En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet

Fru talman! Först och främst måste man fundera på om Vänsterpartiet tycker att det är bra att ha en försvarsunderrättelseverksamhet och vad den ska få titta på eftersom hotbilden är helt annorlunda. I inledningen beskrivs vilka typer av hot som kan finnas i dag. När det sedan gäller signalspaning kommer man in på vilken typ av hot man menar. Man räknar ganska noggrant upp vad det kan vara som kan påverka Sveriges väsentliga nationella intressen, svensk trupp utomlands eller svenska humanitära insatser utomlands. Jag ser det som bra att kunna få göra det här, för annars står vi utan både ögon och öron och får kanske lita till andra underrättelsetjänster eller till annan typ av information. Jag tycker att det är ett bra förslag. Det är också mycket tydligt i inledningen av lagförslaget vad man ska få ägna sig åt och med vilket syfte. Det gör att gränsdragningen till polisen blir enkel. Det står mycket tydligt i propositionen att det inte har med brottsbekämpning att göra. Det är inte fråga om att peka ut någon och säga att personen har gjort det ena eller det andra, utan det här avser trender och företeelser som kan innebära hot mot Sverige och svenska intressen. Sedan, fru talman, kan man alltid dividera om olika tekniker i olika utskott. Vi i den borgerliga alliansen är inte så vana vid att vara i majoritet. Vi tycker att vi har åstadkommit ett bra betänkande, och vi litar på att våra kamrater på andra sidan vattnet kommer att fullfölja det som vi i riksdagen förhoppningsvis antar.

Fru talman! När vi i dag debatterar propositionen En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet är det en stor och viktig debatt. Det är en debatt som handlar om alliansfrihet, neutralitet, hur vi inom Försvarsmakten och inom det svenska försvaret ska kunna skaffa oss underrättelser och inte vara beroende av underrättelsetjänster i andra länder. Det är en viktig fråga, och det går inte att bortse ifrån att det finns ett stärkt behov av att ha en egen underrättelsetjänst. Därför är det ganska sorgligt att vi står i det läge som vi gör i dag i Sveriges riksdag. Vi har fått en proposition som har en mängd brister när det gäller skyddet för den personliga integriteten. Det är brister när det gäller rättssäkerhet. På många områden är det tyvärr ett hafsverk där man inte har analyserat konsekvenserna av de förslag som man lägger fram. Vi såg bristerna i propositionen. Man lät kontrollen ligga under FRA från början. Det var inte en oberoende instans som skulle stå för kontrollen. Man hade inte gjort avvägningar i fråga om vad detta kunde innebära när det gäller yttrande- och tryckfriheten, gränsdragningarna och problemen när det gäller meddelarfriheten. Man hade inte tittat på vad frågan om advokatsekretessen skulle kunna innebära. Det var alltså ett hafsverk på väldigt många områden. Och det går inte att bara se denna proposition som ett enstaka fall, en enstaka proposition. Fru talman! Jag måste faktiskt säga att under behandlingens gång och under debattens gång, då kritik har riktats mot förslaget, och den kritiken har varit hård, från Advokatsamfundet, från åklagarväsendet, från polisen och från Säpo, har det skett förbättringar. I det förslag som ligger i kammaren i dag har det införts flera rättssäkerhetsgarantier. Det har blivit en tydligare gränsdragning i fråga om vem som ska ge tillstånden, vem som sedan ska kontrollera att tillstånden faktiskt har följts och att man inte har gjort ett övertramp. Men, fru talman, det räcker inte. Om man ser detta förslag tillsammans med många andra ser man att frågan om skyddet för den personliga integriteten och frågan om rättssäkerhet är frågor som har kommit på undantag. Rätten till respekt för privatlivet är faktiskt en mänsklig rättighet och en förutsättning för demokrati. Och det är just skyddet av demokratin och individen som gör att vi faktiskt vill ha ett försvar och som gör att vi vill ha en försvarsmakt som också har en underrättelsetjänst. Det är för att skydda viktiga värden. När man då inte klarar av att göra en avvägning mellan medlen för att skydda dessa värden och skyddet och rättigheterna för den enskilda individen, då har man faktiskt missat hela poängen. Fru talman! Jag sitter också i Integritetsskyddskommittén. Det är en väldigt intressant kommitté, och det är många år sedan vi, faktiskt tillsammans med Moderaterna, började driva kravet på att tillsätta en sådan kommitté. Gun Hellsvik och jag krävde gång på gång i debatterna i kammaren, mot bland andra Socialdemokraterna, att vi var tvungna att tillsätta en kommitté som i ett helhetsperspektiv såg över integritetsfrågorna och skyddet för den enskilda individen. Det går nämligen att genomföra lagstiftningsförändringar - en här och en där - och säga att man skapar tillräckliga rättssäkerhetsgarantier och har argument för varje enskilt förslag. Men man saknar en överblick över effekterna för den enskilda individen. Hur långt skyddar vi den enskilda individen? Efter ett par år fick vi ett genomslag, och kommittén tillsattes. Integritetsskyddskommittén har nu kommit med ett delbetänkande. Den första uppgiften som vi gjorde var att granska lagstiftningsarbetet och huruvida man i det hade tagit hänsyn till den personliga integriteten, huruvida man hade tagit hänsyn till regeringsformen om proportionalitet, effektivitet och behov och hur man hade kunnat väga dessa tre saker mot varandra eftersom vi är skyldiga att göra det i den här kammaren när vi bedriver lagstiftningsarbete. En helt enig kommitté, från Moderaterna till Vänsterpartiet, stod bakom delbetänkandet. Och det som vi kunde konstatera var att skyddet för den personliga integriteten inte är någonting som har stått högt på dagordningen under de senaste åren. Bristerna i lagstiftningen har varit påtagliga. Vi konstaterar också att det inte fungerar att i efterhand, när man inte har gjort analysen, kasta in små rättssäkerhetsgarantier och att i efterhand säga: Oj, här går vi nog in på den personliga integriteten, och här får vi nog se till att vi skapar något organ som kontrollerar att detta inte missbrukas. Tyvärr är det detta som har hänt med denna produkt. Många av förslagen är bra, men de är inkastade i efterhand under hårt tryck. Det finns fortfarande ingen grundläggande analys i betänkandet där man har gjort de avvägningar som vi som lagstiftare enligt grundlagen är skyldiga att göra. Fru talman! Det finns fortfarande stora brister i förslaget. Förslaget om att utvidga FRA:s mandat till att handla om yttre hot i stället för yttre militära hot är en stor utvidgning. När det gäller yttre hot talar vi om den nya säkerhetspolitiska hotbilden. Där nämns miljöhoten, oljeutsläpp, internationell brottslighet, terrorism, vapensmuggling, människosmuggling, människor på flykt, flyktingströmmar. En mängd frågor räknas upp, och man säger att detta är det nya säkerhetspolitiska läget. Men man har inte klarat av att göra avgränsningen mellan militärens uppgifter och den polisiära uppgiften. Försök har gjorts. En del förändringar har gjorts. Men det är fortfarande inte tillräckligt. Fru talman! Från Vänsterpartiets sida menar vi att man måste sätta in detta förslag i ett sammanhang med annan lagstiftning. Det handlar inte bara om Försvarets radioanstalt och deras möjligheter. Det handlar om vår uppgift som lagstiftare. Det handlar om respekten för grundlagen. Det handlar om respekten för den enskilda individen. Jag skulle gärna från denna talarstol vilja höra om de borgerliga företrädare som står bakom detta med gott samvete kan säga till svenska folket: Vi har gjort den fullständiga analysen. Vi har gjort en proportionalitetsbedömning, en effektivitetsbedömning, en behovsbedömning, och vi har gjort avvägningen. Vi har analysen, och vi kan med gott hjärta och med gott samvete säga att detta är gjort. I betänkandet sägs det på flera ställen från utskottets sida att man har gjort skärpningar på flera områden. Men utskottet kan inte heller utesluta att det kan behövas fler rättssäkerhetsåtgärder framöver eller att nya åtgärder kan behöva vidtas. Det är bra att man är positiv till att alltid förstärka rättssäkerheten. Men jag ser det som ett tecken på att man även från den borgerliga majoriteten har sett de brister som finns. Från Vänsterpartiets sida anser vi att det är orimligt att man fattar beslut om en lagstiftning som på ett så genomgripande sätt möjliggör en avlyssning och en övervakning av människor, även svenska medborgare. Även om vi säger att detta ska handla om utländska förhållanden, står det tydligt för var och en som läser i betänkandet att det inte kommer att undvikas att det handlar om svenska medborgare. Det kan inte undvikas att det handlar om svensk kommunikation. Återigen: Skyddet för yttrande- och tryckfriheten och för meddelarfriheten är en så viktig demokratisk grundläggande princip som vi i Sverige är stolta över och som vi med stolthet visar på när vi kritiserar de brister som finns i andra länder. Inte ens där har vi klarat av uppgiften. Det som sägs i betänkandet är att om sådana uppgifter kommer in vid inhämtningen ska de omedelbart förstöras. Om så inte skett ska den kommitté som granskar att tillstånd och regelverk följts beordra att informationen förstörs. För mig är det här inte tillräckligt. Kunskapen och vetskapen - att man redan läst kommunikationen och att denna redan är avlyssnad är ju nödvändigt för att det ska gå att bedöma om den faller under just den här lagstiftningen - kommer att finnas och riskerar att bli använda även om uppgiften i sig blir förstörd. En sådan analys saknas fullständigt i det här förslaget. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 1 innebärande avslag på propositionen. Men för tydlighetens skull vill jag också säga att vi om avslagsyrkandet inte går igenom och propositionen antas av riksdagen har ett förslag om bordläggning, om att förslaget får vara vilande under ett år.

Fru talman! Det har behövts många hundra år av politisk kamp för att bygga upp ett samhälle med rättssäkerhet och med respekt för individens integritet, något som det dock går mycket fort att avveckla. Den grundläggande fråga som den här debatten handlar om är om vi vill ha en stat med obegränsad rätt och möjlighet att övervaka och avlyssna allt som vi gör. Vi minns alla vad som hände för cirka tio år sedan då staten på ett omänskligt sätt bokstavligen förstörde många människors liv genom Säpos spaningar på oskyldiga människor. Det ledde fram till en av vår tids största skandaler. Det jag nu pratar om är svensk nutidshistoria och något som inte får hända en gång till. Det lagförslag som nu ligger på våra bord ger regeringen och myndigheterna obegränsad rätt att avlyssna medborgare när det gäller e-post, telefon, mobiltelefon och sms. Det finns inga definitioner eller begränsningar utan bara det vaga begreppet "yttre hot". Propositionen ger rätten att tolka vad som menas med just "yttre hot". I praktiken är det försvarsministern som ges befogenheter att övervaka och tolka detta. Det anser jag är helt oacceptabelt i en rättsstat. Regeringen kan avlyssna vem och vad den vill. Det behövs ingen domstols eller myndighets godkännande. Miljöpartiet delar de farhågor som Säkerhetspolisen, Amnesty International med flera uttrycker - att den föreslagna beskrivningen av nya hot är så vag att det inte går att förutse vilka företeelser som kan komma att bli föremål för verksamhetens intresse. Jag vill återge vad Advokatsamfundets generalsekreterare Ann Ramberg säger: Jag vill understryka att det här är mer omfattande än vad man tillåter i George Bushs USA. Där har man infört en skyldighet att gå till domstol när man ska ägna sig åt signalspaning. Det är dock något som den borgerliga regeringen och försvarsminister Mikael Odenberg tar ganska lätt på. Jag vill också när jag ändå är i gång återge vad Oscar Swartz - skribent, IT-veteran och författare säger. Han säger nämligen att det tekniska system som regeringen vill installera - alltså en statlig superdator - hanterat av Försvarets radioanstalt, FRA, de facto kommer att avlyssna hela svenska folket. Vad diskussionen egentligen handlar om är vilken information som systemet ska låta superdatorn dra ut och spara samt procedurerna för att hantera detta. Försvarsministern vet att det när systemet väl är på plats räcker med att ändra några programrader för att det ska vara möjligt att dra ut och spara annan information. FRA-lagen inleds så här: Försvarsunderrättelseverksamhet skall bedrivas till stöd för svensk utrikes- och säkerhets- och försvarspolitik samt i övrigt för kartläggning av yttre hot mot landet. Man ändrar alltså skrivningen från, som vi tidigare talat om, "yttre militära hot" till "yttre hot", vilket nu inkluderar allt från flyktingströmmar till räntespekulationer och, sannolikt, fildelning. Vad betyder "yttre hot"? Den generella avlyssningen av svenska folkets telefon- och e-posttrafik är ett sådant kliv bort från rättssäkerhetsprincipen - att enbart enskilda brottsmisstänkta ska kunna utsättas för integritetskränkandet - att detta är att se som ett paradigmskifte i svensk rättshistoria. Om man lägger fram ett förslag om att inskränka denna rättighet för våra medborgare är det rimligt att kräva att regeringen motiverar varför just den här nya lagen ska införas. Men i propositionen finns det ingen rimlig motivering till att man ska ha just de här åtgärderna. Bevisbördan måste ligga på den som vill ha rätten att avlyssna i vårt privatliv. Regeringen måste konkret berätta vad den vill skydda oss från och hur denna avlyssning skulle kunna vara till hjälp med detta. Det handlar om att sätta sig över rättigheter som är skyddade både i Europakonventionen och i regeringsformen och som är grundläggande medborgerliga rättigheter. Både den tidigare regeringen och den nuvarande regeringen har valt att bortse från den pågående parlamentariska utredningen om situationen vad gäller den personliga integriteten - Integrationsskyddskommitténs slutsatser. Det är därför, oavsett politisk inställning, högst förvånande att man i fråga om regeringens proposition inte väljer att invänta kommitténs slutsatser. Nu är Cecilia Malmström inte här i kammaren. Man ska kanske inte prata om dem som inte är närvarande i kammaren. Men Cecilia Malmström, vår EU-minister, har gjort ett tappert försök att ge en förklaring just till att hela svenska folket skulle avlyssnas. Hon säger: Ingrepp i den personliga integriteten måste vägas mot ändamålet. Framtidens säkerhetspolitik måste därför inrikta sig på att arbeta förebyggande mot ett brett spektrum av hot, med terrorism som det kanske mest påtagliga exemplet. Hon nämner till exempel terrorhändelserna i London och det som hände i Madrid. I samma andetag säger hon att det inte finns någon hotbild mot Sverige. Också för mig som liberal är det självklart att se till att ett förslag som detta inte kränker den personliga integriteten, säger hon. Men det är väl precis det som propositionen handlar om. Cecilia Malmström verkar inte ha förstått vad den här lagstiftningen går ut på. Det känner jag i den här debatten - man vill ha kakan och samtidigt äta den. Remissinstanserna skrev att de ville ha ett klargörande om gränsdragningen mellan vad polis, säkerhetspolis och försvarsmyndigheter ska göra. Detta avfärdas kategoriskt av regeringen utan närmare förklaring. Dock finns det en kort beskrivning på s. 17 i propositionen. Där finns det en beskrivning av vad man vill övervaka. Bland annat nämns terrorismen. Det står också att man ska övervaka grov internationell brottslighet. Men det är ju rent polisiära uppgifter. Jag måste också citera vad som står på s. 17 i propositionen: "Det finns också en rad andra fenomen som kan påverka Sveriges säkerhet negativt och i vissa fall få säkerhetspolitiska konsekvenser. Hit hör t.ex. olika typer av försörjningskriser, ekologiska obalanser, miljöhot, etniska eller religiösa konflikter, stora flykting- och migrationsrörelser samt ekonomiska utmaningar - - -. Snabba, effektiva och samordnade åtgärder från statsmakternas sida för att möta denna typ av hot eller påfrestningar kan i många fall underlättas av den förvarning . som en effektiv underrättelseverksamhet kan bidra med." Fru talman! Det betyder i klartext att FRA ska ägna sig åt alla stora nationella och internationella politiska frågor som över huvud taget finns och diskuteras i dag. Den texten på s. 17 är helt enkelt makalös. Är det här uppgifter som FRA och Sverige ska syssla med? Är avlyssning den rätta metoden för att till exempel lösa miljöhoten, som det står på s. 17? Det jag framför nu är det som står just i propositionen och det som vi ska förhålla oss till. Men majoriteten kommer säkert med största sannolikhet att göra sin egen tolkning och säga att det här inte kommer att hända och så vidare. Men jag läser vad som står i lagtexten, om det skulle gå igenom, och det är det som jag tycker är intressant. Jag är ändå mycket glad över att oppositionen har gjort gemensam sak och att vi kan bordlägga just den här propositionen, som innehåller många brister, i minst ett år. Försvarsministern har försvarat förslaget med att avlyssning endast gäller den Internettrafik som passerar våra gränser. Men då berättar han inte att en stor del av den norska och 90 procent av den finska trafiken nästan alltid går via Sverige. Han berättar inte heller att huvuddelen av den inhemska svenska Internettrafiken också via servrar i utlandet passerar landgränsen innan den går fram. Fru talman! Jag måste avslutningsvis kommentera begreppet terrorism. Efter den 11 september 2001 är det helt legitimt att komma med nästan vilka förslag som helst i terrorismens namn. Övervakningar på våra flygplatser där man inte ens får ha med sig en deciliter cocacola eller en fotfil för att det kan räknas som en säkerhetsrisk. Det är inte på det sättet vi ska bekämpa terrorismen. Men att hotbilden har blivit större i och med att Sverige åtagit sig att delta i den internationella kampen mot terrorismen är helt klart. När Sverige inte är hotat av terrorism ska vi införa en övervakning av hela Sverige för att det finns länder som för en självdestruktiv utrikespolitik. Att regeringen handlar på det här sättet skyddar inte vårt lands självbestämmande. Det är att ge upp självbestämmandet. Jag yrkar bifall till de två reservationerna.

