Bättre genomförande av EG:s byggplatsdirektiv

Fru talman! I det stora hela ställer vi socialdemokrater oss bakom regeringens proposition om bättre genomförande av EG:s byggplatsdirektiv, dock med ett undantag. Det gäller uppdragstagares ansvar i punkt 1. Det är anledningen till att det finns en reservation fogad till betänkandet. Fru talman! Jag yrkar redan nu bifall till reservationen och vill att den ska vinna gehör. I den nu aktuella propositionen yrkas att det i arbetsmiljölagen införs en regel om att den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbeten kan överlåta sitt ansvar beträffande arbetsmiljön på en uppdragstagare. Regeringen påpekar att uppdragstagaren på ett självständigt sätt ska kunna ta det här ansvaret. Och det, fru talman, är något luddigt. Frågor som man gärna ställer sig med anledning av det är: Går det att avtala bort ett ansvar? Det är heller inte klarlagt i regeringens förslag hur detta ska gå till, och tolkningen kan därför bli mycket svår. Vem är ansvarig vid en olycka? Regeringens förslag ger möjligheter att förskjuta det straffrättsliga ansvaret till uppdragstagaren. Ett grundläggande krav på en regel som förskjuter ett straffrättsligt ansvar är stor tydlighet, och det finns inte i det här arbetet, inte ens i förarbetena. Som det nu är upplagt kan alltså byggherre och uppdragstagare tvista länge om vem som är ansvarig, med förseningar och förluster som följd för den som lidit skada. Vad gäller för ett sådant avtal? Regeringens förslag anger enbart att avtalet ska vara skriftligt mellan den som låter uppföra byggnaden eller utföra anläggningsarbetet och uppdragstagaren. I förarbetena står inte något om vilken partsbildning som krävs för att sluta ett sådant avtal, inte heller någonting om kontroll av uppdragstagarens förmåga att utifrån arbetsmiljölagens regler genomföra avtalet. Hur är avtalets rättsliga verkan mot andra aktörer, till exempel Arbetsmiljöverket, fackliga organisationer och arbetstagare? Det är inte heller belyst i förarbetena. Tyvärr har byggarbetsplatser skakats av arbetsplatsolyckor under en lång tid. Antalet har också accelererat, inte minst när det gäller olyckor med dödlig utgång. Det går inte att blunda för att också oseriösa aktörer i hög grad figurerar på marknaden, och personer tar på sig ansvar utan att ta ett ansvar. Ekonomisk brottslighet, fru talman, är en farsot, och oseriösa arbetsgivare finns på arbetsmarknaden. Det är därför som det är så viktigt att det finns en tydlighet. Vi vet vad det betyder i de här frågorna. Tyvärr saknas det i den här delen av propositionen. Om lagstiftningen ändras så som den borgerliga majoriteten vill, så att den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbeten kan avskriva sig allt ansvar för en tillfredsställande arbetsmiljö, ökar risken för att oseriösa, svaga eller okunniga aktörer sänker nivån på de krav som ställs på arbetsmiljön. Det är vi socialdemokrater rädda för, och det är vi med anledning av att vi också har sett hur utvecklingen på det här området går, inte minst på byggarbetsplatser. Omfattningen av allvarliga olyckor och belastningsskador i byggbranschen är stor nog. Fru talman! Vi vill göra allt vi kan och helst lite till för att få bort otydligheten i ansvarsfrågan och prioritera de seriösa företagen. Uppfinningsrikedomen hos den som vill fuska vet vi är omfattande. Tyvärr är det så att de som vill fuska ofta ligger steget före i olika sammanhang. Så känns det. Så är det. Och vi vet att utvecklingen går därhän också. Det är därför som det är så viktigt att se till att objekt inte delas för att man på så vis ska kunna befrias från ansvarsfrågor. Helt klart, fru talman, finns det tydliga argument för att bifalla reservationen. Jag hoppas att jag klart har uttryckt oron inför utvecklingen inom det här området och varför man måste vara tydlig. I det här hänseendet finns det en otydlighet i propositionen, och det vill vi rätta till.

Fru talman! Det här betänkandet, som handlar om EG:s byggplatsdirektiv, borde det inte vara så svårt att vara överens om. Men nu har regeringen valt att tolka delar av det på ett lite märkligt sätt. Därför finns det en reservation från s, v och mp. Jag yrkar bifall till denna reservation. När det gäller arbetsmiljöarbetet är ansvarsfrågan central. Vem som i alla situationer ansvarar för arbetsmiljön är oerhört viktigt att veta. Att överföra ansvaret till en uppdragstagare som man inte vet kan frågorna kan vara att helt sätta det viktiga arbetsmiljöarbetet ur spel. Att kontrollera vem som har ansvaret och hur den personen sköter det blir både svårare och mer osäkert. Vi vet att antalet olyckor på arbetsplatserna ökar. Värst drabbad är byggbranschen. Orsakerna kan vara många, men en sak vet vi: Kunskapen om hur viktigt det förebyggande arbetet är finns hos alltför få. Det är även viktigt att veta vilka sanktioner som kan krävas. Vem som kan ställas till svars för olyckor och dålig arbetsmiljö behöver spridas bland både arbetsgivare och anställda. All osäkerhet runt ansvarsfrågorna måste undanröjas. Genom den tolkning som regeringen gör när det gäller direktivet skapas större osäkerhet, menar vi i Vänsterpartiet. I går hade jag en interpellationsdebatt med arbetsmarknadsministern. Jag lyfte fram frågan om sanktioner mot arbetsgivare som inte hanterar arbetsmiljöarbetet på ett seriöst sätt eller inte har kunskap nog. Kärnfrågan är att ansvarsfrågan måste vara glasklar. Det gäller även i dag. Vi kan konstatera att det dör fler byggarbetare i fallolyckor från tak. Varannan anställd i byggbranschen är rädd för att råka ut för en arbetsolycka. På sex av tio småbyggen, som definierats på något sätt, fuskas det med säkerheten. De uppgifterna kommer från Arbetsmiljöverket och från byggnadsfacket. För att inte förvärra situationen utan vända trenden måste de här frågorna tas på största allvar. Se till att ansvaret för arbetsmiljön ligger på en huvudansvarig och att det inte går att smita ifrån det ansvaret! När det gäller arbetsmarknadspolitiken är arbetsmiljöfrågorna troligtvis den här regeringens allra sämsta område. Att inte se de problem som man skapat med nedskärningar och förändringar till det sämre är på ett sätt ett strutsbeteende. Man gömmer huvudet i sanden. Man försöker slingra sig på olika sätt för att komma undan det här och försöker hitta olika vägar ut för att rädda ansiktet. På arbetsmiljöriksdagen för ett par veckor sedan blev det här väldigt uppenbart. Kommentarer som kom från deltagarna var väldigt kritiska mot regeringens arbete. Speciellt tycker jag att kommentaren från en av de forskare som deltog sätter fingret på hur det fungerar i dag. Hon sade så här: Det är mycket snack och lite verkstad, god retorik, men det händer inte så mycket, och när det händer blir det åt fel håll. Jag håller med henne helt och hållet.

