Arbetsmiljö

Fru talman! I slutet av 80-talet var jag med om att bygga upp en fristående företagshälsovårdscentral. Det var då en självklarhet att det förebyggande arbetet skulle hänga ihop med den direkta och dagliga driften. När en olycka hade inträffat eller då det förebyggande arbetet inte hade lyckats förhindra ohälsa följde rehabilitering som en naturlig del. Det är naturligt och rätt att hela kedjan hänger ihop och fel då den inte får göra det. Detta anses riktigt i de flesta andra sammanhang. Vi moderater har således hela tiden tyckt att lagen då den förebyggande företagshälsovården skildes från övrig hälso- och sjukvård samt rehabilitering har alldeles fel inriktning. Framtidens syn på och definition av arbetsmiljö, hälso- och sjukvård och rehabilitering kommer att ha en avgörande betydelse för utvecklingen av företagshälsovården på sikt. För den framtida utvecklingen behövs även metod- tjänste- och kompetensutveckling av företagshälsovården. För att ytterligare utveckla företagshälsovården anser vi att det är angeläget att den får möjlighet att arbeta även med annan hälso- och sjukvård. De tjänster som företagshälsovården erbjuder ska styras av utbud och efterfrågan och inte, som i dag, av en lagstiftning som förbjuder företagshälsovården att ägna sig åt traditionell hälso- och sjukvård. I dagens stressade samhälle är det många yrkesverksamma som skulle uppskatta den närhet till medicinsk kunskap som företagshälsovården skulle kunna erbjuda om den gavs denna möjlighet. Företagshälsovården skulle på så sätt kunna avlasta vårdcentraler och andra läkarmottagningar genom att utgöra ytterligare en verksamhetsform för hälso- och sjukvårdstjänster. Faktiskt finns det redan nu företagshälsovårdscentraler som tycker att det är viktigt och riktigt att hela kedjan hänger ihop och därför erbjuder sina kunder vanlig hälso- och sjukvård kopplad med företagshälsovård - detta trots att det inte finns något avtal med respektive landsting och att kunden, det vill säga arbetsgivaren, får betala hela kostnaden. Vi föreslår således att företagshälsovården får tillbaka en del av sina tidigare uppgifter. Detta skulle kunna medföra en effektivisering av arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete. Med en utbyggd företagshälsovård skulle en rad positiva effekter kunna uppkomma. Den omorganisation av företagshälsovården som genomfördes för ett decennium sedan var inte lyckad. Företagsläkarna och företagen samarbetar inte tillräckligt nära. Tidigare hade företagsläkarna möjlighet att ge sjukvårdande behandling på samma villkor som läkarna inom landstingen. Företagsläkaren såg tidigt eventuella missförhållanden i den fysiska och psykiska arbetsmiljön i företaget eller förvaltningen. Beslutsvägarna var ofta kortare, och på så sätt kunde dålig arbetsmiljö rättas till. Den socialdemokratiska regeringen har begränsat företagshälsovårdens möjligheter att bedriva hälso- och sjukvård, vilket har försämrat och försvårat verksamheten. På senare tid har arbetsmarknadsministern talat om kampen mot ohälsa. Han vill ha en ökad precision vid sjukskrivning. Vore det inte naturligare att koppla ihop orsak och verkan med åtgärder för de anställda - det vill säga förebyggande, vårdande och rehabiliterande åtgärder? Hittills har inte företagshälsovården funnits med i de ohälsoförslag som presenterats. Varför inte? Företagshälsovården ska givetvis även i fortsättningen ha en naturlig och förebyggande roll att spela på arbetsplatsen, men den bör bli friare och bredare och kopplas mer till den vanliga sjukvården. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1. Vi har ytterligare en reservation, om följderna av den så kallade Gudrunstormen, och jag står givetvis bakom den också. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 och instämma i föregående talares inlägg som belyser vikten av företagshälsovården. Dagens ämne, arbetsmiljö, omfattar allt från stolen som Kajsa sitter på i kassan och luften Kalle i svetsen andas in till skyddskontrollanten, företagshälsovårdens förebyggande rehabiliteringsarbete och så vidare. Kort sagt: Arbetsmiljö är ett gigantiskt område som egentligen är för stort för en debatt. Därför kommer jag att koncentrera mig på en arbetsmiljö: kvinnors. På nästan alla områden är kvinnor i dag underrepresenterade, med ett undantag, nämligen sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Det är väl en föga eftertraktad förstaplats, men den innehar vi kvinnor. I dag fick ungefär 164 000 kvinnor sin försörjning genom sjukpenning, att jämföra med 95 000 män. Åren 1993 och 2001 hade 20 % av kvinnorna någon form av sjukpenning som sin inkomst. För män var andelen 15 % 1993 och 12 % 2001. För kvinnor ligger den alltså konstant på 20 %, men för männen sjunker den till 12 %. Visst är det märkligt? I alla andra kategorier är vi kvinnor tvåor, men i sjukpenning är vi ledande. Vad kan detta bero på? Fru talman! Bakom sjukskrivningar och ohälsa finns så mycket mer än arbetsmiljö. Det är vi alla medvetna om. I grunden handlar det om en inställning i samhället. Men den får direkta arbetsmiljöeffekter. För de mönster som vi delar in kvinnligt och manligt agerande i, där per definition det kvinnliga arbetet blir mindre värt än det manliga och behandlas därefter - synsättet är att vem som helst kan städa och laga mat, ta hand om gamla, sjuka och barn och så vidare, fast kvinnor gör det nog helst - får förödande effekter för kvinnors hälsa. Om en man - eller snarare: om man har producerat 25 bilar på bandet är det något som kan mätas och som man kan sätta en prislapp på. Men hur mäter vi tidsåtgång och sätter en prislapp på 25 lyckliga ungar som hoppar omkring i en vårpuss? Det går på något märkligt sätt alltid att trycka in några ungar till i den där vattenpölen utan att man tror att det påverkar arbetsmiljön för kvinnor - eller för barnen, för den delen. Det går ju inte att mäta, annat än att det är drygt 66 000 fler kvinnor än män som är sjukskrivna. Nästan mer än allt önskar jag att jag hade kunnat tala om förskolepersonal som något könsneutralt. Men vi vet, alla som sitter här och alla över huvud taget, att det med automatik är kvinnor jag talar om. Här har vi en stor del av orsaken till just kvinnors sjukskrivning. Konsekvenserna av det könssegregerade Sverige drabbar kvinnor i betydligt större utsträckning än män. Underordningen med låg lön, låg status och minst ett dubbelarbete gör att de flesta kvinnor är potentiella sjukskrivningsfall. För att låna min underbart tydliga partikollega Marit Paulsens uttryck: Man är kanske inte utbränd, men man är åtminstone vidbränd. Och det går omkring ganska många vidbrända kvinnor på våra gator i dag. Det är kvinnor som på sina arbetsplatser har alldeles för lite möjlighet att själva bestämma, kunna påverka och fatta beslut. Det är kvinnor som ständigt oroar sig för sin ekonomi eftersom de i dag, år 2005, fortfarande inte räknas som egenförsörjare. Lönen räknas fortfarande, både av facket och av arbetsgivaren, som något litet bidrag till huvudförsörjarens lön, det vill säga mannens. De flesta arbetsrelaterade sjukskrivningar i dag är fortfarande orsakade av monotona eller fysiskt tunga jobb. Det ska vi inte glömma. Men det är den psykosociala kategorin som har lett till de lavinartade sjukskrivningstalen som vi ser nu. Lågt inflytande, hög stress och stor press är kännetecknande för de här sjukdomarna. Olust att gå till arbetet, sömnsvårigheter och värk är resultaten. Känns det igen? Ni har hört det: fibromyalgi, migrän, utbrändhet. Ni känner kvinnorna, precis som jag. De allra flesta av dessa kvinnor finns i den kommunala monopolsektorn. Det är kvinnor med en arbetsplats och en arbetsgivare att välja på. Passar inte galoscherna, var så god och byt! Ja, men vad ska jag byta? Vart ska jag ta vägen? Vet ni att det är kvinnor i kommunal och statlig sektor som är dem som i högst grad uttrycker önskan om att få byta jobb och arbetsgivare? Men just de är förhindrade att göra det. Till just dem säger regeringen med samarbetspartier: Nej, ni får bara en att välja på. Svart färg passar alla. Man kallar det välfärdstänkande, har jag fått lära mig. Jag frågar mig ständigt: Välfärd för vem? Knappast för de anställda kvinnorna i alla fall. Arbetsmiljö handlar om allt det jag räknade upp tidigare: Den fysiska utformningen av arbetsplatsen, regler för hantering av kemikalier, bullernivå, luftkvalitet, företagshälsovård och så vidare. Men där, fru talman, är Sverige faktiskt ett föredöme tack vare ett långt och gediget arbete - ett samarbete mellan fack, arbetsgivare, politiker och forskare. Men den ständigt frånvarande jämställdheten, vad hände med den? Det är ju här vi har den största orsaken till kvinnors vid- och utbrändhet. Välfärdsstaten Sverige har nu den högsta sjukfrånvaron i Europa. Vi leder i den kategorin. Fru talman får ursäkta, men för att lösa detta hjälper inga arbetsmiljödebatter i världen. Så länge kvinnor anses vara andra klassens medborgare kommer vi inte att lösa det här problemet. Vi behöver ett helhetsperspektiv. Vi behöver en genusanalys som genomsyrar alla beslut vi fattar i denna kammare, från arbetsmarknadens lagstiftning till arbetsmiljö, sjukvård, rehabilitering, lönediskriminering, socialförsäkring och så vidare. Vi behöver nya lösningar. Vi behöver inte mer av de gamla lösningarna som bara låser fast kvinnor i ett ständigt stigande sjuktal. Fru talman! Det jag har sagt kan bara resultera i en enda sak: Vi behöver en ny regering. Ni har hört det förr, och vi kommer att säga det ständigt. Och vi kvinnor är faktiskt de som har det allra största behovet av en förändring, för det är vi som har fått betala priset för att männen har haft sin egen regering alldeles för länge.