Fru talman! Det är andra gången som vi står i kammaren och debatterar den här frågan, och vi kommer säkert att få tillfälle att göra det igen. Det har varit en lång resa, som förmodligen inte är slut än. Debatten om en förändrad försvarsunderrättelseverksamhet och om lagen om signalspaning har innehållit och innehåller många överdrifter och en hel del felaktigheter. Ibland har det känts som att man inte har velat diskutera innehållet i propositionen utan mest vädrat sina egna förutfattade meningar eller hävdat gamla revir. Samtidigt vill jag säga att det är bra att vi har haft och har en debatt. Det är nödvändigt, för det här är en svår och viktig fråga. Men det är också en fråga där vi hade hoppats på stöd av Socialdemokraterna, riksdagens största parti. Tyvärr nådde vi inte ända fram. Fru talman! Jag skulle för tydlighetens skull vilja börja med att förklara vad som föreslås och varför. Ärendet handlar i huvudsak om två saker. Det första är en utökning av för vilka ändamål försvarsunderrättelseverksamhet får bedrivas. Det andra är en ny lag om signalspaning som gör det tillåtet att spana i tråd eller kabel - det är samma sak - och som reglerar hur signalspaningen får gå till och hur den personliga integriteten ska skyddas. Ändringarna innebär att mandatet för försvarsunderrättelseverksamhet anpassas från yttre militära hot till yttre hot och att det uttryckligen anges att verksamheten endast får avse utländska förhållanden. Jag återkommer till detta. Gränsdragningen mellan polisiär verksamhet och försvarsunderrättelseverksamhet förtydligas. Lagen om signalspaning, som är den andra delen, omfattar signalspaning för försvarsunderrättelseändamål oavsett om signalerna befinner sig i etern, det vill säga luften, eller i tråd. Förslaget innehåller flera regler till skydd för den enskildes integritet. Signalspaning får ske endast efter inriktning från regeringen och berörda myndigheter. Ett särskilt tillståndsförfarande föreslås för myndigheternas inriktningar. Förslaget innehåller också regler om när uppgifter ska förstöras och hur rapportering ska ske. Verksamheten ska kontrolleras i särskild ordning, och det ska vara möjligt för kontrollmyndigheten att besluta att inhämtning ska upphöra och att inhämtat material ska förstöras. Varför behövs försvarsunderrättelseverksamheten? En del av debatten handlar naturligtvis om det. Vad är behovet? Dagens säkerhetspolitiska hot, eller hot som kan få säkerhetspolitiska konsekvenser, är av en helt annan karaktär än vad de var under det kalla kriget. Hoten är ofta gränsöverskridande, asymmetriska, icke-militära och kan komma från icke-statliga aktörer. Syftet med hela försvarsunderrättelseverksamheten är att ge stöd för bedömningar och beslut avseende svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, att bidra till det svenska deltagandet i internationellt säkerhetssamarbete och att samverka med underrättelser för att stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred. För att kunna göra detta behöver man kunna kartlägga yttre hot mot landet. Varför behövs då möjligheten att få signalspana i tråd? Var det inte bra som vi hade det? Vi spanar i etern och ingen annanstans. Teknikutvecklingen har gjort att en allt mindre del av signaltrafiken går i etern. Dagsnoteringen är att mindre än 5 procent av all trafik går i etern och all övrig trafik går i tråd. Det är mycket billigare nu för tiden. Det innebär att vi i dag riskerar att missa mer än 95 procent av signaltrafiken när det gäller att inhämta underrättelser. Teknikutvecklingen i sig gör det alltså nödvändigt att skapa en teknikneutral signalspaningslag. Men det här är svårt, därför att all typ av spaning kan innebära intrång i den personliga integriteten. Vi i alliansen och utskottet har lyssnat på den kritik som har framförts, och vi har deltagit i intern debatt och i den offentliga debatten. Vi har lyssnat på konstitutionsutskottet och justitieutskottet, både muntligt och genom de yttranden som vi har fått till utskottet. Av allt detta har vi tagit intryck. Det gör att vi i betänkandet föreslår att regeringens förslag kompletteras med ytterligare ett antal konkreta rättssäkerhets- och kontrollmekanismer på fem punkter: 1. Uppräkningen för vilka ändamål signalspaning ska få bedrivas, den så kallade katalogen - den återkommer jag till. Det är också den som innebär att det inte alls är obegränsat för staten att lyssna eller göra vad man vill. 2. Tillämpningen av tillståndsgivningen. Det gäller alltså inriktning, behov, proportionalitetsbedömning, uppdragsgivare och sökord. 3. Förstöring av uppgifter. Vi betonar vikten av att de uppgifter som ska förstöras inte ska kunna återskapas. 4. Årlig rapportering från regeringen. 5. En kontrollstation år 2011. Fru talman! För att det ska bli tydligt för alla som lyssnar, både här och på andra sätt - inte minst för Peter Rådberg och Alice Åström och deras partier - vill jag trots att det tar lite tid räkna upp de ändamål som vi tar upp i betänkandet under punkt nr 1: Inhämtning ska få ske av uppgifter av relevans för att kartlägga militära hot mot landet och förhållanden som är relevanta för svenskt deltagande i fredsfrämjande och humanitära internationella insatser samt kartläggning under pågående insatser av hot mot svensk personal eller svenska intressen i övrigt. Vidare får inhämtningen avse strategisk kartläggning av internationell terrorism eller annan grov gränsöverskridande brottslighet som kan hota väsentliga nationella intressen. Vidare ska signalspaning få bedrivas för kartläggning av utveckling och spridning av massförstörelsevapen och krigsmateriel, yttre hot mot samhällets tekniska infrastrukturer i form av till exempel kvalificerade IT-relaterade hot, konflikter utomlands med konsekvenser för internationell säkerhet och internationella företeelser i övrigt av betydelse för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Fru talman! Förslaget handlar inte om avlyssning och brottsbekämpning. Det handlar om vår rätt och skyldighet att försvara Sverige, svenska intressen och svensk trupp utomlands. Det handlar inte om att bevaka en massa svenskar. Det handlar om att få information om utländska företeelser som kan innebära ett hot mot Sverige som nation. Det som nu har hänt är att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har yrkat på att hela ärendet ska vilandeförklaras i tolv månader med hänvisning till 2 kap. 12 § tredje stycket i regeringsformen. Detta är man naturligtvis i sin fulla rätt att göra, men jag har två invändningar. Förseningen kan innebära att Sverige går miste om viktig underrättelse. Det är också förvånande att de här tre partierna inte har litat på sina kolleger i konstitutionsutskottet som redan gjort bedömningen. Det framgår mycket tydligt av de avvikande meningar som ni hittar i bil. 4 till betänkandet att det endast är delar av förslaget som faller under reglerna för vilandeförklaring. Det här håller man med om. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att man vill förstöra och försena hela ärendet så mycket som möjligt. Det tycker jag är ett ovärdigt och tråkigt sätt att använda den mycket viktiga grundlagsskyddade rätten vi har att vilandeförklara delar av det här ärendet. Fru talman! Avslutningsvis vill jag hänvisa till Lagrådets yttrande som säger att förslaget redan i propositionen innebär en godtagbar balans mellan å ena sidan grundlagens och Europakonventionens krav på skydd mot intrång i privatlivet och å andra sidan det allmännas rätt och skyldighet att svara för att nationella säkerhetsintressen kan tillvaratas. Vi har, som jag har sagt, från utskottets sida ytterligare förstärkt skyddet för den personliga integriteten på fem punkter, och vi kommer noga att följa tillämpningen av signalspaningslagen. Vi beklagar att Socialdemokraterna har valt att frånsäga sig ansvaret och inte stödja förslaget. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på förslaget att ärendet vilandeförklaras i någon del. I detta anförande instämde Annicka Engblom och Krister Hammarbergh (båda m), Allan Widman (fp) och Else-Marie Lindgren (kd).

Fru talman! Jag skulle kunna ställa många frågor och väldigt många av teknisk karaktär, men jag ska försöka uppehålla mig vid just frågan om icke-militära hot, som också fanns med i uppräkningen. Just genom att konstatera att det inte är icke-militära utan andra hot är man genast inne på gränsdragningen mellan polisiära hot, militära hot och vad som är säkerhetspolitiska intressen. Det är denna stora brist vi pekar på i förslaget. Som jag sade i mitt anförande är det glädjande att man har kunnat lyssna och ta till sig en del av kritiken och har gjort förändringar. Men det är ganska intressant om man nu från den borgerliga sidan anser att det här hade man egentligen inte behövt göra därför att Lagrådet har sagt något annat och har sett att de här bristerna finns. Då vill jag ställa en mycket konkret och tydlig fråga: Hur kan det komma sig att majoriteten i utskottet i det här betänkandet inte har gjort ett tillkännagivande till regeringen om de ändringsförslag som utskottet föreslår i betänkandet? I praktiken, fru talman, innebär det att man anser att regeringen ska ta till sig det som utskottets majoritet har sagt. Men det finns inga klara lagförslag som är tydliga tillkännagivanden från utskottets majoritet. I grund och botten handlar det om: Lita på oss att lagstiftningen kommer att förändras på det här sättet. För mig och Vänsterpartiet är det absolut otillräckligt att ta sitt ansvar som lagstiftare genom att säga "lita på mig", för det är här i riksdagen vi ska fatta de besluten.

Fru talman! Först och främst måste man fundera på om Vänsterpartiet tycker att det är bra att ha en försvarsunderrättelseverksamhet och vad den ska få titta på eftersom hotbilden är helt annorlunda. I inledningen beskrivs vilka typer av hot som kan finnas i dag. När det sedan gäller signalspaning kommer man in på vilken typ av hot man menar. Man räknar ganska noggrant upp vad det kan vara som kan påverka Sveriges väsentliga nationella intressen, svensk trupp utomlands eller svenska humanitära insatser utomlands. Jag ser det som bra att kunna få göra det här, för annars står vi utan både ögon och öron och får kanske lita till andra underrättelsetjänster eller till annan typ av information. Jag tycker att det är ett bra förslag. Det är också mycket tydligt i inledningen av lagförslaget vad man ska få ägna sig åt och med vilket syfte. Det gör att gränsdragningen till polisen blir enkel. Det står mycket tydligt i propositionen att det inte har med brottsbekämpning att göra. Det är inte fråga om att peka ut någon och säga att personen har gjort det ena eller det andra, utan det här avser trender och företeelser som kan innebära hot mot Sverige och svenska intressen. Sedan, fru talman, kan man alltid dividera om olika tekniker i olika utskott. Vi i den borgerliga alliansen är inte så vana vid att vara i majoritet. Vi tycker att vi har åstadkommit ett bra betänkande, och vi litar på att våra kamrater på andra sidan vattnet kommer att fullfölja det som vi i riksdagen förhoppningsvis antar.

Fru talman! Det må så vara att majoriteten i utskottet litar på sina kolleger på andra sidan vattnet, men jag tycker ändå att det är svagt att man inte kan garantera hela riksdagen att det här är de beslut som man fattar. Det är beklagligt. Som jag sade i inledningen ser vi behovet av en försvarsunderrättelsetjänst. Vi är för att vi också ska kunna ha ett eget försvar och inte vara beroende av andra. Men nu lutar man sig på utredningen som kom 1999 och på utredningen som kom efter 11 september. Det rimliga hade egentligen varit att tillsätta en parlamentarisk utredning och att ta med de nya förutsättningarna. I 11 september-utredningen pekar man på att göra en förändring till yttre väpnat hot, men där fanns inte heller någon fullständig analys. Det hade varit rimligt att ha ett gediget utredningsarbete och remissarbete och framför allt att utredningen hade gjort en grundlig analys, som lagstiftningen faktiskt kräver. Integritetsskyddskommittén riktade oerhört skarp kritik i sitt delbetänkande över hur lagstiftningsarbetet har gått till, och det stod även Karin Enströms partikamrater i kommittén bakom. Betyder det ingenting i dagsläget när man sitter med ett av de stora lagstiftningsärendena som gäller skyddet för den personliga integriteten och andra viktiga värden?

Fru talman! Om man är missnöjd med något kan man alltid säga att det hade kunnat utredas, beredas och tittas på 200 gånger till under en ännu längre period. Det här är ett förslag som är berett under många år. Vi kommer säkert att få höra längre fram i debatten precis vad som har utretts, hur det har utretts och hur vi har kommit fram till det förslag som ligger på riksdagens bord i dag. Det är självklart så på alla områden att man alltid kan utreda lite till för att få fram det ultimata lagförslaget. Men om vi alltid ska vänta på att vi kan få fram något ännu bättre eller att nya saker skulle kunna komma in, kommer vi aldrig att kunna fatta några beslut över huvud taget i riksdagen. Det här har utretts. Den förra regeringen hade ett nästan färdigt förslag, men det kom ett val emellan. Vi har nu en proposition och ett betänkande som gör att vi förbättrar skyddet för den personliga integriteten. Och vi gör det nu möjligt att få ta del av de 95 procent som vi inte kan få ta del av i dag, och vi reglerar hur det ska gå till. Det tycker jag är bra. Sedan är det klart att Integritetsskyddskommitténs betänkande har betydelse. Vi måste se vad slutbetänkandet kommer att innehålla, och det måste både vi här i riksdagen och regeringen ta hänsyn till.

Fru talman! Jag vill också ta upp det som Alice sade inledningsvis, nämligen tillkännagivandet. Det skulle ha varit bättre tyngd hos regeringen och majoritetspartierna om det låg med i lagförslaget. Nu blir det ett tillkännagivande, och som hon sade hoppas man att regeringen ska ta till sig det. Det är oerhört vagt för att vara denna typ av lagstiftning. Jag är mycket förvånad. Detta kom till när man fick kritik. Då lade man till dessa punkter, och nu hoppas man på att regeringen i sin goda vilja ska ta till sig detta. Jag vill landa på det yttre hotet - som vi säkert kommer att tala om ganska mycket- och hur man ska definiera det. Det är en ganska fantastisk skrivelse att man inte låter någon domstol avgöra detta, utan man låter regeringen eller försvarsministern vara den som ytterst avgör vad som ligger i begreppet yttre hot. Karin Enström räknar upp en massa saker som man har skrivit in för vad som kommer att gälla. Men det är helt oväsentligt i en situation när det kanske händer något. Då gäller inte det. Då är det försvarsministern och regeringen som ytterst avgör vad yttre hot är. Det är mitt första frågetecken. Det andra gäller skillnaden mellan vad polis, säkerhetspolis och försvarsmyndighet ska göra. Läser du propositionen står det inget om att det finns någon åtskillnad i uppdrag, utan det flyter. Varför kan det inte bli något klargörande på den punkten?

Fru talman! Om vi börjar med vem som ska bedöma vad som är yttre hot så skulle det vara ännu konstigare om en domstol, en ensam rådman i någon tingsrätt, satt och bedömde vad yttre hot kan vara för något. Det som nu föreslås är att man ska skapa en myndighet som ansvarar för tillståndsgivningen och en annan del som ansvarar för kontrollen och granskar hur detta går till. Vid tillståndsgivningen ska man mycket noga göra just denna bedömning. Man ska ha två erfarna domare, och det ska vara representanter från partigrupperna i riksdagen. Det ska inte vara samma människor, men det ska vara samma goda kompetens i de båda grupperna. Ena gänget ger tillstånden, andra gänget gör kontrollen. Då har man några som arbetar med detta kontinuerligt och som gör mycket strikta bedömningar efter sådant som man kanske inte kan sätta i lag men som man måste skriva föreskrifter för hur det ska gå till. Då har man delat på tillståndsgivning och kontroll. Det innebär att man inte hamnar i situationer där man helt urskillningslöst eller på mycket lösa boliner kan spana på vem som helst, utan det gäller yttre hot, utländska förhållanden och - som det mycket noggrant står i propositionen - sådant som kan påverka vår nationella säkerhet väsentligt. Man måste göra en proportionalitetsbedömning om detta är rätt eller inte. Sedan finns den andra kontrollmekanismen. Skulle det visa sig att det inte riktigt är det man har gett tillstånd till och det bedrivs en inhämtning som inte överensstämmer med de regler som finns kan man gå in och avbryta inhämtningen. Det är stor skillnad mot hur det går till i dag, och det är en stor förbättring. Det har också visat sig i andra sammanhang att efterhandskontroll alltid är mer effektivt än förhandskontroll.

Fru talman! Oavsett hur mycket du talar, Karin Enström, kommer det yttre hotet ändå bedömas av Mikael Odenberg i slutändan. Det är han som kommer att avgöra vad det yttre hotet är, så man kan skriva vad man vill. Det är oerhört viktigt att detta kommer fram när vi ska ta en ny lag i Sverige där man inte direkt kan peka på vad som gäller. Sker det ett brott vet vi om man ska få fängelse i tre månader eller ett år. Där är det bra tydlighet. Här är det inte det på samma sätt. Ska man avlyssna någon i USA krävs det ett domstolsbeslut. I Sverige behöver man enligt regeringens förslag inte det. Det är en oerhörd skillnad om vi jämför med USA som vi kan ha ganska mycket åsikter om. I detta fall går ni ett steg längre med liberalismen när det gäller att avlyssna folk. Det är en mycket märklig situation som vi får uppleva. Oavsett vad ni säger om det yttre hotet har de remissinstanser som har sett på detta kritiserat det oerhört hårt. Det verkar Karin Enström ta lätt på, och det förvånar mig lite grann att man inte kan vara lite mer ödmjuk på den punkten.

Fru talman! Det är en viktig fråga. Det är också därför som vi skriver om den i betänkandet, och det beskrivs noggrant i propositionen. Jag vill återkomma till att det känns som att Miljöpartiet hela tiden förväxlar vad brottsbekämpning är med vad underrättelseinhämtning är och vad polisens uppgift är med vad statens och regeringens uppgift är - det som i lagen skrivs som det allmännas rätt och skyldighet att tillvarata nationens intressen. Underrättelseinhämtning handlar om att titta på företeelser, trender och saker som kan komma att påverka och som man kanske måste göra något för att bemöta. Men det handlar inte om att fånga in en bov, samla bevis och säga att nu har vi hört det och det och därför ska vi nu döma dig. Det är två helt olika delar. Det ena handlar om underrättelseinhämtning, det andra om att gå in och lyssna på en eller flera personer för att samla in bevis. Det känns som att Miljöpartiet fortfarande inte har förstått att det är två helt olika saker. Det handlar inte bara om det militära försvarets möjligheter, utan det är regeringen och de myndigheter som regeringen ger tillstånd till som kan få inhämta information till skydd för Sverige och svenska intressen. Jag har därför svårt att förstå de överdrifter som kommer från Miljöpartiet i denna fråga. Det är ett väl avvägt förslag; det är det många som tycker. Man kan alltid ha kritik; vi tycker inte exakt samma sak. Men det är tråkigt att Miljöpartiet har gjort en annan bedömning nu - i går eller i dag - än vad man gjorde i konstitutionsutskottet där man ändå bedömde att det bara var de delar av förslaget som handlar om fri- och rättigheter som skulle vilandeförklaras.

