som politiker att värdera bolags affärsidéer. Det är inte mitt jobb som politiker att ha åsikter om dem. Privata bolag ska skaffa privat kapital på privata marknader, och jag kommer inte att lyfta ett lillfinger för det. Jag kan inte bli mer konkret och tydlig. Jag är ju motsatsen till svepande och generell i min kritik.

Detta går ut på att man tar skattebetalarnas pengar och riskerar dem på ett sätt som det inte är uppenbart att skattebetalarna är med på. Poängen är att det är skattebetalarnas pengar man riskerar, på ganska hög risknivå, i olika typer av förhoppningsbolag. Detta stör jag mig på, och det kommer jag inte att sluta att göra.

I talarstolen undrade jag också om det bara är Sverigedemokraterna som stör sig på att man behandlar skattebetalarnas pengar med denna grad av nonchalans. I så fall får vi väl vara ensamma. Vi är ganska vana vid det, så det är ingen ny situation för oss. Men jag hoppas att också andra ledamöter och andra partier inser att de för den politiska legitimitetens skull måste värna om skattebetalarnas pengar mycket mer än vad de gör i dag. Jag hoppas att vi inte är ensamma. Men är vi det så är vi ganska vana vid det, och det besvärar oss inte särskilt mycket.

Anf. 26 Martin Ådahl (C)

Fru talman! Jag vet inte om det är att värna om skattebetalarnas pengar att lägga mer pengar på billigt snus och billiga plastpåsar än på lärare i skolan. Men det är en annan diskussion knuten till denna budget.

Låt mig upprepa problematiken så att allt blir klart och tydligt. Problemet är att det Sverigedemokraterna säger om att detta skulle vara statssubventionerat är fel. Det stämmer inte. De baktalar alltså en stor satsning som vi borde vara stolta över och säger svepande nu igen att det egentligen bara är en massa statliga pengar. I själva verket rör det sig som sagt om 1 procent av en 60-miljarderssatsning i Sverige. Kan vi inte vara stolta över den?

Allvarligt talat, det verkliga problemet är att medan det privata riskerar tiotals miljarder i investeringar klarar regeringen och svenska staten inte av att leverera den infrastruktur och de åtaganden som är statens monopol och ansvar. Malmbanan står stilla för att man inte förmår att underhålla den. Järnvägsanknytningar mellan de stora metropolerna i Norrland för att skapa en gemensam arbetsmarknad blir inte gjorda.

Det statliga ansvar som är självklart i andra länder tas inte av denna regering. I stället snackar ni om att staten står för de stora investeringarna. Men det är ju det privata som vill satsa i norra Sverige. Låt oss vara stolta över det och inte säga saker som inte stämmer.

(Applåder)

Anf. 27 Oscar Sjöstedt (SD)

Fru talman! Nu är vi helt plötsligt överens. Grundläggande infrastruktur är en av statens kärnuppgifter, och det var hela min poäng. Att Malmbanan står stilla är givetvis en katastrof, likaså att infrastrukturen i exempelvis Norrland är otillräcklig. Detta är en av statens kärnuppgifter, och där ska vi lägga pengar. Vi ska inte lägga in pengar i enskilda bolag; det är det jag kritiserar.

Vi är överens om att infrastrukturen ska funka jättebra så att vi kan attrahera en massa näringsverksamhet. Det är så vi ska jobba. Nu blev det en helt annan grej. Staten ska inte gå in med skattepengar i ett ägande och därigenom ge bidrag till olika bolag. Vem som helst fattar att det snedvrider hela konkurrensen och åsidosätter det marknadsekonomiska systemet om ett bolag får en massa offentliga pengar och inte ett annat.

Jag och Martin Ådahl har inte varit överens i dessa frågor på många år, men nu kom vi kanske in på ett nytt spår där vi struntar i att lägga in statliga pengar i enskilda privata bolag och i stället lägger dessa pengar på att få infrastrukturen att funka. Ja, herregud, då är vi plötsligt tväröverens. Det var ju enormt glädjande. Nu kommer jag att sova jättegott i natt. Vad kul!

Anf. 28 Ida Gabrielsson (V)

Fru talman! Den ekonomisk-politiska debatten fattas Sverige. När regeringen överlämnade sin vårproposition pratade finansministern främst om annat än om vilka reformer hon tänkte genomföra.

Genom att skylla ifrån sig på allt och alla behöver man inte ta ansvar för den kris man lämnat befolkningen i. Det är inte hederligt.

Fru talman! Jag är uppfostrad i en plikttrogen familj. Har man ett jobb ska man också sköta det. Människor tappar sugen när fake news haglar från makthavare på presskonferenser. Nu genomförs en historisk satsning på sjukvården, sa finansministern och förde svensk sjukvård in i sitt värsta stålbad. På akuten mitt i vårdkaoset befinner sig väljarna, som med rätta undrar: Vem i hela världen kan man lita på?

Sverige har varit ett starkt land. Investeringar i infrastruktur och bostäder skapade arbete, välfärd och tillväxt. Den tiden är sedan länge förbi. Sverige toppar nu ligan när det gäller förmögenhetskoncentration framför både Saudiarabien och USA. Vi har gått från att vara ett av de länder som omfördelar mest till att omfördela minst inom EU:s kärnländer. Falukorvsringen, om ni kommer ihåg den, som näringsministern viftade intensivt med i valrörelsen blev inte ett korvöre mer till hushållen när hon själv fick makten.

Men visst slår regeringen en del rekord och skapar sysselsättning. Räntehöjningarna som länsat fickorna på bolånekunderna har skapat rekordvinster för storbankerna och kraftigt ökat sysselsättningen hos Kronofogdemyndigheten.

Vad erbjuder då sittande regering sina barskrapade medborgare? Jo, ett jobbskatteavdrag som till 90 procent går till den halva som är bäst betald i landet. Vad ska några hundralappar i sänkt skatt hjälpa när regeringen låtit den ekonomiska krisen gräva djupa hål i plånböckerna?

I stället för att som i andra europeiska länder ta tag i girigheten och illa fungerande marknader vill regeringen nu muta befolkningen med en liten slant. Med Vänsterpartiets förslag om bankskatt, Sverigepriser på el och hårdare tag mot matjättarna skulle hushållen kunna tjäna många gånger mer än vad ett jobbskatteavdrag ger. Regeringens låtgåattityd mot storbanker och matjättar är beklämmande.

Fru talman! Kaoset på järnvägen hotar tillväxten. Byggkraschen är ett faktum. Vi har nu haft perioder av konstant negativ tillväxt. Arbetslösheten stiger. Regeringen försämrar akassan för att folk inte ska ligga i hängmattan, samtidigt som de själva verkar ha snoozat hela Regeringskansliet.

Avregleringar har gjort det dyrare. Sverige har byggt upp byråkratiska kolosser som inte sätter medborgarna främst. Aktiekursen, konsultuppdragen och välfärdskriminaliteten har fått ta över. Kan du inte läsa, lille vän? Det kan inte skolan hjälpa dig med. Att sätta kunskapen först är för dyrt för Sveriges marknadsskola.

Fru talman! Jag tycker mig dock se en förändring. Alla har fått nog av de nyliberala dogmerna. Fler och fler, inte bara vänstern, konstaterar att det inte fungerar. Men regeringen är jag lite bekymrad över. Den verkar aldrig få nog. Den är som ett borgerligt ungdomsförbund på steroider. Som en fyraåring i en godisbutik vill den ha allt direkt, oavsett kostnad och konsekvenser.

Som en röd tråd följer medborgarnas förtroende för välfärden samma bana som nedskärningarna. När välfärden inte finns där för en är det inte konstigt att även vanligt folk kan tänka: "Vad fan får jag för pengarna?"

Kommuner i norra Sverige får beskatta sina medborgare kraftigt för att ens ha råd med det mest basala, medan Stockholmskommuner som Danderyd kan låta invånarna leva loppan. Glesbygdskommuner flyttar hela städer och ställer sina naturresurser till förfogande för att garantera svenskt välstånd, medan rika kommuner vägrar att bygga hyresrätter åt de människor som de exempelvis vill ska komma och städa deras toaletter.

Mer lågproduktiva fästen får man leta efter än dessa storstadsnära rikemanskommuner. Inget produceras där, jobbar gör de annorstädes, vägarna de nyttjar byggs av andra, tillväxten får norrlänningarna stå för och de stora grannkommunerna får fixa bostäderna. Gated community? Släng dig i väggen! Här har vi hela kommuner på temat.

Fru talman! Vänstern går nu fram i hela Norden. Senast i EU-valet blev det tydligt. Människor vill veta vad makthavare vill göra åt deras problem, inte höra dem skylla ifrån sig. Regeringspartierna och Sverigedemokraterna verkar ha panik över det faktumet och twittrar därför frenetiskt i stället om skolavslutningar i kyrkor, folkutbyte, identitetsvänster och islam - som de på något konstigt sätt verkar mena är samma sak.

Fru talman! Man får öva på acceptans ibland för att behålla sinnesron. Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden - så tror jag att den bönen går.

Dagens regering vill inte bättre. Möjliggörarna i Sverigedemokraterna kunde inte bry sig mindre om svenska folkets sjukvård, bankräntor eller akassa. Som de syltryggar de är nöjer de sig gott med att avlönas på Regeringskansliet. Bakom varje trollkonto gömmer sig i själva verket en liten fegis, och vekast av alla är den som för armén. Stor i orden men liten på jorden, borde det stå på SD:s valaffisch 2026.

Fru talman! Jag vänder mig i stället till oppositionen. Vi har mycket att ta tag i framöver tillsammans. Det duger inte att enbart leva på motståndarnas dåliga rykte eller vinna på deras planhalva. Samhällskontraktet måste återupprättas. Väljarna ska kunna lita på sina företrädare.

Budgetförslag som innebär en nästan identisk ekonomisk politik som de styrandes fungerar inte. Ska vi rusta välfärden behövs ett omtag. Ska man vinna måste man hålla ihop i ett lag. Det är grundläggande.

Därför bekymrar det mig lite i dag när vi har budgetdebatt när en av lagkamraterna mest verkar springa runt i cirklar. Centerpartiet får mig att tänka på Lucky Luke - skjuter skott på skott och träffar alltid något. Det verkar dock inte lika framgångsrikt i politiken som i den tecknade vilda västern-serien, att döma av senaste SCB-mätningen.

När det kommer till den ekonomiska politiken skjuter Centerpartiet ensamma från den breda mitten som de mot alla fysiska lagar och allt sunt bondförnuft placerat långt ut på högerkanten. De gör tunnel på sin egen lagkapten men tror ändå att de ska belönas med mer speltid. Kanske går det i knatteligan, men nu spelar vi på en annan nivå. Hade det varit fotbollsmatch hade man blivit bänkad för sådant beteende. Men nu är det ju ingen fotbollsmatch utan svensk politik vi talar om.

Jag är glad att Socialdemokraterna nu gått från "lagt kort ligger" till att marknadskrafterna inte hör hemma i välfärden. Den som lägger patiens i stället för att röja upp ur dagens system är dömd att förlora. Nu gäller det att visa att vi menar allvar med det vi säger också. Skrävla och prata kan vem som helst göra, men marknadsskolan ska inte få finnas kvar i Sverige efter valet 2026. Väljarna tål inte fler budgetar eller fler val utan en förändring, är min fasta övertygelse.

Fru talman! Svenskt Näringsliv, LO och Finansdepartementets egen långtidsutredning är överens med Vänsterpartiet: Sverige har inte råd att spara mest i Europa när infrastrukturen är totalt eftersatt. Det var också Centerpartiet med på här, verkar det som, så jag får bete mig lite sjystare mot dem framöver.

Den i särklass viktigaste klimatfrågan är att möjliggöra investeringar i omställningen. Det är det vi är satta att göra. Men staten har låtit sig förlamas av utdaterade ramverk som omöjliggör handlingskraft.

Vi ska spara för kommande generationer, säger man snusförnuftigt. Men kommande generationer blir nog gladare om avloppen fungerar, om vi ställt om för klimatet och om det finns bostäder att bo i. Reala tillgångar är också att spara. Om staten drar sig undan och inte plockar upp notan nu blir det dyrare i längden. Kostnaderna har dumpats på hushållen och kommunerna.

Tillväxten och jobben är beroende av en förändring. Ska man satsa behöver man investera, det begriper alla. Hade Ingvar Kamprad till exempel inte investerat hade han antagligen fortsatt att snickra möbler i Älmhult. Nu finns Ikea i stället över hela värden.

Den som vill rusta välfärden och samtidigt möjliggöra investeringar i omställning kan inte försvara det överskottsmål vi har i dag. Vi i Vänsterpartiet menar det vi säger. Vi håller vad vi lovar. Vi föreslår flera reformer för att stärka hushållen och välfärden.

Med detta vill jag yrka bifall till vår reservation nummer 2.

(Applåder)

Hans Eklind (KD)

Anf. 29 Hans Eklind (KD)

Fru talman! Nu ser vi tydligt att regeringens prioritering av inflationsbekämpningen ger resultat. Egentligen är det nog kombinationen av en återhållsam finanspolitik, en åtstramande penningpolitik och en ansvarstagande avtalsrörelse som har gjort att inflationen nu är på väg ned och att prognosen faktiskt är att vi ska nå inflationsmålet under innevarande år.

Detta har krävt en hel del av alla. Det har dock varit en riktig prioritering, för inflationen är vanligt folks största fiende. Räntorna går upp, och maten blir dyrare. Det är som en gökunge som gröper ur hushållskassan, som ska räcka månaden ut. Inflationen gör människor fattigare och ställer till det för företagen och svensk ekonomi.

Fru talman! Vi politiker pratar gärna om den kaka som vi har att fördela. Man kan se i ställningstagandena att politiska partier gör olika prioriteringar där, men det som är viktigast av allt just nu är kanske att vi diskuterar hur vi kan få kakan att växa. För det måste den göra om vi ska klara av välfärden på sikt. Det är själva nyckeln. Då är, enligt oss kristdemokrater, en politik för företagande helt avgörande.

Företagarna är också Sveriges jobbskapare. Företagen gör det möjligt för mammor och pappor att ha ett arbete att gå till så att de kan försörja sig själva och sin familj. Det är svenska företag som är med och skapar tillväxt, och det är sannerligen de som är med och bakar den kaka som vi behöver för vår gemensamma välfärd. Poängen är att vi ska akta oss för att ta dessa jobbskapare för givna. Det är därför välkommet att regeringen nu jobbar enligt devisen att det ska vara enkelt att starta, driva och utveckla företag i Sverige.

Ett omfattande förenklingspaket har lanserats med ett förenklingsråd som ska ge förslag på förenklingsåtgärder som följer av befintlig svensk lagstiftning. Man har också förstärkt den webbplats som finns för företag och som heter Verksamt.se, där tjänster och information från en rad olika myndigheter samlas.

Regeringen har också via regleringsbrev gett ett antal myndigheter i uppdrag att prioritera förenklingsarbete som leder till verklig förenkling och effekt för företagen. Detta bidrar till att stärka svensk ekonomi och konkurrenskraft.

För bara några veckor sedan kunde Sveriges energi- och näringsminister Ebba Busch presentera att ett implementeringsråd nu sjösätts som har till uppgift att lyfta upp ett företagsperspektiv tidigt i EU-processen och verka för att EU-lagstiftningen inte genomförs över miniminivå i Sverige. Syftet är helt enkelt att minska företagens regelbörda, administrativa kostnader och andra fullgörandekostnader som uppstår till följd av kommande, nya och ändrade EU-rättsakter.

Fru talman! En fungerande välfärd byggs inte med ord, med retorik och heller inte, för den delen, med symbolpolitik. Att prioritera välfärden har varit och är en självklarhet för oss kristdemokrater. Att låta företag och enskildas flit och arbete löna sig står därför inte i något som helst motsatsförhållande till detta, tvärtom. Det är skatteintäkter, inte skattesatser, som finansierar välfärden.

Skatteintäkter uppstår inte ur tomma intet, utan de uppstår när folk arbetar och betalar skatt. Mer skatteintäkter kommer helt enkelt när fler människor arbetar mer, och detta underlättas av att vi i Sverige har ett skatte- och bidragssystem som uppmuntrar till just arbete.

Fru talman! Det gladde mig mycket när regeringen i samband med att vårpropositionen presenterandes introducerade ett självförsörjningsmått. Detta är något som jag har motionerat om under ett antal år i riksdagen.

Det sysselsättningsmått som vi traditionellt använder måste helt enkelt kompletteras med att vi i Sverige också tar reda på graden av självförsörjning. Statistiken för sysselsättning kan vara missvisande, och den kan också dölja den verklighet som vi vill göra något åt. Att en person är i sysselsättning är inte samma sak som att personen har ett jobb som han eller hon kan försörja sig på.

Införandet av ett självförsörjningsmått är helt enkelt glada nyheter för alla oss som vill få till en fungerande integration. Sysselsättningsmåttet har nämligen dolt problemet. Jag minns när den dåvarande statsministern Stefan Löfven här i denna kammare i november 2019 basunerade ut att man hade sett till att nyanlända kommit i arbete och att tiden för detta hade minskat från nio år 2014 till fyra och ett halvt år 2019.

När han sa det tänkte jag att det lät för bra för att vara sant, och det var det också. Entreprenörskapsforum, som har arbetat med att ta reda på hur många som försörjer sig via eget arbete, kommenterar skillnaden så här: "Cirka fyra år efter invandringsåret har 50 procent sysselsättning, men det tar 13 till 14 år för att 50 procent ska uppnå självförsörjning."

Enligt Entreprenörskapsforum är skillnaden egentligen större därför att man även har med subventionerade anställningar i underlaget. Entreprenörskapsforum konstaterar att det tar 20 år för att 50 procent av dem som har invandrat från Mellanöstern ska bli självförsörjande, det vill säga ha en lön på minst 15 500 kronor i månaden. Det betyder att hälften fortfarande lever på bidrag efter 20 år. Så kan vi naturligtvis inte ha det.

Med ett självförsörjningsmått minskar risken för att vi fattar felaktiga och/eller otillräckliga åtgärder politiskt. En utvärdering av arbetsmarknadspolitiska åtgärder utifrån ett självförsörjningsperspektiv kan helt enkelt ge ett annat svar än ett sysselsättningsperspektiv. Utifrån graden av självförsörjning kan ett mål för densamma skapas. Den som har kommit till Sverige med förhoppningen om ett bättre liv ska inte fastna i arbetslöshet, passivitet och utanförskap.

Fru talman! Låt mig få avsluta med att lyfta fram en diskussion som har börjat och som jag tror kommer att bli alltmer intensiv, nämligen den om hur vi ska utforma det framtida finanspolitiska ramverket. Vårt land dras med betydande underhållsskulder. Elnäten är ett sådant exempel. Under de senaste 20 åren har Svenska kraftnät byggt 60 mil högspänningsledning, men behovet är 700 mil nybyggda och uppgraderade ledningar.

Sweco beräknar att behovet av investeringar i Sverige bara i det befintliga elnätet uppgår till drygt 900 miljarder kronor. De påpekar också att det är en framtung insats. Det mesta måste nämligen göras inom de närmaste tio till tolv åren.

Ett annat exempel på en underhållsskuld som plågar oss är vägarna. Cirka 60 procent av det svenska vägnätet byggdes före 1970, och vägarna beräknas ha en livslängd på 50 år. Under den djupa ekonomiska och statsfinansiella krisen på 90-talet skärptes och förändrades den statliga budgetprocessen. Det finanspolitiska ramverket har tveklöst tjänat vårt land väl, och vi ska absolut undvika en hög skuldsättning och att skapa ett bristande förtroende för den offentliga sektorns ekonomi.

Vi kristdemokrater vill att överskottsmålet byts ut och att vi i stället skapar ekonomiskt utrymme för samhällsviktiga investeringar som leder till tillväxt. Det handlar alltså inte om att lånefinansiera skattesänkningar eller offentlig konsumtion; sådant får ske inom ramen för prioriteringar av det årliga reformutrymmet.

Detta resonemang stämmer väl med det som presenterades av Långtidsutredningen strax före jul. Sverige har i dag utrymme att låna till investeringar som sätter fart på tillväxtmotorn. Vårt förslag är att höja skuldankaret från 35 till 40 procent.

När det gäller exakt hur stora underskotten ska tillåtas vara och under hur lång tid de ska tillåtas vara stora tycker jag att det är viktigt att vi får en bred politisk enighet. Men vårt besked är tydligt, nämligen att det är dags för oss i riksdagen att komma överens om detta och att det brådskar.

(Applåder)

Anf. 30 Martin Ådahl (C)

Fru talman! Vi är nu snart i halvtid med Kristerssonregeringen. Det är snart två år sedan en dramatisk energi- och kostnadskris i kölvattnet av Putins fullskaliga illegala invasion av Ukraina gjorde Ulf Kristersson till statsminister på Jimmie Åkessons nåder.

Det är klart och tydligt att inflationen har gått ned. Jag vill tacka Riksbanken, vars jobb det är att få ned den, för det. Det är någonting som Sverige har gemensamt med i princip alla västländer i stora delar av den civiliserade världen: Vi har nu fått ned inflationen med gemensamma ansträngningar.

Det vi inte har gemensamt med resten av västvärlden och EU är att Sverige är ett land med kraftigt och fortsatt stigande arbetslöshet - stigande långtidsarbetslöshet. Vi har en tillväxt som sticker ut som den sämsta, eller kanske snart den näst sämsta, i EU. Sverige är det land i EU som var känt för att ha en stark tillväxt och minskande utsläpp. Nu är vi det land som är känt för att ha en svag tillväxt och rusande utsläpp.

Lärare sägs upp i skolan just när de behövs och när behoven är så stora för unga på landsbygden och i utsatta områden. Vården och omsorgen är på undantag så till den milda grad att man inte klarar basbehoven och så till den milda grad att Gotland som region, styrd av socialdemokrater och moderater, nu vill gå och be Stockholm eller staten att ta över regionen för att det inte längre går ihop.

