Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet

Fru talman! Ärade kollegor och åhörare! I dag diskuterar vi en av de absolut viktigaste frågorna i det svenska samhället. Detta är ett av de absolut största problemen i samhället och en av de mest prioriterade politiska frågeställningarna, som måste hanteras av såväl det politiska systemet som samhället i dess helhet. Jag talar om nyrekryteringen av barn och ungdomar till kriminalitet.

Regeringen har tagit fram en strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet. Det är en strategi som går igenom de olika processer vi ser på olika nivåer i vårt land för att bekämpa och förebygga brott och som syftar till att stoppa nyrekryteringen av barn och ungdomar till de kriminella gängen.

Det har varit för lite fokus på det här området i svensk politik. Detta har inte riktigt varit en prioriterad fråga som har samlat hela det politiska systemet. Det har saknats ett helhetsgrepp för att stoppa nyrekryteringen till de kriminella gängen.

Den förra regeringen, som jag själv satt i, vidtog massor med åtgärder för att öka statens repressiva förmåga. Antalet poliser ökade, två nya polishögskolor byggdes, 80 straff skärptes och polisens befogenheter ökade. Allt detta gjordes därför att staten behövde - och behöver - få en starkare repressiv förmåga för att bekämpa den organiserade kriminaliteten och den växande gängkriminaliteten i vårt samhälle.

Detta kommer dock inte att hjälpa om vi inte stoppar nyrekryteringen till de kriminella gängen. Vi kan ha hur hårda straff som helst och hur många poliser som helst, men vi kommer att misslyckas med uppdraget om vi inte stoppar nyrekryteringen till gängen.

Därför är de frågor som berörs i denna strategi helt centrala inte bara i kampen mot gängkriminaliteten utan också för att vi ska kunna upprätthålla den höga graden av tillit i vårt samhälle, för att vi ska kunna upprätthålla den svenska samhällsmodellen och för att vi ska kunna försvara vårt sätt att leva och i slutändan hela det demokratiska systemet.

Det finns flera lovvärda dimensioner som lyfts fram i denna strategi. Från Socialdemokraternas sida välkomnar vi att dessa olika aspekter av det brottsförebyggande arbetet beskrivs på detta sätt. Det finns dock en del som vi saknar.

Det talas väldigt mycket om forskning och beprövad erfarenhet i den här strategin. Politiken för att förebygga brott och stoppa nyrekryteringen av barn och ungdomar till gängen ska baseras på kunskap och inte på politiskt tyckande eller ideologiska konflikter. Den ska baseras på erfarenhet, forskning och de studier som har gjorts, som visar vad som är effektivt när det gäller arbetet med att stoppa nyrekryteringen.

Då är det lite märkligt att en av få aktörer i det svenska samhället som har uppgiften att sprida kunskap och möjliggöra forskning, nämligen Brå, får minskade anslag av denna högerorienterade regering. Det förvånar mig att man i strategin - med rätta - lyfter fram behovet av att fokusera på kunskap och forskning men sedan, när man ska besluta om vilka resurser och förutsättningar forskning och evidensbaserad politik ska ha på detta område, drar ned på den myndighet som är en av få aktörer som har förutsättningar att lägga fram studier och sammanställningar av forskning som möjliggör politikutveckling på detta område. Vi är kritiska till detta.

Det tas en hel del lovvärda initiativ på olika områden i denna strategi, men det mesta ska genomföras av kommuner och regioner. Även detta är Socialdemokraterna kritiska till. Vi har ju precis lagstiftat om kommunernas brottsförebyggande ansvar, och det berörs på ett ganska genomgående sätt i denna strategi. Men kommunerna och regionerna i vårt land, som ska genomföra dessa goda tankar för att stoppa nyrekryteringen till gängen, genomgår riktigt tuffa tider just nu.

När man åker runt och träffar företrädare för kommuner och regioner möter man politiker av olika färger som vittnar om att de måste dra ned på socialtjänsten, minska personaltätheten i skolan och minska på stödpersonalen i skolan. De genomför besparingar på sund fritid för unga, inte minst när det gäller tillgängligheten till idrottsaktiviteter. Då inser man att de lovvärda orden och initiativen i strategin inte är värda så mycket om inte dessa ambitioner möts med nödvändiga resurser.

Därför uppmanar vi regeringen att tänka om och tillföra kommunsektorn de resurser som krävs för att kommunerna ska klara av att på ett mycket effektivt sätt göra det som är nödvändigt för det svenska samhället, nämligen att stoppa nyrekryteringen till gängen.

Fru talman! Det är mycket glädjande att höra ledamoten berömma regeringens strategi för att i allt väsentligt vara korrekt. I strategin framhålls en orsaksanalys av brottsligheten, vilket är väldigt betydelsefullt. En verkningsfull politik med rätt åtgärder kräver nämligen först och främst en korrekt orsaksanalys. Det gäller alla politikområden, inte minst kriminalpolitiken. Det kan låta självklart men har länge saknats i svensk politik.

Den förra regeringen, Ardalan Shekarabis regering, försökte åstadkomma ett nationellt brottsförebyggande program i en skrivelse som kallades Tillsammans mot brott. Det var ett sammelsurium av diverse åtgärder, men orsaksanalys saknades helt.