Fru talman! Till det här betänkandet har vi en gemensam reservation med Socialdemokraterna och Vänstern, och jag yrkar bifall till den reservationen. Det här förslaget bygger på ett EG-direktiv, där EU-kommissionen har begärt en ändring i svensk lagstiftning angående samordningsansvar, utseende av samordnare med mera. Regeringen menar också att EU-kommissionen gett Sverige i uppdrag att göra det möjligt för byggherren att helt överlåta sitt arbetsmiljöansvar till uppdragstagare, vilket vi inte anser vara i överensstämmelse med EU-kommissionens begäran. Vi menar att regeringens tolkning är felaktig. I EU:s byggplatsdirektiv anges endast att byggherrens uppgifter, inte hela ansvaret, kan fullgöras av en ställföreträdare. Detta är en väldigt stor skillnad. I propositionen från regeringen föreslås att det i arbetsmiljölagen 7 c § införs en regel om att den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete kan överlåta sitt ansvar beträffande arbetsmiljön på en uppdragstagare. Regeringen påpekar där att uppdragstagaren på ett självständigt sätt kan ta detta ansvar. Vi från Miljöpartiet menar att det är mycket farligt och kan få väldigt allvarliga konsekvenser att avtala bort just ansvarsfrågan, därför att ansvarsfrågan är den centrala, särskilt när det i propositionen saknas tydliga förarbeten när det gäller förskjutningen av det straffrättsliga ansvaret. Med regeringens upplägg riskerar vi att få en situation där byggherre och uppdragstagare tvistar om vem som ska bära det yttersta ansvaret, vilket naturligtvis kan leda till väldigt stora konsekvenser för dem som blir skadade. Det är problem på arbetsplatser i dag just i fråga om vem som bär ansvaret vid en olycka. Om regeringen då öppnar för en tolkningstvist mellan byggherren och den ställföreträdande kommer det att leda till ännu mer tvister och ännu mer oklarhet om vad som gäller. Det är också bristfälligt, som vi har sett, i regeringens förslag om avtalens utformning. Det är otillräckligt att bara kräva ett skriftligt avtal. Det finns ingenting av kontroll av uppdragstagares förmåga att utifrån arbetsmiljölagens regler genomföra avtalet. Frågetecken måste också sättas kring avtalens rättsliga verkan i förhållande till andra aktörer, till exempel fackliga organisationer och statliga myndigheter. Det måste naturligtvis vara så att det alltid är byggherren som ytterst bestämmer förutsättningarna för byggprojekten. Det är byggherren som betalar och som anger förutsättningar vid budgivning. Sedan är det upp till anbudsgivaren att bedöma hur man kan klara de förutsättningar som finns i de så kallade förfrågningsunderlagen. Då uppstår risken, menar vi, särskilt i tider då det är hård konkurrens om jobben, att uppdragsgivaren tänjer på gränser vad gäller arbetsmiljö och att förebygga insatser för att minimera olycksrisker. Vi ser en stor fara i regeringens förslag när det gäller detta, inte minst mot bakgrund av de nedskärningar som regeringen har gjort på Arbetsmiljöverket, där det är färre som kan komma och inspektera arbetsplatser och hjälpa till med just det förebyggande arbetet. Vi har i vårt budgetförslag lagt in nästan 100 miljoner till Arbetsmiljöverket för att de ska klara de här kontrollerna, som vi anser vara A och O när det gäller att stödja företagen i det förebyggande arbetet. Inte minst viktigt är detta på byggarbetsplatser, där vi vet att det finns stora brister när det gäller det förebyggande arbetet. Vi vet att det under den senaste tiden, inte minst i somras, har inträffat en rad allvarliga olyckor med dödlig utgång vid bygg- och anläggningsarbeten. Olyckorna är inte utredda, så vi ska inte säga för mycket om de exakta orsakerna. Men så mycket står väl ändå klart att det handlar om att man kompromissar när det gäller säkerhetsaspekter på såväl konstruktion som utförande. Det förslag som regeringen nu har lagt fram leder inte till förbättringar utan bara till att det blir mer och mer oklart när det gäller just ansvarsfrågan i branschen. Och ansvarsfrågan är det centrala när det gäller tvister om arbetsmiljöbrott. Det måste helt enkelt finnas bättre ordning och reda på arbetsmarknaden, och ansvaret måste vara tydligt. Regeringen öppnar med detta förslag för oseriösa uppdragstagare att kringgå den viktiga arbetsmiljölagstiftning som finns. Arbetsmiljölagstiftningen är till för att skydda arbetstagare på arbetsplatser från just oseriösa företagare som vill tänja på gränserna och inte ta ansvar för arbetarnas säkerhet. Med det här förslaget från regeringen ser vi nu att ansvaret blir än mer otydligt. Detta i kombination med neddragningar på Arbetsmiljöverket, och att man också har lagt ned ALI, är ett stort steg tillbaka och ökar osäkerheten på arbetsmarknaden.