I detta svåra läge menar Centerpartiet att det behövs ett alternativ till Tidös och SD:s ekonomiska haveri. Det behövs också ett alternativ till Vänstern och Socialdemokraterna. Det behövs ett grönt liberalt alternativ som inte vill slita isär landet utan bygga på våra styrkor: kunskap och flit, miljömedvetenhet och ingenjörskonst, entreprenörskap och företagande och förvaltande av våra naturresurser för en hållbar och grön tillväxt. Det är ett alternativ som tror på skolan, samhället och föreningarna och som värnar välfärdens kärna.

I vårt alternativ är alla en del av vårt land, och alla ges ett erbjudande: Om du utbildar dig, om du arbetar, om du anstränger dig och om du sliter i ditt anletes svett ska du bli en del av samhället på samma villkor som alla andra. Det ska inte vara några A- och B-lag i något kulturkrig utan bara ett enda blågult lag.

Men detta, mina vänner och fru talman, kommer att kräva reformer - reformer som gör det mer lönsamt att arbeta, som gör att fler kan starta företag, som gör det enklare och billigare för vanliga hushåll att göra klimatomställningen och som gör att infrastruktur rustas upp snabbare och effektivare i hela Sverige. Skolan ska återigen få de fulla resurserna att göra sitt jobb så att kunskap och detta att behärska språket värderas upp igen i alla delar av samhället.

Det är därför Centerpartiet lägger fram ett alternativ i vår vårbudgetmotion i detta krisartade läge. Jag yrkar bifall till reservation 3.

I det här sammanhanget borde det vara självklart om man kallar sig borgerlig - men jag vet inte riktigt vad Tidö är längre - att tillväxt och jobb skapas av växande små företag. Fyra av fem nya jobb skapas av företag. Det är inte Socialdemokraterna, det är inte Moderaterna, det är inte Tidö och det är gubevars inte Sverigedemokraterna som skapar några jobb. Det är de växande företagen. Det självklara är därför att satsa på dämpade kostnader och bättre villkor.

Det är jättefint att regeringen, som här beskrivs, har förbättrat hemsidan för företagare som Centerpartiet var med och startade. Tack för det! Men det räcker liksom inte. Arbetsgivaravgifterna, som är företagens största problem när det gäller att växa, har höjts med minst 9 miljarder kronor till dags dato. Ungas sommarjobb har blivit dyrare för småföretagen just inför denna sommar, då så många ungdomar borde vara i jobb i småföretag i stället för att dra runt på stan eller på byn.

I sin förra budget chockade Tidöregeringen genom att tvinga småföretag att betala hela sjuklönen för sjukskrivna medarbetare. Kompetensbristen växer när regeringen inte satsar tillräckligt på vidareutbildning, samtidigt som man stryper kompetens från andra länder genom ett helt konstgjort lönegolv för arbetskraftsinvandrare, vilket går emot den svenska modellen.

Ut i verkligheten, Tidöpartier, och träffa de här småföretagarna, som i dag säger i tidningen att tålamodet är slut! Det här duger inte. Er politik fördyrar och försvårar. Gå ut och träffa företagen som ska anställa den där extra ungdomen och ge honom eller henne en chans i livet men som inte kan det på grund av era skatter och pålagor! Gå ut i verkligheten och träffa de föräldrar i utsatta områden som verkligen ber om ett jobb även om man ännu inte kan svenska tillräckligt bra! De vill ha ett jobb eller en möjlighet att själva skapa ett jobb i ett nytt småföretag.

Det är inte märkligt att arbetslösheten stiger nu igen när arbetslinjen och småföretagarlinjen har övergivits. Men Centerpartiet kommer alltid att stå upp för företagande, jobbskapande, investeringar och entreprenörskap. Vi kommer att förbli småföretagens bästa, och kanske enda och sista, vän i riksdagen. Det verkar tyvärr så just nu.

Vi kommer att göra det lättare att anställa, så som vi gjorde både i Alliansen och i januariavtalet. Nu kommer vi att göra det för att bekämpa Tidöarbetslösheten.

Vi vill att arbetsgivaravgifterna sänks generellt och tas bort för de första fem anställda i ett företag. Vi vill att de sänks för att anställa dem med lägst inkomster så att fler småföretag kan anställa unga och fler som saknar ordentlig arbetslivserfarenhet. Med vårt förslag kan ett litet företag som anställer fyra personer anställa fem. Det är konkret och tydligt. Ett litet företag som i dag anställer sju utsatta personer kan anställa åtta.

Vi vill att sjuklöneansvaret lyfts bort från småföretagen igen så att de inte hamnar i en kris när en anställd blir sjukskriven. Vi vill stoppa den nya vågen av regelkrångel, och då hjälper det inte bara med några nya råd, några nya namn och några nya myndigheter.

Vi måste få bort det orimliga och konstgjorda lönegolvet för arbetskraftsinvandring. Vi vill storsatsa på utbildning och vidareutbildning så att många fler kan få nya yrkeskunskaper genom omställningsstudiestöd, yrkeshögskola, lärlingsutbildningar och yrkesvux. Så kan vi fylla de stora luckor i näringslivet som finns parallellt med arbetslösheten.

Vi vill åtgärda de akuta brister i infrastrukturen som det pratas om. Det är de trasiga järnvägsspåren och potthålen i vägarna, som det inte görs någonting åt.

Men, fru talman, framför allt vill vi ge Sverige en ny positiv vision. Jag citerar finansministern, som tyvärr inte är här i dag. Hon sa i en intervju: "Jag tror inte vi kommer att få se några nya Ikea eller ABB i Sverige." Nej, kanske inte med Tidöregeringen. Men vi behöver det. I själva verket har vi i dag pratat om de stora gröna industrier som kan ge oss ett försprång i framtiden. Det är nu som de nya entreprenörerna kan lyfta Sverige och skapa jobben. Det är nu, om vi ger dem chansen, som de kan hitta lösningar på klimatkrisen. Det är nu vi kan så fröna till morgondagens globala storföretag.

Det är så Sverige har blivit rikt, och det är så vi kommer att bygga vårt framtida välstånd. Det bygger vi inte genom polarisering, inte genom retorik och inte genom kulturkrig utan genom att, som någon sa här tidigare i talarstolen, vi ökar kakan konkret så att små företag kan anställa fler och skapa lösningar för vårt land och för integrationen.

Vi kommer att använda våra mandat i riksdagen, om någon tvekade om det, för att få igenom dessa förslag. Vi har gjort det förr. Vi har tvingat både moderater och socialdemokrater att bry sig om småföretagen, tillväxten och möjligheterna i hela landet.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Anf. 31 Cecilia Rönn (L)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

I dag debatterar vi riktlinjer för den ekonomiska politiken. Vi är i en ljus årstid nu. Veckorna som varit har många av oss firat studenter och skolavslutningar. Denna vecka kan vi se fram emot att fira midsommar, förhoppningsvis med nära och kära.

Även när det gäller den ekonomiska politiken ser vi tecken på att vi har lämnat den ekonomiska vintern bakom oss och att ljuset tittar fram, bland annat genom att inflationen nu har vänt ned och en tid varit på en lägre nivå, så låg att Riksbanken nu har vågat börja sänka räntan. Det är ett glädjande besked för alla privatpersoner, företagare och offentliganställda, liksom hela den offentliga sektorn, som har pressats hårt av den höga inflation och de höjda räntor som har gjort oss alla fattigare.

Arbetslösheten har ökat men inte så mycket som befarats. Vi gick dock in i lågkonjunkturen med en hög arbetslöshet från början, en skuld sedan en långvarig högkonjunktur då man borde ha pressat tillbaka arbetslösheten ordentligt.

Fru talman! Regeringen har tagit ansvar i en svår tid och prioriterat för att stötta de allra mest utsatta. Vi har kunnat lägga pengarna där de behövts som mest men har samtidigt tänkt framåt genom satsningar på skola och utbildning.

Nu behöver vi genomföra reformer för att få fart på Sverige igen. Vi behöver få fart på tillväxten, som ger möjlighet att upprätthålla en säker och bra välfärd och möta alla de kostnadsutmaningar vi står inför kommande år. Vi behöver göra en historisk uppbyggnad av försvaret och satsa på infrastruktur, elinfrastruktur, skolan och klimatet. Kriminaliteten måste tryckas tillbaka med åtgärder här och nu, samtidigt som vi stoppar nyrekryteringen med satsningar på bland annat socialtjänst och skola. Detta är saker vi har prioriterat i vår budget.

Det handlar om att återupprätta arbetslinjen i Sverige och ge fler människor möjlighet att komma i arbete eller starta företag, vilket är avgörande för ökad produktivitet och ekonomisk stabilitet. Jag vill att politiken ska vara en möjliggörare. Det kan den bli genom att vi satsar på en skola genom hela livet - en återupprättad grundskola med fokus på lärandets grunder och med en bra arbetsmiljö för lärare, sedan ett gymnasium som kan leda till jobb eller fortsatta studier och vidare en möjlighet att lära om och lära nytt mitt i livet för att anpassa sig till de jobb som finns eller den utveckling man vill ha i livet.

Jag prioriterar att träffa många företagare i denna roll, och jag har också en lång bakgrund inom det yrkeslivet. Alla vittnar om två saker som är viktiga: kompetensmatchningen i hela Sverige och arbetskraftsbristen i norra Sverige.

Att möta det kompetensbehov som företagen står inför satsar vi mycket på. Med Liberalerna i regeringen blir det stort fokus på skola och livslångt lärande, då detta är den viktigaste hörnstenen i samhället och ger mångfalt tillbaka på varje satsad krona.

Fru talman! Tillväxt är inte bara viktigt för ökade skatteintäkter utan också en möjliggörare för att förbättra klimat och miljö. Vissa menar och har den senaste tiden uttryckt att tillväxt och klimatomställning inte är förenliga. Jag skulle vilja hävda att det är precis tvärtom: Det är med en ständig tillväxt vi kan få ned klimatutsläppen och minska vår miljöpåverkan. Katalysatorn, som nu är en naturlig del i bilen, gjorde stor skillnad på sin tid. Nu håller vi på att elektrifiera transportsektorn för att utradera utsläppen därifrån.

Digitaliseringen har minskat vår konsumtion samtidigt som vi har ökat vår tillväxt. Tidigare hade du kanske en massa cd-skivor hemma, till exempel, vars tillverkning krävde massor av material. Nu har du miljontals skivor i din telefon. Tidigare hade du kanske hela bokhyllan full med uppslagsverk som vägde flera kilo. Nu kan du hitta all denna kunskap i ditt digitala hjälpmedel.

Det finns också en industri där bristen på teknisk utveckling har gjort att den fortfarande genererar otroliga utsläpp och har stor påverkan på vår miljö, nämligen textil- och modeindustrin. Modeindustrin står för cirka 10 procent av de globala utsläppen.

Jag har besökt ett antal företag som jobbar med dessa frågor, bland annat Wargön Innovation, där man jobbar med innovation för att återvinna och ta vara på textilier. Man vittnar om att bristen på teknisk utveckling gör att man ligger långt efter vad man skulle kunna vara med dagens teknik för att skanna, läsa av och sortera ut olika typer av tyg från uttjänta kläder så att dessa kan få ett liv igen och vi en bättre återvinning.

Visst kan man alltså kombinera tillväxt med hållbarhet. Men självklart behövs rätt styrmedel från politikens sida.

Fru talman! Det finns två elefanter i rummet som jag avslutningsvis vill säga några ord om.

Den första är euron. Inflationen har gjort oss alla fattigare och slagit hårt mot privatpersoner, företagare och offentlig sektor. Allt har blivit dyrare. Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam. Europas gemensamma valuta är en garant för fred och välstånd på vår kontinent. För jobben och vårt inflytande i Europa måste vi uppgradera vårt medlemskap från basic till premium. Vi har inte råd att vänta längre.

Det handlar om konkurrenskraft och välstånd men också om vårt lands säkerhet och inflytande i EU. Medan 20 av 27 länder i dag har euron som valuta står vi utanför. Tyvärr är det än så länge bara Liberalerna som är tydliga med att det vore bra för Sveriges ekonomi, tillväxt och säkerhet att ansluta sig.

Stödet för euron har ökat stort de senaste åren, och jag tycker att svenska folket förtjänar den förutsägbarhet och stabilitet som en valuta som euron erbjuder. Nu hoppas jag att fler partier vågar ta denna diskussion.

Fru talman! Den andra elefanten i rummet är det narrativ som oppositionen med Socialdemokraterna i spetsen försöker sätta om att svensk sjukvårds och välfärds enda behov är mer pengar. Om regeringen skjuter till mer pengar kommer allt att lösa sig, sägs det från denna talarstol. Det finns väldigt många fakta som visar att detta inte är sant och att problemen är mycket mer komplexa än så. Att bara prata om resurser i form av pengar är att förminska en viktig debatt som påverkar oss alla.

Hela grunden till mitt politiska engagemang är just att vi ska ha ett skyddsnät utan hål för dem som faller och en skola som ser varenda unge så att de både kan klara skolan kunskapsmässigt och få självkänslan att de kan bli precis vad de vill.

Staten får varje år in cirka 1 300 miljarder i skatter och kommuner och regioner cirka 1 200 miljarder. Löntagare och arbetsgivare betalar hög skatt på lön, företag beskattas på vinster och vi betalar alla moms och andra typer av avgifter.

I Sverige lägger vi en internationellt sett hög summa på exempelvis sjukvård, men vi har inte bättre kvalitet och tillgänglighet motsvarande pengarna vi lägger. Vi står inför stora utgifter för att rusta upp försvaret, bygga ut kriminalvården, rusta det civila försvaret, stötta sjukvård och skola, satsa på investeringar för klimatet och planera för investeringar i infrastruktur. Allt är viktigt och ska göras. Men det blir nödvändigt att fråga sig: Vad får vi för pengarna?

Statsapparaten genererar regler och lagar som är kostnadsdrivande för kommuner och regioner. Dessutom har mängden administrativ personal generellt ökat men inte antalet lärare, sjuksköterskor eller undersköterskor. Att mängden administrativ personal ökar kan ju vara motiverat om det leder till avlastning av den personal som jobbar med barnen, vården eller omsorgen. Men så är inte fallet. Det är tvärtom: Regelbördan för offentliganställda bara sväller.

Då måste man våga fråga sig: Vilket administrativt monster har vi politiker skapat? Är det detta invånarna vill ha? Eller vill de ha skola och sjukvård för pengarna? Vad vill den hårt pressade personalen ha - tid för eleverna eller otaliga rapporter att fylla i?

Vi politiker borde ta ansvar för att varje skattekrona används rätt. Vi får inte bli hemmablinda av att vi hanterar stora summor, bli en del av ett system som inte ifrågasätter eller ta de lätta vägarna genom att kräva mer av våra skattebetalare.

Herr talman! Låt mig ge några exempel. År 2019 beslutade Västra Götalandsregionen att byta namn. Det skulle kosta 10 miljoner. Som tur var kom de på bättre tankar och lät bli. Man kan tycka att 10 miljoner är lite pengar. Men det motsvarar 13 sjuksköterskor på ett år.

Det finns rapporter om att sjukvården snarare står inför en generell produktivitetskris. En läkare inom den privata psykiatrin träffar 5,4 patienter per dag. Det kan jämföras med 2,7 läkarbesök per dag inom den offentliga vården. Då måste det finnas orsaker som inte bara är beroende av pengar.

Min region, Halland, har på många sätt landets bästa sjukvård. Där har man systematiskt jobbat med att kunna erbjuda vård inom 90 dagar, som vårdgarantin säger, i Halland eller i en annan region. Det har gett fantastiska resultat.

I Skåne finns fler exempel. Ett är att man rullat ut ett nytt måltidskoncept. Det har ökat valmöjligheten, gjort att det finns flexibla tider för en patient att kunna äta, möjliggjort för anpassad kost till dem som behöver det, minskat matsvinnet och höjt kvaliteten. Det beräknas ha besparat regionen 30-40 miljoner. Det motsvarar 27-40 sjuksköterskor per år. Det är inte lite.

Dessa få exempel visar att frågan är mycket mer komplex och att lösningen inte bara kan vara mer pengar. Det borde varje ansvarsfull politiker tycka är rimligt. Det handlar om livsviktiga jobb, där man borde kunna förvänta sig en bra arbetsmiljö. Det är otroligt mycket pengar som vi politiker tar in i skatt från våra invånare och företag. Man borde kunna förvänta sig ett skyddsnät utan hål och en skola i världsklass.

Det borde förpassas till sophögen att bara skrika att välfärden är generellt underfinansierad. Så enkel är inte lösningen. Vi behöver göra både och - ha rätt resurser och rätt arbetssätt.

(Applåder)

Anf. 32 Martin Ådahl (C)

Herr talman! Cecilia Rönn vet att jag hävdar att vi står på samma sida och att ett samarbete i mitten skulle betyda bra saker för Sverige.

Eftersom det talas om elefanter i rummet är det svårt att inte se ett par andra elefanter här i rummet. En sådan är väl ändå att Liberalerna, som säger sig stå upp för skolan, nu styr över historiska massuppsägningar av lärare.

En annan, ännu större elefant i rummet har vi pratat för lite om i dag: att svensk klimatpolitik just nu håller på att spåra ur helt och hållet. Det handlar om utsläppsökningar på 5,3 miljoner ton, 17 gånger flygets utsläpp i Sverige. Ökningen av andelen elbilar har helt stannat av. I stället tar bensin- och dieselbilar över. Sveriges gröna varumärke hotas av det här. Vi håller på att bli kända för att vara ett land som bromsar.

Min fråga till ledamoten är: Vad säger du till personer på landsbygden - jag tror och hoppas att du har träffat några - som säger att de vill köpa en begagnad hybridbil eller till och med en elbil och få ned sina kostnader men som inte har råd? Den här regeringen har gjort det jättebilligt att fortsätta köra diesel- och bensinbil. Men det är inte framtiden. Trots det sitter man fast i det.

Regeringen har gjort det mycket dyrare att byta till elbil, trots allt prat om elektrifieringen. Den här regeringen har nämligen inställningen att alla har råd med värmepumpar, omställning och elbilar.

Vad säger du till de personerna på landsbygden, som ofta är beroende av bilen? Ni hjälper dem inte att bli en del av det nya och av omställningen, utan ni stjälper.

Anf. 33 Cecilia Rönn (L)

Herr talman! Tack för frågorna, ledamoten Ådahl!

Det kom något litet om skolan i början där. Jag vill poängtera att vi satsar på skolan. Vi gjorde det i den vanliga budgeten, och vi gjorde det i vårändringsbudgeten. Dessutom har en stor del av reformutrymmet gått till satsningar på välfärden. Där är skolan en jättestor del för kommunerna ute i landet.

Vi satsar på utbildningar i bristyrken för att kunna möta kompetensbristen.

Och vi lägger nu om mycket i skolpolitiken, för att kunna gå tillbaka till grunderna. Det handlar om att gå från skärm till pärm, om att läsa, skriva och räkna, om att stärka skolbiblioteken, om kunskapsbidraget med mera.

Väldigt många initiativ och utredningar är igång. Med Liberalerna är i spetsen kommer vi att reformera det som behövs och gå tillbaka till att ha en kunskapsskola.

När det gäller klimatet och bilarna är många människor beroende av bilen, både på landsbygden och på andra ställen. Det är klart att det behöver bli lättare att ställa om. Därför lägger vi pengar på att till exempel bygga ut laddinfrastrukturen. Det är en jätteviktig del för att man över huvud taget ska våga byta till en elbil, framför allt om man bor på landsbygden där det är långa avstånd.

Vi inför en skrotningspremie, så att man ska kunna få tillbaka pengar om man väljer att byta ut sin gamla bil och i stället hyra eller leasa en elbil.

Vi gör också satsningar för att den övriga transportsektorn ska kunna elektrifieras. Det handlar om lastbilar, bussar och arbetsmaskiner. Alla delarna är viktiga för att vi ska få en klimatomställning.

Under tiden måste människor ha möjlighet och råd att leva. Därför är det viktigt att vi gör både och. Vi ser till att det fungerar här och nu, men vi lägger också grunden för att möjliggöra att radera utsläppen helt och hållet framöver.

Anf. 34 Martin Ådahl (C)

Herr talman! Jag vill poängtera att regeringen lägger tiotals miljarder kronor på att göra bensinen och dieseln billigare för folk i storstäder men lägger några hundra miljoner på att människor ska kunna byta bil, om de pengarna kommer att gå använda över huvud taget. Varenda person kan räkna ut att de inte kommer att räcka till många hundra bilar på landsbygden.

Vi har sagt att vi måste ha en ordentlig folkbonus så att alla, även de som inte har de högsta lönerna eller de bästa villkoren, har möjlighet att byta till en bättre bil. Även de som inte kan gå till banken ska ha möjlighet att byta till en enkel, begagnad hybridbil som gör att de kan ta ungarna till träningen och ta sig till jobbet och tillbaka. Det är dags att se de människorna på riktigt. De vill vara en del av klimatomställningen, men ni har gjort det nästan omöjligt för dem. Ni har tagit bort alla incitament för det, Cecilia Rönn.

Jag vill ändå bemöta det här med skolan. Sveriges Lärare, som representerar lärarna i Sverige, säger att vi hade behövt lägga minst 2 miljarder kronor - de vill egentligen ha 4 miljarder - för att bibehålla lärarna och kvaliteten i skolan. De varnar för att tusentals lärare och kuratorer, många tusen över hela landet och inte minst på landsbygden och i utsatta områden, nu kommer att sägas upp.

Liberalerna kan inte vifta bort detta. Det händer nu. Föräldrarna ser det i sin vardag. Stödet till barnen minskar. Utsatta elever i våra utsatta områden och i våra städer får inte det stöd de behöver. Det går inte att vifta bort med att det ska bli mer effektivt. Det är en omedelbar kris i kommunerna och en omedelbar kris för skolan som jag tror att många föräldrar ser.

Anf. 35 Cecilia Rönn (L)

Herr talman! Tack, ledamoten, för ytterligare frågor!

Liberalerna viftar inte bort någonting, vare sig behovet av att elektrifiera vår bilflotta eller skolans behov.

När det gäller elbilarna redogjorde jag för våra satsningar för att utveckla laddinfrastrukturen och för elbilarna. Priserna har dessutom sjunkit. Nu kostar det ungefär motsvarande när man hade elbilsbonusen. Det var en bonus malus, som skulle vara kostnadsneutral. Det var den inte.

