Strukturella reformer

Skriftlig fråga 2022/23:848 av Jennie Nilsson (S)

till Statsrådet Andreas Carlson (KD)

Ett helt riksdagsår är just till ända. Den nuvarande regeringen har i skrivande stund suttit, bokstavlig talat, i nära nog nio månader. Men i motsats till en normal graviditet saknas inom bostadspolitiken tecken på en pågående utveckling. Än mindre kan vi förvänta oss att något konkret kommer att förlösas i närtid.

Bostadsministern upprepar ofta att regeringen arbetar, och till och med arbetar hårt, med vad man kallar strukturella reformer. Detta i en tid då den så avgörande nyproduktionen fallit med mer än 50 procent, en störtdykning som får stora konsekvenser. Boverket anger att det årliga behovet är strax över 60 000 nya bostäder fram till år 2030. Byggföretagen och SCB prognostiserar endast omkring 25 500 nya bostäder under 2023. Om det inte görs något nu ackumuleras underskottet och behovet ökar då till nästan 100 000 nya bostäder nästa år, och så riskerar det att fortsätta.

Förlorarna är många. De människor som efterfrågar en bostad tvingas konstatera att bostadsbristen kommer att öka. En hel generation av byggnadsarbetare riskerar att tappa sin sysselsättning. Ofta sägs att varje sysselsatt byggnadsarbetare genererar ytterligare tre sysselsatta inom arbetsmarknaden som helhet. Med samma logik drar varje arbetslös byggnadsarbetare med sig ytterligare tre arbetslösa. Även byggföretagen är under hård press. SCB:s samlade statistik för maj visar en ökning av konkurser motsvarande 40 procent jämfört med föregående år där byggsektorn är en av de hårdast drabbade. Det är många som förväntar sig tydliga besked från regeringen, men de möts enbart av mantrat strukturella reformer. Okänt vad, okänt när.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Andreas Carlson:

Vad rent konkret innebär de strukturella reformer som statsrådet säger sig arbeta med, och hur många nya bostäder förväntar sig statsrådet ska tillkomma under det kommande riksdagsåret som följd av dessa reformer?