Aktuell debatt om ojämlik sjukvård

Aktuell debatt 9 juni 2011
  • Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 26

Anf. 112 Lars Ohly (V)

Herr talman! Vänsterpartiet har begärt den här debatten därför att alltmer uppmärksamhet nu riktas på den ojämlika vården. Flera rapporter och flera artikelserier i tidningar visar hur människor inte längre har tillgång till en vård efter behov, utan att vården i större utsträckning fördelas efter plånbokstjocklek, att en större del av vårdens resurser går till rika områden och att fattigare människor får sämre vård. Dessutom är den ojämlika vården ojämställd. Kvinnor får sämre vård än män. Män får snabbare och bättre vård och dyrare mediciner än kvinnor. Den här ojämlikheten är inte ny, men den har accelererat. Den är större nu än vad den var för fyra år sedan, och den fortsätter att accelerera i och med att vinstintresset kommer in i vården i dag. Det är inte personalkooperativ eller några kvinnliga företagare som i dag bedriver vårdverksamheter, utan det är stora riskkapitalbolag som har som enda och överordnat intresse att ge vinst åt sina ägare. Det leder till att man gör andra bedömningar av vad som är viktigt i vården än att ge vård efter behov. I stället blir frågan vad som är mest lönsam vård, hur man ska kunna tjäna mest pengar på att ge vård. Kombinerat med de vårdvalssystem som vi ser och som regeringen understöder leder det till att man fördelar mer resurser till rika områden och mindre till fattiga områden. Man fördelar resurser så att de som efterfrågar vård får mer medan de som behöver vård får mindre. Det som upprör oss mest är till exempel att Gunnel, 53 år, som är multisjuk med stort vårdbehov, nu nedprioriteras i den vård som ges i dag och faller mellan stolarna. I stället går resurserna till rika män med snuva på Östermalm. Det här vill vi diskutera, och det här vill vi förändra. Därför har Vänsterpartiet begärt den här debatten.

Anf. 113 Göran Hägglund (Kd)

Herr talman! Jag vill tacka Lars Ohly och Vänsterpartiet som har initierat den här diskussionen som jag tycker är väldigt viktig. För mig och för regeringen är det en självklarhet att den vård som erbjuds ska vara jämlik i ordets djupaste bemärkelse. Det är grunden, och till den grunden hör att vi finansierar vården gemensamt och att vård ges efter behov. Det är grunderna för den svenska hälso- och sjukvården. Bemötande, vård och behandling ska erbjudas på lika villkor oavsett inkomst, oavsett bostadsort, oavsett ålder, kön eller funktionshinder. Utbildning, social ställning, etnisk och religiös tillhörighet eller sexuell läggning ska inte påverka kvaliteten på den vård och det bemötande som du eller jag får på något negativt sätt. Alla ska behandlas likvärdigt. Sedan decennier tillbaka har det funnits olika rapporter och analyser som tyder på att vården inte var så jämlik som tidigare regeringar kanske trodde. Ojämlikhet i vården är inget nytt fenomen, men tidigare har man många gånger likt strutsen stoppat huvudet i sanden. Ingen tidigare regering har tagit frågan på allvar, kanske för att den berör en viktig maktfråga. Herr talman! En jämlik vård hänger nämligen samman med patientens ställning. Vi får aldrig en jämlik vård om vi inte ger patienten verklig makt och beslutanderätt i vården. Vi får aldrig en verkligt jämlik vård om inte patienten får öppen information om vårdens resultat. Alliansregeringen har tagit avgörande steg framåt för att stärka patientens möjligheter att välja vård, att få vård i tid och att hitta öppna jämförelser av vårdens kvalitet. Kömiljarden, vårdvalet och öppna jämförelser är delar av ett sådant framgångsrecept. I många decennier har ingen kunnat veta särskilt mycket om skillnader i vård- och behandlingsresultat. De data som har funnits har varit anekdotiska och svårtillgängliga. Den politiska viljan hos tidigare regeringar har saknats för att skapa en nödvändig öppenhet och använda kunskapen i det förbättringsarbete som ständigt måste pågå. Under den förra mandatperioden skedde dock ett genombrott. Tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, genomförde vi en nationell strategi för kvalitetsutveckling genom öppna jämförelser. Ute i sjukvården har det skett ett idogt arbete med datakvalitet och rapportering, och vi har nu publikationen Öppna jämförelser av vårdens kvalitet och effektivitet . Här kan man jämföra alla landsting utifrån en rad indikatorer - alltifrån bemötande vid besök i primärvården till överlevnad vid tjocktarmscancer. Sammanlagt mäts och jämförs 134 olika indikatorer. Det är först när vi systematiskt mäter och jämför som vi ser de skillnader som kan beskrivas som ojämlikhet i vården. Och det är först när vi beskriver skillnaderna som vi får instrumenten att ta itu med den ojämlikhet som råder. I motsats till Lars Ohly tror jag inte att skillnaderna i vården har ökat; jag tror att de har minskat. Det nya som inträffar när vi tar denna väg, som inte är den enkla, och mäter för att få fram fakta är att skillnader kommer i dagen. När skillnader kommer i dagen kan vi också ta itu med dem. Det är här vägen till förbättringar går. Rapporten visar att de flesta landsting förbättrar sina resultat successivt i öppna jämförelser. Det är alltså ett bra verktyg för att skapa en mer jämlik vård. Majoriteten av patienterna känner sig respektfullt bemötta i vården, men vi vet också att delaktighet, information och helhetssyn behöver bli bättre. Det visar också den nationella patientenkäten som regeringen fick på plats under förra mandatperioden. I den somatiska öppenvården upplevde 30 procent av patienterna att de inte hade varit delaktiga i beslut om behandling i den utsträckning som de själva önskade. Här måste vi bli bättre, för att ta ett exempel. Socioekonomiska faktorer spelar roll för bemötande och behandling, och det är förstås inte acceptabelt. Vi behöver också göra en djupare analys av de regionala skillnader som finns. På det hela taget ser vi en positiv utveckling för hjärtinfarkts- och strokevården, men här finns fortfarande stora skillnader mellan olika landsting och också inom landsting. Vi kommer självklart att jobba vidare med de skillnader som finns. Vi satsar särskilda pengar på att utjämna skillnader. Vi lyfter lägstanivån genom tillsyn och genom att erbjuda valmöjligheter utifrån ett bra faktaunderlag som följer av de jämförelser vi gör. Det är alltid bra att jämlikheten diskuteras. Nu har vi ett underlag för det och för åtgärder. Jag påminner om att det pågår en utredning om patientens ställning där utredaren ska titta på den viktiga frågan om ojämlik vård. Vi kommer inte att ge oss förrän vi ser att vi har en värdig vård för alla personer i hela landet.

Anf. 114 Lars Ohly (V)

Herr talman! Socialministern ifrågasätter att ojämlikheten inom vården ökar. Det finns dock mycket som visar att så är fallet, att ojämlikheten ökar. Det beror bland annat på att den borgerliga regeringen i lag understöder olika system som gynnar dem som är relativt friska. När vinstintresset kommer in inom vården är stora företag där, riskkapitalbolag som äger vårdföretag i Sverige, och de får ofta betalt efter antal patientbesök. Då är givetvis snuviga rika män på Östermalm bättre att behandla än multisjuka i Botkyrka. Ni styr resurserna till de relativt friska i stället för till de sjuka. Ni gör det kanske för att era väljare i större utsträckning finns där, vad vet jag, men ni gör det i alla fall fullt medvetna om att effekten blir att ojämlikheten inom vården ökar. Detta är inga påhitt från oss. Ett av de första beslut som den borgerliga riksdagsmajoriteten fattade efter valet 2006 var att införa gräddfiler i vården. Ni beslutade att patienter med sjukvårdsförsäkringar ska kunna gå före i den offentligt finansierade sjukvården. Ni beslutade att när det finns så kallad överkapacitet ska människor som inte har sjukvårdsförsäkring stå tillbaka och fortsätta köa för att få sin vård efter behov medan de som har råd att köpa sig privata försäkringar får gå före. Låt mig ta ett exempel från Stockholms län, som är ett moderat skyltfönster vad gäller vården. Östermalm i Stockholm har 65 000 invånare. Här finns det tolv vårdcentraler. Dessutom finns det 194 privata specialister. År 2010 registrerades på Östermalm 26 276 besök inom primärvården. Låt oss jämföra med Botkyrka som är en kommun i Stockholms län med 83 000 invånare. Här har man sex vårdcentraler, till skillnad från Östermalms tolv. Man har 5 privata specialister, till skillnad från Östermalms 194. År 2010 var antalet besök i primärvården i Botkyrka 7 485, till skillnad från Östermalms dryga 26 000. Man får gratulera Botkyrkaborna till att de är så friska. Eller kan det vara tvärtom? Ni har styrt över resurser från de sjuka till de friska. Ni har sett till att det lönar sig att behandla dem som inte är särskilt sjuka. De relativt friska får ett läkarbesök och kanske medicin. De kanske får antibiotika utskriven, även om de inte behöver det. Och de är säkert nöjda. Patientnöjdheten på Östermalm är säkert hög. Samtidigt innebär detta att man har fört över resurser från den grupp som behöver dem bäst. Alla undersökningar visar - och det vet Göran Hägglund - att människor i Botkyrka inte är friskare än människor på Östermalm. Tvärtom har människor med lägre inkomster, lägre utbildning och tyngre jobb sämre hälsa än människor som är rika, välavlönade och högutbildade. Om man tror på Göran Hägglund är siffran omöjlig att förstå. Om man tror att det inte finns någon ökad ojämlikhet inom vården, varför har då primärvården på Östermalm haft 26 276 besök medan primärvården i Botkyrka haft drygt 7 000? Att det ser ut så här beror på marknadsanpassningen av vården. Vård är en dålig verksamhet att driva med marknadsprinciper. Det är inte som en marknad där man köpa olika sorters potatis, tandkräm eller något annat. Vård ska fördelas efter behov, och om detta har vi en gång varit överens. Det ni har fört in är att vinstintresset spelar en allt större roll i vårdproduktionen. Privata företag bedriver i dag en stor del av vården i Sverige, framför allt primärvård men även sjukhus, till exempel S:t Görans Sjukhus i Stockholm. När vinstintresset kommer in börjar man fråga sig hur man ska tjäna mest pengar på den vård man bedriver i stället för att fråga hur man ska se till att de med störst behov får hjälp först. Göran Hägglund säger att han givetvis är för en behovsstyrd vård. Ja, det vore märkligt om vi hade en minister som sade att han var motståndare till den lagstiftning vi har. Men hans politiska beslut går i en annan riktning. De ökar ojämlikheten. De går bort från en behovsstyrd vård. De går mot en marknadsdriven vård i stället. När riskkapitalbolagen bestämmer sig för att producera vård gör de det för att tjäna pengar. Det är inga altruistiska solidariska institutioner som har till uppgift att tjäna människor. De har till uppgift att tjäna pengar, vilket de också gör. Förra året tjänade de 4 miljarder kronor. Och där sitter Göran Hägglund på läktaren och kollar på när 4 miljarder av våra skattepengar går till skatteparadis utomlands! De går till riskkapitalbolag som i sin tur inte betalar en enda krona i skatt i Sverige. De bidrar inte med en enda krona till den sjukvård som de tjänar pengar på. Tvärtom lever de på skattepengar och skjutsar vinsterna utomlands i stället för att investerar dem i vården. Dessa 4 miljarder hade i stället kunnat användas till att anställa 10 000 sjuksköterskor. Genom att anställa fler, genom att höja kvaliteten och genom att behovsstyra vården skulle vi kunna ha världens bästa vård. Men vi är på väg i en annan riktning, och det är ditt ansvar, Göran Hägglund.