Ardalan Shekarabi talar med stor självsäkerhet om vilka åtgärder som behövs och vilka åtgärder som kan utvecklas på olika sätt. Jag vill därför gärna höra honom beskriva sin och Socialdemokraternas analys av brottslighetens grundorsaker.

Fru talman! Jag tackar den ärade ledamoten för frågan.

Det som är intressant i svensk politik är att den förra regeringen började understryka behovet av att ha en politik som baseras på kunskap, erfarenhet och inte minst forskning. Mot bakgrund av det togs flera initiativ som handlade om att öka samhällets kapacitet att kunna bedriva och tillgängliggöra forskning om detta.

Häromåret fick vi en utmärkt sammanställning av Brottsförebyggande rådet av brottslighetens och inte minst gängkriminalitetens orsaker. Svenska forskare har i flera forskningsstudier och antologier framställt teorier om varför den svenska gängkriminaliteten har utvecklats som den har gjort under de senaste decennierna. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det viktigt att utgå från forskningen, och därför har vi också landat i analysen att det inte går att förklara gängkriminaliteten med en enda orsak.

Här har det funnits en låsning mellan svensk höger och vänster, där vänstern traditionellt har betonat de socioekonomiska orsakerna medan högern på senare år endast betonat migrationens effekter. Vår bedömning är att alla orsaker måste inkluderas i en omfattande analys som ger oss verktyg att göra rätt saker.

Det jag tycker är bra med regeringens strategi är att man börjar med behovet av generella insatser. Här går man lite grann emot vissa högerkrafter som ifrågasätter behovet av en generell välfärd. Efter att man har beskrivit de generella åtgärdernas betydelse går man igenom flera stadier av riktade insatser mot de grupper som befinner sig i riskzonen för kriminalitet. Det blir dock tomma ord om kommunerna inte har rätt resurser, det blir tomma ord om psykiatrin måste genomföra rekordstora besparingar på bup och det blir tomma ord om civilsamhället inte har rätt förutsättningar.

Fru talman! Jag tror att de som ser debatten på tv eller sitter på läktaren inte blev klokare av detta svar. Den ärade ledamoten Ardalan Shekarabi säger att alla faktorer behöver inkluderas i en omfattande analys - ett svammel som inte ger något som helst rakt svar på frågan. Men det följer en socialdemokratisk tradition där man ofta och gärna inleder förslag och rapporter om brottsförebyggande politik med att brottslighet är komplext. Ja, brottslighet är komplext. Men man kan ändå försöka att förklara vad den beror på.

Jag välkomnar att det åtminstone fanns ett minimum av konkretion i svaret och att Ardalan Shekarabi nämnde migrationen, som är en av flera faktorer som har haft stor påverkan. Migrationen har ju orsakat ett utanförskap och en minskad social stabilitet, vilket har försämrat föräldrars möjlighet att fullgöra sitt föräldraansvar och därmed skolans förutsättningar att upprätthålla ordning och reda och bibringa eleverna sunda värderingar.

Jag ska försöka hjälpa ledamoten att ge ett lite rakare svar på frågan. Ett kortfattat svar på 30 sekunder kunde ha varit: Ja, frågan är komplex, och det finns väldigt många faktorer. Men socioekonomiska faktorer, som de senaste årens debatt uppehållit sig vid, räcker inte som förklaring, utan ytterst förklaras brottslighet med den enskilde individens moral. Men vi föds inte onda eller goda, utan vår moral och våra värderingar formas under uppväxten. Här påverkar föräldrar, kamrater, skola med mera.

Det var ett försök till ett något mer konkret svar, och du får gärna fylla på.

Fru talman! Jag önskar att vi kunde använda de insikter som den ärade ledamoten beskriver till att se till att skolor från Ystad till Kiruna inte behöver göra rekordstora nedskärningar. Jag önskar också att vi då inte behövde möta moderata, sverigedemokratiska och socialdemokratiska kommunalråd som går på knäna för att de på grund av regeringens politik tvingas göra rekordstora besparingar på stödpersonal i skolan. Men tyvärr står Sveriges kommuner inför ännu större besparingar 2025. Vad hjälper då analyser? Det är regeringen som har ansvaret för nedskärningarna.

Låt oss utöka debatten till ett område som sällan diskuteras, nämligen hur psykisk ohälsa skapar förutsättningar för nyrekrytering till kriminalitet. Det är något som ofta diskuteras i Storbritannien och Tyskland, men hur är det i Sverige? Hur ser kötiderna till barn- och ungdomspsykiatrin ut när föräldrar vill ta ansvar och hjälpa sina barn som lider av psykisk ohälsa? Är det vanligt med upp till två års väntetid? Ja, det är det. Samhället sviker dessa föräldrar. I ett läge med enorma problem med gängkriminalitet och stora behov i dessa samhällsinstitutioner, är det då rätt att prioritera skattesänkningar i stället för att sköta det offentligas uppgifter, som att se till att skola, sjukvård, socialtjänst och polis fungerar?