Fru talman! Sylvia Lindgren sade i sitt anförande att den här propositionen är otydlig. Då tycker jag att det kan vara bra att inleda mitt anförande med att berätta om bakgrunden till propositionen. Bakgrunden är helt enkelt att EU-kommissionen i början av år 2006 framförde kritik i inte mindre än tolv punkter mot hur den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade genomfört EU:s byggplatsdirektiv i svensk rätt. Kritiken gällde bland annat brister när det gäller krav på att utse arbetsmiljösamordnare och inte minst hur man ska reglera situationen när arbetsmiljöansvaret överförs från byggherren till en entreprenör. I går fick vi i utskottet mycket lägligt ta del av ett meddelande från EU-kommissionen som handlade om den praktiska tillämpningen av bland annat byggplatsdirektivet. I detta meddelande framkommer bland annat att medlemsstaterna anser att direktivet stärkt säkerhetstänkandet och förbättrat arbetsförhållandena på byggarbetsplatserna. Man kan därför beklaga att Socialdemokraterna inte hanterade införandet av direktivet tillräckligt omsorgsfullt i den svenska lagstiftningen. Detta är något som dagens regering nu åtgärdar. Om effekterna blir desamma som inom övriga medlemsstater borde det kunna bidra till ett ökat säkerhetstänkande även på svenska byggarbetsplatser. Vad innebär då de förändringar som nu föreslås i arbetsmiljölagen? Jo, kort sagt blir det tydligare vem som ansvarar för arbetsmiljöfrågorna under en byggprocess, ända från planering och projektering fram tills bygget är klart, och hur detta ansvar kan fördelas mellan flera eller helt övergå på en entreprenör. Byggherren är skyldig att under varje skede av planeringen och projekteringen se till att arbetsmiljösynpunkter beaktas, när det gäller både byggskedet och det framtida brukandet. Varje byggherre ska utse en byggarbetsmiljösamordnare som ska samordna arbetsmiljöarbetet. Detta kan vara byggherren själv eller någon annan. Byggarbetsmiljösamordnaren har ett ansvar för de uppgifter som ska skötas, men lagtexten säger tydligt att detta inte befriar byggherren från ansvar. Samordningsansvaret inskränker inte heller det arbetsmiljöansvar som åvilar varje arbetsgivare på arbetsstället. I konsumentförhållanden ska uppdragstagare eller entreprenör med automatik överta ansvaret för arbetsmiljöfrågor, eftersom entreprenören typiskt sett har bättre förutsättningar att fullgöra ansvaret. I den här frågan finns det ingen åsiktsskillnad mellan oppositionen och majoriteten. För övriga byggherrar - de som inte är konsumenter - gäller strikta krav på att man ska upprätta ett skriftligt avtal om ansvaret helt eller delvis flyttas från byggherre till en ställföreträdare, oftast en totalentreprenör. Av avtalet ska dessutom tydligt framgå att entreprenören verkligen tar över ansvaret för arbetsmiljöfrågorna. Fru talman! I de två motionerna från Socialdemokraterna och Miljöpartiet föreslås att endast uppgifter och inte ansvar ska kunna överföras från byggherre till ställföreträdare. Men detta är juridiskt inte möjligt att tillmötesgå. Det är inte förenligt med byggplatsdirektivet att helt utesluta möjligheten att överföra även ansvaret enligt arbetsmiljölagen från en byggherre till en ställföreträdare. Det är knappast önskvärt heller. Jag ska ta ett exempel. En lantbrukare som ska bygga ett nytt stall är i den situationen byggherre. Enligt förslaget från oppositionen ska då lantbrukaren ha det samlade arbetsmiljöansvaret för hela bygget. Oppositionen tycker att lantbrukaren är bättre lämpad att ta det ansvaret än det byggföretag om faktiskt bygger stallet. Jag har svårt att förstå hur man kan resonera på det sättet. Det är inte bara stora fastighetsbolag och byggbolag som kan vara byggherrar. Det kan lika gärna vara små näringsidkare, små ideella föreningar och andra som inte betraktas som konsumenter utan som näringsidkare. Det skulle bli helt fel om man skulle lägga hela arbetsmiljöansvaret på dem. Innan jag fortsätter vill jag passa på att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. Jag vill också påpeka att när det gäller kravet på skiftligt avtal går Sverige längre än vad direktivet föreskriver, just för att det ska bli extra tydligt vem som bär ansvaret för arbetsmiljöfrågorna. Fru talman! Mitt första arbete fick jag som 18-åring på ett stort tryckeri. Dagen innan jag började min anställning hade en medarbetare på den tryckpress där jag skulle arbeta fastnat med handen i tryckpressen och förlorat tre fingrar. För mig och min jämnåriga kamrat, som började samma dag, var detta en ganska chockartad start på arbetslivet. När vi sedan upptäckte att en stor del av de skydd som borde ha varit monterade på maskinen i stället låg i en hög bakom tryckpressen blev vi faktiskt ordentligt upprörda. Om skydden hade påverkat olyckan har jag ingen aning om. Det är svårt att säga, men det kändes väldigt konstigt. Det visade sig att dessa skydd aldrig sattes fast på avsedda ställen när maskinen var i gång eftersom det bara tog onödig tid. Det var uppenbarligen förankrat hos både företagsledningen, maskinchefen, medarbetarna, facket och skyddsombudet. Med anledning av olyckan lyckades jag och min kamrat, som var nyanställda, få alla som arbetade på vår maskin att sätta upp skydden så som de skulle vara. Men efterhand tröttnade man på detta, och skydden hamnade i en hög bakom maskinen igen. Nåväl, jag lyckade behålla alla mina fingrar intakta under mitt år på denna arbetsplats, men det var min första kontakt med hur arbetsmiljöfrågor fungerar i verkligheten. Byggplatsdirektivets tydligare införande i arbetsmiljölagen blir ytterligare en pusselbit i en samlad svensk arbetsmiljölagstiftning som sedan kompletteras med förordningar och andra regelverk. Vid sidan av regelverket har vi ett arbetsmiljöverk som utarbetar råd och föreskrifter och gör inspektioner. Arbetsmiljöverket får nu ytterligare 125 miljoner det kommande året, vilket säkert är mycket värdefullt. Trots detta är det min uppfattning att det inte hjälper med aldrig så många lagar, regler, inspektörer och myndigheter om inte de enskilda arbetsgivarna, arbetstagarna, fackliga organisationerna och skyddsombuden tar sitt ansvar ute på varje arbetsplats. Det krävs ett nytt synsätt, där arbetsmiljöfrågorna ibland måste få gå före tidsfrister, leveranstider, bekvämlighet och kostnadsjakt. Inte minst måste den enskilde arbetstagaren vara beredd att ta ett ansvar för att säkra sin egen arbetsmiljö. Detta yttersta ansvar i varje arbetsmoment kan vi aldrig lägga över på någon annan. (Applåder) I detta anförande instämde Hillevi Engström (m).