Fru talman! Jag instämmer i vad Karin Enström sade i sitt anförande. I den bästa av världar skulle det givetvis inte behövas vare sig underrättelseinhämtning eller signalspaning mot yttre hot och utländska förhållanden. Det skulle ju heller inte behövas något försvar eller några vapen. Tyvärr är vi inte där än. Ett litet land som står militärt alliansfritt behöver ett eget försvar, ett utvecklat samarbete med andra länder och en egen underrättelseinhämtning. Sverige deltar alltmer i internationella fredsbevarande insatser med upp till flera tusen soldater i tjänst eller i full beredskap. Fruktansvärda terrordåd sker otäckt regelbundet på olika håll i världen och här i Europa, och ibland kan terrorister frestas att etablera sig och göra planer, med mera, även i lugnare länder. I dag handlar säkerhetspolitik om att ha förmåga att möta ett brett spektrum av allvarliga hot och påfrestningar mot samhället. Hoten är ofta gränsöverskridande och icke-militära. För att trygga Sveriges beredskap bedrivs försvarsunderrättelseverksamhet på olika sätt, en viktig del är genom signalspaning. Den förändrade hotbilden har sedan 1990-talet föranlett olika utredningsförslag om en breddning av verksamheten, att den regleras bättre än i dag och utsträcks till att utöver eterburna signaler även omfatta signaler i tråd. Sådan verksamhet innebär självfallet allvarliga intrång i den enskildes integritet, och det är mycket viktigt att detta begränsas så långt det är möjligt på olika sätt. Den personliga integriteten, som en mänsklig rättighet, är något Centerpartiet verkligen värnar. Resan och analysen för detta betänkande har varit lång. Många integritetsskyddande åtgärder har vi under vintern och våren också arbetat in i betänkandet. Det är självklart att ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och den grundlagsskyddade rätten till förtroligt meddelande som det här är frågan om kräver grundlig beredning och en proportionalitetsbedömning. Det är något som Integritetsskyddskommittén i sitt delbetänkande noga har påpekat. Det förslag som vi i dag har på bordet är väl genomtänkt och också, likt 2 kap. 12 § regeringsformen, godtagbart i ett demokratiskt samhälle, vilket både Lagrådet och konstitutionsutskottet har ställt sig bakom. För att kunna förstå varför riksdagen i dag, trots stor samsyn mellan de borgerliga partierna och Socialdemokraterna i själva sakfrågan ändå kan komma att besluta att frågan bordläggs och skjuts upp ytterligare ett år, behöver frågans hantering sedan den initierades för ca tio år sedan redovisas. Det tänker jag göra. Redan på 1990-talet föreslog den statliga Underrättelsekommittén att försvarsunderrättelseverksamheten skulle breddas till att kartlägga även andra allvarliga yttre hot än de rent militära. Så inträffade det fruktansvärda terrordådet i New York den 11 september 2001. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte den så kallade 11 september-utredningen för att förbättra vår beredskap att förhindra och bekämpa omfattande terroristattentat och andra liknande extraordinära händelser. Den lade fram sina förslag 2003. De skickades också ut på remiss till ca 80 remissinstanser. Regeringen lade dock inte fram någon proposition utan i stället utarbetades promemorian En anpassad försvarsunderrättelsetjänst inom Regeringskansliet . Den var klar 2005. Promemorian föreslog bland annat att mandatet för försvarsunderrättelseverksamheten skulle ändras från "yttre militära hot" till "yttre hot" och att signalspaning skulle få ske även i tråd. Departementspromemorian remitterades till drygt 60 remissinstanser. År 2006 - förra året - hade det gått cirka tio år sedan Underrättelsekommittén hade börjat arbeta, och fem år sedan den 11 september 2001. Terrorhoten i världen är skarpa och tusentals svenska soldater kommer att tjänstgöra i olika fredsbevarande insatser i världen. Den socialdemokratiska regeringen tar nu kontakt med den borgerliga oppositionen för att förankra en kommande proposition. Sverige har ju en god tradition av brett förankrade beslut just inom försvarsfrågorna, vilket självklart är av stort värde och en styrka. Även vad gäller de mycket viktiga integritetsfrågorna är bred samsyn något mycket angeläget. Tiden går och valet närmar sig, men den socialdemokratiska regeringen lägger ingen proposition. Regeringen är i praktiken - har det med all tydlighet visat sig - handlingsförlamad av stora motsättningar mellan olika myndigheter vilka har spritt sig till olika departement och ytterst till olika statsråd. Så ingenting händer. Alliansregeringen tillträder och arbetar fram en proposition utifrån det material som genom åren tagits fram kompletterat med ytterligare analyser. Kontakt tas också med den socialdemokratiska oppositionen. Regeringen lägger stor vikt vid integritetsfrågorna och tillför flera olika åtgärder för att stärka integritetsskyddet, till exempel genom inrättandet av ett integritetsskyddsråd och en tillstånds- och kontrollmyndighet med flera domare i de två enheterna. Från Centerpartiets sida har vi aktivt drivit att integritetsskyddet förstärks i bland annat de här avseendena. Socialdemokraternas företrädare i försvars- respektive justitieutskottet lämnar motstridiga kommentarer när propositionen i mars läggs på riksdagens bord, dels att det här är viktiga frågor för landet och att vi konstruktivt ska studera förslaget, dels att förslaget kränker integriteten och att propositionen därför kommer att avslås eller bordläggas. Oenigheten från regeringstiden består alltså fortfarande med all önskvärd tydlighet inom Socialdemokraterna. Justitieutskottets ordförande talar i samband med att propositionen bordläggs i kammaren och anmäler att han och Ulrika Messing kommer att rekommendera Socialdemokraternas riksdagsgrupp att säga nej till propositionen, trots att den varit känd endast i några dagar och är omfattande. Thomas Bodström gör i debatten bland annat följande två mycket anmärkningsvärda uttalanden: Har ni någonsin hört talas om ett liknande lagförslag där man fullkomligt har struntat i att göra en utredning i förväg? Hade det inte varit lämpligt att börja med en utredning, till exempel en parlamentarisk utredning, för att sedan vidta dessa förändringar? Med dessa uttalanden inkompetensförklarar och underkänner den förre justitieministern i s-regeringen totalt sin egen regerings beredning av frågan fram till 2006, där han själv var i hög grad delaktig. Eller syftade inte s-regeringens beredning av frågan till att lägga fram någon proposition? Efter en tid presenterar Socialdemokraterna ändå ett antal förslag för att kunna stödja propositionen. Vi från alliansen, och även försvarsminister Odenberg, har förklarat att vi ska studera ytterligare förslag med öppna ögon. Vi arbetar fram ett första utskottsbetänkande där vi försöker tillmötesgå en hel del av dessa. Socialdemokraterna återkommer onsdagen den 24 maj med sina ytterligare ändringsförslag, bland annat att det bör utredas om domstol kan pröva sådan signalspaning som riktas mot enskilda personer. Vid ett samtal mellan försvarsminister Odenberg och Socialdemokraternas gruppledare Britt Bohlin på onsdagskvällen meddelar Odenberg för alliansens räkning att man i princip accepterar Socialdemokraternas betänkandeförslag. Nästa dag kl. 14.30 kallar plötsligt Socialdemokraterna till presskonferens och Thomas Bodström meddelar att regeringen har avbrutit förhandlingarna och att man har sagt blankt nej till domstolsprövning. Detta är helt enkelt inte sant, verkligheten är precis den motsatta, och jag är fortfarande tagen efter uttalandet. Politik ska bedrivas, tycker jag, med blanka vapen. Trots att alliansen och Socialdemokraterna står mycket nära varandra i den här viktiga försvarspolitiska frågan, verkar de spänningar mellan olika falanger som handlingsförlamade den socialdemokratiska regeringen bestå än i dag med resultat att frågan efter fem-tio års utredande nu skjuts ytterligare ett år framåt. Jag beklagar verkligen detta. Jag tycker att Socialdemokraterna bär ett tungt ansvar för hela den här frågans sega hantering både under s-regeringens alla år och nu i riksdagen. Ni har självfallet er fulla rätt att aktivt eller indirekt medverka till att frågan bordläggs, men vad är poängen med detta om vi egentligen är överens och det här behöver regleras? Jag vill avslutningsvis lyfta fram några av de förbättringar som alliansregeringen och utskottet har gjort framför allt ur integritetssynpunkt sedan i vintras. Vi har även lyssnat på er socialdemokrater och tillgodosett det mesta. Försvarsunderrättelseverksamhet ska kartlägga yttre hot mot landets säkerhet och till stöd för svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik samt får endast avse utländska förhållanden och trafik som korsar Sveriges gräns. En förutsättning är också - som justitieutskottet har framhållit - att hotet måste vara av så allvarlig art att det kan anses riktat mot rikets säkerhet eller samhällsviktiga strukturer. Utskottet tar i sitt betänkande in den uppräkning som preciserar mot vad signalspaningen ska kunna bedrivas: militära hot, internationell terrorism och annan grov gränsöverskridande brottslighet som hotar väsentliga nationella intressen, spridning av massförstörelsevapen och kvalificerade hot mot den tekniska infrastrukturen. Tillstånd och kontroll av verksamheten ska göras av en fristående myndighet och av varandra oberoende enheter där två domare och ledamöter föreslagna av riksdagens partigrupper ingår i varje enhet. Utskottet föreslår att regeringen en gång om året ur ett integritetsskyddsperspektiv ska redovisa den granskning som har skett enligt lagen om signalspaning. Ett särskilt integritetsskyddsråd inrättas. Centerpartiets förslag att inrätta en kontrollstation finns glädjande nog med i betänkandet. Regeringen ska år 2011 lämna en redovisning till riksdagen om hur lagen fungerar ur ett integritetsskyddsperspektiv. Detta tillsammans med att utskottet liksom justitie- och konstitutionsutskottet öppnar för att det i framtiden kan behövas ytterligare säkerhets- och kontrollmekanismer för att förstärka skyddet för enskilda personer gör att regeringen har fullt mandat och uppdras att särskilt följa den nya lagen och vid behov återkomma med ytterligare förslag. Även integritetsskyddsutredningens då remissberedda slutsatser kommer självfallet att väga tungt vid regeringens - och senare riksdagens - bedömningar vid kontrollstationen. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande. I detta anförande instämde Allan Widman (fp) och Else-Marie Lindgren (kd).

Herr talman! Det var en ganska intressant beskrivning av förhandlingar, tidigare utredningar som låg flera år tillbaka, någon ny utredning som hade tittat efter en ny situation, turerna inom socialdemokratin och vad socialdemokratiska företrädare hade sagt eller inte sagt. Jag måste säga att det gjorde mig lite förvånad. Det finns en klar och tydlig majoritet som står bakom förslaget. Det hade varit mer intressant att få höra bland annat svaret på den fråga jag tänker ställa. Jag vet att ni i Centerpartiet har drivit många av de här integritetsfrågorna och att det finns många av er som har ett starkt patos när det gäller den personliga integriteten. Handen på hjärtat: Var det här verkligen ett genomtänkt, väl utrett och väl balanserat förslag som kom från regeringen? Och hur kommer det sig i så fall att det under förhandlingens gång tillkommit fem olika punkter där man ytterligare förstärker det? Herr talman! Hur kan det komma sig att Centerpartiet säger att det är väldigt viktigt med en kontrollstation? Ja, jag är glad över att man åtminstone kommer att fortsätta följa detta - det är inte det. Men man vill ha en kontrollstation, och man vill att man då ska ta till sig Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande som kanske har varit remissbehandlat. Min fråga är: Hur ska Centerpartiet göra om den här utredningen och remissbehandlingen visar att hela det här lagförslaget var undermåligt, hade rättssäkerhetsbrister och inte skyddar den personliga integriteten tillräckligt? Ska man då backa tiden? Nej, jag beundrar kanske snarare Socialdemokraterna, som har vågat ta den konflikten och diskussionen i sitt parti. Det är inga lätta frågor, och jag är glad över att man faktiskt från Socialdemokraternas sida väljer att prioritera den personliga integriteten och att den måste skyddas.

Herr talman! Apropå tidigare repliker: Om vi kan lösa upp det här genom att arbeta in tillkännagivanden i beslutet så är vi beredda på att fundera på det. Jag utgår ifrån att riksdagens beslut ska vara entydigt. Försvarsministern lyssnar och kommer att följa upp detta. Frågan är beredd. Den kritik som ni och Thomas Bodström så allvarligt riktar mot beredningen drabbar ju framför allt den socialdemokratiska regeringens långa tid vid makten, då man tillsatte olika utredningar och inte valde parlamentariska utredningar utan valde den teknik som nu har använts. Frågor måste ju någon gång komma till avslut. Beslut blir sällan perfekta för all evighet, utan beslut blir så bra som möjligt, och sedan får de förbättras fortlöpande. Jag tycker att vi från alliansen och försvarsministern snarare borde ha beröm för att vi har en öppen inställning, tar vara på det material som finns, förbättrar det och sedan under processens gång lyssnar och tar in ytterligare frågor. Vi tar även kritik för detta, men vi har en öppen inställning. Det här är kanske inte det perfekta förslaget. Det kan finnas fler åtgärder att vidta. Det ska bli mycket intressant att läsa Integritetsskyddsberedningens betänkande, som ju måste analyseras noga och remissbehandlas. Då är vi på 2008-2009. Då får det tas in i den i mitt tycke viktiga kontrollstationen. Det här är en ny lagstiftning. Den regleras. Det är väldigt bra att den regleras. Det här är oreglerat i dag. Det är mycket bra att vi om några år tittar på hur det här fungerar. Blev det bra i alla delar, eller behövs det ytterligare åtgärder för att förstärka integriteten, som vi i Centerpartiet verkligen brinner för? Att regera är svårt. Att vara i riksdagen är svårt. Det handlar om integritet, men det handlar faktiskt också om nationens försvar och säkerhet. Behovet av underrättelseverksamhet är mycket viktigt för ett litet alliansfritt land för att försvaret ska ha möjlighet att bemöta attacker. Vänstern vill spara 4 miljarder på försvaret. Man vill begränsa signalspaningen. Det blir inte så mycket kvar med ert alternativ på den sidan.

Herr talman! Budgetfrågan och vilka satsningar man ska göra inom försvaret kanske vi får återkomma till någon annan gång. Kritiken mot en bristfällig utredning och ett bristfälligt underlag riktar vi från Vänsterpartiet oavsett om det hade varit en socialdemokratisk eller, som nu, en borgerlig regering som lägger fram det. Integritetsskyddskommittén riktar kritik mot lagstiftningen oavsett vilken regering som har lagt fram förslaget. Men jag måste ändå säga detta: Det kom ju inget sådant lagförslag. Det var kanske därför den socialdemokratiska regeringen inte kom till något beslut om att lägga fram ett förslag: Det var inte tillräckligt utrett. Jag känner att vi bör lämna den frågan, för faktum är ju att vi nu har ett förslag här i riksdagen som vi ska fatta beslut om. Det kändes inte tryggt att veta att vi kanske får ompröva det här. Det som händer är ju att en mängd människor blir utsatta för avlyssning. Människor kommer att få sin personliga integritet kränkt. Vi har inte kunnat garantera det skydd som finns. Dessutom vill jag beröra en fråga som vi inte har berört här, så det kanske är lite hårt och elakt att kasta in den så här i slutet. All underrättelseinhämtning kommer också att användas i utbyten mellan olika underrättelsetjänster runt omkring i världen. Vi får information, och vi kommer att lämna ifrån oss information. Därför finns det ännu större anledning att verkligen se till att man har garanterat skyddet för den enskilde individen. De här uppgifterna kan hamna långt utanför Sveriges gränser, och de kan hamna hos regeringar och underrättelsetjänster som vi inte har någon kontroll över och inte styr över huvud taget. Då ska vi vara säkra på vad som kan lämnas ut från den svenska underrättelsetjänsten, och det kan vi inte vara nu.

Herr talman! Eftersom ingen annan försvarar den socialdemokratiska beredningen sedan många år av den här frågan tänker jag göra det. Det var ändå ett tillräckligt underlag för att kunna gå fram med ett beslut, även om vi nu har fått förbättra det en hel del ur integritetsskyddssynpunkt. Jag vill egentligen glädja mig åt att Vänsterpartiet, som i så många år var goda vänner med det kommunistiska förtrycket i öst, nu är den stora försvararen av demokrati och integritet. Det är en positiv helomvändning, tycker jag. Det ena århundradet är det si och det andra århundradet så, men ni har kommit rätt i alla fall, och det är jättebra. Herr talman, jag medger gärna en kommentar till detta. Ni tar ut svängarna rejält om integriteten, och det här är jätteviktiga frågor, men det handlar också om försvaret och vårt land, som jag sade. Jag tänkte kommentera en sak. Ert och även något annat partis motioner och yttranden är rätt vidlyftigt skrivna. Ni säger att Sverige är ett av de länder som hårdast i världen bevakar medborgarna. Jag vet inte om ni tänker på att vi ligger i klass med Nordkorea, Iran, Vitryssland, Kuba och Algeriet eller om ni nöjer er med att vi ligger i nivå med Holland, England, Frankrike, Schweiz och USA. Vi är ett öppet land. Vi reglerar den här verksamheten. Vi är öppna för hur vi arbetar. Vi bygger in integritet. Som världen ser ut har man försvar, man har underrättelseverksamhet och man har signalspaning. Jag är egentligen den förste att beklaga detta, men så är det. Då tvingas vi göra en jättesvår avvägning mellan integritetsskydd, som vi från Centerpartiet verkligen brinner för och vill värna, och det legitima behovet för ett litet, militärt alliansfritt land i norra Europa att ha ett försvar och att det ska ha så bra möjligheter för att agera som möjligt om någon aktion skulle planeras. Då behövs det underrättelseverksamhet. Den här bedömningen tycker vi är så bra den kan vara i dagsläget. Låt oss gärna diskutera hur den kan förbättras ytterligare år 2011 vid kontrollstationen.

Herr talman! Vi brukar ofta anklagas för att vi inte har lärt oss av historien. Vi har lärt oss av historien, och vi har lärt oss att ett system som inte respekterar den personliga integriteten och inte respekterar sina medborgare är ett misslyckat system. Det är just den lärdomen som vi har dragit, och det är därför vi slåss så hårt i dag. (Applåder) (STAFFAN DANIELSSON (c): Jag instämmer i det inlägget.)

Herr talman! Staffan Danielsson angrep oss socialdemokrater för att vi i sista minuten lämnat en uppgörelse som vi var på väg att komma fram till. Som jag sade i mitt anförande hade jag och Karin Enström, som företrädare för alliansen, en konstruktiv dialog eftersom vi gärna vill ha en lagstiftning på det här området. Det vill vi ha. Vi anser att det är viktigt just för att skapa ett integritetsskydd för den enskilde men också för att få en effektiv försvarsmakt och en effektiv underrättelseverksamhet. Vi hade samma syn en gång i tiden, jag och Staffan Danielsson, genom att vi under förra mandatperioden hade ett samarbete med Centerpartiet - även på underrättelseområdet. Det inbegriper ju allting. Ta exempelvis 11 september-utredningen och frågan om yttre väpnat hot, som någon pekade på. Vi ville att det skulle ha införts i propositionen, men det blev inte tillgodosett. Och som jag sade tidigare handlade det även om att utreda lite till. I Försvarsberedningen, inför försvarsbeslutet 2004, utreddes det hela mycket noggrant, och det borde ha skett även när det gäller den personliga integriteten. Om ni hade ställt upp på det skulle vi ha kommit närmare ett gemensamt beslut, ett beslut över blockgränserna, men ni tyckte inte att de frågorna var så intressanta. Dessutom handlar det naturligtvis också om det som hände i slutskedet - jag tror att försvarsministern kommer att behöva svara på det. När man sitter i förhandlingar måste man självfallet kunna lita på varandra. När försvarsministern i elfte timmen går ut och säger att de inte har något behov av Socialdemokraterna i den här frågan utan kan rösta igenom den ändå blir man förstås lite fundersam och undrar om det finns en dold agenda. Alliansens yttrande i KU pekar på att lagförslaget är bra som det är och att det inte behövs några ytterligare förstärkningar. Nu har det blivit de förslag som vi kom med i förhandlingen. Därför känns det lite som att ni inte tar oss på allvar i den förhandling som gäller denna viktiga fråga, och eftersom vi känner att ni inte gör det lämnar vi den.

Herr talman! Jag tillstår gärna att vi hade en bra dialog och att vi borde hitta en samsyn i sådana här frågor. Jag är den förste att beklaga att vi inte gjort det, att frågan skjuts fram ett år och vi får fatta beslutet då. Jag beklagar också att Socialdemokraterna blivit så oerhört känsliga för att läsa tidningar och ta till sig medieuttalanden. Tidningar är ju tidningar. Det som gäller är diskussioner öga mot öga och den dialog vi då för. Där var vi entydiga, gav positiva budskap och bejakade egentligen era förslag. Någon dold agenda har vi definitivt inte, och det har inte ni heller - ni har två stycken. Det har vi fått klart för oss. Det intressanta är vad det egentligen är som skiljer mellan oss. Den lista som du, Peter Jonsson, läste upp i inledningen fanns med redan från början, och vi har tillgodosett det mesta. Vi var dessutom beredda att gå ännu längre. Vi hade nog kunnat baka in vissa tillkännagivanden och sådant om det varit så. Men så har vi frågan om yttre hot. I dag står det i lagstiftningen "yttre militära hot", men det står också att spaningen även ska medverka med underrättelse för att stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred, till exempel internationell terrorism och gränsöverskridande miljöhot. Det är läget i dag. Vi tog upp yttre hot av mycket allvarlig karaktär och preciserade militära hot, internationell terrorism och annan grov gränsöverskridande brottslighet som hotar väsentliga nationella intressen, alltså inte vilken brottslighet som helst, självfallet inte, utan spridning av massförstörelsevapen och kvalificerade hot mot den tekniska infrastrukturen. Vi preciserade hoten. Ni ville ha in den preciseringen. Vi har tillmötesgått er på den punkten. Är ni nöjda med det, eller vad vill ni plocka bort? Är det att signalspaningen inte ska skydda mot de punkter jag räknade upp? Väpnat hot är ju väldigt speciellt. Ska till exempel inte terrorister som jobbar med bakterier eller giftgas omfattas?

Herr talman! Hur man hanterar en förhandling kan alltid diskuteras. Om vi från början, kanske långt före lagrådsremissen, genom vår ordförande i försvarsutskottet hade haft en förhandling direkt med Försvarsdepartementet och försvarsministern kanske förslaget som kom i betänkandet varit mycket bättre än det är. Om man i det läget haft utgångspunkten att man verkligen ville att vi tillsammans skulle göra upp i denna fråga kunde man ha förberett frågan och varit klar med de utredningsförslag som vi i våra tio punkter pekar på. Dessutom hade man fått svar på de frågor vi ställer. Kanske kunde vi även ha utrett punkten yttre hot kontra yttre väpnat hot ytterligare, med ytterligare skrivningar om vad som gäller inom det området. Men det var mycket bråttom. Det har naturligtvis tagit tid innan vi kommit så här långt, men jag tror att en fråga som denna måste få ta tid. Den måste analyseras och utredas eftersom det finns så mycket känslor inblandande, så mycket diskussioner om vad den underrättelseverksamheten innebär och vad de får göra. Det är viktigt att svenska folket känner att när vi fattar beslut om lagförslaget ska den personliga integriteten vara stärkt på sådant sätt att inga tvivel kan finnas kring dessa frågor. Om alliansen hade berett ärendet bättre från start, långt före lagrådsremissen, hade vi kanske varit överens i dag. Ni gick miste om den chansen, så skyll inte på oss för att vi inte är med på uppgörelsen. Om ni hade hanterat frågan på ett bättre sätt innan vi skulle debattera den i kammaren kunde vi kanske ha löst den.

Herr talman! Alliansen tränar ju på att regera och börjar bli allt bättre på det. Peter Jonsson och Socialdemokraterna tränar på att opponera och de börjar faktiskt också bli bättre. Då är det alltid fel på någonting i processen, fel teknik i förhandlingen eller fel på hur man går till väga. Det har väl även vi sagt någon gång. Det är synd att vi i en allvarlig fråga av försvarspolitisk karaktär inte kan mötas, för jag känner i debatten oss emellan att vi inte stod långt ifrån varandra. Vi var beredda. Som jag sade i mitt huvudanförande gav vi beskedet att vi egentligen var beredda att köpa era förslag för att få en bra och bred samsyn i frågan. Ni var lite irriterade över medieuttalanden och sådant. Jag var lite irriterad över att ni gick ut och avbröt förhandlingarna och sade att vi inte var beredda att alls diskutera utredningar och domstolsprövning, vilket vi dock var. Men okej, vi glömmer det. Nu är vi där vi är. I sak är Socialdemokraterna och alliansen överens om att Sverige behöver ett försvar. Vi behöver en försvarsunderrättelseverksamhet. Vi behöver signalspaning, och vi behöver det även i tråd. Vi behöver starka integritetsskyddsåtgärder, som vi bevisligen kraftigt förstärkt utifrån era efterlämnade papper, som vi gemensamt är med på. Det är synd att vi nu får ett förspillt år då frågan inte är reglerad. Det får vi emellertid leva med. Det är i enlighet med riksdagens förordningar, och vi respekterar dem fullt ut. Låt oss hoppas att vi under året hittar varandra i den här svåra frågan.