Det är denna typ av insikter som den ärade ledamoten behöver ta med sig till sitt parti eftersom man inte klarar av att erkänna att välfärden går på knäna och att regeringens budget är skälet till det.

Herr talman! I dag debatterar vi justitieutskottets betänkande Barriärer mot brott - en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet.

I regeringens skrivelse presenteras inriktningen för det brottsförebyggande arbetet inom olika områden för att möta de omfattande utmaningar med kriminalitet och otrygghet som finns i vårt land. Skrivelsen är indelad i fem delar, men låt mig först inleda med ett citat.

"Sveriges stora framsteg är svenska folkets verk. Det Sverige som utvecklats på gott och som vi känner stolthet och tacksamhet över är ett resultat av våra förfäders arbetsinsatser, av deras flit och resonliga samarbetsvilja och naturligtvis av de stora svenskar som trätt fram ur folkdjupet. Fast vi ska inte förhäva oss i nationell självtillräcklighet utan ständigt ha i minnet den stora tacksamhet vi står till vår omvärld varifrån vi fått många värdefulla lån och hämtat många ovärderliga idéer och impulser. Naturligtvis har även Sverige tidigt haft invandrare, som tillfört vårt land yrkesskicklighet och duglighet och även stimulerat vår kultur. Man ska dock komma ihåg att denna invandring har varit begränsad, kostnadsfri och välmotiverad."

Detta tror jag att många som lyssnar på denna debatt kan hålla med om, och faktum är att detta, något nedkortade, citat kommer från Sverigedemokraternas första partiprogram från 1989.

Varför lyfter jag då fram detta? Jo, för att åtgärder på migrationsområdet är en av de fem delar betänkandet tar upp som behöver hanteras för att motverka kriminalitet och annan brottslighet i Sverige.

Mig veterligen är det första gången som Sverige på regeringsnivå, i den här typen av dokument, lyfter fram migrationspolitiken som en av orsakerna till den ökade kriminaliteten och otryggheten i Sverige.

För vårt parti har det varit en lång resa. Det är en resa som egentligen bara har börjat men som nu på riktigt sätter spår både i svensk lagstiftning och i de strategier Sverige antar för att, som i det här fallet, motverka kriminaliteten i Sverige. Situationen är skapad av politiska beslut men också av avsaknaden av politiska beslut.

De andra fyra delarna handlar om en stark arbetslinje, ökad delaktighet och trygghet i så kallade utsatta områden, åtgärder för stärkt folkhälsa samt förebyggande arbete i skolan. Även här har regeringen kommit fram till balanserade ståndpunkter.

Fru talman! Jag påpekar ofta i debatter om förebyggande arbete mot brott att det största ansvaret för valet av en kriminell livsstil ligger på den enskilda individen. Av alla personer i Sverige som växer upp under tuffa förhållanden med exempelvis trångboddhet, en frånvarande pappa eller föräldrar som saknar arbete är det trots allt få som väljer den kriminella vägen. De flesta tar vara på de möjligheter som Sverige erbjuder. Vi har en utbyggd fritidsverksamhet, föreningslivet är starkt etablerat och vi erbjuder avgiftsfri utbildning upp till universitetsnivå. Det finns helt enkelt inga skäl eller ursäkter att välja den kriminella vägen.

Fru talman! Jag skulle vilja fortsätta prata invandringspolitik och dess konsekvenser för den ökade kriminaliteten i Sverige och egentligen hela Västeuropa. Trenden är inte bara närvarande i Sverige utan påverkar alla västeuropeiska länder som haft en hög invandring från Mellanöstern och Afrika. Den grova kriminaliteten, det ständigt närvarande terrorhotet och att personer från rivaliserande gäng skjuter varandra på öppen gata är direkt kopplat till migrationen. Det är därför vi inte ser detta på samma sätt i länder som Polen, Tjeckien eller Finland. Det är därför vi gång på gång ser i hela Europa hur invandringskritiska partier skördar stora framgångar. Européerna är trötta på den politik som har förts och vill ha förändring.

När dödsskjutningarna nådde sin peak i Sverige 2022, efter åtta år av Socialdemokratiskt styre, sköts 63 personer till döds i Sverige. Det var flest per capita i EU och fler i Södertälje än i London. Det var en ökning med 232 procent på bara åtta år. Vi hamnade inte där för att vi lägger mindre pengar på skolan än andra EU-länder, för det gör vi inte. Vi hamnade inte där för att vi har färre fritidsgårdar än andra EU-länder, för det har vi inte. Vi hamnade inte där för att barn är fattigare i Sverige än i andra EU-länder, för det är de inte. Problemet stavas migration från länder med helt annan kultur och med helt andra värderingar än vi har i Sverige.

Vi hade inte behövt ha det så här, men naiva politiker har med berått mod låtit det ske. Nu är det upp till Sverigedemokraterna och den nya regeringen att ta ansvar och städa upp det som de andra har ställt till med. Tillsammans med regeringen har vi redan genomfört ett antal straffskärpningar, inte minst kopplade till de grova vapenbrotten där den som går med vapen på offentlig plats nu får spendera fyra år i fängelse. Det blir minst åtta år när dubbla straff för gängkriminella är på plats. Det är stor skillnad jämfört med ett år som var fallet för ett par år sedan.

