Elektronisk kommunikation och andra säkerhetsåtgärder vid psykiatrisk tvångsvård

Herr talman! I dag har vi regeringens proposition Elektronisk kommunikation och andra säkerhetsåtgärder vid psykiatrisk tvångsvård framför oss. I propositionen föreslår man nya bestämmelser i syfte att trygga och säkra vårdmiljön och motverka brottslighet inom rättspsykiatrin, vilket är naturligtvis är bra och lovvärt. Men vi sverigedemokrater ser att det finns fortfarande brister i det här förslaget som vi inte kan ställa oss bakom. Först och främst anser vi inte att ett generellt förbud mot elektronisk kommunikation endast ska gälla vid avdelningar som har en förhöjd säkerhetsklassificering, det vill säga säkerhetsklass 1 och 2. Vi anser att förbudet ska gälla inom hela rättspsykiatrin, och anledningen är att vid en situation där en patient som i normalfallet vårdas på en avdelning som har säkerhetsklass 3 kan behöva vårdas på en avdelning som har säkerhetsklass 1 eller 2 ska enligt propositionen denna patient inte omfattas av ett förbud. Det kan innebära att hot- och våldssituationer kan fortgå mellan olika patientgrupper. Även hotbilden mot personalen kan bli större. Dessutom anser vi det inte rimligt att man inom samma sjukvårdsinrättning eller till och med på samma avdelning ska vårda patienter med olika regelverk, vilket också en del remissinstanser har påpekat. Herr talman! En av rättspsykiatrins svåraste uppgifter är att bedöma risken för framtida våldshandlingar från patienternas sida. Dessa frågor är ständigt närvarande, och beslut i dessa frågor fattas dagligen inom rättspsykiatrin. I dag är det en stor skillnad på kvalitet och säkerhet på de riskbedömningar som görs av patienter runt om i landet. Det är alltifrån osäkra läkarbedömningar med korta journalanteckningar till en mer strukturerad, tydlig och långsiktig bedömning som strävar efter att så långt som möjligt minska återfall i brott. Dessa skillnader när det gäller bedömningarna är orimliga. Därför anser vi att man bör man ta fram ett gemensamt nationellt bedömningsinstrument som är baserat på forskning och beprövad erfarenhet. Det kommer att innebära att länsrätterna får ett bättre beslutsunderlag, vilket i sin tur ökar säkerheten i de rättsliga besluten. I dag har landsting och regioner ansvar för rättspsykiatrin. Det finns fem regionkliniker och 25 större vårdenheter spridda över landet, med olika förutsättningar och resurser. Vi anser att det finns starka skäl för en statlig styrning och samordning av rättspsykiatrin med en huvudman. Vi ser flera vinster med detta förslag, bland annat att vi kan få en mer likvärdig vård. I dag bedrivs rättspsykiatrisk vård på olika villkor med skiftande resurser. Vissa landsting säljer bort hela uppdraget eller delar av uppdraget. I andra landsting är rättspsykiatrin helt integrerad i den vanliga psykiatrin. Dessutom skiftar personalens kompetens och erfarenhet inom området, och synen på vård och behandling skiftar mellan landstingen, vilket gör vården ojämlik. Det är varken bra eller rimligt. Likaså är det med forskningen inom rättspsykiatrin, som är olika i dag. I en del vårdenheter har man satsat på forskning under många år, men andra har ingen eller högst blygsam forskning. Detta drabbar i förlängningen patienterna negativt. Vi förespråkar därför att ett pilotprojekt införs, där några vårdenheter tas över av staten som huvudman, för att senare utvärderas för att man ska se om en mer jämlik vårdkvalitet kan uppnås med en gemensam huvudman. Detta är till gagn för alla inblandade och för patienterna. Det är viktigt att vi får en trygg, säker och jämlik rättspsykiatrisk vård i hela landet. Jag yrkar bifall till våra reservationer, nr 1 och 2, i detta ärende. I detta anförande instämde Carina Herrstedt och Markus Wiechel (båda SD).