När det gäller att elbilsförsäljningen har minskat kan man se att all bilförsäljning har minskat. Det är också orsakat av att vi har haft och har en lågkonjunktur.

Vi gör nu precis det jag redogjorde för. Vi gör mer satsningar, till exempel skrotningspremien, för att man ska kunna byta. Men vi har också fokus på andra fordon som är utsläppare.

När det gäller skolan lämnar vi dem inte på något sätt i sticket. Nu styr äntligen Liberalerna på Utbildningsdepartementet igen, och vi lägger som sagt pengar i vår budget. Även i den vanliga budgeten gjordes specifika skolsatsningar tillsammans med generella statsbidrag. Men det är inte bara pengarna det handlar om. Man behöver minska den administrativa bördan för lärare. Därför görs det sådana utredningar nu. Även likvärdiga betyg utreds, liksom att utveckla lärar- och förskollärarutbildningen. Det behöver göras.

Det behöver inrättas en nationell skolpengsnorm för att alla elever i hela Sverige, var de än bor, ska få samma förutsättningar för en likvärdig utbildning. Vi tittar på stärkt trygghet och studiero. Läroplansutredningen pågår. Det ska bli mer undervisningstid för dem som behöver det, och de ska få tidig hjälp. Elevhälsan med mera ska också förbättras. Det är ett helt paket. Det är pengar och resurser, men det är även att ge rätt förutsättningar för att kommunerna ska kunna ta sitt ansvar och ge likvärdig och bra utbildning till alla landets elever.

Anf. 36 Janine Alm Ericson (MP)

Herr talman! Denna vackra sommardag när sommarlovet börjat för de flesta, studenterna sprungit ut, solen skiner och pionerna blommar skulle man ju önska att det var en ljusnande framtid som gick de nyblivna studenterna till mötes. Tyvärr är inte verkligheten så ljus. Vi befinner oss i stället i en tid med stora samhällsutmaningar.

Klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald skakar själva förutsättningarna för trygghet, frihet och ekonomisk utveckling. Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina kastade Europa och Sverige in i en kostnadskris som drabbade hushållen, företagen och välfärden och satte hela vår kontinent i ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Vårt stöd till Ukraina måste fortsatt vara mycket starkt på alla områden. De kämpar inte bara för sig själva och sin frihet utan för oss alla. De kämpar för demokrati och en fortsatt världsordning som bygger på internationell rätt. Det kommer att kosta, men jag är glad över att riksdagens partier är överens.

Herr talman! Det har under den senaste tiden blivit smärtsamt tydligt att vi har en regering som inte klarar av att ta ansvar för vare sig klimatet, välfärden eller Sveriges barnfamiljer. Man ökar utsläppen mitt i en brinnande klimatkris, man bryr sig inte om forskarnas larm om den biologiska mångfalden och man har försatt välfärden i det krisläge som vi befinner oss i. Man håller inte sina löften till vårdpersonalen, man gör alldeles för lite för att hjälpa barnfamiljer genom krisen och dessutom tvingar man skolan i hela landet till neddragningar. Och till hösten ser det tyvärr ut att bli mer av samma.

Man hade kunnat tänka sig att nu när vi går mot ljusare tider rent ekonomiskt skulle det bli mer till den helt nödvändiga kärnverksamhet som regeringen hittills satt på svältkur. Men det verkar inte vara det som kommer att prioriteras. I stället verkar det som gäller framåt vara sänkt skatt på såväl kapitalinkomster som utsläpp - kort sagt ett klockrent koncept för dem som vill elda på de ekonomiska klyftorna och klimatkrisen. I stället för en rättvis omställning verkar vi få en framtidsfientlig budget och en orättvis oomställning.

I den förra budgeten satsade regeringen mer på klimatförstörande åtgärder än på åtgärder som minskar utsläppen. Det gör man nu också. Regeringen och Sverigedemokraterna satsar tio gånger mer på klimatförstörande flygsubventioner än på åtgärder som gynnar omställningen. Men det behöver inte vara så. Det går att agera på ett annat sätt. Med en rättvis klimatomställning finns hoppet och möjligheten till en bättre framtid. Med elektrifiering och utbyggnad av biodrivmedel kan svensk ekonomi blomstra samtidigt som vi ställer om. I stället fortsätter regeringen att bygga in oss i ett fossilberoende som gynnar oljebolag och skurkstater. Så länge vi är fossilberoende är vi också mer sårbara.

Miljöpartiet har lagt fram en budget för en rättvis omställning där vi ökar takten i klimatarbetet, stärker välfärden och stöttar familjer i kostnadskrisen. Vi måste möta klimat- och naturkrisen med politik som minskar utsläppen omedelbart och stärker den biologiska mångfalden samtidigt som vi rustar upp det som är vårt gemensamma, bygger ett tryggt Sverige och ser till att ingen lämnas efter i omställningen.

Regeringen pratar gärna om att det måste finnas en acceptans för klimatpolitiken, och naturligtvis är det så. Men de agerar inte för att få acceptans genom en bra politik. I stället saboterar och baktalar de den. Ingenting kunde vara mer fel att göra om man vill ha en bättre politik. Det är dessutom ingen klimatpolitik utan raka motsatsen.

Det är svårt att tolka utfallet i EU-valet som någonting annat än ett underkännande av Tidöpartiernas klimatpolitik. Folk vill ha en politik som faktiskt gör något åt vår tids ödesfråga. I stället har vi en regering som struntar blankt i det och driver en politik som förstärker vårt fossilberoende.

Klimatpolitiken måste minska utsläppen. Acceptans bygger vi genom en rättvis omställning där alla får chansen att vara med när Sverige ställer om. Då behöver man olika lösningar i olika delar av landet - rätt åtgärd på rätt plats.

Miljöpartiet föreslår ett elbilsstöd riktat till folk med lägre inkomster som har långt till jobbet. Ett stöd på 2 500 kronor i månaden riktat till landsbygdsbilister med låga och medelhöga inkomster kan kraftigt minska kostnaderna för någon som byter sin fossilbil mot en elbil. Byter man en Volvo V70 mot att leasa en elbil som i dagsläget kostar 4 500 kronor i månaden kan man spara 2 000 kronor per månad. Det är en bra omställningspolitik.

För dem som har bättre tillgång till kollektivtrafik har vi tidigare föreslagit ett Sverigekort för 500 kronor i månaden. Det kan minska bilresorna i städerna och göra kollektivtrafiken tillgänglig för fler.

Dessa förslag har redan tillämpats i Tyskland och Frankrike. Det skulle självklart gå att göra det här också. Det är bara den politiska viljan som saknas. Att Tidöpartierna saknar den politiska viljan illustreras tydligt i budgeten.

Jag tror inte att jag är den enda tågresenär som varit frustrerad över växelfel, förseningar och inställda tåg den här våren och långt innan dess. Man hade kunnat tänka sig att regeringen skulle agera nu när det blivit uppenbart för alla hur illa det är ställt. Men vad gjorde regeringen? Jo, de gav en miljard till flygindustrin. Det var klimatfientligt och obegripligt. Självklart skulle de pengarna ha gått till järnvägen i stället.

Regeringens politik är motsatsen till att bygga acceptans och sträva efter en rättvis klimatomställning. Människor vill ju vara en del av lösningen, och det är vårt ansvar från politikens sida att ge förutsättningar för det.

Herr talman! Regeringen behandlar tyvärr naturkrisen på samma sätt som klimatkrisen, nämligen genom att i bästa fall göra så lite som möjligt och i sämsta fall aktivt driva igenom politik som minskar den biologiska mångfalden och svenskarnas tillgång till natur. Det är det vi ser hända nu. Den budget som regeringen och Sverigedemokraterna har lagt fram innebär att allt färre människor kan ta del av vår fantastiska natur, att skyddsvärd skog avverkas, att den biologiska mångfalden utarmas och att invasiva arter tillåts ta över.

I Sverige har vi en lång historia av att skapa förutsättningar för alla att ta del av och vara i naturen. Den här regeringens politik har slagit hårt mot såväl den biologiska mångfalden som allas tillgång till naturen. Nu riskerar vandringsleder runt om i Sverige att behöva stänga samtidigt som läget för den svenska skogen är akut. Myndigheterna larmar om att Sveriges sista riktigt värdefulla och gamla skogar avverkas i snabb takt.

Det är bråttom att agera för att värdefulla miljöer inte ska försvinna för alltid. Vi vill se en satsning på skydd av värdefull natur och skydda den biologiska mångfalden. Vi vill att fler ska ha tillgång till Sveriges vackra natur, inte färre.

Men det är inte bara på land vi ser en oroväckande utveckling. Läget för våra hav är också akut. Östersjön är på stadig kurs mot kollaps, och även läget för Västerhavet är akut. Överfisket tömmer haven på liv och slår sönder ekosystemen. Klimatförändringarna, överfisket, föroreningar och övergödning har försatt oss i ett läge som egentligen bara ger oss två val: agera nu eller förlora havens liv för alltid. För mig och Miljöpartiet är svaret enkelt. Det är därför vi också lägger fram förslag på satsningar på havet och ett mer hållbart fiske i den här budgeten.

Ska vi bygga ett rättvist Sverige måste välfärden fungera och finnas i hela landet. Vi går mot en sommar då vården i så gott som alla delar av landet går på knäna. Det är otroligt tydligt att resurser behövs och det nu. Statsministern lovade som vi alla vet tidigare i våras att ingen i vården skulle behöva sägas upp, men de pengar som regeringen nu skjuter till räcker inte för att uppfylla det löftet. Utöver regeringens 6 miljarder ser vi att minst ytterligare 7 skulle behövas. Det är pengar som skulle göra stor skillnad för patienter, anhöriga och vårdpersonal.

Vi vill dessutom se ett systemskifte i finansieringen av vården. Vi vill att statsbidragen till kommuner och regioner indexeras, så att det inte blir automatiska nedskärningar. Det skulle ge bättre möjligheter att planera verksamheten, och det skulle bidra till en mer effektiv vård.

Men det är inte bara vården som går på knäna. Det krävs också stora investeringar i tryggheten och i skolan. Ska vi på riktigt komma åt gängkriminaliteten räcker det knappast med repressiva åtgärder och höjda straff, utan det behövs förebyggande åtgärder, så att brotten aldrig begås. Där är satsningarna på skolan helt centrala. Det starkaste vaccinet mot kriminalitet och utanförskap är att barnen klarar skolan. Vi måste ge alla barn en rättvis chans till det. Då behöver också skolan prioriteras. Trots det står den nu inför stora nedskärningar. Vi föreslår 1 ½ miljard mer till skolan än vad regeringen gör.

Dessutom behöver socialtjänsten mer pengar, för den har också en otroligt viktig roll i att förhindra ungas kriminalitet. Vi lägger även mer pengar på det brottsförebyggande arbetet, inte mindre som regeringen gör i dessa tider.

Mycket talar för att vi äntligen ändå går mot ljusare ekonomiska tider. Men trots att inflationen är på väg nedåt har många svenskar det fortfarande tufft och har haft så under en väldigt lång tid. Skolor över hela landet vittnar fortfarande om att det finns barn som äter mer i skolmatsalen, och barnrättsorganisationer fortsätter att larma om en ökad utsatthet hos barn som lever med alltför små ekonomiska marginaler.

Den utveckling som vi har sett under de senaste åren visar hur viktigt det är att barnbidrag och andra familjeersättningar höjs i takt med inflationen. Barnbidraget ska inte urholkas när det behövs som mest, och samhället måste klara av att bygga ett robust ekonomiskt skyddsnät. I ett av världens rikaste länder ska inga barn behöva växa upp i fattigdom och inga vuxna behöva leva i ekonomisk utsatthet. Det går att nå dit. Allt som behövs är politisk vilja. I vår budget lägger vi fram förslag som tar oss dit. Nu är det dags för regeringen att ta efter.

Det går i dessa kristider att ha en politik för en rättvis klimatomställning där välfärd och barnfamiljer stöttas. De förslagen finns i vår skuggbudget. Därför yrkar jag bifall till vår reservation nummer 4.

Anf. 37 Statsrådet Niklas Wykman (M)

Herr talman! Efter många år av stimulanser kom inflationen tillbaka i ekonomin. Med inflationen kom de högre räntorna. Pensionärer, barnfamiljer och alla hushåll med låga inkomster fick tunnare plånböcker och tommare kylskåp. Med ökade räntekostnader och reallöneminskningar urholkades arbetslinjen. Oron ökade. Inflation är löntagarnas och pensionärernas värsta fiende.

Men det stannar inte där, herr talman. Inflationen äter resurser från det som är gemensamt: från vården, skolan och alla andra samhällsinsatser. Inflationen försvårar för investeringar. Det blir svårare att veta vad som är lönsamt när priser ändras i snabb takt. Inflationen satte också en akut press på många företag och sektorer i samhället. Det fanns kommersiella fastighetsbolag som hade tagit på sig för mycket risk. Runt om i världen började banker gå omkull. Problemen med hög inflation är omfattande, från vardagen och det tomma kylskåpet till den stora ekonomin och världshändelserna.

Till det har vi ett krig i vår närhet. Det är en omfattande tragedi med ett enormt mänskligt lidande men också med tillhörande ekonomisk oro. Vi har Hamas terrorattacker. Vi har krig och oroligheter i Mellanöstern. Vi har geopolitiska spänningar som givetvis plågar de människor som blir direkt berörda men också innebär pålagor för handeln och vårt ekonomiska system. I länder som är viktiga för Sverige, svenska jobb och svensk industri finns det betydande problem. Det är bekymmer i Tyskland och bekymmer i Kina. Allt från oförmåga att genomföra politiska reformer till problem på deras marknader tynger på olika sätt och skapar olika typer av risker in i den svenska ekonomin.

Stigande räntor och som i Sverige högt skuldsatta hushåll, som dessutom i ett internationellt perspektiv har korta räntebindningstider, skapar såklart en press nedåt på vår bnp och uppåt på vår arbetslöshet. Man kan samtidigt konstatera att svensk arbetslöshet är hög men ligger relativt nära jämviktsarbetslösheten. För dem av oss som är specifikt intresserade av ekonomi betyder det att det finns mycket mer att komma till rätta med än bara konjunkturen.

Vi har inflationen som har kommit tillbaka in i våra ekonomier, och vi har det oroliga omvärldsläget. Till det har vi en besvärlig situation som är skapad här hemma i Sverige, med nedstängd kärnkraft och med oordning som något slags nytt normalläge i skolan. Den brottslighet som sker på våra gator och torg drabbar oss som personer direkt men har också ätit sig djupt in i våra olika typer av system. Det sker bedrägerier där människor förlorar inte bara sina sista pengar utan kanske också sin sista tilltro både till samhället och till andra människor. Bördor och byråkrati har lagts på vårt företagande och jobbskapande. En ohållbar migration, fusk i välfärden och en djup splittring i samhället är andra betydande problem som inte till obetydlig del är skapade av oförsiktig, ovarsam eller emellanåt helt frånvarande politik.

Men det går att vända detta. Det går att ställa till rätta, ställa om och ställa sikten mot en bättre framtid. Den här regeringen har tagit fajten mot inflationen, som nu är nere på lägre nivåer. Skulle den komma tillbaka är vi beredda att agera kraftfullt igen. Den här regeringen har sagt nej till lockrop om högre utgifter och okontrollerade kompensationer som skulle ha gjort att inflationen bitit sig fast på högre nivåer längre. Den här regeringen har mött det oroliga omvärldsläget med stabila, stora och hållbara paket för att stötta Ukraina men också genom att ta Sverige djupare in i många internationella samarbeten, inte minst Natosamarbetet.

Vi har också börjat fajten mot de brister som har funnits i det svenska samhället. Det är inte en kamp som kommer att vara över de närmaste dagarna, de närmaste veckorna eller de närmaste åren. Det här kommer att kräva beslutsamhet, uthållighet och prioriteringar. Det pågår arbete för att bygga ny kärnkraft i Sverige. Det tillförs betydande resurser till vårt försvar för att inte bara hålla fienden stången i andra länder utan också stå starka själva. Det pågår ett omfattande upprustningsarbete av vårt rättsväsen, med resurser till polis och domstolar. Det vidtas även betydande åtgärder för att stärka det förebyggande arbetet. Föräldrar ska ha ett jobb att gå till, och barn och ungdomar ska kunna få stöttning. Olika sekretessregler ska inte stå i vägen för de hjälpinsatser som så starkt behövs. Det går att vända utvecklingen.

I detta ska vi hålla ihop och gå framåt. För att hålla ihop landet har vi riktat insatser till dem där behoven är som störst. Det är bostadsbidrag till de mest utsatta barnfamiljerna, sänkt skatt på arbete och sänkt skatt på pension. Vi har tagit ned kostnader för drivmedlen.

De största prioriteringarna i våra budgetar har handlat om att hålla välfärden under armarna i mycket prövande tider. Det handlar om stora resurstillskott till kommuner och regioner som omsätts till mer av tillskott i skola och sjukvård.

Alla problem kan inte avhjälpas. Vi kan inte agera på ett sätt som för evigt cementerar ett hårt inflationstryck i Sverige. Men vi kan hjälpa, avlasta och hålla ihop samhället i prövande tider.

Herr talman! Vi ska hålla ihop och vi ska gå framåt. När vi nu blickar framåt handlar det om nya satsningar för infrastruktur, klimatomställning, forskning och energiproduktion. Regeringen avser att gå fram med propositioner både när det kommer till forskning och innovation och när det kommer till infrastruktur. Det är viktigt.

Vi ska hålla ihop, och vi ska gå framåt. Vi har en produktivitetskommission som har pekat på en lång rad brister i hur svensk ekonomi fungerar och är organiserad. Allt det har skett på regeringens initiativ för att vi både ska hålla ihop och gå fram framåt.

Herr talman! Sverige ska vara ett rikt land präglat av social sammanhållning. För att vara det krävs arbete. Det handlar om alla de människor som varje dag går upp och gör sitt bästa på jobbet. Trots att de är lite trötta ställer de klockan även nästa morgon och sliter på.

Utan människor som gör detta, utan uppoffringar och ansträngningar, men såklart också med arbetsglädje, semester och social gemenskap, kan vi inte klara våra höga ambitioner att vara både ett rikt och framgångsrikt land men också ett land som håller ihop och har en stark känsla av samhörighet.

Att återställa värdet av att arbeta är centralt för regeringen. Vi har haft och har väldigt ansvarstagande parter på den svenska arbetsmarknaden. Deras ansvarstagande har möjliggjort att vi har kunnat komma tillbaka till mer av prisstabilitet. De förtjänar beröm för sina insatser.

Men politiken är att återställa värdet av att arbeta. Det är viktigt för många aspekter av samhället, och inte minst jämställdheten. I den här debatten har det bland annat talats om självförsörjning. Det är få saker som är så förknippade med egenmakt, egenbestämmande och frihet som att klara sin egen försörjning.

Självförsörjningen är för låg i Sverige. Den är tyvärr lägre bland kvinnor än bland män, och den är lägre bland utrikesfödda än bland inrikesfödda. Det behöver vi gemensamt åtgärda med politiska reformer.

Vi ska givetvis se till att löntagarna kommer i kapp och får bättre levnadsstandard. Det är centralt för jämställdheten att klara att kvinnor får bättre förutsättningar på arbetsmarknaden och bättre villkor framöver.

Man kunde önska att vi redan levde i ett perfekt och jämställt samhälle. Men tyvärr gör vi inte det. Vi ser kvinnor som tar ett stort ansvar på sina arbetsplatser och sedan belastas med ett ännu större ansvar för hemmet.

Vi ser många kvinnor som tar det yttersta ansvaret för hushållens ekonomi. De ska säkra att det finns julklappar, födelsedagspresenter, mat på bordet och blommor när man ska gå på besök.

De har kanske många gånger fått ta den största smällen när priserna har rusat och det har blivit dyrare i butiken. De har ställts inför många prioriteringar och mycket stora uppoffringar den senaste tiden. Att till dem ge tillbaka värdet av att arbeta och värdet av sina pengar är givetvis centralt.

Vi behöver uppdatera och uppvärdera värdet av att arbeta i Sverige. Ska vi klara det och ska vi klara mer av jämställdhet i Sverige framöver måste vi också säkra det som är mest centralt för att vi ska ha ett jämställt samhälle.

Vi ser med oro på hur man attackerar ordning och reda i de offentliga finanserna, och hur det talas vitt och brett om att kunna öka utgifter, dra på sig högre skulder och med tiden större ränteutgifter.

Det riskerar att bli en giftig cocktail för det som är det viktigaste kittet i jämställdheten, eller åtminstone kanske ett av de viktigaste. Det är att vi har hög kvalitet i våra välfärdstjänster.

Där jobbar många kvinnor. De jobbar i förskolan, sjukvården och skolan. Där drabbas man givetvis hårt ifall vi i tider av ekonomiska nedgångar har bundit upp stora utgifter till räntekostnader eller andra utgifter som inte är lika centrala för att vårt land ska må bra.

Men ifall kvaliteten där börjar att darra vet vi också att det slår hårt mot kvinnor och mot jämställdhet. Då vet vi att man kanske drar sig för att stanna kvar en timma på jobbet om man vet att det är dåligt på förskolan.

Då får man ta det extra ännu större ansvaret i hemmet med läxläsning och annat när det brister i skolan. Då vågar man kanske inte lita på äldreomsorgen. Då blir det tuffare och svårare att sluta de lönegap som finns i ekonomin.

Herr talman! Sverige ska vara ett rikt, framgångsrikt och socialt sammanhållet land. För det krävs att vi stöttar dem som drabbas mest när krisen slår till. Det har vi gjort, och det fortsätter vi att göra.

Det handlar till exempel om ökat bostadsbidrag för de barnfamiljer som är mest utsatta. Det handlar om att ha de tydligaste budgetprioriteringarna om sjukvården, skolan och det som är gemensamt.

Det handlar också om att återvinna tryggheten och säkerheten i vårt land med betydande uppoffringar och prioriteringar för att vi ska kunna få på plats fler poliser och ett starkt försvar.

Det handlar om att vi nu ska kunna ta nya steg och blicka mot en bättre framtid. För det kommer regeringen att återkomma med forskningsproposition och infrastrukturproposition. Vi har det arbete som pågår i Produktivitetskommissionen.