Anf. 115 Carina Moberg (S)

Herr talman! Jag besökte för en tid sedan en onkologisk behandlingsklinik på ett av våra sjukhus här i Stockholm. Där fick kvinnor och män med cancerdiagnoser av olika slag sin behandling. Ingen frågade efter att få se deras försäkringsbevis. Ingen frågade efter hur deras ekonomiska situation såg ut innan droppräknaren med cellgifter sattes i gång. De låg där sida vid sida, med mer eller mindre hår på huvudet, med mer eller mindre besvärliga symtom och diagnoser och med skiftande framtidsutsikter. De behandlas utifrån de kriterier som är de enda som är anständiga i ett välfärdsland som Sverige. Det är en sjukvård som ges efter behov och inte efter förmåga att tala för sig eller betala för sig. I det Sverige som vi socialdemokrater vill se har alla rätt till sjukvården på lika villkor. Där kan ingen köpa sig före i kön med privata sjukvårdsförsäkringar på ett offentligt finansierat sjukhus. Detta är i grunden en moralisk fråga. Det är bara hälsotillståndet som ska avgöra när och hur du får vård på ett offentligt finansierat sjukhus - aldrig plånbokens tjocklek eller olika privata försäkringar. Det känns viktigt att få säga detta. Utvecklingen med utförsäljningar av offentlig vård, privatiseringar, sjukvårdsförsäkringar och försäkringssjukvård inne på offentliga sjukhus hotar förtroendet för den gemensamt finansierade sjukvården och tilltron till att sjukvården är till för alla på lika villkor. Vårdvalsmodeller måste självfallet ta hänsyn till vårdtyngd och vårdbehov. Men så är det inte i dag. Därför räcker inte dagens lagstiftning. Vi menar att det är nödvändigt med tydligare regler. Vi vill lagstifta särskilt om att den offentligt finansierade sjukvården måste ges efter behov och på lika villkor - oavsett inkomst, var man bor eller vilket kön man har. Den som märker hur klyftorna ökar vet att samhället glider isär. Den som känner att välfärden krackelerar rustar sig för ojämlikhet. Det är det som har hänt i vårt land under de senaste åren. Den utvecklingen kan aldrig vara ett framgångsrecept. Det är bara tillsammans vi kan utveckla ett modernt, jämlikt och konkurrenskraftigt Sverige. En stark gemensam grund ökar både vår gemensamma och vår individuella frihet och ger oss möjlighet att växa och utvecklas och i detta sammanhang hålla oss friska eller bli friskare. Friskvård och sjukvård hänger intimt samman. Förebyggande folkhälsoarbete är centralt. Rehabilitering utifrån individuella behov och där människan får vara med och styra är av största vikt. Tyvärr är bristen på information en klassfråga. Undersökningar av exempelvis kunskap om att man i dag inte behöver remiss för att kontakta en sjukgymnast visar att i områden med hög ohälsa och därmed stora behov saknas denna kunskap. Och det här är bara ett exempel. Det finns många duktiga professioner inom både hälso- och sjukvårdsvärlden som inte får den uppmärksamhet och det utrymme de förtjänar och som därigenom inte utnyttjas fullt ut. En sådan grupp är definitivt våra sjukgymnaster. Forskning och utveckling är oerhört viktigt och ett spännande område på många sätt. Jag läste en intressant amerikansk studie om vilken betydelse motion har för en redan befintlig och kanske svårbehandlad cancer. Just denna studie handlar om prostatacancer, vilket i sammanhanget kanske är typiskt. Jag tänker på det som föregående talare redan har varit inne på: Män är i fokus när positiva resultat presenteras. Rapporten kunde lika väl ha baserats på livmoderhalscancerdrabbade eller bröstcancerdrabbade. Dock är det temat som är viktigt för alla. Studien visar att man genom hyfsat rejäl motion kan minska risken att förvärra sjukdomen med så mycket som uppåt 60 procent om man promenerar ordentligt i tre timmar i veckan. I dag kom fler positiva nyheter. Det var återigen studier gjorda på samma patientgrupp angående nya effektiva mediciner som jag är övertygad ger många nytt hopp inför framtiden. Hopp och politik hänger ihop, eller hur? Herr talman! Detta är inte en ren jämställdhetsdebatt, men håll med om att det är svårt att undvika att slås av det faktum att det fortfarande förekommer systematiska skillnader i hur kvinnor och män tar plats i sjukvårdsrelaterade sammanhang! Det handlar om såväl forskning och resurstilldelning som bemötande och omhändertagande. Visst är det positivt att Socialstyrelsen pekar på att framsteg görs och att erfarenheterna visar att förändringar är möjliga att åstadkomma genom att synliggöra rådande förhållanden, men det är inte tillräckligt. För att nå ökad jämställdhet i vården krävs ett brett och långsiktigt arbete med sikte på forskning, behandlingsmetoder och attityder. Därför föreslår vi socialdemokrater att det utarbetas en nationell genomförandeplan för implementering av jämställd sjukvård. Herr talman! Eftersom tiden så tillåter kan jag inte låta bli att konstatera att den borgerliga regeringen nu snart har avverkat sitt femte år i regeringsställning. (Applåder) I detta anförande instämde Monica Green och Carina Ohlsson (båda S).

Anf. 116 Mats Gerdau (M)

Herr talman! Det finns två bilder av svensk vård. I den ena, som jag möter rätt ofta vid mina besök i vården, gör vårdpersonalen stordåd, botar svåra sjukdomar, lindrar smärta och tröstar. Nya revolutionerande läkemedel tas fram som minskar biverkningar och påskyndar tillfrisknandet. Där finns patienter som överlever det som tidigare har varit dödsdomar. Där finns engagerade sjuksköterskor och läkare som förverkligar idéer om en öppen och modern vård för alla. Och så finns den andra bilden - av köer, väntetider, maktlöshet hos både sjuka och medarbetare, gamla människor som ligger i korridorer rädda och osedda, stress, diskriminering och olika tillgång till vård och mediciner beroende på var i landet man bor eller på vem man är. Där finns till och med vanvård där människor dör. Den första bilden är naturligtvis den som dominerar helt och hållet, kanske i det tysta. Men det är den andra som vi diskuterar i dag. När vi tog över regeringsansvaret från Socialdemokraterna 2006 fanns stora orättvisor och långa köer. Det var vårt uppdrag att försöka lösa det. På den tiden lades sjukhus ned. Tusentals vårdplatser försvann. Patienter var missnöjda. 250 000 människor tecknade privata vårdförsäkringar år 2006 därför att de inte riktigt litade på den offentliga vården. Det var tecken på en misslyckad politik. Vår ambition från Moderaternas sida är tydlig: Vården ska vara rättvis, likvärdig i hela landet och skattefinansierad. Orättvisorna är helt oacceptabla oavsett vad de beror på - etnicitet, kön, ålder, inkomst, bostadsort eller något annat. Det är vårdbehoven som ska avgöra, och inte vem man är. Vår strategi för att skapa en bättre vård är att patienterna och medarbetarna måste få mer att säga till om. Vår socialminister har berättat en hel del om det som genomförs. Jag vill fokusera på en sak som jag tror är helt avgörande, nämligen valfriheten. Det är där det skiljer väldigt mycket mellan Alliansen och de röda partierna. Vårdvalet, som infördes i primärvården för något år sedan, är en formidabel succé. Sedan dess har 240 nya vårdcentraler skapat i Sverige. Varje vecka startar nya vårdcentraler. I dag startar en i invandrartäta Husby här i Stockholm. Jag var i Angered för någon vecka sedan. Där hade sju nya vårdcentraler startat. Det hade aldrig skett utan vår vårdvalsreform. Det här bidrar till ökad tillgänglighet. Det är lättare att komma i kontakt med sin doktor. Antalet besök i primärvården ökade med 1 ½ miljon från 2006 till 2010, från 13 till 14 ½ miljoner. Det är verklig ökad tillgänglighet och ökad rättvisa. Fler patienter än någonsin tidigare anser sig numera ha tillgång till den vård de behöver, och färre tecknar nu egna privata vårdförsäkringar därför att man tror på den offentligt finansierade vården. Valfrihet gör vården mer rättvis. Det är instrumentet som skapar rättvisa och patientmakt. Det handlar om makt åt alla och inte bara åt den som har kontakter eller pengar. Det leder till att man som patient kan ställa högre krav och få större inflytande och till att fler får en vårdgivare som man trivs med. Det är en maktförskjutning när varje vårdgivare måste förtjäna sina patienter. Vi förutser nu att en liknande utveckling kommer att ske hos medarbetarna i vården. När det finns fler arbetsgivare kommer medarbetarna att ställa högre krav på arbetsvillkor och inflytande. Detta är i grunden positivt. Vi moderater vill gå vidare och flytta ännu mer makt till patienterna och medarbetarna. Vi vill ha en ny patienträttslag som gärna får innebära att man kan utkräva sina rättigheter. Vi vill ha ett vårdval Europa där man ska få den bästa vården var den än finns. Vi vill ha valfrihet inom flera områden inom sjukvården. Det gäller den specialiserade öppenvården, barnläkare, reumatologer och gynekologer. Här ser det olika ut i landstingen i dag. I vissa, till exempel borgerligt styrda Stockholm, Skåne och Halland, bygger man vidare med nya vårdval. I röda landsting, till exempel Blekinge, Dalarna och Jämtland, gör man allt vad man kan för att behålla makten i landstingets regi och inte släppa någonting till patienterna själva. Jag hade hoppats att få höra förslag på vad vi ska göra från Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Det är egentligen bara ett enda förslag: Om vi tar bort valfriheten blir vården bättre och mer rättvis. Kan inte Carina Moberg eller någon annan förklara hur det blir bättre av att vi tar bort makt från patienterna? Hur har vårdvalet med 1 ½ miljon fler läkarbesök och 240 nya vårdcentraler gjort vården sämre? Jag kan inte förstå det. (Applåder)

