Hot mot EU:s utsläppshandel
Skriftlig fråga 2009/10:154 av Hagberg, Christin (s)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-11-05
- Anmäld
- 2009-11-05
- Besvarad
- 2009-11-11
- Svar anmält
- 2009-11-11
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 5 november
Fråga
2009/10:154 Hot mot EU:s utsläppshandel
av Christin Hagberg (s)
till miljöminister Andreas Carlgren (c)
För perioden 2008–2012 har EU-kommissionen satt ett tak för hur stora koldioxidutsläppen i medlemsländerna får vara inom ramen för handeln med utsläppsrätter. Varje land får en tilldelning som sedan fördelas nationellt till de företag inom industri och energisektor som ingår i handelssystemet. När EU-kommissionen summerade de nationella fördelningsplanerna för 2008–2012 skulle det ha inneburit 10 procents högre utsläpp när målet var en motsvarande minskning. Därför sänktes alla länders fördelningsplaner och de största minskningarna gjordes för de nya medlemsländerna.
Dessa beslut har åtta länder – Polen, Estland, Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien, Tjeckien och Ungern – överklagat. I slutet av september kom EG-domstolen med en dom som innebär att man gav Polen och Estland rätt i sin överklagan mot att EU-kommissionen sänkt deras ansökan om tilldelning av koldioxidutsläpp med 27 respektive 48 procent. De övriga sex östereuropeiska länderna väntar på liknande besked från EG-domstolen.
EG-domstolens domar hotar att rasera grunden för EU:s utsläppshandel. Därför överväger EU-kommissionen att överklaga EG-domstolens dom.
Min fråga till miljöministern är därför:
Vilket initiativ är miljöministern och regeringen beredda att ta under det svenska EU-ordförandeskapet i syfte att rädda ett utsläppshandelssystem inom EU som bidrar till tydligt minskade koldioxidutsläpp?
Svar på skriftlig fråga 2009/10:154 besvarad av Miljöminister Andreas Carlgren
Svar på fråga
2009/10:154 Hot mot EU:s utsläppshandel
Miljöminister Andreas Carlgren
Christin Hagberg har frågat mig vilket initiativ jag och regeringen är beredda att ta under det svenska EU-ordförandeskapet i syfte att rädda ett utsläppshandelssystem inom EU som bidrar till tydligt minskade koldioxidutsläpp. Frågan är ställd mot bakgrund av att Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 23 september 2009 ogiltigförklarade Europeiska kommissionens beslut avseende nationella fördelningsplaner för Polen och Estland gällande handelsperioden 2008–2012. Kommissionen avslog under 2007 Polens och Estlands nationella fördelningsplaner och reducerade antalet utsläppsrätter som fick fördelas.
Kommissionen har möjlighet att överklaga domen senast två månader efter det att den tillkännagivits. Ytterligare sex medlemsstater väntar på dom i liknande mål (Litauen, Lettland, Ungern, Tjeckien, Bulgarien och Rumänien).
Jag vill inleda med att slå fast tre saker:
1. Sverige kan inte som ordförandeland i EU blanda sig i den rättsliga processen som pågår mellan en grupp medlemsstater och kommissionen. Ordförandeskapet saknar helt ett sådant mandat.
2. EU:s bindande klimatmål till 2020 ligger fast. EU:s 27 medlemsstater är överens om att minska utsläppen till 2020 med 30 procent inom ramen för en ambitiös global klimatöverenskommelse och med 20 procent oavsett resultatet i Köpenhamn. Under svenskt ordförandeskap har EU gått ett steg längre och antagit ett mål för 2050 som innebär att EU ska minska sina utsläpp med 80–95 procent jämfört med 1990. EU-15 och de nya medlemsstaterna med individuella mål kommer också att nå sina åtaganden inom ramen för Kyotoprotokollet gällande perioden 2008–2012. Utslaget i förstainstansrätten ändrar inte på något sätt ovanstående målsättningar och knappast heller förutsättningarna att nå dem.
3. Domen är inget grundskott mot utsläppshandeln. Från 2013 kommer nya regler att gälla för EU:s utsläppshandelssystem och det kommer inte längre att vara upp till varje medlemsstat att föreslå hur stor tilldelning den egna industrin ska få. EU-länderna har kommit överens om ett utsläppstak som gäller industrin i hela EU och samma regler kommer att gälla för företagen oavsett geografisk hemvist.