Vi kommer att göra allt vi kan för att Sverige återigen ska bli ett av världens absolut bästa länder att leva, födas och vara i. Men för detta krävs, och det är helt grundläggande, en klar och tydlig arbetslinje.

Genom att människor går till jobbet kan vi råda bot på integrationsproblem. Vi kan bidra till att dämpa rekryteringen till gängen. Vi kan bidra till att en gång för alla utrota olika typer av orättvisa skillnader mellan män och kvinnor.

Tillsammans - ett av världens kanske finaste ord, åtminstone på svenska - kan vi göra Sverige bättre. Det har krävts uppoffringar. Det kommer fortsatt att krävas det.

Det kommer fortsatt att ställa krav på en politik som prioriterar och orkar att ta ansvar. Det är en politik som inte lovar allt till alla, men där man ser, förstår och åtgärdar de problem som Sverige har.

(Applåder)

Anf. 38 Janine Alm Ericson (MP)

Herr talman! Tack, Niklas Wykman, för anförandet!

Först och främst vill jag tacka för det väldigt tydliga jämställdhetsperspektivet. Jag ser fram emot höstens budget. Där kan vi väldigt tydligt se om den budgetproposition som läggs fram faktiskt bidrar till ökad jämställdhet eller inte. Men det bådar ändå gott.

Vi har i dag talat mycket om vården. Många här har tagit upp att läget i vården är akut. Det var det tidigare i våras, när statsministern lovade att man inte skulle behöva säga upp någon. Men alltför lite har hänt.

Nu står sommaren för dörren. Med det kommer ett ännu mer ansträngt läge att uppstå på Sveriges sjukhus. Vi vet att det är många kvinnor som jobbar inom vården. Många flyr från vårdyrket för att de inte orkar eller får tillräckligt hög lön.

Cecilia Rönn från Liberalerna sa här tidigare att det inte bara är resurser som behövs till sjukvården, utan det är också annat. Självklart är det så. Men detta är ändå en budgetdebatt. Ska man kunna betala mer till löner och få fler medarbetare till yrket behövs det också mer pengar.

Regeringen och regeringsföreträdarna har i den här debatten låtit ganska nöjda. Men vi andra som mäter mot hur verkligheten ser ut blir ganska oroade.

Min fråga till ministern är helt enkelt om regeringen verkligen tänker agera på riktigt för att stoppa uppsägningarna i vården och bygga en trygg och säker vård i hela landet för både patienter och personal, eller om man faktiskt har gett upp.

Anf. 39 Statsrådet Niklas Wykman (M)

Herr talman! Stort tack till Janine Alm Ericson för att hon uppmärksammar viktiga utmaningar för Sverige och för sjukvården!

Jag hör ingen tala om nöjdhet här i kammaren. Det är en styrka för Sverige att vi från vänster till höger har en beslutsamhet att möta den mycket oroliga utveckling vi har i vår omvärld och att det finns en bred uppslutning bakom att bekämpa inflationen och kostnadsökningarna.

En seriös diskussion måste börja där. Vad är roten till problemet? Det finns kanske inte en rot och ett problem. Tidigare ledamot pratade förtjänstfullt om de olika typer av strukturella problem som kan finnas inom vården. Det kan vara allt från vad man lär sig på utbildningen till hur verksamheten är organiserad och så vidare.

Men roten till det problem vi har är inflationen. Då går det inte att försöka lösa problemet genom att förvärra det eller förlänga det. Det är också därför det har behövts en balans i politiken. Hade man bara kompenserat för alla kostnadsökningar överallt hade inflationen bitit sig fast på en hög nivå - Mikael Damberg påpekade tidigare korrekt att det inte går att agera så. Därför har politiken behövt vara avvägd i olika avseenden.

Man kan se att tillskott till regioner och kommuner är de största prioriteringarna i regeringens politik. Detta år tillförs vården 12 miljarder kronor för att kunna möta utvecklingen. Men man behöver också vara tydlig med att man inte kan kompensera för alla kostnadsökningar, för då kommer grundproblemet att bita sig fast. Även regioner behöver ta sitt ansvar i detta. Det handlar alltså om en svår avvägning mellan olika intressen och om att hålla tillbaka utgifter på ett sådant sätt att inflationen, som orsaker grundproblemet i vården, inte biter sig fast samtidigt som man tillför resurser så att vården klarar sig igenom denna mycket svåra överbryggningsfas.

I detta agerar regeringen ansvarsfullt, och regeringen har tillfört resurser.

Anf. 40 Janine Alm Ericson (MP)

Herr talman! Tack, Niklas Wykman, för svaret! Ja, roten till problemet kan vi diskutera länge. En väldigt tydlig rot är inflationen och den kostnadschock som Sverige och hela Europa utsattes för när Putin invaderade Ukraina.

Här har vi ändå varit väldigt överens, och jag tror att vi alla är överens om att inflationen måste bekämpas. Det var bara det att när höstens budget lades fram visade inflationsprognoserna väldigt tydligt att vi i stort sett skulle vara nere på målnivå nu. Man lade alltså fram en budget som var för dåtiden när man egentligen borde ha budgeterat för framtiden. Där hoppas jag att vi ser andra saker från regeringen framåt.

Det som jag också tycker är lite intressant är regeringens arbetslinje. Det är viktigt att människor har ett arbete, att de tar ansvar för det och att de går till det. Där är vi överens. Vi tycker också att människor ska ha ett arbete att gå till, där de får skälig lön så att de kan försörja sig och sin familj.

Men det är inte riktigt så man resonerar när det gäller vården. Där vill man inte skjuta till de pengar som behövs för att vårdpersonalen ska kunna känna att den extra timmen är värd att sätta in. Det finns alltså klara luckor i regeringens resonemang.

Jag skulle vilja fråga Niklas Wykman om regeringen kommer att lägga fram en mer framtidsinriktad budget där man klarar utmaningarna för välfärden och ser till att människor får tillräckligt betalt, lön för sin möda, och fler kollegor. Eller kommer vi fortfarande att se en svältkur och en vårdkris?

Anf. 41 Statsrådet Niklas Wykman (M)

Herr talman! Det är lätt att dela alla Alm Ericsons ambitioner. Vem gör inte det? Sedan har ju ni i denna kammare och vi som regering ett särskilt uppdrag att prioritera och se vad som är möjligt att genomföra i verkligheten.

Det stämmer att prognoserna för inflationen är att den sjunker undan, men det är också givet att man bedriver en ansvarsfull politik. Hade man kraftigt expanderat utgifterna och skjutit in mer pengar i ekonomin brett hade kanske prognoserna för inflationen sett annorlunda ut. Det är därför man behöver vara realistisk, jordnära och förankrad i hur verkligheten ser ut.

Det är svårt att förstå de mycket hårda ord som används. Man kan självklart diskutera om man skulle ha tillfört 1, 2, 3 eller 10 miljarder mer. Men realiteten är att av reformutrymmet användes i vår första budget en tredjedel till kommuner och regioner. I senaste budgeten användes 40 procent av reformutrymmet till detta, och nu tillförs ytterligare 6 miljarder. På så sätt tillförs vården i år 12 miljarder kronor mer.

Man kan givetvis ha uppfattningen att det borde vara ännu mer, att man borde dra ned någon annanstans, att man borde höja skatter, att man borde ha färre poliser eller att man borde prioritera om på något annat sätt. Men det är ingen svältkur när man kraftigt ökar resurserna till ett område.

Däremot är det ett väldigt besvärligt läge. Vården lider hårt av den inflation som vi haft i ekonomin med de kostnadsökningar som har följt av den. Därtill är det säkert sant, som har framkommit i debatten, att det finns en och annan sak att göra kring vårdens innehåll. Det jobbar regeringen också med. Hur ska man kunna få ut mer av sitt arbete, känna sig mer sedd och tillvaratagen och på så sätt kunna ge bättre möjligheter för patienterna i vården? Det strukturarbetet pågår också.

Jag vänder mig mot de mycket hårda orden. Det är ett resurstillskott, men det är svåra prioriteringar. Det finns stora behov på många ställen.

Anf. 42 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag vill börja med att hälsa Niklas Wykman välkommen till denna budgetdebatt. Jag tycker att det är intressant att man beskriver de stora problem som Sverige står inför. Sverige har blivit fattigare och farligare. Vi har haft en period av låg tillväxt. Vi har haft en period av hög inflation och ökande arbetslöshet. Det har varit många konkurser i vissa sektorer. Vi har en nationell sjukvårdskris och gängvåldet.

Men jag vill ta fasta på det som statsrådet sa om en bättre framtid, för vi hade i budgetdebatten en diskussion om var möjligheterna för svensk ekonomi ligger. Var ligger utvecklingspotentialen? Vad är det som driver investeringarna? Då hade vi en diskussion om den industriella revolution som sker i Sverige.

Nu har snart halva mandatperioden gått - det är några månader kvar. Det är ganska många som väntar på besked. Jag läste att det häromdagen låg fem fartyg och väntade utanför Norge för att Malmbanan inte kunde leverera malmen. Vi har stora problem i infrastrukturen som hindrar leveranser. LKAB har sagt att när Malmbanan står still kostar det ungefär 100 miljoner per dag. Det är alltså stora kostnader.

Man kan titta på greppet om den industriella utvecklingen i stora delar av Sverige. Jag följer upp Sverigedemokraternas inlägg här. Har ni någon intern diskussion i regeringen om hur ni ska se på detta? Jag skulle gärna vilja att statsrådet utvecklar hur regeringen ser på den gröna industriella utvecklingen, för det finns många områden som väntar på besked. Regeringen har dessutom utlovat någon form av strategi. Först var det en Norrlandsstrategi. Sedan blev det en Norrbottenstrategi. När kommer den strategin, och var är åtgärderna för att stötta den industriella utvecklingen, som skapar tiotusentals nya jobb runt om i Sverige?

Anf. 43 Statsrådet Niklas Wykman (M)

Herr talman! Ja, visst är det något befriande över att säga som det är, att se problemet i vitögat och att på ett uppriktigt sätt konstatera vilka problem och utmaningar vi står inför. Det lite häpnadsväckande är kanske att det upplevs som en nyhet i politiken med en återintroduktion av något som borde vara en självklarhet.

Jag är helt övertygad om att detta välkomnas brett i det svenska samhället. Jag tycker också att jag nu ser spår av detta i socialdemokratin. Det är bra för Sverige med en politisk debatt där man ser problemen och där åsiktsutbytet syftar till att lösa eller att introducera olika typer av lösningar på de problemen. Varje inlägg och varje kommentar behöver då inte handla om något slags taktik där man ska försöka vinna en röst eller göra ned en motståndare - jag tror att det är väldigt dåligt för Sverige att hålla på så. Det är bra att vi diskuterar de problem som finns och de lösningar och reformer som ska till.

När det kommer till den gröna omställningen har Sverige fantastiska möjligheter. Vi har råvaror. Vi har tekniskt kunnande. Vi har en industri som kan leverera och som kan bli vinnare på detta. Jag tycker att det är bra att prata om att detta också skapar utmaningar och problem. Det handlar om gammal teknik som kanske inte längre blir värdefull. Det handlar om människor som har haft jobb och som kanske inte längre riktigt passar in eller fungerar i detta. Det finns plus, och det finns minus.

Överlag ska vi självklart göra allt vi kan för att ligga i framkant av den gröna omställningen, att leda den och att vara ett innovativt och duktigt ingenjörsland, så som Sverige traditionellt alltid har varit.

Det betyder inte att det inte finns problem kopplade till detta. Som jag meddelade i mitt tidigare anförande kommer regeringen att återkomma med en infrastrukturproposition och en forsknings- och innovationsproposition, där vi kommer att adressera ett antal av dessa utmaningar. Sedan kommer givetvis mer att behöva göras framöver. Här pågår inte minst en bred internationell diskussion.

Anf. 44 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Det är fina ord, men det är väldigt lite handling på det här området. Det industrin behöver mest är långsiktiga spelregler och en bred överenskommelse kring energipolitiken. Det är uppenbart om man vill ha de investeringar som krävs i Sverige.

Vi har föreslagit ett kortare mål till 2030 för att sätta fokus på fossilfri energiproduktion i det korta perspektivet. Vi har föreslagit nya incitament för kommuner som säger ja till energiproduktion, något som är enormt viktigt för den industriella utvecklingen.

Vi har föreslagit att Industriklivet ska byggas ut så att vi kan spela med de privata pengarna för att få teknikskiftet på plats tillräckligt snabbt så att Sverige ska bli ledande i detta. Vi har föreslagit att kommunerna ska få större möjligheter att backa upp industrietableringarna. De kommuner som tar emot dessa industrietableringar har även stora investeringar i vägnät, i vatten och avlopp och i välfärden för att människor ska kunna fungera där. För att dela på risken har vi därför föreslagit att kommunerna ska kunna använda de gröna krediterna för att kunna bygga upp det här.

Vi har även föreslagit det som regeringens egen utredare har föreslagit, nämligen att det ska finnas stöd för att bygga fler bostäder på de här orterna. På så vis kan man bygga samhällen så att det inte bara blir fly in/fly out till de här områdena, och på så vis kan det bli skatteintäkter till Sverige. Allt det här har vi i våra program.

Regeringen har sagt att det ska komma någon form av Norrbottens- eller Norrlandsprogram för industriutvecklingen. När kommer det programmet? När kommer de åtgärder som behövs för att de här industrierna ska fortsätta att investera i Sverige och inte i stället välja Kanada, USA eller Tyskland eftersom det går för långsamt i Sverige i dessa viktiga frågor?

(Applåder)

Anf. 45 Statsrådet Niklas Wykman (M)

Herr talman! Delar av det som Mikael Damberg säger kan jag givetvis fullt ut instämma i. Andra delar ligger relativt långt från det som traditionellt har varit både socialdemokratiskt, moderat och för den delen svensk politik. Det är klart att om vi vill rigga den internationella ekonomin så att vi fullt ut ska kasta oss in i en världsordning där vi tävlar med statssubventioner till olika typer av industrier, då kommer vi relativt snart till det problemet att vi är mycket färre än vad man är i många andra länder.

Om vi vill bidra till att fullt ut accelerera en diskussion som handlar om att man ska ha så mycket statliga subventioner och program som möjligt är det inte säkert att det är bra för svenska löntagare och svenska arbetare. Det finns ju länder med många fler skattebetalare som kan hosta upp mycket mer pengar. Först och främst måste vi tävla med kompetens, teknologi, goda villkor och så vidare.

Även om ambitionerna är goda skulle jag alltså förorda att man bör föra den diskussionen med aktsamhet. Om vi ska tävla med Frankrikes statssubventioner är det inte säkert att vi vinner, och därför är det viktigt att hålla en distinktion i den diskussionen.

I övrigt är det lite svårt att förstå Klimatklivet. 11 miljarder kronor på tre år varav mycket till laddinfrastrukturen och 7,1 miljarder kronor för de närmaste tre åren för att elektrifiera tyngre trafik som lastbilar, bussar och annat. För Industriklivet är det 4,8 miljarder under mandatperioden, och 3,7 miljarder fram till 2030 för att återställa våtmarker.

Så där kan man fortsätta. På område efter område görs stora satsningar för att minska utsläpp och för att klara den gröna omställningen.

Det är dock lite svårt att fullt ut ta till sig kritiken kring energipolitiken, eftersom Sverige befinner sig i en situation som vi inte borde vara i. Kärnkraftsreaktorerna borde aldrig ha stängts ned. Att ha dem kvar skulle lätta trycket på utsläppen och minska beroendet av makter vi inte vill vara beroende av. Det hade varit bra för svenskt klimat och svensk industri. Nu ska vi återstarta svensk kärnkraft.

(Applåder)

Anf. 46 Martin Ådahl (C)

Herr talman! Det är ju en fröjd att lyssna på minister Niklas Wykman! Det låter som Moderaterna lät förr på den gamla goda Reinfeldttiden. Det är integration i stället för retorik mot muslimer, det är arbetslinjen och det är i viss mån företag och liknande.

Problemet är bara att politiken inte längre är där, och det är därför arbetslösheten stiger i Sverige till skillnad från i så många andra länder. Det är därför jobbskapandet avtar. Det är därför det i tidningen i dag talas om svek och ilska bland småföretagen för att regeringen inte värnar småföretagslinjen.

Skälet är att man har höjt deras kostnader för att anställa, då med 6 och nu med 9 miljarder kronor utan att erbjuda någonting annat som alternativ för att skapa jobb. Man säger nej när det gäller arbetsgivaravgifterna och höjer dem i stället. Det hade annars kunnat hjälpa till i vår gemensamma, viktiga kamp för att få ned inflationen.

I stället blir det, som vi hör, kommissioner, råd och liknande. Det påminner väldigt mycket om den värsta gamla socialdemokratiska politiken. Det fattas bara att ni tillsätter ett slags småföretagskansler för att lösa de här problemen i stället för att göra någonting konkret för att sänka skatten för småföretagen så att de kan anställa.

Det här är så viktigt, och min fråga är därför: Varför har man inte lyckats prioritera att sänka kostnaderna för att anställa i små och växande företag utan tvärtom höjt skatten med uppemot 9 miljarder kronor och infört sjuklöneansvar?

Anf. 47 Statsrådet Niklas Wykman (M)

Herr talman! Tack, Martin Ådahl, för berömmet! Det värmer såklart. Jag har läst Centerpartiets budget med stort intresse och får lov att säga att där finns väldigt många sympatiska förslag som vart och ett givetvis har sina goda intentioner och goda effekter. Emellanåt finns det kanske någon tendens att överskatta de positiva effekterna, men det är helt klart ändå många positiva effekter.

När man tar ett kliv tillbaka och funderar är det dock inte helt och hållet vår bedömning att väldigt många nya små regler och särlösningar nödvändigtvis är vad som kommer att lyfta svenska löner och svensk tillväxt. Sedan kan givetvis alla sådana förslag prövas. De kan vara förtjänstfulla och emellanåt motiverade att genomföra. Men med många olika typer av särlösningar är det ändå ofta så att de bygger och adderar till ett krångel och till en regelbörda. Till sin natur medför de alltid en risk för att en företagare snarare gynnas av att kunna reglerna väldigt väl så att man kan utnyttja dem till max än av att vara duktig på sin affärsverksamhet eller i sitt företag. Sådana saker behöver man alltid naturligt ta in i en sådan avvägning.

Sjuklöner och sjuklöneansvar är en viktig diskussion att ha. Man måste också konstatera att höga sjukskrivningstal är ett betydande problem för Sverige. Det är centralt både att sjukvården har resurser, förmåga och förutsättningar att möta detta och att arbetsgivare tar sin del av ansvaret för att arbetsplatserna är tillräckligt bra. De ekonomiska bördorna måste fördelas rättvist och på ett sådant sätt att var och en - samhället och sjukvården liksom arbetstagaren och arbetsgivaren - har rätt incitament att möta ohälsa på olika sätt.

Det är svåra avvägningar som behöver göras, och ifråga om det är jag inte lika övertygad som Martin Ådahl om att Centerpartiet har landat rätt.

Anf. 48 Martin Ådahl (C)

Herr talman! Jag respekterar att regeringen inte är lika övertygad om Centerpartiets politik som Centerpartiet själva är. Men här finns det en väldigt konkret frågeställning, och någonting som vi faktiskt uppnådde under den förra perioden med Socialdemokraterna var att sänka kostnaderna väldigt påtagligt för små och växande företag.

Vi har för övrigt tagit till oss av den kritik som Niklas Wykman framför här kring att det har varit för många olika undantag. Nu satsar vi på breda och, enligt den ekonomiska vetenskapen, ändå genomtänkta förslag. Småföretagen ska med hjälp av lägre arbetsgivaravgifter och lägre skatter få konkreta möjligheter att inte bara sänka kostnaderna utan också anställa fler. De minsta företagen kan anställa fyra fem personer, medan de mellanstora företagen kan anställa utsatta personer som ofta har lägre löner och gå från kanske sju till åtta anställda.

Det här är konkret, det är på riktigt, det är sådant som vi kommer att driva vem vi än förhandlar med och det är någonting vi saknar hos regeringen.

Jag märker på retoriken att statsrådet försöker ta sig runt det här lite; det finns ändå vissa sympatier för att detta är nödvändigt och riktigt. Men när får vi se den typen av småföretagslinje och småföretagspolitik som inte bara är ord och kommissioner?

Vi befinner oss i ett läge med allvarliga integrationsproblem, med en stigande arbetslöshet och tyvärr också med en stigande långtidsarbetslöshet som naturligtvis kräver mycket annat. Vi behöver satsa mer på utbildning, och vi behöver ha starkare aktivitetskrav och liknande. Men vi behöver också ha små och växande företag som kan anställa. Var kommer förslagen? Var finns småföretagspolitiken?

Anf. 49 Statsrådet Niklas Wykman (M)

Herr talman! Jag utesluter få eller kanske rent av inga av de förslag som Centerpartiet har.

Allting måste ju rymmas inom en prioritering. Men när det gäller hur småföretagare ska ha det pågår ett brett arbete med att pressa tillbaka regelbördan - ett ofta återkommande problem som småföretagare pekar på - och implementeringsbördan från olika EU-regler. Här finns mycket att göra för att göra det enklare och smidigare att driva företag i Sverige.

Sedan existerar ju inte företag i ett vakuum. De kriminalitetsproblem som Sverige är drabbat av slår hårt mot landets småföretagare. Det är en tydlig prioritering att åtgärda detta. Att vi har bra personer med rätt utbildning och rätt kompetens som kan ta de jobb som är lediga och att vi har ordning och reda och kunskap i skolan är också viktigt för småföretagandet.

Jag har all respekt för att man vill in och skruva i olika ersättningssystem, skattesystem och bidragssystem. Men det som konstituerar hela företagsklimatet är en bredare blandning av olika politikområden, allt från att bekämpa brott till att ha välutbildad och duktig arbetskraft i landet.

Man kan alltid diskutera enskilda åtgärder i bidragssystem, sjukskrivningssystem och annat. Det kan ha sin effekt. Men de reformer som ska göras av till exempel a-kassan ökar rimligtvis villigheten att ta olika jobberbjudanden, vilket också är bra för företagandet.