Vi har gett de brottsbekämpande myndigheterna nya verktyg för att bekämpa brotten. Inte minst är det nu möjligt att avlyssna gängkriminella i preventivt syfte. Man kan utfärda vistelseförbud, och polisen kan inrätta visitationszoner för att komma åt både vapen och narkotika från kriminella. Polisen kommer snart att få möjligheten att beslagta ännu fler ägodelar från kriminella.

Asylinvandringen till Sverige är den lägsta på hela 2000-talet. Inte på ett kvarts sekel har den varit så låg som nu. Jämför man åren 2022 och 2023 ser man att fler personer från Somalia, Afghanistan och Syrien lämnar Sverige än flyttar hit. Vi har alltså en nettominusinvandring från dessa länder vars befolkning i Sverige är högt överrepresenterad vad gäller delaktighet i grov brottslighet. När Socialdemokraterna styrde Sverige var personer från dessa länder den största invandrargruppen. Nu är personer från Indien den största. Det är inte minst personer som arbetar inom Sveriges växande it-sektor. Tvåa och trea på listan är människor från Polen och Tyskland. Det spelar roll vem som styr Sverige.

Fru talman! Det brottsförebyggande arbetet är viktigt för att få ungdomar att inte välja en kriminell livsstil. Det största ansvaret ligger på familjen och individen själv. Men alla delar av samhället behöver göra vad de kan för att ge barn så goda uppväxtvillkor som möjligt, där inte minst formandet av goda värderingar är fundamentalt.

Fru talman! Om en sak är vi alla här inne överens. Vår gemensamma strävan är att man i Sverige ska kunna leva i säkerhet och trygghet utan rädsla för att bli utsatt för brott, oavsett vem man är och var man bor. Vid sidan om att ge brottsoffer upprättelse och tillse att rättvisa skipas är detta också vad regeringens kriminalpolitik syftar till. Den har en tydlig brottsförebyggande ambition.

En av många viktiga brottsförebyggande åtgärder är att låsa in högaktiva förbrytare. Det tål att upprepas att den som sitter inlåst inte kan begå brott och inte heller rekrytera unga till organiserad brottslighet. Att fängsla kriminella kan dock liknas vid att släcka bränder. Vi måste självklart också se till att nya bränder inte uppstår.

Vid sidan av satsningar på rättsväsen och straffrättsliga åtgärder behövs således en effektiv social brottsprevention. Det regeringen förtjänstfullt uträttar på detta område beskrivs i strategin som vi debatterar här i dag, Barriärer mot brott.

En verkningsfull politik med rätt åtgärder kräver först och främst en korrekt orsaksanalys. Det kan låta självklart men har länge saknats i svensk politik. Det har genom åren skrivits en enorm flora av strategier, rapporter och förslag om att motverka brottslighet, men försvinnande få av dessa redogör för någon konkret orsaksanalys. Partipolitiska såväl som offentliga dokument inleds ofta med diffusa förklaringar om att brottslighetens orsaker är "komplexa", utan närmare förklaring. Den förra regeringens skrivelse Tillsammans mot brott är ett exempel på detta. Den saknade helt orsaksanalys. Det är ett genomgående mönster - och ett problem.

När orsaksanalyserna är otydliga eller obefintliga blir åtgärderna sällan ändamålsenliga eller effektiva. Detta är en delförklaring till att flera av de brottsproblem vi har i Sverige eskalerat och hittills inte motarbetats framgångsrikt.

Det är mycket positivt att den moderatledda regeringens strategi som nu presenterats är tydlig med vad brottslighetens orsaker är. Den tar sin utgångspunkt i varför individer begår brott. Självklart är svaret mångfasetterat. Flera faktorer påverkar det. Det finns inte heller någon exakt konsensus i forskarvärlden, utan uppfattningarna om vilka faktorer som väger tyngst varierar.

Strategin klargör att den påstådda kopplingen mellan socioekonomisk bakgrund och brott, som länge betraktats som självklar, inte alls är så självklar. Studier visar att detta samband är svagt. Det konstateras i strategin att andra omständigheter har större förklaringsvärden, till exempel föräldrarnas omsorgsförmåga, umgänge med brottsliga kamrater och den enskildes brist på självkontroll. Individens och omgivningens normer, värderingar och attityder framhålls.

Socialister och socialdemokrater vill gärna låta påskina att det som framför allt krävs för att minska brottsligheten är ett högre skattetryck, en större stat och ekonomisk omfördelning. Det fick vi nyss höra exempel på i replikskiftet som ledamoten Ardalan Shekarabi avslutade med att betona välfärdsstaten. Men om ekonomisk omfördelning och offentligt finansierad välfärdsservice hade varit det mest effektiva för att förebygga brott hade Sverige i dag haft världens lägsta brottslighet.

Fru talman! Låt mig fördjupa denna orsaksanalys något och samtidigt reda ut ett vanligt missförstånd. Det påstås ofta att olika omständigheter orsakar brottslighet när de i själva verket endast samvarierar med brottslighet.

