Ändrade regler om övertid och skyddskommitté m.m.

Fru talman! Vi har i dag att debattera arbetsmarknadsutskottets betänkande om ändrade regler om övertid och skyddskommitté. I det förslag som ligger på vårt bord i dag för debatt föreslås det ändringar i arbetstidslagen och arbetsmiljölagen. Man hänvisar till att det är en del i regeringens regelförenklingsarbete. Man tar upp vissa saker i den här propositionen och i betänkandet. Man tar bort kravet på dispens från Arbetsmiljöverket för uttag av extra övertid per kalenderår och extra mertid per kalenderår. Kravet på dispens från Arbetsmiljöverket för begränsning av uttag av övertid per månad och per fyraveckorsperiod tas upp. Och kravet på dispens för nödfallsövertid hos Arbetsmiljöverket för längre tid än två dagar tas också bort. Kravet på att underrätta de fackliga organisationerna om nödfallsövertid på arbetsplatsen tas bort. Skyddsombud ges möjlighet att göra framställningar hos arbetsgivaren om det behövs för att säkerställa att arbetstidslagens krav när det gäller extra övertid, extra mertid och nödfallsövertid följs och att få det prövat av Arbetsmiljöverket. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation, reservation 1, och avslag på förslaget i betänkandet i de delar som rör reservationen. Nu ska vi vara tydliga med att säga att de här lagförändringarna i första hand gäller företag som inte har tecknat kollektivavtal som reglerar övertidsuttaget. Väldigt många företag och arbetsplatser har tecknat kollektivavtal. Det ska vi också vara tydliga med att säga. Jag tänkte uppehålla mig vid vår reservation och vår motion och de förändringar som det handlar om. Vi kan börja med det slopade kravet på dispens för extra övertids- och mertidsuttag. Regeringen tror att efterlevnaden av lagens regler är dålig, det vill säga att arbetsgivare bryter mot lagen och tar ut mer övertid än vad som är tillåtet. Mot bakgrund av de förmodade lagbrotten och att de flesta ansökningar som prövas i sak beviljas av Arbetsmiljöverket menar regeringen att krav på dispens innebär onödig administration för de arbetsgivare som försöker följa lagens regler. Vi är inte jätteövertygade om att det är på det sättet. I propositionen föreslås att kravet på dispens från Arbetsmiljöverket för uttag av extra övertid och extra mertid utöver de 200 timmar som redan är tillåtna enligt nuvarande lagstiftning tas bort. I stället ska det enligt lag vara tillåtet att ta ut extra övertid och extra mertid med högst 150 timmar per arbetstagare och kalenderår om det finns särskilda skäl för det. Det är väl känt att övertidsarbete kan medföra hälsorisker. Med de föreslagna förändringarna kan det befaras att allmän övertid och extra övertid blandas samman. Jag ska erkänna att det inte är lätt ens för oss som är relativt insatta i de här frågorna att hålla isär de här begreppen. Än svårare är det då för såväl fackliga organisationer som arbetsgivare på arbetsplatsen. I praktiken innebär detta att det blir ett allmänt tak för övertidsuttag på 350 timmar per kalenderår och arbetstagare. Det innebär alltså att övertidsuttaget kommer att öka - det befarar i alla fall vi. Vår bedömning är därför att arbetstagarnas ohälsa riskerar att öka om förslaget genomförs. Regeringen säger sig ofta värna den svenska kollektivavtalsmodellen. Det har vi haft mycket debatter om i den här kammaren, och vi kan väl konstatera att det finns en skiljelinje mellan partierna när det gäller den svenska kollektivavtalsmodellen. Vi kan inte se att de föreslagna förändringarna bidrar till att värna den svenska kollektivavtalsmodellen - tvärtom. Eftersom de innebär ett gynnande av arbetsgivare som väljer att inte teckna kollektivavtal riskerar man i själva verket att försvåra möjligheten att teckna kollektivavtal och underminera den svenska modellen. Hittills har Arbetsmiljöverket i sin hantering av dispensärenden begärt att arbetsgivaren visar att kollektivavtal inte har kunnat träffas genom ett förhandlingsprotokoll som biläggs ansökan. Om regeringens förslag till ändring genomförs kommer arbetsgivaren inte ens att behöva försöka teckna kollektivavtal. Då kan man fundera på: Var har vi den svenska kollektivavtalsmodellen? Det kanske Katarina Brännström återkommer till i sitt anförande. Jag tycker att man kanske skulle fokusera lite mer på den svenska modellen. Om regeringens förslag till ändringar genomförs kommer arbetsgivaren alltså inte ens att behöva försöka teckna kollektivavtal. Då hamnar vi i en annan situation. Eftersom lagstiftningen har en normerande verkan för de kollektivavtal som träffas håller vi det för troligt att arbetsgivarens vilja minskar när det gäller regleringar kring detta. Jag tänkte också uppehålla mig lite grann vid nödfallsövertid. Regeringen föreslår att kravet på att söka tillstånd hos Arbetsmiljöverket för nödfallsövertid som ska tas ut för längre tid än två dygn tas bort. Man hänvisar återigen till regelförenklingar när det gäller det fallet. I likhet med det vi tidigare har sett finns det en uppenbar risk om man tar bort dispensen när det gäller övertid och mertid. Det finns risk att man blandar ihop det här så att vi hamnar i en situation där det i praktiken handlar om 350 timmar per år och anställd i övertidsuttag. Jag tänkte så gå över till möjligheten för skyddsombud att ingripa. Det är bra; jag vill gärna ge en eloge till regeringen för att man stärker skyddsombudens ställning. Det är dock ett problem att det framför allt på mindre arbetsplatser utan kollektivavtal saknas lokala skyddsombud. Ansvaret för att kontrollera lagens efterlevnad hamnar då i stället på de regionala skyddsombuden som rimligen inte kan känna till all förekomst av extra övertids- och mertidsuttag på ett stort antal företag inom sitt område och därför har relativt små möjligheter att ingripa direkt. Sammanfattningsvis vill vi socialdemokrater med stöd av Vänsterpartiet betona vikten av den svenska modellen med kollektivavtal som huvudinstrument för reglering av villkoren på arbetsmarknaden och att de verkligen värnas. Regelsystemet, som bidrar till att i allt större omfattning gynna de företag som inte omfattas av kollektivavtal, riskerar att undergräva en väl fungerande modell för förhandlingar, samverkan och en stabil arbetsmarknad med kända och givna spelregler. Som jag också sade inledningsvis motverkar regeringens förslag detta, vilket leder till oacceptabla konsekvenser för en väl fungerande arbetsmarknad och riskerar även att medföra arbetsmiljömässiga försämringar. Jag skulle kunna stå ett tag till och debattera, men vi återkommer väl i replikerna kring detta. Jag yrkar bifall till reservation 1 och avslag på förslaget i betänkandet AU8.