Anf. 117 Agneta Luttropp (Mp)

Herr talman! Hälso- och sjukvård ska ges efter behov till alla på lika villkor. Det innebär att alla medborgare ska ges samma vård. Jag är medveten om att regeringen har lagt ett uppdrag till Socialstyrelsen att utreda frågan om jämlik vård, och det är bra. Vi har ju kunskap om att det inte fungerar jämlikt i dag. Utredningen är välkommen. Sedan år 2005 är diskriminering förbjuden inom hälso- och sjukvården och annan medicinsk verksamhet. Därför borde den här debatten egentligen vara överflödig, men det är den tyvärr inte. Jag roade mig med att titta på alla de olika områden som under många år har varit på tapeten när det gäller diskriminering. Som många tidigare har sagt handlar det om barn, kvinnor, var man bor och så vidare. Jag tänkte prata lite om det jag såg och om det som forskningen har sett. När det gäller barn och vuxna är jag väldigt mycket miljöpartist och konstaterar att vuxna har ett eget Fass, men det finns inget barn-Fass. Det gör att det är svårare att medicinera barn. Det finns väldigt mycket skrivet om olikheterna mellan kvinnor och män. I Socialstyrelsens rapport från 2008, Mot en bättre välfärd , konstateras det att det finns systematiska skillnader i väntetider till behandlingar. Kvinnor får till exempel vänta längre än män på planerade hjärtoperationer. Där fanns också en del särskilda yttranden från experter och sakkunniga som tyckte att den här maktfördelningen inte alls togs upp i tillräcklig utsträckning. Man sade att det var en brist att man inte hade med ett maktperspektiv i den här skrivningen. Vi vet alla att gäller att bo på rätt ställe för att få en bra vård. Det finns till exempel skillnader när det gäller glasögon till barn. Det handlar om subventioner från 250 till 1 250 kronor. Handikappförbundet har konstaterat att förskrivning av nya biologiska läkemedel för till exempel reumatiker och andra grupper ser otroligt olika ut beroende på var man bor. Sedan kommer vi till det stora området, nämligen utbildning och socioekonomisk bakgrund. Där finns det väldigt många texter om stora skillnader. Vid den medicinska riksstämman i november förra året presenterades ett symposium under namnet Ska hög utbildning verkligen ge bättre vård? Symposiet kom fram till att det var så, högre utbildning ger bättre vård. Socialstyrelsen skriver så sent som i år att skillnaden i överlevnad mellan olika socioekonomiska grupper är tydlig. I äldrevården får högutbildade bättre mediciner än lågutbildade. Kvinnor i svaga socioekonomiska grupper har högre överdödlighet än man har i andra socioekonomiska grupper. Det är inte heller bra att ha utländsk bakgrund när man ska komma in i vården. Det är högre dödlighet bland lågutbildade och utlandsfödda i sjukdomar som skulle kunna behandlas och förebyggas. Det var ett av de mindre goda exemplen jag såg. Och skillnaden har ökat sedan början av 2000. I en doktorsavhandling från KI om barncancer i familjer med utländsk bakgrund skriver forskaren att föräldrar ofta känner maktlöshet i vården. Enligt forskningen är hindren språkliga, sociala, kulturella, religiösa och organisatoriska. När det gäller ålder har vi fel- och övermedicinering. I en skrift som heter Särbehandlad och kränkt säger Folkhälsoinstitutet att det är betydligt vanligare att de som inte är heterosexuella har varit utsatta för kränkande bemötande. DO har gjort en sammanfattning av problem med diskriminering inom hälso- och sjukvård. Bristande tillgänglighet utestänger personer med funktionsnedsättning. Hbt-personer undviker att söka vård. Ojämställdhet ger könsrelaterade brister i såväl bemötande som vård och behandling. Etnisk tillhörighet påverkar tillgång till vård. Det finns 200 anmälningar om diskriminering inom sjukvården. DO driver fyra ärenden vidare. De handlar om etnisk tillhörighet, sexuell läggning och funktionsnedsättning. Den här listan skulle säkert kunna göras ännu längre. Eftersom de här olikheterna är välkända av landstingspolitiker, SKL och Socialstyrelsen borde något hända. Något måste göras. Det kan inte vara meningen att en äldre kvinna med låg utbildning och utländsk bakgrund ska vara förlorare i vårdloppet jämfört med en infödd svensk yngre man med universitetsutbildning. Det borde inte vara så, men alltför mycket tyder tyvärr på att det är så. I Sverige är vi lika inför lagen men tydligen inte lika inför vården.

Anf. 118 Barbro Westerholm (Fp)

Herr talman! Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf är vård på lika villkor av hög kvalitet. I den lagen finns också prioriteringsprinciper inbyggda. Jag kan inte se att det finns någon anledning att ändra på den. I detta ligger även den solidariska finansiering som vi har i Sverige och som vi ska vara stolta över. Det som hänt på hälso- och sjukvårdsområdet under de senaste fem åren är att vården blivit mer tillgänglig. Resultatet av det är att intresset för privata försäkringar minskat. Det är inte någon stor andel som i dag är intresserad av sådana försäkringar. Det tycker jag är viktigt att lyfta fram i den här debatten. När Lars Ohly tittar på vårdcentraler i relation till befolkningen är han kvar i ett gammalt tänkande. I dag kan vi välja vårdcentral. Nu råkar det vara så att i den stadsdel som nämndes, Östermalm, och i centrala Stockholm finns många arbetsplatser. Därför kan stockholmarna välja en vårdcentral som ligger nära arbetsplatsen och det blir lätt att på lunchen eller vid någon annan tidpunkt på dagen gå till den vårdcentralen i stället för att ta ledigt en halv eller en hel arbetsdag för att åka ut till närområdet där man bor. Jämlik vård är ett mycket vitt begrepp, och jag försöker systematisera det hela lite grann. Det handlar till exempel om väntetider. Här har det i och med vårdgarantin skett en dramatisk förändring i hälso- och sjukvården. Genom alla de nya vårdcentraler som tillkommit har vi fått en väldig förbättring. Intressant är att läkare nu söker sig till dessa vårdcentraler från sjukhusen eftersom de får en arbetsmiljö där de kan styra sin dag på ett helt annat sätt än när det var schemalagt med sammanträden och annat. Nu kan de träffa fler patienter under dagen och vara "riktiga doktorer". Tillgängligheten är en annan gruppering. Vi ser att det är olika mellan landstingen beträffande hur man erbjuder assisterad befruktning, hur man ser på åldersgräns för mammografi, på vaccinationer för säsongsinfluensa, på subvention av p-piller och så vidare. Egentligen skulle den här debatten föras med företrädare för landsting och kommuner närvarande, för vi har ju det kommunala självbestämmandet. Vi ser i statistiken, i öppna jämförelser, att man genom det kommunala självbestämmandet gör olika i olika delar av landet. Det är intressant att titta på hur man ser på behandling av parkinsonpatienter med moderna läkemedel. I det alliansstyrda Halland får 96 procent av parkinsonpatienterna de moderna läkemedlen. De är svårstyrda, men de har en dramatiskt positiv effekt på just den sjukdomen, som är mycket bekymmersam för dem som drabbas av den. Går vi över till oppositionsstyrda landsting landar vi på att hälften av parkinsonpatienterna får den vården. Det tycker jag att vi i en sådan här debatt ska tänka på när vi talar om jämställd vård och försöker pådyvla varandra saker som inte är riktigt sanna. Detta är verkligheten. Vad gör då regeringen? Ja, det är Göran Hägglund som ska svara på det. Låt mig dock säga att Socialstyrelsen fått mycket vassare instrument i sin tillsyn. Vi har fått patientsäkerhetslagen, och vi har fått dessa öppna jämförelser som uppenbarar sanningar som funnits i många, många år. Jag har genom läkemedelsstatistiken som vi fick 1975 bevittnat hur ojämlikt det var över landet, och vi har knegat med att försöka göra någonting åt och tolka dessa siffror. I dag har vi dessutom patientenkäter och en rad andra register och kan föra ihop data för att bättre kunna se orsakerna till att det ser ut som det gör. När det gäller läkemedelsbehandlingen har vi både över- och underbehandling. I nästa inlägg tänkte jag lite grann ta upp vad vi ska göra för att hjälpa patienterna så att de får den bästa och mest effektiva vården. (Applåder)