Fru talman! Arbetsplatserna är de platser där vi tillbringar mycket av vår vakna tid, och därför är det oerhört viktigt att våra arbetsplatser är bra miljöer att vistas i, miljöer som vi trivs i och som vi känner oss trygga med. Under den tunga industrins uppbyggnad i vårt land så var arbetsmiljöarbetet ofta förknippat med olika riskfaktorer på våra arbetsplatser som skyddsombuden och arbetsgivarna skulle stävja. Allteftersom vi har gått över till ett mera utpräglat tjänstesamhälle så har också utformningen av våra arbetsplatser genomgått en förändring, och våra arbetsrelaterade sjukdomar är mera av psykosocial karaktär. Det kan därför vara på sin plats att införa ett nytt begrepp inom arbetsmiljön, och det är begreppet "friskfaktorer", det vill säga: Vad är det som gör att vi trivs och mår bra på en arbetsplats? Jag har sagt det förr, och jag vill säga det igen. Friskfaktorer är någonting vi måste börja diskutera. En arbetsmiljö med många friskfaktorer påverkar människans beteende och skapar arbetslust, kreativitet och möjligheter. Den arkitektoniska och fysiska miljön är väl så viktig vid utformningen av en arbetsplats som de funktionella och mätbara egenskaperna. Detta är inte minst viktigt att påpeka med tanke på att detta år är utlyst som ett designår. Fru talman! Förutom den fysiska miljön så är det vi som arbetskolleger som utgör varandras arbetsmiljö. Hur vi behandlar varandra påverkar den psykosociala hälsan på en arbetsplats. Arbetsplatser med en allt kärvare ekonomi, hårdare villkor, större konkurrens, tilltagande tystnad, oro och rädsla för att bli av med arbetet och behov av att skapa en syndabock - allt detta kan leda till vuxenmobbning. På en arbetsplats har alla ansvar för att skapa trivsel och att motverka mobbning. Att få känna sig trygg är en mänsklig rättighet för alla. Det är inte i första hand genom lagstiftning man förhindrar mobbning utan genom att man på alla nivåer befäster en ömsesidig respekt. Arbetsgivaren ansvarar för att forma ett arbetsklimat där människor kan behålla hälsa och arbetsglädje även när det sker snabba förändringar och arbetstempot är högt. Arbetsgivaren är enligt gällande regelverk ålagd att använda så kallad internkontroll för ett aktivt arbetsmiljöarbete. I den socialdemokratiska regeringens värld blir arbetsgivaren dock alltmer ensidigt ansvarig för ohälsan och kraven ökar på arbetsgivarna. Från den 1 januari ska arbetsgivaren betala hel sjuklön de första 14 dagarna och sedan ska de betala 15 % på efterföljande hel sjukskrivning oberoende av orsaken till sjukskrivningen. Inte undra på att de svenska företagen är de av alla europeiska företag som i störst utsträckning flyttar utomlands! Nej, arbetsgivarna måste få det nödvändiga stödet från Försäkringskassan för att klara sina alltmer tuffa rehabiliteringsuppgifter. Här har staten ett stort ansvar att stödja arbetsgivarna med professionell rehabiliteringskompetens och att samordna de vitt skilda insatser som kan behövas för att få sjukskrivna åter i arbete. Det förebyggande arbetet ute på arbetsplatserna är viktigt. Detta är arbetsgivarnas ansvar tillsammans med företagshälsovården. Här ska arbetsgivarna arbeta med det systematiska arbetsmiljöarbete som lagen föreskriver. Den nuvarande arbetsmiljölagstiftningen är bra och ger redan i dag arbetsgivarna ett stort ansvar för arbetsmiljön, men det måste som sagt andra saker till också. Fru talman! Det är viktigt att företagshälsovården åter får möjlighet att utföra sjukvårdande behandlingar. En utbyggd företagshälsovård kan bli en viktig resurs i just arbetet med att minska sjukfrånvaron. Närheten till arbetsplatsen skulle göra att företagsläkaren lättare kan se vilka åtgärder som behöver sättas in när det gäller såväl den fysiska som den psykiska arbetsmiljön. Det är slöseri med resurser att inte utnyttja företagshälsovården fullt ut och även ge den mandat ett ge medicinska behandlingar på samma villkor som övriga läkare inom landstingen. Det skulle vara en tillgång om företagshälsovården innehöll sjukgymnastik och varför inte psykologer och arbetsterapeuter också? I dagens stressade samhälle skulle många uppskatta närheten till medicinsk kunskap, som företagshälsovården skulle kunna erbjuda om den gavs möjlighet. Till slut vill jag nämna vikten av att alla arbetsplatser ska vara drogfria. Utskottet ställer sig bakom Kristdemokraternas uppfattning att målet måste vara ett drogfritt arbetsliv. Tyvärr konstaterar Arbetsmiljöverket på sin hemsida att alkohol och drogmissbruk dessvärre är vanligt i arbetslivet och att en påverkad person kan vara en allvarlig arbetsmiljörisk för sig själv och för andra. På många arbetsplatser finns en väl fungerande verksamhet för att fånga upp arbetskamrater med alkohol- och drogproblem. Strategier för en drogfri arbetsplats , som givits ut av Prevent, är ett sådant positivt exempel. Stat, landsting och kommuner ska föregå med gott exempel när det gäller att avglorifiera alkoholkonsumtionen. Det är därför rimligt att slå fast att allmänna medel inte ska användas för spritkonsumtion. Spritfri representation har i detta sammanhang ett stort symbolvärde, speciellt om det sker på normal arbetstid. Fru talman! Den borgerliga gruppen har ett gemensamt yttrande där vi framför vår kritik om Arbetsmiljöverkets tillsyn, och jag tänker inte ta upp tid med att prata om det, annat än att säga att vi stämmer in i det som Riksrevisionsverket har skrivit. Vi hoppas att vi snart får se bättring från Arbetsmiljöverket. Avslutningsvis ställer jag mig bakom alla våra reservationer och vårt yttrande men yrkar bifall endast till reservation nr 12.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet men också till reservation 15. Egentligen skulle man kunna inleda med att instämma i väldigt mycket av Tina Acketofts beskrivning av utvecklingen i arbetslivet och de arbetsmiljöproblem som finns i dag. Även kvinnornas utsatthet tycker jag är bra beskriven av Tina från talarstolen. Det är också lätt att instämma i. Här är det viktigt att vi gemensamt försöker se till att vi får ekonomi i kommunsektorn så att man har råd att anställa fler människor. En del av orsaken till kvinnornas utsatthet är ju naturligtvis att man har för dålig bemanning, för dålig organisation, för lite människor - för lite armar och ben - och det krävs pengar och tillskott till kommunerna även framdeles om vi ska kunna se till att arbetsvillkoren blir bättre för speciellt kvinnorna. Men när Tina pratade om att Sverige skulle vara den mest segregerade arbetsmarknaden i världen - jag tror att jag hörde det - förstår jag inte riktigt. Det kan nog stämma om man gör en väldigt enkel jämförelse med många andra länder. Problemet är bara att i andra länder som har en mindre segregerad arbetsmarknad är kvinnorna kvar i hemmet i stället, och det tror jag inte är en utveckling som Tina vill ha i Sverige. Det var det! Vi har problem med arbetsmiljö, och vi har problem med sjukskrivningar i Sverige. Sedan andra halvan av 90-talet har sjukfrånvaron och sjuktalen ökat. Nu ser vi en viss minskning, och det är positivt, men vi har fortfarande väldigt långt kvar innan vi kan säga att vi har nått målet att halvera antalet sjukpenningdagar. Jag ska inte här och nu uppehålla mig vid orsakerna till utvecklingen. Det finns naturligtvis många faktorer som påverkar, och människor blir sjuka av många olika skäl. Sambanden är minst sagt komplexa. Ohälsan ser också väldigt olika ut bland befolkningen, och det beror på kön, ålder och klasstillhörighet. Det beror också på var man bor i landet och vilket yrke man har. Detta till trots bedömer ändå all aktuell forskning att ungefär 50 % av ohälsan har arbetsrelaterade orsaker. Senast fick vi detta bekräftat i en rapport från Arbetslivsinstitutet som kom häromdagen och som jag tror att kollegerna här har noterat. Fru talman! Mot den bakgrunden tycker jag att det är rätt logiskt att betrakta arbetsplatsen som ett av flera väldigt viktiga slagfält i kampen mot ohälsan, inte bara för att faktorer i arbetet spelar en viktig roll när det gäller uppkomst av ohälsa utan också därför att det är till arbetsplatserna som människor ska återvända efter sjukdom och framgångsrik rehabilitering. Vem har då ansvaret för att bryta den ofärdsutveckling som vi ser i dag? Självklart har arbetsmarknadens parter ett stort ansvar. Men inte heller riksdag och regering kan smita undan. Vi vet att det fattades en rad politiska beslut under 90-talets krisår som minskade resurserna till arbetsmiljöutbildning, företagshälsovård och skyddsombudsverksamhet ute i landet. Även om en del av dessa resurser har återställts har arbetsmiljöarbetet fortfarande mycket att ta igen. Arbetsgivarnas roll är givetvis också oerhört central. Om inte arbetsgivarna engagerar sig är ju risken överhängande att hela det lokala arbetsmiljöarbetet går i stå. Arbetsgivarna och även de fackliga organisationerna måste i högre grad i framtiden prioritera arbetsmiljöfrågor. Jag noterar med stor glädje att det är en positiv utveckling på gång. Arbetsmiljöfrågorna har lyfts högre upp på dagordningen i samtalet mellan partierna. Just nu pågår ett arbete för att man ska teckna nya arbetsmiljöavtal över hela arbetsmarknaden. Det tycker jag att vi ska hälsa med stor tillfredsställelse. Men bristerna i arbetsmiljöarbetet är också en följd av ändrade villkor och hårdare effektivitetskrav i både det privata näringslivet och den offentliga sektorn. Nya riskfaktorer har ju på bred front invaderat arbetsplatserna, och utvecklingen har gått rasande fort. Man kan säga att det har skett en förskjutning från riskfaktorer i den gamla, fysiska arbetsmiljön till problem som mera har att göra med organisation, bemanning, prestationskrav, arbetstempo och inflytande. Det här är naturligtvis ett problem. När dessa frågor oftare än tidigare griper in i verksamheternas ledning och ekonomi ökar också riskerna för att arbetsmiljökrav och personalens hälsa hamnar på kollisionskurs med lönsamhetskrav och effektivitetskrav. Jag tror att det är en del av det problem som vi ser i dag på arbetsmarknaden. Därför är uppgiften inte lätt. Det finns inga enkla, snabba lösningar, utan det krävs framför allt en helhetssyn på arbetsmiljöfrågorna för att man ska kunna vända utvecklingen, alltifrån det förebyggande arbetsmiljöarbetet via sjukskrivningsprocessen till rehabilitering. Förebyggande insatser är förstås centrala, och de måste prioriteras. För att lokala parter och aktörer ska verka för detta tror jag att arbetsmiljölagstiftningen behöver stärkas så att den får en starkare styrande funktion i förhållande till de nya utmaningarna i arbetslivet. Arbetsmiljöarbetet måste i högre grad bli en integrerad del av verksamhetsstyrningen på alla arbetsplatser. Grunden för det är naturligtvis ett effektivare förebyggande arbetsmiljöarbete och föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete, så kallade Sam. Då måste man ju tyvärr konstatera att, trots att vi har haft dessa föreskrifter under ett antal år, är det bara ungefär på 40 % av alla arbetsplatser i Sverige som det här fungerar. Samtidigt tycker jag att det finns behov av att utveckla nya föreskrifter i centrala avsnitt i arbetsmiljölagen, framför allt i de avsnitt som rör arbetsorganisation, bemanning, ledarskap och utbildning. Vi behöver också till föreskrifterna koppla utvidgade sanktionsmöjligheter. Inte minst är det stora brister inom arbetsmiljöutbildningen, trots stödet i arbetsmiljölagen. På många arbetsplatser görs det utbildningssatsningar som är värda all respekt, men det är ändå långt ifrån ovanligt att skyddsombud och chefer saknar relevant utbildning i dessa frågor. En effektivare arbetsmiljölagstiftning skulle ge skyddsombud och fackliga organisationer ökad kraft att sätta bakom orden. Arbetsgivarna skulle också få starkare incitament att öka sitt engagemang i arbetsmiljöfrågorna. Det skulle definitivt underlätta för företagshälsovårdens medverkan och minska riskerna framför allt för lojalitetskonflikter som lätt uppstår i dag. Avslutningsvis kommer jag då in på företagshälsovården. Företagshälsovård av god kvalitet måste bli en rättighet för alla arbetstagare. Det är Vänsterpartiets och min uppfattning. Visserligen är det så många som två tredjedelar av landets alla löntagare som i dag är anslutna till företagshälsovård, men en tredjedel saknar fortfarande den här möjligheten. Problemet är att vi inte med säkerhet vet hur många det är som erbjuds företagshälsovård som uppfyller rimligt ställda kvalitetskrav. I dag har vi en fri marknad på det här området, och på den marknaden finns både seriösa och mindre seriösa aktörer. Man kan naturligtvis förmoda att arbetsgivare ibland frestas att välja det billigaste alternativet, och då handlar det bara om en enkel och grundläggande hälso- och sjukvård. Vi vill i stället ha företagshälsovård där huvudinriktningen ska vara förebyggande och rehabiliterande insatser. Kompetens och metoder ska utvecklas i förhållande till de nya riskfaktorerna i arbetslivet. Företagshälsovårdens medverkan i det förebyggande arbetet är helt avgörande. Därför anser jag att företagshälsovårdens roll bör stärkas, och det förutsätter i sin tur en mer oberoende ställning och en kvalitetssäkring av verksamheten. Fru talman! Frågan om systematiskt arbetsmiljöarbete och företagshälsovård ligger delvis i några olika utredningar. Närmast till beslut är - om jag inte tar fel - Företagshälsovårdsutredningens förslag som är ute på remiss. Jag ser fram emot att diskutera företagshälsovården när det finns ett förslag framlagt, och jag får säkert anledning att återkomma till den frågan.