Fru talman! Den svenska arbetsmarknaden blir allt mer tudelad. De som har fast jobb på heltid arbetar allt mer. Förra året jobbade svenskarna över 4,6 miljoner övertidstimmar varje vecka. Det är en fördubbling jämfört med för tio år sedan. Samtidigt är allt fler hänvisade till tillfälliga jobb på deltid, och rekordmånga människor fastnar i långtidsarbetslöshet. Den här utvecklingen är en tydlig avspegling av ett stort och växande strukturellt problem på arbetsmarknaden: Allt färre pressas allt hårdare på sina jobb samtidigt som en växande grupp ställs helt vid sidan av. Att minska övertidsarbetet borde vara en självklar prioritering för att bryta den här utvecklingen. Det är väl känt att övertidsarbete också ökar risken för olyckor på arbetsplatserna, eftersom trötta människor gör fler misstag. Långa arbetspass ökar också risken för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och annan stressrelaterad ohälsa. Stress är ett stort och växande problem. Stress har de senaste åren gått om kroppslig värk som största orsak till ohälsa relaterad till jobbet. Minskat övertidsarbete skulle också rimligen bereda fler människor plats i arbetslivet. Enligt Statistiska centralbyrån motsvarar förra årets sammanlagda övertidsarbete 115 000 heltidsjobb. Både för de enskildas hälsa och för samhällsekonomin vore det ju betydligt bättre om dessa arbetstimmar fördelades mer jämnt på befolkningen. Men alliansregeringen har inga ambitioner att minska övertidsarbetet. I stället vill regeringen underlätta för övertidsarbete genom att slopa kravet på dispens för att ta ut mer än de 200 timmars övertid eller mertid som i dag är taket i lagen. Förslaget är enligt propositionen en del i regeringens regelförenklingsarbete och sägs skola främja "fler arbetstillfällen". Det är en motivering som känns ganska långsökt eftersom det handlar om just övertidsarbete. Är det någonting som ökat övertidsarbete leder till så är det färre och inte fler arbetstillfällen. Nu skriver regeringen visserligen i propositionen att avsikten med förslaget inte är att öka övertidsuttaget. Det är ju bra, men det är knappast någon garanti för att det inte är precis det som kommer att bli effekten. Både LO och TCO varnar till exempel i sina remissvar för att dessa förändringar kan leda till en sammanblandning av allmän och extra övertid så att övertidstaket i praktiken höjs från dagens 200 timmar till 350 timmar per år. Detsamma gäller för det som kallas för mertid för deltidsanställda. Den risken är särskilt stor, eftersom lagens bestämmelser i första hand riktar sig till arbetsplatser utan kollektivavtal där det ofta saknas fackliga representanter och skyddsombud som kan ta till vara de anställdas intressen. Att de regionala skyddsombuden ges möjlighet att övervaka att övertidsreglerna inte överträds är i och för sig bra, men i praktiken har de väldigt små möjligheter att hålla koll på alla arbetsplatser i sitt område. Är det någon yrkesgrupp som har blivit enormt hårt belastad de senaste åren är det just de regionala skyddsombuden. De hinner knappt med de uppgifter de har i dag, och de har väldigt många arbetsplatser att hålla koll på. Det är helt enkelt inte rimligt att vältra över tillsynen över arbetstidslagen på de regionala skyddsombuden. Det är en uppgift som Arbetsmiljöverket måste kunna sköta. Fru talman! Att värna den svenska kollektivavtalsmodellen har blivit ett mantra som ofta upprepas av de borgerliga partierna. Detta mantra står i ganska bjärt kontrast till den politik regeringen konsekvent har fört sedan 2006. Snart sagt varje förändring som vi har debatterat i den här kammaren på arbetsmarknadens område har bidragit till att underminera den fackliga organisationsgraden och försvaga kollektivavtalsmodellen. Det aktuella lagförslaget är inget undantag. När kravet på dispens för extra övertid och mertid slopas slopar man också ett incitament för företag att teckna kollektivavtal för sina anställda. Det blir i praktiken en fördel att inte ha kollektivavtal. Och eftersom de villkor för övertid som finns i de befintliga kollektivavtalen utgår från dagens lagstiftning i arbetstidslagen kommer givetvis arbetsgivarna att vilja omförhandla dem när lagen nu ändras. Regeringens förslag undergräver alltså kollektivavtalsmodellen genom att gynna företag som inte tecknar avtal, och man riskerar att ge arbetsgivarna ett vapen att pressa fram försämrade övertidsregler i befintliga kollektivavtal. Det finns många förlorare på en sådan utveckling. Det gäller naturligtvis de anställda som redan i dag pressas till det yttersta med rekordmånga övertidstimmar. Det gäller även de arbetslösa och deltidsanställda som inte bereds plats i arbetslivet. I förlängningen handlar det om hela samhällsekonomin som får bära kostnaderna för ökad ohälsa, fortsatt hög arbetslöshet och undersysselsättning. Den stora utmaningen för framtiden är hur fler människor ska kunna försörja sig på sitt arbete utan att slita ut sig i förtid och ha tid och ork att leva under tiden. Tillsammans med minskat övertidsuttag är en jämnare fördelning av arbetstiden genom förkortad normalarbetstid en av de reformer som skulle kunna bidra till det. Jag kan bara beklaga att riksdagsmajoriteten så kategoriskt avfärdar tanken på att ens utreda förutsättningarna för en sådan reform. Vi kommer säkert att få tillfälle att debattera det här framöver, för jag är övertygad om att detta kommer att växa fram som ett allt större och mer akut problem. I dagens debatt nöjer jag mig dock med att yrka avslag på regeringens försämringar av arbetstidslagen och bifall till reservation 1.

