Ekonomiska villkor för ledamöter av Europaparlamentet

Fru talman! Att inneha ett förtroendeuppdrag är inte bara roligt och spännande, utan i första hand är det en ära att ha fått förtroendet att föra folkets talan i stort som i smått. I dag gäller i stort sett samma ekonomiska villkor för de svenska ledamöterna av Europaparlamentet som för riksdagsledamöterna, även om EU-parlamentet står för vissa kostnadsersättningar - som är väl tilltagna, må jag säga. Det är med andra ord Sverige som i dag betalar ut arvoden och pensioner till de svenska EU-parlamentarikerna. Regeringen anser att vi nu ska genomföra EU-stadgan, vilket innebär att EU-parlamentet kommer att stå för alla ekonomiska utbetalningar som görs till parlamentarikerna. Detta medför en betydande inkomstökning för de svenska EU-parlamentarikerna. Vänsterpartiet delar inte regeringens åsikt utan anser att riksdagsledamöterna och våra EU-parlamentariker ska ha samma ekonomiska villkor. Denna åsikt är vi som sagt var nästan ensamma om att ha i denna riksdag. Det här är en demokratifråga. Det är viktigt att Sveriges riksdag och EU-parlamentet som är valda i förtroende av folket får sina arvoden utbetalade från statsbudgeten. En annan otroligt viktig aspekt, kanske den viktigaste, är att nivåerna på arvodena är rimliga i syfte att just skapa förtroende och legitimitet mellan väljare och förtroendevalda. Vänsterpartiet röstade emot förslaget till ledamotsstadgan när den våren 2005 hamnade på EU-nämndens bord. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen, med stöd av de borgerliga partierna, stödde förslaget. Även i EU-parlamentet har socialdemokrater och de borgerliga partierna varit överens om att godkänna stadgan. I dag har riksdagsledamöter och svenska EU-parlamentariker samma arvoden - 54 500 kronor i månaden. Men när de svenska EU-parlamentarikerna startar sitt uppdrag i Bryssel nästa månad kommer de att ha ett månadsarvode på 86 000 kronor. Det är en höjning med 58 procent - inte dåligt! Fru talman! Vänsterpartiet anser att detta är en fullkomligt orimlig höjning. Det är just detta som urholkar förtroendet mellan väljare och förtroendevalda och är antagligen en bidragande orsak till det politikerförakt vi i dag kan se. Vänsterpartiet har flera gånger motionerat om att riksdagsarvodena ska sänkas. Vi anser att arvodet både för EU-parlamentariker och riksdagsledamöter till hundra procent ska knytas till ett prisbasbelopp, vilket är 42 800 kronor för 2009. Detta har vi aldrig fått gehör för. Mot denna bakgrund vänder vi oss naturligtvis starkt emot denna enorma höjning av EU-parlamentarikernas arvoden. Vi måste eftersträva en tydlig koppling mellan väljare och förtroendevalda. I vårt demokratiska system utgår all offentlig makt från folket. Just därför är det viktigt att de svenska EU-parlamentarikerna är väljarnas företrädare och representanter i EU och inte EU:s representanter i Sverige. Nu dröjer det väl inte länge förrän våra arvoden här i riksdagen ska harmoniseras med EU-parlamentarikernas orimligt höga arvoden. Denna farhåga bekräftas av Johan Hirschfeldt, ordförande för riksdagens arvodesnämnd. Han anser i en artikel i Svenska Dagbladet från den 10 mars i år att arvodesnämnden nu måste förhålla sig till de svenska EU-parlamentarikernas höjning. Fru talman! Det är inte nog med en höjning på 58 procent till 86 000 kronor i månaden. Till detta tillkommer dessutom andra ersättningar, till exempel reseersättningar, traktamenten och allmänna utgifter. Det är inget konstigt, men de är väl tilltagna. Summan av kardemumman av hela det här kalaset är att en svensk EU-parlamentariker varje månad i princip kan stoppa 145 000 kronor rakt ned i fickan. Detta är inte rimligt utan horribelt. Hur kan alliansen och Socialdemokraterna tycka att detta är okej? Ser ni inte det orimliga i detta? Politiker ska inte bli en klass för sig med levnadsvillkor som på ett så markant sätt skiljer sig från vanligt folks. Har vi fått ett förtroende ska vi förvalta det och vara den röst vi blev valda att framföra. Inte ska vi vara förtroendevalda så att vissa av oss kan bli miljonärer. Fru talman! Att arbetarepartiet Socialdemokraterna anser att det är okej med dessa otroligt höga arvoden förvånar mig, och jag tror inte att jag är ensam om att vara förvånad. Många väljare som jag har träffat ute, speciellt under förra veckan, anser liksom Vänsterpartiet att det är en skam att driva igenom dessa höjningar. Det är också både pinsamt och skamligt att stå upp för dessa höjningar i det Sverige vi ser i dag, i den kris vi ser i världen. Det är just detta agerande, det vill säga att medverka till höjda arvoden, som jag tidigare har sagt många gånger bidrar till politikerförakt. Men vi är som sagt inte många i denna kammare som förstår det. Däremot finns det många som