Jag delar till fullo frågeställarens ståndpunkt att det är mycket viktigt att säkerställa att EU:s utsläppshandelssystem levererar betydande utsläppsminskningar redan under innevarande handelsperiod. Hur domen i förstainstansrätten påverkar handelssystemet är dock en komplex fråga och jag vill därför börja med att beskriva bakgrunden samt kort analysera domen.
Enligt handelsdirektivet ska varje medlemsstat upprätta en nationell fördelningsplan i vilken anges hur många utsläppsrätter som man avser att fördela under handelsperioden. Om den nationella fördelningsplanen inte överensstämmer med kriterier som finns uppställda i handelsdirektivet kan kommissionen avslå den. Förstainstansrätten har i sin dom underkänt kommissionens metodik för bedömning av de nationella fördelningsplanerna. Domen innebär således att kommissionen måste göra en ny bedömning av Polens och Estlands nationella fördelningsplaner och då ha som utgångspunkt de data och den metod som medlemsstaterna anger. De nationella fördelningsplanerna måste dock fortfarande överensstämma med kriterierna i handelsdirektivet.
Polen begärde 80 miljoner ton årligen mer än kommissionen beviljade för perioden 2008–2012 och Estland 10 miljoner ton. Det är oklart hur stor del av denna volym som kommer att nå marknaden till följd av domen då domen inte innebär att Polen och Estland automatiskt får den kvantitet utsläppsrätter de begärt.
Kommissionär Dimas har i ett pressmeddelande uttalat att kommissionen kommer att vara restriktiv i sin nya granskning av fördelningsplanerna för Polen och Estland vilket motiveras av att data från handelssystemet för 2008 visar att Polen och Estland haft utsläpp betydligt under begärda nivåer. Kommissionen meddelade att man kommer att beakta dessa lägre utsläppsnivåer i den fortsatta handläggningen av tilldelningen. Kommissionen uttalade vidare att man ser det som osannolikt att någon avsevärd volym utsläppsrätter kommer att utfärdas som konsekvens av domen. Priset på utsläppsrätter sjönk initialt när domen tillkännagavs men återhämtade sig snabbt vilket visar att inte heller marknaden räknar med att någon större kvantitet utsläppsrätter kommer att utfärdas på grund av domen. För närvarande pågår förhandlingar mellan kommissionen, Polen och Estland om hur fördelningsplanerna ska revideras. Kommissionen har fortfarande att ta ställning till om man avser överklaga förstainstansrättens dom eller ej.
Således kan domen i förstainstansrätten innebära att fler utsläppsrätter utfärdas under handelsperioden 2008–2012 men det är långt ifrån säkert att så blir fallet och om så sker behöver inte tillskottet bli dramatiskt. I viss mån skulle detta kunna innebära ett minskat omställningstryck på den europeiska industrin på kort sikt, vilket naturligtvis är olyckligt, men jag är övertygad om att industrin förstått den tydliga signalen från EU:s samtliga regeringar att utsläppen ska reduceras mycket kraftigt under de kommande decennierna och att detta måste vägas in vid kommande investeringsbeslut. Eftersom EU:s utsläppsmål till 2020 ligger fast är det som sker om fler utsläppsrätter utfärdas 2008–2012 att takten med vilken EU:s utsläpp behöver minska mellan 2013 och 2020 blir högre.
Sverige har under sitt ordförandeskap målmedvetet verkat för ökad tydlighet om hur utsläppen inom EU ska utvecklas på lång sikt. I och med miljörådets oktoberslutsatser har vi också lyckats med denna föresats genom att sätta ett utsläppsmål till 2050 för EU som innebär utsläppsminskningar om 80–95 procent jämfört med 1990. Ordförandeskapet har därigenom bidragit till att skapa incitament för långsiktiga investeringar i klimatvänlig teknik inom industri och elproduktion och för ett bättre fungerande utsläppshandelssystem som levererar nödvändiga utsläppsreduktioner. Jag och regeringen kommer även under resterande del av ordförandeskapet och därefter att verka i denna riktning.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.