Riksrevisionens rapport om styrningen av rättskedjan

Riksrevisionens rapport om styrningen av rättskedjan

Fru talman! Det grova våldet har nått historiskt höga nivåer i Sverige. Det vi kallar för "skjutningar" och "sprängningar", trots att det egentligen är mord eller mordförsök och bombdåd, har blivit så vanligt förekommande att det ibland bara ges en notis i tidningarna. Enligt Brottsförebyggande rådet inträffade 257 sprängningar under 2019. Det är nästan 5 sprängningar per vecka. Polisen behöver stärkas avsevärt för att ha förmåga att bekämpa gängen och utreda brottslighet.

Men, fru talman, det går givetvis inte att betrakta polisen enskilt. Hela rättskedjan måste tas hänsyn till. När satsningar görs på polisen får det effekter för Åklagarmyndigheten, Sveriges Domstolar och Kriminalvården. För att inte flaskhalsar ska uppstå behöver styrningen av myndigheterna vara sammanhållen och präglas av en helhetssyn, dels för att åstadkomma en effektiv och rättssäker lagföring, dels för att stärka det återfallsförebyggande arbete som Kriminalvården bedriver, men framför allt för att alla de människor som blivit utsatta för brott ska få upprättelse. Rättsväsendets samlade kapacitet att stoppa kriminaliteten måste stärkas.

Fru talman! I dag debatterar vi regeringens skrivelse med anledning av Riksrevisionens granskningsrapport Styrningen av rättskedjan. Riksrevisionen konstaterar i sin granskning att det förvisso finns arbetsprocesser vilka skapar förutsättningar för ett rättskedjeperspektiv men konstaterar också att det finns inbyggda risker vilka försämrar förutsättningarna för ett rättskedjeperspektiv.

Ett riskområde som nämns är Justitiedepartementets interna organisation och ansvarsfördelning, som riskerar att leda till att rättskedjan endast i begränsad omfattning behandlas samlat. Riksrevisionen pekar på att rättskedjeperspektivet är frånvarande i regleringsbrev och att målformuleringar i första hand rör enskilda myndigheter, vilket leder till att verksamhetsplaner tenderar att bli myndighetsnära. Riksrevisionen skriver också att det i fråga om resursfördelning mellan och inom departement tas låg hänsyn till rättskedjan.

Fru talman! Det här låter ju byråkratiskt, men i praktiken är de risker som beskrivs i granskningen risker som kan skapa flaskhalsar mellan rättskedjans myndigheter och därmed försämra den samlade kapaciteten att stoppa kriminaliteten.

257 sprängningar, 334 skjutningar, ett ökat antal våldtäkter och en ökning av ungdomsrånen med hela 30 procent är - för att uttrycka det milt, fru talman - helt oacceptabelt. Och detta är bara ett axplock av statistiken endast för 2019. Så här får det bara inte fortsätta. Ska vi lyckas vända utvecklingen måste regeringens styrning av rättskedjans myndigheter präglas av långsiktighet och ett helhetsperspektiv. Därför vill jag avsluta med att yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Vi har i dag att fatta beslut om Riksrevisionens granskning av hur ytterst regeringen styr rättskedjan och de rättsvårdande myndigheterna. Det handlar om regeringen, Regeringskansliet, polisen, åklagare, domstolarna och Kriminalvården.

Varför är då detta viktigt? Ja, förstås för att det här är en sammanhängande kedja. Vad kan hända om det inte fungerar? Man kan förstås inte bara satsa i ena änden av rättskedjan. Man kan inte bara satsa på fler poliser och inte vidta några flera åtgärder. Då kan det leda till stopp i domstolar, långa häktningstider eller överfulla fängelser.

När satsningar görs på polisen kommer det att innebära följdverkningar för övriga myndigheter i rättskedjan. Verksamheterna hänger ihop, och de olika myndigheterna påverkas av varandras arbete. För att inte flaskhalsar ska uppstå måste styrningen av myndigheterna vara sammanhållen och präglas av en helhetssyn.

Detta kan tyckas vara en något grov beskrivning av skeendet. Naturligtvis sker det flera processer inom Regeringskansliet och inom myndigheterna för att det här ska fungera. De processerna kan tyckas små, men de är ack så viktiga, vilket Riksrevisionen påtalar.

Fru talman! Regeringskansliet och dess medarbetare ska naturligtvis göra regelbundna avstämningar i arbetet för att se till att helhetsperspektivet i rättskedjan ska garanteras. Riksrevisionen påpekar att det i många fall ligger på enskilda medarbetare, och rutinerna brister i när och varför avstämningar ska göras.

