Barnets bästa när vård enligt LVU upphör – lex lilla hjärtat

Barnets bästa när vård enligt LVU upphör - lex lilla hjärtat

Fru ålderspresident! I dag debatterar vi Barnets bästa när vård enligt LVU upphör - lex lilla hjärtat. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 2.

För över två och ett halvt år sedan hände det fruktansvärda som inte fick hända: den lilla flickan Esmeralda avled efter vanvård i hemmet. Flickan, som i familjehemmet gick under benämningen "Lilla hjärtat", hade efter två års tid i familjehemmet av kammarrätten bedömts kunna flytta hem till sina biologiska föräldrar.

Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, var inte nådig i sin kritik mot den aktuella kommunen. Ivo menade att socialtjänsten hade låtit föräldrarna dirigera villkoren vid hemflytten samt att kommunen inte haft kontakt med föräldrarna förrän två orosanmälningar kom, nio månader efter att Esmeralda flyttat hem igen. Efter tio månader avled Esmeralda.

Fru ålderspresident! Det är med sorg i hjärtat man läser om alla brister i kommunens handläggning gällande ett barns liv. Många frågor finns fortfarande. Var det fel på lagstiftningen, eller fanns det uppenbara brister hos socialtjänsten?

I kommunens fall är det helt uppenbart; här visar sig tydliga brister. Därför har regeringen och socialutskottet sett över befintlig lagstiftning och lagt fram olika förslag som ska göra det tryggare för familjehemsplacerade barn.

Redan 2018 ställde sig en majoritet bakom en proposition om att göra barnkonventionen till svensk lag. Lagen gäller från den 1 januari 2020 och ska vara en bottenplatta i allt arbete som rör barn, i synnerhet barn som är placerade.

Fru ålderspresident! Tidigare under mandatperioden har riksdagen beslutat att det ska bli lättare att göra en vårdnadsöverflyttning, det vill säga att vårdnaden flyttas till familjehemmet. Det har också beslutats om att vårdplanen ska göras om efter två års placering i familjehemmet, och det juridiska stödet för barnet har skärpts vid omprövning av vården.

Fru ålderspresident! För att trygga situationen runt alla placerade barn vill regeringen och socialutskottet göra mer. Regeringen har därför tillsatt en utredning som ska se över kvaliteten för alla barn som är placerade i familjehem, HVB-hem, det vill säga hem för vård och boende, och Sis-hem, som drivs av Statens institutionsstyrelse.

Ivo har också skärpt tillsynen från samhällets sida, och för HVB-hem finns nu ett register där kommuner kan ta reda på det aktuella HVB-hemmets kvalitet inför en eventuell placering.

Fru ålderspresident! Regeringen har också i årets budget tillskjutit medel till Sis för att höja personalens kompetens och också höja säkerheten och tryggheten för placerade barn på Sis-hemmen. Utskottet är också tydligt med att Sis omgående måste komma till rätta med de missförhållanden och det övervåld som förekommer på flera av Sis boenden.

I socialutskottet har ytterligare ett utredningsförslag presenterats, där utredaren Anders Hagsgård föreslår vissa tillägg och förändringar i det förslag som regeringen levererat i lex Lilla hjärtat, dagens proposition. Detta förslag är nu ute på remiss, men i dag behandlar vi lex Lilla hjärtat.

Fru ålderspresident! Regeringens proposition handlar om flera saker.

För det första ska det vara tydligt vad som är barnets bästa vid en omprövning av placering i familjehem. Vården får inte upphöra förrän man bedömt att förändringen av omständigheterna hos föräldrarna är varaktig och genomgripande. Detta innebär att socialnämnden måste känna sig trygg med att förändringen är långsiktig och kommer att hålla över tid.

För det andra kan socialnämnden, om den vid en bedömning kommer fram till att förändringen hos föräldrarna inte är bestående, genom ett flyttningsförbud stoppa hemflytten, om det finns risk för att barnets bästa inte kan garanteras vid en hemflytt.

Fru ålderspresident! Nummer tre i förslaget är att det ska kunna ansökas om vårdnadsöverflytt till familjehemmet redan efter två års placering - i dag är det tre år. Om ett litet barn redan efter två år har knutit an och känner trygghet hos familjehemsföräldrarna är det rimligt att dessa också kan bli vårdnadshavare.

Nummer fyra i förslaget är att socialnämnden ska ha skyldighet att följa upp situationen efter att placeringen har upphört. Det kan anses vara givet att socialtjänsten gör denna uppföljning, men lagen har tidigare bara krävt detta i två månader. Nu är förslaget i stället sex månader.

Fru ålderspresident! I ett tillkännagivande till regeringen i dagens betänkande anges att uppföljningen ska ske under minst tolv månader. Detta är ett intressant förslag, tycker jag. Det kan aldrig skada att vi har långa och trygga uppföljningar vid en hemflytt. Det är till gagn för både barnet och föräldrarna.

Det femte och sista förslaget i propositionen är att drogtester ska kunna tas vid umgänge och hemflytt. Det är självklart att föräldrar som nyligen varit inne i ett missbruk ska lämna drogtester. Detta förslag skapar också en trygghet för både barnet och föräldrarna. Föräldrarna har fortsatt krav på sig att vara drogfria och sköta sig, och samhället har tryggat barnets situation vid hemflytten.

Fru ålderspresident! Jag är stolt över att samtliga partier i socialutskottet ställer sig bakom propositionen, även om det finns en önskan om att göra ytterligare insatser. Jag kan se att propositionen kommer att göra stor nytta när det gäller att skapa större trygghet för placerade barn, men även för de familjehem som gör stora investeringar i att ge det placerade barnet en trygghet.

Kraven på föräldrarna är relevanta. Självklart ska en hemflytt följas upp under en längre tid, för det fanns ju en tydlig anledning till att barnet blev placerat. Lika självklart är det att ta drogtester för att skydda barnet om föräldrarna har ett aktivt missbruk. I det fall föräldrarna inte kan eller vill göra förändringar i sina liv så att barnet kan bli tryggt i hemmet ska samhället se till att barnet blir kvar i familjehemmet.

Jag vill därför avsluta med att yrka bifall till propositionen i dess helhet.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 6, som handlar om kompetens vid domstolar, men jag står naturligtvis bakom övriga yrkanden också.

Flickan som gett namn åt denna proposition lever inte längre. Men hon lever vidare i ljust minne hos många människor, och hon lever vidare genom det politiska arbete som nu sker i hennes namn.

Berättelsen om lilla Esmeralda är mer smärtsam än vad man orkar ta in. Hon dog i januari 2020 efter att ha hittats invirad i plast under en säng, bragd om livet av sina egna biologiska föräldrar.

Den lilla flickan, som omhändertogs på BB och som föddes med svår abstinens, hittas alltså död i sina biologiska föräldrars lägenhet i slutet av januari 2020 efter att hon tagits från ett kärleksfullt familjehem, där hon utvecklats och mått bra, och flyttats till biologiska föräldrar som hon inte kände och som inte kände henne.

Bilderna av det lilla blonda yrvädret spreds när hennes familjehemsmamma, Melinda Jacobs, tog det smärtsamma beslutet att dela med sig av det fruktansvärda öde som drabbat "Lilla hjärtat", ett beslut som hon tog för att få människor att reagera och för att påbörja ett arbete som ska leda till förändring.

Själv klarade jag inte av att läsa Josefin Skölds beskrivning av Esmeraldas öde i den fina och välskrivna artikeln i ett stycke, utan jag fick läsa den i omgångar. Men ur sorgen och ilskan föddes också beslutsamhet och handlingskraft. Vi moderater bestämde oss för att detta inte skulle stanna vid en sorglig och ofattbar historia utan att det nu fick vara nog. Därför presenterade Ulf Kristersson och jag onsdagen den 11 mars 2020 det utskottsinitiativ som jag sedan lade fram dagen därpå i socialutskottet. Det innehöll tre skarpa lagförslag och ett antal övriga förslag som behövde utredas ytterligare.

Fru ålderspresident! Det viktigaste förslaget var att förändra LVU så att barn också efter att skälen till tvångsvård upphört kan stanna i sina familjehem om det var detta som var barnets bästa. Det är självfallet i regel det bästa för ett barn att komma tillbaka till sin egen biologiska familj, men inte alltid. Lagstiftningen måste göra det möjligt för dessa barn att stanna.

Efter några veckors beredning våren 2020 stod det klart att regeringen inte skulle gå oss till mötes. Barnets bästa kunde enligt det socialdemokratiska statsrådet Lena Hallengren inte bli ett eget rättsrekvisit, och vi tog då det ovanliga steget att fortsätta att bereda dessa lagförslag i riksdagen och socialutskottet. Och vi hade glädjande nog ett starkt stöd. Alla partier - Liberalerna, Kristdemokraterna, Centern, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet - ställde sig bakom detta. Det var alltså bara de två regeringspartierna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna, som inte gjorde det. Jag vill verkligen varmt tacka de kollegor som jag har arbetat med de senaste två åren för det fina samarbete som vi har haft.