Herr talman! Det har under eftermiddagen talats mycket om rättssäkerhet och skydd för den personliga integriteten. Det är mycket bra. Det är viktigt att poängtera att det förslag som riksdagen har att ta ställning till innehåller viktiga och stora landvinningar när det gäller att få en försvarsunderrättelseverksamhet som är rättssäker, trygg och så långt möjligt fri från integritetskränkningar. Det första man måste konstatera är att det gamla uttrycket att etern är fri för försvarsunderrättelseverksamhet inte längre gäller. I och med den lagreglering som nu föreslås kommer det att finnas viktiga begränsningar för hur denna underrättelseverksamhet får bedrivas även i etern. Det är ett helt nytt område och en stor landvinning när det gäller att vakta över rättssäkerheten. Det är också viktigt att notera att lagförslaget begränsar försvarsunderrättelseverksamheten till just utländska förhållanden. Inte heller på denna punkt har det tidigare funnits några begränsningar. Det har varit möjligt att under decennier inrikta underrättelseverksamheten även mot det som inte är utrikes förhållanden. Nu tror jag inte att så har varit fallet, men det har funnits legala möjligheter till det. Det är viktigt att komma ihåg. Ännu viktigare är det att betona att här finns tydliga avgränsningar mellan underrättelseverksamheten å ena sidan och den polisiära verksamheten å den andra. Det är väl värt för Peter Jonsson och Thomas Bodström att notera. Ni har uppehållit er mycket kring den avgränsningen. Nu kommer det en avgränsning. Den återfinns både i försvarsunderrättelselagen och i lagen om signalspaning. Men i och med att det finns stor risk för att förslaget bordläggs, eller blir vilandeförklarat i ett år, kommer avgränsningen mellan försvarsverksamheten och polisen att skjutas upp. I det ligger, herr talman, något av en paradox. Men jag ska inte sticka under stol med att signalspaning också innebär stora utmaningar. Det har präglat hela detta arbete, från det att man började tossa ihop propositionen och fram till Lagrådet. Det har varit det absolut viktigaste och mest särpräglade, tror jag, för hela den stora samordningsprocess som har skett i Regeringskansliet. Lagrådet har granskat förslaget, och som Karin Enström var inne på skriver de, landets högsta jurister, att det har nåtts en godtagbar balans mellan enskildas grundlags- och kommissionsskyddade krav på skydd mot intrång i privatlivet och det allmännas rätt och skyldighet att svara för nationella säkerhetsintressen. Det är möjligt att Alice Åström och Vänsterpartiet inte imponeras när våra högsta domare drar den slutsatsen, men jag tycker, såsom varande jurist själv, att det är väl värt att lyssna på detta. De råd som Lagrådet gett har också följts till punkt och pricka. De återfinns redan när propositionen kommer till riksdagen. Som flera har varit inne på har vi i utskottet också tillfört en lång rad förbättringar. Det handlar om att även sökorden eller sökbegreppen ska prövas när man ansöker om tillstånd till inriktning. Det handlar om att det i förordningsform ska preciseras hur vi ska förstöra ovidkommande irrelevanta uppgifter på ett sätt som gör att de inte kan återskapas. Alice Åström pekar på den mänskliga faktorn och säger att det som någon en gång har läst aldrig kan raderas ut. Och det är ju riktigt. Det för mina tankar till de gamla faraonerna, som efter att ha iordningställt sina begravningsplatser tog arbetskraften av daga. Men det är inte något alternativ. Det blir en årlig redovisning till riksdagen. Det blir en katalog över vilka ändamål som signalspaningen får bedrivas för. Det blir en kontrollstation 2011, som naturligtvis kommer att ge utrymme för motioner från kammaren. Då kan man följa upp om den hemläxa som regeringen nu får från försvarsutskottet har blivit gjord eller inte. Peter Rådberg var inne på det faktum att en stor del av inrikestrafiken av tekniska skäl och av utrymmesskäl skickas över gränserna. Detta är omhändertaget. I specialmotiveringen till 7 § framgår det att inrikes kommunikation som av tekniska skäl gått utomlands är exempel på sådan information som är utan betydelse för försvarsunderrättelseverksamheten och oåterkalleligen ska förstöras. Det är viktigt att trycka på detta. Jag delar Staffan Danielssons åsikt att i princip samtliga de krav som Socialdemokraterna ställde i utskottsförhandlingarna har uppfyllts. Ta bara proportionalitetsprincipen, som har varit uppe flera gånger i debatten. Jag gjorde mig i dag omaket att jämföra formuleringen av proportionalitetsprincipen i 27 kap. i rättegångsbalken, där de hemliga tvångsmedlen regleras, med 5 § i signalspaningslagen. Faktum är att vi har en strängare proportionalitetsskrivning i signalspaningslagen än i rättegångsbalken. Där räcker det inte att åtgärden uppväger det behov av information som man har. I signalspaningslagen skriver vi uttryckligen i 5 § att integritetsintrånget då måste väga klart tyngre om det ska kunna godkännas. Men trots detta, och trots att området nu lagregleras, väljer Socialdemokraterna uppenbarligen att sticka huvudet i sanden. Man gör det så till den milda grad att trots att partikamraterna i konstitutionsutskottet sagt att inte alla de lagar som nu ligger på bordet är av den karaktären att de inskränker på de rättigheter vi har enligt 2 kap. regeringsformen begär man vilandeförklaring på precis alltihop. Herr talman! Tidsavståndet mellan regeringsduglighet och en närmast banal obstruktion har visat sig vara väldigt kort i Socialdemokraternas fall. Socialdemokraterna förpassar ikraftträdandet av den här lagstiftningen ett år framåt. Det är ett år då Nordic Battle Group kommer att stå i beredskap och eventuellt skickas ut i världen. Det är ett år med ett allt svårare läge i Afghanistan och en lång rad andra risker för vår nationella säkerhet. Jag vill göra fullständigt klart att genom att vilandeförklara lagstiftningen tar Socialdemokraterna på sig ett oerhört stort ansvar. Till saken hör också att om förslaget vilandeförklaras kommer inte ett kommatecken att ändras i det material vi har framför oss. Det är klart att man i så fall löper risken att det blir en ny bordläggning nästa år. Proportionalitetsprincipen skulle också kunna beaktas i politiken. Alla de förbättringar som har gjorts och, vill jag tro, alla de ytterligare förbättringar som Socialdemokraterna säkert hade kunnat åstadkomma i en konstruktiv förhandling byter man nu mot ett enda år av fördröjning utan förändringar. Herr talman! Jag måste erkänna att jag är besviken. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Herr talman! Min fråga till Allan Widman blir: Menar verkligen Allan Widman och Folkpartiet på fullaste allvar att en minoritetsbordläggning, en vilandeförklaring enligt regeringsformen för att skydda den personliga integriteten, inte skulle betyda någonting? Folkpartiet säger redan nu att det här kommer att innebära att man inte rör en bokstav i förslaget, inte ett kommatecken, för då kanske det vilandeförklaras igen. Jag är väldigt förvånad om man från Folkpartiets sida inte alls respekterar minoritetsskyddet när det gäller frågor om den enskilde individens rättssäkerhet. Det är en möjlighet som finns enligt regeringsformen. Har man ingen respekt alls för detta? Jag hoppas att det bara var i stundens förbittring över läget som det sades. Jag hoppas verkligen att vi kan ha en öppen debatt om frågan i samhället, en debatt där vi kan väga in rättssäkerhet, integritet och de berättigade kraven på att vi måste kunna bedriva en försvarsunderrättelseverksamhet. Kanske kan vi komma fram till någonting att enas om. Det är inte alls konstigt att proportionalitetsprincipen är hårdare när det gäller signalspaningen än den är i brottslagstiftningen. Där handlar det om en enskild person misstänkt för ett brott med en domstolsprövning om när man får använda sig av tvångsmedel. Det här kommer att rikta sig mycket bredare och mot individer som kanske inte alls är misstänkta för någonting som kommer att avlyssnas. Så det är en fullständigt rimlig regel. Någonting annat hade varit fullständigt otänkbart.

Herr talman! Därför är det så konstigt att Vänsterpartiet i sin reservation tycker att man har slarvat när det gäller att formulera proportionalitetsbeskrivningen. Det skriver ni uttryckligen. Det är på det sättet att den är striktare formulerad än motsvarande bestämmelse i rättegångsbalken. Vänsterpartiet är mot signalspaning. Det har blivit tydligt under våren. Men när partier som inser behovet av en väl fungerande försvarsunderrättelseverksamhet och säger sig i princip ha fått sin vilja fram på ett mycket stort antal punkter och var mycket nära att nå en överenskommelse med majoriteten i kammaren använder sig av en möjlighet att utan vidare skjutsa förslaget ett år framåt, ett år som innebär stort risktagande för Sverige och kanske främst för våra män och kvinnor som arbetar för fred, frihet och säkerhet i världen, tycker jag att det handlar om obstruktion. Jag kan inte formulera det på något annat sätt.

Herr talman! Halva repliken riktade sig egentligen mot Socialdemokraterna. Oavsett varför Socialdemokraterna skulle ha tagit ställning för att göra en minoritetsbordläggning undandrar det inte Folkpartiet ett ansvar för det skydd som regeringsformen har. Allan Widman lyssnar uppenbarligen dåligt. Han har bestämt sig för vad Vänsterpartiet säger. Jag har både i mitt anförande och i tidigare repliker talat om vikten av att vi har en försvarsunderrättelsetjänst och möjligheten att bedriva arbetet men att vi ska ha det balanserat. Därifrån går man till att säga att Vänsterpartiet inte vill ha någon försvarsunderrättelsetjänst. Jag tycker att man åtminstone ska ha lite ärlighet i debatten. När det gäller proportionalitetsprincipen är det ganska intressant att Allan Widman har läst vår motion så väldigt snävt. Det vi kritiserar när det gäller proportionalitetsprincipen, eller avsaknaden och bristen på den, är inte formuleringen om när man ska få avlyssna eller inte. Det gäller den bedömning man är skyldig att göra enligt grundlagen. Du ska väga behovet, effektiviteten och proportionaliteten av den åtgärd du vidtar. Avlyssnar man 500 000 människor för att komma åt kanske en person kan man ifrågasätta om man verkligen har vägt proportionaliteten i åtgärden. Det är den bristen i analys som finns i förslaget. Hur många kommer man att avlyssna? Hur mycket information kan man hämta? Hur effektiv är egentligen informationen i förhållande till hur mycket du kan avlyssna och hur många människor det kan beröra? Det är analysen av den proportionaliteten som brister i själva betänkandet och i propositionen.

Herr talman! När jag hör Alice Åström beskriva hur det hon kallar för avlyssning ska gå till känner jag mig osäker på om man har förstått hur det egentligen kommer att gå till. Det är inte enskilda personer som pekas ut och som kommer att avlyssnas. Det handlar om sökbegrepp som fångar upp motsvarigheter ute i etern eller i kabel. Det handlar inte om någon verksamhet som är riktad mot några enskilda adressater eller abonnemangsinnehavare. Alice Åström säger att jag har läst på dåligt vad Vänsterpartiet skriver i sin reservation beträffande proportionaliteten. Där skriver ni att avvägningen mot proportionaliteten i förslagen är oerhört summarisk. Jag pekar på det enkla men klara förhållandet att vi här har en proportionalitetsprincip fäst i lag som är striktare än den som återfinns i rättegångsbalken. Det är värt att notera i den ibland lite slarviga debatten. När det sedan gäller förslaget är Folkpartiet nöjt med hur det ser ut. Jag vill lite i likhet med Staffan Danielsson säga att alla dörrar har stått öppna och många omprövningar har gjorts. Många funderingar har kommit in och underlag från olika håll. Det gäller både från privat håll och från myndigheter. Jag kan inte se att någon ytterligare beredning kommer att tillföra mer i det läge vi nu befinner oss i. Möjligen kan vi när den här lagen har tillämpats i ett par år dra tydligare slutsatser. Herr talman! Under debattens gång har det funnits en önskedröm om den perfekta lagstiftningen. Det finns inga perfekta lagar. Alla lagar avskaffas. Förr eller senare försvinner de, och vi kommer underfund med att vi kunde ha gjort det mycket bättre. Så är det naturligtvis också med det här förslaget. Det viktiga är att visa en konstruktiv vilja till att vara med och förbättra och inte som jag ser det obstruera en viktig demokratisk process.

Herr talman! Jag trodde ett tag att Allan Widman hade ackord på att svara på replikerna eftersom han på något sätt tog replik på både mig och Alice samtidigt. Jag tryckte på replikknappen därför att jag vet att Allan Widman och Folkpartiet är försvarspolitiskt intresserade och kunniga. Det är viktigt när man talar om den militära underrättelseverksamheten och FRA:s signalspaningsverksamhet att veta att det beslut som förhoppningsvis kommer att fattas om att skjuta på beslutet i ett år inte kommer att påverka säkerheten för soldaterna i Afghanistan och inte heller i Kosovo. Generaldirektören i FRA Ingvar Åkesson har nämnt att det inte påverkar. Då tycker jag inte att Folkpartiets Allan Widman ska stå här och peka på att det kan göra det. Det kan skapa en signal ute i samhället att vi inte tar de uppgifter vi har internationellt som vi fattat beslut om på allvar. Den största risken för våra soldater i Afghanistan i dag är att vi inte får tillräcklig underrättelseinformation från Nato. Det har försvarsminister Mikael Odenberg skrivit ett skarpt brev om till representanter där. Det tycker jag är jättebra. Det markerar tydligt att när vi gör en internationell insats ska vi också ha full information när det gäller underrättelseverksamheten. Det vet Allan Widman om. Därför tycker jag att det var ett ganska lågt skott som avsköts från Folkpartiet när det gäller den delen. Jag kan replikera på alla alliansens partier. Men jag förutsätter att alla partier talar för samma sak. Därför mötte jag Staffan Danielsson med repliker om varför vi anser att vi inte har blivit tillräckligt tillgodosedda. Vi kände att det fanns en dold agenda. Det fanns en känsla av att vi inte togs på allvar i den diskussion vi hade. Det var därför vi blev oroade utifrån frågan om den personliga integriteten som vi ville stärka ytterligare. Där blev vi inte riktigt tillgodosedda. Om vi hade bearbetat frågorna tidigare kanske vi hade varit där.

Herr talman! Jag förstår att Peter Jonsson är orolig för att bilden ska bli att detta äventyrar svenska säkerhetsintressen. Jag är helt övertygad om att det gör det. Om Peter Jonsson läser propositionen från pärm till pärm, eller i varje fall genom hela omslaget, märker han att väldigt mycket av motiveringen handlar just om att stärka säkerheten för svenska män och kvinnor på fredsfrämjande uppdrag i världen. Detta kan inte vara någon som helst överraskning för Peter Jonsson. Jag tycker inte heller att de förslag till förbättringar som Socialdemokraterna nu lämnar i sin reservation är av den karaktären att de hade höjt förslaget. Tillåt mig, herr talman, att exemplifiera. Man vill att tydligare regler ska införas för hur information som man får vid signalspaning får användas. Vad betyder det? Sådant kan inte läggas till grund för konstruktiva förhandlingar och än mindre för någon lagstiftning. Jag tycker inte att Socialdemokraterna har tagit sitt ansvar. Jag tycker inte att Socialdemokraterna har tillvaratagit de möjligheter till överenskommelser som fanns. Nu vet jag, precis som Staffan Danielsson sade tidigare, att ni har olika viljor i partiet. Det kan man möjligen ha respekt för. Men det är tråkigt att ni inte har velat medverka till att förbättra på ett område på många olika plan och samtidigt gett oss bättre förutsättningar att vidmakthålla nationell säkerhet.

Herr talman! Att vi inom det stora partiet Socialdemokraterna har olika synpunkter och åsikter om de förslag vi röstar igenom i riksdagen är för oss en självklarhet. Frågan är vilken debatt som har funnits inom alliansen. Jag vet att det har funnits olika åsikter om förslaget sedan tidigare. Vem slog näven i bordet och sade: Tyst med er nu! Följ rodret, nu kör vi! Det skulle jag gärna vilja veta. Det kommer vi aldrig att få svar på. Det kommer aldrig att bli en offentlig handling. Det är helt klart, Allan Widman, att vi var på väg. Vi hade förslag till stärkningar av den personliga integriteten i förhandlingarna tillsammans med Karin Enström här att dela upp Fun i två delar med en tillståndsenhet och en kontrollenhet. Vi skulle hitta katalogisering för vissa av frågorna när det gällde sökbegrepp och liknande. Men det var en fråga som vi kände var viktig och som vi ville ha utredd innan vi fattade beslutet. Om man då från alliansens sida hade sagt att man skjuter på propositionen ett halvår och utreder de saker som vi krävde skulle utredas så hade vi kanske stått i ett annat läge. Men nej, man skulle fatta beslutet då. När man hårdfast står fast vid tidsgränsen på det sättet faller man på eget grepp. Och det är just det som Allan Widman nu har gjort. Jag säger som förut: Kom inte och skyll på oss för att lagstiftningen inte går igenom! Det är ni som sitter i majoritet i dag. Det är ni som besitter Rosenbad, som ni sjöng på fotbollsmatchen i går. Ni måste ta det ansvaret, se till att hoppa ur oppositionsgarderoben och tillverka politik. Om ni vill ha med oss - gör det på ett sätt så att vi känner att det finns en trygghet i det samarbete vi i så fall ska ha!

Herr talman! Jag vet att socialdemokratins ledande företrädare approcherades cirka tre månader innan dess att propositionen gick i väg till riksdagen. Det var inte så att det snabbt stängdes några dörrar. Alla möjligheter fanns, men det fanns uppenbarligen inget intresse. Det är naturligt mot bakgrund av det som Peter Jonsson säger; vi har haft olika åsikter om det här. Därför förstår jag att frestelsen att säga nej blir stor. Det är naturligtvis det allra enklaste. Det jag inte förstår är varför man i så fall skriver en mycket lång reservation där man i huvudsak ägnar sig åt att slå in redan öppna dörrar. Det står i reservationen att även terrorism bör ingå i försvarsunderrättelsens mandat. Men herregud - det vet vi väl alla att det gör! Tillståndsgivning ska också gälla sökorden, står det. Men så är det ju redan nu. Det talas om oberoende organ för efterhandskontroll. Fun blir en självständig myndighet. Den har judiciell kompetens, som ni skriver. De ska kontrollera i efterhand. Redovisning ska ske en gång om året till riksdagen, säger ni också. Jag förstår inte hur man kan reservera sig mot någonting som faktiskt framgår av det betänkande som utskottets majoritet nu har enat sig omkring.