Fru talman! Regelverken och lagarna kring arbetslivet är omfattande. I de flesta fall är reglerna befogade, men väldigt ofta är de så krångliga att kunskapen ute i arbetslivet inte är särskilt fulländad. En arbetsgivare måste ha stor kunskap om många olika lagar med varierande innehåll. Även för en enskild arbetstagare kan det vara svårt att hålla sig uppdaterad. Regelförenkling är en av regeringens insatser för att främja fler arbetstillfällen och för att få växande företag. Administrativa bördor för företagen ska tas bort i de fall det går, och de ska minskas på det sätt som är möjligt. Även regler som inte tillämpas, eller som man har fog för att tro att de inte tillämpas, bör tas bort. Propositionen som behandlas i betänkande 2010/11:AU8 innehåller förslag om vissa ändringar i arbetstidslagen och arbetsmiljölagen just av regelförenklingsskäl. Det handlar bland annat om att ta bort kravet om att begära dispens från Arbetsmiljöverket vid vissa övertidsuttag. Men även diskrimineringslagen och offentlighets- och sekretesslagen ändras i vissa delar. De administrativa kostnaderna för företagen har minskats och regelbördan har lättats under förra mandatperioden. Med det här lagförslaget blir det lättare att hantera olika slags övertid. Jag tänker uppehålla mig vid de punkter i förslaget där vi är skiljaktiga. Det handlar då om kravet som hittills har gällt, att arbetsgivare måste begära dispens från Arbetsmiljöverket vid ökade uttag av övertid. Arbetsmiljöverket har när det gäller den så kallade allmänna övertiden om högst 48 timmar under en tid av fyra veckor - eller 50 timmar under en kalendermånad - redovisat till regeringen att ansökningar om mer övertid per månad är ytterst sällsynta. I likhet med Arbetsmiljöverket bedömer vi att detta dispensförfarande kan tas bort. I stället kommer det att framgå av arbetstidslagen att utöver allmän övertid och allmän mertid får extra övertid och extra mertid tas ut med högst 150 timmar per arbetstagare och kalenderår, om det finns särskilda skäl och det inte har varit möjligt att lösa på något annat rimligt sätt. Det ska inte heller längre vara nödvändigt att söka tillstånd hos Arbetsmiljöverket om nödfallsövertid ska tas ut för längre tid än två dygn. Skyddsombuden ges möjlighet att göra en framställning till arbetsgivaren om det behövs, för att säkerställa att arbetstidslagens krav gäller samt att få detta prövat av Arbetsmiljöverket. Förändringarna kan betraktas som en modernare tillämpning av regler som styr villkoren på en arbetsplats. Fru talman! Utgångspunkten är att riksdagen inte ska lagstifta mer än nödvändigt om sådant som bättre kan lösas i förhandlingar mellan parterna. Det ger en flexibilitet och anpassning till olika branscher som gagnar alla. I de fall kollektivavtal inte finns måste dock en lagstiftning finnas som styr såväl arbetstid som övertid. Kontrollen av att övertidsuttagen inte missbrukas är också viktig. Arbetsmiljöverket kommer ju inte längre att pröva om tillstånd ska ges i varje enskilt fall. Redan i dag finns regeln att skyddsombuden har möjlighet att göra en framställan enligt arbetsmiljölagen om att åtgärder ska vidtas för en god arbetsmiljö. Denna möjlighet vidgar vi nu för skyddsombuden genom en ny bestämmelse i arbetstidslagen. Arbetsmiljöverket utövar även fortsättningsvis tillsyn över att arbetstidslagen följs. De har också föreslagit att sanktionssystemet görs om. Detta ses nu över av en särskild utredning som heter Utredning om effektivare sanktioner på arbetsmiljö- och arbetstidsområdet, som vi får avvakta resultatet av i denna kammare. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar i sina motioner och i sin reservation avslag på de förändringar i arbetstidslagen som föreslås. Partierna menar att det befaras att olika övertider kan blandas samman och att det totala övertidsuttaget ökar. Fru talman! Utskottets utgångspunkt är att det är angeläget att det inte ska bli någon ökad övertid. Vi tror på den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter har ansvar för de villkor som gäller på arbetsmarknaden. De har en viktig roll att genom avtal anpassa och komplettera lagar där så krävs. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet menar att viljan att ingå kollektivavtal kan minska om den föreslagna övervakningsrätten införs för skyddsombud. Vi tror inte att detta kommer att påverka. Tvärtom lämpar sig arbetstidsfrågor i allmänhet väl för kollektivavtal med villkor som är anpassade just för den specifika verksamheten. När det gäller de aktuella förändringarna i arbetstidslagen är dessa i stor utsträckning föreslagna av just Arbetsmiljöverket, vilket är välkommet och motiverat av regelförenklingsskäl. Övertidsarbete i alltför stor omfattning kan ju öka risken för ohälsa och för misstag som leder till olyckor. Tillsynsinsatser, sanktioner och ökade befogenheter för skyddsombud att ingripa kan motverka sådana tendenser. Arbetsmiljöverket har dock framhållit att avgörande forskning saknas om sambandet mellan större övertidsuttag och säkerhet och hälsa. Jag vill också här betona arbetsgivarens skyldighet att föra anteckningar om jourtid, övertid och mertid. Även en facklig organisation som företräder arbetstagare på arbetsplatsen har rätt att ta del av dessa anteckningar, en rätt som också den enskilda arbetstagaren har. Fru talman! Med det här förslaget frigörs resurser inom Arbetsmiljöverket som i stället kan ägnas åt andra angelägna frågor på arbetsmiljöområdet. På så sätt kan man säga att regelförenklingsarbetet även omfattar Arbetsmiljöverket. Det är inte heller sant som sägs i reservationen av socialdemokrater och vänsterpartister att regeringen har gjort bedömningen att arbetsgivare bryter mot lagen och tar ut mer övertid än vad som är tillåtet och att detta skulle vara orsaken till den här förändringen. Samtidigt är det så att riksdag och regering måste utgå från verkligheten. Lagar och regler ska utformas och anpassas till en ny tid och även vara enkla att efterleva och kontrollera. Det kommer inte in särskilt många ansökningar om dispens men för företag och arbetsgivare som inte har kollektivavtal är en ändrad och modern lagstiftning viktig. Det är viktigt att övertidsarbete hålls inom de regler som överenskommits för att skapa en tillfredsställande arbetsmiljö på varje arbetsplats. Det är positivt att skyddsombudens ställning stärks med de föreslagna förändringarna och att arbetsgivare följer de lagar och regler som finns. Med detta vill jag yrka bifall till propositionen och avslag på motioner och reservationer.