Anf. 119 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag vill tacka Vänsterpartiet för att de tagit initiativ till den här mycket klargörande debatten som visar att det finns två alternativ i den svenska sjukvårdspolitiken. Även om vi i Sverige har en sjukvård i världsklass finns det stora problem som måste åtgärdas, varav ojämlikheten i sjukvården är ett. Varför ska den som bor i Laholm ha tillgång till välfungerande primärvård med fasta läkare medan den som går till Ludvika norra hälsocentral sedan flera år tillbaka helt är hänvisad till stafettläkare? Varför ska den som är född i Irak få sämre vård än den som är född i Östersund, trots att de betalar skatt i samma landsting? Varför ska den välbeställda akademikerns barn lättare få tillgång tillspecialistsjukvård än den arbetslösa barnskötarens barn? Varför ska insjuknande och överlevnad i de tolv vanligaste cancerformerna i Sverige vara så nära sammanknippad med hur man har det socialt och ekonomiskt? Varför ska Sverige, som ett av de absolut rikaste länderna i världen, ha en så ojämlik sjukvård? Under tidigt 2000-tal kom OECD-rapporten Income Related Inequality in the Use of Medical Care in 21 OECD Countries . Den visade att Sverige, Finland och Portugal var undantag i Europa. I de flesta andra länder fick medborgarna sina sjukvårdsbehov täckta, oavsett inkomst, medan låginkomsttagare i Sverige, Finland och Portugal fick väsentligt mindre sjukvård i förhållande till sina behov än de bättre beställda. Lyssnar man på dem på vänstersidan är hela förklaringen till den ojämlika vården att 30 procent av sjukvården i Sverige produceras av privata utförare. Tänk, vad enkel världen ändå kan vara! Ginge vi bara tillbaka till 70-80-talet skulle alla problem med ojämlikheten vara borta. Som jag ser det är orsaken rätt tydlig. Det hänger samman med att svensk sjukvård genom årtionden skilt sig från sjukvård i andra länder i form av dålig tillgänglighet och därmed långa köer. Jag gjorde för flera år sedan ett besök på mottagningen Medicin Direkt i Östersund. Det är en mottagning som är helt privat finansierad, det vill säga att patienten betalar vad mottagningsbesöket kostar, 900 kronor. När jag fick höra priset var min omedelbara kommentar att det väl bara kan vara överklassen från gräddhyllan på Frösön som har råd att komma dit med sitt sjuka barn, till det priset. Det svar jag fick var rätt talande. Nej, sade man, överklassen kommer inte hit. De kan alltid få en tid i den landstingsfinansierade sjukvården. Hit kommer i stället den ensamstående mamman från Brunflo, som under hela dagen har försökt komma fram till sin hälsocentral. När hon till slut kommer fram möts hon av beskedet att alla akuttider är slut. Sådan har verkligheten varit i Sjukvårdssverige under många år. Köer och bristande tillgänglighet drabbar alltid den svage. Oavsett om det var brödköer i det kommunistiska Leningrad eller är vårdköer i det socialistiskt styrda Jämtlands läns landsting är det kontakter eller kontanter som behövs för att ta sig fram. Tidigare var väntetiden för höftledsoperation i Sverige 36 månader. Väntetiden för att träffa en specialist i reumatologi var 45 månader. Inte undra på, herr talman, att vi fick en ojämlik vård i det här landet! De senaste åren har situationen blivit mycket bättre även om det finns mycket kvar att göra. Det är vårdvalet inom primärvården och kömiljarden som ritat om kartan. Vi måste gå vidare och utveckla vårdvalet, se till att det fungerar bättre, inte minst i glesbygden. Vi måste gå vidare så att det inte bara ska handla om primärvård utan även om specialistvård. Makten till patienten är receptet för att minska ojämlikheten i den svenska sjukvården. Köfri sjukvård är den viktigaste vägen att vandra mot en ökad jämlikhet i sjukvården. Men det kommer inte att räcka med att bara förbättra tillgängligheten och minska köerna. Det går inte att träna längdhoppning utan att ha ett måttband. På samma sätt går det inte att göra något åt ojämlikheten i vården om det inte finns noggranna mätningar. I mitten av 90-talet gjorde enstaka forskare mätningar av hur sjukvården såg ut för män jämfört med kvinnor. Resultatet förvånade många. Skillnaderna var helt oacceptabla, oftast till kvinnornas nackdel. I dag följer vi upp många av de medicinska insatserna utifrån kön. Resultatet har, vilket Socialstyrelsen också konstaterat, blivit minskade skillnader, till gagn både för män och för kvinnor. På samma sätt är öppna jämförelser och kvalitetsregister oerhört viktiga instrument för att minska skillnaderna. Men det räcker inte att bara samla in statistik. Den måste kvalitetssäkras och publiceras på ett tillgängligt sätt. Den måste analyseras och resultera i ett systematiskt förbättringsarbete i hela den svenska sjukvården. Dessutom måste styrningen av svensk sjukvård bli mycket tydligare. Nationella riktlinjer, regionala riktlinjer och en skarp tillsyn är viktiga medel för att nå en jämlikare sjukvård. Herr talman! Sverige har världens bästa sjukvård. Nu ska vi också se till att Sverige får världens jämlikaste sjukvård. (Applåder)

Anf. 120 Per Ramhorn (Sd)

Herr talman! Vänsterpartiet har begärt en debatt om den ojämlika vården, och det är bra. Det ger oss möjlighet att diskutera en av vårdens verkliga utmaningar. Vi har en lagstiftning som ger alla rätt till lika vård, men vi ser ändå skillnader, orättvisor och ojämlikheter. Skillnaderna handlar om att olika landsting erbjuder olika vård. Orättvisan handlar om olika kvalitet och tillgänglighet och om att vissa landsting erbjuder vissa behandlingar och läkemedel medan andra inte gör det. Ojämlikheten visar sig i att lågutbildade har väsentligt högre dödstal än högutbildade. Dödligheten för nyfödda är nästan dubbelt så hög i Blekinge som i Västerbotten. Detta är inte acceptabelt. Hälso- och sjukvården är en central del av den svenska välfärdens kärna. På många sätt håller den mycket hög internationell klass. Personalen är välutbildad och kvalificerad. Standarden på behandlingen är oftast mycket hög, och tekniken är bra. Samtidigt är det fortfarande väldigt mycket som måste förbättras, inte minst dålig tillgänglighet och en ojämlik vård. Hälso- och sjukvårdslagen anger att vården ska ges med respekt för alla människors lika värde. Den som har störst behov av hälso- och sjukvård ska också ges företräde till vården. Lagen ställer dessa grundläggande och självklara krav på sjukvården. Det är nu dags att se till att sjukvården kan leva upp till dessa krav. En rättvis och jämlik sjukvård är en av de viktigaste utmaningarna i välfärden. Herr talman! När jag fick höra att den här debatten skulle bli av kom jag att tänka på en rundringning som Ekot -redaktionen på Sveriges Radio gjorde våren 2009 till samtliga universitetssjukhus. Den visade att sjukhusen hade olika inställning till barn som var födda i vecka 22. På Norrlands universitetssjukhus i Umeå och Akademiska sjukhuset i Uppsala sattes livsuppehållande intensivvård alltid in. På övriga universitetssjukhus gjordes alltid individuella bedömningar. Flera av läkarna som Ekot intervjuade ville ha nationella riktlinjer för hur sjukhusen bör agera i dessa fall. Även företrädare för regeringen och oppositionen tyckte att skillnaderna var oacceptabla. Men nu två år senare finns fortfarande inga nationella riktlinjer för hur sjukhusen ska agera i dessa fall. Därför kommer vi i höstbudgeten att föreslå att nationella riktlinjer införs. Det är framför allt viktigt för de barn som föds att det är samma förutsättningar oavsett var i Sverige de föds. Föräldrarna ska också veta att oavsett var man befinner sig ska man få samma hjälp och vård. Ett annat område där skillnaderna är oacceptabelt stora är barn- och ungdomspsykiatrin. Psykisk ohälsa bland unga ökar, särskilt bland flickor och unga kvinnor. Antalet självmordsförsök har ökat kraftigt inom denna grupp. Allt fler unga behöver vård på sjukhus för depressioner och ångest. En kartläggning som Socialstyrelsen gjorde visar att det är ett hårt tryck på de vårdplatser som finns, men också att platsbehoven har ökat. Ändå finns bara 157 psykiatriska vårdplatser i hela landet för barn och ungdomar att tillgå. Landstingen i Västernorrland, Jämtland, Gävleborg, Sörmland och Gotland har inga vårdplatser alls. I dessa landsting hänvisar man i stället bland annat till vuxenpsykiatrin, fastän det står i lagen om psykiatrisk tvångsvård att barn och vuxna inte ska vårdas tillsammans. Den som någon gång har besökt både en barn- och en vuxenavdelning vet att det råder stor skillnad på dessa avdelningar. Personalen är långt mer närvarande på en ungdomsavdelning än på en vuxenavdelning. Barnen får fortfarande vara barn på dessa avdelningar. I andra fall försöker landstingen köpa platser på annat håll i landet, om det nu finns platser att köpa. Det resulterar i att barn och unga flyttas många mil bort från föräldrar och syskon. Detta är inte acceptabelt och bryter till och med mot FN:s barnkonvention. Det behövs en uppbyggnad av slutenvårdsplatserna inom barnpsykiatrin. Man måste också se till att de fördelas jämnt över landet, så att vi kan få en jämlik vård för barn och ungdomar. Herr talman! Det kommer att behövas ett batteri av åtgärder för att komma till rätta med den ojämlika sjukvården här i landet. Vi kommer i höstbudgeten att presentera en rad åtgärder som kommer att korta köerna och förbättra tillgängligheten. I förlängningen resulterar det i nöjdare patienter.

