Anf. 138 Sinikka Bohlin (S)
Fru talman! Som vi alla vet påverkas polarområdena just nu mest och störst av den globala uppvärmningen. Varmare vatten och nedsmältning av is påverkar marina ekosystem, havsvattennivåerna och klimatet på ett sätt som ger globaliseringen en direkt och konkret innebörd.
Konsekvenserna för enskilda länder och deras befolkning har fått allt större uppmärksamhet under de senaste årens klimatdebatt. Men på den senaste tiden har klimatdiskussionen tillförts ytterligare en dimension - kampen om de arktiska naturtillgångarna och därmed också risk för ökade konflikter.
Tvister som tidigare har varit av mer strategisk betydelse har nu fått nya ekonomiska dimensioner. Kopplat till detta ligger nya frågor om utbyggnad och lokalisering av ny infrastruktur som med stor sannolikhet också kommer att medföra konflikter med urfolken gällande deras existens och territoriella rättigheter.
Tidigare har de nordiska länderna ofta fungerat som framgångsrika konfliktdämpare och förhandlare vid uppkomna säkerhetspolitiska och territoriella konflikter. Men i dag har flera av de nordiska länderna egna intressen att bevaka. Klimatförändringarna kan därmed på många olika sätt ställa Norden och även det nordiska samarbetet i en ny situation.
Därför är det, som utskottet konstaterar, hög tid att EU uppmärksammar det arktiska området och de stora förändringar som pågår där och för första gången försöker utforma en sammanhållen Arktispolitik för EU.
Detta gör man i ett meddelande som innehåller tre strategiska mål samt förslag till närmare 50 enskilda åtgärder. De tre centrala målsättningarna för EU:s förhållande till Arktis är att
skydda och bevara Arktis i samverkan med dess befolkning,
främja hållbar resursanvändning, som vi hörde här, och
bidra till förbättrade multilaterala styrformer för Arktis.
Man har också accepterat definitionen av Arktis som området norr om polcirkeln. Så nu vet vi i varje fall var Arktis ligger!
Detta är omfattande mål, men meddelandet är inte på något sätt heltäckande. Där redovisas frågor med anknytning till de områden som kommissionen hittills har kommit i kontakt med. Man talar ofta i Bryssel om att man har öppnat ett fönster mot Arktis. Det räcker inte i dag; man måste nog öppna dörren och stiga ut i verkligheten för att se vad som händer. Det bor nämligen folk i det här området också. Främst behandlas förhållanden som rör havsområden, som EU också ser som sina egna intressen. Det som saknas är till exempel naturskydd av landområden, urfolkens situation, biologisk mångfald, forskningssamarbete samt betydelsen av det omfattande regionala samarbetet i området mellan regeringarna och mellan parlamenten. Vi har Barentssamarbetet och också NGO:er som arbetar här.
Det är ändå viktigt att notera att EU har ansökt om permanent observatörsstatus i Arktisrådet. Det är ett viktigt forum för kunskap och politiska beslut. Kommissionens ansökan behandlades av Arktiska rådet i Tromsö i april i år. Diskussionen fortsätter nu under Danmarks ordförandeskap fram till och med 2011, då Sverige tar över ordförandeskapet i Arktiska rådet.
Danmark genom Grönland tillhör de fem så kallade strandstaterna runt Norra ishavet utöver Ryssland, Kanada, USA och Norge. De har legitima rättigheter och skyldigheter i de arktiska havsområdena. I dessa stater pågår ett arbete för att utröna hur långt ut respektive stats kontinentalsocklar sträcker sig. Utöver dessa fem länder är det Island, Sverige och Finland samt representanter för sex organisationer för urfolk i Arktis som ingår i Arktiska rådet. I dag finns det även sex observationsländer och flera har sökt. Det visar vilket stort intresse hela världen har för det arktiska området.
Fru talman! Det är bra att både regeringen och riksdagen har granskat EU:s meddelande om Arktis, men vi ska också komma ihåg att inte heller Sverige har ett program eller en strategi för Arktis eller nordområden.
I morgon kommer Maud Olofsson här i riksdagen att presentera Sveriges ordförandeprogram för Barentsrådet, som Sverige nu tar över ordförandeskapet i. Det och våra synpunkter i detta utlåtande vore en ganska bra start på en svensk strategi inför vårt ordförandeskap 2012. Det kan i detta sammanhang nämnas att Nordiska ministerrådet har bearbetat en nordisk strategi för klimat- och miljögifter i Arktis som gäller till 2012.
Med andra ord är det dags att starta ett arbete också på hemmaplan för en egen strategi, en handlingsplan inom prioriterade områden som kan vara ekonomi och infrastruktur, miljöfrågor, utbildning och mänskliga resurser, gränsöverskridande samarbete och rättsliga frågor, kanske den svåraste frågan nu i Arktis.
Jag tror att vi i Sverige nog är det sista av de nordiska länderna i detta arbete. Finlands utrikesminister Stubb deklarerade i sitt tal i Rovaniemi den 29 september sina tankar om Finlands arktiska policy. Och förra veckan meddelade utrikeshandelsminister Väyrynen att han vill att regeringen lämnar en redogörelse till riksdagen om Finlands politik beträffande Arktis och dessutom tillsätter en delegation för att behandla arktiska frågor. Så där har man tagit ett steg framåt.
Fru talman! Ibland kan det vara bra att lära sig av våra nordiska grannar, men man kan naturligtvis också vara sist på spelplanen, bara resultatet blir bra. Men det är viktigt att vara med på spelplanen och hålla hårt i bollen, för de här frågorna är viktiga också för Sverige.
Till sist, fru talman, kommer Arktis att bli en av de största utmaningarna under EU:s kommande mandatperiod. Arktis kommer att vara en arena för både konkurrens och samverkan inom civila, ekonomiska och militära områden. Vi kommer att ställas inför beslut där olika intressen måste vägas samman. I den nya världen kommer Norden att utgöra EU:s yttre gräns, den sista utposten mot Arktis. Frågan är om vi i Norden och i EU ska hitta en väg för fredliga lösningar eller om vi kommer att medverka till att bygga konflikter.
Härmed, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i utlåtandet.