Sedan står Martin Ådahl såklart inför ett stort och betydande problem. Martin Ådahl ska ju försöka samla Sveriges lantbrukare, Sveriges skogsägare och Sveriges småföretagare och byta ut en moderat statsminister mot en socialdemokratisk statsminister som är beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag tror att det blir tufft, hur många små åtgärder man än har i de olika bidragssystemen för att åstadkomma det. Sveriges småföretagare mår bäst av en moderatledd regering, inte en regering som leds av socialdemokrater och på olika sätt ska samverka eller ingå med vänsterpartister och miljöpartister. Det blir mycket tufft för Martin Ådahl.

(Applåder)

Anf. 50 Ida Gabrielsson (V)

Herr talman! Tack till ministern för diskussionen som vi har haft här!

Niklas Wykman menar att det oroar honom att vi är många som nu ser att Sverige behöver minska det finansiella sparandet något och garantera till exempel att Malmbanan kan utföra sin uppgift för att tillväxten och jobben ska kunna garanteras.

Mig oroar det inte särskilt mycket. Jag håller med Svenskt Näringsliv, LO, Finanspolitiska rådet och Finansdepartementets egen utredning Långtidsutredningen om att vi kan minska det finansiella sparandet för att få till en omställning i Sverige.

Det som oroar mig är regeringens åtgärder för omställningen, som man presenterade samtidigt som ministerns kollega Hans Eklind och jag anordnade ett seminarium med dem jag nämnde som eminenta gäster. Man presenterade en skandalomsusad socialdemokratisk före detta politiker som vad det verkar har kört en del välfärdsföretag i botten. Det är svaret man får från högersidan. Det oroar mig mer än att ligga i linje med Svenskt Näringsliv, LO, Finanspolitiska rådet och Långtidsutredningen.

Behöver inte Sverige investera, precis som man gjort historiskt sett, om vi ska ha tillväxt och om också kommande generationer ska ha någonstans att bo, en planet som fungerar och en infrastruktur som vi kan lita på? Det är min fråga.

Anf. 51 Statsrådet Niklas Wykman (M)

Herr talman! Först vill jag bara säga att jag tycker att Ida Gabrielsson förtjänar en eloge. Det tillför i alla fall en tydlig dynamik till debatten när en vänsterpartist först läser en kristen bön i talarstolen och sedan hänvisar till Svenskt Näringsliv i debatten. Det tycker jag är uppfriskande på många sätt.

Det är inget fel att investera. Man kan givetvis alltid diskutera vad som är de optimala nivåerna för skuldankare och skuldsättning. En sådan diskussion förs ju brett. Den förs här i riksdagen, den förs i samhället och den förs i olika organ som är mer eller mindre nära knutna till regeringen. Det är givetvis sunt. Offentliga finanser ska alltid genomlysas.

Det som är viktigt är dock att man snabbt kan se det man får för pengarna om man ökar skuldsättningen, om man köper saker och om man investerar. Det blir rätt konkret rätt snabbt. Men sedan ska man ju betala. Min enkla poäng och det som är viktigt för regeringen att framhålla är att det också förtjänar utrymme i debatten.

Om jag minns rätt vill Vänsterpartiet höja skuldankaret till 50 procent av bnp. Om man skulle ligga på de skuldnivåerna, hur många fler miljarder skulle vi då betala i ränteutgifter? Ida Gabrielsson kan säkert uppgiften. Är det 10, 20, 30 eller 40? Låt oss säga att det är 30 miljarder mer som vi i så fall skulle betala i ränteutgifter. Det är 30 miljarder som vi inte skulle kunna använda till sjukvården, skolan eller andra satsningar eller för den delen till årliga investeringar i Sverige utan som vi i stället skulle behöva använda för att betala ränteutgifter.

Vi ser ju, och det skrivs om det internationellt i debatten, att många länder som har högre skuldsättning än Sverige nu plågas offentligfinansiellt hårt av sina ränteutgifter. Det är inte säkert att det är en bra väg att välja det.

En styrka för Sverige är att vi har låg skuldsättning och därmed låga räntekostnader och en hög grad av frihet att agera i tuffa tider. Skulle vi dra på oss högre statsskuld och högre ränteutgifter skulle välfärden behöva stå tillbaka, och vi skulle kunna få ett förlopp som är svårt att hantera.

Anf. 52 Ida Gabrielsson (V)

Herr talman! Ja, allt det här får friska upp. Det är mitt jobb.

Som ministern säkert vet har räntemarginalen i Sverige varit god. Vi har haft högre tillväxt än vi haft statsskuldränta. Även om den differensen skulle förändras är det enligt andra än mig - jag är en enkel människa - såsom Svenskt Näringsliv, Lars Calmfors, Långtidsutredningen och Finanspolitiska rådet välmotiverat att genomföra samhällsnyttiga investeringar som är nödvändiga för klimatomställningen men också för att garantera tillväxten framåt. Det tror jag är viktigt att få in i diskussionen.

Jag tror att vi får lämna det, för det verkar sitta hårt. Jag övergår till det här med att bekämpa inflationen.

Löntagarna tog ett stort ansvar. Vi ser reallönesänkningar i nivå med 30-talets. Samtidigt var en stor del i inflationen prissättningsbeteendet, en illa fungerande elmarknad och bankmarknad och matjättar. Det har regeringen inte gjort någonting åt medan löntagarna gjorde sitt. Det fanns ingen lön- och prisspiral. Det fanns bara en prisraket i den inflationskris som varit.

Nu går man vidare och vill försämra ytterligare för löntagarna genom att försämra a-kassan samtidigt som hundratusen fler blir arbetslösa.

Håller Niklas Wykman med kollegan Oscar Sjöstedt om att det inte är en besparing, det som sker med a-kassan och den förändring som vi ska fatta beslut om i dag?

Anf. 53 Statsrådet Niklas Wykman (M)

Herr talman! Först och främst: Den nya a-kassan blir utformad mer i enlighet med bästa forskning och bästa kunskap på området om hur man ska göra för att motverka att människor långsiktigt och varaktigt fastnar i arbetslöshet. Att incitamenten för att acceptera jobberbjudanden gradvis stiger är bra för att motverka utanförskap och håller kostnader tillbaka.

Saker och ting kan vara både bättre och billigare. Det är givetvis väldigt svårt att få ihop de sakerna i Vänsterpartiets värld, men det är klart att saker och ting ibland kan fungera bättre och kosta mindre. De kan ge bättre stöd utan att vara dyrare. Det är kärnan i att få staten att fungera att tänka på det sättet.

Förändringen i a-kassan syftar ju till att fler människor ska få jobb och färre ska fastna i varaktigt bidragsberoende. Det är på det sättet en förbättring av a-kassan, precis som Oscar Sjöstedt påpekar.

När det gäller energimarknaden säger man att vi gör ingenting. Nu pågår ju ett intensivt arbete med att få ny kärnkraft på plats som kan ge stabila förutsättningar för svensk industri och svenska hushåll. Ju fler som vill sluta upp bakom det, desto bättre. Det är kanske inte omöjligt att Vänsterpartiet också gör det.

Herr talman! Sedan ville Ida Gabrielsson snabbt lämna diskussionen om offentliga finanser. Det kan jag förstå, men det är ändå så att säga kärnan i det vi har att göra.

Om man bygger sina intäkter mycket på tillfälligt höga bankvinster har man kvar utgifterna även om vinsterna skulle gå ned. Detta skulle kunna gröpa stora hål i de offentliga finanserna. Om man föreslår till exempel olika typer av bankskatter som är svåra eller tar tid att genomföra vältrar man över stora kostnader på dem som har bolån. Eller så kommer de inte på plats, och det gröps stora hål i de offentliga finanserna.

Ökar man den offentliga upplåningen väldigt mycket är det klart att de som lånar ut pengarna kommer att vilja ha ränta. Då behöver man betala den räntan i stället för att pengarna kan gå till polisen, välfärden eller något annat. Det är klart att man behöver ta in detta i en sådan diskussion.

Om man lånar upp och gör en investering i dag undantränger man möjligheten att göra samma investering i morgon, med egna pengar. Då måste man vara helt säker på att det är bättre att göra den i dag än att göra den i morgon. Kanske finns då en helt ny teknologi som vi hade önskat att vi hade resurser att investera i, men det kan vi inte; de pengarna gick åt till Vänsterpartiets budgethål redan i år.

(Applåder)

Per Söderlund (SD)

Anf. 54 Per Söderlund (SD)

Herr talman! Jag brukar inleda denna debatt med att säga att vårt land befinner sig i en mycket svår ekonomisk situation. Låt mig den här gången säga att vi fortfarande gör det men att det i dag ser betydligt ljusare ut framöver än det gjorde för ett år sedan. Det känns skönt att kunna inleda den här debatten lite mer positivt.

Herr talman! Den höga inflationen har medfört att hushållens köpkraft har minskat. För den genomsnittliga löntagaren har uppgången i inflationen försvagat köpkraften väsentligt sedan 2021. Eftersom lönerna inte har stigit i samma takt som priserna har drygt tio års reallöneökningar gått förlorade. Reallöneminskningen har särskilt drabbat de sysselsatta som inte lyckats få upp sin lön genom att till exempel byta arbete eller arbeta fler timmar. Även om den genomsnittliga reallönen väntas öka framöver bedöms det ta flera år innan den är tillbaka på 2021 års nivå.

Herr talman! Många hushåll kände av effekterna av inflationen när priserna för livsmedel, resor och boende ökade i väldigt snabb takt i slutet av förra mandatperioden. Värst drabbades de som levde på marginalerna redan innan inflationen ökade.

För att hålla nere inflationen har Tidöpartiernas väg varit att reformera flera av de skatter och regleringar som har drivit upp kostnadsnivåerna i vårt land, inte minst vad gäller transportkostnaderna. Vi har bland annat vidtagit åtgärder för att motverka att de ökade drivmedelskostnaderna rullar över på konsumenterna. Priset på diesel är en viktig faktor om man vill hålla nere inflationen då det är det bränsle som används mest inom såväl jordbruks- som transportsektorn.

Jag är, herr talman, glad att kunna säga att våra åtgärder har fått effekt. För ett och ett halvt år sedan, tror jag att det var, stod jag här i kammaren och talade om sänkt skatt på diesel och bensin. Jag sa då att sänkningen var ett första steg och att vi skulle jobba vidare med frågan och återkomma med fler förslag för att få ned priserna ytterligare.

En åtgärd vi har vidtagit är att vi den 1 januari 2024 minskade reduktionsplikten kraftigt, vilket ytterligare har sänkt drivmedelspriserna, inte minst när det gäller diesel. Sveriges bensin- och dieselpriser tillhör nu de lägsta i alla västeuropeiska länder, och för första gången på mycket länge är diesel billigare än bensin. Det blev alltså betydligt mer än de 14 öre per liter vid pump som vissa för ett år sedan ville påskina att det skulle handla om. Det är ganska tyst om det nu, herr talman.

Hur har det då, herr talman, gått med inflationen, som är så skadlig för de svenska hushållens ekonomi? Jo, inflationstaktens ökning nådde sin kulmen i december 2022 och var då den största sedan 1980-talet. Månaden därefter började Tidöpartiernas budget att gälla, och samtidigt började inflationstakten dämpas för att i april i år vara på samma nivå som i december 2021.

Det vore nog, herr talman, lite väl kaxigt att påstå att minskningen beror helt och hållet på Tidöpartiernas budget, men helt klart har de åtgärder vi genomfört tillsammans haft en stor inverkan på inflationen. Just detta har, herr talman, varit ett väldigt viktigt mål för Tidöpartierna eftersom det är så viktigt för att skydda hushållens ekonomi.

Herr talman! Inflationsmålet ser ut att nås i år, men det krävs fortsatt uthållighet i det inflationsbekämpande arbetet, inte minst då osäkerheten i omvärlden är stor. Geopolitiska oroligheter och krig i vårt närområde kan exempelvis driva upp energi- och fraktpriser, vilket skulle riskera att öka inflationen igen.

I takt med att inflationen stabiliseras på en låg nivå avser Tidöpartierna att understödja ekonomins återhämtning genom reformer som syftar till att förstärka hushållens köpkraft, minska arbetslösheten samt öka tillväxten och investeringarna - med bibehållen låg inflation. Detta lägger grunden för att bygga Sverige både rikare och tryggare.

För att skapa bättre möjligheter för svenska företag att växa behövs lättnader i fråga om byråkrati och administration. Vi avser därför att fortsätta arbetet med att minska regelbördan och de administrativa kostnaderna för företag samt att vidta åtgärder för att myndigheternas handläggning ska bli effektivare och snabbare.

Men, herr talman, det kanske mest oroande på skatteområdet är fortfarande att EU ser över möjligheten att ändra beslutsförfarandet för skatter så att det endast krävs kvalificerad majoritet i stället för enhällighet. Detta är en mycket oroande utveckling som vi behöver motverka gemensamt från riksdagen om vi ska kunna fortsätta föra en ekonomisk politik som är bra för Sverige och för vårt lands invånare. Medlemsländerna har olika förutsättningar, och vi behöver variationer i skatterna för att jämna ut förutsättningarna för företag och unionsmedborgare - inte samma skatter i alla länder. Redan nu begränsas vi av EU exempelvis när det gäller nivån för skatten på drivmedel eftersom EU bestämmer miniminivån för den skatten i medlemsländerna.

Herr talman! Låt mig avsluta med att tacka skatteutskottet för ett gott samarbete under det gångna året och önska alla en trevlig sommar. Jag vill även rikta ett tack till vårt mycket kunniga utskottskansli för det arbete de utför och det stöd de utgör för oss ledamöter. De har hjälpt oss genom en del kniviga situationer under det gångna året; det har inte alltid varit helt enkelt. Jag vill också tacka Riksdagsförvaltningen och dem som arbetar här och, såklart, talmanspresidiet för ett mycket gott arbete under det gångna året.

Tack, och trevlig sommar!

Anf. 55 Peder Björk (S)

Herr talman! Vi kunde alldeles nyss höra Per Söderlund berömma regeringens politik och de förändringar som har skett på skatteområdet. Det är egentligen inte särskilt förvånande att Per Söderlund gör det eftersom vi alla vet att det är Sverigedemokraterna som bestämmer vilka förslag regeringen lägger fram.

Men det var en sak på skatteområdet som Per Söderlund väldigt noga undvek att nämna, nämligen funkisskatten. Min minnesbild, herr talman, är att Sverigedemokraterna hade ett väldigt högt tonläge i valrörelsen när det gällde just funkisskatten. Till er som lyssnar på den här debatten och kanske inte har följt detta fullt ut vill jag säga att funkisskatten handlar om att personer som har sjuk- och aktivitetsersättning betalar en högre skatt än alla andra som jobbar. Det är en fullständig orättvisa i skattesystemet, som Sverigedemokraterna hade ett högt tonläge kring.

Nu försvarar Sverigedemokraterna och Per Söderlund i stället stora skattesänkningar för dem som redan har det gott ställt. Min fråga till Per Söderlund är därför, herr talman: Varför står inte Sverigedemokraterna upp för ett borttagande av funkisskatten?

(Applåder)

Per Söderlund (SD)

Anf. 56 Per Söderlund (SD)

Herr talman! Det kanske inte är så förvånande att jag försvarar den politik som vi för tillsammans med regeringen. Men jag vänder mig väldigt starkt mot påståendet att det är Sverigedemokraterna som bestämmer. Så funkar det inte i ett samarbete, och det tror jag att Peder Björk är väl medveten om. Vi förhandlar om de olika delarna i budgeten.

Vad gäller den så kallade funkisskatten har jag tidigare vänt mig mot det uttrycket. Det finns egentligen ingen skatt som man betalar på grund av sin kroppsliga funktion, så att säga. Det finns många med funktionsvariationer som har jobb och går till arbetet varje dag och som betalar precis samma skatt som alla andra. Vi har haft denna debatt tidigare, och jag vänder mig emot det begreppet.

Jag skulle egentligen vilja veta vilka beslut som innebär att det införts en skatt på kroppsliga funktioner hos människor; jag har inte sett något sådant förslag eller beslut. Däremot har vi sänkt skatten på arbete, vilket är en förutsättning för att få fler i arbete.

När vi har motverkat inflationen så starkt som vi har gjort sedan vår budget började gälla kommer det alla till godo. Vi håller priser nere och bromsar kostnadsutvecklingen väldigt kraftigt, skulle jag säga - från 12,6 procents inflation de senaste månaderna i december 2022 till någonstans kring 3,6 procent nu i maj, med reservation för att jag inte är helt säker på siffrorna. Detta kommer alla till godo. Det är inte en sänkning bara för de välbeställda.

Däremot har vi gjort saker som verkligen riktar sig till dem med sämre ekonomi. Till exempel har vi höjt bostadsbidraget för barnfamiljer. Det kommer dem som har låg inkomst till godo, inte dem som tjänar bra. Jag vänder mig lite mot den beskrivningen.

Men jag ska också säga att det alltid pågår arbete med skatter. Jag ska be att få återkomma om just den här skatten. Just nu har jag inget svar på den frågan.

Anf. 57 Peder Björk (S)

Herr talman! Per Söderlund kan kalla detta precis vad han vill. Han kan prata runt det hur mycket han än vill, men faktum kvarstår. Det är ungefär 260 000 människor i vårt land som har sjuk- och aktivitetsersättning. Många av dem har en inkomst före skatt på 10 000 kronor. Samtidigt argumenterar Per Söderlund och Sverigedemokraterna för att sänka skatten för dem som har de allra högsta inkomsterna. Det är djupt orättvist, och det bryter definitivt mot vad Sverigedemokraterna sa i valrörelsen.

Vi socialdemokrater kommer att stå upp för att den här skatteklyftan ska bort. I vårt budgetförslag lade vi fram ett fullt finansierat förslag där vi tar bort hela denna skatteklyfta. Vi kommer att fortsätta att stå upp för det.

Avslutningsvis vill jag fråga Per Söderlund: Kommer Per Söderlund och Sverigedemokraterna att lägga ett skarpt förslag om att ta bort denna skatteklyfta, eller var det, som i så många andra fall, bara tomma ord från Sverigedemokraterna i en valrörelse?

(Applåder)

Per Söderlund (SD)

Anf. 58 Per Söderlund (SD)

Herr talman! Jag tror att man måste förstå Peder Björks fråga i ljuset av den bild som Socialdemokraterna har av hur landet styrs just nu.

Det är inte vi som bestämmer vilka skatter som ska höjas eller sänkas, utan det förhandlas om sådant. Som alla vet vinner man inte alla förhandlingar - vissa vinner man, andra vinner man inte. Men om man tror att vi bestämmer kan jag förstå att man vill att vi ska gå in och sänka enskilda skatter. Men det är inte vi som beslutar det.

Peder Björk talar om dem med de högsta inkomsterna. Jag vill bara ta två exempel på socialdemokratisk politik som vi har debatterat tidigare. Det ena är reseersättningen, där ni ville kompensera för höga resekostnader, som blev mindre lönsamt ju längre man åkte. Den debatterade vi förra året. Vi har ett förslag som faktiskt gynnar dem som åker mycket.

Det andra är förslaget angående barnbidraget, som har diskuterats tidigare. Det kommer alla till godo, inte bara dem som har det svårt. Där har vi valt en väg som i stället höjer bostadsbidraget för dem som har det svårt, inte för dem som tjänar väl.

Att påstå att vi bara riktar oss till höginkomsttagare är fel. Det får jag vända mig emot.

Anf. 59 Peder Björk (S)

Herr talman! Vårt samhälle behöver byggas starkare och bättre.

Sättet att definiera det gemensamma och hur vi väljer att finansiera välfärden avgör hur vi ska betala skatt, vem som ska göra det och hur mycket man ska betala i skatt. En logisk följd av detta är att även det omvända gäller: Varje föreslagen skattesänkning ska betalas med minskade utgifter eller mindre, alternativt sämre, välfärd.

Om vi ska klara av våra välfärdsåtaganden kommer vi att behöva en stabil och långsiktig finansiering. Vi behöver därför öka legitimiteten i skattesystemet, bland annat genom att säkerställa att välfärden och tryggheten finansieras efter bärkraft samtidigt som vi försvårar för skattefusk, skatteflykt och skatteundandragande.

Herr talman! Just nu utmanas vår gemensamma svenska välfärdsmodell av ett annat sätt att se på världen, nämligen en borgerlig och konservativ samhällssyn. Där styr marknadslogiken hur välfärdsresurserna fördelas, och det gemensamma projektet är mindre, och de gemensamma angelägenheterna är betydligt färre.

Tempot i det borgerliga systemskiftet vrids nu upp, och SD-regeringen har valt sin skattepolitiska linje. SD-regeringens ambition är tydlig. Principen om att den som redan har mest ska få ännu mer gäller. Skattesänkningar för höginkomsttagare går före barnfamiljer samtidigt som man inte vill skjuta till de resurser som så väl behövs till vård, skola och omsorg.

Redan i sin första statsbudget sänkte SD-regeringen skatterna för höginkomsttagare med 13 miljarder kronor. Förra veckan röstade de borgerliga partierna här i riksdagen igenom en lyx-rot som inte kommer att vare sig avhjälpa byggkrisen eller stötta vanligt folk. Och inför budgeten nästa år har man återigen remitterat ett stort antal förslag på skattesänkningar som totalt uppgår till drygt 20 miljarder kronor.

Herr talman! Av alla SD-regeringens skatteremisser tar kanske ändå förslaget från förra året om sänkt marginalskatt priset. Förslaget handlar om ett borttagande av avtrappningen för jobbskatteavdraget. Det skulle innebära en skattesänkning på drygt 9 000 kronor för dem som har inkomster på 780 000 kronor om året. En årsinkomst på 780 000 kronor motsvarar alltså en månadslön på 65 000 kronor.

Alla dessa förslag lägger alltså SD-regeringen fram i en tid när Sverige befinner sig i ett mycket tufft ekonomiskt läge. Även om inflationstakten nu mattas av är kostnadsläget fortfarande mycket högt. Det slår stenhårt mot svenska hushåll, samtidigt som arbetslösheten stiger och tillväxten är svag. Vanliga familjer med vanliga inkomster har svårt att få pengarna att räcka till. Räntorna, hyrorna och matpriserna är fortsatt på höga nivåer.