Anf. 121 Göran Hägglund (Kd)

Herr talman! Lars Ohly tycks mer intresserad av snärtiga one-liners än av det tålmodiga och idoga arbete som krävs för att åstadkomma den förbättring som gör att vi inte längre kan tala om en ojämlik sjukvård. När man debatterar viktiga frågor blir det ofta så att vänsterpartister tenderar att föra över det till en fråga om vilka som är aktörerna. Man diskuterar vem som är ägare och vem som driver verksamheterna, när den intressanta frågan är hur vi åstadkommer bästa möjliga tillgänglighet och bästa möjliga kvalitet. Alla företrädare från Alliansen har sagt samma sak: Vi tror att det är viktigt med fler utförare. När Lars Ohly försöker beskriva den situation som råder efter Vårdval Stockholm och som nu är en verklighet över hela landet finns det - tyvärr för Lars Ohly - en del fakta på bordet som den som har läst på kan luta sig mot. De visar att det har gett fler vårdcentraler i förorterna, inte på Östermalm. De största mätbara effekterna är att besöken i primärvården i förorterna ökar. De visar att vi har en likafördelning av de förbättrade prestationerna oavsett ålder och kön och att vårdtunga grupper har fått en större ökning av vårdutnyttjandet än andra grupper. Patienter i grupper med lägre inkomster har den största ökningen av antalet läkarbesök. Det här tycker jag är bra. Vi har haft en undervård jämförelsevis för en del grupper som haft svårt att "komma till". Genom att vi får fler vårdcentraler behöver vårdcentralerna anstränga sig mer när det gäller bemötandet och att ge tider snabbt till patienten. Det spelar naturligtvis roll, inte minst för den som inte kan tala för sig på samma sätt för att den har en annan etnisk bakgrund eller är sjuk och orkeslös. Detta är viktigt och betydelsefullt - mer makt hos patienter, mindre makt hos politiker. Vi är överens i den här debatten, tycks det, om att alla oavsett allt har rätt till likvärdig vård. Det är glädjande och bra. Sedan är frågan hur man åstadkommer det. Vi från vårt håll säger att frågan vem som äger är ett överspelat kapitel. Det spelar mindre roll. Det viktiga är vad man presterar, vad man erbjuder för den enskilde patienten, hur snabbt patienten kan få vård och vilken kvalitet det finns på vården. Det är det som är avgörande. Lars Ohly sätter sig på läktaren och resonerar om vem som äger. Men det ger ingen vård, Lars Ohly. Det som ger vård är när vi öppnar för fler möjligheter att erbjuda vård och stärker patientens ställning. Varför gjorde inte ni mätningar, Lars Ohly, under er tid, när ni samarbetade? Samma fråga kan för övrigt ställas till Carina Moberg. Varför mätte man inte då? Varför hade vi inte det underlag som kunde visa hur det såg ut för att kunna ta itu med det tidigare? Varför var man inte så intresserad av att korta enormt långa vårdköer? Varför jobbade man inte metodiskt med de ständiga förbättringar som gör att Sverige fortsatt kanske kan ha världens bästa sjukvårdssystem? Vi klarar av att leverera vård av hög kvalitet till en relativt låg kostnad, och det som är det fantastiska är att vården i Sverige omfattar alla, inte bara några få. Vi ska arbeta målmedvetet. Därför har vi skaffat oss verktyg för att utjämna de skillnader som finns för att säkerställa att alla kan få den vård som de behöver.

Anf. 122 Lars Ohly (V)

Herr talman! Det är uppmuntrande att den borgerliga alliansens företrädare tvingas erkänna att jämlik vård är ett mål som har stor uppslutning bland befolkningen och man därför tvingas gömma beslut och förslag i termer som handlar om något helt annat. När man talar om valfrihet handlar det egentligen om marknadsanpassning. När man talar om kundernas eller patienternas rättigheter handlar det egentligen om de kommersiella vårdföretagens möjligheter, till exempel lagen om etableringsfrihet. De stora tillskyndarna till den är ju de stora försäkringsbolagen och de privata vårdföretagen. Det här är en privatisering av vården som man inte vågar stå för riktigt men som man ändå genomför. Det får mig att citera läkaren Julian Tudor Hart, som 1971 i en artikel skrev: Marknadsanpassning av medicinsk vård är en primitiv och historiskt föråldrad form. Den insikten har inte Göran Hägglund. Göran Hägglund tror att när vinstintresset kommer in kommer jämlikheten och behovsprövningen att kvarstå, men så är det inte. Dessutom blir vården dyrare. Alla internationella exempel visar att när vinstintresset kommer in kostar också vården mer. De länder som har en relativt hyggligt solidariskt finansierad vård - och dit räknar vi ännu Sverige - har en ganska låg kostnad för sjukvården jämfört med bruttonationalprodukten, medan länder med större inslag av privata vårdintressen får dyrare vårdsystem. Den utvecklingen ser vi också i Sverige. Man kan naturligtvis säga att ni i de partier som driver krav på stora skattesänkningar och samtidigt står för en kostnadskrävande kommersialisering där pengarna ska gå till vinster i riskkapitalbolag i stället för till vård kommer att få stora problem med finansieringen av vården. Det har man insett i Stockholms läns landsting, som ju är ert borgerliga skyltfönster. Här har man sagt att man långsiktigt inte kan höja skatten, men vårdkostnaderna kommer att öka, och därför förespråkar man en ganska massiv höjning av patientavgifterna. Vad innebär en höjning av patientavgifterna? Det innebär att de 220 000 fattiga barn som Rädda Barnen har visat finns i Sverige kommer att få sämre möjligheter eller kanske helt uteslutas från att få den vård de behöver. När patientavgifterna ökar minskar möjligheterna för dem som har lite att få vård över huvud taget. Det är ett regressivt system. Det innebär att man överför resurser från dem som är sjuka till dem som är friska. Det innebär att man överför resurser från kvinnor till män. Det innebär att man överför resurser från äldre till yrkesarbetande. Det är den politik som vi nu ser resultaten av. För att säkerställa en god vård på lika villkor borde vi återinföra i hälso- och sjukvårdslagen att driften av offentligt finansierade sjukhus inte ska överlämnas till företag vars syfte är att göra vinst åt ägare eller motsvarande intressen utan vars intresse är att ge en så god vård som möjligt. Den här debatten har inte kretsat så mycket kring mina siffror om Östermalm och Botkyrka. Barbro Westerholm hade artigheten att åtminstone nämna dem, men det är klart att det är svårt för Mats Gerdau att inse hur det ligger till och försöka bemöta de här siffrorna. Det handlar inte om att Botkyrkaborna jobbar på Östermalm - det är ett argument som Barbro Westerholm nog får ta tillbaka - däremot handlar det om att det är lönsamt att behandla friska män på Östermalm än att behandla multisjuka i Botkyrka. Det är inte så att Botkyrkaborna är friskare, trots att bara 7 500 besök gjordes där jämfört med över 26 000 på Östermalm. Ert system ökar ojämlikheten, och det ökar ojämställdheten inom vården! I mitt sista inlägg ska jag komma fram till vad som bör göras i stället.

Anf. 123 Carina Moberg (S)

Herr talman! Det reformutrymme som växer fram i Sverige när konjunkturen förbättras bör naturligtvis användas klokt och strategiskt. Vi socialdemokrater vill investera i vårdens personal och arbetsmiljö. En vård i världsklass för alla kräver fortsatt satsning där sjukvården prioriteras och där skattesänkningar inte blir ett överordnat mål för politiken. Vi ska i vårt land ha världens bästa sjukvård. Så högt måste våra mål ställas. Blir man sjuk ska man veta att personal med den bästa utbildningen, tillräckligt med tid och de senaste medicinska teknikerna och den bästa rehabiliteringen finns tillgängliga. Det kräver resurser och en sjukvård där alla ges vård på lika villkor. I höstens budget kommer vi socialdemokrater därför att ge ett ordentligt resurstillskott till sjukvården. Vi återkommer naturligtvis till de konkreta detaljerna, men redan nu har vi tagit fram ett antal viktiga punkter. Vi vill förbättra tillgängligheten i vården. Jourbilar med vårdpersonal som gör hembesök hos barn, gamla och multisjuka som har det svårt att ta sig hemifrån är en del i detta arbete. Alla som arbetar inom vården har rätt att arbeta heltid. Vi ska göra välfärdsjobben attraktiva att söka. Vi ska satsa på kompetensutveckling i sjukvården. Vi gör det genom ett program för generationsväxling och utbildningsvikariat med mera. Vi vill i lag förbjuda gräddfiler på offentligt finansierade sjukhus. Vi vill att universitets- och regionsjukhusen ska ägas gemensamt. Vi vill införa gratis tandvård upp till 25 års ålder och - Mats Gerdau, lyssna nu! - vi vill stärka patienternas rättigheter. Vi står för en hälsovalsmodell som på allvar bejakar medborgarnas vilja att påverka och göra egna val. Medborgarna har rätt att välja bland en mångfald av vårdgivare, men vårdföretagen ska inte kunna välja bort patienter. Där har du skillnaden, Mats Gerdau, mellan våra olika så kallade modeller. Den moderatledda majoriteten i Stockholms läns landsting, som vi redan har hört talas en del om här, har infört ett ersättningssystem som gör att områden där ohälsan är stor får mindre resurser än områden där många är friska. Jag tar ett annat exempel än Lars Ohly, för det finns tyvärr väldigt många att välja mellan. Detta har nämligen bland annat resulterat i att vårdresurserna i Husby i Stockholms kommun - ett område med lägst folkhälsa i hela länet - togs bort helt genom att man lade ned vårdcentralen i denna stadsdel. Anledningen var att man inte fick lönsamhet i verksamheten. Man lade alltså ned, och nu verkar det som om en privat ersättare kommer att starta en vårdcentral i det här området, alltså i ett olönsamt område. Mats Gerdau, hur går det egentligen ihop? Kommer invånarna i Husby att erbjudas likvärdig, bred hälso- och sjukvård, tror du, och kommer man till exempel att kunna erbjuda rehabiliteringsmöjligheter i Husby när denna privata aktör har gjort sitt inträde här? Fakta kvarstår. Jag talar om resursfördelningen. Mellan 2007 och 2009 har resurserna till Husby minskat med nästan en femtedel! Det kan jämföras med Täby vårdcentral - Täby är ett område med bra folkhälsa - som under samma period har fått ökade resurser med nästan 500 kronor per patient. Detta är fakta - det är inget som jag hittar på. Jag skulle vilja ha svar på om regeringen anser att detta är att ge rimliga förutsättningar för att jobba med förebyggande vård. Är detta vad regeringen menar med lika möjligheter till god vård för alla invånare?