Det framgår också av Riksrevisionens rapport att det i Regeringskansliet och på myndigheterna saknas principer för bedömning av behovet av avstämning med andra handläggare, budgetsamordnare och analysfunktioner. Det riskerar att leda till inkonsekvens och oförutsebarhet eftersom ansvaret ofta hamnar hos enskilda handläggare, och så kan vi inte ha det.

Regeringen medger också brister i dokumentationen av hur arbetet bedrivs. Centerpartiet anser att regeringen behöver förtydliga och skärpa rutiner och riktlinjer för hur behovet av avstämning och uppföljning av helhetsperspektivet i rättskedjan ska tillgodoses. En sådan åtgärd menar vi är nödvändig för att säkerställa kontinuitet och fokus i styrningen av rättskedjan.

Vad kan det få för konsekvenser om det inte finns tydliga riktlinjer när avstämningar och analyser ska göras för vad de ska behandla? Då kommer rättskedjeperspektivet att få stryka på foten till förmån för enskilda fokusfrågor. Det kan leda till en ineffektivitet.

Fru talman! I ett större perspektiv bedömer Riksrevisionen att styrdokument för olika myndigheter endast i begränsad omfattning har ett helhetsperspektiv när det kommer till rättskedjan. Rättskedjeperspektivet är inte särskilt närvarande, utan målformuleringar med mera får vad man kan kalla en myndighetsnära inriktning.

Riksrevisionen konstaterar i rapporten att kopplingarna till rättskedjeperspektivet minskat under senare år såväl i särskilda uppdrag till myndigheterna som i regleringsbrev.

Regeringen hänvisar i sitt svar till andra i och för sig vällovliga åtgärder som vidtagits med samma syfte, såsom utvärderings- och prognosuppdrag till Statskontoret och Brottsförebyggande rådet. Regleringsbreven spelar emellertid, menar jag, en sådan central roll i styrningen av myndigheterna att dessa bör tydliggöras ytterligare med ett klart fokus på samordning inom rättskedjan. Centerpartiet menar därför att regeringen snarast måste åtgärda den påtalade bristen i regleringsbreven.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

Fru talman! En förutsättning för att kampen mot brottsligheten ska bli framgångsrik är att rättsväsendets aktörer i den så kallade rättskedjan lyckas med sina huvuduppgifter att utreda brott, gripa misstänkta och döma de skyldiga. Om inte styrningen, samordningen och fördelningen av resurser fungerar från polis och åklagare till domstolar och Kriminalvården kommer arbetet mot kriminaliteten i samhället att bli mindre effektivt med ökad otrygghet som följd.

När polisen nu byggs ut behöver åklagarna åtala fler och domstolarna hantera fler mål, och Kriminalvården får fler att låsa in. Då är det viktigt att de olika verksamheterna i kedjan får tillräckliga resurser.

Regeringen har följt KD-M-budgetens anslagstrappa så som vi förberedde den förra året. Det innebär att polisen kommer få avsevärda tillskott 2020 och 2021. Men 2022 tycks det vara stopp. Regeringens budget är dessvärre otillräcklig för Åklagarmyndigheten och domstolarna.

Men effektivitet handlar inte bara om mängden pengar. Det handlar om prioriteringar, fördelning och styrning. Den organiserade brottsligheten måste mötas av ett ännu bättre organiserat rättsväsen.

Enligt Riksrevisionen finns en medvetenhet om behovet av ett kedjeperspektiv inom Justitiedepartementet och berörda myndigheter, men styrningen tar ändå inte tillräcklig hänsyn till konsekvenser och effektivitet i hela rättskedjan.

Riksrevisionen pekar på att Justitiedepartementets interna ansvarsfördelning och rutiner medför inbyggda risker för försämrat helhetsperspektiv och samverkan. Man konstaterar vidare att regeringens och myndigheternas övergripande styrdokument delvis präglas av ett kedjetänk men att målformuleringar och uppföljningar i begränsad omfattning länkar ihop de olika verksamheterna inom rättskedjan.

Kedjeperspektivet har inte heller varit framträdande i resursfördelningen mellan och inom myndigheterna. Jag citerar från Riksrevisionens egen sammanfattning: "Myndigheterna tycks inte i någon större omfattning beakta varandra eller kedjan som helhet i de överväganden som görs inför äskanden och intern fördelning."

Riksrevisionen konstaterar vidare att det behövs övergripande uppföljning och analyser av rättskedjan i både budgetarbetet och i det löpande arbetet för att säkerställa styrning mot en effektiv rättskedja.

Fru talman! Jag ska citera Riksrevisionen igen: "Analysfunktionen och budgetsamordningsfunktionen inom Justitiedepartementet fyller delvis detta behov. " Sammanfattningsvis rekommenderar Riksrevisionen regeringen att tydliggöra sin styrning med ett mer långsiktigt rättskedjefokus, att säkerställa tillgången till uppföljning och analys och att öka helhetsperspektivet i kontakten med berörda myndigheter.