Trångboddhet, utländsk bakgrund, låg socioekonomisk status är exempel på sådant som inte sällan påstås just orsaka brottslighet men som egentligen bara korrelerar, det vill säga samvarierar, med brottslighet och inte utgör de egentliga orsakerna. Korrelation är inte kausalitet.

De flesta som bor trångt, är födda i utlandet, har föräldrar som är födda i utlandet, har låg inkomst eller låg utbildning begår inte några grova brott. Människor begår brott eftersom de väljer att utföra en viss handling.

Det är lyckligtvis sällan en person är direkt tvingad att begå ett brott, och i vårt moderna Sverige händer det i princip aldrig att någon befinner sig i en så svår situation att brott är strikt livsnödvändigt.

En person väljer normalt brott som ett handlingsalternativ bland andra på grund av en specifik motivation, till exempel en frestelse, grupptryck eller provokation. De flesta som lockas eller blir pressade att begå en brottslig handling avstår dock på grund av den egna moralen och de egna värderingarna.

Låt mig ta ett pedagogiskt exempel. Om vi hittar en plånbok med pengar i och ett visitkort kan vi antingen ta pengarna eller lämna tillbaka pengarna. Det enda som avgör om vi gör rätt eller fel är våra egna värderingar.

Somliga kommer att begå brottet, och andra kommer att göra rätt för sig. Det gäller oavsett inkomst, boendesituation, utbildning eller om man har passerat en nationsgräns eller inte. Det avgörande är vår moral. Det är alltså inte tillfället som gör tjuven, som det ofta heter, utan tjuven som gör tillfället. Brott är ytterst en omoralisk handling.

Men vi föds inte onda eller goda, utan vi formas under vår uppväxt. Otillräcklig fostran i hemmet och en brottsaktiv kamratkrets är exempel på sådana omständigheter som påverkar vår lagrelevanta moral och förmåga att utöva självkontroll. Det är en typ av faktorer som har en mer kausal påverkan.

Vi behöver en politik och ett samhälle som gör att barn får växa upp tryggt och kärleksfullt, får en inneboende tydlig känsla för rätt och fel, och en egen inre motståndskraft mot gängkriminaliteten. Det handlar om en förmåga till självbehärskning, empati och genuin respekt för sina medmänniskor. Det gör stölder såväl som sexualbrott till något otänkbart.

Det handlar inte, som socialisterna och Socialdemokraterna framhåller, bara om resurser. Den svenska skolan har mer pengar per elev än genomsnittet i OECD. I våra mest brottsutsatta områden är skolpengen ännu högre. Det handlar om hur vi bedriver verksamheten och inte främst om hur pengar vi stoppar in i den. Det handlar om att betona föräldraansvaret. Det handlar om konsekvenser.

Fru talman! I linje med denna orsaksanalys stärks och utvecklas nu den sociala brottspreventionen. Regeringens strategi, reformerna och åtgärderna sammanfattas mycket väl i skrivelsens titel, Barriärer mot brott.

Det är tre barriärer, så kallade preventionsnivåer. Den första är ett brett förebyggande arbete. Den andra är att bryta en negativ utveckling tidigt. Den tredje är att kriminella banor som påbörjats måste stoppas.

Fru talman! De allvarliga brottsproblem som Sverige lider av är inte orsakade av någon förbannelse som slumpmässigt drabbat Sverige. De är en konsekvens av en serie politiska misslyckanden. Med rätt politik kan vi rätta till dessa misstag. Det kommer att ta tid, men det går. Denna strategi stakar ut vägen framåt.

Fru talman! För mig och Vänsterpartiet är det självklart att det brottsförebyggande arbetet behöver stärkas för att vi ska kunna komma till rätta med kriminalitet och otrygghet i samhället. Jag är därför i princip positiv till att regeringen nu har presenterat en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet. Men jag kan ändå konstatera att min och regeringens syn skiljer sig åt på flera avgörande sätt.

Strategin bygger på Tidöavtalet och visar återigen Sverigedemokraternas stora inflytande på regeringen. Strategin innebär förvisso ett visst komplement till de senaste årens ensidiga prioritering av repressiva åtgärder med straffskärpningar och ökat användande av hemliga tvångsmedel. Det är enligt forskningen inte det som verkligen biter på kriminaliteten.

Det måste givetvis finnas straff. Ska vi följa forskningen är möjligheterna till rehabilitering och återanpassning av dem som har blivit fängslade oerhört viktigt. Men det är ännu viktigare att vi verkligen satsar på den förebyggande verksamheten i bred bemärkelse.

Regeringen arbetar utifrån tre strategier när den lägger upp sitt mönster för hur detta skulle kunna ske. Jag kan tycka att det ligger poänger i att se det så brett strukturellt till att börja med och att sedan mer fokusera på själva problemområdet.

För att verkligen minska brottsligheten och den grova kriminaliteten behöver vi stärka den gemensamma politiska viljan att minska klassklyftorna. De har ökat dramatiskt under senare år. Det visar sig också forskningsmässigt att man i mer jämlika samhällen har färre brott.

Det handlar också om att klyftorna har ökat under senare år under den nuvarande regimen. Det blir glapp. Ökade klyftor ökar risker för att vi ska skapa tillfällen för brott. Det är inte automatiska samband. Det är nog ingen som påstår att enbart för att du är underprivilegierad så begår du brott. Men riskerna ökar.