Fru talman! Jag vill egentligen bara ha ett klargörande. Anders Wiklund sade att jag skulle ha sagt att Sverige var det mest könssegregerade landet. Det sade jag faktiskt inte. Jag försöker att inte vara kategorisk, även om jag har ett rykte om mig att vara det. Jag pratade om det könssegregerade Sverige. Anders Wiklund kan väl ändå inte mena att vi inte har ett könssegregerat land? Det, om något, trodde jag att hans före detta partiledare hade lärt honom. Sedan vill jag tacka för de vänliga orden. Vi har en väldigt stor samsyn när det gäller problematiken på kvinnors arbetsmarknad. Men jag kan ändå inte låta bli att ifrågasätta varför Vänstern alltid blir så förtvivlat rädd när jag säger att jag vill ge kvinnor valfrihet på arbetsmarknaden. Jag vill ge de kvinnor som nu uttrycker en önskan om att få byta arbetsgivare valfrihet. Den grupp av arbetstagare inom landet som i högsta grad vill byta arbetsgivare är kvinnor inom kommunal och offentlig sektor. Jag vill ge dessa kvinnor samma valfrihet som Kalle på bilverkstan har. När han inte trivs med sin arbetsgivare kan han säga upp sig och söka sig ett annat arbete. Varför blir Vänstern alltid så rabiat när man säger detta? Jag skulle vilja ha ett svar på det, nu när vi ändå får talas vid, Anders Wiklund.