I sin skrivelse som svar på rapporten från Riksrevisionen välkomnar regeringen granskningen som ett värdefullt underlag i det fortsatta arbetet. Regeringen instämmer helt i rekommendationen om ökat helhetsperspektiv i kontakterna med de andra myndigheterna men instämmer bara delvis i övriga rekommendationer.

I skrivelsen räknar regeringen sedan upp en lång rad uppdrag och åtgärder som har delats ut, genomförts eller pågår. Mycket av det som beskrivs är relevant och rimligt, men det blir ändå otydligt. Regeringen verkar vara lite för nöjd.

I utskottets ställningstagande sägs sammanfattningsvis följande: "Utskottet ser positivt på de åtgärder som regeringen har vidtagit och avser att vidta, och utgår från att regeringen fortsätter att prioritera frågan. "

"Inte tillräcklig", "begränsad omfattning", "delvis", "delvis" och "delvis" är ord som dröjer sig kvar när man har läst rapporten. Om vi vill besegra brottsligheten går det inte att satsa halvhjärtat. Återigen: Organiserad brottslighet måste mötas av ett ännu bättre organiserat rättsväsen!

Fru talman! Vi kristdemokrater känner oss inte trygga med att man bara "utgår från", som det står i betänkandet, att regeringen fortsätter att prioritera frågan. Vi kan inte bara utgå från att det blir så. Uppdraget behöver vara betydligt tydligare.

Vi anser att regeringen behöver förtydliga och skärpa sina rutiner och riktlinjer för hur behovet av avstämning och uppföljning av helhetsperspektivet i rättskedjan ska tillgodoses. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 1.

Fru talman! Rättsväsendet är på allas läppar dessa dagar, tyvärr får man väl säga. Vi har nu att behandla en viktig rapport om den så kallade rättskedjan. Det är ett begrepp som jag tycker är lite slarvigt. Ofta inbegrips till exempel Domstolsverket i detta. Det är inte någon del i en kedja. Det är en helt egen oberoende myndighet.

Däremot är det viktigt att andra enheter som är tydligare brottsbekämpande, till exempel polis, åklagare och ytterst kriminalvård, samarbetar effektivt och att vi härifrån, i den mån vi styr över regeringen, ser till att pengarna och resurserna används väldigt effektivt.

Rättsstaten är så viktig. Den är ett fundament i hela den liberala tanken att människor ska få rätt och kunna kräva rätt. Tryggheten ska gälla alla och inte bara de som är starka.

Vi har nu en kraftig uppbyggnad av rättsväsendet, inte minst till följd av det januariavtal som vägleder budgetarbetet, där vi kommer att se kanske 5, 6 eller 7 miljarder ytterligare under mandatperioden för att förstärka rättsväsendet. Då är det viktigt att vi håller i pengarna. Vi ska se till att vi får - ursäkta mig - rätt pang för pengarna. Med detta menar jag naturligtvis att vi ska jobba så effektivt som möjligt.

Det behövs. Vi vet vilket utsatt läge vi har. Vi har en grov brottslighet som växer till sig och som är mer hänsynslös. Sprängningar och skjutningar sticker i höjden. Vi ser ungdomar som far fruktansvärt illa, och då pratar jag både om brottsoffer och om gärningspersoner. Vi pratar om barn som är svårt störda och som det för länge sedan har gått åt pipan för när vi pratar om ungdomsrånen.

När man lyssnar på rikspolischefen, som flera i utskottet har gjort i dag, hör man att berättelserna utifrån fältet är ganska speciella. Det är 12- och 13-åriga ungar som ser sig som gangstrar. I kölvattnet av den stora satsningen Rimfrost mot organiserad brottslighet dyker det upp gärningspersoner som är åtta år gamla och brottsoffer som är sju år gamla. Åtta och sju år - man undrar var föräldrarna är. Vad händer i skolan? Vad händer i socialtjänsten? Allt detta gör att det är ett mycket allvarligt läge. Vi kan dessutom lägga till internationaliseringen, som gör att vi i ett gränslöst Europa och i en globaliserad tid måste jobba ännu mer effektivt.

Därför är rapporten viktig, och kritiken är riktig. Det är allvarligt att den behöver fastställas. Liberalerna har deltagit. Jag yrkar, fru talman, bifall till reservationen.

Vi tycker att det här måste tas på allvar. Det som sägs är att vi för till resurser och nya verktyg för tidigare ingripanden. Vi skärper straffen, och vi förändrar regelverket inte minst när det gäller unga personer. Vi behöver göra ännu mer för att det ska vara tidigare och tydligare.