Ungefär då, fru ålderspresident, förstod regeringen att de behövde påbörja en egen utredning. Det finns alltså två parallella utredningar med delvis två olika inriktningar: den ena fast besluten att barnet ska bli ett eget rättsobjekt och den andra till synes lika besluten att barnet inte ska bli ett eget rättsobjekt med egna rättigheter.

Socialutskottets och riksdagens egen utredning är just nu ute på remiss. Det är Anders Hagsgårds utredning, som nämndes tidigare. Den kommer förhoppningsvis att kunna behandlas i början av hösten. Först då, fru ålderspresident, kommer vi att ha den riktiga lex Lilla hjärtat på plats. För sanningen är att den proposition som vi i dag debatterar inte hade räddat "Lilla hjärtat".

Fru ålderspresident! År 2012 tillsatte den dåvarande alliansregeringen en utredning för att titta på hur man kunde förbättra lagstiftningen runt utsatta barn och förstärka barnets egen rätt och egna rättigheter. I juni 2014 lade dåvarande statsrådet Ulf Kristersson fram tilläggsdirektiv till denna utredning. Dessvärre förlorades valet i september, och en rödgrön regering tog över. Alliansregeringens utredning, som blev klar 2015, lades i byrålådan, och den rödgröna regeringen riktade sitt fokus mot andra frågor, inte mot utsatta barn.

Fru ålderspresident! På många sätt har det varit nästan åtta förlorade år för utsatta barn. Om inte Moderaterna hade lagt fram sitt utskottsinitiativ den 12 mars 2020 och om inte socialutskottet och riksdagen så ihärdigt jagat på regeringen hade inte heller denna proposition sett dagens ljus. Jag måste säga att om det är någon proposition som statsrådet Lena Hallengren borde ha visat sitt engagemang och just hjärta för så är det denna, men inte heller i dag finns hon här i kammaren.

Fru ålderspresident! Finns det då inte något bra i propositionen? Jo, självfallet gör det det. Vi tar nu äntligen steg åt rätt håll i flera avseenden. Min svärfar sa alltid: Du ser aldrig hur fort du har gjort något, bara hur väl du har gjort det. Kanske regeringen skulle ha tagit lite mer tid på sig eller möjligen bjudit in den majoritet som vill göra dessa förslag till något mer, som på riktigt påverkar barns liv. Det är i sanning obegripligt att vi har ett parti och en regering som så ihärdigt under flera års tid har arbetat emot det som tydligt är riksdagsmajoritetens vilja.

Jag vill till exempel lyfta upp frågan om drogtester. Där har vi nu ett enigt utskott, och till och med socialdemokraterna i riksdagen kör nu över sin egen regering då de inser att möjlighet till drogtest, som den socialdemokratiska regeringen föreslår, inte kommer att garantera att föräldrar med drogproblem testas. Det krävs ett obligatoriskt krav på drogtest för att få ha umgänge eller återfå vårdnaden om sitt barn, för att samhället ska kunna säkerställa att så sker. Det handlar om att göra allt för att säkerställa barns trygghet.

Vidare har utskottets majoritet konstaterat att uppföljningen efter avslutad vård enligt LVU måste vara längre än regeringens föreslagna maximala sex månader, eller "som längst", som regeringen skriver. Det innebär att uppföljningen kan vara en månad eller några få veckor. Det är för kort tid. Utskottet vill i stället se minst tolv månader med möjlighet till ytterligare förlängd tid om den individuella situationen kräver detta.

Jag längtar till hösten - jag kan inte förneka det - när riksdagen kommer att göra det arbete som regeringen inte har förmått. Oavsett valresultat kommer det att finnas en stabil majoritet i denna kammare för att åtgärda det som är alltför svagt i dagens proposition och att göra det som regeringen inte förmådde, det vill säga göra barnet till ett eget rättsobjekt och ge barnet egna rättigheter.

Men, fru ålderspresident, det är bara en ny moderatledd regering som kommer att ha utsatta barn högt prioriterat på dagordningen och som kommer att ta ett samlat grepp. Varken dagens förslag, lex Lilla hjärtat, eller de förslag som finns i Anders Hagsgårds utredning räcker till. Mycket mer behöver göras, och bara en ny moderatledd regering kan leda detta arbete.

Avslutningsvis, fru ålderspresident, har barn rätt att få en fin och trygg barndom. Barndomar går inte i repris. Det är inte alltid dna som säkerställer var tryggheten och kärleken finns. Därför måste nu barnets bästa gå före föräldrars rätt till sina barn. Barn ska växa upp i familjer som de älskar och som älskar dem.

(Applåder)

Fru talman! Det är intressant att få stå här och ha ett replikskifte med ledamoten Camilla Waltersson Grönvall. Jag missade det sist, så jag tar det i dag i stället.

Jag har en fråga till ledamoten, fru talman. Det jag tycker har känts bra i socialutskottet är att alla partier har velat göra det tryggare för placerade barn och barn som är i riskzonen. Jag vet att ledamoten Camilla Waltersson Grönvall har ett stort engagemang, och det ska hon absolut ha kredit för.

Det har kommit många bra och intressanta förslag från oppositionen om tillkännagivanden till regeringen. Många är bra, och det är sådant som vi kommer att följa upp. Jag vet också, fru talman, att det finns mer därtill som ska följas upp.

Men diskussionen handlar också väldigt mycket om resurser till kommunerna och till socialtjänsten. Vi kan konstatera, fru talman, att regeringen 2016-2020 lade ett tillskott på 1,4 miljarder till kommunerna. Detta bidrag togs bort 2021, men kommunerna såg ändå att satsningen var till god hjälp när det gäller att anställa nya socialsekreterare, nya chefer och ny behandlingspersonal. Man har också sett till att behålla dem med hjälp av egna pengar.

Vi kan konstatera att regeringen har gjort en höjning av statsbidragen så att nivån nu är 27,5 miljarder högre än 2018. Vi tänker att dessa pengar även ska kunna användas till socialtjänsten.

Fru talman! Jag ställer en fråga till ledamoten Camilla Waltersson Grönvall: Kan ledamoten garantera att en ny borgerlig regering, om det blir regimskifte, kommer att tillföra mer medel till socialtjänsten under den kommande mandatperioden?

Fru talman! Tack så mycket för frågan - det är fantastiskt att få ytterligare fyra minuter för att berätta vad man vill göra när det gäller de här frågorna!

Det finns många saker vi vill göra. Socialutskottet har föreslagit inte mindre än 27 tillkännagivanden till regeringen under de senaste två åren. Det finns alltså åtskilligt med förslag från socialutskottet och riksdagen om olyckan skulle vara framme och det blir en röd regering som ska ta hand om dem efter valet. Vi får hoppas att så inte sker, för vi vet att en moderatledd regering kommer att vara väl förberedd för att börja hantera frågorna.

Vi har till exempel förslag som i dag finns med bland våra reservationer. Det handlar om att vi behöver inrätta domstolar som har särskild kompetens för de här målen för att det ska bli riktigt rättssäkert och tryggt för både barn och andra i de här frågorna.

När det handlar om just pengar kan vi börja med att säga att specialdestinerade statsbidrag sällan brukar vara någonting som vare sig socialdemokratiska eller moderata kommunalråd vill ha. Man vill ha resurserna för att kunna hantera det hela på absolut bästa sätt, och det gäller oavsett om det är regioner eller kommuner.

Jag är väldigt mån om att man ska ha rätt resurser och att man ska göra rätt prioriteringar i de olika kommunerna, för det är där problemet finns. Det känner både Mats Wiking och jag väl till. Men då krävs också mycket annat.

Är Mats Wiking beredd att garantera att det blir en förbättrad utbildning och ett förbättrat stöd? Kommer de nyutexaminerade socialsekreterarna, som ofta får ta hand om de svåraste ärendena, att få ett förbättrat stöd? Kommer det att läggas fram sådana förslag om olyckan skulle vara framme och Socialdemokraterna fortsatt får sitta i regeringsställning?

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Camilla Waltersson Grönvall! Jag konstaterar att ledamoten inte svarar på frågan om huruvida man kommer att tillskjuta mer medel under en kommande mandatperiod. Det är tydligt att det inte kommer något svar på det.

Man kan säga att de pengar som vi har lagt i riktade statsbidrag var till för att höja kompetensen och bemanningen. Vi har också sett i Socialstyrelsens utvärderingar att dessa pengar har gått till det som åsyftades: att höja kompetensen och öka bemanningen. De har varit till stor hjälp när det gäller att höja kompetensen hos personalen. Men det finns alltid hål att fylla; det vet ledamoten och jag, som har varit kommunalpolitiker.

Fru talman! Jag vill ställa frågan återigen: Är ledamoten Camilla Waltersson Grönvall beredd att i en moderatledd regering rikta mer pengar till kommunerna så att man också kan få till den bemanning som ledamoten lyfter behovet av?

Fru talman! Jag utgick faktiskt ifrån att ledamoten Mats Wiking visste att det har tillskjutits medel. Men, som jag försökte förklara tidigare, har vi inte tillskjutit dem som specialdestinerade medel, utan vi har tillskjutit dem till det större området. Det borde ledamoten Wiking veta om.

Det är klart att en moderatledd regering kommer att satsa på området utsatta barn. Jag har en partiledare som har ett mycket väl känt mångårigt engagemang i de här frågorna. Han har också föreslagit en hel del saker som vi har hanterat i socialutskottet.