Fru talman! Det var intressant att lyssna till Jan Ericsons målande beskrivning av hans inträde på arbetsmarknaden och hans första konfrontation med arbetsmiljön på denna. Det borde väl ändå stämma till eftertanke om hur viktigt det är med inspektörer i verksamheten för att komma till rätta med detta. Jag beklagar ju att man i budgeten inte har lagt mer pengar till just inspektionsverksamheten, utan de 33 miljoner som man lägger på för nästa år är avsedda för informationsinsatser och inte för tillämpningen ute på arbetsplatserna. Men åter till själva betänkandet. Jag hoppas verkligen att Jan Ericson förstod vad jag sade: Huvuddelen i betänkandet ställer vi oss bakom och tycker är bra. Men det finns ett undantag, och det är tydligheten i ansvarsfrågan. Den tycker vi inte har blivit riktigt belyst. I reservationen skriver man väldigt väl om detta. Det hade varit himla kul - för jag tror faktiskt att Jan Ericson håller med om de tolkningssvårigheter som ändå finns - om man hade kunnat bli enig i den här frågan så att otydlighet inte ska behöva förekomma. Vem är ansvarig vid en olycka? Regeringens förslag ger möjlighet att förskjuta det straffrättsliga ansvaret. Vad gäller vid ett sådant avtal? Och hur är det med avtalets rättsliga verkan gentemot andra aktörer? Det är tre konkreta frågor som inte belyses här. Vad har Jan Ericson för svar på detta?

Fru talman! Jag har ett enda och väldigt tydligt svar: Som jurist kan jag inte se att man kan göra mycket mer än att ha ett tydligt skriftligt avtal om hur ansvaret ska fördelas och ett avtal där det tydligt framgår att entreprenören faktiskt tar över ansvaret för arbetsmiljöfrågorna. Jag har svårt att se hur det kan bli tydligare än så.

Fru talman! Regeringens förslag anger enbart att avtalet ska vara skriftligt mellan den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbetet och uppdragstagaren. I förarbetena står inget om vilken partsbildning och så vidare som det ska vara. Det finns otydligheter i det här. Det har också flera remissinstanser påtalat i förarbetena inför propositionen. En annan fråga som jag också gärna vill ha svar på av Jan Ericson gäller detta med mindre företag och mindre och små objekt. Där står det tydligt i vår reservation: "Vi tillstyrker denna del av förslaget och utgår då från att det verkligen gäller privatpersoner och små objekt. En tids- och beloppsgräns för när privatpersoner befrias från ansvar måste slås fast och utformas så att byggherren eller uppdragstagaren inte kan undgå ansvar genom att t.ex. dela objekt i mindre delar eller lägga likartade objekt i serie." Detta är också en del för att motverka fusk och försöka se tydligheter i arbetsmiljöansvaret och samtidigt slå ett slag för den seriösa verksamheten i branscher där det tyvärr - jag beklagar det så mycket jag kan - förekommer fusk som slår benhårt mot arbetstagarna och samhället i dess helhet.

Fru talman! Jag tolkar Sylvia Lindgrens kritik när det gäller otydligheten mest som ett sätt att slingra sig ifrån det faktum att det var Socialdemokraterna som var så slarviga när man infogade byggplatsdirektivet i den svenska rätten att vi har levt med oklarheter på tolv punkter om hur det ska hanteras. Regeringens förslag innebär ju att allting blir bra mycket tydligare än det har varit innan. I reservationen talar man om att det är viktigt att konsumenter ska slippa det här ansvaret. Jag har väldigt svårt att förstå detta. Jag undrar om Sylvia Lindgren har tänkt på att privatpersoner är sådana som hon och jag och andra som bygger som privatpersoner, till exempel när vi bygger en enfamiljsvilla. Då är vi byggherrar och konsumenter. Men en lantbrukare som bygger ett stall, en verkstadsägare som bygger till sitt garage eller en ideell förening som bygger en förskola är inte konsumenter och skulle alltså ha fullt ansvar för arbetsmiljöfrågorna enligt det förslag som Sylvia Lindgren presenterar. Jag tycker att det är fullständigt orimligt. (Applåder)

Fru talman! Vår invändning gäller en del i byggplatsdirektivet. Vi anser att EU-kommissionen inte har ställt det krav som Jan Ericson nu lyfter fram som avgörande, nämligen ansvarsfrågan. Det står ingenstans i byggplatsdirektivet. Det anger att endast byggherrens uppgifter men inte ansvar kan fullgöras av en ställföreträdare. Det är det som är den springande punkten. Hur mycket ansvar kan man lämna över? Och det står inte så i EU-kommissionens förslag. Det är det som är det viktiga. Då är det intressant. Vem bär ansvaret vid en arbetsplatsolycka? Jan hävdar att det finns ett skriftligt avtal, och där kan det stå att man överlåter hela ansvaret på entreprenören, och då är det jätteklart och tydligt. Då är bara följdfrågan: Har Jan Ericson någonsin sett ett sådant avtal? Det är inte så att det står: Vi överlåter hela ansvaret. Det är ganska komplicerade skriftliga avtal som måste fram. Det finns ingenting i förarbetena som säger vilken rättslig verkan detta har för andra organisationer, för arbetstagaren, för fackliga organisationer och så vidare. Det regleras inte. Där har ni missat att vara tydliga. Ni hänvisar till att allting ordnar sig bara det finns ett sådant skriftligt avtal. Men det kan ju vara så att man överlåter ansvaret för vissa delar av arbetet och inte för andra. Det kan alltså uppstå tvister om vilken del i arbetet som gäller just den del där det kanske tyvärr har blivit en arbetsplatsolycka. Det är det som är den springande punkten.

Fru talman! Jag säger samma sak som jag sade till Sylvia Lindgren. Om det av avtalet framgår tydligt att entreprenören tar över ansvaret för arbetsmiljöfrågorna har jag väldigt svårt att förstå Ulf Holms oro. Ett juridiskt avtal i detalj framgår ju inte av en lagtext, utan det utformas sedan. Det är ganska givet att det ingår en massa saker i ett avtal, men det viktiga är att det är ett skriftligt avtal och att det här ansvaret verkligen tydligt regleras i det här avtalet. Men jag skulle vilja fråga Ulf Holm: Vem är bäst på att ta arbetsmiljöansvaret när man bygger till en bilverkstad? Är det NCC och Skanska som är vana vid att hantera stora byggen och kan branschen? Eller är det Nisse Karlsson som driver bilverkstaden? Vem är bäst på detta? Om Nisse Karlsson ska ta arbetsmiljöansvaret för det här bygget befarar jag att risken för arbetsplatsolyckor blir bra mycket större än om han inte gör det.