Det är här vi behöver begränsa riskerna och förhindra rekrytering av barn och unga till kriminalitet och ytterst till gängkriminaliteten. Det brottsförebyggande arbetet måste börja med en väl utbyggd välfärd för alla, inte minst i politiskt eftersatta områden.

Här gäller det verkligen att man kombinerar ambitionerna som också regeringen tycks ha med tillräckliga resurser i stället för att göra återkommande besparingar på offentlig sektor. Skolan, inklusive förskolan, och fritidsaktiviteter behöver förstärkas, och det med kraft.

Ungdomar måste få möjligheter att utveckla kompetenser, utöva sportaktiviteter, göra kulturella saker och så vidare. Här behövs det ett brett samarbete med civilsamhället och väldigt gärna näringslivet. Det börjar kliva fram och säga: Vi kan erbjuda insatser. Vi kan hjälpa till under sommarloven. Vi kan erbjuda sommarjobb. Det har bland annat skett från Nordea som bank att man vill agera så. Fler borde följa sådana exempel.

Jag har flaggat för att jag inte är helt nöjd med vad regeringen presenterar. Jag är till dels oroad över att vissa av åtgärderna inte innebär lösningar utan kanske till och med riskerar att öka otrygghet och segregation och att begränsa tilliten.

Man lyfter fram vissa positiva saker. Det vill jag först och främst markera. Det handlar om kunskap och att man bygger på forskning. Men gör det då på riktigt.

Man markerar samhällsplaneringen, något som är oerhört viktigt. Vi kan göra som vissa kommuner och hela tiden tänka integration. Man bygger inte enbart hyresrätter eller villor i ett område, utan man ser till att det finns hyresrätter, bostadsrätter, radhus och villor. Då skapar vi möjligheter till en automatisk integration. Det blir en positiv mix.

Regeringen lyfter också fritiden, skola och öppen förskola på ett bra sätt. Men sedan kommer det frågor som man kan fundera över om det måste vara så. I skolan markerar man disciplinära åtgärder. Då kommer det repressiva tillbaka. Arbetslinjen markeras av en misstro mot en inställning som jag inte känner igen bland någon av de invandrare jag känner. Det är många som tvärtom uttrycker en oerhörd glädje över att kunna få en praktikplats eller förstås ännu hellre en anställning. Jag hör i den här gruppen någonting som jag mycket sällan hör en svensk säga: Tänk att jag får börja betala skatt! Man vill bidra.

När det gäller andra aspekter diskuteras i det här betänkandet hembesök. Är det på den besöktes villkor, eller handlar det här om ökad kontroll? Jag misstänker att inslaget av kontroll delvis kommer att upplevas som hotande.

Man pratar om familjecentraler - ja, väldigt gärna! Där handlar det om att man måste locka människor att komma och om att skapa tillit. Många som arbetar med brottsförebyggande arbete, eller socialt arbete över huvud taget, markerar ju att det här inte går att skapa snabbt. Vi måste kontinuerligt finnas nära de här personerna och miljöerna och visa medmänsklighet och skapa tillit.

Föräldraansvar - ja, om det går. Men om det brister måste vi också skapa stöd och inte göra som regeringen nu föreslår, med risk för indragna bidrag och andra repressiva åtgärder.

Jag saknar kanske också en del om avhopparverksamhet som skulle ha kunnat vidareutvecklas i det här. Vänsterpartiet har flera gånger efterlyst nationella program där vi kunde samordna detta och gå in på olika stadier.

Någonting som jag också tycker är märkligt, som varken finns i regeringens texter eller ens med ett ord har nämnts i debatten så här långt, är att den manliga dominansen bland dem som begår brott är så oerhörd. Här finns en risk för att vi låter hyllningar av den aggressiva maskuliniteten få fäste och bli normerande för många unga. Det krävs verkligen att vi fokuserar på detta och inte skapar nya maskulinitets- och machonormer.

Här har inte minst skola och förskola en oerhört stor betydelse men även familjen är viktig. De barn och pojkar som ser pappa använda våld mot mamma lär sig våld som ett maktmedel. Vi fokuserar på kriminaliteten, och vi måste också hantera kriminalitet när det pågår i familjerna. Om vi kan göra det kan vi också bidra till att våld inte längre föder nytt våld. Våldet får inte eka vidare. Vi måste bromsa det, och vi måste se flera aspekter som orsakar våld och kriminalitet i olika omfattning.

Fru talman! Vi har i dag en situation i Sverige där det händer att barn rekryteras av barn till grov organiserad brottslighet och sedan på uppdrag av barn mördar andra barn. Det är groteskt på så många plan, och det är ett stort misslyckande för oss som land.

Det är därför välkommet med en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet, med ett stort fokus just på att förebygga att barn och unga involveras i kriminalitet.

Centerpartiet delar regeringens och utskottets övergripande syn på detta och har inget annat yrkande eller särskilt yttrande. Vi välkomnar skrivelsen. Det betyder dock inte att vi inte anser att det behöver göras mer. Ibland finns det fler dimensioner och aspekter på det här än vad som lyfts i strategin.