Herr talman! Det har varit en lång och livlig debatt. Det är inte så lätt att komma som en av de sista talarna, för det blir en del upprepningar i och med det jag tänker säga. Men det är viktigt att betona vad vi anser och vad vi kristdemokrater tycker om det här. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet. Det förslag som vi i dag diskuterar möjliggör ett säkrare Sverige. Signalspaning har bedrivits under många år till skydd för landets säkerhet. Teknikutvecklingen medför nu ett behov av att signalspaning även kan göras i kabel eftersom alltmer information sprids via kabel och inte via etern. Sverige måste bibehålla förmågan att avvärja och bemöta hot mot landets säkerhet. Signalspaning är en viktig metod för att kunna göra självständiga och goda omvärldsbedömningar som sedan kan ligga till grund för regeringens utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. En liknande omställning har skett i de flesta andra länder med kompetens på detta område. Bland EU-länderna har till exempel Storbritannien, Tyskland och Nederländerna nyligen lagreglerat verksamheten. Den nya lagen behövs för att anpassa signalspaningen till den tekniska utveckling som sker, som jag tidigare har sagt. Men den behövs också för att skapa ett starkare skydd för den enskildes integritet än det som finns i dag. Vi ska vara medvetna om att signalspaning kommer att utföras oavsett vad vi kommer fram till här i dag. Vill vi att den ska ske reglerad i lag eller inte? Det är det som är frågan. Jag har full förståelse för den diskussion som har förts om utvidgningen av de signaler som får tas in. Vid all övervakning finns det risk för att något material hamnar i orätta händer. Det är anledningen till att vi har vidtagit så rigorösa säkerhets- och integritetsåtgärder som bara är möjligt. Kristdemokraterna har varit noga med att signalspaningen ska utformas så att risken för att informationen missbrukas eller hamnar i orätta händer minimeras så långt det någonsin är möjligt. Herr talman! Det som är aktuellt är endast information av betydelse för landets säkerhet. Det handlar om det vi kallar för försvarsunderrättelseverksamhet, det vill säga om det gäller utländska förhållanden och om yttre hot mot landet förekommer. Av alla de mejl, fax och telefonsamtal som går igenom kablarna kommer endast en ytterligt liten mängd i fråga. Man brukar tala om att det är ett meddelande av tio miljarder som kan komma i fråga och undersökas utifrån fastställda sökord. Det är alltså en oerhört liten mängd vi talar om. Avsikten är att kolla företeelser och trender - allt för att stärka landets säkerhet. Ingenting sparas, utan det som passerar är borta. Intrycket från en del medier och även från vissa partier här i kammaren har tyvärr ibland varit att vartenda samtal, mejl och fax ska läsas eller lyssnas av, till och med av någon fysisk person. Det vore naturligtvis ytterligt skrämmande. Man kan väl säga så här: Ska vi behöva signalspaning över huvud taget? Också Staffan Danielsson var inne på detta. Det kan jag som medborgare beklaga. Men vi som politiker har ett ansvar för att så långt det är möjligt skydda landets medborgare mot yttre hot. Därför kommer jag och Kristdemokraterna att ställa upp på att FRA får den här möjligheten om alla de kontroll-, rättssäkerhets- och integritetsskyddande mekanismer som både vi och Lagrådet kräver införs. Herr talman! Vi kristdemokrater har bidragit till att se till att de synpunkter som Lagrådet framförde arbetades in i propositionen. Redan i förslaget till lagrådsremiss såg vi till att ändringar som stärker integritets- och rättsskyddet infördes. Det handlar bland annat om att tydliga kontrollmekanismer och funktioner skapas för att garantera enskilda individers integritet. Varje uppdrag ska prövas av en särskild nämnd innan spaningen inleds. Det ska finnas insyn och kontroll under pågående spaningsprocess och efteråt. Majoriteten i utskottet har sett till att det vid tillståndsgivningen klart framgår att den ska gälla inriktning, beskrivning av behovet och proportionalitetsbedömning. Vidare ska det framgå vem som är uppdragsgivare. Vi har även slagit fast vikten av att beslutsfattandet om tillståndsgivningen och kontrollverksamheten ska ske organisatoriskt skilda åt. Man ska också en gång om året till riksdagen redovisa den granskning som har utförts och resultatet av denna. Herr talman! För oss kristdemokrater är både rikets skydd och den personliga integriteten viktiga. Därför gör vi bedömningen att regeringens förslag får anses fullt godtagbart när det gäller integritetsskyddet med det tillägg som utskottet har gjort. Vi är också glada över att vi i försvarsutskottets alliansgrupp har kunnat jobba i positiv anda med denna många gånger väldigt svåra fråga. Vi har lyckats hålla ihop, och jag tycker att det bådar gott för framtiden. Men jag känner stor besvikelse över Socialdemokraterna i denna fråga. Jag tycker att ni har visat prov på ett osedvanligt obstruerande. Ni hade, som vi tidigare har hört här, ett färdigt förslag till proposition som ni hade jobbat med i regeringsställning under lång tid och som nuvarande regering ärvde. Vi förbättrade förslaget, särskilt med hänsyn till integriteten. Och vad händer? Sedan är ni emot förslaget. Det är inte trovärdigt inför svenska folket, och det är ytterst olyckligt att vi i och med detta inte får någon bred överenskommelse över partigränserna i denna så angelägna fråga och uppgift. Genom att vilandeförklara det här förslaget möjliggör ni inte en effektiv underrättelse vid hot mot Sverige utanför rikets gränser, till exempel i Afghanistan, som Allan Widman så förnämligt lyfte upp. Slutligen vill jag ta upp integriteten igen. Den värnar vi alla om. Resultatet blir nu att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att bidra till att låta den signalspaning som pågått i decennier förbli oreglerad och utan begränsningar för integritetsintrång under ett väldigt viktigt år. I detta anförande instämde Annicka Engblom (m) och Allan Widman (fp).

Herr talman! Jag har med stort intresse lyssnat på försvarsutskottets debatt om den proposition som regeringen har presenterat för riksdagen och vars förslag nu snart ska avgöras. Det har varit en hel del historiska betraktelser. Med risk för att upprepa något av det som redan har sagts vill även jag understryka att behandlingen av det här ärendet har varit en lång och kontinuerlig process. Peter Jonsson gav ett fullständigt formidabelt underkännande av den förra socialdemokratiska regeringens beredning. Det här är inte ett ärende som jag har hittat på, utan det har legat på regeringens bord sedan 2003. Men den socialdemokratiska regeringen mäktade inte med att ta fram ett förslag till riksdagen, trots att man, precis som Peter Jonsson sade i sitt inlägg och som många andra socialdemokratiska företrädare har framhållit, anser att detta i grunden är ett mycket viktigt ärende. Den socialdemokratiska gruppledaren i riksdagen, Britt Bohlin Olsson, sökte upp mig på våren 2006 när jag var gruppledare i oppositionen för att diskutera denna fråga och understryka hur viktigt regeringen ansåg att det var att få en teknikneutral lagstiftning på plats, en lagstiftning som möjliggjorde för FRA att signalspana också i trådförbindelser. Alice Åström har också klagat på beredningen. Nu kommer jag att beskyllas för arrogans igen av någon här inne, men jag tar den risken och säger: Detta är kvalificerat struntprat, herr talman. Beredningen är gedigen. I botten ligger två statliga offentliga utredningar och en departementspromemoria. Alla dessa handlingar är brett remissbehandlade. De är betydligt bredare remissbehandlade, vill jag gärna säga, än de förslag som den förra regeringen kom med på Justitiedepartementets område och som hade bäring på den personliga integriteten. Där var det smalare remissvändor än vad det var till exempel när det gäller den departementspromemoria som är ett av underlagsdokumenten till regeringens proposition i det här ärendet. Sanningen är också den att inte minst myndigheter som har särskild anledning att bevaka integritetsaspekter avgav positiva remissyttranden på denna departementspromemoria. Dit hör såväl JK, Justitiekanslern, som Justitieombudsmannaämbetet. Peter Rådberg åberopade Amnesty International. Jag vill gärna läsa högt ur det remissyttrande som Amnestys svenska sektion gav på departementspromemorian om en anpassad försvarsunderrättelseverksamhet. Där skrev man så här: Amnesty International, Amnesty, anser att remissen är en utredning som på ett mycket tillfredsställande sätt har gått igenom de problem som kan uppkomma vad gäller kränkning av fri- och rättighetsskyddet vid en anpassad försvarsunderrättelseverksamhet. Frågan om den personliga integriteten är central i denna utredning, men Amnesty anser att utredningen tar upp samtliga svåra uppgifter som ingår i den intresseavvägning som är aktuell. På ett annat ställe i remissvaret skriver Amnesty med bäring på diskussion om yttre militära kontra yttre hot - mandatet för försvarsunderrättelseverksamhet ändras till yttre hot: Amnesty har ingen erinran mot denna förändring. Med tanke på den alltmer globaliserade världen och de konsekvenser som följer härav delar Amnesty remissförfattarnas syn att detta är en nödvändig förändring av svensk lag. Så långt Amnesty International. Jag vill gärna säga att för min del har hela processen från det att jag blev ansvarig varit inriktad på att försöka förstärka kontrollmekanismer, insyn och skydd för den enskildes integritet. Det är vad hela den beredningsprocess som jag har varit ansvarig för har gått ut på. Därtill har jag under hela den processen haft en öppen dörr till Socialdemokraterna. Peter Jonsson beklagade att jag inte hade tagit kontakt redan före lagrådsremissen. Hade jag gjort det, satt mig ned och förhandlat med Socialdemokraterna, hade verkligheten sett annorlunda ut. Då kan jag berätta varför Socialdemokraternas gruppledare, Britt Bohlin Olsson, var lite sen till Socialdemokraternas julfest. Det var därför att hon satt på sitt rum tillsammans med mig och diskuterade just denna fråga. Där räckte jag fram den utsträckta hand som har förblivit utsträckt under hela processen. Det finns ett och annat ytterligare vittne som känner till detta. Under den här processen har vi också fortlöpande tillfört förbättringar av skyddet för den personliga integriteten, av insynen i verksamheten, av kontroll och uppföljning. Jag tog initiativ till totalt tolv förändringar före det att vi presenterade lagrådsremissen. Jag fick inget svar på min inbjudan den där aftonen i december på den socialdemokratiska gruppledarens rum, men det kom förstås fram synpunkter ändå. Vi gjorde totalt tolv förändringar. Det handlade bland annat om att tydliggöra gränsdragningen mellan försvarsunderrättelseverksamhet å ena sidan och polisiär verksamhet å den andra sidan. Jag kan säga att det är just när det gäller den här gränsdragningen som mycket av förvirringen i debatten har rört sig. Jag vill därför än en gång understryka att försvarsunderrättelseverksamheten inte handlar om övervakning. Den handlar inte om att jaga individer, utan den handlar om att kartlägga utländska förhållanden och yttre företeelser som kan utvecklas till hot mot vårt land och mot svenska intressen. Därför säkerställer vi också med den här lagstiftningen att de polisiära myndigheterna inte kan kringgå det regelverk som finns om till exempel förhands domstolsgodkännande för att avlyssna enskilda individer genom att gå via försvarsunderrättelsemyndigheterna. En annan förändring före lagrådsremissen var att vi tillförde ett insynsråd vid myndigheten FRA, som inom parentes sagt, trots sitt namn, inte är en militär myndighet utan en civil myndighet. Sedan gick det en remiss till Lagrådet. Vi fick Lagrådets synpunkter och införde ytterligare nio förändringar. De handlade bland annat om noggrannare regler för tillståndsgivningen, noggrannare regler för hur uppgifter som inte ska inhämtas ska förstöras och precisering av tillstånds- och kontrollmyndigheterna. Dörren till Socialdemokraterna stod fortfarande öppen, men det hördes inte så mycket. Inte ens när vi lade en proposition på riksdagens bord hördes det något. Det kom inga motförslag. Det kom en sladdrig A 4-sida som kommittémotion med ett yrkande om avslag på propositionen men inga konkreta förslag till förändringar. Vår dörr stod fortfarande öppen. Efter propositionen har sedan försvarsutskottet under sin behandling tillfört ytterligare fem förbättringar. Det har bland annat att göra med den katalog som även Socialdemokraterna har uttryckt önskemål om. Det handlar om årlig rapportering från regeringen. Det handlar om kontrollstation år 2011. Även i den här processen var dörren till Socialdemokraterna öppen. Peter Jonsson, Socialdemokraternas företrädare i utskottet, presenterade också ett antal konkreta ändringsförslag för alliansens företrädare i utskottet. Vi kunde efter en genomgång av dem säga att om detta var Socialdemokraternas position var det fullt möjligt att träffa en uppgörelse, men vi hade en fråga: Står den socialdemokratiska riksdagsgruppen och den socialdemokratiska gruppledningen bakom Peter Jonssons ändringsförslag? Vi fick aldrig något svar på den frågan. I stället utlystes en presskonferens där det meddelades att regeringen minsann hade bränt alla broar och det skulle inte bli någon uppgörelse här. Jag beklagar detta. Nu har jag fått svar på varför detta skedde. Det berodde enligt Peter Jonsson på att han hade läst i tidningen att jag hade sagt att om vi inte kom överens med Socialdemokraterna skulle det bli ett beslut i riksdagen ändå. Det är väldigt sant att jag på en fråga från en journalist om vad som skulle hända om förhandlingarna inte lyckades gav ett sådant svar. Det är dock mycket märkligt att det kan förvåna någon. Vad hade Peter Jonsson trott skulle hända om man inte kom överens i förhandlingarna? Trodde han att regeringen skulle lägga sig ned och dö, avgå, be om ursäkt eller dra tillbaka propositionen? Under de 15 år jag har suttit i riksdagen har det aldrig hänt att en socialdemokratisk regering under motsvarande förhållanden har gjort något sådant. Jag tror inte heller att Peter Jonsson i djupet av sitt hjärta hade förväntat sig att den borgerliga regeringen skulle ge oppositionen en total vetorätt mot en proposition som regeringen lagt på riksdagens bord. Jag beklagar att det inte var en möjlighet att nå denna breda enighet, för jag vet att Peter Jonsson, Ulrica Messing och andra företrädare för Socialdemokraterna i djupet av sina hjärtan vet att detta är en viktig verksamhet och att det finns ett behov av den här nya lagstiftningen. Med den grunden borde det möjligen sakligt sett ha varit möjligt att komma fram till en uppgörelse. Samtidigt ger det som nu har hänt uttryck för en viss politisk logik, för det är klart att om Socialdemokraterna under tre år i regeringsställning inte har mäktat med att få fram en proposition till riksdagen - varför ska då partiet i opposition hjälpa en lätt förhatlig alliansregering att baxa ett kontroversiellt lagförslag genom riksdagen? Det är klart att det finns mycket politisk logik som talar för att man ställer sig vid sidan av processen. Jag ska inte spekulera i vad som hade hänt om rollerna hade varit omvända. Jag tror att det i alla partier finns våndor kring den exakta och närmare utformningen av de här lagförslagen för att de innehåller väldigt grannlaga avvägningar. Samtidigt fick vi redan i samband med lagrådsremissen och före det att regeringen och försvarsutskottet tillförde nya förbättringar ett väldigt tydligt besked från justitieråden och regeringsråden i Lagrådet. De konstaterade att beredningsunderlaget var tillräckligt både till sin omfattning och till sin kvalitet. Man landade i slutsatsen att vi nått en godtagbar balans mellan å ena sidan nationella säkerhetsintressen och å andra sidan enskilda medborgares fullt legitima krav på skydd för integriteten mot intrång från överheten. Därefter har vi alltså tillfört ytterligare förstärkningar. Jag vill gärna säga att det är många som har varit delaktiga i detta, inte bara i försvarsutskottet, utan ledamöter i alla allianspartiernas riksdagsgrupper har varit delaktiga. De har artikulerat synpunkter - invändningar ibland - farhågor, frågor och önskemål. Det har varit en viktig del i den process som har lett fram till försvarsutskottets betänkande. Jag vill ta tillfället i akt att tacka alla de ledamöter som har bidragit, ibland säkert med blandade känslor. Samtidigt, herr talman, vill jag säga att den socialdemokratiska gruppens agerande är lite paradoxalt i den meningen att ni ju bejakar kärnan i regeringens förslag. Den kontroversiella kärnan. Den kontroversiella potentiellt integritetskränkande kärnan som innebär att man tillåter Försvarets radioanstalt att signalspana inte bara i etern utan också i tråd. Trots att ni är med på det har ni inte orkat bidra med motionsförslag eller med en vilja som ni har varit beredda att fullfölja i försvarsutskottet för att träffa en uppgörelse. Herr talman! Nu har vi då kommit till det stadium när Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet alla åberopar 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen för att vilandeförklara regeringens lagförslag i ett år. Den bestämmelsen i regeringsformen har kommit till för att ge utrymme för eftertanke. Jag har varit parlamentariker i mer än 15 år och tycker att det är viktigt med ett grundlagsreglerat minoritetsskydd. Mot den bakgrunden skulle det vara mig fullständigt främmande att kritisera den folkvalda riksdagen för att utnyttja de skyddsbestämmelser som finns i regeringsformen och riksdagsordningen. Samtidigt beklagar jag naturligtvis att vi tappar ett år då viktiga delar av försvarsunderrättelseverksamheten går på låg fart, och där vårt beroende av utländska makters underrättelsetjänster ökas. Med det sagt vill jag också peka på att det finns ett drag av obstruktion eller tricksande i det konkreta yrkande som de tre partierna har lagt på riksdagens bord. Där yrkar man inte bara på att den lagstiftning som konstitutionsutskottet har identifierat som havande bäring på integritetsskyddet ska förklaras vilande. Även lagen om försvarsunderrättelseverksamhet vill de tre partierna förklara vilande. Jag vill bara påpeka att med dagens lag om försvarsunderrättelseverksamhet är det i princip fritt fram för FRA att göra precis vad som helst så länge det finns en inriktning och så länge man håller sig till etern. Med det förslag som vi har lagt på riksdagens bord begränsar man verksamheten till att gälla utländska förhållanden, och man preciserar också att FRA inte får ägna sig åt någonting som har med brottsbekämpning att göra. Följaktligen innebär det socialdemokratiska, miljöpartistiska och vänsterpartistiska yrkandet om vilandeförklaring på den punkten någonting helt annat än skydd för den enskildes integritet. Detta leder mig slutligen över till det som jag tycker har varit en brist i debatten, nämligen oförmågan att se båda sidorna av myntet i denna fråga. Jag sticker inte under stol med att det finns inslag i detta lagpaket som inrymmer en potentiellt ökad risk för intrång i den enskildes integritet. Det är klart att om man inför en teknikneutral lagstiftning så att en myndighet som i dag kan spana i etern också får möjlighet att vidga den spaningen till att även gälla signaler i trådförbindelser innebär det en utökning av spaningsmöjligheten och därmed också en utökning av den potentiella risken för intrång. Samtidigt är det just den delen som Socialdemokraterna bejakar. Vad man hela tiden glömmer bort i debatten är den andra sidan, det som innebär en potentiell förstärkning av integritetsskyddet. Signalspaning är någonting som FRA har bedrivit i etern i 60 år utan någon som helst lagreglering. Tidigare har svenska myndigheter även tappat trådförbindelser. Det är i dag ingen hemlighet att förbindelserna mellan Berlin och den tyska legationen i Stockholm avlyssnades under andra världskriget. Nu får vi med regeringens proposition och försvarsutskottets förslag till stånd en reglering också av kontrollmekanismer, insyn och integritetsskydd. Det är någonting som har saknats i 60 år utan att man har hört Alice Åström eller någon annan här inne klaga över sakernas tillstånd. Jag tycker att man bör se båda de här sidorna. Vi får nu dessutom regler till skydd för den enskildes integritet som våra högsta jurister i Lagrådet tycker är väl avvägda. Det finns mellan de tre oppositionspartierna en gemensam kritikpunkt. Det handlar om att man ska ersätta "yttre militära hot" med "yttre hot" i lagstiftningen. Detta är ett förslag som ger uttryck för hur mångfasetterad den säkerhetspolitiska hotbilden har blivit i den moderna världen. Internationell terrorism men också traditionella militära konflikter inrymmer i dag både en militär och en civil sida. När vi skickar ut trupp i utlandet har vi ett ansvar att kartlägga förutsättningarna för deras verksamhet. Det inrymmer också både civila och militära aspekter. Vi kan ha ett behov av att kartlägga IT-hot som kan komma att riktas mot vårt land. Man kan fråga sig om spridning av biologisk smitta är ett väpnat eller militärt hot, eller om det inte är det. Herr talman! Denna proposition handlar om viktiga och nationella svenska säkerhetsintressen. Försvarsunderrättelseverksamhet handlar om utländska förhållanden. Det handlar om yttre hot mot vårt land och mot svenska intressen. Det handlar om att kartlägga företeelser, mönster och samband. Det handlar däremot inte om att övervaka svenska medborgare. Det handlar inte om att bekämpa brott, för till det har vi polisen. Det handlar över huvud taget inte om att jaga enskilda individer. Jag utesluter inte att försvarsunderrättelseverksamheten skulle kunna snubbla över en terrorist i Sverige som har samband med terroristceller utomlands. Men skulle man göra det kommer dessa uppgifter att lämnas över till de polisiära myndigheterna som sedan får gå till domstol för att få ett förhandsgodkännande om man vill avlyssna individen i fråga. Än mindre handlar denna verksamhet om att det sitter långa rader av män i slokhatt med hörlurar på huvudet och avlyssnar medborgarnas e-post och telefontrafik. Detta handlar om en automatisk avtappning av en mycket liten del av den trafik som passerar våra gränser, trafik som sedan ska dechiffreras, översättas och läggas till grund för underrättelserapport. Det är ingen verksamhet där man blir uppfångad därför att man skriver bomb, al-Qaida eller terrorist i sitt e-postmeddelande, utan det är en oerhört sofistikerad verksamhet som inte riskerar att drabba någon i denna kammare och knappast heller någon svensk medborgare med hederliga avsikter. I detta anförande instämde Annicka Engblom och Karin Enström (båda m), Staffan Danielsson (c) och Allan Widman (fp).