Mats Wiking kan förmodligen inte personligen dra hit Lena Hallengren. Han kan inte heller svara på den fråga jag nu ställer, fru talman, så den får väl betraktas som mer retorisk. Men är det inte märkligt att vi i dag står och diskuterar lex Lilla hjärtat medan ansvarig minister lyser med sin frånvaro? Är det inte märkligt att vi nu ska ta dessa steg - som Socialdemokraterna hävdar är väldigt viktiga medan vi har pekat på svagheterna i förslag efter förslag - och ansvarig minister inte finns i kammaren för att försvara dem? Jag tycker, fru talman, att det är väldigt anmärkningsvärt.

Men jag lovar samtidigt att när Moderaterna vinner valet tillsammans med några ytterligare partier kommer vi att ha de här frågorna väldigt högt på agendan på ett helt annat sätt än vi har sett att Socialdemokraterna har haft under de här åren.

(Applåder)

Fru talman! En barndom går aldrig i repris. Jag kommer, så länge jag har möjligheten, att påverka och göra min röst hörd för de barn som finns inom socialtjänsten i dag. Men det gäller även de barn som har varit där och de barn som kommer att vara där.

Socialtjänstens arbete och funktion är oerhört viktiga och betydelsefulla för många ungas chans till förändring men också för en ny möjlighet i många ungas liv. Ett stort ansvar vilar därför på socialsekreterarna, men även på ansvariga politiker i landets nämnder med ansvar för dessa frågor. Ansvaret vilar också i synnerhet på oss lagstiftare. Det är viktigt att rätt beslut fattas, att rätt insatser sätts in i rätt tid och att dessa är väl avvägda.

Vi behöver få till ett stärkt barnrättsperspektiv och en ökad rättssäkerhet för barn i samhällets vård, och särskilt för dem som behöver tvångsvård. För att uppnå kvalitetsförbättringar och stärka barnets rätt måste det till ett antal åtgärder. Socialutskottet har under de senaste åren föreslagit 27 tillkännagivanden till regeringen på detta område. Det visar att vi har en stark opposition, som är engagerad och verkligen vill driva dessa frågor på riktigt.

Fokus på barnet och den unge bör helt enkelt stärkas. Vi kan inte längre låta föräldrarnas rätt till sina barn väga tyngst, och socialtjänsten ska inte fokusera på att barnet ska hem så fort det finns utrymme för det. Vi behöver i stället fokusera på barnets egen rätt.

Det finns exempel på barn för vilka LVU har hävts för att föräldrarnas situation ser lite annorlunda ut. Barnet flyttas hem, för att sedan inom kort återigen placeras. Vi behöver ha mer långsiktighet, mer stabilitet och mer trygghet. Vi ska undvika flyttkaruseller, fru talman, och att barn hamnar i ett allt sämre mående. I hand med detta går givetvis även rättssäkra bedömningar och att rätt kompetens för beslutstagande finns i nämnderna.

Fru talman! Vi debatterar i dag regeringens proposition Barnets bästa när vård enligt LVU upphör - lex lilla hjärtat. Jag kan ärligt säga här i kammaren att jag är osäker på hur långt regeringen egentligen hade kommit i det här arbetet om det inte vore för riksdagens utskott, som ligger på ihärdigt i de här frågorna. Men regeringen lämnar nu förslag som är i linje med de tillkännagivanden som utskottet gjort de senaste åren, då inte minst med anledning av fallet med "Lilla hjärtat", som min kollega Camilla Waltersson Grönvall nyss gjorde en fin dragning om.

Redan 2015 fanns det på Regeringskansliet en utredning som den borgerliga regeringen låtit göra. Hade Socialdemokraterna inte låtit den ligga i byrålådan hade vi sannerligen varit betydligt längre fram i denna så viktiga lagprocess. Nu är regeringens förslag i alla fall här, men det räcker inte hela vägen. I den utredning som riksdagens utskott har gjort är vi tämligen överens om att mer behövs, inte minst att barnets bästa ska bli ett eget rekvisit. Barnets rätt ska väga tungt, fru talman.

Tillsammans med Moderaterna och Liberalerna för vi också fram vikten av obligatoriska drogtester, vilket utskottet har förslagit för regeringen i ett tillkännagivande i detta betänkande. I vanlig ordning levererar regeringen ett mellanmjölksaktigt förslag om att det ska ges möjlighet att utföra drogtester. Vill vi på riktigt undvika att barn flyttas hem till drogmiljöer måste detta göras obligatoriskt. Det gäller givetvis enbart i de fall där missbruk är eller har varit en anledning till att barnet har varit placerat från första början.

Fru talman! Vi vet hur det faktiskt ser ut ute på landets socialtjänster. Det är en hårt ansatt personalstyrka som stundtals är utsatt för hot och våld, en bemanning med onödigt stor rotation samt tyvärr allt som oftast en tuff budget. Då duger det inte att inte ge dem lagstödet i sin helhet att utföra dessa tester. Vad regeringen nu gör är att låta de socialsekreterare som står mitt ute i verkligheten ta beslutet, i stället för att regeringen gör det. Det är ynkligt, fru talman.

Återigen blir det en fråga om rättsosäkerhet, likvärdighet och ojämlikhet, där varje enskild handläggare ska göra en bedömning. Den enskilda handläggaren ansvarar för att eventuellt, på grund av tid eller ekonomi, inte ha möjlighet att utföra drogtestet - med följden att barn kan komma hem till en drogmiljö, som Esmeralda gjorde.

Jag kan stå här i kammaren och säga att det ska vara obligatoriska tester. Det kan inte Socialdemokraterna.

Vidare vill jag särskilt nämna vår reservation nummer 3, som jag yrkar bifall till. Här för vi fram vikten av att hela barnavårdslagstiftningen utreds grundligt - att man tittar på socialtjänstlagen, föräldrabalken och LVU. Vi behöver knyta samman barnavården och på riktigt få en tydlig och sammanhållen agenda med mål, riktning och ett unisont seende. Jag tänker då på den frivilliga vården och tvångsvården, men också på exempelvis vårdnadstvister, som faller inom föräldrabalken.

I dag lagar och lappar vi lite kors och tvärs. Det behövs helt enkelt en bred översyn, och en sådan är vi sverigedemokrater beredda att göra framöver.

Fru talman! En liten flicka fick inte leva tillräckligt länge för att uppleva sin fyraårsdag. Det är den hjärtskärande anledningen till att vi står här i dag.

Som samhälle har vi ett gemensamt ansvar för varje barn som växer upp här, och ett alldeles särskilt ansvar har vi i de fall där barnet behöver lyftas ur sin familj och vara i samhällets vård för kortare eller längre tid. Det handlar om barn som riskerar att fara illa på grund av föräldrarnas bristande omsorgsförmåga, skadliga bruk, psykiska sjukdom eller våld - barn som Esmeralda, eller "Lilla hjärtat" som hon kallades av sin familjehemsmamma.

Samhället behöver hålla barnen i dess vård ända tills vi är helt säkra på att föräldrarna har fått förmåga, verktyg och stöd att ge barnet den omsorg och trygghet det faktiskt har rätt till - alltså tills det verkligen har skett en varaktig och bestående förändring av det som gjorde att barnet inte kunde stanna kvar i familjen. Esmeralda släpptes tillbaka till föräldrar som helt uppenbart inte hade uppnått den förändringen. Samhället svek henne genom att släppa henne ur den famn som varit hennes trygghet ända sedan hon föddes.

Fru talman! Jag tror att alla som tog del av omständigheterna kring lilla Esmeraldas död drabbades av den oerhörda utsatthet hon befunnit sig i. I socialutskottet, där vi ju ansvarar för lagstiftning kring vård av barn och unga, har insikten om konsekvenserna av barns utsatthet när omhändertagandet upphör landat med ett alldeles särskilt allvar. Jag är glad att en bred majoritet tillsammans har kunnat driva på för att få fram lagändringar som framöver tydligt ska vara på barnets sida när det som mest behöver det.

Andra ledamöter har i sina anföranden här tidigare redogjort på ett bra och tydligt sätt för alla de turer som har varit i utskottet och de viktiga steg som tagits, bland annat med den kompletterande utredning om barnets bästa som självständigt rekvisit som utskottet har beslutat om och fått fram. I betänkandet vi i dag debatterar finns en kombination av viktiga förslag dels från regeringen, dels i tillkännagivanden beslutade av en majoritet i utskottet.

Utgångspunkten för oss i Vänsterpartiet har varit att söka möjliga vägar att på alla sätt stärka barnrättsperspektivet. Det ska vara tydligt att samhället är på barnets sida och att varken föräldrars eller placeringsfamiljs behov går före barnets. Det har inneburit att vi har bidragit till att bilda majoritet för förslag som vi tycker åstadkommer just det.

Detta framgår av bland annat de tre tillkännagivanden vi står bakom i betänkandet om att utveckla och förtydliga innebörden av varaktig och genomgripande förändring, att uppföljning efter avslutad placering ska ske under minst ett år och att obligatoriska drogtester ska göras som en del av helhetsbedömningen av huruvida förändringarna är varaktiga och genomgripande. Jag återkommer till det lite senare.