Fru talman! Jag noterar att Jan Ericson inte tycks förstå eller vill svara på frågan när det gäller hur det här skriftliga avtalet ser ut och vem som bär ansvaret vid en arbetsplatsolycka. Du hävdar hela tiden att allt löser sig bara det finns ett skriftligt avtal. Ja, i den goda av världar brukar det vara så, men då kanske vi inte skulle behöva en massa tvister i domstolar på diverse områden där man just hävdar att det här inte står med i det skriftliga avtalet. Det finns hur många tvister som helst om detta. En av de väsentliga gäller just arbetsplatsolyckor. Där finns det faktiskt väldigt mycket tvister. I ett avtal kan det stå att det gäller vissa delar av uppförandet av ett garage, det som Jan Ericson tog som exempel. Det kan vara vissa delar av ansvaret som lämnas över och vissa som inte gör det. Detta måste vara väldigt tydligt reglerat i lagstiftningen. Vad är det för ansvar? Vilka delar gäller det? Hur mycket? Och vem bär det fulla ansvaret? Jag menar att det inte är utrett i det här förarbetet. Jag förstår att Jan Ericson inte kommer att vilja göra några ändringar här, men då hoppas jag att regeringen faktiskt tar fasta på detta och ser till att ta fram ett förslag, för det kommer att bli tvister om det här. Det är inte jag som konsument som tjänar på detta. Det är de oseriösa företagarna, som kan fortsätta att underlåta att ta ansvar för arbetsmiljöfrågorna, som kan leda till att arbetsplatsolyckorna ökar. Jag noterar att det enda jobbinitiativ som Jan Ericson och Moderaterna tar är att man ser till att jurister kommer att få arbete i framtiden. Det är i och för sig trevligt, men jag tycker att det är väldigt olyckligt i detta fall.

Fru talman! Jag ska börja där Ulf Holm slutade, för jag tycker att det är intressant att höra Jan Ericson och om exemplet Nisse Karlsson som på något sätt inte är kunnig nog att ta ett ansvar för att bygga ut sin bilverkstad. Varför ska inte Nisse Karlsson vara ansvarig för arbetsmiljön i sitt eget bygge? Varför ska man överlåta det till någon annan? Bygger man till ska man ju kunna veta vilka regler som gäller. Det har ingen betydelse om det är en ideell förening. Det är klart att ansvaret ska ligga på den som är byggherre och byggansvarig. Då skapar man en seriös inställning till arbetsmiljöarbetet på olika byggen. Det är så man gör det. De får gärna ta hjälp. Det är klart att NCC och andra har en jättebra kunskap. Ta jättegärna hjälp av dem, men överlåt inte ansvaret! Det här blir en tvärtomretorik. Det är inte alla som har NCC som byggare till exempel. Det finns många andra småfirmor och sådant. Det är där problemet ligger. Det är det vi pekar på. Vi är inte speciellt oroliga för att till exempel NCC ska kunna klara av sitt ansvar. De klarar det. Men det gäller de andra. Och den som är ansvarig för bygget måste ta det här ansvaret fullt ut, inte minst juridiskt. Ska man ha sanktioner mot någon som är ansvarig för ett bygge måste man också veta var ansvaret ligger. Det är vår springande punkt. Jan Ericson var inne på det här med skriftliga avtal och garantier. Skriftliga avtal kan ju finnas i många olika sammanhang. Men hur följer man upp det här? Hur ser man till att det fungerar? Det är där regeringens arbetsmiljöpolitik haltar som mest. Man tar bort möjligheterna att följa upp det arbetsmiljöarbete som borde vara seriöst. Det gör man inte. Man skär ned. Skyddsombuden har inga möjligheter att kolla upp det här. Arbetsmiljöinspektörerna blir färre. De pengar som skjuts till Arbetsmiljöverket används inte till det. Helhetsbilden av regeringens politik på det här området är väldigt dålig.

Fru talman! När man hör Torbjörn Björlund inser man att han inte vill inse att små företagare i väldigt många situationer är väldigt lika privatpersoner som konsumenter. Men det är kanske när man har problem med att förstå hur vardagen ser ut för småföretagen som man hamnar i slutsatsen att Nisse Karlssons bilverkstad, en liten hästgård eller en liten friskola som drivs av en ideell förening har precis samma möjligheter och kunskaper när det gäller att hantera de här frågorna som stora börsnoterade företag. Men glöm inte att det också finns en annan värld där privatpersoner driver näringsverksamhet men tyvärr inte betraktas som konsumenter i den här lagstiftningen! Det är helt orimligt att lägga arbetsmiljöansvar på dem. Arbetsmiljöansvaret - det hörs på namnet - ska givetvis den ha som är mest insatt i vad frågan handlar om och som dessutom betalar för arbetsmiljön, om man säger så. Om jag betalar någon för att bygga ett hus på min mark är det ju den personen som anställer människor och som organiserar hela arbetet. Hur ska jag då som en enskild näringsidkare, helt utan kunskap om byggbranschen, kunna ha det samlade ansvaret för arbetsmiljöfrågorna på det här bygget? Det är fullständigt orimligt. Jag kan inte begripa hur den diskussionen ens kan komma upp. Sedan gällde det Arbetsmiljöverket. De 125 miljoner som tillförs extra till Arbetsmiljöverket, oavsett vad ändamålet är med de pengarna, avlastar faktiskt budgeten i övrigt i Arbetsmiljöverket. Det frigör resurser så att man kan göra mer inspektioner och ägna sig mer åt utbildning av skyddsombud och annat. Det här kommer givetvis att stärka arbetsmiljöarbetet.

Fru talman! Jan Ericson är väldigt tydlig om den borgerliga alliansens och regeringens inställning till arbetsmiljöarbete. Man kan inte kräva av någon liten firma eller enskild företagare att de ska kunna en massa saker. Det ska överlåtas till andra. Det är klart att seriositeten i företagandet blir mindre. Varför kan man då inte kräva att småföretag ska kunna ta ett ansvar för arbetsmiljön? Jag kan inte förstå det. I det avseendet kan det inte vara någon skillnad mellan stora och små företag. Resurserna finns hos stora företag, som kan göra detta bättre. Att ta hjälp av dem är jättebra. Men varför ska ansvaret tas bort? Man riskerar ju att få en situation där det inte är någon som tar ansvar. I dag när vi ser den utveckling som är på arbetsplatserna, framför allt på byggarbetsplatserna - det blir ju fler och fler olyckor, och vi vet att varannan byggjobbare i dag är orolig för att råka ut för en olycka på sin arbetsplats - måste vi självklart ta detta på allvar och seriöst. Det innebär att man inte kan resonera bort ansvaret för säkerheten och arbetsmiljön från huvudansvarig byggherre - detta oavsett hur stort eller litet företaget är. Det går inte, för då skapar man en situation med en sämre inställning till vad arbetsmiljön betyder, till hur viktig den är. Just sådana gränsdragningar är mycket svåra. Vem ska kunna säga att Nisse Karlsson inte kan göra det och det, men någon annan kan göra det - någon som har tre, fem eller tio anställda? Var dras då gränsen? Det kan man inte veta. Detta gör att jag tycker att det är alarmerande med den inställning som finns från den borgerliga alliansens sida till arbetsmiljöarbetet - alltså att man på något sätt kan schackra bort det här. Det går inte, så ta detta på allvar! Se till att det blir ordentliga ansvarsförhållanden och att det blir sanktioner när det gäller dem som har ansvaret! Då kan vi få ett bra arbetsmiljöarbete, och då vänder vi trenden. Antalet olyckor kommer då att gå ned igen. Nu går ju antalet olyckor upp.