Det är helt enkelt oerhört tufft just nu. Det är för många väldigt mycket månad kvar i slutet av lönen, och våra ideella organisationer vittnar om att allt fler söker sig till dem för basala behov som mat och kläder till vuxna och barn. Vi nås av att många svenskar lånar för att ha råd att göra något alls för barnen under sommarlovet och på semestern. Vi vet också att många svenska hushåll hade varit hjälpta av ett extra barnbidrag, vilket vi socialdemokrater har föreslagit.

Herr talman! Vi har också en välfärd som får ta hårda smällar av SD-regeringens politik. Vi befinner oss i en akut sjukvårdskris som skapats av regeringen, som i budget efter budget ignorerat de stora behoven i svensk välfärd och valt att underfinansiera sjukvården. Man har valt att genomföra stora skattesänkningar för dem som har det allra bäst i stället för att tillföra helt nödvändiga resurser till välfärden.

Trots detta lovade statsminister Kristersson i en stund av, låt oss säga, ingivelse i en direktsändning i TV4 att ingen skulle behöva sägas upp från svensk sjukvård. Man skulle trots de stora skattesänkningarna ändå klara av sjukvården. Av detta har det blivit ingenting.

Herr talman! Det som nu sker med den sjukvårdskris vi har är en direkt konsekvens av den förda politiken, där man prioriterar stora skattesänkningar för dem som redan har, i stället för att satsa på välfärden. Jag vänder mig därför mig till er ledamöter i kammaren som representerar ett parti som backar upp SD-regeringen med den uppriktiga frågan: Är det värt det?

Tycker ni kristdemokrater att det är värt att sänka skatten för dem som har det allra bäst samtidigt som sjukvården är i kris och man bedömer 5 000 personer som arbetar i vården kommer att sägas upp i år? Tycker ni liberaler att det är värt att sänka skatten för att få höra lite mer prassel från plastpåsar samtidigt som kommuner runt om i landet skär ned på skolundervisningen? Tycker ni sverigedemokrater att det är värt att ytterligare subventionera lyxrenoveringar för dem som tjänar mer än 58 000 kronor månaden samtidigt som ni genomför försämringar i a-kassan? Tycker ni moderater att ett åttonde, nionde eller tionde jobbskatteavdrag är viktigare än att barn, äldre och yrkesarbetande får den vård de är i behov av?

Är det värt det? Är det verkligen värt det?

Herr talman! Trots SD-regeringens ovilja och oförmåga att hantera de ekonomiska utmaningarna här och nu finns det anledning att orka lyfta blicken och titta framåt. Så som dagens skattesystem har utvecklats har det medfört att de principer och idéer som styrde den senaste stora reformen för över 20 år sedan inte fullt ut speglar hur dagens skattesystem är utformat. Lägg därtill att omvärlden förändrats och nya utmaningar har tillkommit.

Även om det mellan partierna i Sveriges riksdag finns stora skillnader i synen på vilka skatter som ska tas ut och i vilken omfattning, har jag tidigare ändå haft bilden av att man ser ett behov av en omfattande och genomgripande skattereform. Det är fråga om något som går bortom enskilda skattesatser eller ytterligare ett jobbskatteavdrag.

I dag är jag inte lika säker. Både här i kammaren och i andra sammanhang har jag hört, inte minst från företrädare för Moderaterna, att en genomgripande skattereform i dag inte är lika aktuell. Därför undrar jag såklart om vi i dag i den här debatten kan få klara besked från partierna som stöder SD-regeringen hur de ser på behovet av en genomgripande skattereform?

Herr talman! Vi socialdemokrater är övertygade om att det finns ett stort behov av en politisk skattereform. Det ska vara en reform som bygger på principerna om enhetlighet, neutralitet och likformighet, med få undantag och få särregler. Men en sådan reform måste också bygga på principen att bördorna bärs efter förmåga och att vi tar hänsyn till hur de med de högsta inkomsterna och förmögenheterna kan bidra mer till den generella välfärden.

Som socialdemokrat tror jag på en mycket enkel och allmännyttig princip, nämligen att vi ska finansiera och ta ansvar för gemensamma angelägenheter tillsammans. Så ser samhällskontraktet för den svenska och den skandinaviska välfärdsmodellen ut. Den frigör människor, och den innebär att vi inte blir beroende av egna ekonomiska tillgångar för att ta del av skola, vård och omsorg.

Vi slipper dessutom ge upp stora delar av våra liv för att ta hand om närstående som inte kan köpa vård och omsorg på en marknad. På så sätt har vi genom den skandinaviska och svenska välfärdsmodellen skapat världens kanske mest jämlika, frihetliga och generösa samhälle.

För att detta ska vara möjligt behöver vi ett modernt skattesystem som säkerställer finansieringen av välfärden och utjämnar skillnader. För mig som socialdemokrat kommer det alltid att vara värt att betala skatt till vår gemensamma välfärd. Och därför behöver vi vårda, utveckla och värna ett rättvist och omfördelande skattesystem.

(Applåder)

Anf. 60 Boriana Åberg (M)

Herr talman! Jag tackar Peder Björk för ett mycket emotionellt anförande.

Jag tyckte att Peder Björk började riktigt bra när han pratade om en stabil och säker skattebas för att säkra välfärden. Den övertygelsen delar jag helt. Jag tycker att så många som möjligt ska arbeta, och vi ska underlätta för alla människor att göra sina livsresor med engagerat deltagande på arbetsmarknaden.

Sedan nämnde Peder Björk kampen mot skattefusk, skatteflykt och skatteundandragande. Jag tänkte: Han har rätt! Precis så tycker vi moderater också. Man ska på alla sätt bekämpa alla former av fusk och bedrägerier som skadar vårt gemensamma bästa.

Sedan började Peder Björk slira lite och berättade att vi moderater inte har gjort något för barnfamiljerna. Det är inte sant, herr talman. Vi har sett till att barnfamiljer som har bostadsbidrag har fått ett förlängt och förstärkt bostadsbidrag för att träffa just de familjer som har mest behov.

Slutligen sa Peder Björk att sänkt marginalskatt är fel eftersom det skulle gynna de allra rikaste och de som har det bäst. Jag håller inte med om resonemanget, men nu tickar min talartid och jag ska gå direkt till frågan.

Om Peder Björk och hans parti tycker att det är fel med sänkta marginalskatter, varför avskaffade man värnskatten? Är inte det i motsats till det emotionella anförande vi precis hörde från talarstolen?

Anf. 61 Peder Björk (S)

Herr talman! Det är klart att jag blir lite bekymrad om jag med mitt anförande gör Moderaterna glada, men på slutet kom Boriana ändå fram till att det är en rätt dålig politik som Socialdemokraterna för. Då känner jag mig genast lite tryggare i att anförandet landade lite grann där det skulle.

Det är ändå intressant att när vi socialdemokrater kritiserar er moderater och SD-regeringen för att inte göra tillräckligt för barnfamiljerna är Boriana Åbergs enda exempel på det som man har gjort ett förlängt och förhöjt bostadsbidrag för barnfamiljer. För det första infördes bidraget av den socialdemokratiska regeringen, och för det andra har regeringen inte lyft ett finger för att göra bidraget permanent framöver.

Därutöver har vi socialdemokrater lagt fram flera olika förslag, bland annat ett extra barnbidrag till familjerna, vilket man också har gjort i de andra nordiska länderna som ett tydligt sätt att hjälpa barnfamiljerna. Vi socialdemokrater har föreslagit extra studiebidrag under sommaren, för att stärka barnfamiljernas ekonomi.

Allt det där har Moderaterna i SD-regeringen avvisat. Om Boriana Åberg och SD-regeringen som enda exempel har ett förhöjt bostadsbidrag i verktygslådan förstår jag också varför vi befinner oss i den situation vi gör. Det svarar inte på något sätt mot den tuffa situation som barnfamiljer har runt om i vårt land.

(Applåder)

Anf. 62 Boriana Åberg (M)

Herr talman! Jag tackar Peder Björk för svaret.

Tyvärr missade Peder Björk att svara på frågan varför Socialdemokraterna avskaffade värnskatten om de tycker att det är skadligt. Själv tycker jag att det var alldeles utmärkt; jag önskar att det hade varit en borgerlig regering som gjorde detta. Höga marginalskatter är nämligen samhällsskadliga och hindrar människor att arbeta extra, utbilda sig, starta företag och på alla sätt bidra mer till det gemensamma.

Avskaffandet av värnskatten har dessutom haft en självfinansieringsgrad på 200 procent. Man har sänkt skatten, men skatteintäkterna har ökat. Således faller alla ekonomiska argument bort, och kvar står de felaktiga ideologiska argument som Peder Björk använder, det vill säga att man ska klämma åt dem som enligt Socialdemokraterna är rika.

Det är helt fel. Alla ska kunna se det som möjligt att göra en livsresa och få bättre inkomster. Den där symboliken, avunden och missunnsamheten är skadliga. Man förvränger detta i någon sorts bild av jämlikhet, men slutresultatet är att människor inte kan och inte vill ta extra ansvar eller utbilda sig. I slutändan spelar det nämligen ingen roll eftersom de extra ansträngningarna försvinner i skatt.

I Peder Björks sista replik skulle jag vilja veta vad som var anledningen till att man avskaffade värnskatten trots att man tycker att marginalskatter är bra.

Anf. 63 Peder Björk (S)

Herr talman! Nej, Boriana Åberg, jag undvek inte att svara på frågan. Tvärtom ville jag bespara Boriana Åberg det svar jag nu kommer att ge.

När vi befinner oss i en djup ekonomisk kris, när vi ser att hushållen går på knäna och när vi ser att vi har en sjukvårdskris är det fullständigt världsfrånvänt att man från Moderaterna och SD-regeringen lägger fram förslag på marginalskattesänkningar som gynnar dem som tjänar 780 000 kronor eller mer.

Låt mig vara tydlig: Nej, vi tycker inte att det är rimligt att den som tjänar mer än 2 miljoner kronor per år ska få en skattesänkning med 36 000 kronor om året. Det är precis det förslag som SD-regeringen har lagt fram. I stället borde man i Sveriges riksdag och från regeringens sida besluta sig för att bedriva en politik som stöttar hushållen. Man borde se till att ge extra barnbidrag och extra studiebidrag.

Man borde också se till att motverka sjukvårdskrisen, som SD-regeringen själv har skapat, genom att se till att ge regionerna och sjukvården runt om i hela landet tillräckligt med resurser. Vi socialdemokrater har visat att det går. Vi har lagt dubbelt så mycket till sjukvården i våra budgetar som SD-regeringen. Det är någonting som borde bekymra Boriana Åberg i stället för att hon ska kritisera Socialdemokraterna för att vi inte vill se införandet av en marginalskatt som gynnar dem som tjänar allra mest.

Anf. 64 Boriana Åberg (M)

Herr talman! Sommaren är här. Idas sommarvisa har klingat ut på skolavslutningarna, studenter har firats och många anställda har påbörjat eller ser fram emot sin välförtjänta semester. Dagarna är längre och ljusare.

Även den ekonomiska situationen i Sverige ter sig något ljusare i dag än för ett år sedan. Inflationen minskar tydligt. Riksbanken har genomfört en räntesänkning, och fler räntesänkningar väntar under resten av året. Vi har en moderatledd regering som jobbar för att Sverige ska byggas tryggare och rikare, och den största offensiven mot organiserad brottslighet har påbörjats.

I mars blev Sverige medlem i Nato. Det är ett mycket efterlängtat medlemskap när världen plågas av krig och oro, och det är ett medlemskap som har gjort Sverige säkrare och Nato starkare. Men det är också ett medlemskap som inte är gratis. Satsningarna på att återuppbygga det nedmonterade svenska försvaret kräver omprioriteringar och nya skatteintäkter - skatteintäkter som inte kommer från höjda skatter utan från frukten av att fler människor arbetar. Det är en ytterst rimlig målsättning när 1 300 000 individer i arbetsför ålder inte är självförsörjande.

Herr talman! Sverige måste byggas rikare igen. För oss moderater är arbete, företagande, kunskap och innovationer vägen till rikedom och välstånd - inte ständigt höjda skatter. Vi blir ofta angripna för att vi vill att det ska löna sig mer att arbeta än att leva på bidrag, och det är en diskussion som vi gärna tar.

Så här är det, herr talman: Om det inte finns människor som arbetar och betalar skatt kommer det inte att finnas några pengar till vare sig bidrag eller allt annat som behövs - skola, sjukvård, äldreomsorg, fungerande rättsväsen, försvar och infrastruktur. All välfärd, alla statens åtaganden, bygger på att så många som möjligt går till jobbet varje dag. Det optimala scenariot är att alla som kan arbeta arbetar. Därför för regeringen en politik som förstärker drivkrafterna till arbete och självförsörjning. Skatten på arbete har sänkts, framför allt för dem med låga och medelhöga inkomster och pensioner.

Om det finns finansiellt utrymme avser regeringen att under mandatperioden lägga fram ytterligare förslag om att sänka skatten på arbete för att öka drivkrafterna till arbete och utbildning. Arbetslöshetsförsäkringen reformeras med en tydligare nedtrappning för att stärka incitamenten till återgång i arbete. Arbetslöshetsförsäkringen förstärks också genom att taket höjs och fler personer omfattas. Regeringen har även gett uppdrag om att utreda hur en modell för ett bidragstak kan utformas för att säkerställa att det alltid lönar sig bättre att arbeta än att leva på bidrag.

Herr talman! Skattepolitiken påverkar även hur lönsamt det är att investera i och att driva företag i Sverige. Regeringen har remitterat förslag om det nya växa-stödet, som ger skattelättnader för de första två anställda i nya företag. Förenklade och förbättrade 3:12-regler är på gång för att göra det mer lönsamt att driva eget företag.

När Magdalena Andersson var finansminister försökte man tvärtom försämra dessa regler och på klassiskt socialdemokratiskt manér hitta vägar att krama ut några extra skattekronor ur landets entreprenörer och företagare. Dessbättre lyckades vi moderater tillsammans med övriga dåvarande oppositionspartier stoppa detta och kan nu i stället gå fram med förslag på förbättringar.

För att attrahera forskare och experter att komma och arbeta i Sverige förbättras expertskatten. För att det inte ska råda några missförstånd, herr talman, vill jag säga att jag med "förbättras" menar att den blir mer förmånlig för att Sverige ska kunna konkurrera med andra länder i kampen om experterna.

Framöver måste vi även genom skatteincitament stötta företag som vill bidra till vår tekniska utveckling och kommersialisera de idéer som framkommit på våra universitet. Detta säkerställer nu regeringen genom att se över avdraget för satsningar på forskning och utveckling.

Förutom kompetenta medarbetare och experter behöver företagen kapital. Därför är det helt rätt att uppmuntra människors sparande. Inte minst är det viktigt att kvinnor sparar för att de ska kunna lämna ett dåligt förhållande och inte vara beroende av en man för sin försörjning. Genom att de första 300 000 kronorna som sparas på ett investeringssparkonto görs skattefria ges ett tydligt incitament för sparande.

Den svenska modellen med fondsparande - och med direktägande av aktier, som med dagens investeringssparkonton - fick sitt genombrott när den borgerliga regeringen i slutet av 80-talet genomförde skattelättnader för denna typ av sparande. Förutom att det uppmuntrat människor att spara har det lett till ett, jämfört med andra länder, helt unikt spritt ägande i våra svenska företag.

Slutligen vill jag säga några ord om alla förslag från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som handlar om införande av nya tillfälliga skatter.

Det finns inget som heter tillfälliga skatter. Kommer ni ihåg när momsen infördes? Det tror jag inte att ni gör, för det var 1960. Då hette den omsättningsskatt och var en tillfällig skatt på 4,2 procent. I 64 år har vi haft denna tillfälliga skatt, som sedan årtionden har legat på 25 procent.

Socialdemokraterna avskaffade förtjänstfullt värnskatten. Det är jag väldigt tacksam för, även om Peder Björk inte ville erkänna att man avskaffade värnskatten för att säkra sitt regeringsinnehav. Så principfast var man. Man kunde sälja sina heligaste ideal för att klamra sig fast vid regeringsmakten.

Värnskatten infördes för de rika på 90-talet. Den skulle bara finnas i några år. Alla som betraktades som rika skulle betala 5 procent utöver den 20-procentiga statliga skatten och kommunalskatten på ungefär 30 procent. Det tog 30 år att avskaffa denna tillfälliga skatt. Det spelade ingen roll att det var en skadlig skatt som slog mot utbildning och fler arbetade timmar, för den var symboliskt viktig för Socialdemokraterna.

Det är inte bara jag som säger detta. Göran Persson skrev i sina memoarer att värnskatten inte gav så fruktansvärt mycket extra pengar till statskassan, men det var en tydlig markering att man tyckte att de som hade det gott ställt i Sverige kunde betala lite mer.

Symboliken är alltid viktigare än välståndet för Socialdemokraterna. Att demonisera motståndare och att utmåla företagare, ingenjörer och skolledare som rika är viktigare än att se till att mer pengar kommer in till statskassan.

Att skapa motsättningar där de inte finns är inte att värna sammanhållningen - det är att splittra.

Som tur är har inte Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet majoritet här i kammaren. Vi har majoritet för en skattepolitik som tydligt fokuserar på att stärka hushållen genom sysselsättning och tillväxt. Det är en skattepolitik för att Sverige även framgent ska kunna vara ett av de länder som har starkast välstånd.

Redan i dag har vi som bor i Sverige fantastiska möjligheter genom fri utbildning från förskoleklassen till universitetet. Nu är det dags att incitamentet att utnyttja dessa möjligheter stärks.

Herr talman! Detta är skatteutskottets sista debatt under riksmötet. Jag vill önska kansliet och kollegorna en riktigt fin sommar.

(Applåder)

Anf. 65 Peder Björk (S)

Herr talman! Det fanns väldigt lite i Boriana Åbergs anförande som jag ställer mig bakom men desto mer att debattera och opponera mot. Det var framför allt en sak som jag fastnade för och som jag tänkte att det fanns anledning att ställa en fråga om.

Boriana Åberg var otroligt tydlig från talarstolen med att det inte finns några tillfälliga skattehöjningar. Min fråga blir om samma princip gäller när regeringen själv föreslår tillfälliga skattesubventioner. Regeringen har ju gått fram med en förhöjd nivå på rotavdraget och rutavdraget - en tillfällig nivå. Ska vi, herr talman, tolka Boriana Åbergs besked från talarstolen om att det inte finns något tillfälligt i skattesystemet som att Moderaterna och SD-regeringen tänker permanenta de höjda nivåerna på rotavdraget?

Anf. 66 Boriana Åberg (M)

Herr talman! Mitt påstående att tillfälliga skatter tenderar att bli permanenta, som momsen, eller att dra över tre decennier, som värnskatten, är faktiskt väl belagt empiriskt. Så är det, oavsett vad Peder Björk tycker.

Det handlar just om skattehöjningar. Jag hoppas att alla skattesänkningar, som har lett till att människor får behålla mer av sina surt förvärvade pengar, är för evigt.

Tyvärr gjorde Socialdemokraterna en skattehöjning genom att avskaffa ett av jobbskatteavdragen för människor som tjänade över en viss gräns. Marginalskatterna ökade med 3 procent.

Jag förstår inte varför rotavdraget är en sådan nagel i ögat för Socialdemokraterna. Ni har inte varit emot detta tidigare, när ni haft regeringsmakten. Tvärtom har ni tyckt att det är bra att man skapar jobb för byggbranschen. Det tycker vi.

Byggbranschen befinner sig i kris, och man behöver se till att det finns jobb. Därför är den tillfälliga höjningen just en tillfällig höjning. Jag tror att konjunkturen ändras. Då blir det mer arbete och fler möjligheter att bygga, renovera och förbättra.

Anf. 67 Peder Björk (S)

Herr talman! Jag tror att Boriana Åberg har snurrat in sig lite grann i sitt eget lilla resonemang. Tydligen är tillfälliga skattehöjningar bara tillfälliga om de inte kallas för subventioner. Tillfälliga subventioner ska tydligen ses som just tillfälliga subventioner, till skillnad från tillfälliga skattehöjningar. Det är ett intressant perspektiv.

Det är ingen slump att vi socialdemokrater lyfter fram SD-regeringens politik för ökade möjligheter att göra avdrag på lyxrenoveringar. Detta sker i en tid då vi har en sjukvårdskris i hela landet, då hushållen går på knäna och då tillväxten är låg och arbetslösheten skenar. I det läget skulle de pengar regeringen satsar på lyx-rot för dem som tjänar över 58 000 kronor i månaden kunna användas på så många bättre sätt än att ytterligare subventionera dem som ändå har råd att renovera sitt kök för tredje, fjärde eller femte gången.

Fru talman! Boriana Åberg ska inte komma med argumentet att detta stöder byggbranschen. Det finns inget som visar på det, tvärtom. Är det något som behövs är det en riktig bostadspolitik från regeringen, och regeringens undermåliga politik på detta område räddas inte av lyx-rot.

(Applåder)

Anf. 68 Boriana Åberg (M)

Fru talman! Peder Björk kör med härskarteknik när han säger "Boriana Åberg har snurrat in sig lite grann i sitt eget lilla resonemang". Det var inte snyggt.

Jag invänder också mot benämningen "SD-regeringen". Jag förstår att det är en marknadsföringsgrej för Socialdemokraterna. Men faktum är att det inte finns någon SD-regering, utan regeringen består av Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna. Då har jag klargjort det.

Vem bestämmer vad som är en lyxrenovering? Är det att isolera taket eller väggarna, att installera solceller, vilket numera också är väldigt förmånligt, eller att göra förbättringar? Det är varken upp till mig eller Peder Björk att avgöra om det är lyx eller inte, utan det är beställaren som ska ha bestämmanderätten - precis som i allt annat. Människor ska ha så mycket frihet som möjligt.

Regeringens absolut största utgiftspost är sjukvården. Tanken bakom rotavdraget är att det ska skapa mer jobb eftersom pengar till sjukvård, omsorg och skola samt till Peder Björks och min lön kommer från människor som arbetar och betalar skatt.

(Applåder)

Anf. 69 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Jag ska läsa innantill från betänkandet: "Utsläppen måste begränsas. För det behövs en strategi. Den strategi som regeringen har för det här området hänger inte ihop. Ett antal åtgärder vidtas som går i precis motsatt riktning mot vad som skulle behövas, och det innebär att omställningen blir dyrare för alla.