Fru talman! Trots den breda enighet som utskottet har kunnat samla och som jag är tacksam för är det någonting som skaver lite grann - som en sten i skon, fru talman. Det finns nämligen något som det talas alldeles för lite om i debatten om socialtjänsten, och det är förutsättningarna för att kunna jobba förebyggande, stödjande och uppföljande. Vi behöver prata pengar, fru talman.

För att citera Akademikerförbundet SSR: "Var sjunde socialsekreterare har väntat med ingripanden på grund av ekonomin under de senaste två åren. Mer än var femte, 22 procent, har beslutat om en annan insats än den mest lämpliga på grund av ekonomin."

Låt oss ta in dessa siffror för ett ögonblick, fru talman. Vad får det för konsekvenser, helt konkret, för just barn i samhällets vård om var sjunde socialsekreterare har väntat med ingripanden på grund av ekonomin? Vad får det för konsekvenser om mer än var femte socialsekreterare har beslutat om en annan insats än den mest lämpliga på grund av en tuff ekonomisk situation i kommunen?

Om det inte finns tillräckligt med resurser för att bevaka rättigheter enligt lagstiftningen kommer det tyvärr inte att räcka till att skärpa och förtydliga lagstiftning och barnrättsperspektiv, hur rätt det än är. "Det är ekonomin, dumbom", ska en av Clintons strateger ha sagt. Inget kan vara sannare när det gäller just socialtjänstens möjligheter att faktiskt göra det viktiga jobb som många, många partier här i kammaren säger att vi vill se.

Vi vill att socialtjänsten ska kunna arbeta förebyggande med familjer i riskgrupper och ge stöd och hjälp till förändring - oavsett om det gäller stöd för drogfrihet, stöd för psykisk hälsa eller annat stöd i föräldraskapet - men då krävs att socialtjänsten har både resurser och utrymme för socialt arbete. När man tar del av verkligheten för landets socialsekreterare blir det helt uppenbart att det alltför ofta inte är så.

Jag och säkert många av er här inne har träffat förtvivlade socialsekreterare vars tid till största del slukas av administration så att knappt någon tid finns kvar för viktig kontakt och samtal med just det barn eller den familj som berörs. Det är ingen slump att viktiga krav från professionen i valrörelsen handlar om kraftiga förstärkningar av förebyggande socialt arbete.

Vänsterpartiet håller helt med om det. Det räcker alltså inte att rätta till de brister i lagstiftning och arbete som Esmeraldas tragiska död har blottlagt. Vi måste samtidigt göra en ekonomisk förstärkning som faktiskt gör det möjligt för en socialtjänst som i stora stycken går på knäna att göra det viktiga arbete som vi förväntar oss och kräver. Därför föreslår vi att det tillskjuts helt nödvändiga resurser till arbetet inför återflytt och för att socialtjänsten ska kunna göra en noggrann uppföljning och bedömning av barnets skydd och säkerhet.

Jag kunde verkligen önska, fru talman, att det fanns samma breda uppslutning kring en förstärkning av socialtjänsten i de delarna som det gör för att stärka skyddet och rätten för barnen i lagstiftningen.

Fru talman! Till sist vill jag tala lite om arbetet för drogfrihet, inte minst eftersom det hänger ihop med behovet av resurser och utrymme att arbeta målmedvetet och långsiktigt. Vänsterpartiet har valt att ställa sig bakom tillkännagivandet om obligatoriska drogtester i de fall det är någon form av skadligt bruk hos föräldrarna som utgör själva grunden för tvångsomhändertagandet, för att bidra till en bedömning av huruvida omständigheterna verkligen har förändrats varaktigt och genomgripande. Men, fru talman, drogtester kan bara vara en liten pusselbit i helheten. De ger bara en bild av droganvändningen just vid provtillfället, och därför krävs ett utbyggt förebyggande och vidmakthållande arbete.

I reservation 13 lyfter vi fram det nogsamma arbete som behöver göras för att stödja föräldrar som vill uppnå drogfrihet och det minst lika viktiga stöd som behöver finnas för att föräldrar ska kunna lyckas bibehålla sin drogfrihet. Här föreslår vi att det tas fram riktlinjer för sådant arbete och att det införs ett särskilt riktat stöd till föräldrar som är i en sådan situation.

Fru talman! Vi tar i dag några första viktiga steg för att skydda och trygga barn som varit i samhällets vård. Flera steg kommer att behöva tas för att verkligen stärka barnrätten och förutsättningarna i socialtjänsten att skapa trygga livsmöjligheter för barn så som de har rätt till. Vänsterpartiet ser fram emot att fortsatt vara en pådrivande kraft i det arbetet - för vartenda barn i vårt samhälle.

Med detta, fru talman, ställer jag mig bakom samtliga Vänsterpartiets reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation nummer 11 under punkt 18.

(Applåder)

Fru talman! Sveriges riksdag och regering måste se till att lagen säkerställer att det är barnets trygghet och barnets bästa som väger tyngst när det gäller insatser och stöd under uppväxten. Vi är inte där i dag, så det krävs ett hårt arbete.

Esmeralda, den lilla flickan som kallades "Lilla hjärtat", fick inte fylla fyra år. Hennes levnadsöde lämnade ingen oberörd. Hon var ett litet barn som rycktes upp från sin trygghet och sina familjehemsföräldrar och syskon - det som var hennes familj. Esmeralda hade bott där hela sitt liv, men det bestämdes att hon skulle bo hos sina biologiska föräldrar som var främlingar för henne. Och tiden som följde ledde fram till det värsta som kan hända: att ett barn dör.

Fru talman! Att sätta barnets bästa i det främsta lagrummet innebär att biologiska föräldrars rättigheter måste stå tillbaka. Vi kristdemokrater har kämpat länge för att barnkonventionen ska bli svensk lag. Den är på plats nu sedan januari 2020, och den innebär precis detta. Men andra lagar behöver också förtydligas för att barnets bästa ska sättas före föräldrarnas rättigheter.

Vi kristdemokrater har krävt förändringar i den här riktningen under lång tid. Den utredning som tillsattes 2012 av dåvarande barn- och äldreminister Maria Larsson och presenterades 2015 fullföljdes dessvärre inte av de socialdemokratiska ministrar som följde efter henne.

Inte ens när det fasansfulla hände "Lilla hjärtat" agerade regeringen tillräckligt kraftigt. Den socialdemokratiskt ledda regeringens passivitet gick så långt att en majoritet i socialutskottet utifrån ett förtjänstfullt utskottsinitiativ från Moderaterna kände sig tvingade att ta över regeringens lagstiftningsprocess. En parlamentarisk arbetsgrupp tillsattes under socialutskottet våren 2020. Syftet var att föreslå lagändringar som skulle sätta barnets bästa främst i de här aktuella frågorna.

Jag har varit Kristdemokraternas representant i arbetsgruppen, och jag vill tacka mina kollegor från andra partier för att vi tillsammans har verkat konstruktivt och för att vi lade vikt vid att samordna ikraftträdandet av riksdagens lagförslag med de få förslag som kom från regeringen inom det här området.

Fru talman! Ganska precis för ett år sedan tillsatte socialutskottet en egen utredning, med hovrättspresident Anders Hagsgård som utredare, med syftet att barnets bästa ska vara ett självständigt rekvisit vid upphörande av vård i familjehem enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Detta gjordes eftersom regeringen tidigare under året hade aviserat att ett sådant rekvisit inte var möjligt att införa. Den 1 mars i år presenterade Hagsgård utredningen Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU, och utredningen är i skrivande stund ute på remiss.

Från Kristdemokraternas sida är vi positivt inställda till helheten i utredningen och kan konstatera att Anders Hagsgård har gjort en annan bedömning än regeringen angående möjligheten att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit vid prövning av upphörande av vård enligt LVU. Vi anser därför att processen kring remissförfarandet av Hagsgårds utredning ska hanteras skyndsamt för att säkerställa att barnrättsperspektivet ska vara ledande när det gäller socialtjänstens agerande kring barn och unga som behöver samhällets vård. Här kommer vi kristdemokrater att vara drivande - det är ett arbete som kommer att ta vid nu i riksdagen.

Kristdemokraterna noterar och beklagar att den aktuella proposition från regeringen som vi debatterar här i dag till del presenterar förslag som går i en annan riktning än förslagen i Anders Hagsgårds utredning. Det gäller inte minst hållningen kring flyttningsförbud där regeringen vill utveckla den möjligheten, medan Hagsgårds utredning menar att det är ett verktyg som inte är ändamålsenligt. Det är därför beklagligt att regeringen inte inväntade utfallet av remissförfarandet av riksdagens utredning.

Nu står riksdagen inför en situation där den ska ta ställning till en proposition som saknar ett helhetsperspektiv utifrån barnets bästa. Det är också svårt att avslå regeringens förslag angående exempelvis flyttningsförbud, då en annan bättre lagstiftning måste vara på plats innan den ventil som flyttningsförbudet trots allt utgör i vissa få situationer kan tas bort.