Herr talman! Om man jämför med andra politikområden som finns här i riksdagen och på departementen är det klart att denna fråga har blivit bättre beredd än många andra frågor. På vissa andra områden får vi knappt ens yttra oss. På det sättet är det helt klart, precis som försvarsministern pekade på här, att det har funnits en historia bakom det föreliggande förslaget. Men jag kan ändå inte komma fram till sans och förnuft. Vi var nästan överens om propositionen och de förslag som vi hade lämnat, de tio punkterna som vi har talat om här i dag. Det återstod kanske två tre förslag. Och det handlade om utredningar när det gäller den enskildes integritet, och det handlade om huruvida en domstol eventuellt skulle få yttra sig om regeringsbeslut. Det skulle kanske på några månader ha kunnat göras ett utredningsförslag om detta. På det sättet hade vi fått en helhetsbild. Om nu den historia som försvarsministern pekade på här har funnits, och det är jag helt övertygad om, så varför väntade man då inte en, två eller tre månader? Då hade förslaget kanske funnits där, och vi hade varit överens. Utifrån detta perspektiv tycker jag att försvarsministern inte tog den möjlighet som fanns att skapa en lagstiftning genom en blocköverskridande överenskommelse. Det finns delar i detta som inte nämns i dag. I vissa specifika fall kan man få avlyssna en enskild person nationellt. Det står så. Det är egentligen detta som är viktigt och som vi har pekat på, nämligen att det i ett sådant läge kan finnas förutsättningar för att ett domstolsförfarande skulle kunna genomföras. Men vi kom inte i mål där, och det tycker jag är synd. Men, som sagt, det finns ytterligare en chans. Det är ett år kvar tills frågan tas upp igen.

Herr talman! Problemet är att det egentligen inte var någonting nytt i den kravlista som Socialdemokraterna presenterade, de tio punkterna. Samtliga dessa frågor hade varit föremål för en ganska grundlig diskussion och en ganska grundlig beredning, inte minst under den tid som Socialdemokraterna satt i kanslihuset. Vi var från alliansens företrädare i försvarsutskottet beredda att föra diskussionen till slut med Peter Jonsson. Peter Jonsson frågade varför man inte kunde vänta några månader. Den frågan stod aldrig på kartan därför att de förslag som Peter Jonsson presenterade för de borgerliga kollegerna i försvarsutskottet inte innebar att man skulle uppskjuta någonting utan faktiskt innebar ett krav på en utredning som alliansens företrädare var beredda att möta. Problemet var bara att man aldrig fick svar på frågan: Vem pratar Peter Jonsson för? Pratar Peter Jonsson för Peter Jonsson, eller pratar Peter Jonsson för Socialdemokraterna? Den frågan ställdes upprepade gånger. Jag ställde den också till Socialdemokraternas gruppledare. Står den socialdemokratiska gruppstyrelsen bakom Peter Jonssons förslag? Gör den det blir det en uppgörelse. Men vi måste få det beskedet. Svaret blev den utlysta presskonferensen då alla broar brändes. Jag har egentligen inget behov av att hålla på och vegetera över det förflutna eftersom det blir ganska fåniga diskussioner där olika skuldbördor ska fördelas. Jag kan bara ärligt säga att min ambition hela tiden har varit att ha en öppen attityd. Jag har hela tiden haft en ärlig avsikt att få med Socialdemokraterna. Jag har vid upprepade tillfällen gett uttryck för denna ambition, både till försvarsutskottets ordförande och till den socialdemokratiska gruppledaren i riksdagen. Sedan kan vi säkert ha olika uppfattningar om vad som gick fel och varför det inte gick att nå en framgång. Jag bara konstaterar och beklagar detta. Jag har hela tiden haft uppfattningen att det är bättre att få en bra lagstiftning på plats även om det tar ett år extra än att få en dålig lagstiftning på plats nu. Jag konstaterar att vi får en bra lagstiftning på plats om ett år.

Herr talman! Då finns det ett år för att jobba vidare med att göra förslaget ännu bättre. Jag vill tydligt påpeka att jag i diskussionen med era företrädare nämnde möjligheten att skjuta på propositionen för att få svar på de frågor som vi ställde i utredningen. Jag litade naturligtvis på att den dialogen fanns. Jag tror att den fanns mellan utskottets medlemmar och Försvarsdepartementet. Jag kan ställa samma fråga till försvarsministern som jag har gjort tidigare i och med utspelen om bilden av förhandlingarna. Jag har förhandlat ganska mycket på den fackliga sidan och även på den politiska sidan. Och det var inte smart att gå ut i princip samma dag som ni satt i reella diskussioner och säga: Vad spelar det för roll? Vi behöver ändå inte Socialdemokraterna. Ni har majoritet så att ni kan driva igenom frågan. Men det fanns i alla fall en vilja från försvarsministern och alliansen att vi skulle vara med på vagnen på detta område. Frågan är om detta gjorde läget eller situationen bättre. Sedan har det funnits andra uttalanden från försvarsministern som också kanske kan reta upp en och annan i vårt socialdemokratiska parti. Men så är livet emellanåt. Ibland hoppar det grodor ur munnen, och då får man försöka ta ansvar för det. Men, som sagt, helt klart är det så att vi på många områden är överens när det gäller denna lagstiftningsfråga. Nu gäller det bara för försvarsministern att fundera på om han vill ha med socialdemokratin eller inte när frågan kommer tillbaka igen.

Herr talman! Vi har inte gjort några utspel. Däremot fick jag, när jag besökte riksdagsjournalisterna, frågor om vad som händer med signalspaningen. Jag sade att förhandlingar pågick i utskottet, att jag inte var en del i dem men att jag med departementet i bakgrunden naturligtvis fanns med som ett bollplank för våra företrädare i försvarsutskottet, att diskussionen pågick och att vi gärna ville nå en uppgörelse. Jag fick följdfrågan: Vad händer om ni inte når en uppgörelse? Jag sade att förslaget då kommer att köras igenom, vilket är en självklarhet. Och det vet Peter Jonsson. Som jag antydde i talarstolen är det inte en grund för regeringen att lägga sig ned och dö. Men det var inget utspel. Givet Peter Jonssons och möjligen någon annan socialdemokrats reaktion på artikeln var det naturligtvis så att svaret på frågan inte gjorde situationen bättre. Men en man med erfarenhet av facklig förhandlingsverksamhet är nog så pass upphöjd att han förmår skilja på verkligheten och rubriksättningen i en tidning.

Herr talman! Egentligen skulle hela det sista replikskiftet och en hel del av denna debatt kunna stå för sig själv som en förklaring till varför det är omöjligt för Vänsterpartiet att ställa sig bakom detta och varför vi anser att detta inte är tillräckligt berett. Detta handlar om ett lagstiftningsarbete som rör den enskilde individen och som rör grundläggande konventioner och vår grundlag. Man får höra hur detta helt enkelt har varit föremål för en förhandling hit och dit. Det sägs att den sade det, den var dum, den hade gjort det och så vidare. Är det ett lagstiftningsarbete som är värdigt riksdagen? Är det detta som kallas för ett grundligt berett och väl genomarbetat ärende med en ordenlig utredning, med en ordentlig analys och med en avvägning när det gäller grundlagar och konventioner? Nej, förhandlingar och diskussioner visar att det fanns grundläggande brister i det arbete som låg bakom propositionen. Herr talman! Jag ska lyfta fram två saker. Den ena saken är, som jag sade i mitt anförande, att det har skett många förbättringar. Det finns förstärkningar här när det gäller försvarets underrättelseverksamhet som är positiva. Det gäller då där det har varit en brist på reglering. Det har också blivit förbättringar under behandlingens gång, vilket jag också har påpekat. Men att säga att det utvidgade mandat som också ligger i det här beslutet egentligen skulle innebära att man kan fortsätta som tidigare, att det då inte är någon skillnad alls och att det inte är reglerat är inte sanningen. Det utvidgade mandatet, från "yttre militära hot" för underrättelseverksamheten till "yttre hot", innebär att du faktiskt har en helt annan signalspaning, även enligt dagens modell. Om det inte skulle innebära någon förändring alls förstår jag inte varför man ens skulle lägga fram förslaget.

Herr talman! Jag börjar bakifrån. Jag vill faktiskt bestrida att förändringen från definitionen "yttre militära hot" till definitionen "yttre hot" i förslaget till lag om försvarsunderrättelseverksamhet är någonting som innebär ett stort integritetshot. Jag bestrider bestämt detta. Den potentiella risken för intrång i integriteten ligger i att man ger FRA den möjlighet som också Socialdemokraterna bejakar - att vidga signalspaningen från att bara gälla etern till att också gälla kommunikation som överförs i tråd. Förändringen till definitionen "yttre hot" är en ren anpassning till den mycket mer mångfasetterade hotbild som vi i dag har att hantera. Gårdagens värld var i det hänseendet mycket enklare. Det är inte lätt, vill jag gärna säga, att vara statsråd - det har jag nu upptäckt. Om man är beredd att lyssna och beredd att anpassa framställs det som ett jätteschackrande. Nu är det ultimata beviset på en slarvig beredning att vi är beredda att lyssna på Socialdemokraterna och att föra en diskussion med dem. Det är, ärligt talat, en något märklig uttolkning att beredvillighet att lyssna på oppositionen i riksdagen nu tolkas som att det funnits grundläggande brister som man absolut måste rätta till. Alice Åström ska inte vara purken för att hon inte blev inbjuden. Det berodde ju på att ni redan i utgångsläget sagt att ni inte är särskilt intresserade av en fungerande försvarsunderrättelseverksamhet som inkluderar teknikneutral signalspaning. Då finns det liksom inte så mycket att resonera om, Alice Åström!

Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten så väldigt mycket mer. Men jag vill säga: Nej, jag är inte det minsta purken för att jag inte blev inbjuden till samtalen och överläggningarna. Enligt beskrivningen här har det uppenbarligen inte bara varit trevligt, utan det här har också föranlett en tuffare diskussion emellanåt. En annan sak som jag vill lyfta fram är att det inte bara är jag och Vänsterpartiet som lyft fram kritik. Det kan låta så när man lyssnar på försvarsministern. Också jag blev lite förvånad när Amnesty lyftes fram som ett exempel med tanke på deras yttrande. Däremot hade man kunnat lyfta fram Advokatsamfundets, Polisförbundets och Säpos yttranden. Det finns en mängd remissinstanser som haft och som fortfarande har kritik och som inte delar försvarsministerns beskrivning av att det här är fullständigt okomplicerat, att det är fullständigt okomplicerat när det gäller den polisiära och den militära biten och att det är tydligt och klart. Det finns också personer som arbetar inom det här fältet som inte delar den uppfattningen. En sista sak som jag skulle vilja ta upp är följande. Det är farligt - där vill jag rikta en uppmaning till försvarsministern - att säga att det här inte berör enskilda individer. Det finns skrivningar i betänkandet som tydligt visar att det här inte får avse en viss fysisk person och att det inte direkt får hänföra till en viss fysisk person om det inte är av synnerlig vikt för verksamheten. Det finns ingen verksamhet som bara existerar och liksom finns där i luften. I slutändan landar allt i detta med enskilda individer. Terroristorganisationer, vapensmuggling eller militära hot, ja, allt som sker hänförs i slutändan till enskilda individer. Det som påstås om gränsdragningen är faktiskt inte sant. Det framgår om man noga granskar detta.

Herr talman! Det kan trots allt finnas skäl att ta upp det som Alice Åström nämnde i sin inledning, nämligen Integritetsskyddskommitténs arbete. Det är ju också något som har åberopats som kritik mot att regeringen har lagt fram propositionen. Jag vill gärna understryka att Integritetsskyddskommittén är en parlamentarisk utredning som aldrig har haft i uppgift att bereda regeringsförslag och än mindre att yttra sig över dem, utan dess arbete handlar om att fundera över om det i våra grundlagar krävs en generell skyddsregel för den personliga integriteten - detta utöver vad vi i dag har. Jag vill också understryka att Lagrådet har gjort just den avvägning mellan effektivitetshänsyn och integritetshänsyn som Alice Åström är missnöjd med och att man har kommit till en helt annan slutsats än hon. Jag kan också konstatera att Integritetsskyddskommittén i sitt yttrande kritiserade den praxis som i dag finns, nämligen att etern anses fri. Jag kan även säga att Lagrådets yttrande nu innebär att Lagrådet på den punkten har en annan uppfattning, vilket lägger restriktioner på avlyssning som utförs av FRA eller av andra. Den risken kan möjligen ha påverkat en del instansers sätt att yttra sig. Jag konstaterar att vi nu rättar till den brist som Integritetsskyddskommittén på den punkten pekat på. Det gör vi genom det lagförslag som vi lagt på riksdagens bord. Också kommitténs övriga kritik tog i huvudsak sikte på de förhållanden som i dag gäller, det vill säga att man i dag fritt kan bedriva signalspaning i etern till exempel mot GSM och 3 G-samtal. Även det rättas till med de förslag som regeringen lagt på riksdagens bord och med det förslag som försvarsutskottet nu lagt fram för beslut.

Herr talman! Det är inte lätt att diskutera en verksamhet som man inte får diskutera. Kärnan i underrättelseverksamhet är ju att komma åt information som inte kan nås via öppna kanaler. Röjer man metoderna för hur man kommer åt denna hemliga information är informationen av noll och intet värde. Försvarets radioanstalt och andra underrättelseorganisationer har alltså en svår balansgång att gå i strävan efter att så öppet som möjligt kunna beskriva sin verksamhet utan att samtidigt röja sina metoder. Jag har med stort intresse och med en ännu större frustration följt debatten kring propositionen om utökade möjligheter för Försvarets radioanstalt till framför allt teknikneutral signalspaning. Jag har med intresse följt detta därför att regeringen nu presenterar ett väl genomarbetat regelverk för hur FRA ska bedriva sin signalspaning och samtidigt slå vakt om den personliga integriteten. För den senare har det tidigare inte funnits någon lagstiftning utan bara en intern praxis inom Försvarets radioanstalt. Jag har, som sagt, följt diskussionen också med stor frustration över framför allt sammanblandningen mellan militär och polisiär verksamhet. Den förra, den militära verksamheten, riktar sig mot utlandet och yttre förhållanden. Man jagar inte individer, utan man försöker kartlägga hotbilder och sammanhang. Den senare, den polisiära verksamheten, bedrivs på hemmaplan och riktar sig mot enskilda som man misstänker för brott och vill lagföra. Herr talman! Inhämtning behöver inte vara i form av män med slokhatt och inte heller i form av en databurk, utan den kan se ut så här, som jag. Efter att i tio år ha arbetat med signalspaning på Försvarets radioanstalt bör jag med fog kunna säga att jag vet vad jag pratar om. Jag har dessutom arbetat med både Säkerhetspolisen och Must, den militära underrättelsetjänsten, som uppdragsgivare. Gränsdragningen mellan dessa har aldrig varit föremål för frågetecken. Det finns gott om exempel på rena missuppfattningar i de reservationer som oppositionen lämnat in och som har framkommit med klar tydlighet här i debatten i dag. Låt mig bemöta några av dessa. Punkt 1: Ändringen i mandatet för försvarsunderrättelseverksamhet från begreppet "yttre militära hot" till "yttre hot". Det här har utmålats av kritikerna som ett paradigmskifte och att FRA nu ska börja spana på civila kommunikationer. För det första har FRA spanat mot icke-militär utländsk trafik sedan andra världskriget, och den här inhämtningen har genom åren gett betydelsefulla underrättelser för den svenska regeringens oberoende konstellation. För det andra innefattar hotbilden mot vårt land i dag så mycket mer än ett rent militärt hot. Det är snarare det minsta i sammanhanget. Hot kan vara, som tidigare nämnts, naturkatastrofer, politiska spänningar, kriminalitet och terrordåd. Det kan ju vara så att fienden finns mitt ibland oss. Kan det till och med vara så att fienden befann sig ibland oss här alldeles nyligen - mitt i Stockholm - och planerade ett sprängdåd mot ett mål som befann sig här i staden, och att dådet kunde ha varit av samma kaliber som det i Madrid men avvärjdes tack vare underrättelseinhämtningen från FRA? Det är ju inte för FRA vi ska känna rädsla. Tvärtom - Försvarets radioanstalt har inrättats för att vi ska känna oss tryggare i en otrygg värld. Vi har hittills varit förskonade från terrordåd i vårt land, och jag önskar givetvis av hela mitt hjärta att det så ska förbli. Men vi vet att terrornätverk har verksamhet i Sverige, och med den internationellt erkända underrättelseverksamhet vi har i vårt land kan vi i samarbete med andra länder förhindra ett nytt elfte september, Madrid eller London. Det grundläggande övervägande vi har att göra är hur trygga vi vill känna oss i vår vardag. Punkt 2: Man talar om att utökningen av signalspaningen till att även gälla kabel och att det skulle innebära en generell och gigantisk avlyssningsverksamhet, som det står i reservationerna. Jag vill för det första framhålla orimligheten i att FRA skulle fungera som en stor dammsugare vilken skulle samla på sig all information i etern och marken via kablar för att bearbeta den. Det är tekniskt omöjligt. Med det informationsflöde vi har i dag skulle FRA i så fall sluka större delen av statsbudgeten och förmodligen bli Sveriges största arbetsgivare. Det är väl ändå inte så regeringen hade tänkt att vi skulle lösa arbetslösheten. Låt mig för det andra understryka att regelverket i föreliggande proposition förbjuder generell avlyssningsverksamhet. Tvärtom reglerar den avlyssningen på ett väldigt långtgående vis. Att inte ge FRA möjligheten att följa trafik i kabel och nät är som att utrusta polisen med cyklar och att jaga buset i Formel 1-bilar. Det handlar om att anpassa försvarsunderrättelseverksamheten till modern informationsteknik. Punkt 3: I reservationstexterna talas det om vådan av att signalspaningsmyndighetens personal kommer åt integritetskänslig information. Det ligger väl ändå i sakens natur inom underrättelseverksamheten att personalen hanterar känslig information av mindre eller större dignitet och omfattning. Det kan röra sig om olika företeelser och även enskilda personer. Märk väl - det handlar hela tiden för FRA:s del om utländska förhållanden. De anställda på FRA besitter mycket hög kompetens, bland annat inom kryptoforcering - något som kan vara svårt att föra i bevis men som ändå är väldigt påtagligt bland FRA-anställda. Ytterligare är det känslan av yrkesstolthet och den solklara uppfattningen om vikten av att tala tjänst bara med dem det berör och att den livslånga tystnadsplikten tas på största allvar, även när man som jag sedan ett par år tillbaka har lämnat firman. Det kan också vara viktigt att veta att FRA:s system är hermetiskt tillslutna, och varje dokumentation eller operation man gör i systemet innebär att man loggas och lämnar en liten signatur efter sig. Det gör det lätt att spåra en anställd om ett misstag eller ett lagbrott skulle begås. Herr talman! Ett av skälen till att FRA bedriver signalspaning på uppdrag av andra myndigheter är att FRA innehar en unik kompetens på signalspaningsområdet och har arbetat med att bygga upp den kompetensen under 60 års tid. Det vore väl samhällsekonomiskt ofördelaktigt om samma slags expertkompetens och mycket avancerad teknologi skulle behöva byggas upp på flera håll. På samma sätt har man resonerat i andra västerländska demokratier. Det är viktigt att understryka än en gång - och här är jag rädd att det kanske blir något av en partsinlaga - att Sverige i Försvarets radioanstalt har en av världens högst ansedda underrättelseorganisationer. Vad jag till sist vill fråga är vad oppositionen önskar åstadkomma med sin bordläggning. Vad jag inte behöver undra särskilt mycket över är konsekvenserna för FRA:s och landets räkning. Det innebär att ju mer av trafiken som övergår till kabel - Karin Enström har nämnt att runt 95 procent av informationen i dag går via kabel - desto mindre möjlighet har givetvis FRA att inhämta den informationen. Desto större blir vårt lands beroende av utländsk informationsinhämtning. Man ska veta att andra länder inte lättvindigt släpper ifrån sig underrättelseinformation om man inte får någonting i utbyte. Det här är långt ifrån någon välgörenhetsverksamhet. Herr talman! Vissa verkar ha låst sig väldigt tidigt i den här frågan, och det är beklagligt, beklämmande och även allvarligt. Jag delar Allan Widmans besvikelse över detta. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på förslaget om bordläggning av ärendet.