inte vill se, inte vill lyssna utan bara viftar bort det som nonsens. Fru talman! Det finns övergångsbestämmelser som säger att EU:s medlemsstater har rätt att själva bestämma när arvodeshöjningen ska träda i kraft. Det går för Sveriges del att vänta med genomförandet till 2019, men se denna möjlighet vill regeringen inte utnyttja. De höjda arvodena kommer för de svenska EU-parlamentarikerna att börja gälla med start nästa månad. Riksdagsledamöternas och EU-parlamentarikernas arvoden handlar, som jag tidigare har varit inne på, om trovärdighet. Förtroendevalda ska representera sitt parti och dess ståndpunkter och inte minst representera folket. Om vi ser till väljarkåren i stort har vi höga månadsersättningar. Nu ska EU-parlamentarikernas arvoden höjas ännu mer. Detta riskerar inte bara att skapa en förtroendeklyfta mellan förtroendevalda och dem som har valt oss att representera dem, utan det skapar också ett politikerförakt. Att högerns ledamöter, socialdemokraterna här i riksdagen och EU-parlamentet inte inser detta är verkligen att beklaga. Fru talman! Med detta sagt yrkar jag avslag på förslaget i propositionen, vilket betyder att jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Regeringens proposition om ekonomiska villkor för ledamöter av Europaparlamentet är föranledd av ett beslut i parlamentet den 28 september 2005. Redan 2003 antog parlamentet ett förslag till beslut om ledamotsstadga. Någon politisk överenskommelse nåddes dock inte, och först 2005 blev parlamentet och rådet överens om innehållet. Inför rådets beslut samrådde regeringen med EU-nämnden som då godtog regeringens bedömning att fördelarna med det nya förslaget övervägde dess nackdelar. Stadgan, som är bindande, innehåller bestämmelser och allmänna villkor för hur ledamöterna ska fullgöra sina åligganden. I den stadgan finns också bestämmelser om ledamöternas arvoden, övergångsersättningar, ålderspensioner, invaliditetspensioner och efterlevandepensioner. Det övergripande syftet med stadgan är att få till stånd enhetliga villkor för ledamöterna, såväl ekonomiska som andra. Tanken är alltså att ledamöterna på sikt ska fullgöra sina uppdrag under samma ekonomiska förutsättningar. I dag står Europaparlamentet i huvudsak, som sades nyss, för vissa kostnadsersättningar till ledamöterna, medan bland annat arvoden och pensioner betalas av medlemsstaterna. I fortsättningen kommer parlamentet att stå för alla ekonomiska förmåner som utgår till ledamöter och före detta ledamöter. Som också har nämnts innehåller stadgan vissa övergångsbestämmelser. Nuvarande ledamöter som blir omvalda har rätt att själva avgöra om de ska omfattas av bestämmelserna i stadgan eller fortsätta att omfattas av de nationella ersättningssystemen. Artikel 29 ger varje medlemsstat rätt att själv bestämma att de ledamöter som blir valda ska omfattas av bestämmelserna som avviker från stadgan. Detta får, som också har nämnts, inte vara längre än två mandatperioder. Fru talman! Som regeringen konstaterar har Sverige redan i samband med rådsbehandlingen i juli 2005 förklarat att överenskommelsen vid en samlad bedömning utgjorde en godtagbar kompromiss som bör respekteras. KU har inte gjort någon annan bedömning. Mot bakgrund av detta och med hänsyn till att det grundläggande syftet är att åstadkomma en önskvärd likabehandling av ledamöterna i parlamentet anser vi i likhet med regeringen att avvikande övergångsbestämmelser inte ska införas. Av stadgans 30 artiklar är det artikel 10 som har fått mest uppmärksamhet. I artikel 10 anges ledamotsarvodet till 38,5 procent av grundlönen för en domare vid EG-domstolen. Det motsvarar för närvarande 7 442 euro. Man kan naturligtvis ha synpunkter på storleken på arvodet. Det hade också regeringen under rådsmötena, och det bidrog bland annat till den långa handläggningstiden och också till att arvodet hamnade något lägre. Men efter den kompromiss som nationerna slutligen antog anser vi att det vore oanständigt att nu frångå uppgörelsen. Vår utgångspunkt är att Sverige ska respektera de överenskommelser som ingås i EU och därför vidhåller vi den ståndpunkt som Göran Perssons regering godkände för Sveriges del. I dag får en svensk ledamot 4 980 euro, en italiensk 11 703. Ledamöterna från Bulgarien får lägst arvode, 860 euro. Det motsvarar lönen för sommararbetande skolungdom. Principen om att det ska utgå samma ersättning för samma jobb borde inte vara svår att acceptera. Ledamotsstadgan är ju mer än arvoden och ersättningar. Den föreskriver bland annat att ledamöterna ska rösta individuellt och personligen och inte vara bundna av instruktioner eller uppdrag. Den behandlar initiativrätten, handlingars tillgänglighet, officiella språk, bildande av politiska grupper med mera. Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet.