Fru talman! Vi kan dessvärre också konstatera att djävulen sitter i detaljerna i flera av regeringens aktuella förslag. Det finns sedan tidigare en majoritet i socialutskottet bakom att det krävs en längre uppföljningsperiod för att säkerställa att situationen och hemmiljön runt barnet som har varit placerat är varaktigt trygga. Faktum är att riksdagen har tillkännagett till regeringen att socialnämnden ska följa upp situationen för barn och unga under 18 år under minst tolv månader efter att vård enligt LVU har upphört.

Trots detta föreslår regeringen nu att en uppföljning ska avslutas senast sex månader från det att uppföljningen inleddes. Det är anmärkningsvärt att regeringen väljer att presentera ett förslag som i praktiken innebär att uppföljningen kan avslutas efter en väldigt kort tid, till och med kortare än sex månader. Det duger faktiskt inte.

Kristdemokraterna anser också att det i socialtjänstlagen bör införas, utöver den längre uppföljningsperioden, bestämmelser som gör det tydligt vilket stöd ett barn eller en ungdom bör ha efter att vården har upphört. Jag vill därför yrka bifall till vår reservation 9 under punkt 15.

När det gäller drogtester, fru talman, föreslår regeringen att det ska införas en möjlighet för socialnämnden att besluta att en vårdnadshavare eller förälder till ett barn som vårdas enligt LVU ska uppmanas att lämna drogtest inför umgänge eller inför prövningen om att vården ska upphöra. Kristdemokraterna anser att detta förslag är för tandlöst. Vi vill se en skarpare reglering och kräver därför tillsammans med en majoritet i socialutskottet att socialnämnden ska ha rätt att kräva obligatoriska drogtester om det finns skadligt bruk av alkohol och droger och det var en bidragande orsak till att tvångsvården inleddes.

Jag har faktiskt svårt att förstå att regeringen valde att hålla de vuxnas integritet högre - utifrån det intrång på integriteten som ett drogtest faktiskt innebär - än barnets rätt att vistas i en drogfri miljö genom att nöja sig med att ge socialnämnden möjlighet att uppmana vårdnadshavare att lämna drogtest i de angivna situationerna.

Återigen är detta särskilt anmärkningsvärt eftersom det sedan tidigare är fastslaget här i riksdagen att det finns en majoritet för att det ska vara obligatoriska drogtester när den här problematiken finns i familjerna. Jag förväntar mig därför att regeringen kommer att återkomma snarast med att man ska införa denna reglering.

Avslutningsvis, fru talman! Att regeringen har valt att presentera förslag med ikraftträdande den 1 juli 2022 när de är väl medvetna om att det finns motstridiga förslag ute på remiss är beklagligt. Självklart är vi kristdemokrater angelägna om att barnrättsperspektivet ska stärkas så snart som möjligt för de barn och unga som behöver samhällets vård. Men det är lika angeläget att det är de absolut bästa, mest genomarbetade och heltäckande förslagen som resulterar i ny lagstiftning.

Regeringens förfarande med att föreslå bristfälliga lagförslag, som saknar det nödvändiga helhetsperspektiv som krävs för att socialtjänstens personal ska kunna sätta barnets bästa i främsta rummet, riskerar nu att skapa en ryckighet i verksamheten runt om i landet. Det är olyckligt. Det hade i stället varit önskvärt om regeringen hade väntat in riksdagens parallella lagstiftningsprocess och presenterat en proposition utifrån en helhetsbedömning av de aktuella förslagen.

När det gäller barnets bästa är det av största vikt att regeringen går i takt med riksdagens vilja. Riksdagens vilja är folkets vilja. Ytterst är det nu barn och unga som lever i en så utsatt situation att de behöver samhällets vård som får betala priset när regeringen på flera punkter går emot riksdagens vilja.

Jag önskar att regeringen tänker om i denna fråga, för det är otroligt viktigt att dessa barn får det stöd som de behöver för att få en trygg barndom och uppväxt.

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till ledamoten Pia Steensland och göra ett klarläggande.

När det gäller drogtester har jag en tolkning av skrivningen - jag har pratat med företrädare för regeringen också. Det står att möjligheten att göra drogtester självklart ska hänga ihop med ett ansvarstagande från socialtjänsten. Har man misstanke om att familjen, eller mamma och pappa, går på droger ska man givetvis göra drogtester. Därför ställer vi oss bakom tillkännagivandet i socialutskottet, fru talman. Det är ingen svår nöt för oss, den biten, och att ta ett steg i taget. Men vår tolkning av skrivningen är så här.

Fru talman! Sedan gäller det uppföljningen - från två månader, som det är i lag i dag, till sex månader. Vi känner att det är ett steg på vägen. Men precis som ledamoten Pia Steensland säger behöver det göras mer på det området, fru talman. Därför ställer vi oss bakom tillkännagivandet om att det ska vara upp till tolv månader. Vi behöver se över den biten, anser jag, som ansvarig för de frågorna i vårt utskott. Ibland kan det nämligen behövas en längre uppföljning, fru talman. Ibland kan den pågå i sex månader. Ibland behöver den vara längre. Vi är öppna för den biten och för diskussionen. Jag vill bara förtydliga det, så att ledamoten Pia Steensland förstår vår intention. Det är därför vi också ställer oss bakom tillkännagivandet, fru talman.

Vi ser ändå att vi har gått en majoritet i socialutskottet till mötes, och vi tänker att vi ska gå vidare i arbetet. Vilken fråga och vilket tillkännagivande känner ledamoten Pia Steensland är absolut viktigast framåt för att vi ska komma vidare i detta arbete?

Fru talman! Tack, Mats Wiking, för frågan! Jag vill uttala, fru talman, att jag uppskattar den samverkan som vi har haft i arbetsgruppen. Det är otroligt viktigt att vi har en bred samsyn i dessa frågor. Jag vet att den intentionen är stark hos ledamoten - jag uppskattar det.

Det som jag beklagar lite grann är att socialdemokraterna i utskottet har gått lite i otakt med regeringen - eller tvärtom. Regeringen har gått i otakt med socialdemokraterna i riksdagen. Men jag uppskattar verkligen att ni står bakom dessa tillkännagivanden. Det är ändå en viss skillnad om det tydligt står att ett drogtest ska vara obligatoriskt när det finns en problematik kring alkohol och droger. Det är en tydlighet som jag tror skulle uppskattas ute bland dem som arbetar, så att de inte ställs inför tveksamheter. Då vet de vad man ska göra och vad som ska ske. Jag hoppas att regeringen följer upp detta på bästa sätt.

Likadant är det med uppföljningsperioden. Det står: "senast efter sex månader". Jag instämmer med ledamoten. Det är därför vi också lyfter i vår motion att det är otroligt viktigt - det är så sårbart för dessa barn och familjer - att se till att man kan följa upp. I vissa fall kan det krävas längre tid än tolv månader. Då ska det inte i lagen stå att det ska upphöra senast efter sex månader. Det är en tydlighet. Jag uppskattar att ni står bakom detta i utskottet.

Vi tycker att man måste se till helheten. Men jag ser fram emot att vi kan ha en fortsatt god dialog kring Hagsgårdsutredningen, för det är den remisshantering som jag tror är den absolut viktigaste nu för att få till barnets bästa som ett eget rekvisit.

Fru talman! Vi har varit tydliga i socialutskottet, ledamoten Pia Steensland, med att vi också vill titta ordentligt på Hagsgårds utredning. Vi har inte sagt nej till den, som sagt var. Det har vi varit tydliga med. Vi kommer att följa processen och remissvaren. Vi hoppas att det blir positiva remisssvar, så att vi kan använda oss av utredningen i framtida lagstiftning. Där ser vi att vi står på samma plats i arbetet, så att säga.

Fru talman! Jag vill fråga ledamoten om ledamoten ser att vi har uttalat oss på det viset att vi är beredda att titta på Hagsgårds utredning. Kan vi ytterligare trygga situationen och barnets bästa är vi beredda att ta de stegen också.

Fru talman! Ja, jag vet, som sagt, ledamoten Mats Wikings intentioner, och jag uppskattar dem. Men det krävs att regeringen är på samma bana. Det var det som jag var lite inne på i mitt anförande. Jag beklagar att regeringen gick vidare med den aktuella propositionen i dag trots att de visste att det fanns andra lagförslag.

Jag hade önskat, fru talman, att de hade varit lika lyhörda som vi i arbetsgruppen var. Där försökte vi verkligen synka riksdagens förslag så att de skulle kunna träda ikraft samtidigt som regeringens förslag. Jag hade önskat att de hade haft samma lyhördhet i regeringen i denna fråga, för man får inte ha prestige eller någonting när det gäller barnets bästa.

En barndom går inte i repris - det är många som har sagt det - och vi vet att det är mycket som står på spel om barnen inte får det stöd som de behöver under uppväxten.

Jag uppskattar ledamotens del i detta, men med tanke på den historik som har varit med regeringen, som Socialdemokraterna har lett, är jag orolig för hur regeringen kommer att hantera detta inför framtiden.