Fru talman! Alliansen och Katarina Brännström hävdar att antalet övertidstimmar inte kommer att öka, åtminstone är det inte det som är avsikten. Samtidigt finns det ingenting, vare sig i propositionen eller i betänkandet, som gör det troligt att man kan garantera det. Med tanke på hur utvecklingen har sett ut de senaste tio åren ser vi för Vänsterpartiets del det som ett stort problem att övertidsarbetet har fördubblats. Trots det som står i propositionen, som också Katarina Brännström upprepar, är det mycket märkligt att man påstår att det inte finns någon särskild forskning som visar på några speciella hälsoeffekter av övertidsarbete. Det tycker jag är obegripligt. Det finns hur mycket forskning som helst som visar på att långa arbetspass utgör en fara för den enskilde och ökar risken för olyckor och annat. Den visar också att riskerna för hjärt- och kärlsjukdomar och stressrelaterad ohälsa ökar kraftigt med ett stort övertidsarbete. Med tanke på utvecklingen och att regeringen faktiskt inte kan göra troligt att de här förändringarna inte kommer att leda till ökat övertidsuttag, vilket både LO och TCO har varnat för, skulle jag vilja fråga Katarina Brännström: Anser Moderaterna och alliansregeringen inte att det är något stort problem att övertidsuttaget är så högt att det motsvarar 115 000 heltidsarbeten varje år? Har ni någon plan i bakfickan för hur ni ska se till att inte övertidsarbetet ökar ännu mer när nu dispenskravet tas bort?

Fru talman! Jag vet också att antalet övertidstimmar har ökat de senaste åren, vilket ju visar att det går bra för Sverige, kan man väl säga, men också att det finns en bra skjuts ute i arbetslivet. När man inte alltid ser toppar komma kan det också vara svårt att anställa människor för just dessa. Då blir mertid och övertid det som tas till. Självklart är det viktigt att vi bevakar att övertiden inte får bli så stor att den blir en hälsorisk. Här har Arbetsmiljöverket fortfarande sin kontrollfunktion. Den måste ju vidhållas, liksom att det finns skyddsombud som känner sig trygga i sin roll och kan ta till sin makt för att styra den här övertiden. Det är jätteviktigt att vi ser till att det här följs. Samtidigt är våra arbetsgivare i Sverige omgärdade av många regler, och så ska det säkert vara, men i de fall där regler kan tas bort och förenklas menar vi att det även gynnar möjligheten för oss att få fler jobb. Det blir enklare att vara arbetsgivare. Vi ser också att det växer till fler och fler anställningar. Fler kommer i arbete. Det kan vara så att i oroliga tider är övertid den modell man tar till, men när man ser att det är fråga om en konstant ökning blir det nya tjänster. Visst är det angeläget att kontrollen finns.

Fru talman! Katarina Brännström ser det ökade övertidsarbetet som ett tecken på att det går bra för Sverige. En annan sida av den saken är att nästan en halv miljon människor faktiskt är arbetslösa och att ytterligare hundratusentals människor är undersysselsatta, har otrygga anställningar och vill inte något hellre än att få en fast heltidsanställning. När vi ser hela den bilden är det lite svårt att hävda att det ökade övertidsuttaget är ett tecken på att det går bra. Från Vänsterpartiets sida ser vi det som ett tecken på att arbetsmarknaden inte fungerar särskilt bra. Vi ser tudelningen, att några personer sliter ut sig totalt och tar ut mer och mer övertidstimmar medan fler och fler människor ställs vid sidan av och är hänvisade till att arbeta under otrygga former och i så pass få timmar att de i många fall inte ens kan försörja sig på arbetet. Samtidigt ser vi en stor och växande grupp långtidsarbetslösa som har otroligt svårt att komma in på arbetsmarknaden. Jag vidhåller, precis som de fackliga centralorganisationerna hävdar i sina remissyttranden, att när man tar bort regelverket är risken uppenbar att övertidsuttaget kommer att öka. Visserligen riktar sig lagstiftningen till de företag som inte har avtal, men precis som de fackliga organisationerna säger kommer arbetsgivare med avtal att vilja omförhandla avtalen och höja övertidsuttaget - när nu lagstiftningen har ändrats på det sättet. Det finns inte någon som helst konsekvensanalys i propositionen eller i betänkandet. Jag tycker inte att Katarina Brännström gör troligt att det finns någon plan för att se till att det här inte leder till ännu mer övertidsarbete, ännu mer överbelastning av dem som redan jobbar för mycket, vilket i sin tur leder till att färre arbetstillfällen skapas. Kom inte och påstå att ökat övertidsarbete skapar fler jobb.

Fru talman! Jag tycker nog att Josefin Brink svartmålar alldeles för mycket. Även om mängden övertid har ökat har antalet anmälningar om arbetsplatsolyckor och arbetsrelaterade sjukdomar sjunkit rejält de senaste åren. Det är Arbetsmiljöverket som säger, inte regeringen, att det finns ingen säker forskning som visar att ökad övertid skulle skapa ohälsa. Det är viktigt att hålla isär begreppen. Att bara påstå att människor sliter ut sig och att det är så oerhört tungt på arbetsplatserna när forskning eller antalet anmälningar inte visar att så är fallet är dåligt underbyggt av Vänsterpartiet och Josefin Brink. Självklart ska vi vara medvetna om att det finns en risk med mertid och övertid. Jag litar på den svenska modellen och att parterna på arbetsmarknaden liksom skyddsombuden kommer att sköta kontrollen. Sedan måste vi naturligtvis följa upp frågan framöver. Det är jag övertygad om att regeringen kommer att göra.