Herr talman! I dag har vi regeringens proposition Elektronisk kommunikation och andra säkerhetsåtgärder vid psykiatrisk tvångsvård framför oss. I propositionen föreslår man nya bestämmelser i syfte att trygga och säkra vårdmiljön och motverka brottslighet inom rättspsykiatrin, vilket är naturligtvis är bra och lovvärt. Men vi sverigedemokrater ser att det finns fortfarande brister i det här förslaget som vi inte kan ställa oss bakom. Först och främst anser vi inte att ett generellt förbud mot elektronisk kommunikation endast ska gälla vid avdelningar som har en förhöjd säkerhetsklassificering, det vill säga säkerhetsklass 1 och 2. Vi anser att förbudet ska gälla inom hela rättspsykiatrin, och anledningen är att vid en situation där en patient som i normalfallet vårdas på en avdelning som har säkerhetsklass 3 kan behöva vårdas på en avdelning som har säkerhetsklass 1 eller 2 ska enligt propositionen denna patient inte omfattas av ett förbud. Det kan innebära att hot- och våldssituationer kan fortgå mellan olika patientgrupper. Även hotbilden mot personalen kan bli större. Dessutom anser vi det inte rimligt att man inom samma sjukvårdsinrättning eller till och med på samma avdelning ska vårda patienter med olika regelverk, vilket också en del remissinstanser har påpekat. Herr talman! En av rättspsykiatrins svåraste uppgifter är att bedöma risken för framtida våldshandlingar från patienternas sida. Dessa frågor är ständigt närvarande, och beslut i dessa frågor fattas dagligen inom rättspsykiatrin. I dag är det en stor skillnad på kvalitet och säkerhet på de riskbedömningar som görs av patienter runt om i landet. Det är alltifrån osäkra läkarbedömningar med korta journalanteckningar till en mer strukturerad, tydlig och långsiktig bedömning som strävar efter att så långt som möjligt minska återfall i brott. Dessa skillnader när det gäller bedömningarna är orimliga. Därför anser vi att man bör man ta fram ett gemensamt nationellt bedömningsinstrument som är baserat på forskning och beprövad erfarenhet. Det kommer att innebära att länsrätterna får ett bättre beslutsunderlag, vilket i sin tur ökar säkerheten i de rättsliga besluten. I dag har landsting och regioner ansvar för rättspsykiatrin. Det finns fem regionkliniker och 25 större vårdenheter spridda över landet, med olika förutsättningar och resurser. Vi anser att det finns starka skäl för en statlig styrning och samordning av rättspsykiatrin med en huvudman. Vi ser flera vinster med detta förslag, bland annat att vi kan få en mer likvärdig vård. I dag bedrivs rättspsykiatrisk vård på olika villkor med skiftande resurser. Vissa landsting säljer bort hela uppdraget eller delar av uppdraget. I andra landsting är rättspsykiatrin helt integrerad i den vanliga psykiatrin. Dessutom skiftar personalens kompetens och erfarenhet inom området, och synen på vård och behandling skiftar mellan landstingen, vilket gör vården ojämlik. Det är varken bra eller rimligt. Likaså är det med forskningen inom rättspsykiatrin, som är olika i dag. I en del vårdenheter har man satsat på forskning under många år, men andra har ingen eller högst blygsam forskning. Detta drabbar i förlängningen patienterna negativt. Vi förespråkar därför att ett pilotprojekt införs, där några vårdenheter tas över av staten som huvudman, för att senare utvärderas för att man ska se om en mer jämlik vårdkvalitet kan uppnås med en gemensam huvudman. Detta är till gagn för alla inblandade och för patienterna. Det är viktigt att vi får en trygg, säker och jämlik rättspsykiatrisk vård i hela landet. Jag yrkar bifall till våra reservationer, nr 1 och 2, i detta ärende. I detta anförande instämde Carina Herrstedt och Markus Wiechel (båda SD).