Jag är hoppfull om att vi ska få en ny regering, en borgerlig regering, som på allvar kan prioritera dessa frågor. Men vi ska ha ett fortsatt gott samarbete i socialutskottet, för det är viktigt att regering och riksdag går i takt när det gäller detta. Utifrån hur regeringen har agerat behövs det en borgerlig regering för att vi ska ha en ordentlig taktpinne i denna fråga.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi barnets bästa när vård enligt LVU upphör. Men jag tänkte säga någonting inledningsvis, fru talman, om varför barn tvingas omhändertas. Om vi ska se det vi debatterar i dag med barnets ögon måste vi förstå att vi har fall som liknar det tragiska med "Lilla hjärtat", Esmeralda, som inte finns med oss längre. Men det finns andra barn som redan i samband med födseln omhändertas för att man har kännedom om att föräldrarna inte har en omsorgsförmåga. Barn kan inte bo hos dem.

Eftersom de biologiska vårdnadshavarna har valt bort att vara de trygga och tillitsfulla föräldrar som barn har rätt till och behov av tvingas barnet att knyta an till någon annan vuxen. Det finns alltså många liknande fall runt omkring i vårt land just nu.

Det finns också barn som växer upp med en förälder eller föräldrar som har en psykisk ohälsa. Som vårdnadshavare är de verkligen i behov av insatser under en period, och då placeras barnet för att få tillgång till den uppväxt det har rätt till i den situationen.

Vi har också alla de barn som utsätts för våld och som under lång tid har levt ett otroligt svårt liv i hemmet. Alla som tittar vet ju att en majoritet av alla föräldrar lever med en rädsla för att någon annan ska göra ens barn illa när de cyklar hem från skolan, är på väg till träningen eller på bio eller när barnet är ute på nätet och spelar något spel där det finns chattfunktioner. Vi vet ju att det finns både vuxna och andra jämnåriga som är beredda att begå övergrepp.

I dag debatterar vi dock de fall där barn utsätts av föräldrarna, alltså de som borde stå för omsorg, kärlek och trygghet, vilket har lett till att barnet är omhändertaget enligt lagen om vård av unga. Många av de här barnen kan också vittna om att även om samhället, socialnämnden och ibland även förvaltningsrätten - så var det i fallet med Esmeralda - bedömer att vårdnadshavarna har förändrat sitt beteende så är det inte samma sak som att barnet känner den känslan. Våld under en längre tid har förbrukat tilliten, och när det gäller barn som omhändertas tidigt har de ingen kontakt eller relation med sina biologiska vårdnadshavare. När man lyssnar till dessa barn står det klart att det är väldigt många barn som känner att ni upplevde att mina vårdnadshavare eller mina föräldrar hade förändrats, men jag hade inte alls den känslan.

Det här var någonting som Ceder tittade på redan i den utredning som han lämnade över till regeringen 2015. Då fanns det här förslaget om att verkligen stärka lagstiftningen med. Självklart ska man titta på föräldrarnas förändringsbenägenhet, och jag tycker att det är väldig bra som det står i det här betänkandet.

Dock delar jag uppfattningen att det måste förtydligas att vårdnadshavarna verkligen har en varaktig och genomgripande förändring. Man måste också komma ihåg att det ändå på något vis är en gissningslek. Det är svårt att avgöra om en vårdnadshavare som under många år har utsatt barnet och många gånger kanske också syskonen för våld har ändrat sitt beteende. Definitivt måste man garantera att ett barn som ska återföras till sin familj inte känner en klump i magen.

Något jag tänker på när jag lyssnar till ledamoten Mats Wiking är just att regeringen har upplevt att det är rättsosäkert att ha barnets bästa som ett eget rekvisit. Jag tycker att hela utformningen av den lagstiftning som föreslås här i dag och där det tillägget inte finns med är otroligt rättsosäker, för den handlar ju enkom om hur vi tror att vårdnadshavarna har eller kan tänkas ha ändrat sitt beteende.

Drogtest är en sådan sak som har debatterats här. Jag tycker att det är märkligt att det inte redan finns tydligt i lagstiftningen, fru talman. Om skälet till att barnet är omhändertaget är att det har funnits ett så pass allvarligt missbruk att man inte har haft en förmåga att ge sitt barn den trygghet, närhet och tillit som krävs är drogtest en självklarhet.

Ledamoten Mats Wiking sa att regeringen hade uppfattat att möjligheten till att ha drogtester är samma som att det ska göras. Då tror jag faktiskt att det är viktigt att ledamoten berättar för statsrådet Hallengren att "möjligt" och "ska" är två helt olika begrepp som också kommer att tolkas på två helt olika sätt.

Jag tror att detta i grund och botten handlar om att det är just ett perspektivskifte. Det är liksom genomgående i det föreliggande förslaget att man inte vill ha barnets bästa som ett eget rekvisit, och det är för att man måste utmana den starka föräldrarätt som finns. Ska vi se till att det blir en annan balans måste statsrådet Hallengren, som jag önskar hade funnits på plats och engagerat sig i denna fråga, kunna svara på hur hon ser att dagens ordning är rättssäker utifrån de utsattas sida, nämligen de barn som har blivit omhändertagna på grund av att deras föräldrar har utsatt dem. Barnet befinner sig i en extremt utsatt belägenhet bara genom att vara barn, och här har man också haft föräldrar som utsatt dem i denna utsatta belägenhet.

Jag måste förklara det här med flyttningsförbud för er som tittar på det här. Regeringens förslag handlar om att om man bedömer att det har funnits en varaktig och genomgripande förändring och därför beslutar att barnet kan flytta hem, men tio minuter senare kommer på att det nog inte är varaktigt och genomgripande, så kan man i stället ta till flyttningsförbud och säga att det nog inte går att genomföra. Det blir väldigt förvirrande för den vårdnadshavare som först får ett beslut om att man bedömts ha återfått den föräldraförmåga som krävs för att kunna ge barnet det som behövs, om vi tio minuter senare kan bestämma att vi inte tror att det är så just nu.

Hur kan det bli tryggt för den vårdnadshavare som har blivit bedömd och framför allt för barnet? Det blir korta processer med lugn för en viss tid. Jag är väldigt intresserad av att höra hur regeringen tänker kopplat till detta.

Fru talman! När det kommer till tillkännagivandet om att LVU, lagen om vård av unga, saknar mål och riktlinjer kan man på ett övergripande plan säga att även detta fanns med i Ceders utredning, vilket är ganska intressant. Det är ungefär som om vi skulle ha en skollag eller en hälso och sjukvårdslag utan mål och riktlinjer. Om det inte finns en tydlighet vad man faktiskt ska uppnå med insatserna blir det ganska svårt också för de fantastiska socialarbetare som står i första linjen.

Jag är glad över att ledamoten Mats Wiking ställer sig bakom tillkännagivandet att ge socialtjänsten möjlighet att göra en uppföljning under en längre tid. Som flera har varit inne på kan det ju behövas under en väldigt lång tid. Jag brukar tänka att om jag skulle drabbas av cancer så vet jag att det är en intensiv uppföljning direkt efter att behandlingen är slutförd. Sedan kan det vara uppföljningar efter flera år för att garantera att cancern inte kommer tillbaka. Jag tror att man måste tänka på samma sätt för dessa barn.

I slutändan tror jag, återigen, att det största problemet för vår regering är att man är livrädd för att utmana föräldrarätten. Det finns inte ett tydligt ställningstagande, vilket jag tycker syns i dag när socialsekreterare hotas i den hatkampanj som pågår mot socialtjänsten. Vi måste kunna se att det kan påverka socialsekreterarna som ska fatta beslut om att barn ska omhändertas.

Jag önskar att ledamoten Wiking kunde svara på frågan hur man tänker när man jobbar med det här. Det känns orättvist mot ledamoten Wiking som alltid är här och sliter, medan den som borde vara här aldrig är här. Men det är trots allt så att Mats Wiking är den som finns här.

Jag ställer mig bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 3.

Jag vill säga jättetack till oss alla i utskottet för att vi har haft barnen för våra ögon. Vi har gjort vad vi kan. Vi kan tycka olika i andra frågor, men vi släpper allt annat.

Här har vi verkligen haft de utsatta och maktlösa barnen för våra ögon. Jag tänker att alla utsatta barn behöver ansvarsfulla politiker, och jag tycker att vi tillsammans har visat på detta. Det har varit jätteviktigt och intressant, och jag är bara sorgsen över att vi har en regering som inte vill dela den enigheten.

(Applåder)

Fru talman! Jag tar replik för att mitt namn nämndes; jag tänker på föräldrarätten, som är oerhört viktig när man tittar över vad som är barns bästa.

Utifrån den lagstiftning som vi tittar över nu har jag i mina kontakter med socialtjänsten fått signaler som går lite tvärsom. Jag säger inte att det är fel att vi tittar över den här lagstiftningen, för den behöver skärpas för barns bästa. Men det har blivit lite det omvända ute på en del socialkontor. Man vågar inte låta barnen ha umgänge med föräldrarna, eftersom man är rädd att göra fel utifrån kommande lagstiftning, fru talman. Gör vi rätt saker, alltså stärker barns rätt, baserat på de signaler som finns i dag ute i kommunerna?

Jag tror inte att det finns någon rädsla från regeringens sida om att stärka barns rätt gentemot föräldrar. Vi har också pratat om att se över föräldrabalken, men den hör inte till vårt utskott. Givetvis är det också en fråga för regeringen att se över lagen eftersom föräldrarätten är stark.