Fru talman! Jag har några frågor till Katarina Brännström med anledning av hennes anförande. Först vill jag börja med att förtydliga att jag yrkar bifall till reservation 1 och avslag på punkten 1 i betänkandet. Det är inte hela betänkandet vi yrkar avslag på - så att det inte råder delade meningar om detta. Katarina sade i sitt anförande några saker som jag gärna vill ha förtydligat. En sådan sak var att med förslaget som ligger på bordet kommer det att frigöras resurser på Arbetsmiljöverket så att man inte behöver genomföra kontroller. Vi vet vad den borgerliga regeringen tidigare har gjort när det gäller Arbetsmiljöverket. Det var knappt att valet var över förrän stora neddragningar gjordes i fråga om arbetsmiljöforskningen och arbetslivsforskningen. Man börjar se effekter av det i dag. Det finns ingen samlad forskning i landet. Finns det några ambitioner från Alliansen i fråga om vad de resurser som kommer att uppstå på Arbetsmiljöverket ska användas till? Eller kommer motsvarande pengar att tas från verket? Det vill jag gärna ha ett svar på. Sedan var det frågan om forskning om övertidsarbete. Jag tyckte Josefin Brink klargjorde att det framgår tydligt i forskningen om arbetsmiljöarbete att man far illa av kontinuerligt och regelbundet övertidsarbete, vilket vi riskerar med förslaget om att öka möjligheten till övertidsuttag från 200 till 350 timmar. Jag vill höra Katarinas synpunkter om hur regeringen, Alliansen, kommer att följa arbetet efteråt.

Fru talman! Den tid som man har lagt på dispenserna kan användas till andra saker. Vi menar att man måste lägga ett ökat fokus på dåliga arbetsmiljöer och dåliga arbetsgivare. Man måste fånga upp dem och se till att det blir bättre arbetsmiljö överallt. Då kan resurser flyttas över dit. Det är en tanke. Det senaste året har Arbetsmiljöverket fått ökade resurser att användas till bättre information. Vi ser det som ett nyare arbetssätt i en modern tid att med hjälp av till exempel webbverktyg nå ut med information till alla, arbetstagare och arbetsgivare. När det gäller forskning om arbetslivet tycker vi att all forskning i Sverige bör ske på universiteten, att det inte ska finnas särskilda institut för olika branscher eller områden. Den kompetensen ska finnas på våra svenska universitet. Arbetsmiljöverket säger att det saknas säker forskning om sambanden mellan ökad övertid och ohälsa. Det kan man naturligtvis diskutera. Normalt kan vi tro att om man arbetar kolossalt mycket övertid blir man stressad och det finns risk för sjukdomar. Här menar vi att Arbetsmiljöverket har den fortsatta ökade kontrollen över arbetstidslagen. Vi litar på att Arbetsmiljöverket kommer att göra de kontroller som krävs för att så inte ska bli fallet. Likaså är jag övertygad om att regeringen kommer att följa utvecklingen. De senaste årens anmälningar visar att det finns inget samband mellan övertid och fler sjukdomar och arbetsplatsolyckor.

Fru talman! Tack så mycket för svaret, även om jag inte blev så mycket klokare! Jag har ytterligare två följdfrågor, bland annat om forskningen. De signaler vi har fått när vi har träffat representanter från Arbetsmiljöverket och andra personer som tidigare har jobbat med dessa frågor är att det inte finns någon samlad forskning i landet i dag i fråga om arbetsliv och arbetsmiljö. Det är tydligt. Det är spretigt. Forskning finns på några av våra institutioner och några universitet, men det finns inget som är sammanhållet. Det är svårt att få fram underlag och statistik. Vi ska komma ihåg att Sverige var i ett internationellt perspektiv ledande i Europa, kanske till och med i världen, när det gäller forskning om arbetsmiljö och arbetsliv. Den har raserats rejält. Finns det en ambition från Alliansen att återskapa och samla forskningen? Den andra frågan berör detta område indirekt. Den handlar om rätten till heltid. Jag tänker närmast på bilden vi har fått när vi har besökt fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer. Man tycker i dag att arbetslivet är pressat, oavsett om det är offentlig eller privat sektor. Man ska ständigt och jämt vara närvarande - vara tillgänglig kvällar och helger via till exempel mobilen. Nu stärks dessa frågor enligt Alliansens förslag i arbetstidslagen. Hur ser du, Katarina, och Alliansen på heltidsmåttet? Jag tänker inte så mycket på de 40 timmarna utan på att när man är ledig ska man få vara ledig. Vilka förslag har ni från Alliansens sida för att stärka frågorna? Arbetslivet börjar få ett helt annat innehåll och andra krav på närvaro.