Mer specifikt är det ju så att hushåll med små marginaler får särskilda problem i ett sådant sammanhang. De kan ha svårare att gardera sig för ryckighet i politiken."

Jag läser vidare: "En bättre strategi vore att tala om vad som behöver göras, peka ut det som behöver göras och sedan rikta stöd av olika slag till dem som verkligen behöver det mest. Det är klart att det finns människor i samhället som kommer att drabbas. Det handlar om låginkomsttagare och bilister i glesbygd och olika snitt av dessa grupper. Men det är möjligt att göra en hel del på det här området och komma åt det som verkligen är problematiskt utan särskilt stora kostnader.

Avslutningsvis konstaterar vi att här finns det verkligen behov av ledarskap. Man behöver förklara och försvara politiken för att nå acceptans. Det går inte att anpassa politiken efter vad som just nu är accepterat; det kommer att leda till den här typen av spänningar i politiken."

Fru talman! Det jag läste upp är Finanspolitiska rådets ordförande Lars Heikenstens redogörelse och utvärdering av regeringens obefintliga strategi för klimatomställning. Slutsatsen är att det blir dyrare för oss alla och tuffast för dem som har det sämst.

Varför saknar regeringen en klimatstrategi, Boriana Åberg?

Anf. 70 Boriana Åberg (M)

Fru talman! Jag tackar Annika Hirvonen för fråga.

Miljöpartiet har verkligen bidragit till att det blir dyrast för dem som har det sämst. Svenska folket kommer aldrig att förlåta Miljöpartiet för att man i samarbete med Socialdemokraterna stängde välfungerande kärnkraftverk. Då sköt elpriserna i höjden, vilket drabbade dem som har minst. Det drabbade även svenska företag i och med att produktion flyttades till andra länder med lägre energipriser, till exempel Finland. Stängningen av kärnkraftverken gjorde även att Sverige blev beroende av smutsig kolkraft från polska och tyska kolkraftverk.

Något annat som påverkade produktionen av värme och el var den avfallsförbränningsskatt som Miljöpartiet drev på för att införa. Denna skatt gjorde att svenska kraft- och värmeverk fick lägga om sina investeringsplaner, och produktionen av värme och el minskade. Dessutom hamnade sopor som importerats från länder i Europa utan bra miljöteknik för förbränning av sopor på soptippen, och de läcker fortfarande metall. Det är Miljöpartiets förtjänst.

Anf. 71 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Boriana Åberg använde hela sin talartid utan att bemöta den kritik regeringen har fått av inte bara Klimatpolitiska rådet utan även Finanspolitiska rådet för att man saknar en strategi för att nå klimatmålen och för att man bedriver en politik som inte hänger ihop, som ökar kostnaden för omställningen och som slår mot dem som har det tuffast ekonomiskt. I stället fick vi ett anförande som närmast handlade om att ursäkta Putins invasion av Ukraina och den enorma energiprisökning som det ledde till.

Är det seriöst att i en debatt som handlar om riktlinjer för den ekonomiska politiken, där jag ställer en fråga om Finanspolitiska rådets utvärdering av regeringens politik och konsekvenserna av det, ägna sig åt något slags pajkastning i kärnkraftsdebatten?

Fru talman! Jag begär en högre nivå. Jag begär att riksdagsledamöter från statsministerns parti bemödar sig om att besvara frågor om sin egen politik och inte leker valrörelse och låtsas som att detta är en fråga om kärnkraft, för, fru talman, det är det alltså inte.

(Applåder)

Ilona Szatmári Waldau (V)

Anf. 72 Boriana Åberg (M)

Fru talman! Jag ville ge svar i en kontext. Det handlade om utsläpp. Som jag tidigare påpekade har Miljöpartiet stor skuld i detta. Att blanda in Putin i det hela kan kanske föranleda att man funderar på varför Putin och närstående till Putin sponsrade miljörörelsen i Tyskland som jobbade stenhårt för att göra Tyskland beroende av rysk gas och stänga sina kärnkraftverk.

Regeringens strategi är att klimatpolitiken ska gå hand i hand med tillväxtpolitiken. Vi kan aldrig möta klimatutmaningarna bara genom att sluta ha tillväxt, som era språkrör förespråkar.

Sverige ansvarar för en väldigt liten andel av de globala utsläppen. Det är viktigare att vi föregår med gott exempel inför länder vars miljöpolitik verkligen skulle göra skillnad om de kunde inspireras av oss. Om vi blir fattiga på kuppen kommer vi aldrig att få Kina, Indien eller andra länder att följa vårt exempel.

Vi tycker därför att miljöproblemen ska mötas med innovationer som både räddar miljön och gör människors liv bättre och våra skatteintäkter större.

(Applåder)

Anf. 73 Ilona Szatmári Waldau (V)

Fru talman! Det är sommar, och bara ett par dagar återstår innan riksdagen tar sommaruppehåll, om man undantar EU-nämnden och enstaka utskottsmöten. De flesta riksdagsledamöter förbereder sig för en välbehövlig ledighet med vila från de politiska debatterna. Några kanske åker på en utlandsresa, andra semestrar hemma i Sverige i en ägd eller hyrd sommarstuga. Sol, bad, glass och utflykter står troligen på schemat.

Handen på hjärtat - hur många ligger där i solstolen och tänker på dem som inte har råd att vara lediga, på dem hos vilka oron för ekonomin och framtiden hela tiden ligger och gnager och på dem som använder semestern till att sommarjobba och som tillbringar den ledighet de har hemma, utan utflykter och glass?

Alltför många i vårt Sverige har inte råd att koppla av på semester, och det är barnfamiljerna som har det allra tuffast. Mer än var fjärde ensamstående mamma uppger att hon inte har råd att åka på en veckas semester, och nästan hälften av ensamstående föräldrar med lägre inkomster behöver ibland låna till grundläggande utgifter och har då självklart inte råd med några utgifter under ledigheten.

Under högermajoriteten har vi sett snabba prisökningar på basvaror som el, boende, mat och drivmedel som gör att fler hushåll får svårt att klara sin grundläggande försörjning. På två år har boendekostnaderna ökat med 26 procent och livsmedelspriserna med 25 procent. Barnfamiljer lägger nu en allt större andel av sin inkomst på mat och boende.

Samtidigt som barnfamiljer, framför allt med ensamstående föräldrar, har svårt att betala för barnens fritidsaktiviteter, äta sig mätta eller köpa näringsriktig mat kan den som har högre inkomst betala någon för att laga maten, sköta grillen eller bygga om det redan fungerande köket.

Höginkomsttagares avdrag för rut- och rottjänster kostar skattebetalarna närmare 20 miljarder om året. Med de höjningar som högermajoriteten infört är det bara personer med inkomster över 58 000 i månaden och utan lån som kan dra nytta avdraget fullt ut. Den ensamstående mamman är med och betalar rikemansavdragen, liksom arbetslösa och sjukskrivna.

Det senaste jobbavdraget tillföll till 90 procent den halva av befolkningen som tjänar mest. Nästan 10 miljarder i skattesänkning för den övre halvan och knappt över 1 miljard att dela på till den undre halvan, och därmed någon hundralapp i månaden för låginkomsttagaren.

Klyftorna i samhället ökar, och högerregeringen gör sitt bästa för att öka dem ännu mer.

Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen fört fram flera förslag för att underlätta för hushållen. Vi har föreslagit att matjättarnas möjligheter till prisökningar skulle regleras och att sänkta boräntor kan pressas fram med hjälp av den statliga banken SBAB. I vår budgetmotion för 2024 föreslog vi bland annat slopat karensavdrag, bostadsbidrag som följer inkomster och hyror, höjt och inflationsskyddat barnbidrag samt höjt försörjningsstöd med fokus på barnfamiljerna.

Detta är åtgärder som skulle ha pressat tillbaka inflationen och samtidigt stärkt de utsatta hushållens inkomster. Men regeringen har i stället satsat på att sänka bensin- och dieselskatten, höja rotavdragen och införa ett nytt jobbskatteavdrag.

Fru talman! I går kom nyheten att medellivslängden sjunker för inrikes födda ensamstående kvinnor med förgymnasial utbildning, samtidigt som den ökar för befolkningen i stort. Flera förutsättningar till god hälsa för dessa kvinnor har försämrats. Fler är ensamstående, har låga inkomster och har sjukpenning eller sjukersättning som största inkomstkälla. Färre personer i gruppen hade förvärvsarbete 2022 jämfört med tio år tidigare, konstaterar Folkhälsomyndigheten som gjort studien.

Efter många år med ökad medellivslängd sjunker den nu alltså för denna grupp. Klassamhället förstärks ännu mer med en regering som ökar skatteklyftan mellan dem som har jobb och dem som har sjukersättning eller akassa.

Trots stigande priser och räntor i samband med fallande realinkomster saknas helt några större åtgärder i regeringens vårändringsbudget för att stödja hushållen i krisen. Faktum är att det inte finns en enda ny krona till hushållen i regeringens proposition. Däremot höjs skiktgränsen igen 2025, och höginkomsttagarna får ytterligare skattesänkningar.

I Sverige i dag ser vi stora och kraftigt växande ekonomiska klyftor. Vi hör till de OECD-länder där den ekonomiska ojämlikheten ökat mest sedan mitten av 1980-talet. Sverige har gått från att vara ett av de länder vars skattesystem omfördelar mest till att ha det minst omfördelande skattesystemet inom EU:s kärnländer.

Fru talman! År 2023 gick flera regioner med underskott, och inför 2024 saknades det 30 miljarder för att regionerna skulle kunna fortsätta ge den vård och kollektivtrafik som förväntas. Efter skattehöjningar, neddragningar, avgiftshöjningar och massuppsägningar beräknas underskottet bli lägre, men människor har blivit arbetslösa och färre får den vård de behöver.

Inför 2024 tvingades bland andra Region Örebro att höja skatten för att klara sjukvården. Lokala skattehöjningar slår hårt eftersom de är lika för alla. Nu är det inte längre Dorotea som har Sveriges högsta skatt utan en kommun i Örebro län. I Örebro län, med sina gamla bruksorter, minskar både folk och näringsliv stadigt. Det borde inte vara de mest utsatta regionerna som tvingas höja skatten utan staten, för att kunna stödja kommuner och regioner efter behov.

Fru talman! Regeringen slår undan benen för kommunernas och regionernas möjligheter att bedriva en fungerande verksamhet. Man har prioriterat skattesänkningar för höginkomsttagare i stället för att satsa på gemensam välfärd. Så har det inte alltid varit. Förr fanns det en stark tilltro till skattesystemet och möjligheten att göra skillnad. Det var en självklarhet att samhällsinvesteringar skulle finansieras gemensamt.

Skattekvoten har sänkts, vilket innebär 500 miljarder kronor mindre i skatteinkomster varje år. Motiven till skattesänkningarna har skiftat men har övervägande karakteriserats av att sänkningarna ska lösa det ena eller andra samhällsproblemet. Det finns inget stöd för att skatter gör mer skada än nytta. Det enda som är helt säkert är att skattesänkningar leder till minskade skatteintäkter och att de tydligt har bidragit till kraftigt ökade inkomstskillnader, ökade klassklyftor och en urholkad välfärd.

Skatt ska betalas efter bärkraft, och välfärd ska ges efter behov. Sverige behöver en ny skattepolitik som sätter omfördelning, klimat och välfärd främst - en skattepolitik som sänker räntor och elpriser i stället för att gynna höginkomsttagare och klimatskadliga utsläpp.

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation 2.

Fru talman! Jag vet att jag har dragit över min anmälda talartid, men jag vill ta tillfället i akt att önska en trevlig sommar till ledamöterna i skatteutskottet men också vädja till dem att inte glömma bort dem som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Jag vill också önska en glad sommar till vårt eminenta kansli liksom till talmannen och Riksdagsförvaltningen, även om vi kommer att ses i denna kammare i nästa vecka vid statsministerns återrapport.

Anf. 74 Cecilia Engström (KD)

Fru talman! Vi går sommaren till mötes med studentens hopp om en ljusnande framtid ringande i våra öron - hopp om en bättre framtid, hopp om arbete och studier och hopp om att kunna förverkliga framtidsdrömmar.

Vi ska ta vara på hoppet överallt där det spirar, och där hopp inte finns måste vi tända hoppet om en bättre framtid. En av politikens viktigaste uppgifter är att bidra till att hoppet hålls levande - hoppet om en trygg framtid för sig själv och sina kära, där livsdrömmar förverkligas, klassresor påbörjas och gränser sprängs.

Efter en inledning på mandatperioden i kölvattnet av pandemin, en inhemsk våldsvåg och hög inflation har vi i den nya regeringen sakta men säkert tagit itu med uppgiften att bygga Sverige starkt och stabilt igen. Det har varit en viktig resa som vi har börjat, och nu ger den resultat.

Fru talman! Skatteintäkter är grunden för vår välfärd, så att vi klarar av att möta problemen i sjukvården, den ökande otryggheten och många andra samhällsproblem. Men skatteintäkter uppstår inte ur tomma intet. De uppstår när människor arbetar och betalar skatt.

För att öka skatteintäkterna är det absolut viktigaste att människor arbetar. Detta kräver ett skattesystem som uppmuntrar till arbete, och då krävs det skattesänkningar också på arbete. Det ska alltid löna sig att gå från bidrag till jobb. Genom att ta sig till jobbet tar man sig också in i samhället och blir en del av samhällsgemenskapen och bidrar till integrationen.

Fru talman! Kampen mot inflationen är på väg att vinnas. Efter ett och ett halvt års intensiv krisbekämpning kan vi nu äntligen se ljuset i tunneln. Kristdemokraterna släpper inte frågan utan räknar med att hushållen även framöver kommer att behöva stöttas.

Stödet till barnfamiljer med små ekonomiska marginaler i form av det förstärkta bostadsbidraget fortsätter. Detta ger lite större marginaler och gör det lättare att få pengarna att räcka hela månaden. Sänkningen av drivmedelsskatten och reduktionsplikten, som Kristdemokraterna utlovade i valet, har nu genomförts. Det har ökat de ekonomiska marginalerna för hushållen och bidragit till att även familjer med lägre inkomster fortsatt kan köra sina barn till fotbollsträningen och hälsa på mormor.

Fru talman! För landsbygdens folk är sänkningen av reduktionsplikten viktig. Den bidrar både till ökade ekonomiska marginaler och till en levande landsbygd. Den bidrar till att sprida hopp om ett levande och blomstrande svenskt jordbruk.

Lantbruket får med kombinationen kraftigt sänkt reduktionsplikt och sänkt skatt på jordbruksdiesel en knuff framåt. De kan på så vis möta konkurrensen från länder vars djurhållning och djurskydd inte hör hemma i ett modernt samhälle. Det måste löna sig att göra rätt, och det ska vara lätt att göra rätt. Kristdemokraterna strävar inte efter ett utopiskt samhälle utan ett samhälle som håller samman och fungerar för vanligt folk.

Fru talman! Lågkonjunkturen möts av strukturella reformer. Arbetslinjen ska återupprättas så att det alltid lönar sig att arbeta, och en bidragsreform ska öka incitamenten att komma i arbete. Strukturreformer ska genomföras för att konkurrenskraft och innovation ska prägla näringslivet.

Regeringen prioriterar reformer för att bekämpa den organiserade brottsligheten, öka antalet behöriga lärare, korta vårdköerna, öka antalet vårdplatser, rusta upp försvaret och krisberedskapen samt förbättra energiförsörjningen och minska utsläppen.

Kristdemokraterna har varit med och drivit inkomstskattesänkningar tidigare. Detta är något som vi kommer att prioritera även framöver. Det har tidigare bidragit till att fler har kommit i arbete, och därmed kan den svenska välfärden stärkas. Att det är så syns bland annat i hur skattekraften, det vill säga skatteunderlaget per invånare, har utvecklats.

Skattesystemet behöver också utformas så att incitamenten att förlänga arbetslivet stärks. Därför har vi drivit på för att personer över 65 år ska få ytterligare skattesänkningar när de fortsätter att arbeta.

Fru talman! Kristdemokraterna vill sänka inkomstskatten för de lägsta lönerna. Det ska alltid vara lönsamt att ta ett jobb. Av Sveriges 1,1 miljoner företag är 99 procent småföretag. Där skapas fyra av fem jobb. Småföretagarna är viktiga för att fler jobb ska komma till. De är ryggraden i vår gemensamma välfärd.

Vi vill se till att fler kan förverkliga sina drömmar och starta företag. Därför har vår näringsminister Ebba Busch särskilt lyft upp deras behov. Med starkt entreprenörskap, bra företagsklimat, mindre byråkrati och stopp för höjda kapitalskatter blir vi attraktiva för företagsetableringar och investeringar både på hemmaplan och internationellt.

Regelkrånglet och regelbördan måste minska. Tack vare Kristdemokraternas enträgna arbete har nu både ett förenklingsråd och ett implementeringsråd sett dagens ljus. Nu slopas också kravet på att spara fysiska kvitton för företagen. Det är en reform som beräknas spara 4 miljarder kronor för Sveriges företag och som framför allt gynnar mindre och medelstora företag.

Fru talman! Lågkonjunkturen ska mötas med strukturella reformer. Arbetslinjen ska återupprättas, och det ska alltid löna sig att arbeta. En bidragsreform ska öka incitamenten att komma i arbete. Strukturreformer ska genomföras för att få ett konkurrenskraftigt och innovativt näringsliv.

Politiken ska också fortsätta att inriktas på reformer för att bekämpa den organiserade brottsligheten, öka antalet behöriga lärare, korta vårdköerna, öka antalet vårdplatser, rusta upp försvaret och krisberedskapen samt förbättra energiförsörjningen. För detta behöver vi en ansvarsfull finans- och skattepolitik, och det får vi med denna regering.

Fru talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag.

Anf. 75 Peder Björk (S)

Fru talman! Cecilia Engström inledde sitt anförande med att prata om hopp. Man brukar säga att hoppet är det sista som överger en. Men jag tror att vi nu är nära den gräns där hoppet håller på att försvinna hos den svenska sjukvårdspersonalen och patienterna runt om i landet.

Den sjukvårdskris som SD-regeringen har skapat slår stenhårt mot landets regioner och därmed den svenska sjukvården och alla patienter. Vi ser neddragningar överallt. Underskotten är superstora. Dessutom bedöms 5 000 anställda i vårdpersonalen komma att sägas upp under det här året.

Fru talman! Detta står i stark kontrast till det Kristdemokraterna gick fram med i valrörelsen. Då var det Kristdemokraterna som skulle se till att ordna den svenska sjukvården. Det var Kristdemokraterna som pratade om hjärtlandet, och jag kan konstatera att det nog inte var hjärtvården man syftade på.

I stället för att se till att utveckla den svenska sjukvården och se till att den har de resurser som behövs har Kristdemokraterna medverkat till sjukvårdskrisen. Men de har också medverkat till att i stället för att skjuta till resurser till sjukvården satsa på stora skattesänkningar för dem som har det bäst.

Min fråga, fru talman, till Cecilia Engström är: Är det värt det?

Anf. 76 Cecilia Engström (KD)

Fru talman! Låt mig börja med att säga att den största satsning som vi gör i budgeten är den på vården. Det är pengar till våra regioner och till våra kommuner, som också har ett ansvar att använda pengarna på bästa sätt. Det är ett ansvar som de har fått av väljarna, för också i regioner och kommuner är man vald till sina uppdrag.

För Kristdemokraterna har vården varit, och är fortsatt, en viktig fråga. Därför driver vi också frågorna om vården och om att få mer pengar till vården.

Någonting som också är viktigt är inflationsbekämpningen. Jag pratade med en region i går som sa att de har kostnadsökningar på 12 procent. Då hjälper det inte att vi bara lägger en massa mer pengar på dem. Det handlar också om strukturreformer, som behövs även inom vården. Och de tar tyvärr tid.

Av den tidigare socialdemokratiska regeringen ärvde vi en inflation som var hög. Den har vi nu lyckats komma åt så att inflationen har kommit ned på en nivå som är hanterbar. Även regionernas vårdanställda och den personal som arbetar i vården påverkas av inflationen. Därför är det viktigt att hela tiden jobba mot inflationen och bekämpa den. Det är en viktig del även i detta.

Anf. 77 Peder Björk (S)

Fru talman! SD-regeringen och Kristdemokraterna kan argumentera hur mycket som helst för att det är en stor andel av budgeten som avsätts till regionerna. Men faktum kvarstår. Det räcker inte, utan tvärtom. Det räcker långt ifrån till de behov som finns runt om i landet.

I stället väljer Kristdemokraterna bland annat att stå bakom en sänkning av skatten med 13 miljarder kronor för dem som har det bäst. Det är 13 miljarder som hade kunnat göra verklig skillnad direkt ute i vården.

Vi socialdemokrater har visat att det går att göra annorlunda. Vi har lagt dubbelt så mycket pengar till sjukvården som SD-regeringen och sett till att finansiera det fullt ut.

Det är en klen tröst att lyfta fram strukturreformer i en debatt om sjukvårdskrisen när vårdpersonalen går på knäna, köerna för patienterna ökar och uppemot 5 000 personer i vården riskerar att sägas upp redan i år. Då kan man ha hur många goda idéer som helst om strukturreformer, men de hjälper inte här och nu vare sig för patienterna eller för personalen som sliter ont och hårt. SD-regeringen och Kristdemokraterna fortsätter att spotta ur sig förslag om sänkta skatter för dem som har mest.

Fru talman! Min fråga kvarstår i ljuset av sjukvårdskrisen: Är det värt det?

(Applåder)

Anf. 78 Cecilia Engström (KD)

Fru talman! Peder Björk pratar om att en socialdemokratisk regering hade fått igenom något annat. Problemet är att det inte finns någon möjlighet till en socialdemokratisk regering, vilket skulle vara alternativet till en regering med Kristdemokraterna tillsammans med Moderaterna och Liberalerna. Det finns inget alternativ som är hållbart och som fungerar.