Det är ledarskapet som måste till. Kritiken är ganska omfattande mot Justitiedepartementet och därmed regeringen. Det handlar om ett bristande ledarskap. Det saknas vägledande principer för hur underordnade tjänstemän på departementet ska agera. Det saknas alltså vägledande principer! Människor måste tydligen gå omkring på Justitiedepartementet och fråga: Vad ska jag göra? De vet inte det. Det ska ju ledarskapet bestämma. Detta är den första allvarliga kritiken. Den måste regeringen agera på, för det slösas med medborgarnas skattepengar.

Den andra kritiken gäller att Riksrevisionen är orolig över att den otydliga interna organisationen gör att man inte kommer fram med produkter i tid, utan de kommer i otid. Det är en kritik som vi ofta framför här i kammaren, inte minst från liberalt håll. Det går för sakta. Saker bereds och bereds.

När det gäller kritiken kan man läsa vad Riksrevisionen har skrivit om varför det ser ut så här: Det saknas vägledande principer, och det är bristande ledarskap. Det kan inte tolkas på något annat sätt, fast man lindar in det i lite konsultsvenska. Sedan handlar det om att den interna organisationen brister. Det är väldigt allvarligt, fru talman.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Sverige är i grunden ett tryggt land, men vi har problem som måste mötas med kraft. Därför har vi skärpt lagarna för att bekämpa terrorism, för att knäcka den organiserade brottsligheten och för att få mäns våld mot kvinnor att upphöra.

Vi har här i kammaren fattat beslut om ett femtiotal straffskärpningar och bland annat skärpt straffet för grovt vapenbrott, vilket har femfaldigat antalet som häktas på sådana misstankar. Vi har också skärpt straffen för bland annat grovt rån, för grov och synnerligen grov misshandel och för de allvarligaste narkotikabrotten.

Vi har ökat antalet häktesplatser, infört en ny sexualbrottslagstiftning som bygger på samtycke och inte minst gjort historiska satsningar på polisen. Myndigheten tilldelas nu de största anslagshöjningar som någonsin gjorts med ett tydligt mål: att växa med 10 000 polisanställda fram till 2024.

Vid årsskiftet 2019 var det över 31 000 anställda i myndigheten - den högsta siffran någonsin såväl på totalen som uppdelat i antal poliser och antal civilanställda. Det här är en ökning med nästan 3 500 anställda sedan december 2015. Allt detta är viktiga delar av en rättskedja och ett starkt rättsväsen.

Fru talman! Oron för brott och kriminellas framfart påverkar hela vårt samhälle, arbetslivet, förtroendet vi känner för rättsapparaten och tilliten människor emellan. Därför måste samhället reagera tydligt mot brott och regelöverträdelser. Straff ska vara kännbara och upptäcktsrisken stor. För att bekämpa brott och skapa trygghet är det viktigt med väl fungerande och kraftfulla myndigheter på rättsområdet och en rättskedja som håller ihop.

Betänkandet vi i dag debatterar och hanterar gäller Riksrevisionens granskning av styrningen av denna rättskedja. Jag tycker att det är viktigt med ett helhetsperspektiv i frågor som rör rättsväsendets myndigheter eftersom allt så tydligt hänger samman, och jag har därför tagit del av Riksrevisionens slutsatser med stort intresse.

Vad som händer i början av rättskedjan, då ett brott anmäls, kan ha inverkan hela vägen fram till verkställigheten i kriminalvården. Det kräver en förståelse för att myndigheterna i rättskedjan utgör delar av en större helhet, och det kräver analyser av vad det innebär för myndigheternas verksamhet och resursbehov.

Jag kan likt utskottet konstatera att regeringen på ett bra sätt har tagit till sig Riksrevisionens rekommendationer och i sin skrivelse till riksdagen tydligt visar hur man jobbar med att vidareutveckla styrningen av myndigheter i rättskedjan, digitalisera rättsväsendet samt utveckla den långsiktiga planeringen för de aktuella myndigheterna.

Detta är ett otroligt viktigt jobb som riksdagen såklart ska följa över tid. Det är också intressant att ta del av hur regeringen under 2019 för att förstärka rättskedjeperspektivet också har gett uppdrag till Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket, Kriminalvården och Brottsförebyggande rådet att bedöma framtida verksamhetsvolymer i rättskedjan.

Man ska undersöka hur de olika delarna påverkar varandra och hur man skapar den framförhållning och den kapacitet vi behöver så att det inte bildas flaskhalsar. När nu politiken flyttar fram positionerna kring lagstiftning och våra poliser blir mer effektiva, får starkare verktyg och griper fler kriminella behöver detta också funka i alla efterföljande led.

Jag tycker att regeringen på ett bra sätt i skrivelsen till riksdagen visar hur man jobbar med frågorna. Jag ser därför inget skäl att riksdagen ger något tillkännagivande i frågan och föreslår att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)