Fru talman! Då måste jag inledningsvis be om ursäkt. Jag uppfattade din utsaga lite fel. Men jag håller naturligtvis med om att vi har en könssegregerad arbetsmarknad i Sverige - det är ingen tvekan om den saken - och det är ett stort problem att kvinnor arbetar i en sektor och män huvudsakligen i en annan. Det här är inget enkelt problem att lösa. Det tror jag att också Tina känner till. Jag tror att vi också kan vara överens om att vi har ett stort behov av att bryta könssegregeringen. Det är väl bra om man kan byta arbetsgivare, och det kommer det säkert alltid att finnas behov av att göra. Men jag tänker framför allt på att man ska se till att den vård och den sjukvård som vi bedriver i offentlig regi i dag i Sverige har arbetsvillkor som gör att kvinnor orkar stanna kvar i arbetslivet och inte känner sig tvingade att byta arbetsgivare. Det tycker jag är huvuduppgiften för Vänsterpartiet, och det borde det vara också för Folkpartiet. Vi måste se till att kommunerna har en sådan ekonomi och sådana förutsättningar att de klarar den uppgiften. Det tycker jag är det riktigt stora problemet i dag. I övrigt tror jag att vi kan vara överens om rätt mycket. Vi behöver bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden och vi behöver se till att förbättra arbetsvillkoren i offentlig sektor för de anställda kvinnorna framför allt.

Fru talman! Nej, det är inget enkelt problem. Om det hade varit det så hade mansskatten redan varit införd och så hade vi varit klara med det problemet. Jag kan definitivt hålla med om att arbetsmiljön måste förbättras inom kommunal och offentlig sektor. Det är vi också överens om. Men vi kommer fortfarande tillbaka till detta att oavsett hur god arbetsmiljön än är och om jag som undersköterska faktiskt inte vill arbeta i AB Monopolet - vart ska jag då ta vägen? I alla andra fall är det en demokratisk och mänsklig rättighet att kunna välja själv. Vänsterpartiet fråntar majoriteten av de svenska kvinnorna i arbetskraften deras valfrihet. Jag vill också ha en stark kommunal ekonomi; inte minst vill jag det som kommuninvånare eftersom arbetsmarknaden nu ser ut som den gör med de monopolverksamheter som vi bedriver. Men det återstår kanske att se i morgon hur man vill rätta till problemet. Den enda möjlighet som jag ser för att vi ska få en stark kommunal ekonomi är att vi ska få fler företagande och fler företagare, och inte att vi ska ha fler anställda inom den offentliga sektorn. Den skatteavkastningen är ju inte genererad genom nya arbetade timmar som kommer tillbaka till systemet med skatteinkomster. Jag reflekterar igen över det faktum att ni vill ha en god arbetsmiljö för kvinnor. Det är jättefint. Men det gäller ju bara så länge de inte väljer någonting annat än det som ni har valt åt dem.

Fru talman! Nej, det är inget enkelt problem. Om det hade varit det så hade mansskatten redan varit införd och så hade vi varit klara med det problemet. Jag kan definitivt hålla med om att arbetsmiljön måste förbättras inom kommunal och offentlig sektor. Det är vi också överens om. Men vi kommer fortfarande tillbaka till detta att oavsett hur god arbetsmiljön än är och om jag som undersköterska faktiskt inte vill arbeta i AB Monopolet - vart ska jag då ta vägen? I alla andra fall är det en demokratisk och mänsklig rättighet att kunna välja själv. Vänsterpartiet fråntar majoriteten av de svenska kvinnorna i arbetskraften deras valfrihet. Jag vill också ha en stark kommunal ekonomi; inte minst vill jag det som kommuninvånare eftersom arbetsmarknaden nu ser ut som den gör med de monopolverksamheter som vi bedriver. Men det återstår kanske att se i morgon hur man vill rätta till problemet. Den enda möjlighet som jag ser för att vi ska få en stark kommunal ekonomi är att vi ska få fler företagande och fler företagare, och inte att vi ska ha fler anställda inom den offentliga sektorn. Den skatteavkastningen är ju inte genererad genom nya arbetade timmar som kommer tillbaka till systemet med skatteinkomster. Jag reflekterar igen över det faktum att ni vill ha en god arbetsmiljö för kvinnor. Det är jättefint. Men det gäller ju bara så länge de inte väljer någonting annat än det som ni har valt åt dem.

Fru talman! Jag delar helt den uppfattningen. Det var väldigt vad vi är överens i dag! Men det är klart att vi behöver öka antalet arbetade timmar i den privata sektorn om vi i framtiden ska orka med att finansiera en offentlig sektor med hälso- och sjukvård i offentlig regi. Alldeles givet är det så. Det gäller ännu mer om vi ska ha en offentlig sektor som kan erbjuda jobb och anställningsvillkor som är bra. Då krävs det ännu mer resurser. Det klarar vi inte av om vi inte ser till att vi får jobb i den privata sektorn. Sedan är det en fråga om vilka jobb det ska vara. Tina vill ha privata sjukvårdsentreprenörer. Det tycker inte jag är någon bra idé av många olika skäl. Däremot kan vi vara helt överens om att vi behöver öka antalet arbetade timmar, företag och anställningar, minska arbetslösheten och höja sysselsättningen. Det gäller framför allt i den privata sektorn, om vi ska få råd att ha en bra sjukvård i framtiden. Det är vi helt överens om.