Anf. 124 Mats Gerdau (M)

Herr talman! Detta är på sina sätt en klargörande debatt. Det verkar som att vi alla härinne är väldigt emot de orättvisor och ojämlikheter som finns i vården och som vi alla ser, men vi har lite olika ingångar när det gäller vad vi ska göra åt dem. Vänsterpartiet har en lösning: Förbjud vinst! För Socialdemokraterna handlar det om att bli av med valfriheten, och det instämmer så klart Vänstern i. Nu säger man här att man också vill stärka patientens ställning, men det är ganska oklart hur det ska gå till, för ni ju vill ta ifrån dem makten att välja. Det är makten att välja som är avgörande för att kunna ha inflytande och stärka patientens ställning. Då blir det lite märkligt när Carina Moberg ondgör sig över det kommer en ny vårdcentral i Husby. Det är väl alldeles utmärkt. Det har startats 240 nya vårdcentraler i Sverige sedan vi infört valfrihet. Varför tycker Socialdemokraterna att det är ett problem? Varför är det ett problem att det har varit en och en halv miljon fler läkarbesök i hela landet, i Husby, i Botkyrka och på Östermalm? Alla har i dag bättre tillgång till detta. Vad Miljöpartiet vill vet vi över huvud taget inte. Vi fick inga som helst besked på den punkten. Vi moderater står tydligt fast vid att alla orättvisor i vården ska motarbetas. Det är viktigt att stärka medarbetarnas villkor. Vi vet alla att det är i mötet mellan medarbetarna och patienten som värdet skapas. Det är där vi får värde i välfärden. Det handlar om ledarskap och organisation för att man ska trivas som anställd. Det handlar om att få vardagsmakt, inflytande över det som händer i vardagen, att kunna påverka och få ta initiativ och få gehör för det snabbt. Det handlar också om att det ska vara fler arbetsgivare att kunna ställa tydligare krav på sin arbetsgivare. Vi har haft kömiljarden. Vi bygger ut läkarutbildningen för att få fler läkare och för att öka tillgängligheten. Vi skärper tillsynen. Vi har omreglerat apoteken för att läkemedlen ska bli tillgängligare. Det kommer en läkemedelsstrategi där en del är att vi ska ha tillgång till moderna läkemedel i hela landet för alla patienter. Det handlar om en patientlag. Vi behöver få bättre information om våra rättigheter som patient så att vi kan utkräva de rättigheterna. Vi kommer också precis som vi har gjort hittills att prioritera välfärden. Under den förra mandatperioden, mitt under den värsta finanskrisen, ökade resurserna till sjukvården med 18 miljarder kronor. Vi kommer att fortsätta prioriteringen. Det bygger på att vi har en framgångsrik jobbpolitik som leder till att fler jobbar och betalar skatt. Det är vad ni vill riva upp på vänsterkanten. Miljöpartiets representant kommer efter mig. Det jag undrar är: Hur kan ni miljöpartister ställa upp på Vänsterns och Socialdemokraternas linje att ta bort valfriheten? På andra områden, till exempel när det gäller skolan, är ni varma anhängare av valfrihet och alternativ? Varför är ni så fastklistrade vid Vänsterpartiets rabiata motstånd mot valfrihet? När Carina Moberg säger att man numera är för valfrihet blir det väldigt konstigt när man samtidigt gör allt man kan för att motarbeta det. I vartenda landsting där Carina Mobergs partikompisar styr motarbetar man valfriheten på punkt efter punkt. Det finns inte ett enda exempel i landet där man självständigt har infört valfrihet inom något annat område för att kunna välja en reumatolog, en barnläkare eller någonting sådant. Det visar i praktiken att man inte gillar valfrihet. Det gör vi moderater.

Anf. 125 Agneta Luttropp (Mp)

Herr talman! Jag vill börja med att klargöra att Miljöpartiet på inget sätt är emot valfrihet. Men vi vill samtidigt att valfrihet i vården ska underlätta jämlikhet i vården. En kvinna med invandrarbakgrund sökte vård för knäproblem. Läkaren började med att fråga varför hon inte lärt sig svenska trots 15 år i Sverige och kommenterade sedan hennes ansiktstatueringar. Kvinnan mådde så dåligt efter besöket att hon inte sökt vård igen trots att besvären fortsätter. En kvinna som lider av både elöverkänslighet och fibromyalgi sökte vård för allvarliga stickningar i armen. Läkaren slog fast att hon var superneurotisk, att hennes problem var psykiska och att hon behövde psykoterapi. Hon lämnade vårdcentralen utan att ha blivit undersökt. En annan kvinna med invandrarbakgrund sökte vård för långvariga och allvarliga psykiska besvär. Läkaren vägrade att skriva ut ett sjukintyg och sade: Du behöver inte bo i det här landet om du inte trivs här. Detta är några av de diskrimineringar som patienter kan möta i vården. Vad ska man göra åt det? Det finns naturligtvis många förklaringar, och således finns det också många metoder. En av de saker som man absolut måste göra är att ta in värderingar, attityder och kunskap om att människor är olika i de olika utbildningarna. Jag talar inte bara om läkarutbildningen utan om utbildningen för personal på sjukhus oavsett vilket uppdrag människor har. Det finns en del sjukhus som har blivit hbt-certifierade. De har skaffat sig en utbildning och en kunskap om detta. Av den varan behövs det mycket mer för att åtminstone minska att det i väldigt stor utsträckning handlar om diskriminering. Det är vad vi har med oss. Vad har vi för attityder till de patienter som kommer? Har man den attityd som de här tre fallen visar på - jag tror att det var läkare i alla fall - är det någonting som gör att man egentligen inte borde arbeta med människor över huvud taget. Kanske hade dessa läkare fungerat på ett annat sätt om de hade fått med sig det i sin utbildning. Vi har en övertygelse om att det handlar om att väldigt tidigt komma åt problemen. Det handlar då om hela sjukvårdspersonalen. Detta är också någonting som DO föreskriver. I det fallet kan jag väldigt starkt hålla med.

Anf. 126 Barbro Westerholm (Fp)

Herr talman! Först ska jag vända mig till Lars Ohly. Skälet till varför de allra flesta väljer yrken inom hälso- och sjukvården kommer bort i Lars Ohlys resonemang. De vill arbeta för människor för att hjälpa dem och för att tillgodose deras behov. Det är vad det handlar om. Liksom i alla yrkesgrupper, Agneta Luttropp, och inte bara inom hälso- och sjukvården, finns det en och annan som är olämplig. Genom den nya lagstiftning vi har om patientsäkerhet och bemötande har vi bättre möjlighet att ta hand om dem. Nu söker sig människor till öppenvården och till privata alternativ där de kan styra sitt arbete på ett bättre sätt, som jag sade i förra inlägget. Vi har problem kvar med överbeläggningar och problem på akutmottagningarna. Där har vi nu givit Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket mycket bättre instrument för att ta sig an de problemen och med ansvariga i landstingen ta fram lösningar så att man slipper att se de problemen i framtiden. Också här är vi verkligen på G med våra myndigheters insatser. Jag går tillbaka till de öppna jämförelserna. Vi ser nu att det sker förbättringar successivt i läkemedelsbehandlingen av äldre. Det är färre olämpliga kombinationer som ges och färre läkemedel. Vi är inte i mål än. Hur ska vi komma i mål? Det är genom att de öppna jämförelserna används på alla nivåer och också bland dem som är de direkta förskrivarna. Där arbetar vi genom läkemedelsstrategin för att man på alla dessa nivåer ska ha tid avsatt för analys av jämförelserna. Det är då man får i gång en diskussion om: Vad kan vi göra bättre? Hur jobbar vi hos oss? Det har efterlysts nationella riktlinjer. Det tar vi fram genom Socialstyrelsen på områden där det är rätt att komma fram med nationella riktlinjer. Men vi ska komma ihåg att de olikheter vi ser i de olika register vi har är olika terapitraditioner där vi i dag inte säkert vet vilken som är den bästa. Vi behöver utvärderingar och också hälsoekonomiska värderingar av vad som är riktigt och rätt. Jag känner en viss oro. Om vi får en total likriktning överallt, får vi då någon utveckling eller stagnerar vi på den nivå som de här riktlinjerna anger? Jag tror att vi får se upp lite där. Diskriminering har varit på tapeten. Jag tror att det mesta som sker i sjukvården när det gäller kvinnor, när det gäller äldre och så vidare är omedvetet. När man uppmärksammas på åldersdiskrimineringen, när man uppmärksammas på att män och kvinnor behandlas olika börjar man tänka efter. Det är min erfarenhet från de studier som jag har gjort på båda de här områdena.

