Till innehåll på sidan

Syrgasen som har försvunnit från äldreboendena

Skriftlig fråga 2019/20:1304 av Monika Lövgren (SD)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2020-05-06
Överlämnad
2020-05-06
Anmäld
2020-05-07
Svarsdatum
2020-05-13
Sista svarsdatum
2020-05-13
Besvarad
2020-05-13

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

PDF

till Socialminister Lena Hallengren (S)

 

Många människor slutar i dag sitt liv på ett äldreboende, och då ska det självklart finnas något så enkelt som syrgas att tillgå om andnöd tillstöter.

Syrgas är mycket viktig för den som drabbas av lufthunger, vilket kan hända om man får exempelvis lunginflammation eller hjärtsvikt. Syrgas kan också lindra illamående. Det är omänskligt att behöva skicka en äldre patient för att dö inne på ett akutsjukhus och kanske ligga i en korridor de sista timmarna, bara för att man inte kan ge syrgas och lindring på plats. Det här gjordes förr på äldreboendena men har tagits bort, och många sjuksköterskor på äldreboenden vittnar om att syrgasen behövs och tycker att det har varit fel beslut att ta bort andningsoxygenet. Alla läkemedel som kan lindra andnöd, smärta och ångest under livets sista dagar och timmar ska alltid finnas tillgängliga på äldreboenden.

I dag skickas många äldre till akutmottagningarna på grund av att äldreboendena saknar medicinsk utrustning. De äldres åkommor skulle kunna hanteras på boendet, som till exempel att ta sänka, mäta blodvärde eller ge syrgas eller dropp, så att de slipper skickas till sjukhusen.

I dag har man också tappat reell medicinsk kompetens på äldreboendena, och det medicinska kunnandet är inte lika stort. Där finns inte heller läkare, utan de äldre får sin läkartillsyn på hälsocentralerna. Alla äldreboenden ska ha tillgång till personal med adekvat utbildning för att minska onödig belastning på sjukvården men också för att skapa en större trygghet för de gamla. Kommunerna behöver ha bättre tillgång till egna läkare, geriatriker med specialistkompetens, på äldreboendena.

Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:

 

Hur ser ministern på att arbeta fram en lag som säger att det ska vara obligatoriskt med medicinsk utrustning såsom syrgas, dropp och intravenös antibiotika på såväl privata som kommunala äldreboenden?

Svar på skriftlig fråga 2019/20:1304 besvarad av Socialminister Lena Hallengren (S)



S2020/04075/SOF

Socialdepartementet

Socialministern

Till riksdagen


Svar på fråga 2019/20:1304 av Monika Lövgren (SD)
Syrgasen som har försvunnit från äldreboenden

Monika Lövgren har frågat mig hur jag ser på att arbeta fram en lag som säger att det ska vara obligatoriskt med medicinsk utrustning såsom syrgas, dropp och intravenös antibiotika på såväl privata som kommunala äldreboenden.

Enligt 12 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) är det kommunen som har ansvar för att ge en god hälso- och sjukvård vid äldreboenden. Kommunerna har emellertid inte några egna läkare, utan det är regionen som ska bistå med läkarkontakt för de som bor på äldreboenden. De medicinska behandlingar som Monika Lövström anser bör kunna genomföras på äldreboendet ordineras alltid av läkare till en enskild patient. Det är också den läkaren som är ansvarig för behandlingen. Patienten får sen stöd av sjuksköterska på äldreboendet att ta emot behandlingen, om den ansvariga läkaren har funnit det lämpligt. Det kan handla om att hämta hem nödvändiga preparat som exempelvis syrgas till äldreboendet och sen distribuera det enligt läkarens ordination.

Vi har inte fått några signaler att patienter på äldreboenden inte har fått ta emot en ordinerad behandling på grund av att preparat såsom syrgas, dropp eller intravenös antibiotika saknas. Därför ser vi inte heller något behov av att införa en sådan lagstiftning som Monika Lövgren beskriver. Men regeringen följer utvecklingen noga och har kontakt med ansvariga myndigheter.

Stockholm den 13 maj 2020

Lena Hallengren

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.