Fru talman! Arbetsmiljöfrågor har inte diskuterats med någon större energi och kraft på flera år. Nu har det kommit i gång, och jag tycker att det är viktigt. Systematiskt arbetsmiljöarbete är en fråga som har varit uppe och som är ett effektivt medel att förbättra arbetsmiljön överallt på våra arbetsplatser. Att företagshälsovården fungerar på ett bra sätt är också någonting som är viktigt. Det är viktigt att man känner förtroendet och att man vet att det finns någon att gå till när det inte fungerar på arbetsplatsen. En annan viktig sak är också att få ett demokratiskt arbetsliv. Det är viktigt att vi som arbetstagare och även som arbetsledare har möjlighet att få en diskussion och en kommunikation på våra arbetsplatser där vi känner att vi blir bemötta och att vi blir sedda och att vi vågar tala. Vi måste våga diskutera varför saker och ting ser ut som de gör. Vi får inte bli tysta. Tystnaden på våra arbetsplatser - att inte våga säga någonting och att inte våga ta upp missförhållanden - är ett av de stora problem som redovisades i den undersökning som kom häromdagen. Män och kvinnor reagerar olika på den här tystnaden. Kvinnor tar till tystnad; de går sin väg kortsiktigt. De vågar inte ta konflikter på arbetsplatsen. Männen blir långtidssjukskrivna och blir på det sättet tysta, men det tar lite längre tid. Den här tystnaden måste vi hantera på ett annat sätt, för det innebär att demokratin inte fungerar. Det finns system och möjligheter. Man kan ha andra former av ett demokratiskt arbetsliv. Bland annat kan man använda den sociala ekonomins funktioner där vi har en demokrati på arbetsplatsen. Det gäller till exempel i ekonomiska föreningar och kooperativ verksamhet. Där har man ett annat inflytande. I dag ser det annorlunda ut. Den viktigaste delen på många ställen är arbetsledningen. Det finns många människor som är i mellanchefssituation, och det måste nog vara något av det värsta man kan vara i. Där sitter man och har alldeles för många människor att ta hand om, att se, att uppmuntra, att handleda och att visa till rätta. Det innebär att vi också tappar bort mycket av den kompetens som finns i företagen eller den verksamhet man håller på med. Man får tysta medarbetare som kanske har idéer om att göra förändringar, men de vågar inte föreslå det. Det finns medarbetare som mår dåligt. Vi vågar inte tala om det heller. Arbetsledningen är för långt borta, och dessutom har man många gånger inte rätt utbildning. Arbetsledarnas funktion är underskattad i dag. Man behöver satsa på dem i olika sammanhang, med bättre utbildning och bättre möjlighet att svara mot det här. Våld, hot och mobbning är också saker som arbetsgivaren har ett ansvar för att motverka och motarbeta. Med en bättre arbetsledning med inte fullt lika många anställda under sig skulle de här frågorna kunna undvikas. Man skulle kunna förbättra situationen på ett betydligt enklare sätt än vad som sker i dag. Diskriminering är också en sådan här subtil fråga, som är svår att få tag i. Men med fler arbetsledare med bättre kompetens skulle de frågorna också kunna hanteras på ett bättre sätt. Det här är arbetsgivarnas ansvar. Men jag tror också att det är arbetsgivarnas möjlighet. Jag känner att många arbetsgivare hanterar de här frågorna som om de enbart vore en kostnad. Men vi ser också exempel på andra företag, organisationer och förvaltningar. När man där har tagit tag i arbetsmiljöarbetet, när man har genomfört det systematiska arbetsmiljöarbetet och när man har fått tillräckligt många människor som ser varandra och som tar emot den diskussion som finns på arbetsplatsen så har man fått en bättre fungerande arbetsmiljö. Det sänker kostnader. Jag är övertygad om att vi skulle kunna ha betydligt lägre kostnader, för trots allt betalar vi för dem som är sjukskrivna och förtidspensionerade via produktionen i företagen. Men på något sätt räknar man inte med det. Höjda skatter och avgifter är någonting som kommer till, men varför skatterna och avgifterna måste höjas har man inte diskuterat på samma sätt. Där tänker man inte ett steg till. Därför tror jag att med en förbättrad arbetsmiljö på många ställen i det här landet så skulle vi också få sänkta kostnader för produktionen och för verksamheten. Då skulle vi ha pengar till att göra andra saker än det vi gör i dag. Vi skulle också få fördelar på många områden om vi hade en förbättrad arbetsmiljö. Här finns alla möjliga saker som också skulle kunna göras bättre. Det gäller bland annat bullerproblemen. Buller är en förorening i miljön. Värme är ett problem för många som kör buss, tåg eller taxi till exempel. Det är också frågor som det är viktigt att vi hanterar, inte minst ur trafiksäkerhetssynpunkt. När man har kört bil på sommaren har man ju känt att om man inte har luftkonditionering i bilen så blir man dåsig och får huvudvärk. Men man gör ingenting åt detta, för man säger att det inte fungerar. Jag tror att det finns fler möjligheter att stärka arbetsmiljölagen och att ta in fler av problemen i lagstiftningen. Lagstiftningen borde skärpas i någon mån. Samtidigt måste vi hantera frågorna på ett bättre sätt. Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till reservationerna nr 11 och nr 16.

Fru talman! Arbetsmiljöfrågorna är viktiga, och många vackra ord har sagts här i dag. Jag kan instämma i vad många av de föregående talarna sagt, bland annat i Anders Wiklunds mycket väl valda ord. Arbetsmiljöfrågorna är viktiga, inte bara för att de flesta av oss dagligen berörs av frågorna på våra arbetsplatser utan också för att så många skadas och blir sjukskrivna. Ett litet sidospår, fru talman: För några dagar sedan publicerade tidningen Dagens Arbete en artikel som på ett slående sätt visar dels omfattningen av arbetsolyckorna, dels svårigheterna att få någon ställd till ansvar för dessa olyckor. I artikeln redovisas att totalt 92 800 arbetsolyckor anmäldes till Arbetsmiljöverket år 2003. Av dessa utredde åklagaren misstanke om arbetsmiljöbrott i 914 fall, och av dessa hamnade 51 som åtal i en domstol. Det är alltså inte många fall som går vidare trots att det i vissa fall till och med handlar om dödslyckor. Är det då fel på lagstiftningen? Det frågar man sig. Nej, så är det nog inte om man tolkar artikeln i Dagens Arbete rätt. Visst kan alltid mer göras, vilket vi från Miljöpartiet också vill inom några områden. Men ett stort problem tycks vara dels att polisen inte prioriterar arbetsmiljöbrott, dels att den inte har tillräcklig kunskap för att göra bra utredningar. Samtidigt är det en del svårigheter med att slå fast vem som har ansvaret för arbetsmiljön på arbetsplatsen. Just med anledning av artikeln i Dagens Arbete har jag också ställt en fråga till justitieministern som ansvarigt statsråd om han avser att ta några initiativ för att säkerställa att arbetsmiljöbrott bättre prioriteras och utreds av rättsväsendet. Men problemet med arbetsmiljön är, som sagts här i kammaren tidigare, inte bara direkta olyckor. Många drabbas av förslitningar och av den psykosociala ohälsan. Det är något som ökat markant de senaste åren. Det gör också att frågor om förebyggande åtgärder är viktiga. För Miljöpartiet är en aktiv och offensiv företagshälsovård viktig som en komponent bland många för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö. En del av den ökande ohälsan i samhället går att direkt relatera till arbetslivet - dock inte alla delar. För väldigt många handlar det också om svårigheten att få hela livspusslet att gå ihop. Miljöpartiets uppfattning är att det ökade tempot i samhället är en av de stora orsakerna till den ökande ohälsan. Det är stressen och pressen genom hela livscykeln som gör att ohälsan har ökat så katastrofalt mycket. Nya idéer behövs inom det förebyggande arbetet. Det är också därför som Miljöpartiet har lagt fram förslag om möjligheten att kunna ta ett friår, att man ska kunna ta en paus i sitt yrkesliv för att komma ned i tempo och göra något annat. Efter att ha gjort ett försök med friåret i några kommuner har det nu övergått till en permanent verksamhet i full skala i hela landet från den 1 januari 2005. Erfarenheterna hittills är över förväntan, något som bland annat bekräftas av den Amsrapport som kom i går. De som har fått ett friår gläds över möjligheten att göra något nytt och varva ned lite. Hälften av dem som har fått friåret är mellan 50 och 64 år - just den grupp där förslitningarna är så stora hos många arbetstagare. Och de som får gå in som vikarier gläds över att få komma in på arbetsmarknaden. Här är hela 41 % personer som har varit inskrivna på Arbetsförmedlingen mer än två år, utomnordiskt födda eller arbetshandikappade, alltså just de som behöver komma in på arbetsmarknaden, för de kan också drabbas av ohälsa om de inte finns på arbetsmarknaden. Fakta från Ams bekräftar med all tydlighet de fördelar med friåret som Miljöpartiet har fört fram. En annan fråga som Miljöpartiet drivit är den dagliga arbetstidsförkortningen. Också det är ett sätt att minska stressen och pressen i livet. När det gäller ohälsan i arbetslivet är enligt min mening de långsiktigt viktigaste frågorna förebyggande åtgärder och rehabilitering. När det gäller företagshälsovården vill jag påminna om att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet under denna mandatperiod har lagt in 15 miljoner kronor till Arbetslivsinstitutet för att förstärka utbildningen av personal i företagshälsovården. I uppgörelsen mellan s, v och mp, det så kallade 121-punktsprogrammet, har vi också fastställt som mål för denna mandatperiod att alla anställda ska ha rätt till företagshälsovård av hög kvalitet. Jag vill från Miljöpartiets sida lyfta upp vårt krav på obligatorisk friskvård som en viktig åtgärd för en bättre arbetsmiljö och bättre folkhälsa. Genom obligatorisk friskvård på arbetsplatserna skulle mycket vinnas i det förebyggande arbetet. Många arbetsgivare har börjat med friskvård för sina anställda, och resultaten är på många håll goda både i form av bättre individuell hälsa och i form av mer attraktiva arbetsplatser. Givetvis måste det vara upp till varje arbetsgivare och facklig organisation att utforma friskvården så att alla anställda kan delta med sina olika förutsättningar. Fru talman! Det finns ytterligare en punkt som jag vill lyfta upp i detta anförande, och det handlar om alla ensamarbeten som förekommer. Jag vill att regeringen tar fram ett förslag för att begränsa användningen av ensamarbeten. För trots att mycket har gjorts när det gäller att genom lagar och föreskrifter förhindra ensamarbete på kvällar och nätter tycks inte förekomsten av rån, hot och psykisk stress ha minskat. Utvecklingen inom exempelvis butiker visar att förekomsten av rån ökar. Trots Arbetsmiljöverkets föreskrifter om ensamarbete har brottsligheten inom handeln tilltagit, och arbetsmarknadens parter har inte lyckats komma till rätta med situationen. Jag anser att ytterligare begränsning av förekomsten av ensamarbete på kvällar och nätter borde vara en självklar åtgärd. Fru talman! Jag står givetvis bakom alla Miljöpartiets motioner och reservationer som behandlas i detta betänkande, men för att vinna tid yrkar jag bara bifall till reservation 5 under punkt 3 och reservation 14 under punkt 8.