Herr talman! Torbjörn Björlund säger att varannan byggnadsarbetare är orolig. Jag förstår att man är det, men jag tror inte att man blir mindre orolig om Bertas hembageri ska byggas till och Bagar-Berta ska ta ansvar för arbetsmiljön i samband med det bygget. Jag skulle vara mycket oroligare om jag var byggnadsarbetare där. Torbjörn Björlund frågar också hur man ska kunna dra gränser. Ja, det är just därför som man har avtal. Avtal är till för att man ska kunna anpassa sig efter varje situation. Det är skillnad mellan om ett av de största svenska fastighetsbolagen uppför en hyresfastighet i centrala Stockholm och om Berta bygger till sitt hembageri. Det är viss skillnad däremellan. Självklart ska en enskild näringsidkare inte komma undan ansvaret för sina anställdas arbetsmiljö, i det här fallet på bageriet. Om Berta har en medarbetare som är med och bakar bullar har hon självklart ansvar för arbetsmiljön på bageriet. Men hon ska inte ha ansvar om NCC kommer dit och bygger till bageriet. Då ska NCC självklart ha ansvar för sina medarbetare. Detta ska det självklart vara möjligt att konstruera genom ett avtal. Jag tycker att det är fullständigt självklart, så jag förstår inte reservationen. (Applåder)

Herr talman! Jag hade ett manus för mitt anförande, men efter min kollega Jan Ericsons eminenta inlägg här tidigare finns det väldigt lite att tillägga. Precis som Jan Ericson säger är det i detta betänkande fråga om tydligare och enklare regler - om en väldigt viktig arbetsmiljöåtgärd. Det är nya och tydligare regler, och det är ju vad man konstant efterlyser. Vi talar här också om minimikrav för säkerhet och hälsa. Vi har alltså, precis som Jan Ericson tidigare sagt, alla möjligheter att utöver detta i de avtal som sedan ska tecknas exakt ange vilka krav vi vill ställa. Det är naturligtvis inte vi här som kan upprätta de skriftliga avtalen. Vi talar här i dag egentligen om byggarbetsplatser, även om det sväller ut och börjar bli alla möjliga arbetsmiljödiskussioner. Jag måste börja med att säga att Sverige är ett säkert land jämfört med andra EU-länder. Vi har väldigt låga olyckstal i arbetslivet. Men även om det är så är naturligtvis varje olycksfall som inträffar en olycka för mycket. Siffrorna för första halvåret 2008 visar att det var 35 dödsfall i arbetslivet - en ökning med 17 procent jämfört med halvåret dessförinnan. Majoriteten av dödsfallen sker på byggarbetsplatser. Vi vet att det är fråga om fall, höga höjder och ras. Det har varit ett par väldigt olyckliga fall i min hembygd, i Helsingborg, som inte är utredda men där det är ganska tydligt vad det gått ut på. Byggbranschen är, skulle jag vilja säga, väldigt speciell. De av oss som har erfarenhet av byggarbetsplatser vet att det finns en stämning som är sådan att man som arbetare på arbetsplatsen tar lite lätt på detta med säkerheten. Eftersom jag har arbetat med säkerhetsanordningar vet jag att det ofta heter att "man ska bara". Man ska bara rätta till den där lilla pannan längst ut, så man anser sig inte behöva någon säkerhetsutrustning. Det är alltså väldigt mycket också fråga om ett attitydproblem. Vi pratar om det här direktivet, men vi kommer aldrig till ett ställe där situationen är sådan att alla lagar finns som behövs för att skapa förändring. Det handlar om ett opinionsarbete. Där är vi i allra högsta grad de som ska driva den frågan. Företagsledningar behöver utbildning. Unga killar och tjejer som kommer ut på byggarbetsplatser behöver också utbildning. Inga direktiv i världen kan rätta till detta, utan det här är i allra högsta grad en utbildningsfråga. Regeringens förslag innebär också att Arbetsmiljöverket, om det finns särskilda skäl, får flytta ansvaret i båda riktningarna. Det är inte så att man kan friskriva sig från ansvar, precis som Jan Ericson tidigare sagt. Uppgifter och ansvar för olika aktörer fastställs också, så även om en byggherre utsett någon annan än sig själv till att vara samordnare befrias vederbörande inte från ansvar. Allt detta har vi också tidigare gått igenom. Inte heller jag förstår riktigt vad oppositionen är så bekymrad för. Vi har ju fått ett direktiv som under en mycket lång tid efterlysts och där vi tydligt fastställer de regler som nu ska gälla. Vi har därmed ett skriftligt avtal där det fastställs vilka som har ansvaret. Över huvud taget har vi tagit detta på allvar och inte förhalat - det har ju varit förhalat. Jag måste säga att jag efter tidigare inlägg här är fullständigt trygg med detta direktiv. Men jag vill återigen för sakens skull säga att detta bara är en liten del av allt ytterligare arbete som behövs. Jag är trygg och är väldigt tacksam för den samsyn vi har när det gäller arbetsmiljöarbetet. Dock vill oppositionen hela tiden säga att vi inte vill ta detta på allvar. Men vi har en arbetsmarknadsminister som har tagit initiativ till ett samråd där vi ska diskutera och där alla parter får ta sitt ansvar. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet i sin helhet. (Applåder)