Det kan till exempel inte vara så att målet enbart är att unga ska undgå kriminalitet. Borde vi inte ha en vision för att ge barn och unga goda livsvillkor och förutsättningar att skapa fina, utvecklande liv på egen hand? Det kan inte bara handla om att de inte ska bli kriminella.

Med det sagt anser vi att de tre barriärerna som presenteras är bra och lyfter mycket av det som är nödvändigt för att få ned nivåerna av brottslighet.

Centerpartiet ser mycket positivt på att en stark arbetslinje lyfts i en av de första barriärerna. Det är dock något naivt att som enda inkomstkällor nämna lön eller bidrag, när vi vet att det finns en stor svart illegal ekonomi. Vi saknar ambitioner att göra det lättare för unga att tjäna 100 kronor vitt än 100 kronor svart. Regeringen har höjt arbetsgivaravgiften för ungdomar, medan vi i stället anser att den just nu tillfälligt till och med kan tas bort. Vi måste sänka trösklarna för unga in på den legala vita arbetsmarknaden.

Vi ser vidare positivt på att man lyfter fram det arbete som görs i förskolan, skolan och socialtjänsten ute i landets 290 kommuner varje dag, året runt. Vi står upp för kommunernas självbestämmande och beskattningsrätt, men i en tid när Sveriges bnp till exempel i april i år backade och när vi gått igenom en inflations- och kostnadskris som påverkar pensionsskulderna i kommunerna enormt har det slagit mot den kommunala ekonomin. Här måste staten ta sitt ansvar i en extraordinär tid.

Mycket av det som nämns i strategin är lagstyrt, men en hel del är frivilliga verksamheter riktade till barn och unga - sådant som vi vet är det första man drar ned på i en ekonomiskt kärv tid. Detta kan innebära förlorade årskullar, och är det något vi inte har råd med är det detta.

Centerpartiet delar alltså regeringens fokus i de två första barriärerna när det gäller att förebygga och arbeta proaktivt. Vi instämmer även i den tredje barriären om att stoppa kriminella banor. Men i likhet med andra partier ser vi tyvärr att den avhopparverksamhet som finns är underfinansierad. Den behöver förstärkas, och mer resurser behöver tillföras både polis och andra myndigheter. Det finns statliga medel, men de tog slut under 2023. Regeringen tillförde inga ytterligare resurser till 2024, medan Centerpartiet föreslog en fördubbling av polisens budget för avhopparverksamhet - 75 miljoner kronor.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis lyfta två frågor. Den första är bostadsfrågan och den icke fungerande bostadsmarknaden som inte alls nämns i strategin. Utsatta områden och bostadssegregation nämns, som om det är något för alltid givet. Vi vet att bostaden, området, orten och den sociala omgivningen påverkar oss alla både positivt och negativt, och vi behöver stora reformer för att öka utbudet, tillgängligheten, rörligheten och möjligheten till livsresor.

Bostadsfrågan lyfts lite otippat upp av främst internationella företag som är verksamma i flera olika länder. De förvånas över och besväras av bostadssituationen i Sverige.

Om vi tar tag i bostadsmarknaden skulle det gynna både dem som söker sig bort från kriminalitet eller från risken att bli utsatt för kriminalitet i sitt område och dem som kommer hit för att arbeta inom våra avancerade exportföretag. Det finns i stort sett bara vinnare på att vi tar tag i bostadsmarknaden.

Slutligen vill jag lyfta fram skejtparkerna. I flera olika debatter inom justitieutskottets område har regeringspartierna lyft upp dessa som något negativt och något som kommuner inte ska syssla med. Jag har sökt på ord i strategin, och det står inget om skejtparker i den.

Som tidigare kommunstyrelseordförande i Leksand är jag stolt över den skejtpark som ligger vackert vid Dalälven mellan Japanska parken och kommunens sportanläggningar. Den skejtparken drivs av en lokal förening som heter Leif. När den byggdes finansierades den av staten genom Allmänna arvsfonden, av det lokala näringslivet - en lokal bank och småföretag - av kommunen med ett initialt ekonomiskt stöd och viss drift plus ett stort ideellt arbete.

Den här skejtparken, som oftast är full av barn, unga och vuxna, är sinnebilden av hur vi tillsammans som samhälle uppfostrar varandra, hjälper varandra och visar på goda alternativ. Den finns där utan trösklar, utan kostnad och utan avgifter.

Till sist: Det är bra med en samlad strategi som sådan. Vi står bakom den. Men vi hoppas att de skarpa förslagen som snart ska landa på riksdagens bord och som ska utgå från strategin, ska präglas av en högre ambition. Strategin är nämligen nödvändig men inte tillräcklig.

Fru talman! Jag stod här i kammaren för ett par veckor sedan och sa att lösningen på den våldsvåg som vi just nu befinner oss i, och som vi kanske inte riktigt ser slutet på än, är det brottsförebyggande arbetet. Det står jag fast vid. Men den brottslighet som vi ser i dag - de tusentals nätverkskriminella som smugglar och säljer narkotika, som utövar utpressning, som rånar och mördar och som sysslar med välfärdsbrottslighet och bedrägerier - är ett resultat av att samhället inte har lagt tillräckligt mycket resurser på det brottsförebyggande arbetet. Då menar jag inte förra året, utan jag menar 10-20 år tillbaka.