Utifrån den lagstiftning som rör Esmeralda, "Lilla hjärtat", som vi har tittat på och som jag redogjort för i mitt anförande, kan man säga att om Norrköpings kommun följt gällande lagstiftning hade man inte hamnat i den situationen. Placerande kommun har ett ansvar att följa upp och kontrollera enligt socialtjänstlagen och även att följa upp orosanmälningar.

Hur ser ledamoten Juno Blom på att Norrköpings kommun inte följde gällande lagstiftning när det gällde uppföljning av lex Lilla hjärtat, Esmeralda?

(TREDJE VICE TALMANNEN: Vi kommer ihåg vad som gäller för debatter i kammaren.)

Fru talman! Det är oftast jag som får veta att jag har gjort något fel, men än så länge har jag inte hunnit göra något misstag.

Det du säger om Norrköpings kommun är viktigt. Förlåt! Det ledamoten Mats Wiking säger om Norrköpings kommun är viktigt. Kommunen fick kännedom om att det fanns en oro för vad vårdnadshavarna utsatte barnet för. Det fanns fler signalsystem, och fler borde ha gjort orosanmälningar. Att kommunen då inte gjorde en ny insats är fruktansvärt. Men det intressanta är att du använder det som ett argument mot en ny lagstiftning. Om den lagstiftning som vi föreslår och som Hagsgård har tagit fram hade funnits, skulle ju Esmeralda, "Lilla hjärtat", aldrig ha återförts till sin familj.

Du tycker att vi gamblar lite, att vi gissar på att föräldrar har förändrat sin förmåga. Vi tar hem barnet till föräldrarna, om vi inte som regeringen föreslår inrättar ett flyttförbud en stund och skjuter upp flytten några månader. Därefter håller vi tummarna och undrar vad som händer nu, men det kan göras en uppföljning.

Från min sida är det självklart att om man får kännedom om något, oavsett om det är tio minuter efter det att beslutet har upphävts, ska man kunna fatta ett nytt beslut. Det råder inget tvivel om den saken. Men att använda detta som ett skäl i argumentationen mot ett eget rekvisit om att stärka barnets bästa, att aldrig tvinga ett barn som Esmeralda att behöva återföras till vårdnadshavare utifrån att det inte är det mest lämpliga för flickan, blir otroligt märkligt i min värld.

Jag skulle gärna vilja följa med dig och träffa de oroliga socialsekreterarna. Den största oron för mig är alla de barn som är i behov av att inte behöva träffa en vårdnadshavare som utsätter dem på olika sätt. Det här är ett försvarstal som inte stämmer. Men skicka dem gärna till mig så kan jag prata om att lagstiftningen inte har några problem med att göra så.

Fru talman! Ledamoten Juno Blom spetsar till det lite grann. Min utgångspunkt är inte att spetsa till utan att ge en bild av att verkligheten kan se annorlunda ut. Jag vet att Juno Blom är engagerad och är ute i verkligheten.

Jag betonar att det inte är en ursäkt att vi inte ska se över lagstiftningen. Jag sa i mitt tidigare replikskifte att vi från S har ställt oss bakom Hagsgårds utredning. Den har skickats ut på remiss, och vi är intresserade av remissvaren. Om remissvaren är positiva är vi givetvis beredda att gå vidare med utredningen. Både regeringen och S i utskottet har varit tydliga med detta.

Missförstå mig inte, ledamot Juno Blom, men jag konstaterar att vi vill åt samma håll, lagstiftningen behöver ses över och vi behöver se över att personalen har kompetens att följa rådande lagstiftning. Det hade kunnat gå mycket bättre i Norrköping om kommunen hade följt gällande lagstiftning. Men givetvis behöver lagstiftningen skärpas.

Fru talman! Jag kan berätta om fler fall som Norrköpings kommun inte har lyckats med, och jag kan berätta om fall runt omkring i hela vårt land där man inte har lyckats med insatser. Det är inte vad jag försvarar, utan det jag försvarar är hur vi kan se till att lagstiftningen blir tydlig så att den underlättar för socialtjänsten. I det fall som rörde Esmeralda hade förvaltningsrätten bedömt att Esmeralda kunde återföras till sin familj.

Därför blir det märkligt för mig att ledamoten Wiking anger som skäl att det finns socialarbetare som är oroliga för att skydda barn. Den oron behöver de inte känna; det finns så otroligt många barn som är extremt oskyddade i vårt samhälle.

Ledamoten Wiking tar upp att hanteringen beror på remissvaren. Jag har suttit tillsammans med juristerna på Socialdepartementet, och jag har gjort vad jag har kunnat göra för att statsrådet Hallengren skulle vidta de åtgärder som krävdes innan utskottsinitiativet lades fram av Moderaterna.

Men det fanns jurister som menade att förslaget är rättsosäkert, är fel och inte blir tydligt. Jag är övertygad om att det kommer att inkomma sådana remissvar. Det var samma sak när vi införde anti-agalagstiftningen i Sverige. Det var inte så att svenska folket jublade och tyckte att det var en bra idé, men man förändrade snabbt inställning.

Där har vi politiker ett ansvar att vara en progressiv röst, och barnen är i behov av politiker som står på barnens sida. Oavsett vad som framkommer i remissvar eller inte skulle jag vara mer förvånad om hela Sverige har ställt sig på de utsatta barnens sida. Skiljelinjen går där. Det handlar om huruvida vi står på de utsatta barnens sida och vågar ifrågasätta vårdnadshavare som har gjort sina barn illa, eller om vi oroar oss för föräldrarnas integritet som en gång har valt att bete sig på ett sätt som har gjort att barnet tvingas att omhändertas.

Fru talman! När hjärtat brister bär inte alltid rösten, och jag vill därför be om ursäkt på förhand.

När jag läste texten i Svenska Dagbladet om "Lilla hjärtat" satt jag på ett fik i ett köpcentrum och matade min lika gamla dotter med lunch. Ett litet barn hade mist livet. Före det hade hon mist sin mamma inte bara en gång utan två gånger.

Fru talman! Vem är en förälder? Vem är en mamma?

"Lilla hjärtats" första mamma, hon som födde, fick inte ha kvar omsorgen om sitt barn. Det bedömdes inte säkert att växa upp där, så "Lilla hjärtat" fick en ny mamma, en ny familj, syskon, som älskade henne, som välkomnade henne med öppet hjärta. Den familjen miste hon också när myndigheter tillämpade ett otillräckligt regelverk på ett felaktigt sätt.

Frågan vi behöver ställa oss i politiken, som lagstiftare, är hur vi ser på barnets relation till trygga vuxna, barnets rätt att vara kvar där barnet ser sina föräldrar. I dag är lagstiftningen alltför fokuserad på de ursprungliga biologiska föräldrarnas rättigheter. Barnets bästa får inte tillräckligt rum.

Vi i Miljöpartiet har slagits för att barnkonventionen ska bli svensk lag. Det är den i dag, och det förpliktar oss att skriva om alla de lagar som inte lever upp till barnkonventionen - där barnets bästa inte är i centrum.

Därför behöver vi gå vidare med det förslag som ska göra barnets bästa till ett självständigt rekvisit när man bedömer om ett barn ska tas från familjehemmet till de biologiska föräldrarna.

Det är inte tillräckligt att bara se på föräldrarnas förmåga. När ett barn levt hela sitt liv i en annan familj och upplevt den som sin, måste det barnets bästa alltid gå före de ursprungliga föräldrarnas, hur väl de än ställt om sina liv, tagit tag i sina problem och blivit trygga. Att slitas från sin familj är ett stort och ingripande beslut för ett barn när det gäller att ta barnet från de biologiska föräldrarna. För barnet är det ett lika stort beslut att slitas från den familj som är den enda barnet känner.

Fru talman! Det förslag som regeringen har lagt fram tycker vi i Miljöpartiet är otillräckligt, men det är ändå några steg åt rätt håll.

Man säger till exempel att man ska bedöma om det skett tillräckliga förändringar i de ursprungliga omständigheterna som ledde till omhändertagandet. Men vi är oroliga att man inte ser till helheten.

Vi i Miljöpartiet tycker också att barnets rättigheter måste stärkas genom barnombud hela vägen. På det sättet finns det alltid en vuxen vars enda uppgift är att se till det enskilda barnets bästa och tala för det.

Fru talman! Flera andra ledamöter har även talat om vikten och behovet av tillräckliga resurser för dem som går i främsta ledet och ska säkerställa att barn växer upp i en trygg miljö: våra socialsekreterare i socialtjänsten.

Vi vet att arbetsmiljön brister. Samvetsstressen är stor över att inte räcka till, att inte hinna med, att behöva välja mellan barn som riskerar livet och barn som riskerar att fara illa. Så ska vi inte ha det. Socialtjänsten behöver stärkas.

Fru talman! Det finns inget dyrare än att spara på barn.

Jag ställer mig naturligtvis bakom alla Miljöpartiets förslag i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 12 om barnombud.

Fru talman! Det var många och godhjärtade ord om barns bästa vi hörde från ledamoten Annika Hirvonen. Man glömde ganska snart att Miljöpartiet under lång tid och stor del av processen som vi i dag diskuterar faktiskt satt i regeringsställning.