Fru talman! Jag kan börja med rätten till heltid. Vi menar att det inte behöver skrivas in i lag, men vi har samtidigt uppmanat framför allt de offentliga arbetsgivarna att ta krafttag när det gäller detta. På många håll i kommunerna fortsätter man, kanske av ren slentrian, med deltider för att pussla ihop framför allt inom kvinnodominerade yrken, vilket är ett otyg. I den kommun jag kommer från är det ganska länge sedan som vi tog beslutet att man ska ha heltider. Vi har också fått ned sjukfrånvaron. Om det har ett samband vet inte jag. Självklart ska rätten till heltid stärkas - det tycker vi också även om vi inte kräver det i lag. Johan Andersson kan ta med sig det till sina socialdemokratiskt styrda kommuner, att det går att fixa på egen hand utan lag. När det gäller forskningen säger Johan att det inte finns någon samlad forskning i dag. Det är möjligt att den inte är samlad på ett ställe, men det finns både medicinsk forskning och arbetsmarknadsforskning. Den senare har vi på Linnéuniversitet i Växjö, som jag själv har fått del av. Självklart ska vi forska kring en god arbetsmiljö, men arbetsmarknadens parter har också ett ansvar att se till att vi har en god arbetsmiljö. Jag lovar att det är både regeringens och Moderaternas vilja att vi ska få en allt bättre arbetsmiljö på alla arbetsplatser. Jag tror att det ibland blir en ryggmärgsreflex när vi kommer med några förändringar i den gällande lagstiftningen att alltid säga nej från oppositionens sida, och jag tycker att det är lite synd. Låt oss nu prova att göra en regelförenkling och samtidigt tro att vi får en god arbetsmiljö. Vi har samma mål som oppositionen: Det är jätteviktigt för ett gott arbetsliv.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 2. När det gäller arbetstidslagen är det Arbetsmiljöverket som utövar tillsynen, och när det gäller olika sanktioner som kan komma i fråga är det återigen därifrån som man utgår. Vi noterar att dessa frågor ses över av Utredningen om effektivare sanktioner på arbetsmiljö- och arbetstidsområdet. När det gäller våra motioner vill jag ta upp några delar av dessa, och de finns samlade under reservation nr 2. Undersökningar visar att småbarnsföräldrar är de som är mest stressade i vårt samhälle. Att få ihop det så kallade livspusslet är en utmaning för nästan alla småbarnsföräldrar. Självklart påverkar den stressiga situationen ibland också barnen, och vi tycker att det är viktigt att hitta lösningar för att småbarnsåren ska bli bra för både föräldrar och barn. Lösningarna ska vara flexibla så att varje familj kan välja en lösning som passar just dem, deras vardag, behov och önskningar. Familjer är olika, och det finns variation i hur den vardagliga situationen ser ut. Vi förespråkar därför någon form av förkortad arbetstid, vilket skulle kunna ge alla barn mer tid att vara med sina föräldrar. Vi vet att barn önskar sig mer tid med vuxna, och för barnens skull måste det vara möjligt för alla föräldrar att hitta en balans mellan arbetsliv och tid med familjen. Föräldrar ska ha möjlighet att vara hemma med barnen när de är små och därefter gå ned i arbetstid. Vi vet också att många människor i dag upplever att de inte har tillräckligt med tid för sig själva, sina barn, vänner och släktingar. Denna lilla tid ska delas mellan karriär, familjeliv, en aktiv fritid och kanske också föreningslivet. Samtidigt tycker de flesta att det är viktigt att tillbringa mycket tid med de små. Miljöpartiet anser att det är angeläget med mer utrymme för föräldrarna. I dag vet vi att det finns möjlighet att gå ned i arbetstid till 75 procent under barnets första åtta år. För många människor är detta ändå inte möjligt av ekonomiska skäl. Enligt föräldraledighetslagen har varje förälder rätt till förkortad arbetsdag med upp till 25 procent av normal arbetstid till dess att barnet har fyllt 8 år. Vi tycker att detta ska utsträckas till dess att barnet fyllt 15 år, vilket också tas upp i den motion som reservationen utgår från. Vi tycker nämligen att föräldrar till tonåringar också behöver vara hemma med sina barn. Jag vill också ta upp några frågor som handlar om Arbetsmiljöverket. Sedan många år tillbaka redovisar Arbetsmiljöverket vartannat år en rapport om arbetsmiljön. Förra årets rapport lyfte fram mycket intressanta uppgifter och statistik. Här kan vi bland annat läsa att bara hälften av de tillfrågade i den undersökning som presenterades förra året har uppgett att systematiskt arbetsmiljöarbete bedrivs på deras arbetsplats. Detta är lågt, men det är ändå en ökning från föregående undersökning med ca 2 procent. Vi tycker att det är oroväckande och att det måste göras någonting åt den här frågan. En mer subtil signal, om än väldigt jobbig för de drabbade, är de siffror som finns att beskåda om man tittar på svårigheter att sova på grund av tankar på arbetet. Vi ser här en statistiskt säkerställd ökning för både män och kvinnor. Även detta är ett tecken på att något inte står rätt till. Vi har ansvar för att hantera frågan om arbetslivet på ett långsiktigt hållbart sätt, och vi har tyvärr inte sett några som helst tecken på att det görs någonting åt detta.

Fru talman! Miljöpartiet är relativt ensamt, i alla fall som det ser ut i dag, om att fortsätta att stå för en förkortad normalarbetstid, som vi talar om. Det finns säkert många skäl för att ha den uppfattningen, och de kan vara väl så goda. Men med det utgångsläge som Sverige har framöver handlar det snarast om hur vi ska få ökad produktion i Sverige och inte hur den ska bli lägre. Dessutom riskerar den som går ned i arbetstid att näst intill straffas av detta på olika sätt, genom att man kommer bort från arbetslivet. Dessutom har Sverige förmodligen den mest gynnsamma ledighetslagen för föräldrar. Det är många länder som avundas svenska föräldrar och de möjligheter vi har här. När ni då talar om någon form av förkortad arbetstid för barnens skull så att man ska kunna vara hemma ända tills barnen är 15 år undrar jag: Vem ska betala detta kalas? Jag förstår att man ska ha samma lön som för längre arbetstid när man jobbar kortare tid. Det vore intressant att höra en utveckling av hur Sverige som land ska klara detta och vem som ska betala.

Fru talman! Tack, Katarina Brännström, för frågan! Den andra delen av Katarina Brännströms fråga handlar om ett ifrågasättande av att vi vill utsträcka ledighetsmöjligheten tills barnen har fyllt 15 år. Om man tittar på statistik ser man att det inte är så att uttaget av ledighet ökar i slutet av barnaåren, alltså tills barnet har fyllt 8 år. Det är relativt högt i början, och sedan avstannar det mot slutet av gränsen. Att höja gränsen till 15 år kommer att gynna de föräldrar som bäst behöver detta och ge framför allt de barn, i de yngre tonåren, som bäst behöver detta en möjlighet att komma rätt i livet ända från början. Det kommer inte att bli så att väldigt många fler tar ut denna ledighet, enligt vår bedömning, men det måste undersökas, som vi skriver i reservationen, så att det hanteras på rätt sätt och så att vi vet vilka kostnaderna är för en eventuell förlängning. Det är det ena. Den andra delen handlar om arbetstidsförkortning generellt. Där har vi varit väldigt tydliga med att vi vill se en undersökning av vad det kan innebära och hur det kan hanteras. Vi skriver i vår reservation att i flertalet OECD-länder tar man ut en allt mindre del av produktivitetsökningarna som sänkt arbetstid. Det är allt fler länder som har detta. Det är inte något konstigt på det sättet som det kanske var under industrialismens högtidsdagar och de postindustriella dagarna som har följt därpå. Vi ska kunna satsa på ett mer hälsosamt liv, kunna ge förutsättningarna för delaktighet i samhället och kunna göra insatser för de nära och kära. Det finns många positiva effekter av detta. Vi vill se en utredning som riktigt tar hand om frågan.

Fru talman! Sverige är i absolut topp där samhället tagit ansvar för att människor ska kunna vara föräldrar och samtidigt kunna vara ute i arbetslivet. Många avundas oss de möjligheter vi har. Men vi får inte driva detta så långt att det blir en kvinnofälla eller föräldrafälla där man straffas för att man har barn och på det viset kommer efter i den utveckling som sker normalt i arbetslivet. Jag tror på mer lokala lösningar. Det finns redan i dag möjlighet att flexa och komma och gå så att man lättare kan hämta och lämna barn och annat. Många arbetsgivare tillåter att man kan arbeta hemifrån på ett annat sätt än tidigare. Jag tycker ändå utvecklingen går dithän att man kan lösa detta mellan arbetsgivare och arbetstagare så att det ändå fungerar. En utredning skulle säkert kunna ge en bild av att det vore bra för barnen. Det kan jag också tänka mig. Men samtidigt måste vi väga detta mot svensk konkurrenskraft i resten av världen. Det är få som har möjlighet att vara hemma på det sättet. Jag menar att den modell vi har redan i dag ger så pass gott arbetsklimat och möjliggör ett föräldraskap och ett familjeliv som kan fungera. Dagens föräldrar har möjligheter till tjänster på hemmaplan, och de kan köpa en viss hjälp. Det stöder också att de kan vara med sina barn. Det känns som att Miljöpartiet är ganska ensamt om sin uppfattning. Jag tror inte att det blir någon utredning om de här frågorna, i varje fall inte i närtid.