Vi är många som såg den här utvecklingen komma. Vi såg hur unga män började organisera sig alltmer, hur kriminella började ta över områden, stadsdelar, kvarter och torg, hur maffialiknande strukturer byggdes upp, hur våldet blev allt grövre och hur boende och näringsidkare som klagade eller sa ifrån hotades och tystades. Vi såg att parallellsamhällen fick växa fram. Vi var framför allt många inom socialtjänsten och polisen som såg detta komma.

Tyvärr var det inte många i det här huset som såg det komma. Fönstren i riksdagshusen var stängda, dörrarna var låsta och väggarna var tjocka. Varningsropen från utsidan nådde inte ända in. Det är förvånande. Det fanns nämligen rapporter att ta del av.

Det fanns framför allt bra böcker att läsa i ämnet, som Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson, Familjen av Johanna Bäckström Lerneby och Tills alla dör av Diamant Salihu. Det är böcker som är skrivna av duktiga och drivna journalister, som i princip serverade politikerna problematiken på ett silverfat. Men det är uppenbart att ingen i det här huset läste böckerna. Det brottsförebyggande arbetet lyste med sin frånvaro.

Nu har vi en regering som äntligen sätter ned foten och gör något. Då sitter samma politiker i många fall - de som har blundat riktigt hårt - här och menar att det är dålig politik som förs. Då kan man fråga sig vad det är för politik som ska föras i stället. Är det politik som den som varit, som inte anpassats efter hur samhället ändrats och hur brottsligheten utvecklats och ändrats?

Till oppositionen vill jag säga: Lär i stället av den passivitet som under många år genomsyrade svensk politik, framför allt när det kommer till brottsbekämpning och det brottsförebyggande arbetet. Lär om, och gör rätt!

Fru talman! Den brottslighet vi ser pågå i dag kräver att vi har nya lagar, och den kräver nya reformer och ett nytänk inom kriminalpolitiken. Brottsligheten har blivit mer gränsöverskridande och brutalare. Och mycket av kommunikationen mellan kriminella sker i dag digitalt. Då måste lagstiftningen hänga med, så att de brottsbekämpande myndigheterna inte halkar efter.

Men det är en sak att bekämpa den pågående brottsligheten. Det gör polisen med hyfsat stor framgång i dag. Fler än någonsin grips och lagförs för grova brott, och många grova brott förhindras. Uppklaringsprocenten när det kommer till bland annat skjutvapenvåld stiger också. Jag hörde häromdagen att den gått från 15 procent till 85 procent i Uppsala.

Men när det gäller att få stopp på kriminaliteten handlar det om att se till att stoppa eller åtminstone begränsa att unga dras in i kriminalitet. Det är vi alla överens om. Men vi har ett problem. Det är att så länge unga vill vara med i kriminella nätverk, luras in i kriminella nätverk eller hotas in i kriminella nätverk kommer den typen av brottslighet vi ser i dag inte att minska och definitivt inte att försvinna.

Samhället måste kunna förklara för dessa unga varför ett liv i kriminalitet inte är ett alternativ. Just den meningen är viktig: Ett liv i kriminalitet är inte ett alternativ. Vi måste få de här barnen att inte lockas in i kriminalitet eller att inte vilja bli kriminella. Vi måste se till att en intagen på en anstalt ges möjligheter att hitta, skapa eller utbilda sig till andra alternativ än att fortsätta med kriminalitet. Just ordet alternativ är något vi måste jobba mycket mer med.

Hur gör man då det? Det är faktiskt lite vad skrivelsen vi debatterar i dag handlar om. Förhoppningsvis leder de åtgärder som beskrivs i skrivelsen till just alternativen. Regeringens skrivelse Barriärer mot brott - en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet tar upp hur regeringen vill att det brottsförebyggande arbetet bedrivs, inte minst ute i kommunerna.

I skrivelsen pekas det på hur viktigt det är att hela samhället är med. Det handlar om socialtjänsten, skolan, idrottsrörelsen, sjukvården och inte minst föräldrarna. Jag hoppas att vi kommer att prata mycket mer om föräldraansvaret här i kammaren framöver.

En sak som nämns i skrivelsen är att det brottsförebyggande arbetet måste vara långsiktigt. Det är viktigt, och det är helt rätt. Det har visat sig att när myndigheter får jobba långsiktigt kommer ofta resultaten. Korta, snabba projekt fungerar sällan lika bra. Det finns inga snabba, enkla lösningar, framför allt inte när det gäller den brottslighet vi ser i dag.

Fru talman! Jag tänker inte tala mycket mer om skrivelsen i detalj. Jag konstaterar bara att den tar upp viktiga saker. Och det är genomförbara åtgärder som lyfts fram. Med andra ord borde det brottsförebyggande arbetet kunna gå från ord till handling de nästkommande åren, i alla fall om den här regeringen och Liberalerna får fortsätta bestämma.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)