Anf. 127 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Det framträder två väldigt tydliga spår i den här debatten. Vi är alla överens om att ojämlikheten i sjukvården är ett stort problem. Sedan är frågan: Vad ska man göra åt det? Från allianssidan säger vi för det första att det viktigaste vi måste göra nu är att fortsätta mäta, öppna jämförelse- och kvalitetsregister, synliggöra ojämlikheten, skapa nationella och regionala vårdprogram samt ha skärpt tillsyn. För det andra säger vi att om vi ökar tillgängligheten genom vårdval, konkurrens och stimulanser som kömiljarden gör också det att ojämlikheten i vården minskar. Makten till patienten är det som är det centrala. Vad får vi höra från vänstersidan? Jo, att valfrihet och konkurrens är av ondo, när vi från Alliansen och från Centerpartiet ser det som det kanske allra viktigaste för att öka jämlikheten. Som jag sade i mitt förra inlägg, oavsett om det handlar om brödköer i Leningrad eller sjukvårdsköer i Jämtland drabbar det den svaga. Det drabbar den sämst ställda, den som inte har kontakter eller kontanter. Vårdvalet i Stockholm har nämnts flera gånger i talarstolen. Lars Ohly har hävdat att det har lett till ökad antibiotikaförskrivning, vilket är helt fel. Vårdvalet i Stockholm är en av de reformer som har genomgått absolut flest utvärderingar. Den mest omfattande, från Karolinska Institutet, visar tydligt att antibiotikaförskrivningen har minskat. Den visar också att medan det 2006 var så att invånare i områden med hög medelinkomst gjorde de flesta besöken, alltså under den tid vänstern styrde, var det 2009 så att det var invånare i områden med låg medelinkomst som gjorde de flesta läkarbesöken. Det är för mig, herr talman, en gåta varför vänsterpartister och socialdemokrater så hett åtrår att få gå tillbaka till hur det var förr, målandes ut 80- och 90-talen som paradiset, när fakta visar att ojämlikheten i sjukvården då var mycket stor. Vänsteroppositionen har varit emot vårdvalet i primärvården, trots att det har ökat tillgängligheten och minskat köerna. I de landsting ni styr, Dalarna, Jämtland och Västerbotten, motarbetar ni aktivt alla nyetableringar som skapar tillgänglighet och konkurrens. I stället bygger ni primärvård på stafettläkare. Ni borde vara mer oroliga över att Ludvika norra hälsocentral helt bemannas av stafettläkare än att ondgöra er över att en hälsocentral i Hoting råkar gå med vinst. Ni talar er här i riksdagens talarstol varma för att minska ojämlikheten i sjukvården. Samtidigt förde ni när ni hade makten en politik som gjorde att Sverige tillsammans med Finland och Portugal hade Europas ojämlikaste sjukvård. Det är den tiden som ni drömmer er tillbaka till, då inga offentligt finansierade vårdföretagare fanns, då alla var hänvisade till landstingets köer och då ingen ställde några som helst krav på sjukvårdshuvudmännen. Ni bemödade er över huvud taget inte om att se till att det fanns vare sig mätningar av ojämlikhet i sjukvården eller mätningar av hur kösituationen såg ut. Hur Miljöpartiet ställer sig är också en gåta efter den här debatten. Vi har förstått att Miljöpartiet tycker att det är ett problem med ojämlikhet i vården. Miljöpartiets Agneta Luttropp har i sitt första anförande läst högt ur statistik från Socialstyrelsen och i sitt andra inlägg påpekat att det finns tre olämpliga läkare som arbetar i den svenska sjukvården. Jag tycker att det vore bra om Miljöpartiet också kom med förslag på vad vi kan göra för att minska ojämlikheten i den svenska sjukvården. För oss är det tydligt. Det handlar om att öka konkurrensen, öka valfriheten, ge mer makt till patienten och framför allt se till att vi förbättrar mätningarna så att vi kan göra någonting åt problemen.

Anf. 128 Per Ramhorn (Sd)

Herr talman! Det minsta krav som vi medborgare i en demokrati kan ställa på staten är att den ska behandla oss rättvist, på lika villkor. Det är själva grunden för en stat, för att vi ska vilja vara medborgare i den. Lika villkor mellan medborgare är också grundbulten i vår svenska hälso- och sjukvårdslag. Där fastslås att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Internationellt sett har vi som bor i Sverige en god hälsa. Medellivslängden är bland de högsta i världen. Spädbarnsdödligheten är internationellt sett mycket låg. Jämfört med många andra länder finns det en mängd sjukdomar som vi inte behöver oroa oss för här i Sverige. Sverige är ett av de länder som tidigt, redan på 1950-talet, erbjöd sina medborgare en i princip heltäckande sjukvårdsförsäkring. Oavsett sjukvårdens goda resultat och framstående placering internationellt finns det ett förbättringsutrymme inom flera områden. Ett exempel är cancervården. Där skulle man kunna uppnå ännu bättre resultat om cancerscreeningen nådde ut till fler grupper i befolkningen. Det är inte rimligt att samhället accepterar att stora grupper som är välinformerade får tillgång till cancerscreening och därmed får bättre möjligheter till tidig behandling, medan de som inte är lika upplysta går miste om denna möjlighet. Det är inte acceptabelt med de stora skillnader som finns i dag när det gäller möjligheten att tidigt upptäcka risken för att bli allvarligt sjuk i cancer. Men också antalet nationella screeningprogram bör utökas framöver. Ett annat område är behandlingen av hjärt- och kärlsjukdomar. Hjärt- och kärlsjukdomar är ett stort folkhälsoproblem i dag. Med tanke på att Socialstyrelsen rekommenderar en speciell metod för behandling av kranskärlssjukdomar, bland annat med hänvisning till den goda överlevnaden, är det högst anmärkningsvärt att arbetare genomgår den här behandlingen i mindre omfattning än tjänstemän, inte minst mot bakgrund av den stora skillnaden i dödlighet mellan de som genomgår behandlingen och de som inte gör det. Detta är oacceptabelt och måste leda till en förändring. Herr talman! Vården står inför stora utmaningar men också mycket stora möjligheter. Livet förlängs i båda ändar. Barn med svåra sjukdomar blir nya överlevare. Äldre blir äldre. Fler sjukdomar kan botas eller lindras. Dessa nya förutsättningar ställer också krav på vården att följa efter. Vården ska vara gemensamt finansierad via skatten men skattepengarna ska användas så effektivt som möjligt. Sjukvårdens resurser måste tas till vara på allra bästa sätt. Operationsrum, röntgenapparater och ultraljudsmaskiner ska användas fullt ut. Målet är en jämlik sjukvård där ingen får stå utanför. Det som gör mig hoppfull är att jag är helt övertygad om att samtliga här inne vill ha en jämställd hälso- och sjukvård. Vägen dit ser lite olika ut beroende på vilket parti vi tillhör, men på sikt hoppas jag att vi uppnår det.

Anf. 129 Göran Hägglund (Kd)

Herr talman! Lars Ohly hade ett citat som jag inte kan återge exakt men som handlade om att marknadsanpassad vård är en paradox. Så är det förstås. Därför har vi inte en marknadsanpassad vård i Sverige utan vi har en vård som vi finansierar gemensamt och en vård som inte ges efter plånbokens storlek utan efter de behov som vi som patienter har. Det finns brister och dem jobbar vi metodiskt med. Här har nämnts många åtgärder, där jag tror att öppna jämförelser, som är ett fenomenalt verktyg, kanske är det mest verksamma av alla. Cancerstrategin kommer att spela en jättestor roll för att få en likabehandling över hela landet. Förbättringar av psykiatrin har vi tagit itu med under förra mandatperioden, efter ett par decennier av overksamhet. Arbetet med att korta köer är otroligt viktigt för att göra vården mer jämlik. Här har diskuterats Vårdval Stockholm. Här finns, precis som Anders W Jonsson sade, tydligt belagt genom de studier som har gjorts av Karolinska Institutet att ökningen av antalet läkarbesök har varit störst i de områden som har lägst medelinkomst. Det var tvärtom tidigare. Det var några fakta. Det finns mycket mer att säga. Jag noterar också att Lars Ohly hittills har använt tolv minuter för att vara arg på att all vård inte utförs i offentlig regi. Han har nu aviserat att han ska presentera förslag på de två minuter som återstår. Jag tror att den tiden kommer att räcka gott och väl, herr talman. (Applåder)

Anf. 130 Lars Ohly (V)

Herr talman! Det citat som socialministern efterfrågade lyder: Marknadsanpassning av medicinsk vård är en primitiv och historiskt föråldrad form. Julian Hart. Det ni gör är att marknadsanpassa ytterligare. När ni talar om valfrihet handlar det om att de kommersiella vårdföretagen ska ha friheten att etablera sig var de vill. De ska se var de kan göra vinster och utifrån det etablera sig på geografiskt vinstgivande områden. Samtidigt lider patienter med små resurser av nedskärningar. I Rinkeby, Anders W Jonsson, förlorade man med Vårdval Stockholm 11 miljoner kronor i intäkter. Man minskade antalet anställda från 36 till 19, och antalet patienter var oförändrat. Hur förbättrade det vården för Rinkebyborna? Svara på den frågan i ditt sista inlägg, tack. Vad behöver vi göra? Folkhälsoarbete är inte företagsekonomiskt lönsamt, men för samhället är det oerhört viktigt. Vi måste prioritera det. Vårt förslag är att vi tillsätter en nationell kommission för folkhälsan och att vi avsätter 1 miljon för att anställa fler arbetsterapeuter, dietister, sjukgymnaster, kuratorer, psykologer - sådana som kan arbeta förebyggande. Vi måste ha en avgiftsfri primärvård, precis motsatsen till det era system leder till, nämligen ökad avgiftsfinansiering. Vi måste riva upp tvångslagen om etableringsfrihet, som innebär att vi fördelar resurserna fel. Vi måste se till att demokratisera i stället för att privatisera vården, lyssna mer på de anställda, brukarna och anhörigföreningar. Vi borde förbjuda riskkapitalbolagen att plocka ut vinster från vården. Vi behöver se över skattelagstiftningen så att inte skattesmitarna tar våra pengar och skrattar hela vägen till banken i stället för att använda dem till vård. De med störst behov ska gå först. Ingenting annat ska gälla. Vi behöver ett kompetenslyft för personalen, framför allt för sjuksköterskor som behöver utbilda sig till specialistsjuksköterskor och gör det i allt mindre utsträckning i dag. Vi behöver höja lönerna och förbättra villkoren inom vården så att fler söker sig dit. Det finns en politik för världens bästa vård utan privata vinster, men den står inte regeringen för.