Herr talman! Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara vårt lands fred, frihet och självständighet. Vi, alla kvinnor, män, barn och gamla, ska förvänta oss att vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik ska skydda oss från och förebygga konflikter och hot men även garantera våra fri- och rättigheter. Underrättelseverksamhet och signalspaning är ett instrument som en del av många andra som ska bidra till detta. Eftersom det sker en ständig utveckling, på gott och ont, måste vi hela tiden göra avvägningar av hur vi ska förbättra och förändra våra möjligheter att möta nya hot och samtidigt visa respekt för våra mänskliga rättigheter, vår yttrandefrihet, vår organisationsfrihet och rätten till personlig integritet. Ja, jag är helt övertygad om att min moster Rut i Strömstad, min moster Siv i Luleå eller min mamma i Upplands-Väsby inte kommer att avlyssnas eller få sin e-post kontrollerad av svenska staten eller Försvarets radioanstalt. De är tre äldre damer som har fast telefon och använder mobilen i sällsynta fall. Deras telefoner kanske avlyssnades på 70-talet, på den tiden då hela familjen delade på samma telefonlinje, eftersom några av mina bröder och kusiner var med i demonstrationer mot Vietnamkriget och samlade in pengar till FNL. Vad vet jag? Det är ju så hemligt. IB-affären och andra avslöjanden visade på hur åsiktsregistrering och hemlig spaningsverksamhet faktiskt påverkade på den tiden. FRA är inte intresserad av vanliga svenskar. De och vi kommer inte att trilla in i FRA:s boxar. FRA kommer att via sökbegrepp fånga in "ovanliga svenskar" och andra människor som bor i andra länder som mejlar över landets gränser och kanske därmed utgör ett yttre hot. Tillstånd måste finnas för inriktningen men inte för sökorden. Jag vet att utskottet nu önskar att det även ska finnas i sökorden, men i propositionen är det inriktningen. Sökorden är hemliga. Men det är ju sökorden som faktiskt avgör vad som sållas ut och hamnar under FRA:s lupp. Alla vi som har rent mjöl i påsen kommer inte att fastna i garnen. Den nya lagen ska skilja agnarna från vetet. Herr talman! Artikel 13 i Europakonventionen reglerar rätten till ett effektivt rättsmedel och säger att var och en vars fri- och rättigheter har kränkts ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Vänsterpartiet anser att det är långtifrån tillfredsställande att det endast är inriktningen som ska förhandsgranskas och att signalspaningsmyndigheten får relativt fria händer att därefter utforma sökbegrepp. Under den offentliga utfrågning som försvarsutskottet hade den 12 april diskuterades sökbegreppen. På frågan om varför det inte skulle behövas ett tillståndsförfarande när man bestämmer dessa blev svaret - det finns på s. 100 i bilagan till betänkandet - att sökbegreppen inte är statiska, att de är mycket dynamiska och att de är mycket olämpliga att använda i tillståndsgivning eftersom de ändrar sig fort. Ett annat svar var att sökbegreppen i dag består av ungefär en kvarts miljon parametrar som ständigt ändrar sig. Hur ska vi medborgare veta vilka ord, uttryck och meningar vi inte ska skriva om inte vår e-post ska fastna i garnen? När vi kontrolleras när vi ska flyga vet vi att vi inte får ha för mycket Ramlösa, tandkräm eller parfym med oss i kontrollen. Vi får köpa nytt vatten på andra sidan. Vi vet att våra bälten, navelsmycken och bh-band registreras av mätinstrumenten. Om jag inte är beredd att tumma på min egen personliga integritet och vill behålla skorna på, får jag välja ett annat transportmedel eller stanna hemma. Men hur ska jag kunna vara säker på att kunna passera signalspaningen utan att min personliga post till släktingar som bor i områden där talibaner eller krig härjar kontrolleras? Till skillnad från på 70-talet har många "vanliga svenskar" i dag släktingar och vänner i länder där terroristhoten är stora och där allvarliga konflikter pågår. Sveriges möjligheter till signalspaning och skanning kommer att bli enorma. Därför är det av yttersta vikt att den personliga integriteten skyddas med både hängslen och livrem. Regeringen tänker skapa nya myndigheter som ska kontrollera att lagarna följs och att FRA handhar all information och att alla uppgifter inhämtats på ett korrekt sätt. Det är gott. Under verksamhetens gång ska information från spaningen förstöras i vissa fall. När det beslutas att inhämtning ska upphöra eller uppgifter förstöras är skadan redan skedd och signalspaningsmyndighetens personal kan ha tagit del av integritetskänslig information. Artikel 8 i Europakonventionen säger att var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Att försvarsunderrättelseverksamheten bör utvidgas till att omfatta spaning i tråd är troligen nödvändigt för att kunna bedriva en optimal och heltäckande signalspaning. Verksamheten innebär dock en omfattande risk för kränkning av människors personliga integritet. Hur effektiva metoderna kommer att vara, det vill säga hur ofta man har nytta av informationen, redovisas inte. Därför menar vi att analysen och avvägningen av proportionaliteten i förslagen är oerhört summarisk. Herr talman! Enligt 2 kap. 6 § i regeringsformen är varje medborgare skyddad mot bland annat undersökning av förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Som Lagrådet framhållit utgör ett system som tillåter hemlig avlyssning ett intrång som kan komma i konflikt med grundlagsskyddet. Bestämmelserna i den föreslagna lagen om signalspaning får, enligt KU:s yttrande till försvarsutskottet i detta betänkande, anses utgöra en sådan begränsning av de fri- och rättigheter som omfattas av bestämmelserna om det särskilt kvalificerade förfarandet i 2 kap. 12 § tredje stycket i regeringsformen. Detta gäller också förslaget till lag om ändring i lagen om elektronisk kommunikation och utvidgning av tystnadsplikten för bland annat operatörerna. KU påtalar i sitt yttrande till försvarsutskottet att ingreppen som föreslås är av känslig karaktär och att integritetsskyddet och kontrollmekanismerna bör vara mycket starka. De menar i sitt yttrande att det uppnås en balans som är godtagbar, men att det inte går att bortse från att det kan finnas ytterligare rättssäkerhets- och kontrollmekanismer som är värdefulla och som skulle innebära ytterligare marginal i förhållande till de skilda minimikrav som Europadomstolen uppställer. "Godtagbar", "ytterligare marginal", "minimikrav" - här vägs orden på guldvåg. Men hur kommer förslaget att påverka verkligheten - hellre fria än fälla eller, tvärtom, hellre spara information än förstöra? Herr talman! I den debatt som föregått dagens debatt har det framförts att beslutet om signalspaning i tråd måste fattas nu, eftersom dröjsmål allvarligt kan hota våra utlandsstyrkors säkerhet, och att det är särskilt viktigt att ha lagstiftningen på plats innan vår nordiska stridsgrupp, Nordic Battle Group, ska ut i tjänstgöring 2008. Men tillåt mig tvivla på att signalspaning i tråd är avgörande för att garantera styrkan Nordic Battle Groups säkerhet. Vi har ju anmält och bygger upp denna styrka redan innan lagstiftningen finns på plats, och det är många år sedan beslutet att bygga upp NBG fattades. NBG-styrkan kommer självklart inte att snabbinkallas till ett område där en helt okänd konflikt blossat upp från ingenstans. I många av de områden där allvarliga konflikter eller hot råder finns redan i dag en god kännedom om de säkerhetspolitiska riskerna. Dessutom är det många områden som är sargade av krig och konflikter och där fattigdomen är stor, och där finns kanske inte ens en garanterad strömförsörjning, än mindre kablar och datorer att använda för spaning. Där är det nog etern, konventionell underrättelseverksamhet och andra spaningskanaler som gäller. Visst, vi behöver förstärka och förbättra FRA:s möjligheter men inte inför det halvår då NBG ska tjänstgöra, utan vi ska ha en stark och robust lagstiftning som stärker vårt skydd en lång tid framöver. Det kan även vara så att de erfarenheter som vi får utifrån NBG-perioden gör att vi behöver se över lagstiftningen ett varv till för att täcka eventuella luckor och ytterligare förstärka våra utlandsstyrkors säkerhet. Herr talman! Rikets säkerhet, vår alliansfrihet och våra fri- och rättigheter är grundbultar i vårt samhälle. Vår befolkning - kvinnor, män och barn - ska skyddas från krig, hot och terrorism. Men balansen mellan den personliga integriteten och yttrande- och organisationsfriheten har också ett okränkbart värde. Vi måste vara varsamma och noggranna när vi väger dessa värden i vågskålarna. Vi måste känna tillit till dem som handskas med dessa värden. Det råder alldeles för stor osäkerhet hos för många om detta förslag till en anpassad försvarsunderrättelseverksamhet följer rådande konventioner och lagar och om förändringarna kommer att flytta gränser för både verksamheter och individer. Jag tillstyrker yrkandet om avslag på propositionen och yrkar att förslaget ska vara vilande i tolv månader.

Herr talman! Anledningen till att jag och andra stoppade förslaget var att det brast i rättssäkerhet. Det var inte tillräckligt förutsebart, och avvägningarna var inte tillräckliga. Jag talar om det förslag som den socialdemokratiska regeringen arbetade fram våren 2006. Det var inte tillräckligt bra. Vi sade då väldigt tydligt att vi skulle fortsätta arbetet, som mycket riktigt hade påbörjats med bland annat en departementspromemoria och de olika remissinstansernas svar som sedan skulle ha lett fram till det lagtekniska arbetet. Detta arbete skulle fortsätta under hösten, naturligtvis under förutsättning att vi vann valet. Det var det här som var utgångsläget. Socialdemokraterna tyckte alltså inte själva att det fanns tillräcklig rättssäkerhet. Med den utgångspunkten tog Mikael Odenberg och den borgerliga regeringen över. Då är det mycket märkligt att man i princip lägger fram samma förslag som vi själva i regeringsställning har sagt nej till och att man över huvud taget inte hör av sig till försvarsutskottets ordförande förrän lagrådsremissen läggs fram, trots att man har haft flera månader på sig. I stället hänvisar man till någon jullunch eller julmiddag med gruppledaren. Det är inte på det sättet man seriöst arbetar fram ett förslag om man vill ha enighet. Strax före jul kom Justitiedepartementets promemoria, alltså under den nuvarande borgerliga regeringens tid. Man kom fram till slutsatsen att detta förslag kraftigt stred mot mänskliga rättigheter, Europakonventionen och så vidare. Detta framfördes också av min efterträdare, Beatrice Ask, som snabbt blev nedtystad och inte längre har någon åsikt i denna fråga, och inte så mycket i andra frågor heller för den delen. Men det var ett faktum. Detta var under den borgerliga regeringens tid, och det kanske är dags att påpeka det med anledning av att man talar om att vi skulle vara splittrade. Detta var en minister och ett departement som framförde dessa synpunkter. Lagrådsremissen lades fram trots att varenda tjänsteman på Försvarsdepartementet och naturligtvis också den nya politiska ledningen visste vår ställning. Vi sade då direkt om propositionen - och jag stod just i denna talarstol - att vi är för FRA, men vi anser att förslaget är för dåligt. Vi återkommer med synpunkter och får vi inte dem tillgodosedda och kan komma överens är det en naturlig väg att begära att den ska skjutas upp. Mikael Odenbergs svar blev då att det inte är något att bry sig om. Det Ulrica Messing och Thomas Bodström säger spelar ingen roll. Han använde uttryck som nullitet och annat som folk fick springa och slå upp, men som vi jurister känner till. Det innebar att det inte fanns något ställningstagande alls trots att det hade sagts i riksdagen. Det betydde ingenting; det var reaktionen. Vi kom med våra tio förslag byggda på en överenskommelse mellan försvarsutskottet naturligtvis, som har huvudfrågan, konstitutionsutskottet och justitieutskottet. Vi hade tittat mycket på hur det såg ut i andra länder. Alla som har sett våra tio förslag kan se att det inte är några konstiga eller orimliga förslag. Vi var till och med själva osäkra på hur långt vi kunde gå med detta med domstolsprövning trots att det finns bland annat i USA och andra länder. Vi sade att vi i varje fall ville utreda frågan ordentligt, se hur regeringens ställning ska vara och om det kan finnas något alternativ på det sätt som det har skärpts i säkerhetsärendena. Det var vad vi begärde. I början av april har man fortfarande god tid på sig på Försvarsdepartementet att ta tillbaka detta, fråga vad man ska göra och om man ska ha en ordentlig diskussion. Att tillsätta en utredning är inte särskilt svårt när man kan ge ett justitieråd eller JK i uppdrag att titta på detta. Vi krävde inte mer än en utredning på området. I stället lyckades man komma ganska långt i förhandlingarna. Karin Enström med flera har gjort ett mycket bra jobb. Medan man slutförde diskussionerna huruvida det skulle göras en utredning om domstolsprövning gick Mikael Odenberg ut och sade att det inte finns på kartan. Det finns inte på kartan! Sådan respekt visade han sina partikamrater i försvarsutskottet. Det är klart att om det inte ens finns på kartan är det inte så stor mening att göra en utredning och undersöka saken. Jag tror att alla förstår att det inte fanns något som helst allvar bakom detta. Detta ska läggas till det som Peter Jonsson sade om att man inte behöver Socialdemokraterna. Uttrycker man sig på det sättet har man själv sett till att det inte finns några förutsättningar i längden. Det är en förolämpning inte minst mot de egna partikamraterna som verkligen har slitit med frågan. Det är synd att Mikael Odenberg har gått. Man tycker att han i varje fall borde stanna på en sådan här debatt. Också här brister han i respekt - inte mot oss, vi kan leva med detta, men mot sina egna partikamrater. Med tanke på det sätt som man har skött det från regeringens och Mikael Odenbergs sida är jag rädd att man har gett uttrycket högmod går före fall ett ansikte. Mikael Odenberg hade alla chanser att få till en uppgörelse. Vi var tydliga med att vi var för FRA. Han kom till ett departement där förslagen låg framme och var väl förankrade. Vi var tydliga med våra tio punkter, och vi var öppna för diskussion. Men det går inte att agera på det sätt som han har gjort. Det är beklagligt och tråkigt. Vi hade kunnat få en uppgörelse. I bästa fall i tid eller möjligtvis, som Ulrica Messing sade, efter sommaren, i början av hösten eller kanske under hösten. Då hade det i varje fall inte behövt skjutas upp ett eller, som det blir i praktiken, ett och ett halvt år, det vill säga fram till någon gång 2009. Jag ska inte säga att allt detta arbete inte har varit värt besväret. Man har kommit fram till bra saker och förbättringar har gjorts. Man har nu tid att fortsätta det arbetet. Och det är ingen hemlighet att mellan skål och vägg i detta hus finns det massor av borgerliga ledamöter som är djupt kritiska till detta förslag. De säger till och med öppet till mig som socialdemokrat att de inte vill att det ska gå igenom. Så sent som i dag gick Fredrick Federley ut och var kritisk mot att man ska rösta för förslaget. Det är ingen hemlighet; det finns i alla partier. Så kom inte och tala om någon oenighet inom Socialdemokraterna. Vi har tvärtom varit väldigt tydliga med att ange vår position under hela våren. Och när man går tillbaka ser man att det sätt som vi har uttryckt oss på följer en röd tråd, från första stund fram till nu. Det finns också andra problem, herr talman. Vi måste förtydliga och förklara vad detta är. Det är väl acceptabelt att man använder ordet signalspaning, men man bör lägga till vad det egentligen handlar om. Signalspaning är inget annat än massavlyssning. Det är vad det är frågan om. Det är massavlyssning, bland annat av oskyldiga människor. Vi anser att det är nödvändigt, men vi ska kanske ändå kalla det vid dess rätta namn. Man hör vad människor säger, man läser vad människor skriver i mejl och man kontrollerar vad människor skriver i sms. Vi behöver det för vår trygghet, men vi kanske ska kalla det vid dess rätta namn. Det som är mer oroväckande är att försvarsministern och hans statssekreterare gång på gång upprepar att detta inte gäller enskilda människor. Vilka ska man då lyssna av, om det inte är enskilda människor? Det är klart att det är, och det står uttryckligen i propositionen. Tänk att säga så här: Här ska man avlyssna, men det gäller inte enskilda personer. Det står uttryckligen att det också kan vara enskilda personer man siktar på, det vill säga enskilda individer, om man också anger någon form av verksamhet. Och det är klart att det är en omständighet. Vem som helst förstår att det inte är två personer som är ute på picknick eller semester utan att det handlar om någon form av brottslig verksamhet, terroristverksamhet eller försvarsverksamhet. Det är inte särskilt svårt att lista ut att man kan lägga till den omständigheten, och då har man en vanlig individuell avlyssning. Ett liknande problem är när försvarsministern dessutom säger att detta inte berör människor i Sverige. Det är fullständigt nonsens och felaktigt. Det är djupt allvarligt när en försvarsminister gång på gång upprepar felaktigheter och bland annat säger att det inte är så. Vi vet om problemet med telefoner, men det är inte bara så. Det står faktiskt i propositionen på s. 43 att det också gäller personer som vistas i Sverige. Och det är ett problem om den minister som är ansvarig för propositionen inte ser detta. Att det också gäller personer i Sverige säger jag heller inget om. Det kan vara fullt naturligt om personer tar sig in i Sverige. Det vore mycket märkligt om vi inför ett ytterligare ökat hot inte får fortsätta avlyssningen. Jag har egentligen inga synpunkter på det; det är naturligt. Men jag har stora och starka invändningar mot att man inte säger som det är. Det försvårar debatten. Med det faktum att vi har enskilda som ska avlyssnas också i Sverige har vi två parallella system. Säpo är en av uppdragstagarna eller uppdragsgivarna beroende på hur man ser det. Det kan också vara intressant för dem som säger att det inte handlar om att bekämpa brottslig verksamhet. Varför ska då Säpo vara inblandat? Man har alltså två parallella system. Antingen kan Säpo gå via FRA med enskilda personer och ange någon verksamhet eller så går man via det mer rättssäkra systemet och säger att det föreligger en risk för en terroristattack och därför måste vissa personer avlyssnas. Det var det förslag som vi lade fram förra våren, och det var mycket intressant att Centern och Kristdemokraterna då ansåg att man inte skulle få göra så. Man sade nej till att Säpo skulle få avlyssna personer som riskerar att begå terroristbrott, misstänkta personer med domstolsprövning. Men man säger ja till att avlyssna personer som kan vara oskyldiga, utan domstolsprövning. Det är den logik som man har kommit fram till i Centern och Kristdemokraterna. Förklara det den som kan! Vi anser alltså att man ska gå vidare i arbetet. Det är en svår konstitutionell fråga hur regeringen ska förhålla sig till detta. Vi ska vara medvetna om att som förslaget ligger nu kan regeringen avlyssna oskyldiga människor utan något som helst kontrollsystem. Så ser det ut. Regeringen kan i framtiden utan kontrollsystem avlyssna människor. Då ställer man sig frågan: Varför ska det ske just i Sverige? USA har ett Irakkrig, elfte september och så vidare och vi kritiserar dem ständigt för bristande rättssäkerhet i form av Guantánamobasen och Patriot Act. Hur kommer det sig att USA har ett system med domstolsprövning, men inte Sverige? Vore det inte klokt att åtminstone undersöka möjligheten att ha det i Sverige? Hur kommer det sig att president Bush ska behöva vända sig till domstol eller åtminstone avge ett yttrande medan Fredrik Reinfeldt eller, i framtiden, Mona Sahlin inte ska behöva göra det? Det är också frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på. Jag tycker också att det är viktigt att man noga understryker att det inte handlar om att man ska vara för eller emot avlyssning totalt sett. Jag har många gånger fått frågan: Hur kan du vara kritisk mot det här? Du var ju för förslaget om preventiv avlyssning och buggning. Det är sant. Det var jag. Det är just så man måste ställa sig frågan. Finns behovet? Det kanske det gör. Då får man gå vidare. Är avvägningen rätt? Är integriteten rätt? Ju större omfattningen är desto mer måste integriteten tillvaratas och rättssäkerheten stärkas. Karin Enström säger att detta i dag omfattar 5 procent och att vi ska utvidga det med ytterligare 95 procent. Jag tvivlar inte på uppgifterna. Jag har också hört dem från FRA. Förstår ni vad det innebär, ni som tycker att det är naturligt? Det innebär att man ska utvidga avlyssningsmöjligheterna 20 gånger. Det är 2 000 procent mer. Tänk om polis och åklagare skulle säga: Vi ska öka avlyssningen med 2 000 procent. Vad skulle reaktionen bli då? Jag vill understryka att vi anser att detta är nödvändigt. Annars kommer inte FRA att kunna ha sin verksamhet i framtiden. Vi stöder detta helhjärtat, men vi ska vara medvetna om att vi talar om en utvidgad omfattning med 2 000 procent. Varför stöder vi då detta? Jo, därför att det annars kommer att försvinna så som tekniken utvecklas. Möjligheten att avlyssna ökar alltså med 2 000 procent. Ingen kan svara på om det i själva verket blir mer eller mindre. Det kan vi inte veta, men vi ska vara medvetna om att möjligheten till avlyssning blir mycket större. Vi anser alltså att behovet finns. Låt oss understryka det en gång för alla. Peter Jonsson uttryckte det mycket klart. Vi sätter Sveriges säkerhet först. Vi anser också att man måste ha möjlighet att gå över till att avlyssna inte bara i luften utan också på mark, det vill säga de återstående 95 procenten. Vi anser att det ska vara en tillgodosedd rättssäkerhet och rätt avvägning. Vi har kommit en bit på väg. Vi har satt upp ett antal förutsättningar. Vi hoppas att man nu använder den möjligheten med lika konstruktiva diskussioner som tidigare. Det går så mycket bättre när diskussionerna förs i utskottet. Jag hoppas att vi kommer fram till en överenskommelse till slut.