Vi saknade Miljöpartiet när det gällde att gå vidare med de här förslagen. När de lades fram våren 2020 var Miljöpartiet och Socialdemokraterna de enda partier som inte ville gå vidare med barnets bästa som ett eget rekvisit.

Ska vi uppfatta Annika Hirvonens anförande här i dag som att Miljöpartiet har lämnat den här konstellationen och gått över till oss i de övriga sex partierna som enträget driver vidare att vi ska få en lagstiftning där barnet är ett eget rättsobjekt, ett subjekt?

Ska vi uppfatta att den tystnad och det motstånd som vi tidigare mötte från Miljöpartiet har upphört?

Kan vi nu när vi går vidare med Anders Hagsgårds utredning räkna med att Miljöpartiet finns med på den sida som kommer att driva de här frågorna framåt?

Fru talman! När man sitter i regering arbetar man ju framför allt inom ramen för regeringen. Då arbetar man inte på samma sätt med olika tillkännagivanden från riksdagen, utan det man vill att regeringen ska göra förhandlar man om i regeringen.

Det här är en hjärtefråga för Miljöpartiet som vi har arbetat hårt för. Som framkommer av vår följdmotion vill vi att barnets bästa ska vara ett eget rekvisit.

Fru talman! Det kanske skedde massor av hårt arbete, men av det hördes faktiskt inte ett pip.

Det sker ett oerhört viktigt arbete i riksdagen. Det är det arbetet som vi nu har klarat av. Det är till och med så att riksdagen för första gången i Sveriges historia har tvingats tillsätta en egen utredare därför att regeringen inte har velat hörsamma vad sex av åtta partier vill. Sex av åtta partier, och där ingår alltså inte Miljöpartiet. Det är de fyra borgerliga partierna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som har drivit det här framåt.

Eftersom ledamoten Hirvonen säger att Miljöpartiet har arbetat så hårt för barnens bästa - även om det inte nådde utanför regeringens väggar - skulle det vara intressant att få veta for the record vad Miljöpartiet gjorde under sina regeringsår för att trycka på regeringen.

Vi träffade statssekreterare, vi träffade statsrådet och vi träffade utredaren. Men det var fullständigt omöjligt att få till en utredning som såg över om barnet kunde bli ett eget rättsrekvisit. Det var nämligen inte rättssäkert, sa man.

Menar ledamoten Hirvonen att Miljöpartiet hade den här uppfattningen när man satt i regeringen men inte kommunicerade den därför att man var "inom ramen för regeringen"? Var det inte ett väldigt högt pris att betala att man då inte kunde göra utsatta barns situation bättre?

Fru talman! Listan på åtgärder för att stärka barns rättigheter som Miljöpartiet har fått igenom i regeringsställning är lång, och den börjar med barnkonventionen som svensk lag.

Vi har också arbetat för barns självständiga rättigheter i förhållande till familjerätten på flera olika sätt, till exempel när det gäller barn som är utsatta för hedersförtryck.

Vi har nu den otroligt viktiga lagen som gör att man kan fatta beslut ute i socialtjänsten om att barn inte får föras utomlands om det finns misstankar om att barnen ska giftas bort eller bli utsatta för könsstympning. Det är på samma sätt som det vi diskuterar i dag en fråga i spannet föräldrars rättigheter kontra barnets rättigheter, där barnets rättigheter har stärkts.

En annan viktig fråga där vi nu har fått till en utredning handlar om vårdnads, boende- och umgängesfrågor i de familjer där det förekommit våld. Oftast är det en pappa som har misshandlat mamman och barnen.

Jämställdhetsmyndigheten presenterade nyligen en utredning med titeln Uppgifter om våld är inget undantag. Den visar att domstolar bortser från våldet och skriver om ordet våld till "konflikter" och "samarbetssvårigheter".

Jag har själv mött mammor som inte kan vara öppna med sina namn som berättar att pappor som är dömda för misshandel av barnen har fått ensam vårdnad om barnen. Det är en situation som är fruktansvärd.

Detta för att nämna bara tre viktiga saker.

Fru talman! Det är nog nu - inte ett enda barn till! Inte ett enda barn till ska drabbas av samma fruktansvärda öde som "Lilla hjärtat". Inte en enda unge till ska behöva fara illa när samhället har bestämt att barnet ska placeras enligt LVU.

Genom åren har vi fått alltför många berättelser både i medierna och genom olika kontakter om barn som omhändertas och som sedan far väldigt illa. I situationer då exempelvis föräldraskapet brister och samhället beslutar att barnet ska omhändertas enligt LVU måste barnets bästa sättas i första rummet.

Nu måste vi få till en ändring. De lagändringar som debatteras i dag och som sedan ska beslutas i denna kammare är en första del av en rad förändringar i socialtjänstlagen som behöver göras för att vi på riktigt ska stärka barnets perspektiv och barnets bästa. Men det är bara en början, för de förslag som ligger på bordet räcker inte. Lagförslaget i dag håller inte måttet. Det är en viktig början, men det räcker inte.

I förslagen till lagstiftning finns viktiga förändringar med, exempelvis att omhändertagandet inte får avslutas förrän de omständigheter som föranlett vården faktiskt har förändrats på riktigt och på ett varaktigt och genomgripande sätt.

Men den viktigaste pusselbiten saknas, nämligen den att barnets bästa ska vara ett eget självständigt rekvisit i lagstiftningen.

Fru talman! Vi vet att det är mer lagstiftning på väg fram genom den utredning som socialutskottet självt har tillsatt om barnets bästa som eget rekvisit. Denna utredning tillsattes eftersom en bred majoritet i utskottet på ett tidigt stadium upplevde att regeringens förslag till utredning inte skulle räcka. Regeringen ville helt enkelt inte utreda barnets bästa som ett eget rekvisit i lagstiftningen.

Därför har vi haft två parallella utredningar igång: dels den som har utmynnat i de lagförslag som vi debatterar i dag, dels den som utskottet självt tillsatte och som det finns en bred majoritet för.

Det framstår för mig som mycket märkligt att regeringen inte hörsammade den breda majoritet som finns i Sveriges riksdag för att utreda och lagstifta om barnets bästa som ett eget rekvisit. Man hade mycket väl kunnat lägga till de delarna i sin egen utredning och på så sätt skapat en mycket bra helhet.

Visst är det bråttom, och vi har redan väntat länge på förändringar och nya lagförslag. Men med lite större lyhördhet, mod och finess från regeringens sida hade vi tillsammans kunnat skapa en bra helhet där vi på riktigt hade kunnat flytta fram barnets position som rättighetsbärare.

Det är galet att föräldrabalken, som härstammar sedan 1940-talet, får väga så tungt i jämförelse med barnets bästa. Föräldrars rätt till sina barn övertrumfar i dagsläget nästan allt, och det är inte rimligt. Till exempel tas ingen hänsyn till hur barnet knutit an till sitt familjehem, som det kanske har varit placerat i sedan födseln eller under väldigt lång tid. Bedömningen blir väldigt endimensionell när man bara tittar på och utgår från föräldrarnas situation och om de har bättrat sig eller inte.

Barnets bästa när vård enligt LVU upphör - lex lilla hjärtat

En prövning av barnets bästa skulle i högre utsträckning ta hänsyn till flera faktorer i barnets tillvaro och livssituation och skulle dessutom stärka barnets rätt till delaktighet och inflytande. Det skulle också innebära att barnets ställning stärks i beslut som rör barnets framtid och liv. Att regeringen inte ville gå vidare med dessa delar är för mig en gåta.

Fru talman! Det är tydligt att det i utskottet finns ett enormt stort engagemang i frågan. Jag vill verkligen rikta ett varmt tack till mina kollegor i socialutskottet. Vi har i denna fråga satt barnets bästa i fokus och samarbetat för att komma framåt. Det är glädjande att vi därför, utöver den pågående utredningen om barnets bästa som eget rekvisit, kan presentera fyra tillkännagivanden som ytterligare skärper och förtydligar regeringens förslag. Det är tydligt att utskottet vill mer.

Centerpartiet ställer sig bakom samtliga tillkännagivanden, och vi är glada över att vi tillsammans har kunnat hitta en samsyn i att vi vill ha en ny LVU-lagstiftning, obligatoriska drogtester, tydligare bestämmelser om vad varaktiga förändringar är, längre uppföljning efter avslutad LVU-vård och barnets bästa som ett eget rekvisit.

Fru talman! Om vi vill stärka barnrättsperspektivet på riktigt kan vi inte nöja oss med argument som att det är för svårt. Det får faktiskt vara svårt, för det handlar ju om våra barn.

Fru talman! Som jag inledde mitt första anförande med: Ibland vill man ha så mycket känslor med i politiken att man kan säga fel. Jag vill tacka Camilla Waltersson Grönvall, som efter vårt replikskifte sa att jag ju sa fel tidning. Det var ju Dagens Nyheter och inte Svenska Dagbladet. Jag tycker att det var fint gjort av Camilla Waltersson Grönvall att ta det på det sättet, i stället för att göra en politisk poäng av det misstaget. Så kan det också gå till i politiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 31 maj.)

Terrorism