Fru talman! Goda arbetsvillkor och möjlighet till utveckling i arbetet är det övergripande målet för arbetslivspolitiken, det vill säga att uppnå ett arbetsliv där inte människor slås ut eller drabbas av skador eller ohälsa till följd av arbetet. Det betänkande vi nu tar ställning till är mycket omfattande och brett och en god genomgång av de olika motionsförslag som inkommit. Det vittnar också om att målet om goda arbetsvillkor och möjlighet till utveckling i arbetet engagerar många av riksdagens ledamöter. Vi har, som många redan varit inne på, en mycket tydlig lagstiftning vad gäller arbetsmiljön i Sverige. Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsinnehållet utformas så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Dessutom ska arbetstagaren ges möjlighet att medverka i utformningen av sin egen arbetssituation samt i det förändrings- och utvecklingsarbete som rör arbetstagarens eget arbete. Arbetsmiljölagen är ju en ramlag som anger de grundläggande kraven i arbetsmiljöarbetet. Det är i Arbetsmiljöverkets föreskrifter som det mer i detalj anges vilka krav och skyldigheter som finns i fråga om arbetsmiljön. Det kan exempelvis gälla farliga kemikalier, psykiska och fysiska belastningar, användning av personlig skyddsutrustning eller det systematiska arbetsmiljöarbetet. Skrifterna utarbetas ju också i nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Det finns en lång tradition i Sverige av att arbetsmiljöfrågorna hanteras på det sättet, och därför är många av motionsyrkandena kanske inte reellt frågor för kammaren att avgöra. Fru talman! Många faktorer har drivit fram förändringar i samhället, och då har också arbetslivets förutsättningar förändrats. Det är ett uppskruvat tempo, ökade krav på flexibilitet hos arbetskraften och neddragning och minskning av personal som har lett till en ökad belastning och stress för anställda men också för arbetsledning och företagare. Nya, lösare anställningsformer har också många gånger lett till mindre inflytande och delaktighet på arbetsplatsen. Internationellt sett är de arbetsrelaterade olyckorna få i Sverige. Men ändå inträffar för många dödsolyckor varje år på svenska arbetsplatser. Vi kan, precis som Ulf Holm nämnde, ta del av tidningen Dagens Arbetes genomgång av antalet arbetsolyckor med dödlig utgång som har lett till fällande domar. Mellan åren 2000 och 2003 dog 185 arbetstagare till följd av olyckor på arbetsplatsen, varav tio olyckor ledde till fällande domar. Vi har, som sagt, en tydlig lagstiftning som innebär att arbetsgivaren har ansvaret. Men det här visar ändå hur svårt det är att fastslå ansvaret. Arbetsmiljöproblemen är mycket komplexa, och för att lyckas med att komma till rätta med ohälsan i arbetslivet krävs samverkan mellan många aktörer. Som politiker har vi vår roll, individen har sin, men ett stort ansvar vilar på arbetsmarknadens parter. Det är nämligen på arbetsplatserna som förändringar måste ske för att arbetet ska upplevas som positivt och spännande. Människor måste orka med ett helt arbetsliv och också kunna ta sig tillbaka när de en gång fallit ifrån det aktiva arbetslivet. Arbetslivet måste anpassas på ett sådant sätt att det också är möjligt att kombinera arbetet med familj, fritid och andra intressen och samtidigt må bra. Eftersom ohälsan varierar - det vet vi genom många olika undersökningar - mellan olika arbetsplatser, visar det också tydligt att möjligheterna till inflytande och delaktighet är viktiga faktorer om man ska trivas på sin arbetsplats. Att kunna påverka arbetets organisation, sin arbetstid och hur den ska förläggas är sådant som måste finnas med i utvecklingen av ett gott arbetsliv. Ett modernt arbetsliv kräver också anpassning till människors livssituation och förutsättningar. Fru talman! I betänkandet behandlas också Riksrevisionens framställning till riksdagen som innehåller slutsatserna utifrån Riksrevisionens granskning avseende Arbetsmiljöverkets tillsyn. Riksrevisionen föreslår att riksdagen begär att regeringen ska vidta åtgärder för att förbättra styrningen, uppföljningen och återrapporteringen till riksdagen vad gäller Arbetsmiljöverkets tillsyn. Vi kan konstatera, vilket också Riksrevisionen själv gör, att regeringen har tagit till sig av kritiken och avser att i budgeten för 2006 återkomma till riksdagen med en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits med anledning av rapporten. Arbetsmiljöverket har också vidtagit eller planerar åtgärder inom i stort sett alla områden som behandlas i rapporten. Det fick också vi i utskottet lyssna till när vi besökte verket i början av året. Med hänvisning till den rad åtgärder som redan är vidtagna eller planerade ser utskottet inget skäl att i dag tillstyrka Riksrevisionens framställning, men vi kommer naturligtvis att följa arbetet. Jag skulle till sist särskilt vilja beröra ett område i betänkandet som många av de andra talarna har varit inne på, nämligen att ett hälsosammare arbetsliv måste grundas på ett ambitiöst förebyggande och rehabiliterande arbete. Därför är företagshälsovården en viktig komponent och en central aktör i stärkandet av det lokala arbetsmiljöarbetet. En bra företagshälsovård innebär att man kan bota sjuka arbetsplatser i stället för att få sjuka arbetstagare. Företagshälsovården har omstrukturerats och förändrats, och roll och utformning har diskuterats under många år även i denna kammare. Regeringen tillsatte hösten 2003 en företagshälsovårdsutredning för att se över såväl den framtida omfattningen som kvaliteten i företagshälsovården. Utredningen presenterades före jul och remissbehandlas för tillfället. Regeringen har redan aviserat att en proposition kommer i september. Och i stort sett alla de motionsförslag som finns i detta betänkande om företagshälsovården finns också i den utredning som remissbehandlas för tillfället. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! I dagarna presenterade regeringen en rapport om Lissabonstrategin. Den heter Lissabonstrategin i halvtid . Där står ganska mycket intressant att läsa just om arbetsmiljö. Därför skulle jag vilja ställa en fråga om den analys som man kommer fram till där. Vad tror Socialdemokraterna är orsaken till att sjukfrånvaron inom EU är så mycket högre i de nordeuropeiska länderna och högst i Europa jämfört med de sydligare länderna samtidigt som antalet svåra arbetsolyckor är så många fler i de sydligare länderna? Om det enligt regeringen är den dåliga miljön på våra arbetsplatser som är orsaken till den höga sjukfrånvaron, varför gäller då detta bara i Sverige?