Vi har regioner som är självständiga och som får använda pengarna på bästa sätt. Även SKR själva har sagt att de pengar som de fick från regeringen motsvarade 7 000 sjuksköterskor, som vi hela tiden har hävdat att de skulle kunna behålla om de väljer att använda pengarna på rätt sätt. Det är alltså också upp till regionerna att använda de pengar som de får på ett sätt som gynnar patienterna och de anställda.

(Applåder)

Anf. 79 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! I Cecilia Engströms anförande pratade hon om att regeringens politik minskar utsläppen. Det stämmer inte - inte enligt Klimatpolitiska rådet, som har som uppgift att utvärdera regeringens klimatpolitik. Det stämmer inte heller enligt Finanspolitiska rådet, vars utvärdering ligger till grund för bland annat betänkandet vi nu debatterar.

Man menar tvärtom att det saknas en sammanhållen strategi, att åtgärderna leder till ökade utsläpp och att regeringen behöver ta ledarskapet. Regeringen behöver se till att rikta insatser till de grupper som behöver det bäst. De gigantiska skattesänkningarna på att bränna fossila bränslen gynnar i stor utsträckning dem som har råd. Det är bilister runt storstäderna med goda inkomster.

Om man i stället riktade stöden till landsbygden, till bönderna och till familjer med låga inkomster skulle man kunna se till att fler klarar av kostnadskrisen, klarar av de ökade matpriserna och har råd att köpa en vinteroverall till sina barn eller hitta på något kul med barnen på sommarlovet.

Fru talman! Nu har regeringen gett jättemycket pengar till alla som kör bil, men vi har fortfarande en stor del ensamstående mammor i Sverige som inte har råd att sätta mat på bordet eller att köpa kläder till sina barn utan att först gå via Röda Korset eller Stadsmissionens välgörenhetskö. Det är bedrövligt.

Anf. 80 Cecilia Engström (KD)

Fru talman! Tack, Annika Hirvonen, för inlägget! Jag vet dock inte om det var så mycket av en fråga.

Det finns naturligtvis ett behov av att sänka utsläppen, och det är något som man ständigt jobbar med i regeringen. Det är framför allt Miljöpartiet som har tagit bort den billiga kraft och de neutrala utsläpp som fanns utifrån kärnkraftverken och det de producerade. Man tvingades då starta kolkraftverket i Karlshamn och driva det i stället för de kärnkraftverk som vi faktiskt hade och som inte gav sådana här utsläpp.

Vi har också jobbat med reduktionsplikten och insatsvarorna. Varje enskild människa som går till affären och handlar märker att matpriserna ökar. Det hänger i hög grad ihop med dieselpriserna, som har lett till att transportkostnaderna har ökat. Därför är reduktionsplikten och minskad skatt på drivmedel också en del i att komma åt inflationen och få ned kostnadsökningarna. Så kan vi använda de resurser som vi faktiskt har.

Anf. 81 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Det finns flera sätt att kompensera människor som har svårt att ha råd med matkassen. Man kan gå omvägen och göra fossila bränslen billigare. Det lönar sig framför allt för dem som kör mycket bil, oavsett inkomst. Det lönar sig inte alls för dem som inte ens har råd med en bil. Man kan också rikta pengarna direkt till dem som har stora behov. Det handlar om ensamstående föräldrar, om barnfamiljer med låga inkomster och faktiskt också om Sveriges lantbrukare. Deras marginaler är jättelåga, samtidigt som de stora matjättarna gör rekordvinster.

Vi i Miljöpartiet presenterar en sammanhållen ekonomisk politik och klimatpolitik som ställer om, samtidigt som vi stöttar de hushåll som har de största behoven. Det är detta Finanspolitiska rådet efterfrågar. Det är detta klimatledarskap som behövs.

Det är också detta som Klimatpolitiska rådet konstaterar att regeringen totalt misslyckas med. Man pratar om att man sänker utsläppen, man har storslagna visioner om något slags ny kärnkraft någon gång långt borta i framtiden och man pratar om hopp. Jag möter ungdomar som säger: Jag kommer aldrig att skaffa barn, för vilken värld skulle de växa upp i?

När regeringen inte tar klimatledarskap tappar människor hoppet om framtiden. Till skillnad från regeringen har de nämligen läst vad forskarna säger. Till skillnad från regeringen tycker de att varje politiker har ett ansvar.

Det går att sänka utsläppen och stötta de mest utsatta.

Anf. 82 Cecilia Engström (KD)

Fru talman! Det bostadsbidrag vi ger till de barnfamiljer som lever i störst utsatthet är någonting som verkligen når dem som behöver det mest. Det ökar deras möjligheter att ännu en månad klara av att betala den extra kostnad för maten som vi nu har sett.

Faran med Miljöpartiets politik är att man inte gör en inflationsbekämpning utan i stället får en inflationsdrivande politik som ger högre räntor, vilket också skulle drabba alla dem som lever i stor utsatthet i dag.

För lantbrukare har vi både sänkt reduktionsplikten, vilket hjälper dem i deras arbete, och sänkt priset på jordbruksdiesel för att de ska kunna fortsätta driva sina företag.

Jag måste säga att jag blir glad när jag tittar på de svenska företagen, för de driver verkligen den gröna omställningen. Det är de som har de bästa idéerna och som faktiskt driver vårt Sverige framåt.

Det finns ett hopp om att klimatet faktiskt går att rädda om vi framför allt lyssnar på dem som är på väg och på våra företag som har innovationerna och kraften att komma med nya idéer som kan hjälpa oss alla.

(Applåder)

Helena Lindahl (C)

Anf. 83 Helena Lindahl (C)

Fru talman! Jag vill börja med att ge en eloge till de kommunpolitiker, inte minst centerpartisten Tomas Mörtberg i Övertorneå kommun, som öppet meddelat att man kommer att stoppa etablering av vindkraft fram till dess att staten gör rätt för sig. Märk väl, fru talman: Detta grundar sig inte i motstånd mot ett enskilt sätt att producera el. Att öka elproduktionen är ett nationellt intresse och av största vikt för den nyindustrialisering som just nu pågår.

Det är sannolikt så att Sverige behöver mer av allt. Men vindkraftsetableringar kan inte drivas av nationella och regionala intressen mot lokalsamhällenas vilja. Här finns det en stor målkonflikt: Det är lokalsamhällena som högst konkret påverkas av en vindkraftspark, men i dag tar staten alla skattepengar. Därför står vi i en situation där statens visioner, regional industriutveckling och den lokala verkligheten skapar stor friktion - helt i onödan, skulle jag vilja säga. Det är en ytterst liten ekonomisk uppoffring för statskassan att återföra pengar från exempelvis fastighets- och energiskatt till kommunerna. För kommunerna kan dock detta vara hela skillnaden mellan att bli utnyttjade och att göra en rationell affär.

Det statliga erbjudandet i dag är så dåligt att det är helt rationellt för kommunerna att bara säga nej emellanåt. Vill man förändra detta ligger bollen i att se till att skatteintäkten från denna produktion hamnar i rätt offentlig ficka.

Fru talman! Jag noterar med viss förvåning att klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari i SVT nyligen meddelade att man jobbar med frågan, att man ännu inte "hittat den svenska modellen" och att man söker ett sätt att dels skapa incitament för kommunerna, dels kompensera närboende.

Att man inte har "hittat den svenska modellen" kan nog i mycket hög utsträckning förklaras med att man förbjöd utredaren att lägga fram förslag som påverkade skattesystemet. Annars hade det funnits ett skarpt förslag redan för ungefär ett år sedan, som skulle kunna kombineras med en närboendeersättning i linje med vad utredningen föreslagit.

Fru talman! Det är inte så vansinnigt komplicerat: Omfördela de skatter som redan tas ut så att lokalsamhället gynnas, och inför samtidigt en närboendeersättning! Men då kan man naturligtvis inte skydda små statliga skattebaser med att förbjuda modeller som skulle lösa upp knutarna. Det riskerar för statligt vidkommande att kosta mer än det smakar.

Jag tycker för övrigt att man av princip bör gå ännu längre. Den historiska utbyggnaden av vattenkraften är närmast att betrakta som kolonial rovdrift och ett cyniskt utnyttjande av små kommuner som Ragunda och Jokkmokk. Deras elproduktion skickar många hundratals miljoner till statskassan varje år, och som tack för det har man fått småsmulor tillbaka. Det är ett historiskt fel som av princip borde rättas till. Även detta skulle med fördel kunna utredas, men den här gången gärna utan destruktiva direktiv som förbjuder omfördelning av skatter.

Fru talman! Att dubblera lönsamheten för svenska bönder och säkra att inhemskt jordbruk kan försörja landets matkonsumtion till åtminstone 80 procent av den mat vi konsumerar och har goda förutsättningar att producera i Sverige är Centerpartiets och min ambition. Därför tog vi tidigare fram ett förslag till initiativ i riksdagen och skatteutskottet som syftade till att regeringen snabbt skulle utreda statens kostnadspålagor, främst skatter och avgifter, genom den inhemska livsmedelskedjan. Vi ville också att regeringen därefter skulle ta fram reformer som styrde mot målen om högre lönsamhet och ökad självförsörjning.

Lägesbilden i dag är inte helt optimal. Drömmen om den eviga freden efter kalla kriget har medfört decennier av sänkta ambitioner för såväl Försvarsmakten som landets självförsörjning av exempelvis mat. När det gäller försvaret har Sverige vaknat, och det är bra. Nu behöver samma resa göras när det gäller maten.

Fru talman! Sedan 1995 har böndernas andel av varje matkrona i butik i praktiken halverats. I dag går ungefär 10 öre av varje krona till bonden medan exempelvis staten tar 11 öre via skatt. Följden är fler olönsamma jordbruk, mer centraliserad stordrift och ett ökat beroende av import och fungerande leveranskedjor. Varannan tugga mat måste i dag importeras. Det är en synnerligen dålig situation vid en större kris eller i värsta fall krig. Där är beredskapen helt enkelt för svag.

Fru talman! Personligen anser jag att situationen är dålig även i fredstid. Att lasta skatter och avgifter på bonden, slakteriet, transporterna, livsmedelsförädlarna och andra aktörer i flera led pumpar systematiskt upp kostnaden för slutprodukten i butik. Det sänker konkurrenskraften för svenska jordbruk på ett sätt som bromsar vad som skulle kunna vara en betydligt mer välmående landsbygdsnäring.

Därför vill jag och Centerpartiet se ett spårbyte. Livsmedelskedjans främsta syfte kan inte vara att leverera skatter och avgifter till det offentliga. Den har en viktigare funktion att fylla.

Fru talman! Vår förhoppning är att en snabbutredning och offensiva reformförslag ska kunna bli en central del av regeringens aviserade livsmedelsstrategi. Om vi gör jordbruk och livsmedelsproduktion mer lönsamt kommer vi att kunna få mer konkurrenskraftig svensk mat, fler småskaliga producenter och därmed också en högre beredskap genom decentraliserad produktion.

Patrik Karlson (L)

Anf. 84 Patrik Karlson (L)

Fru talman! Midsommarafton nalkas. Det är ett säkert tecken på att sommaren är här på riktigt. Och oavsett om det är sol eller regn den dagen - det är oftast det sistnämnda - brukar man vara på någorlunda gott humör när sillen, färskpotatisen och jordgubbarna står uppradade på lunchbordet.

Ett annat sommartecken, som ändå är lite större för mig, är det som de senaste veckorna har präglat stadsbilderna runt om i vårt avlånga land. Jag syftar på alla bilder från skolavslutningar i grundskolan. Vi ser också nyexaminerade universitetsstudenter som nu ska använda sina nyvunna spetskunskaper på arbetsmarknaden och därmed gå från teori till verklighet. Och såklart har vi alla utspring; studentfirande ungdomar har fyllt våra vägar med glädje. De ska nu gå ut i vuxenlivet på riktigt.

Samtidigt - det här är lite motsägelsefullt - pågår en vinter i vårt land. Det är en ekonomisk vinter, som bland annat medför svag bnp-utveckling. Det beror på inflation och höga räntor, som har satt djupa spår. Vi har fortsatt ett krig i Europa och ökad osäkerhet i vår omvärld, vilket har försvårat situationen ytterligare.

Men låt oss minnas att varje vinter följs av en vår. Vi står inte bara inför en tid av utmaningar utan också inför möjligheter. Jag återkommer till det senare.

Mycket krut har som sagt lagts på att bekämpa inflationen. Även om kampen inte är helt över har resultat börjat visa sig. Inflationen har minskat. Men det gäller att vi fortsatt är vaksamma och uthålliga i vårt arbete. Geopolitiska oroligheter, krig i vårt närområde och andra oförutsedda händelser kan snabbt driva upp priserna igen.

Dessutom är kronkursens utveckling fortsatt en stor osäkerhetsfaktor. Liberalerna har länge ansett att vi borde införa en stabilare valuta, att vi borde införa euron som valuta. Det är nu läge att utreda detta.

Fru talman! Det ska alltid vara fördelaktigt att gå från bidrag till jobb. Genom att börja arbeta integreras man också i samhället och blir en del av en större gemenskap. Det är den bästa metoden för integration. Det ska dessutom alltid vara gynnsamt att ta ansvar för sin egen ekonomi.

Utbildningspremien behöver höjas, och möjligheterna att styra sin ekonomi behöver bli större. Därför har vi sänkt skatten på arbete och föreslår att göra det även för sparande, för att öka incitamenten att arbeta och vara självförsörjande.

Samtidigt ser vi att det behövs fler vägar till jobb. Genom förbättrad undervisning i svenska för invandrare och åtgärder för att stärka kompetensförsörjningen kan vi uppnå det. Genom att stärka arbetslinjen kan vi öka sysselsättningen och minska det utanförskap som finns i vårt land.

Just utanförskapet behöver vara i extra fokus framöver. Frågan har blivit alltför styvmoderligt behandlad under lång tid. Det nya integrationspolitiska målet, som nu presenterats, betonar att utrikes födda kvinnor och män ska ha samma skyldigheter, rättigheter och möjligheter som den övriga befolkningen. Det är en vision som vi i Liberalerna förespråkat länge.

Att få ordning på integrationen är avgörande för vårt land. Här ska inte finnas några skugg- eller parallellsamhällen. Alla ska, som jag nyss nämnde, bli en del av den större gemenskapen. Det kan vi uppnå genom att ställa tydliga krav på individen att bli en del av det svenska samhället samtidigt som vi såklart måste erbjuda de verktyg som krävs för att man själv ska kunna åstadkomma detta.

Fru talman! För att bygga ett starkare Sverige och upprätthålla en bra välfärd behöver vi ha en växande ekonomi. Det handlar bland annat om att satsa på investeringar i såväl forskning som infrastruktur och energiproduktion. Men vi ska likväl jobba för att minska byråkratin och få till kortare tillståndsprocesser. Så skapar vi bättre förutsättningar för företag att växa.

Produktivitetskommissionen kom med sitt delbetänkande i våras och ger oss redan nu en gedigen grund för hur vi ska förbättra svensk produktivitet och stärka vår ekonomi. Det framgår att tillväxt och produktivitet främst drivs av kunskap, innovation och entreprenörskap. För oss liberaler är det inga nyheter. Vi har alltid betonat vikten av utbildning och forskning som grundstenar för en framgångsrik ekonomi.

En annan stor utmaning som lyfts fram i delbetänkandet är den nyss nämnda växande regelbördan, som hämmar produktiviteten. Vi ser med oro på hur onödig byråkrati och långa tillståndsprocesser fördröjer viktiga investeringar. Det är dags att göra en rejäl översyn av regelverket. Vi borde kunna hitta en majoritet för det i denna kammare.

Kommissionen pekar också på behovet av ett skattesystem som främjar produktivitet. Vi liberaler har länge förespråkat en bred skattereform som främst fokuserar på att sänka skatten på arbete och att göra skattesystemet både enklare och mer förutsägbart. Det skulle inte bara öka incitamenten för arbete och företagande utan även göra Sverige mer attraktivt för utländska investeringar.

Fru talman! Det är ett mycket stort steg att gå från att vara ensamföretagare till att anställa sin första person. Det innebär ökade risker, stort ansvar och mer administration och gör tyvärr att många med all rätt tvekar inför att ta detta steg.

Bland de tillväxthinder som småföretagare upplever tillhör höga arbetsgivarkostnader de största. Därför är det glädjande att vi nu tittar på att utvidga växa-stödet från att gälla en anställd till att omfatta upp till två anställda. Det är avsett att underlätta övergången till att bli arbetsgivare och hjälpa företagare att ta det viktiga steget att utöka sin verksamhet.

Fru talman! Sverige har en lång tradition av att ha starka offentliga finanser och en välfungerande välfärdsstat. Men det är inget som kommer av sig självt. Det gäller som sagt att vi fokuserar på arbetslinjen, investeringar och tillväxtfrämjande åtgärder för att skapa de resurser som behövs för att möta framtidens behov.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och önska samtliga en glad sommar.

(Applåder)

Anf. 85 Peder Björk (S)

Fru talman! I inledningen av anförandet målade Patrik Karlson upp en bild av ett dignande midsommarbord med sill, jordgubbar och andra saker. Det är en bild som stämmer för en del. Men för många innebär den här midsommaren allt annat än en riklig midsommarmiddag.

Kostnadskrisen i Sverige gör fortfarande att många hushåll faktiskt inte har råd att sätta näringsriktig mat på bordet till sig själva eller sina barn. Det är ett misslyckande från SD-regeringen och Liberalerna att de inte kan möta det.

Man hade exempelvis kunnat stötta barnfamiljer med ett extra barnbidrag eller ge två extra studiebidrag till dem som studerar på gymnasiet, som vi socialdemokrater föreslog inför den här sommaren. Det hade gjort skillnad för barnfamiljer runt om i vårt land. Då hade de kunnat se fram emot ett midsommarbord som innehåller det Patrik Karlson beskrev. Men SD-regeringen och Liberalerna har valt en annan väg. De har valt att fokusera på att sänka skatten för dem som har det bäst. Det har inte bara drabbat hushållen utan också bidragit till sjukvårdskrisen. Vi ser även runt om i Sveriges skolor att kommuner säger upp lärare, och till råga på allt har Liberalerna gått med på att sänka skatten på plastpåsar.

Min fråga till Patrik Karlson är alltså: Är det värt det?

Patrik Karlson (L)

Anf. 86 Patrik Karlson (L)

Fru talman! Att det finns näringsfattiga midsommarbord år 2024 är inget nytt. Jag kan upplysa ledamoten om att de fanns även under samtliga åtta år som S-regeringen styrde. Det här handlar snarare om det stora problem som vi måste komma åt.

Jag är själv uppvuxen i en syskonskara om tre med en ensamstående, sjukskriven mamma. Jag vet hur det är att komma hem när elen är avstängd och hur det är att gå och lägga sig med tom mage. Jag vet hur det är att ha trasiga kläder på sig.

Det som ändrade livet för min mamma var att alliansregeringen tillträdde och återupprättade arbetslinjen. Då fick hon, som varit tvingad att leva på sjukförsäkringen, i stället sitt första arbete. Hon kunde börja tjäna pengar på riktigt, spara undan och ge oss bättre förutsättningar. Det är den linjen vi måste återkomma till. Det är så vi löser problem på riktigt. Det är det regeringen fokuserar på och som den förra regeringen totalt misslyckades med under åtta år. Det, om något, var ett svek.

(Applåder)

Anf. 87 Peder Björk (S)

Fru talman! Om Patrik Karlson är väl medveten om hur det är, hur kan då han och Liberalerna backa upp en politik från SD-regeringen som drar undan mattan för de barnfamiljer och hushåll som har det tufft? Hur kan Patrik Karlson och Liberalerna stå för en politik som inte stöttar hushållen i en av de värsta ekonomiska kriserna på väldigt länge? I stället lägger de fram förslag efter förslag som syftar till att sänka skatten för dem som har mest. I sin första statsbudget gick SD-regeringen fram här i Sveriges riksdag med ett förslag och röstade igenom en skattesänkning på 13 miljarder kronor för dem som har det bäst. De pengarna hade kunnat användas på ett mycket bättre sätt.

Hur kan Patrik Karlson och Liberalerna stå bakom de förslag som nu presenteras som handlar om att försämra akassan och sjukförsäkringen, om det är så att Patrik Karlson väl känner till hur det är? Nej, fru talman - Patrik Karlson, Liberalerna och Sverigedemokraterna fortsätter med sin klassiska borgerliga politik. De sänker skatterna för dem som har det bäst och ser till att utförsäkra dem som har det sämst. Sedan sitter de och tittar på när sjukvårdskrisen de själva varit med och skapat växer fram i hela landet utan att göra någonting för att undvika att regionerna bara i år ska riskera att behöva säga upp 5 000 personer som jobbar i sjukvården. Den yttersta konsekvensen av det är att patientköerna växer.

Fru talman! Min fråga kvarstår alltså: Patrik Karlson - är det värt det?

(Applåder)

Patrik Karlson (L)

Anf. 88 Patrik Karlson (L)

Fru talman! Det är mycket att hålla reda på. Jag insåg att jag missade lite från början.

Vi satsar på svensk skola. Vi har tillfört flera miljarder i både höstbudgeten och vårändringsbudgeten. Det finns pengar som har gått ut till skolan. Det stora problemet är trots allt att kommunen är huvudman. Det är kommunen som har ansvar för att skolan fungerar och som avgör hur pengarna används där ute.

Jag som kommer från Linköping har sett hur den S-ledda kommunledningen funkar där. Trots att pengarna finns struntar man totalt i skolan. Det är vad som händer ute i kommunerna när socialdemokrater får styra. Det är Socialdemokraterna som är orsaken till problemen eftersom de tog bort det statliga huvudmannaskapet.

Fru talman! Om vi skulle komma tillbaka till statligt huvudmannaskap skulle vi slippa genomföra mycket av den här debatten. Det är likadant med regionerna. Vi har tillfört mycket, men precis som många har stått här före mig och sagt kommer mer pengar i dessa tider inte att vara hela lösningen.

Vi behöver jobba med större strukturella frågor för att lösa sjukvårdens problem. Regeringen tittar på det i samarbete med samtliga 21 regioner, men om vi bara ger dem så mycket att det täcker underskotten som de ser ut i dag skulle vi såklart bara elda på inflationen ytterligare. Nej, fru talman, problemet är större än så och löses inte med siffertrixande från Socialdemokraterna.

(Applåder)