Etiska riktlinjer inom statsförvaltningen
Skriftlig fråga 2009/10:564 av Ceballos, Bodil (mp)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2010-02-24
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Anmäld
- 2010-03-01
- Besvarad
- 2010-03-03
- Svar anmält
- 2010-03-03
- Besvarad
- 2010-03-10
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga
2009/10:564 Etiska riktlinjer inom statsförvaltningen
av Bodil Ceballos (mp)
till justitieminister Beatrice Ask (m)
Som en åtgärd i regeringens handlingsplan mot prostitution och människohandel fick generaldirektör Marianne Samuelsson uppdraget i höstas att utreda förekomsten av etiska riktlinjer i frågor kring sexköp med mera inom statsförvaltningen.
Resultatet visar bland annat att omkring 20 av de ca 100 myndigheter som ingick i kartläggningen har någon form av etiska riktlinjer eller uppförandekoder vid utlandstjänstgöring.
Riktlinjerna är olika tydligt utformade och endast ett fåtal myndigheter har riktlinjer som specifikt tar upp frågor kring sexköp och liknande. Det är också bara ett fåtal myndigheter som har angivit vilka konsekvenserna blir av att inte följa riktlinjerna. Knappt någon myndighet gör en systematisk uppföljning av riktlinjerna.
Avser ministern att verka för att alla myndigheter ska få etiska riktlinjer, inklusive uppföljning av efterlevnaden av dem och sanktioner för brott mot dem, med ett tydligt barnperspektiv och när kan dessa i så fall finnas på plats?
Svar på skriftlig fråga 2009/10:564 besvarad av Statsrådet Mats Odell
Svar på fråga
2009/10:564 Etiska riktlinjer inom statsförvaltningen
Statsrådet Mats Odell
Bodil Ceballos har frågat justitieministern om hon avser att verka för att alla myndigheter ska få etiska riktlinjer, inklusive uppföljning av efterlevnaden av dem och sanktioner för brott mot dem, med ett tydligt barnperspektiv och när dessa i så fall kan finnas på plats.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
En myndighet är arbetsgivare för sin anställda personal i enlighet med vad som följer av lagar, andra författningar och kollektivavtal. Innebörden av att vara arbetsgivare är utförligt reglerad. Särskilda regler gäller för de anställda i staten, bland annat lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA), lagen (1994:261) om fullmaktsanställning samt anställningsförordningen (1994:373). Myndigheten kan i sin arbetsgivarroll sägas uppträda som representant för staten.
Arbetsgivarverket har behörighet att teckna centrala kollektivavtal för statens räkning genom delegation från regeringen och ytterst riksdagen. Verket får i sin tur, i enlighet med reglerna i kollektivavtalsförordningen (1976:1021), delegera rätten att sluta lokala kollektivavtal till myndigheterna. Arbetsgivarverket dimensioneras och finansieras av myndigheterna, vilka även anger inriktning av Arbetsgivarverkets löpande verksamhet.
Det förtjänar att understrykas att riksdagen, som ytterst ansvarig, och regeringen, som styr riket, sedan lång tid strävat efter att till myndigheterna delegera frågor som rör statens arbetsgivarpolitik. Det har också funnits en ambition att avreglera dessa frågor, vilket bland annat tog sig uttryck i tillkomsten av 1994 års LOA. Dynamiken i den statliga verksamheten handlar mycket om hur dessa frågor hanteras och löses över tiden. Alltsedan 1965 års förhandlingsrättsreform, då riksdagen beslutade att ge de offentligt anställda tjänstemännen samma rättigheter att träffa kollektivavtal och att tillgripa stridsåtgärder som övriga arbetstagare, råder – färdriktningsmässigt – en bred politisk enighet. Detta arbetssätt – den arbetsgivarpolitiska delegeringen – är verkningsfullt och torde hitintills vara oomstritt.
Utformningen av regelverk inom de olika statliga verksamheterna kan, och till och med ska, i viss mån variera myndigheterna emellan. Allt sådant arbete med styrningen av respektive myndighet måste utgå från verksamhetens behov och behoven varierar kraftigt. För mig är det uppenbart att de verksamheter som utförs vid exempelvis Migrationsverket respektive Riksgäldskontoret har likheter, men också stora olikheter. Det är därför fullt naturligt att arbetsgivarpolitiken inte är utformad på exakt samma sätt vid olika myndigheter. Av 8 § myndighetsförordningen (2007:515) framgår att myndigheterna har ansvaret för arbetsgivarpolitiken.
I sammanhanget kan nämnas att regeringen har sett ett behov av att lyfta fram en utgångspunkt för den enskilde statstjänstemannens värdegrund. Den har därför fattat beslut om att genomföra ett brett värdegrundsarbete i staten, Offentligt etos. Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) leder arbetet och tillhandahåller verktyg för att myndigheterna i sin tur ska kunna arbeta aktivt med frågeställningar rörande värden och uppförande hos den myndighet där man arbetar. Projektets inriktning är hur man bör uppträda som statsanställd och regeringens ambition är att aktiviteter, bland annat i form av arbetsplatsdiskussioner, ska genomföras på samtliga myndigheter med anställd personal under innevarande och nästa år. En skrift har tagits fram av Krus för ändamålet, Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda.
Vidare kan noteras att det beträffande utlandstjänstgöring finns följande angivet i skriften Om mutor och jäv – en vägledning för offentligt anställda, utgiven av Finansdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting: ”Vid utlandsresor är det en bra utgångspunkt för det egna uppträdandet att de lagar, policies och etiska regler som gäller på hemmaplan även ska följas utomlands. Om den lokala lagstiftningen är strängare gäller naturligtvis den.”
De allmänna lagar och regler som gäller i Sverige omfattar förstås också samtliga statsanställda. Förutom generella straffrättsliga regelverk, till exempel i fråga om mutbrott eller köp av sexuell tjänst enligt brottsbalken, finns det särregleringar för offentligt anställda. Exempelvis kan en myndighetsutövande person som åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas till tjänstefel enligt brottsbalken. Vidare kan en statsanställd meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse i enlighet med reglerna i LOA.
Jag är dock inte beredd att verka för att handlingar som en enskild statsanställd medarbetare begår utom tjänsten – och som inte redan i dag är straffbelagda för allmänheten eller kan medföra arbetsrättsliga konsekvenser – ska beläggas med straffrättsliga eller arbetsrättsliga sanktioner av det skälet att denne individ är statsanställd. Ett sådant synsätt går, enligt min uppfattning, inte att förena med inställningen att den delegerade arbetsgivarpolitiken är till gagn för landet. Jag vill också understryka det självklara i att alla som misstänks för att ha begått ett brott hanteras på sedvanligt sätt av de rättsvårdande myndigheterna. Om brott styrks kan det givetvis – förutom samhällets straffrättsliga sanktioner – medföra arbetsrättsliga konsekvenser för den person som begått den brottsliga handlingen.
Bodil Ceballos tar med sin fråga upp ett viktigt ämne som på gängse sätt har att omhändertas inom ramen för den sedan länge fastlagda arbetsgivarpolitiska delegeringen. Jag vill betona att jag framöver mycket noggrant kommer att följa utvecklingen inom det berörda området.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.