Herr talman! Det är mycket känslor och personkommentarer i Thomas Bodströms inlägg i den här frågan. Thomas Bodström citerar medierna som tydligen betyder väldigt mycket. Tidningsartiklar verkar avgöra Socialdemokraternas ställningstagande i viktiga lagstiftningsfrågor här i riksdagen - inte de direkta förhandlingar och kontakter som sker mellan oss ledamöter. Det beklagar jag. Den här frågan är viktig och känslig. Den har beretts i fem-tio år. Den behöver komma till skott. Det är inte reglerat på ett bra sätt i dag. Det behöver förbättras. Vi är överens om att det behöver utvidgas till tråd. Den socialdemokratiska regeringen, där Thomas Bodström ingick, hanterade den här frågan i fem-tio år, men kom aldrig till skott. Orsaken är uppenbar. Thomas Bodström sågar och underkänner totalt sin egen regerings mångåriga beredningsarbete i frågan som undermåligt. Varför tillsatte inte vi, säger Thomas Bodström, en parlamentarisk utredning. Nu, när jag är i opposition, kräver jag det. Varför påtalade du inte det när du satt i regeringen om det var så illa skött som du säger? Det förstår jag inte. Vi tycker att ni tillsatte utredningar och att det är bra berett och att det är dags att fatta beslut. Du har hävdat att alliansen sade blankt nej till er begäran att utreda domstolsprövning i den här frågan dagen efter det att vi hade sagt att vi var beredda att göra det. Det är möjligt att du kommenterade tidningsuppgifter. Om du får klara besked i dialogen mellan parlamentariker och andra som säger att vi är beredda till detta, hur kan du då dagen efter säga att vi inte var det? Det tycker jag inte är att strida med blanka vapen.

Herr talman! Jag börjar med frågan om parlamentarisk utredning som Staffan Danielsson talade om tidigare. Det är riktigt att vi tillsatte en utredning om arbetet med att förändra yttre militärt hot till yttre väpnat hot. Det var 11 september-utredningen. Jag har kritiserat att man utan att ha något ordentligt underlag nu plötsligt flyttar detta till yttre hot i stället. Det finns det inget underlag för över huvud taget. Det är den mest allvarliga kritiken. Man har alltså möjlighet att gå till yttre väpnat hot. Man har ett ordentligt utredningsmaterial. Varför inte fortsätta och se? Det kanske ska flyttas till yttre hot. Det är mycket möjligt, men det vet vi inte. Det är i första hand det som behöver utredas. Jag har inte på något sätt underkänt att vi skulle lägga fram detta. Jag var mycket tydlig med det förra våren och sade att vi kommer att fortsätta det här arbetet. Men vi kan inte slarva igenom det när vi ser att det inte håller, särskilt med tanke på den ökning av omfattningen av avlyssning som det innebär. Därför sade vi att vi arbetar vidare med detta. Vi får inte en förbättrad lag, men nu får vi en lag när det gäller FRA. Det gäller att den lagen blir så bra som möjligt. Vi tyckte att det var värt att fortsätta det här mycket svåra arbetet. Det kanske är ett av de svåraste lagstiftningsarbeten som Regeringskansliet någonsin har haft med tanke på omfattningen. Därför ville vi fortsätta arbetet. Jag kan bara konstatera att Centerns inställning till frågor om brottsbekämpning i preventivt syfte och integritet är fullständigt obegriplig. Här står en person från ett parti som har sagt nej till i stort sett samtliga förslag om buggning, preventivt tvångsmedel och till och med dna-lagstiftning. Hur får man ihop den logiken? Svara på det, Staffan Danielsson!

Herr talman! Integriteten är en hjärtefråga för oss i Centern. Det har jag uttryckt tidigare. Nu måste vi klara ut det här, Thomas Bodström. Du säger alltså att det är rätt att 11 september-utredningen föreslog att vi skulle ha begreppet yttre väpnat hot. Efter det gjorde din regering en departementsskrivelse inom Försvarsdepartementet. Den skrivelsen kom 2005 och den föreslog att begreppet skulle vidgas till yttre hot. Den har remissbehandlats. Det är den som ligger till grund för vårt beslut här i dag. Jag kanske är helt fel ute. Min uppfattning är att det är vad den skrivelsen sade. Det är utrett, och det är remissbehandlat. Låt oss klara ut det. Du menar alltså att den departementsskrivelse som lades fram 2005 och remissbehandlades inte föreslog att begreppet skulle vara yttre hot. Jag hävdar att det är så. Låt oss glömma de personmotsättningar som uppenbarligen står som spön i backen. Som det har sagts tidigare stod vi väldigt nära varandra onsdagen den 24 maj. Vi sade att vi är beredda att utreda domstolsprövning i vissa fall. Hur kunde du dagen efter gå ut och säga att alliansen hade sagt blankt nej till domstolsprövning? Jag är inte van att förhandla i riksdagen på det sättet. Man ska respektera varandra och köra med blanka vapen.

Herr talman! Jag håller helt med om att man ska köra med ärliga kort. Det är det inte om en försvarsminister inför en stor samling människor uttalar att det inte finns på kartan, samtidigt som förhandlingar pågår. Om det var obetänksamt eller planerat, vet vi inte. Men det är faktum. Det handlar inte om tidningsuppgifter, utan det är något som återgavs gång på gång. Om man uttrycker sig på det sättet är det en mycket stark förolämpning mot er som förhandlar. Man visar att man menar något helt annat. Frågan om att ändra från yttre väpnat hot till yttre hot var just en av de frågor som vi diskuterade. Vi ansåg att vi nog borde gå vidare med den. Vi tog heller inte slutlig ställning till det. Min inställning var redan då att detta inte var tillräckligt berett, men låt oss gå på den förändring som var utredd, nämligen från yttre militärt hot till yttre väpnat hot. Låt oss sedan fortsätta arbetet med att se om vi kanske ska gå till yttre hot. Jag hade exakt samma inställning då, under den socialdemokratiska regeringen, som jag har nu. Låt oss nu i stället gå till yttre väpnat hot, och låt oss fortsätta det arbetet, som kan sluta i slutsatsen att vi bör göra den här förändringen. Men en departementspromemoria här ansåg jag inte vara tillräckligt då, och jag har precis samma uppfattning nu.

Herr talman! Det är väl uppenbart att det i hög grad är själva processen under den här våren och kanske mindre det sakliga innehållet i förslagen som har gjort det omöjligt med en uppgörelse. Jag tycker ändå att det är lite märkligt att när försvarsministern redovisar att han i egenskap av gruppledare blev approcherad förra våren i ett försök att få stöd för de planer som den dåvarande regeringen hyste så var det tydligen okej, men den här gången så var det uppenbarligen fel att vända sig till den socialdemokratiska gruppledaren. I stället är det uppenbart att man skulle ha vänt sig till försvarsutskottets ordförande och naturligtvis justitieutskottets ordförande. Jag tycker inte riktigt att det är konsekvent. Thomas Bodström återkommer till detta med möjligheterna att kringgå bestämmelserna om hemliga tvångsmedel. Jag vill bara uppmärksamma talmannen och kammaren på att det finns en tydlig reglering i försvarsunderrättelselagen i den ändring som vi nu föreslår ska genomföras i 4 §. Där sägs att försvarsunderrättelseverksamheten inte får vidta åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som lyder under annan lag, till exempel hör till polisens verksamhetsområde. Man får inte ägna sig åt brottsbekämpande, och man får inte ägna sig åt brottsförebyggande verksamhet. Den kringgångsmöjlighet som Thomas Bodström pekar på finns helt enkelt inte. Vidare är det korrekt att regeringen inte behöver söka tillstånd från Försvarets underrättelsenämnd när den bestämmer sin inriktning, men det är fel att säga att det inte finns någon kontroll. Kontrollen, som den är formulerad i lagen, avser alla myndigheter och hela den verksamhet som FRA bedriver, oaktat om det sker på uppdrag av regeringen eller inte. Till sist är det en fråga som jag måste få ställa till Thomas Bodström. Han återkommer gång efter annan till att det här förslaget inte var tillräckligt berett och att det var skälet till att Socialdemokraterna nu har fastnat för sitt ställningstagande. Men om det var så, varför gick man då i konkreta förhandlingar med sikte på justering i utskottet, om det ändå var kört från början?

Herr talman! Det var många frågor. Det är inte säkert, herr talman, att jag hinner svara på alla. Jag börjar bakifrån. Jo, det var så att jag tyckte från början att det här naturligtvis borde ha tagits tillbaka. Det hade varit ganska enkelt. Då hade man från regeringen gjort det som var det absolut bästa. Nu valde man i stället att låta det här gå via utskottet, och det är man alldeles fri att göra. Men om man agerar på det sätt som man sedan gjorde och inte bryr sig om de här förhandlingarna, då har man så att säga grävt en grop åt sig själv. Det tycker jag var beklagligt, men det var ändå ett faktum. När det gäller frågan om enskilda så är det bara att läsa propositionen. Det finns ju förutsättningar för att avlyssna enskilda. Det vet vi ju också: På det sätt som det här fungerar så är det möjligt, och då har vi två parallella system. Det är enskilda personer som kan avlyssnas. Det är ganska naturligt med tanke på att det är just avlyssning av människor det är fråga om. Som jag sade tidigare: Att ange någon verksamhet är inte särskilt svårt. Att "synnerliga skäl" är någonting som kan tolkas på olika sätt, det är någonting annat. Det kan användas på olika sätt. När det handlar om den sista frågan om regeringen är det så att den har möjligheter att få använda sig av avlyssning. Att det sedan finns en viss form av formell kontroll, det är någonting annat. Men vi ska vara medvetna om att kontrollen i det förslag som nu föreligger är betydligt sämre för tillståndsprövning än den kontroll som finns i USA och Tyskland. Det tycker vi är en brist, men det finns ju ändå en möjlighet att rätta till de sakerna nu.

Herr talman! Thomas Bodström pekar här på möjligheten att få detta till stånd. Man kunde naturligtvis inte under våren arbeta in en domstolsprövning i förslaget som det förelåg, men det fanns ju en möjlighet att utreda detta. Jag vill gärna säga, för min egen del, att enligt min uppfattning fanns detta på kartan. Det var inte bara en möjlighet utan också någonting som jag tror att de som önskade en bred överenskommelse i grunden också hade accepterat. Thomas Bodström återkommer hela tiden till uttrycket att vi ska avlyssna enskilda. Återigen: Att välja ut enskilda, i betydelsen att man väljer ut en person som har ett visst mobiltelefonabonnemang eller ett visst dataabonnemang - den möjligheten står inte till buds. Däremot kan enskilda, om det är av yttersta vikt för verksamheten, utgöra sökbegrepp, men det är bara undantagsvis som den möjligheten finns. Jag tycker att det är bra att Thomas Bodström, som i sitt anförande sade att regeringen utan någon som helst kontroll kommer att kunna genomföra sin inriktning av underrättelseverksamhet, nu erkänner att det faktiskt finns en kontrollfunktion också avseende regeringen.

Herr talman! Vi kan ju fortsätta tvista om det här med enskilda, herr talman, men det är ju precis på det sättet som du säger, Allan Widman: Det finns alltså undantag när enskilda personer kan vara föremål för den här sökningen. Jag är glad att du ändå uttrycker dig på det sättet. Det vore önskvärt att fler gjorde det på det sätt som du uttrycker dig här. Jag vill ändå använda min sista replik till att säga att jag tycker att arbetet har förts bra i försvarsutskottet. Jag tvivlar inte en sekund på de seriösa avsikterna från många borgerliga riksdagsledamöter i det här fallet, på samma sätt som vi har varit helt ärliga i våra avsikter från början. Vi har varit väldigt tydliga med de olika förslagen. När Ulrica Messing och jag hade vår presentation av detta sade vi också mycket tydligt att det kan innebära någon förskjutning, men om man menar allvar med de här sakerna, ta då den chansen! Men det gjorde man inte. Man lät hela den här frågan bli föremål för diskussion i utskottet samtidigt som man gjorde uttalanden som fullständigt tillintetgjorde de möjligheterna. Vi står inför en mycket märklig situation. Det finns en mycket bred majoritet för det här förslaget, men oenighet om det sätt som man har agerat på. Vi får väl nu i stället se till att vi använder tiden framöver till att försöka hitta den bästa möjliga lösningen i stället för att bara gå tillbaka. Det har varit många diskussioner om historieförklaringen. Jag hade inte den minsta avsikt att ägna den här tiden åt det, men efter att ha hört talare efter talare ge sin historiebeskrivning så ansåg jag ändå att det var nödvändigt att beskriva hur det hade gått till och det sätt som vi har agerat på - inte bara höra på hur andra felaktigt påstår att vi har gjort. Låt oss i stället använda tiden framöver i den konstruktiva anda och den seriositet som har funnits hos Allan Widman, Karin Enström och många andra till att se till att vi får ett bra förslag och att vi kan få den verksamhet som vi så väl behöver, men att vi därigenom också kan få ett förslag som är förenligt med den rättssäkerhet och de grundläggande rättsprinciper som vi står för.

Herr talman! Jag kan instämma i mycket av kritiken när det gäller det förslag som har framförts här i dag. En av delarna i den proposition som vi nu diskuterar oroar mig som ledamot i justitieutskottet extra mycket. Det jag talar om är ändringen i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet som ger rätt att spana efter bland annat brottslighet som kan sägas utgöra ett yttre hot. Till att börja med anser Vänsterpartiet att försvarsunderrättelseverksamheten bör vara inriktad på militära hot medan andra typer av hot bör hanteras inom ramen för en annan verksamhet. Detta anser vi därför att det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med en tydlig gräns mellan det civila och det militära. Försvarsministern har ju gått från kammaren, men han har i den senaste månadens debatt hävdat att vi kritiker blandar ihop brottsbekämpning och underrättelseverksamhet från försvaret. Jag tror dock att det är han själv som är den som är mest skyldig till detta. Regeringen skriver i propositionen att bestämmelserna måste anpassas "så att kartläggning av terrorism och annan internationell brottslighet av sådan kvalificerad art att den kan anses utgöra yttre hot mot landet inte utesluts från tillämpningsområdet för försvarsunderrättelseverksamheten. Det är dock samtidigt viktigt att framhålla att det även i fortsättningen är polisen som har ansvaret för att leda och bedriva bekämpningen av sådan kriminalitet. Vad de myndigheter som ägnar sig åt försvarsunderrättelseverksamhet i fortsättningen kan göra är att bidra med underrättelser." Enligt 8 § i den föreslagna lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamheten får man rapportera uppgifter som berör en viss fysisk person om uppgifterna rör försvarsunderrättelseverksamheten, vilket internationell kriminalitet av stor omfattning och kvalificerad art alltså föreslås göra. Enligt regeringens förslag till ändring i 4 § i lagen om underrättelseverksamheten får man sedan rapportera uppgifterna vidare till berörda brottsbekämpande myndigheter. Det innebär i praktiken att propositionen öppnar upp för nya verktyg i brottsbekämpningen. Även om signalspaningsmyndigheten inte är den som kommer att ägna sig åt själva brottsbekämpningen finns det stora möjligheter att rapportera brott vidare till polis och åklagare. Försvarsministern och de borgerliga stödpartierna har alltså definitivt blandat ihop brottsbekämpning och försvarsunderrättelseverksamhet. Herr talman! Utökningen av mandatet för försvarsunderrättelseverksamheten innebär, även utan den förändring som säger att spaning i kabel är tillåten, att signalspaningsmyndigheten kan ägna sig åt spaning på flera personer och filtrera ut flera meddelanden för analys. Lagförslaget inkräktar alltså på den grundlagsfästa rätten att få kommunicera fritt utan statlig insyn. På grund av detta och på grund av de skäl som andra företrädare för Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet anfört anser jag att propositionsförslaget i första hand bör avslås. I andra hand bör det bordläggas i minst tolv månader.

Herr talman! Nu har Thomas Bodström lämnat kammaren, men jag gick egentligen upp i talarstolen för att vända mig till honom. Jag har varit kort tid i riksdagen, men när jag ställer mig i talarstolen gör jag det med utgångspunkten att jag har fakta med mig. Det är skrämmande att en före detta justitieminister kommer med hårresande påståenden och överdrifter. Han talar om massavlyssning. Man lyssnar på vad människor säger och läser vad de skriver i sina mejl, påstår han. Med det utgångsläget hade jag givetvis också sagt nej till förslaget. Det är hårresande. Det är skrämmande. Han skrämmer upp människor. Han skrämmer upp sig själv. Jag förstår därför inte varför han var så nära att faktiskt säga ja. Det vore för mig helt omöjligt att ens tänka tanken. Jag tycker att hela frågan blivit en blandning av buggningsärendet, alltså den hemliga avlyssning som det talades om förra året, och signalspaningen som vi i dag debatterar. Det talas om avlyssning, men det handlar inte om avlyssning och definitivt inte om massavlyssning. Flera har nämnt ordet avlyssning. Buggning innebär avlyssning av en brottsmisstänkt förutbestämd person där en fysisk person, en spanare, sitter och lyssnar på ett pågående eller ett inspelat samtal. Det innebär också att ett mänskligt öra utvärderar ifall samtalet har ett kriminellt innehåll som kan leda till gripandet av en grov brottsling, ett narkotikasyndikat eller liknande. Vidare innebär buggning användning av hemligt installerade mikrofoner i privata eller offentliga miljöer eller avlyssning av telefonsamtal. Vi kommer i riksdagen att tvingas fatta beslut också i sådana svåra frågor. Den typen av hemliga tvångsmedel var Thomas Bodström beredd att fatta beslut om förra året då han var ansvarig minister för Justitiedepartementet. Det handlade dessutom om att tillåta avlyssning av tidningsredaktioner. Centerpartiet drev då frågan till bordläggning genom att kräva åtgärder för att slå vakt om den personliga integriteten och förstärka rättsskyddet. När det gäller buggningen har det under bordläggningstiden jobbats fram en rad åtgärder för att tillmötesgå ett rättssäkert förslag, och det kommer att presenteras senare. I det här fallet handlar det om signalspaning, som är någonting annat. Det är en teknisk inhämtning av signaler i ett globalt nätverk som sker i realtid och helautomatiskt. Innehållet kan inte inspekteras i inhämtningssystemet. Det går alltså inte att med ett mänskligt öra höra ett telefonsamtal eller med ett mänskligt öga läsa ett mejl. Enbart behörig analytiker som arbetar med ett visst underrättelseuppdrag kan ta del av det material som inhämtas för uppdraget. Den behöriga analytikern måste registrera sig vid varje enskilt tillfälle både vid ut- och inloggning och signera med en kråka som sparas för kontroll i efterhand. Nytt uppdrag måste godkännas av ansvarig myndighet. Den helautomatiska sökningen inriktar sig på begrepp och företeelser som kan utgöra hot mot svensk säkerhet. I ett gigantiskt flöde av signaler som piper förbi varje sekund i det trådbundna nätverket och som passerar landets gränser letar man efter bokstavskombinationer och kryptiska symboler som kan indikera ett terroristhot eller ett militärt hot. Herr talman! Thomas Bodström har tagit lärdom av behovet av integritetsskydd och av behovet av starkt rättsskydd för landets invånare och slår vakt om dessa frågor. Det tycker jag är bra. Socialdemokraterna har vaknat upp och kommit med en rad förslag på åtgärder för att förstärka den personliga integriteten. Det tackar jag för. Konstruktiva förslag och en bred uppgörelse i en fråga som berör landets säkerhet är bra. När Centerpartiet och alliansregeringen nu vägt in de önskemål som Socialdemokraterna krävt undrar jag vad det då är som gör det omöjligt att enas. Det enda svar jag ser är att Thomas Bodström och Socialdemokraterna vill demonstrera sin makt och låter denna fråga bli symbol för en meningsskiljaktighet som egentligen inte finns.