Fru talman! Jag har tyvärr inte tagit del av det resonemang som förs i den rapport som Annelie Enochson refererar till. Däremot kan jag spontant bara reflektera på så sätt att jag i mitt anförande inte på något sätt försökte lägga orsaken till alla problem med ohälsan på arbetsplatsen. Tvärtom är det ett mycket komplext problem. Som politiker har vi ett stort ansvar att på i stort sett alla politiska områden också se till att göra det lite lättare för människor. Och jag är den första att skriva under på att den ohälsa och den stress som kvinnor många gånger upplever för att få livspusslet att gå ihop inte bara handlar om arbetet. Men arbetsplatsen har en stor betydelse. Men det handlar naturligtvis också om att vi måste vara i ständig opposition, som Göran Persson själv uttrycker det, mot orättvisor som gör att människor kanske upplever en väldigt stressig vardag. Vi kan till exempel inte acceptera att pendeltågen återigen är försenade i dag. Vi kan inte acceptera att vi kanske inte har möjlighet att förlägga vår egen arbetstid. Vi kan inte acceptera att vi får vänta alltför lång tid när vi ringer till olika myndigheter och så vidare. Det finns massor av saker som vi som politiker kan göra för att underlätta människors levnadssituation. Men arbetsplatsen har en stor betydelse, och det måste jag ändå fortsätta att hävda eftersom man gör det lite enkelt för sig genom att säga att arbetsplatsen inte har en stor betydelse. Olika undersökningar visar det. Vid en jämförelse mellan två arbetsplatser, som i stort sett ser likadana ut, kan man se att ohälsan skiljer sig markant åt. Där kan man se i arbetsorganisationen att inflytande och delaktighet för de anställda har mycket stor betydelse. Det tror jag har stor betydelse för den ohälsa som vi ser.

Fru talman! Jo, arbetsplatsen spelar absolut roll. Jag vill lite grann haka på det som Tina Acketoft var inne på, nämligen att det ändå är kvinnorna i dagens Sverige som har den högsta sjukskrivningen och att de inte heller har den valmöjligheten som hon var inne på. I de sydligare länderna i Europa finns denna valmöjlighet. Kvinnor har alltså mycket mer valfrihet på arbetsmarknaden. Och det finns mycket fler olika alternativ inom skolan, inom sjukvården och inom omsorgen. Kan inte detta vara en av orsakerna till att just vi kvinnor har denna stress och oro?

Fru talman! Nu kom Annelie Enochson in på en väldigt intressant frågeställning eftersom hon liksom jag vet att arbetskraftsdeltagandet för kvinnor är betydligt större i Sverige än i de sydeuropeiska länderna, vilket också kan förklara att kvinnor i större utsträckning är sjukskrivna i Sverige. Men vad jag tror att Annelie Enochson och jag har olika uppfattningar om handlar om att kvinnor som vi vet har ett dubbelarbete därför att de tar ett mycket större ansvar för hemmet och familjen. Det är faktiskt dags att männen börjar göra sitt intåg i hemmet och också ser det fantastiska i att dela både vardagens miljöer i hemmet och också ta ett lika stort ansvar som kvinnorna för barnen när barnen är små. Men det är en helt annan diskussion om föräldraförsäkringens utformning, och jag är helt övertygad om att Annelie Enochson och jag kommer att landa på helt olika synpunkter.

Fru talman! 164 000 kvinnor och 95 000 män är sjukskrivna i dag. Så stor är skillnaden. Det finns bland annat en TCO-undersökning som visar att den största gruppen arbetstagare som anger att de inget annat hellre vill än att byta arbetsgivare är kvinnor som arbetar i monopolverksamhet, i stat och kommun. Jag skulle vilja fråga Cinnika Beiming om hon kanske ser något samband mellan dessa undersökningar.

Fru talman! Jag lyssnade väldigt intresserat på Tina Acketofts inledningsanförande. Precis som Anders Wiklund också nämnde instämde jag mycket i den problembild som hon beskrev när det gäller de bekymmer som vi har på svensk arbetsmarknad som är väldigt könssegregerad också när det gäller sjukskrivningar. Och tro mig, jag tar det på fullaste allvar. Men jag blir lite förvånad när slutsatsen i Tina Acketofts resonemang blir att det beror på att kvinnor inte har någon valfrihet när det gäller andra arbeten inom offentlig sektor. Då skulle enda anledningen till att människor upplever stress och ohälsa på arbetsplatsen vara att det är en offentlig arbetsplats. Jag förstår inte riktigt det resonemanget. Jag skulle vilja vända på frågeställningen: Finns det större valfrihet i de borgerligt styrda kommunerna och landstingen?

Fru talman! Jag tackar Cinnika Beiming för det hon sade om problematiken med det könssegregerade Sverige och ohälsotalen som så markant faktiskt drabbar kvinnor - detta sagt med tanke på den regering i vilken Cinnika Beimings eget parti sitter. Jag hoppas verkligen - ja, tror - att hon garanterat tar det här på allvar. Jag kanske inte ska dra följande parallell men frågar ändå: Kan man inte se att det faktum att det finns bara en arbetsgivare att välja i en kommun på något sätt skulle kunna ha en inlåsande effekt för kvinnor? Kan man över huvud taget inte sträcka sig till tanken att det kanske har en effekt för kvinnor? Säg att någon som har kommit upp i medelåldern och som hela livet har jobbat som undersköterska helt plötsligt inser att vederbörande inte har någon valfrihet, inte har någon valmöjlighet. Det skulle vara som att ha ett enda parti för alla. Kanske ska man inte säga det till er socialdemokrater, för det är möjligt att ni då bara tackar och tar emot. Men valfriheten måste gälla i alla delar av livet. Varför kan man från socialdemokratiskt håll över huvud taget inte diskutera det faktum att kvinnor måste ges samma möjligheter till valfrihet som vi ger män? Jag drar parallellen med Kalle som jobbar på bilverkstaden igen. Han kan byta arbetsgivare. Jag säger inte att detta är enda lösningen - det finns ingen enda lösning, för det hänger, precis som vi tidigare sagt, ihop med hela livspusslet - utan det är ett delmoment. Dessutom vet vi att kvinnor inom Kommunal och inom offentlig sektor är de som till största delen uttrycker en önskan om att få byta arbetsgivare.

Fru talman! Kvinnor i offentlig sektor har fått ta ett väldigt stort ansvar för de neddragningar och den nödvändiga sanering av Sveriges ekonomi som var under 1990-talet. Båda är vi medvetna om att det också har påverkat arbetsmarknaden inom offentlig sektor negativt. Vi ser ändå att de satsningar som den socialdemokratiska regeringen gör genom att ge mera pengar till landsting och kommuner för att dessa ska kunna anställa mer personal inom offentlig sektor är ett sätt att helt enkelt se till att dessa kvinnor får mer hjälp. Som kommunpolitiker hemma i Södertälje har jag ett lika stort ansvar som arbetsgivare - det vill säga ett ansvar att se till att arbetsplatser i kommunal regi drivs på ett sådant sätt att människor upplever att de har ett trivsamt arbete att komma till och att de har möjlighet till inflytande över den egna arbetssituationen. Sedan skulle jag vilja återkomma till Tinas resonemang och till jämförelsen med killen på bilverkstaden - vad han nu hette - som kan välja en annan bilverkstad. Där skulle jag nog vilja försöka ge en bild av verkligheten i många kommuner. Jag tror att Tina kommer från Skåne som jag inte kan så mycket om. Jag har mina erfarenheter från Stockholmsregionen. Här finns det många möjligheter till valfrihet, möjligheter att välja mellan arbetsplatser. Men vad skulle Tinas resonemang gå ut på i en kommun där det finns bara ett äldreboende? Oavsett om det drevs i kommunal eller om det drevs i privat regi skulle det inte finnas något annat äldreboende att välja som arbetsplats för de arbetstagarna. Jag tycker att Tinas resonemang lite grann faller i och med det.

Fru talman! Jag har en fråga som jag upplever som väldigt allvarlig. Det gäller då frågan om vuxenmobbning på arbetsplatserna. Jag upplever kanske att vi skulle behöva ta krafttag för att undvika sådant här. Har Cinnika Beiming några idéer om hur vi ska kunna komma åt de problemen?

Fru talman! Först skulle jag vilja tacka Centerpartiet, som väl är det parti i den borgerliga alliansen som faktiskt har engagerat sig väldigt mycket i arbetsmiljöproblemen, det vill säga den fysiska arbetsplatsen. Det ska ni ha en stor eloge för. Mobbning är många gånger en fråga som handlar om dig och mig, det vill säga om hur vi är som personer, hur vi bemöter varandra och vilken attityd vi har till varandra. Det gäller egentligen inte bara på arbetsplatser, utan det gäller hur vi över huvud taget beter oss gentemot varandra och också hur barn beter sig mot varandra. Vuxenmobbningen är ett stort och svårt problem som vi måste ta på stort allvar. Jag vet att Arbetsmiljöverket arbetar med sådana här frågor i form av sitt föreskriftsarbete. Jag tror att vi är helt överens om att det också i ett pressat arbetsliv är otroligt viktigt att vi helt enkelt inte accepterar att människor blir mobbade på arbetsplatsen.