Fru talman! Björn Leivik tog i sitt anförande upp att grunden för detta är att ledamöterna ska ha samma ersättningsnivå i hela parlamentet. Så lär det ju bli. Det rimmar ändå illa, för levnadsnivåerna ser olika ut i olika länder. Det blir ändå en stor skillnad mellan parlamentarikernas pengar i fickan så att säga. Jag undrar: Hur ser du på det faktum att det ändå kvarstår en skillnad, och hur ser du på det jag tidigare tog upp, att 145 000 rakt ned i fickan kan vara en bidragande orsak till det politikerförakt vi ser i dag? Ser du någon koppling där?

Fru talman! Det är klart att om man ständigt och jämt för debatt på det sättet är det klart att man kan få en reaktion som motsvarar det som Marianne Berg vill uppnå. Det kan jag tänka mig. Samtidigt handlar det här om att vi ska ha samma ersättningar för samma jobb. Det har ju Marianne Berg i alla andra sammanhang eftersträvat. Det ska inte vara någon skillnad om man utför samma arbetsuppgift. Detta är som sagt en överenskommelse som man har gjort. Det är alltså en kompromiss. Sverige har inte drivit att vi ska höja arvodena till de nivåer som det nu blir. Tvärtom har vi försökt att få en balanserad arvodering. Nu hamnar vi här. Detta är en kompromiss, och det var den förra regeringen som genomförde de förhandlingarna. Majoriteten i KU står nu bakom detta. Jag har inga synpunkter i övrigt. Vi kan alltid, som sagt, diskutera nivåer, men nu har vi hamnat här och vi står bakom denna uppgörelse.

Fru talman! I den kris som världen befinner sig i, som vi även har diskuterat här och i tidigare debatter, och den kris som EU befinner sig i, och naturligtvis också Sverige, vore det då inte mer smakligt att ni inom alliansen sade att ni ställer er bakom att höjningen inte ska ske nu? Vi kan trots allt bestämma detta själva enligt övergångsbestämmelserna. Har alliansen över huvud taget diskuterat att säga nej? Eftersom vi kan vänta med införandet så väntar vi till 2019 i stället för att genomföra detta direkt. Har det aldrig någonsin varit på tapeten eller uppe vid era gruppmöten? Jag bara undrar. Detta är ju ett slag i ansiktet på många, speciellt, som jag sade, i de tider vi upplever nu. Min fråga igen: Har det aldrig varit uppe till diskussion inom alliansen att utnyttja övergångsbestämmelserna?

Fru talman! Jag kan inte svara på vad som har diskuterats i de andra grupperna, men säkerligen har de frågorna lyfts. Det är ju ett aktivt ställningstagande att inte utnyttja övergångsbestämmelserna, utan här får våra svenska parlamentariker samma ersättningar när de kommer ned till Bryssel som alla andra får. De nya italienare, fransmän och tyskar som kommer in får gå ned. De andra kommer förmodligen att använda sig av övergångsbestämmelserna och behålla de nuvarande ersättningarna som är ännu högre. De ersättningar som italienarna får ligger i nivå med en generaldirektör ungefär. Det är naturligtvis mer än dubbelt så mycket som vi får i svenska riksdagen. Ersättningar och nivåer kan man alltid diskutera. Det handlar i regel om vilka referenser man har. En arbetslös skolungdom som kommer in i riksdagen - sådant inträffar ju faktiskt - och får de löner och arvoden som vi har tycker att det är fantastiskt bra. Det finns de som tjänar väldigt mycket och som får gå ned i lön. Allting handlar ju om vad man refererar till. Jag kan hålla med om att detta är mycket höga ersättningar. Men vi har förhandlat. Vi har kommit fram till en kompromiss och vi står bakom den.