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. Den proposition som detta betänkande behandlar föreslår nya bestämmelser med syftet att skapa en trygg och säker vårdmiljö och motverka brottslighet vid sjukvårdsinrättningar för psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. För en avgränsad patientgrupp införs ett generellt förbud mot att inneha annan utrustning för elektronisk kommunikation än den som vårdgivaren tillhandahåller. De patienter som det gäller är de som vårdas med stöd av lagen om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och som vårdas på inrättning eller avdelning där man har en förhöjd säkerhetsklassificering. Herr talman! Det lämnas också förslag på att det i lagen om psykiatrisk tvångsvård ska införas en bestämmelse som anger att beslut om inskränkningar i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller beslut om övervakning av försändelser får genom nytt beslut förlängas två månader vid varje tillfälle. Detta gäller faktiskt i dag, men det bör ur rättssäkerhetssynpunkt även framgå av lagen så att patienten kan förutse vilka beslut som kan fattas. Herr talman! Det finns möjlighet att göra inskränkningar i dag enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, men enligt utredningar har detta inte medfört att brottslighet, narkotikahandel med mera upphört på klinikerna. Den förändring som nu görs gäller lagen om rättspsykiatrisk vård medan de personer som vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård inte kommer att bli föremål för andra inskränkningar än de som gäller i dag och utifrån individuella bedömningar. Herr talman! Detta förslag innebär en inskränkning av enskildas grundläggande fri- och rättigheter. Därför är det så oerhört viktigt att bestämmelser som har syftet att motverka brottslighet och i stället skapa trygghet och säker vård inte får bli vidare än vad som krävs för att uppnå målet. Därför omfattar dessa bestämmelser personer där det har bedömts att det finns en risk för återfall i allvarlig brottslighet. De generella inskränkningarna ska endast gälla patienter som vårdas enligt lagen om rättspsykiatrisk vård och som av domstol överlämnats till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, vidare de som är anhållna, häktade eller intagna i eller på väg till kriminalvårdsanstalt. Herr talman! I utformningen av förslaget till lagändring som ska gälla från oktober 2014 har man beaktat de remissvar som inkommit och de erfarenheter som också förmedlats från rättspsykiatrin. Det är oerhört avgörande att teknik, till exempel elektroniska kommunikationstjänster, inte ska få användas på ett kränkande och hotfullt sätt. Sjukdom kan i vissa fall innebära att man använder möjligheterna till kommunikation på ett felaktigt och kränkande sätt. Herr talman! Det är så oerhört viktigt att det inom den rättspsykiatriska vården finns en balans, dels för att motarbeta en patient som använder teknik på ett kränkande och hotfullt sätt, dels för att ombesörja att personen i fråga får en god rehabilitering för att främja en bättre psykisk hälsa. Detta har man beaktat i betänkandet.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. Den proposition som detta betänkande behandlar föreslår nya bestämmelser med syftet att skapa en trygg och säker vårdmiljö och motverka brottslighet vid sjukvårdsinrättningar för psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. För en avgränsad patientgrupp införs ett generellt förbud mot att inneha annan utrustning för elektronisk kommunikation än den som vårdgivaren tillhandahåller. De patienter som det gäller är de som vårdas med stöd av lagen om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och som vårdas på inrättning eller avdelning där man har en förhöjd säkerhetsklassificering. Herr talman! Det lämnas också förslag på att det i lagen om psykiatrisk tvångsvård ska införas en bestämmelse som anger att beslut om inskränkningar i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller beslut om övervakning av försändelser får genom nytt beslut förlängas två månader vid varje tillfälle. Detta gäller faktiskt i dag, men det bör ur rättssäkerhetssynpunkt även framgå av lagen så att patienten kan förutse vilka beslut som kan fattas. Herr talman! Det finns möjlighet att göra inskränkningar i dag enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, men enligt utredningar har detta inte medfört att brottslighet, narkotikahandel med mera upphört på klinikerna. Den förändring som nu görs gäller lagen om rättspsykiatrisk vård medan de personer som vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård inte kommer att bli föremål för andra inskränkningar än de som gäller i dag och utifrån individuella bedömningar. Herr talman! Detta förslag innebär en inskränkning av enskildas grundläggande fri- och rättigheter. Därför är det så oerhört viktigt att bestämmelser som har syftet att motverka brottslighet och i stället skapa trygghet och säker vård inte får bli vidare än vad som krävs för att uppnå målet. Därför omfattar dessa bestämmelser personer där det har bedömts att det finns en risk för återfall i allvarlig brottslighet. De generella inskränkningarna ska endast gälla patienter som vårdas enligt lagen om rättspsykiatrisk vård och som av domstol överlämnats till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, vidare de som är anhållna, häktade eller intagna i eller på väg till kriminalvårdsanstalt. Herr talman! I utformningen av förslaget till lagändring som ska gälla från oktober 2014 har man beaktat de remissvar som inkommit och de erfarenheter som också förmedlats från rättspsykiatrin. Det är oerhört avgörande att teknik, till exempel elektroniska kommunikationstjänster, inte ska få användas på ett kränkande och hotfullt sätt. Sjukdom kan i vissa fall innebära att man använder möjligheterna till kommunikation på ett felaktigt och kränkande sätt. Herr talman! Det är så oerhört viktigt att det inom den rättspsykiatriska vården finns en balans, dels för att motarbeta en patient som använder teknik på ett kränkande och hotfullt sätt, dels för att ombesörja att personen i fråga får en god rehabilitering för att främja en bättre psykisk hälsa. Detta har man beaktat i betänkandet.