Fru talman! Med den typen av argument som Katarina Brännström nu tog upp om att vi skulle tappa konkurrenskraft har det om man tittar tillbaka historiskt i närtid funnits motstånd i Sverige mot utvidgad föräldraförsäkring och liknande. Vi måste hela tiden se till att vi är konkurrenskraftiga. Men att tro att den här typen av frågor skulle sänka oss är exakt den typ av reaktionär idétradition som funnits sedan tidigare. Det handlar om att vi inte ska göra förändringar, eftersom det kommer att bli sämre. Vi vill ha en utredning. Vi kan i dag möjligtvis vara ensamma om det. Jag vet att det finns ledamöter i andra partier som tycker att det är en bra idé. Det handlar i grunden om: När ska vi sluta att göra det bättre för människor som bor och verkar i Sverige? När ska vi tycka att det är bra nog? Sverige har hittills uppnått - precis som Katarina Brännström säger, vilket jag håller med om - en väldigt hög standard när det gäller bland annat arbetsmiljöfrågorna, föräldraförsäkringen andra områden. Men det kan inte vara ett skäl i sig att stanna upp och säga: Nu har vi nått toppen, och vi behöver inte jobba vidare. Vi ser många olika siffror från statistik. Jag tog upp två av dessa områden. Det är en del underavdelningar inom arbetsmiljöområdet som inte riktigt fungerar som de ska. Vi vet också att barn och särskilt yngre tonåringar har en bättre möjlighet att komma till sin rätt så att alla får en minst lika bra start som dem som har mer funktionella familjer. För vår del handlar det om en utredning. Vi tror att det så småningom kommer att leda till det.