Anf. 131 Carina Moberg (S)

Herr talman! Det spelar roll vilka värderingar som styr sjukvården. Vi vet att många människor för flera år sedan fick upp ögonen för hur regeringens välfärdspolitik utformas i praktiken genom den omänskliga sjukförsäkringen. Välkänt är att omkring 75 000 personer riskerar att utförsäkras under åren 2010 till 2014, inte för att de är friska utan för att de har nått en tidsgräns. Sjukförsäkringen har havererat. Något måste göras nu. Vi är oroliga för vad som händer om denna människosyn får prägla också sjukvården. Det spelar roll om man som i moderatledda Stockholm utformar ett primärvårdssystem som missgynnar utsatta områden eller om man, som i Västra Götaland som styrs av bland annat Socialdemokraterna och som ingen av de borgerliga debattörerna hittills har nämnt, satsar på ett rättvist system som bygger på vårdbehov. Det spelar roll om man vill låta vinstintressen ta över sjukhusen. Det spelar roll om det är behovet eller plånboken som avgör när och hur du får vård. Vår politik strävar efter en kunskapsbaserad ekonomi där vi forskar fram de bästa behandlingsmetoderna för svåra sjukdomstillstånd för både män och kvinnor, en värdeburen tillväxt där vi aldrig tillåter att någon som är i behov av rehabilitering för att kunna återgå i arbete blir utan på grund av kunskapsbrist och klasstillhörighet och sociala investeringar som syftar till att skapa ett inkluderande samhälle där alla får plats. I det samhället ges alla människor möjlighet att utvecklas och välja men slippa väljas bort. Det är din förmåga, dina ambitioner och dina behov kombinerat med gemensamma satsningar och starka rättigheter som ska ge dig möjligheter att växa, inte din bakgrund eller hur mycket pengar du har. Detta, herr talman, gäller naturligtvis i allra högsta grad också den svenska sjukvården.

Anf. 132 Mats Gerdau (M)

Herr talman! Carina Moberg från Socialdemokraterna tog upp Stockholm och Västra Götaland som två exempel på att det spelar roll. Det spelar verkligen roll. Carina Moberg menar att det är ett misslyckat orättvist vårdvalssystem i Stockholm. Jag vill hävda raka motsatsen. Antalet läkarbesök på vårdcentralerna i Stockholms län har ökat med 700 000 den senaste mandatperioden. I Västra Götaland har de ökat med 285 000, knappt hälften fast regionerna är ungefär lika stora. Jag tycker att det är mer framgångsrikt i Stockholm än i Västra Götaland. I Västra Götaland lade Socialdemokraterna ned 180 vårdplatser förra året, det vill säga 2010. I borgerliga Stockholm ökade vi antalet vårdplatser med 123. Ja, Carina Moberg, det spelar stor roll om Socialdemokraterna ska få fortsätta sin vana trogen att lägga ned vårdplatser och sjukhus. Det var intressant att vi verkar ha helt olika definition av begreppet valfrihet. För Socialdemokraterna är valfrihet att landstinget eller politiker ska bestämma och välja. För oss moderater är det att patienten ska få välja. Det är den avgörande skillnaden mellan oss. Om Socialdemokraterna hade fått styra hade vi aldrig fått de 240 nya vårdcentralerna i Sverige. Det är sanningen. Det finns en obesvarad fråga här: Vilka vårdcentraler vill Socialdemokraterna bli av med? Det är sådana stora och avgörande brister med vårdvalssystemet i primärvården, som ni säger och som ni skriver i er partimotion. Vilka är det som ska bort? Vilka är det som inte fungerar? Vi tycker att det är bra. Vi vill fortsätta på vägen med mer patientmakt och mer valfrihet. Då får vi också en mycket rättvisare och mer likvärdig vård i hela Sverige.

Anf. 133 Agneta Luttropp (Mp)

Herr talman! Nu vet jag inte om Anders W Jonsson räknade Miljöpartiet till vänstersidan. I så fall känner jag inte alls igen mig i beskrivningen att jag skulle ha uttryckt att valfrihet är av ondo. Det är något som jag inte alls känner igen. Jag vill fortsätta med frågan om valfrihet. Jag är övertygad om att Socialdemokraterna också menar att patienterna ska ha valfrihet. Annars är det som att säga att motsvarande i skolan skulle vara att lärarna har valfrihet. Det är klart att det är eleverna. Det är ingen som menar något annat. Jag blev också tillfrågad om hur Miljöpartiet ser på lösningar. En av lösningarna är utbildning i värderingsfrågor för sjukhuspersonal. Diskriminering handlar om värderingar. Mer makt till patienten skriver jag också under på. Men det ska vara en reell makt, en makt där man kan överklaga när man blir illa bemött som patient, precis som man ska kunna överklaga felbehandling, felmedicinering eller något annat. Låt mig ta upp något jag var inne på tidigare, nämligen dem med icke-svensk bakgrund. En av de stora bristerna är tillgång till tolkar. Det behövs sjukhustolkar i olika språk. Det behövs också sjukhusinformation och patientinformation på olika språk.

Anf. 134 Barbro Westerholm (Fp)

Herr talman! De som har lyssnat till debatten och läser protokollet efteråt kommer klart och tydligt att se hur Alliansen under de fem år vi har varit vid makten metodiskt och träget har arbetat för en jämlik vård. Vi har hunnit ganska långt. Det finns en del saker kvar att göra. Nu måste vi också ta tag i den utmaning som den demografiska förändring som sker i befolkningen framöver ger oss. Vi måste ha resurser för att möta en åldrande befolknings behov. Då är det en rad saker vi behöver göra. En är att äldre som vill och kan fortsätta i arbetslivet ska få möjlighet att göra det. En annan är folkhälsoarbetet, att förebygga ohälsa. Folkhälsoinstitutet har givit ett underlag och har nya uppdrag som kommer att ge oss verktyg för att arbeta vidare här. Vi satsar på utbildning. Vi satsar på forskning, klinisk forskning. Det är väsentligt att vi nu får en forskning där vi både följer effekterna av behandling, alltså om vi kan bota och lindra, och gör hälsoekonomiska bedömningar av våra åtgärder. Som en röd tråd i detta ska gå: Det handlar om individer som söker vård, och de är individer med olika behov och olika önskemål. Vi måste hela tiden lyssna på vad det är den enskilde verkligen vill ha så att det blir en samsyn mellan vårdtagare och vårdgivare.

Anf. 135 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag ska börja med att svara på den fråga som Lars Ohly ställde då han var orolig över att Rinkeby i dag hade färre hälsocentraler, färre besök och därmed mindre pengar till de hälsocentralerna. Ja, Lars Ohly, det var nog på 90-talet man övergav det här med upptagningsområden. Det är inte geografiska områden som behöver sjukvård. Det är människor som bor i de geografiska områdena. Tittar man på den mycket noggranna vetenskapliga utvärdering som Karolinska Institutet har gjort ser man att 2006, när Vänstern och Socialdemokraterna styrde i Stockholms läns landsting, var det invånare i områden med hög medelinkomst som gjorde de flesta besöken. Men 2009 var det invånare i områden med låg medelinkomst som gjorde flest besök. Agneta Luttropp är olycklig över att hon blir sammanknippad med vänsterpartierna här. Men gång på gång väljer Miljöpartiet att i sjukvårdsfrågor reservera sig gemensamt med de andra vänsterpartierna. Jag tycker också att debatten har varit klargörande om det stora problemet med ojämlikhet i sjukvården som vi har i Sverige. Miljöpartiets svar på frågorna är att vi klarar det här om vi dels utbildar sjukvårdspersonalen - det är alltså outbildad sjukvårdspersonal som är orsaken - dels anställer fler tolkar. Jag tror att man något underskattar problematiken i den svenska sjukvården vad gäller ojämlikheten om man ser det på det viset. Jag tycker att den här debatten har visat en annan, mycket intressant sak, och det är att sju av åtta partier i Sveriges riksdag ser det som ett problem att vi har en ojämlikhet i sjukvården, att det är ojämlikt oavsett om man är född i Irak eller i Östersund. Men det finns ett åttonde parti här i riksdagen som inte har någonting emot att sjukvården fördelas orättvist beroende på vilket land man är född i, som inte tycker att alla människor är lika mycket värda och att alla ska ha samma tillgång till sjukvården. Det tycker jag är intressant.

Anf. 136 Per Ramhorn (Sd)

Herr talman! Jag kommer inte att förlänga debatten särskilt mycket. Vi kommer att återkomma till de här frågorna många gånger under mandatperioden. Det finns en hel del förslag som jag tycker är intressanta och som jag kommer att ta med mig till mitt utskott men även ut till kommunen där jag är verksam. Jag vill bara tacka för en intressant och givande debatt och önskar alla en glad helg.

Anf. 137 Göran Hägglund (Kd)

Herr talman! Jag tycker att den här debatten har visat tydligt att skiljelinjen i svensk politik går mellan dem som förefaller ägna mest tid att slåss mot väderkvarnar och hellre diskuterar vem som ger vård än tillgängligheten och kvaliteten på vården och dem som arbetar metodiskt med att höja kvalitet och tillgänglighet. Från regeringens sida handlar väldigt mycket om att åstadkomma en situation där vi stärker patientens ställning, där vi genom vårdval lägger makt hos den enskilde i stället för hos landstingspolitiker, där vi metodiskt kortar köer för att göra vården mer tillgänglig, där vi genom kvalitetsregister, forskning och spridande av kunskap höjer kvaliteten, där vi genom särskilda satsningar på äldre multisjuka får en bättre situation för deras del, där vi arbetar med patientsäkerhetsfrågorna mer aktivt än som har gjorts någon gång tidigare, förstärker psykiatrin, arbetar för en mer sammanhållen och högkvalitativ cancervård i vårt land, alltifrån prevention till palliativ vård, där vi jobbar med bemötande, kvalitet och tillgänglighet. Den enskilde patienten ska alltid vara i centrum. Det handlar inte i första hand om ägarförhållanden, inte i första hand om paroller, utan det handlar om ett idogt arbete som i någon liten utsträckning utförs på den politiska nivån men som i allt väsentligt utförs genom det arbete som tiotusentals medarbetare gör varje dag i den svenska hälso- och sjukvården och som gör att vi med stolthet kan säga att vi kanske har världens bästa hälso- och sjukvård. Det finns utrymme för förbättringar, och fler förslag kommer. Vi kommer inte att ge oss förrän vi kan säga att vi har en jämlik vård. Tack till Vänsterpartiet som har tagit initiativ till denna debatt!

Aktuell debatt om ojämlik sjukvård