Fru talman! Ja, jag håller med Cinnika Beiming om att det här är fråga om väldigt allvarliga problem. Många gånger går sådant här ut över den som på något sätt avviker. Det kan gälla en kvinna på en manlig arbetsplats. Det kan gälla en funktionshindrad eller någon som har en annan etnisk bakgrund än majoriteten på arbetsplatsen. Jag känner att den här problematiken sträcker sig över många fler områden; diskriminering gränsar till många svåra problem. Ibland har jag en känsla av att vi inte riktigt vågar se hur allvarligt detta är och vilka väldigt stora skador det här kan medföra för den enskilde och därmed för hela samhället.

Fru talman! Jag delar Margareta Anderssons uppfattning att det här är en viktig fråga. Många gånger handlar det nog också om upplysning, om en informationsstrategi, för att det ska lyftas fram i ljuset att många människor på arbetsplatserna mår dåligt just därför att de känner sig utanför, kränkta eller mobbade. Det gäller här oerhört viktiga frågor.

Fru talman! Vi ska nu prata om någonting som är ett stort problem för många människor. Vi ska prata om människors integritet, frihet och livschanser som inskränks till följd av att de är förföljda. Staten Sverige lyckas inte upprätthålla vad den är ålagd enligt bland annat artikel 8 i Europarådskonventionen om att skydda människors rätt till integritet. Det är många människor som drabbas, inte bara politiker och kändisar som vi kan läsa om i tidningarna utan också väldigt många vanliga hyggliga medborgare. Länspsykiatriskt centrum i Östergötland har till exempel uppskattat att 2 % av alla män och 8 % av alla kvinnor i Sverige någon gång i livet drabbas av denna terror. Vi talar om 700 000 människor. Lagstiftningen är i dag helt otillräcklig på detta område. Alla ser problemet, och nästan alla kräver åtgärder. De som kräver åtgärder är främst de som jobbar med människor och som möter människor. Vi pratar då om poliser och om psykiatrin. Vi pratar om forskare och om Brottsoffermyndigheten och kvinnojourerna. De möter de utsatta människorna. De möter dem som får sina liv förstörda för lång tid - människor som inte finns i någon statistik. Eftersom stalkning inte är något brott finns det ingen statistik, och då är detta ett okänt problem. Dessutom vill jag betona att också de som yttrar sig, till exempel från de psykiatriska institutionerna, understryker att det är viktigt med åtgärder och en tydlig lagstiftning också för gärningsmännen. De fortsätter ju med att ännu mer förstöra sina egna liv - inte sällan under sin sjukdom. De som håller på med sådant här är i regel inte vanliga människor. Man har ju en ganska komplex sjukdomsbild och tydliga problem om man ger sig in på att förfölja andra människor. Det polisdistrikt i Stockholms län, Södertörns polisdistrikt, som ingår i ett viktigt metodutvecklingsprojekt på området rapporterar att bara de har 150-200 fall per år. Då ser man hur det ser ut, om man vill jobba med detta. Och man måste jobba med detta. Om man fokuserar under ytan i en pressad utredningsverksamhet hos svensk polis märker man hur omfattande det här är. Men de som inte jobbar med det här, Advokatsamfundet, har naturligtvis ingen aning. Det framgår också av betänkandet att de inte har några synpunkter. Och de som håller på med statistik märker ingenting heller, för det finns ingen statistik, för det är inget brott. Det är helt naturligt. Dem kan man inte ens lyssna på. De psykiatriska institutionerna understryker också att detta sannolikt är ett mycket underskattat problem. Vad bra! Då gör vi någonting åt det här, eller hur? Så tänker vän av ordning. Men majoriteten här i riksdagen vill titta ned i backen - inga åtgärder. Ursäkta, nu är jag lite grov. Så här är det: Regeringen förbereder ett uppdrag att ta fram ett kunskapsunderlag. Man svimmar nästan av kraftfullhet. Men det här är symtomatiskt för den maktkoalition som styr Sverige just nu. Det handlar om att prata, säga, vilja men helst inget konkret göra. Varför är regeringen en bromskloss? Varför vill man inte välja sida mellan de utsatta och gärningsmannen i denna fråga? Vad väntar man på? Vi vet ju hur det ser ut? Vi har experter på experter bland dem som jobbar praktiskt, som möter de sjuka och som forskar. Det står här hur problemen ser ut. Jag tycker att vi har tagit fram en stark produkt från justitieutskottet, och jag tycker att våra duktiga tjänstemän förtjänar allt beröm för att man tar fram ett sådant här bra betänkande som visar hur situationen ser ut. Det kommer ju inte mycket från regeringen. Nu krävs det bara att man går från ord till handling. Men varför händer ingenting? Vi vet att lagstiftningen brister i dag. Det står överallt. Fridsbrotten räcker inte till. Fridskränkningar, olaga hot och ofredande räcker inte heller till. Besöksförbud är jättesvårt att använda. Om det inte föreligger risk för ett konkret brott - och det här är inget brott i dag - ska man vara ytterst restriktiv, enligt dagens lagstiftning. Det finns också andra problem med det här spektrumet. Vi vet att problem med stalkning kan fortsätta också efter det att en person har blivit intagen på en rättspsykiatrisk klinik. Här händer väldigt lite. Vi vet att häktade utan restriktioner kan fortsätta att förfölja människor även under tiden de är inlåsta. Dessutom saknar svensk polis en samlad myndighetsstrategi på det här området. Det är tre saker. Det verkar som att regeringen och maktkoalitionen har klara problem med tunnelseende när det gäller att välja balanspunkt mellan integritet för den förföljda och förföljaren, mellan offer och den som begår, som vi ser det, ett övergrepp. Lägger vi sedan frågan på en mer demokratisk nivå blir den ännu större. Vi vet att politiker hotas. Det kom nyligen en delrapport från en sådan utredning. Vi vet att Säpo rapporterar om att det här är ett problem. Man skriver vad som kan hända med demokratin om detta får fortsätta, att människor förföljs. Det är samma sak här. Här finns det hinder. Säkerhetspolisen i Sverige har svårt att få ut information från bland annat socialtjänsten om en människa som är erkänt farlig och har hotat tidigare, som man behöver för att kunna skydda en politisk förtroendevald på hög nivå i Sverige. Vad är detta för samhälle? Vad är det för signaler vi sänder, att vi inte står bakom de hotade, att vi inte står bakom dem som bär upp demokratin? Detta är mycket allvarligt. Vi har alltså ett problem, och det finns sannolikt ett ganska effektivt motmedel. Det handlar om tidigare och tydligare ingripanden för att bland annat ge vård. Vi pratar om människor som ofta är sjuka. Vi måste skydda de utsatta bättre. En mer genomgripande lagstiftning tror vi därför skulle kunna möjliggöra att dessa personer blir föremål för psykiatrisk vård, vilket - lyssna noga, Leif Björnlod - sannolikt skulle bespara samhället mycket lidande och faktiskt ett icke ringa antal mord. Så säger man från de ansvariga på den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Det är personer som har ett starkt patos för vård men som också är tydliga med att samhället behöver skyddas från människor som förstör andras liv, och det är bra för båda. Det är ett tydligt perspektiv. Min fråga i den här debatten är: Vad väntar majoriteten på? Ni kan inte mena allvar med att man ska förbereda ett uppdrag att ta fram ett kunskapsunderlag - det betyder ju ingenting. Regeringen fick från utskottet för ett år sedan besked om att man skulle sätta fart med att ändra det här med otillbörliga medel när det gäller människohandel. Ingenting har hänt. Jag har inte sett ett officiellt papper. Nu finns det chans att göra livet lite starkare, lite tryggare för de utsatta, och vi har ett bra underlag som vi själva har tagit fram. Varför vågar inte majoriteten? Varför vågar inte maktkoalitionen agera? Det är sorgligt. För övrigt, herr talman, yrkar jag självklart bifall till reservationen.