Våldsutsatta kvinnors möjlighet att behålla sin bostad

Skriftlig fråga 2023/24:954 av Laila Naraghi (S)

till Statsrådet Paulina Brandberg (L)

Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem. Den som utsätts för våld och andra övergrepp befinner sig i en utsatt situation som kan göra det svårt att ta över den gemensamma bostaden eller ta sig in på en ansträngd bostadsmarknad. Sådana svårigheter kan i förlängningen hindra den våldsutsatta personen från att lämna sin partner.

En person som har varit utsatt för brott i en nära relation kan med hänsyn till svårigheterna att ordna en ny bostad ha ett extra starkt behov av att vid en separation få behålla den lägenhet som varit parets gemensamma. Behovet kan ha sitt ursprung i den ekonomiskt utsatta situation personen befinner sig i. Önskemålet att få bo kvar kan också vara betingat av hänsyn till den våldsutsatta personens barn, som har behov av kontinuitet i hemförhållandena.

Personer som har levt i en relation präglad av våld och andra övergrepp är ofta även ekonomiskt utsatta. Den som är utsatt för våld kan exempelvis vara ekonomiskt beroende av den som utövar våld mot henne eller honom och sakna egna tillgångar. Våld och andra övergrepp kan medföra att den utsatta personen drabbas av fysisk eller psykisk ohälsa med sjukskrivning eller arbetslöshet som följd. Konsekvenserna av våldet kan därmed påverka personens möjlighet att återfå en ordnad ekonomisk tillvaro under lång tid efter relationen.

Ovanstående textstycken är hämtade från regeringens proposition 2023/24:112 Åtgärder för tryggare bostadsområden.

Nyligen fattade riksdagen beslut om att underlätta för våldsutsatta kvinnor att kunna få bo kvar i sin bostad och att det är våldsutövaren som är den som ska flytta. Det var vi socialdemokrater som i regeringsställning tillsatte den utredning som ligger till grund för lagändringen, nämligen den av justitieminister Morgan Johansson (S) tillsatta utredningen Stärkt hyresrättsligt skydd för våldsutsatta kvinnor. I civilutskottet har vi socialdemokrater följt upp detta både i motioner och frågor till regeringen. Vi välkomnar att regeringen hörsammat detta och fortsatt det arbete vi startade. Det är bra att det finns en bred partipolitisk enighet om principen att det är den våldsutsatta kvinnan som ska kunna bo kvar och att det är den våldsutövande mannen som ska flytta. Inte tvärtom.

Ovan nämnda lagändring gäller, som ministern vet, enbart kvinnor som bor i hyresrätt, då denna lagstiftning handlar om den hyresrättsliga regleringen. När nu detta är i hamn – och vi har åstadkommit en bred parlamentarisk och samhällelig samsyn om principen att den våldsutsatta kvinnan ska kunna bo kvar och att det är den våldsutövande mannen som ska flytta – gäller det att gå vidare med nästa steg. För självklart bör denna princip gälla alla våldsutsatta kvinnor och alla våldsutövande män. Oavsett boendeform.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Paulina Brandberg:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta inom sina ansvarsområden för att en person som har varit utsatt för brott i en nära relation, och som med hänsyn till svårigheterna att ordna en ny bostad kan ha ett extra starkt behov av att vid en separation få behålla det boende som varit parets gemensamma, ska kunna göra det oavsett boendeform?