Uppsägningen av filmavtalet
Skriftlig fråga 2014/15:648 av Cecilia Magnusson (M)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2015-06-11
- Överlämnad
- 2015-06-11
- Anmäld
- 2015-06-12
- Svarsdatum
- 2015-06-17
- Sista svarsdatum
- 2015-06-17
- Besvarad
- 2015-06-17
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
till Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)
Den 8 maj meddelade kulturministern via DN Debatt att filmavtalet ska sägas upp och ersättas av en helt statlig filmpolitik. Filmavtalet har funnits sedan 1963 och har sedan dess förnyats omkring vart femte år. Syftet med avtalet är att stödja den inhemska filmproduktionen. Avtalets parter är staten och flera olika aktörer inom filmbranschen, bland annat biografägarna.
Enligt kulturministern har förslaget föregåtts av en omfattande dialog, vilket gav intryck av att ministern hade biografägarna med sig. Men enligt uppgifter från biografägare, bland annat på svt.se samma dag som ministern publicerade sitt förslag, kom nyheten om uppsägningen som en överraskning. De parter som sedan 50 år varit en del av samarbetet inom filmavtalet uppger att de blev uppkallade på kulturdepartementet efter att förslaget var presenterat, och att de dessförinnan inte hade någon kännedom om att filmavtalet skulle sägas upp, än mindre hade de haft några samtal med kulturministern eller kulturdepartementet om detta.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga kulturminister Alice Bah Kuhnke:
Anser kulturministern att informationen till filmavtalets parter skötts föredömligt och avser kulturministern att genomföra någon konsultation med parterna, där det finns möjlighet att ompröva den föreslagna inriktningen av filmpolitiken?
Svar på skriftlig fråga 2014/15:648 besvarad av Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)
Dnr Ku2015/ 01778/MF | ||
Kulturdepartementet |
Kultur- och demokratiministern |
Till riksdagen
Svar på fråga 2014/15:648 av Cecilia Magnusson (M) om uppsägningen av filmavtalet
Cecilia Magnusson har frågat mig om jag anser att informationen till filmavtalets parter skötts föredömligt och om jag avser att genomföra någon konsultation med parterna, där det finns möjlighet att ompröva den föreslagna inriktningen av filmpolitiken.
Frågan om formen för framtidens filmpolitik har diskuterats i många år. Filmavtalsmodellen har återkommande kritiserats och ifrågasatts. I utredningen Vägval för filmen (SOU 2009:73) som tillsattes av den förra regeringen föreslogs en övergång till en helt statlig modell. Under 2013 initierade förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth ett internt arbete om konsekvenserna av en filmpolitik utan filmavtal. Resultatet redovisades för filmavtalets parter och andra inbjudna aktörer i filmbranschen i april 2014. Parallellt med detta genomförde Kulturdepartementet ett stort antal enskilda möten med cirka 60 olika personer från sektorns alla olika delar. Ur dessa samtal kom en samstämmig bild av de utmaningar som den svenska filmen står inför, bl.a. att förutsättningarna för utveckling och kontinuitet behöver förbättras, att risktagande behöver stimuleras exempelvis genom bättre förutsägbarhet i stödsystemen, och att frågor om hur nya visningsformer påverkar affärsmodellerna behöver inverka på arbetet med framtidens filmpolitik.
Dessa utmaningar blev utgångspunkten för den process som förra kulturministern startade och som genomfördes under hösten 2014 med deltagande från branschens alla delar, inklusive flera biografägare och distributörer. Företrädare för alla filmavtalets parter fanns med bland de inbjudna. Det gjordes helt klart för deltagarna i processen att det var frågan om ett öppet samtal, inte en förhandling, och att deltagarna därför bjöds in i kraft av egen kompetens och erfarenhet, inte som representanter för någon organisation eller ett visst företag. Kulturdepartementet informerade också om att man utifrån det insamlade underlaget avsåg att återkomma med en departementspromemoria med förslag till framtida filmpolitik under våren 2015. Alla synpunkter och idéer har bidragit till vårt interna arbete, men förslagen i departementspromemorian är Kulturdepartementets. Ingen som deltagit i processen förväntas ta ansvar för våra förslag. Jag vågar påstå att det är sällan politikutveckling föregås av ett så brett dialogarbete och att den dialog som förts har varit mer involverande och inkluderande än tidigare i filmpolitiska sammanhang.
I juni 2014 sade två av avtalets parter utan förvarning upp filmavtalet. De hänvisade till vad man menade var avtalets bristande ändamålsenlighet och underfinansiering. Staten valde då att förhandla fram en ettårig förlängning med kvarvarande parter, i syfte att upprätthålla stabiliteten och kontinuiteten och ge tid för att genomföra den dialogprocess med branschen som redan hade inletts. Samtidigt har regeringens huvudfokus hela tiden varit filmpolitikens innehåll, inte dess form. Erfarenheterna från de senaste förhandlingsomgångarna kring filmavtalet pekar på att de utmaningar som branschen i dag står inför inte möts på bästa sätt inom ramen för filmavtalsmodellen.
Avtalskonstruktionen är i nuläget, tvärtemot vad som ibland påstås, instabil. Det senaste avtalet slöts för en period på endast tre år, vilket är en kortare tid än vad det normalt sett tar för en långfilm att genomföras från idé till visning. Under den innevarande avtalsperioden har ändringar i avtalet behövt göras fyra gånger. Skulle biobesöken under en rullande tolvmånaderperiod minska till under 14 miljoner, skulle det innebära ett tapp på hela 70 miljoner kronor i systemet.
Till det ska läggas den kritik som riktats mot att avtalet stänger ute viktiga delar av filmbranschen från inflytande. Även från parlamentariskt håll har filmavtalsmodellen ifrågasatts eftersom den ställt Sveriges riksdag inför fullbordat faktum, utan möjlighet att diskutera innehållet i filmpolitiken. Detta ser jag som ett demokratiskt problem.
Att regeringen nu har beslutat säga upp filmavtalet till förmån för ett förslag till lösning där staten tar ett helhetsansvar för filmpolitiken kan knappast vara överraskande för någon inom branschen. Det är en lösning som öppet har diskuterats de senaste tio åren, inte minst av flera ministrar i olika regeringar.
Jag ser fram emot remissvaren på Framtidens filmpolitik (Ds 2015:31), där bl.a. filmavtalets parter har möjlighet att lämna sina synpunkter på förslagen. Jag avser att återkomma till riksdagen i frågan.
Stockholm den 17 juni 2015
Alice Bah Kuhnke
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.