Herr talman! Det här EU-direktivet, som vi måste implementera i svensk lagstiftning, förhandlades fram under den socialdemokratiska regeringens tid. Det betyder inte att det behöver vara ett dåligt direktiv. Vi tycker i stället att det är ett ganska bra direktiv just när det gäller att tydliggöra arbetsmiljöansvaret ute på våra byggarbetsplatser. Kommissionen har, som sagts här, varit lite sur över att Socialdemokraterna inte har implementerat det här direktivet på ett bra sätt. Vi måste göra mer - man har ju gett oss en reprimand. Därför har regeringen nu tagit initiativ till en lagstiftning i enlighet med det förslag som i dag föreligger. Under den senaste tiden har det varit en stor debatt om det ökade antalet dödsolyckor på arbetsplatser runt om i Sverige. Antalet dödsolyckor har ökat, om än från en låg nivå. Men i Sverige har vi mycket låga siffror jämfört med övriga EU. År 2004 var det 48 dödsolyckor i Sverige, och år 2007 var det 75 dödsolyckor. Antalet dödsolyckor har ökat med 35 procent på fem år, medan antalet förvärvsarbetande har ökat med 9 procent. Självklart ska vi ha en nollvision och göra allt för att minska antalet dödsolyckor. Det är så många som drabbas av en sådan tragisk händelse. De branscher som är mest drabbade är jordbruket, skogsbruket och byggbranschen. Vanligtvis är det maskinolyckor eller fallolyckor som orsakar dödsfallen. Det finns egentligen inga enkla förklaringar till att olyckorna blir fler. I debatten och i olika forskningar anges lite olika förklaringar. Stress och tidspress anges ofta som orsaker, liksom att chefer struntar i arbetsmiljöarbetet. Andra ser att det kommer in fler egenföretagare som underentreprenörer som kanske inte bryr sig lika mycket om uppsatta regler. Med det här direktivet vill vi ändra på det. Vissa anger språksvårigheter för personer som kommer hit från andra EU-länder och gör jobb här och som därför inte kan ta till sig alla arbetarskyddsregler på samma sätt som andra. Alla de här olika faktorerna tycks samverka; det är lite olika i olika branscher. Det finns, som jag ser det, många olika anledningar att återigen sätta arbetsmiljöfrågorna på dagordningen. Vi vet att det ofta är män som drabbas av dödsolyckor, att personerna ofta är över 55 år och att det är i branscher med många egenföretagare. De är sina egna chefer men ska ändå ofta arbeta tillsammans med andra, exempelvis på ett bygge i ett arbetslag. Då är det viktigt för allas säkerhet att man arbetar på liknande sätt och på ett säkert sätt. I och med det byggplatsdirektiv som vi i dag ska diskutera kommer flera förbättringar till stånd som förhoppningsvis kan öka tryggheten på arbetsplatser som är utsatta, då särskilt byggarbetsplatser. EU vill att Sverige ska implementera det regelverk som tagits fram enligt direktivet. I direktivet anges att den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete, alltså byggherren, ska beakta arbetsmiljösynpunkter under varje skede av planeringen och projekteringen samt utse en lämplig byggarbetsmiljösamordnare, dels för planering och projektering, dels för utförande av arbetet. Både samordnarna och byggherren har ett ansvar för att uppgifterna blir utförda i enlighet med direktivet. Det som här sedan följer är att byggherrens arbetsmiljöansvar kan gå över till en självständig uppdragstagare, då i princip en total- eller generalentreprenör, men bara om denne verkligen tar över uppgifter som motsvarar ansvaret. Det betyder i princip det som vi i dag har i arbetsmiljölagen om delegering av arbetsmiljöansvar. Jag förutsätter att oppositionen känner till hur ansvarsdelegeringen går till. Man kan delegera nedåt i organisationen om underchefen har befogenheter att ta emot ansvaret och också har resurser för att ta över ansvaret. Det framgår att ansvaret ska delegeras skriftligt för att det ska vara tydligt vilket ansvar en underleverantör i så fall tar över. I de rättsfall som finns när det gäller arbetsmiljöansvar är det den som lämnar ifrån sig ansvaret som måste förvissa sig om att den som tar emot delegeringen har förutsättningar att ta emot den. Då blir den som skriftligt tagit emot delegeringen ansvarig enligt lagen. Vi anser det betryggande i lagtexten att Arbetsmiljöverket har rätt att fatta beslut om eventuella ändringar av ansvaret. Om exempelvis skyddsombud ringer till Arbetsmiljöverket och säger att det är otydligt vem som har ansvar för vad kan Arbetsmiljöverket gå dit och ta reda på hur det ser ut med befogenheter och resurser för att ta ansvaret. Har en underentreprenör tagit emot ansvaret är det han som ska ställas till ansvar i domstol och som kan riskera straff och böter. Han kan inte vara ansvarslös. Han måste följa arbetsmiljölagen i alla delar. Arbetsmiljöverket kan, om särskilda skäl föreligger, flytta över ansvaret mellan uppdragstagaren och byggherren. Verket har således sista ordet om vem som har det formella ansvaret. Likaså gäller förstås den vanliga arbetsmiljölagen. Den anger att man ska ha en arbetsmiljöplan, ett systematiskt arbetsmiljöarbete med riskbedömningar, man ska förebygga ohälsa och olycksfall och så vidare. Därvidlag ändras inte ansvaret enligt arbetsmiljölagen. Arbetsmiljöverket kommer dessutom att, som brukligt är, ta fram föreskrifter för hur man ska tillämpa denna lag. Det brukar vi aldrig göra i samband i lagstiftningen, utan det är Arbetsmiljöverket som tar fram föreskrifterna om hur det här ska tillämpas. Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att vi har goda arbetsmiljöer som ger trygga arbeten. Alla arbetsplatser som har fler än fem anställda ska ha skyddsombud som är med och förebygger olyckor på arbetsplatser. Vi har i dag ett stort antal skyddsombud runt om i landet som har ganska långtgående rättigheter. De har exempelvis rätten att stoppa arbetet på en arbetsplats som de anser farligt för de anställda. Det gäller även en underleverantör som har fler än fem anställda. Där ska det också finnas skyddsombud som kan stoppa arbetet om arbetet är farligt. Samverkan mellan arbetsgivare och anställda är viktig för att hitta effektiva sätt att förbättra arbetsplatsen. Det finns i dag flera sätt att förbättra arbetsmiljön ute på våra arbetsplatser. Ett sätt är att som i Danmark ha ett särskilt system för certifiering av arbetsplatserna när det gäller arbetsmiljön. Det kallas smileys. Oppositionen har ibland skojat med det och tycker att det är lite kul fast det inte setts så positivt. Jag tycker att det är lite synd, för det handlar om en godkändstämpel för att man klarar arbetsmiljökraven och kan sin arbetsmiljölag. Det är bra för arbetstagaren att veta att det är en seriös arbetsgivare. Det är viktigt att vi arbetar vidare med att utveckla arbetsmiljön på olika sätt. Herr talman! Vi har i dag en till stora delar bra arbetsmiljölagstiftning. Det har flera aktörer sagt, senast när vi hade en utfrågning om arbetsmiljö och dödsolyckor i arbetslivet. Detta byggplatsdirektiv välkomnar jag, eftersom det tydliggör arbetsmiljöansvaret i en bransch som förändras och där många olika entreprenörer kommer in. Därför är det bra att vi får denna lagstiftning på plats. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottsbetänkandet. (Applåder)

