Veto i EU:s budgetförhandlingar
Svar på skriftlig fråga 2019/20:1884 besvarad av Statsrådet Hans Dahlgren (S)
Svar på skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
SB2020/00896/EU-kansliet
Statsrådsberedningen
EU-ministern
Till riksdagen
Svar på fråga 2019/20:1884 av Markus Wiechel (SD): Veto i EU:s budgetförhandlingar
Markus Wiechel (SD) har frågat statsministern vad som skulle krävas för att statsministern skulle använda sig av vetorätten vid budgetförhandlingar och hur det kan motiveras att den inte användes vid de senaste förhandlingarna.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Europeiska rådets förhandlingar om EU:s nästa fleråriga budgetram (2021 – 2027) inleddes i mars 2018 och ett första försök till uppgörelse gjordes vid Europeiska rådet i februari 2020. Den kompromiss som då låg på förhandlingsbordet låg alltför långt bort från de svenska prioriteringarna och avvisades därför av regeringen.
Förhandlingarna slutfördes vid toppmötet den 17 – 21 juli i Bryssel och omfattade även EU:s återhämtningspaket med anledning av Covid19-krisen (Next Generation EU). Den överenskommelse som nåddes är nu föremål för fortsatt behandling i Europeiska unionens råd och Europaparlamentet enligt de beslutsprocedurer som gäller för dess olika delar.
Kärnan i Europeiska rådets överenskommelse kräver enhällighet, nämligen den fleråriga budgetramen och det som avser intäktssidan, EU:s egna medel. Det kan uttryckas som att varje medlemsstat har vetorätt vilket präglade förhandlingarna tillsammans med insikten att ett beslut om EU:s nästa gemensamma budget helt enkelt måste komma till stånd. Som i de flesta förhandlingar kan ingen part få allt den vill, och till slut handlar det om en bedömning av helheten, när man ska avgöra huruvida man kan ställa sig bakom en slutkompromiss eller inte.
Att det inte var enkelt att nå ett resultat framgår redan av det faktum att toppmötet krävde drygt fyra dygn av intensiva förhandlingar. Regeringen hade ett mycket gott samarbete med likasinnade medlemsstater under hela förhandlingens gång, vilket gav tydlig utdelning.
En viktig målsättning i förhandlingarna, vilken riksdagen stått bakom, har varit att hålla nere den svenska avgiften. Det lyckades regeringen uppnå genom att slutkompromissen säkrar rejäla svenska rabatter under hela nästa budgetperiod, de största någonsin. Det gör att Sveriges EU-avgift som andel av vår BNI inte beräknas öka under de kommande sju åren. En annan viktig fråga var vad pengarna ska gå till. Jämfört med idag läggs en mindre andel på jordbruks- och sammanhållningspolitik medan större satsningar blir möjliga på områden som forskning, innovation, digitalisering, migration och inte minst den gröna omställningen. Till detta kan läggas ett allt större klimatfokus i hela budgeten och den nödvändiga kopplingen mellan EU-medel och rättsstatens principer. Denna fråga om konditionalitet var något som Sverige drev hårt under hela slutförhandlingen och som nu för första gången lyfts fram tydligt. När det gällde återhämtningspaketet nåddes också viktiga framsteg i förhållande till det som en bred majoritet av medlemsländerna ville se. Tillsammans med våra likasinnade lyckades vi pressa ned bidragsnivån och reglerna stramades åt.
Det var mot den här bakgrunden statsministern den 20 juli samrådde med riksdagens EU-nämnd om att Sverige skulle ställa sig bakom slutkompromissen, vilket nämnden gav stöd för.
Stockholm den 13 augusti 2020
Hans Dahlgren
Skriftlig fråga 2019/20:1884 av Markus Wiechel (SD) (Besvarad 2020-07-30)
Fråga 2019/20:1884 Veto i EU:s budgetförhandlingar
av Markus Wiechel (SD)
till Statsminister Stefan Löfven (S)
På morgonen den 21 juli vaknade svenska folket upp till nyheten att statsminister Stefan Löfven godkänt det som kommit att bli slutdealen efter de tuffa budgetförhandlingarna i EU. Eftersom han av sina partikamrater påstås vara en duktig förhandlare kom det därför som en chock för många vad han gått med på.
Sverige, som i EU-sammanhang återkommande varit noga med att verka för en budget i balans, har alltså en statsminister som lättvindigt valt att skuldsätta våra yngre generationer med hutlösa summor i syfte att ösa pengar över dåligt skötta ekonomier i södra Europa. Man strör pengar över länder med såväl lägre skattetryck som lägre pensionsålder än Sverige, samtidigt som Sverige måste fatta svåra egna beslut då vår egen välfärd i mångt och mycket håller på att kollapsa. Vi ser integrationsproblem och utanförskap i vårt land. Vi ser polisbrist, en vårdkris, katastrofala skolresultat, enorma brister inom äldreomsorgen och en omfattande och växande kriminalitet. Samtidigt som de redan så knapra pensionerna i många fall krymper överväger svenska politiker en höjning av den, ur ett internationellt perspektiv, redan så höga pensionsåldern – just för att få den haltande inhemska ekonomin att gå ihop.
Det är naturligtvis svårt för statsministern att erkänna hur han fullkomligt misslyckats med förhandlingarna, men likväl en skandal att han till slut ändå gav med sig. Det är uppenbart en oerhörd skillnad mellan att sitta som ordförande för IF Metall i en avtalsrörelse, där förhandlingarna dessutom i mångt och mycket sköts av avtalssekreterare, och att själv förhandla budget i EU.
Att så få länder i EU har samma ekonomiska synsätt som Sverige är talande för vilka problem som unionen har och vilka svårigheter vi kommer att få i framtiden. När man står inför detta faktum är det därför inte konstigt att man ställer sig frågan: Varför inte använda vetot?
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsminister Stefan Löfven:
Vad krävs för att statsministern ska använda sig av vetorätten vid budgetförhandlingar i EU, och hur kan statsministern motivera att så inte skett vid de senaste förhandlingarna?
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Svar på skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.