Fru talman! Först ska jag yrka bifall till utskottets förlag i betänkande AU8 och avslag på samliga reservationer och motioner. Jag tänker kort tala om förändringarna i arbetstidslagen. Det är ändå det som är huvudträtomålet här i kammaren. Det är ett välkommet förenklingsarbete som regeringen har tagit initiativ till. Det är lite märkligt dels att vi anses ha ett behov av arbetskraftsinvandring, dels motiverar en massinvandringspolitik med att vi måste se till att det finns arbetskraft för att säkra bland annat den svenska välfärden samtidigt som det finns ett motstånd mot övertidsarbete. Man motiverar det med att det motsvarar till exempel 115 000 arbetstillfällen som någon annan skulle kunna ha haft. Man måste bestämma sig. Har vi arbetskraftsbrist eller inte och behov av att människor jobbar mer? Har vi behov av att höja pensionsåldern? Ska vi vara motståndare till att människor vill jobba? Nej, jag tycker inte det. Det kan aldrig vara fel att människor vill och kan jobba mer. Tvärtom kan frivillig övertid vara en del av lösningen på framtida arbetskraftsbrister, inbillade sådana eller verkliga. Detta speglar också lite grann synen på fackligt arbete. Vad är fackens uppgifter? Är det att skydda sina medlemmar och ta till vara arbetstagarnas intressen så att de inte utnyttjas av arbetsgivaren? Ja, i huvudsak ska det vara så. Men ska man hindra arbetstagare som vill jobba mer? Ska man hindra arbetstagare som vill göra någonting mer, vill tjäna lite extra och ta dessa övertidstimmar, och begränsa deras möjligheter att göra det? Nej, det tycker inte jag. Vi har en herrans massa människor i detta land som jobbar 50, 60, 70, 80 och 90 timmar i veckan. Det är många egenföretagare och småföretagare. Vi har människor som inte har reglerad övertidsersättning och inte får betalat för sin övertid, till exempel i många tjänstemannayrken. De förutsätts lösa sina arbetsuppgifter och jobbar 50, 60 och 70 timmar i veckan och har inte ersättning. Där har vi det riktiga problemet med deras arbetsmiljösituation, följdsjukdomar och annat. Där kan vi ta krafttag. Jag ser inte problemet för frivilligt övertidsarbete för människor som vill jobba och får ersättning för detta och väldigt ofta får väldigt bra ersättning för övertidsarbete. Det talas om att skyddsombuden får en väldigt stor och viktig uppgift som ibland är ogenomförbar. Skyddsombuden får en viktig uppgift med tillsynen och att framföra klagomål och synpunkter till både arbetsgivaren och Arbetsmiljöverket när det är påkallat om man missbrukar det nya regelverket. Det kan inte vara så att fackföreningsrörelsens oförmåga att organisera sig ska vara en anledning till att vi inte ska genomföra regelförenklingar.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall, så att jag inte glömmer det, till reservation 2 och även till motion 2010/11:SO543 yrkande 8 under punkt 4. Många arbetar mer än vad som är bra för dem själva och miljön medan andra inte arbetar alls. En arbetsvecka på 40 timmar eller mer för vissa och noll timmar för andra är lyckligtvis ingen naturlag. Det är mer angeläget än någonsin att dela mer rättvist på lönearbetet. I Långtidsutredningen 1980 påpekades att utan 1970-talets arbetstidsförkortning hade det funnits 500 000 färre jobb då. En lägre heltidsnorm kan även i dag vara ett sätt att minska arbetslösheten. De schweiziska ekonomijournalisterna Philipp Löpfe och Werner Votobel menar att vi borde tala om arbetsfördelning i stället för arbetstidsförkortning. De frågar om vi vill att 40 procent arbetar normalarbetstid, 30 procent mer eller mindre frivillig deltid och 30 procent vandrar in och ut ur arbetslöshet. De uppskattar den tillgängliga mängden lönearbete till 25 timmar i veckan per tysk i förvärvsaktiv ålder, och den fortsätter att sjunka. Vetenskapliga och tekniska framsteg leder nämligen till att allt färre kan producera alltmer. Produktiviteten växer mycket snabbare än andelen av befolkningen som inte är i förvärvsaktiv ålder, enligt Gerd Bosbach, en tysk statistikprofessor och före detta rådgivare till flera förbundskanslerer. Arbetstidsförkortning lär alltså inte automatiskt leda till arbetskraftsbrist, som utskottets majoritet befarar. Eftersom man i flertalet OECD-länder tar ut en allt mindre del av produktivitetsökningarna som sänkt arbetstid har den konjunkturoberoende så kallade strukturarbetslösheten ökat. Den kan minskas om bnp-tillväxten är större än produktivitetsökningen. Men en sådan strategi är ekologiskt ohållbar om inte energi- och resurseffektiviseringen i bnp är större än tillväxten. Hittills har effektiviseringarna ätits upp av ökad konsumtion. Det är alltså inte realistiskt att hoppas på att ständig ekonomisk tillväxt och ständigt ökad konsumtion i redan rika länder ska åstadkomma ökad sysselsättning, särskilt inte med hänsyn till miljön. En tillväxt som bygger på större resursuttag än vad ekosystemen förmår återskapa är en oekonomisk tillväxt. Den tillväxt som sker måste vara i sådant som mellanmänskliga relationer och fri tid. Att vi behöver arbeta allt färre timmar för att producera det vi behöver är ur vår synvinkel en möjlighet, inte ett problem. Att åter börja ta ut produktivitetsökningar i sänkt arbetstid snarare än i höjd lön och högre vinster är fullt möjligt. Fram till 1970-talet kortades arbetstiden stegvis, senast 1973 då 40-timmarsveckan infördes. Och det finns folkligt stöd för en sådan linje. De flesta svenskar vill nämligen ha mer fri tid än höjd lön, enligt flertalet opinionsundersökningar. Det ger en signal om att man prioriterar andra värden än ständigt ökad konsumtion och materiell standard. Samtidigt önskar många deltidsanställda, ofta lågavlönade, heltid. Ofta handlar det om att man helt enkelt inte kan försörja sig på en deltidslön i ett låglöneyrke. En heltidslön som går att leva på är en nödvändighet och borde vara en självklarhet. Med lägre heltidsnorm och en fördelningspolitik som syftar till att minska inkomstskillnader i stället för att öka dem, som nu, kan fler försörja sig på sitt arbete. Den lagstadgade normalarbetstiden är viktig. Den kan inte fullt ut ersättas med individuella eller branschvisa avtal. Den är en skyddslagstiftning för dem som inte kan välja och inte har en stark förhandlingsposition mot sin arbetsgivare. Sänkt arbetstid ska vara en rättighet för alla, inte en möjlighet bara för de starka. Normalarbetstiden är också normerande. Om den är 40 timmar per vecka blir det just normalt att jobba så länge och avvikande att jobba kortare eller längre tid. Detta att kollektivavtalssystemets trovärdighet skulle riskera att undergrävas med en lagstiftning om kortare arbetstid än 40 timmar i veckan, som utskottets majoritet befarar, är en märklig tanke. Varför skulle trovärdigheten vara störst vid just 40 timmar? Hur mycket minskar den vid 39 eller 38 timmar? Och vore den större vid 41 timmar? Nej, oavsett vilken normalarbetstid vi väljer att lagstifta om kommer det förstås alltid att finnas behov av ytterligare lagstiftning som möjliggör en mer flexibel arbetsinsats i olika skeden av livet. Den som till exempel har småbarn eller närmar sig pensionsåldern behöver ju ofta få jobba mindre eller inte alls under en period. Ekonomisk utveckling måste alltså av miljöskäl innebära mer fritid snarare än ökad materiell konsumtion. En ekonomi som bygger på ständigt ökad tillväxt som kräver ökat lönearbete och ökad konsumtion, när vi redan förbrukar för mycket naturresurser, är ohållbar. Denna insikt har både EU-parlamentets miljöutskott och FN:s miljöorgan, UNEP, tydligt uttryckt. Allt fler forskningsrapporter visar också på sambandet mellan arbetstid, konsumtion och miljöpåverkan, till exempel rapporten Are Shorter Work Hours Good for the Environment? av två forskare i Washington vid Center for Economic and Policy Research. De konstaterar att amerikaner har 16 procent längre årsarbetstid än västeuropéer och att detta är huvudorsaken till att såväl bnp per capita som utsläpp av växthusgaser är betydligt högre i USA. De bedömer att om USA reducerat arbetstiden till västeuropeisk nivå skulle man kunnat infria Kyotomålen - intressant. En svensk forskargrupp vid Chalmers drar slutsatsen att "en ökning eller minskning i arbetstid förorsakar en nästan proportionell förändring i energianvändning och utsläpp av växthusgaser". Men det finns mer. En klokt utformad arbetstidsförkortning skulle kunna ge både fler jobb och ökad livskvalitet. I Frankrike sänktes normalarbetstiden vid sekelskiftet från 39 till 35 timmar. Den franska arbetstidsreformen var i korthet utformad så att företag som nyanställde till följd av arbetstidsförkortningen fick sänkt arbetsgivaravgift under infasningen av 35-timmarsveckan, vilket delvis finansierades genom minskade utgifter för arbetslöshet. Och enligt den franska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån har reformen skapat 350 000 nya jobb till en i sammanhanget väldigt blygsam kostnad för staten och utan ekonomiska problem för företagen. Arbetslösheten sjönk med drygt 3 procent i samband med 35-timmarsreformens införande, och 70 procent av löntagarna anser att den gett betydande livskvalitetsvinster. Sänkt normalarbetstid är slutligen också en reform som skulle kunna stärka demokratin och den sociala sammanhållningen i samhället, för delaktighet i samhället och insatser för sina nära kräver tid. Och tid är för många i dag den kanske allra knappaste resursen. Dagens system där vissa blir sjuka av för hög arbetsbelastning medan andra far illa av arbetslöshet är omänskligt och ett stort resursslöseri. Det är hög tid att börja dela på arbetet solidariskt och öka människors möjligheter att växa från produktionsfaktorer till individer och medborgare med tid och kraft att få kultur, föreningsliv och demokrati att blomstra. Därför tycker jag att det är självklart att det bör utredas hur normalarbetstiden i ett första steg kan sänkas till 35 timmar i veckan i Sverige.