Herr talman! Det är lätt att halka in och prata arbetsmiljö i dess helhet med anledning av det här betänkandet. Men jag ska försöka att bara prata utifrån ärendet i betänkandet och inte gå in i de övriga delarna, dem får vi ta i ett annat sammanhang. Det är mycket som vi är överens om, men det är också väldiga skiljelinjer när det gäller arbete. Vi har sagt det är mycket som är bra i betänkandet, men vi menar att regeringens tolkning av byggplatsdirektivet leder till en onödigt omfattande lagstiftning. Det borde väl alliansregeringen ta åt sig. Regeringen föreslår att en regel införs i första stycket arbetsmiljölagen om att den som låter uppföra byggnads- eller anläggningsarbete, i direktivet kallad byggherre, kan överlåta sitt ansvar beträffande arbetsmiljön på uppdragstagare, i direktivet kallad ställföreträdare. Hade man inte haft det här med överlåtande med hade det varit väldigt bra. Då hade det varit tydligt. Vad innebär det här? Vad ger det för otydliga signaler? Vad är det egentligen som händer med detta? Därför ställer jag frågan till Désirée: Vem är det som är ansvarig för en olycka? Ett grundläggande krav måste väl ändå vara att det råder stor tydlighet när man har regler som skjuter över ett straffrättsligt ansvar. Här framkommer ingenting i förarbetena om hur det ska se ut. Anledningen till att vi har reservationen är att vi vill få en tydlighet ute på byggarbetsplatserna, och det är dem vi talar om, inte om andra arbetsplatser, i det här direktivet. Det skulle jag vilja att Désirée förklarar.

Herr talman! Att överlåta ansvar är något som sker naturligt i dag på alla arbetsplatser. Man ska delegera ansvaret till dem som är närmast medarbetarna. Därför blir jag förvånad. Vi har en sådan byggbransch i dag - och jag har inte uppfattat att ni tycker att det är det stora problemet - att vi har olika underentreprenörer. Är det då inte jättebra att underentreprenörerna, som känner sin personal, som kan jobba med tydligt arbetsmiljöarbete, får ta över ansvaret så att inte någon byggherre långt borta har ansvaret utan den som står nära arbetarna och som vet hur arbetsmiljön ser ut på den arbetsplatsen? Jag tycker att vi snarare tydliggör ansvaret. De föreskrifter som Arbetsmiljöverket förmodligen kommer att ta fram kommer också att tydliggöra hur det här konkret ska gå till. Jag blir lite förvånad. Socialdemokraterna verkar inte riktigt känna till hur en delegering av arbetsuppgifter går till och varför det inte skulle kunna ske inom en byggbransch. Det är lite förvånande. Jag tänker bara på fallet Göran Persson. Han tror jag inte riktigt hade tänkt sig att han skulle råka ut för en process i domstol. Han hade väl inte tänkt sig att han exakt skulle behöva veta hur arbetsmiljöarbetet skulle gå till. Precis som Jan Ericson sade här tidigare är det självklart att entreprenören är den som bäst vet vad som behöver göras i säkerhetsarbetet och som också ska ha det rättsliga och juridiska ansvaret. Och det är det som jag anser att direktivet tydliggör.

Herr talman! Helt tydligt är det en otydlighet, för det är det som vi tvistar om och det är också det som kritiseras i reservationen och av en rad olika remissinstanser. Som det nu är upplagt kan alltså en byggherre och en uppdragstagare tvista länge om vem som är ansvarig. Det får förseningar och förluster till följd för den som har lidit skada. Vad gäller för ett sådant här avtal? Det har jag också försökt få förklarat tidigare men inte lyckats. Regeringens förslag anger enbart att avtalet ska vara skiftligt mellan den som låter uppföra byggnads- eller anläggningsarbetet och uppdragstagaren. I förarbetena står det inte någonting om vilken partsbildning som krävs för att sluta ett sådant avtal och inte heller någonting om kontroll av uppdragstagarens förmåga att utifrån arbetsmiljölagens regler genomföra avtalet. Herr talman! Jag inser att det här är krångligt. Det är svåra ord, det är svårt att få en helhetsbild av detta. Men avsikten är ändå att göra det så tydligt som möjligt för att se till att direktivet blir ännu bättre. Det är därför som vi tycker att just den här delen är överarbetad. Man borde ha kunnat lösa det här på bättre sätt utan att överlåta arbetsmiljöansvaret. Då hade det kunnat bli tydligt och man hade inte behövt hamna i sådana tvister som man nu har hamnat i.

Herr talman! Det var synd att jag inte i min förra replik ställde frågan till Sylvia Lindgren: Varför, tror hon, har kommissionen hört av sig och sagt att Sverige och Socialdemokraterna inte har implementerat den här lagstiftningen på ett bra sätt? Nu kan hon inte svara på den, eftersom inte har någon replik kvar. Du sade att byggherrarna tvistar i dag om vem som har ansvaret. Ja, och det är just ansvaret som vi vill försöka tydliggöra. Vi vill ha mindre tvister. Det ska vara tydligt. Eftersom jag själv har jobbat med arbetsmiljödelegeringar, visserligen inom offentlig sektor, vet jag att det ska tydliggöras vilket område man tar ansvar för. Sedan har man fått det ansvaret och har då också bekräftat att man kan och har resurser för att klara uppdraget. Ur vår synvinkel blir det färre tvister framöver, och det kommer att vara tydligare vem som har arbetsmiljöansvaret för den som är anställd. Det är inte någon byggherre långt borta, om det är en stor arbetsplats, utan det är de närmast ansvariga, de närmaste cheferna. Det är oerhört viktigt att byggplatsdirektivet kommer på plats. Jag tycker att regeringen har lagt fram ett bra förslag, och jag tror att med Arbetsmiljöverkets vidare föreskrifter kommer det här att bli tydligt och bra.