En ny konsumentköplag

Fru talman! I dag är det en konsumentpolitiskt historisk dag, för i dag antar vi en ny konsumentköplag – den senaste kom till 1990. Genom att implementera denna nya lag tar vi också hand om två EU-direktiv.

Visst behöver konsumenträtten moderniseras, för vårt sätt att agera som konsumenter har förändrats drastiskt. Digitaliseringen går framåt i en rasande fart och kan förenkla våra liv, men ibland får den oss att slita vårt hår. Vi är också globala konsumenter på ett helt annat sätt, och detta gränsöverskridande sätt att konsumera på måste lagen ta i beaktande.

I dag tar vi stora kliv mot en mer heltäckande och bättre konsumentskyddande lagstiftning, och lagen föreslås passande nog att träda i kraft den 1 maj i år.

Den viktigaste ändringen i den nya konsumentköplagen är att den omvända bevisbördan förlängs från sex månader till två år. Det kanske låter tekniskt men det handlar om något lika enkelt som viktigt, nämligen konsumentmakt. Denna förändring innebär att alla fel som visar sig under två år efter att man köpt en vara som utgångspunkt ska anses vara fel som näringsidkaren ansvarar för. Det är alltså företaget som ska bevisa att hörlurarna man köpt inte hade något fel från början.

Lagstiftningen skapar nu ett viktigt incitament att producera hållbara produkter och inte bygga in planerat åldrande, vilket oseriösa företag kan göra för att tjäna pengar. Konsumenterna ska med lagen på sin sida enklare kunna reklamera dåliga hörlurar, klänningen vars sömmar gick upp vid tredje användningen eller väskan vars dragkedja gick sönder. Det här är viktigt, för som de allra flesta av oss vet måste vi minska vårt klimatavtryck.

Låt mig ta kläder som exempel. En fördubblad livslängd på textila produkter skulle kunna halvera svenskarnas klimatpåverkan, och det är viktigt om vi vill ha en planet att lämna till våra barn och barnbarn.

Jag vet att detta kommer att göra skillnad för konsumenterna, och det vet jag för att såväl myndigheter som konsumentorganisationer är positiva till detta förslag. Det här är en avgörande förändring där vi tar ställning mot slit-och-släng-samhället och för konsumenterna och klimatet.

Det är lätt att se vilka som står på konsumenternas sida här i dag. C och KD tycker inte att konsumentmakten behöver stärkas, och de menar att vi överimplementerar. Vi säger dock att både konsumenterna och klimatet förtjänar bättre, och därför ska vi i dag anta en ny konsumentköplag.

Fru talman! Digitaliseringen har ändrat sättet vi lever på, och vi streamar och letar Pokémon som aldrig förr. Även här måste lagstiftningen uppdateras och ett nytt EU-direktiv implementeras.

En viktig del i detta är näringsidkarens uppdateringsskyldighet. Näringsidkaren ska informera och tillhandahålla konsumenten säkerhetsuppdateringar och andra uppdateringar som är nödvändiga för att tjänsten ska fungera. Detta gäller under tre år eller så länge avtalet gäller. Ett fel som uppstår i ett digitalt innehåll ska som utgångspunkt vara näringsidkarens ansvar. Konsumenten ska å andra sidan se till att ha utrustning som prestandamässigt klarar tjänsten och samarbeta med näringsidkaren om det behöver göras en felsökning.

Fru talman! Djuren är våra familjemedlemmar, och det är viktigt att vi har en lagreglering för köp av levande varelser. Regeringen föreslår att konsumenters köp av levande djur ska fortsätta att omfattas av konsumentköplagstiftningen men att särskilda regler ska införas. Vi gör detta eftersom vi vet att man köper en hund eller en häst av en uppfödare, inte i en djurbutik.

Det finns partier som i ett tillkännagivande säger att köplagen skulle lämpa sig bättre som lagstiftning. Vi anser dock att köplagen skulle ge den som köper djuret en alldeles för sårbar position, för i köplagen kan man avtala bort sina rättigheter. Konsumentskyddet är alltså svagare.

Ett köp av ett älskat husdjur och familjemedlem måste vara mer skyddat än så, och därför säger vi att konsumentköplagens tvingande regler ger ett starkare och bättre skydd.

Rätten till skadestånd vid fel på djuret kan då vara större. Det kan leda till lidande för människor och den nya familjemedlemmen om en skada man inte får ersättning gör att djuret inte får nödvändig veterinärvård, och i värsta fall kan djuret behöva avlivas. Alla som har förlorat ett djur vet vilken oerhörd förlust det kan vara för familjen. Vi vill därför ha starka konsumentavtal som regleras i en tvingande konsumentköplag. Det är det bästa för både människa och djur.

Vi förstår dock att levande djur inte är vilken vara som helst. Tillståndet för ett djur kan förändras. Vid dyrare djur föreslår vi därför en undersökningsregel. Precis som vid andra stora köp här i livet bör en konsument noga undersöka djuret, och såvida inte näringsidkaren har gått emot tro och heder på ett vårdslöst sätt ska fel inte kunna åberopas. Eftersom djur är levande varelser föreslås den omvända bevisbördan vara kortare än vid köp av en vara. Ett fel som visar sig inom sex månader ska anses ha funnits vid avlämnandet.

Miljö- och jordbruksutskottet ansåg att regeringens modell var klok. Men civilutskottet riktar i dag ett tillkännagivande till regeringen där det föreslås att dyrare levande djur ska vara undantagna från konsumentköplagens tillämpningsområde, något flera partier och remissinstanser tycker är djupt beklagligt.

Jag yrkar med anledning av detta bifall till reservation 7. Men jag ser samtidigt fram emot när vi i dag trycker på knapparna för ökad konsumentmakt och mindre klimatavtryck.

(Applåder)

Fru talman! Vi moderater uppskattar regeringens initiativ till en ny konsumentköplag och ställer oss bakom stora delar av innehållet. På tre punkter krävs dock dels uppföljning, dels viss förändring för att lagen ska uppnå sitt syfte utan att drabba Sveriges konsumenter eller Sveriges konkurrenskraft negativt.

När det gäller näringsidkarens bevisbörda föreslår regeringen att ett fel som visat sig inom två år ska vara ett fel som näringsidkaren svarar för, om inte näringsidkaren visar annat eller detta är oförenligt med varan eller felets art. Det innebär att regeringen föreslår att näringsidkarens bevisbörda ska förlängas, från dagens sex månader till två år. EU-direktivet kräver att näringsidkarens bevisbörda stäcker sig över ett år, och att lagstifta om ytterligare ett år är således en överimplementering, vilket vi i Sverige har blivit närmast EU-mästare på.

Det är också en utökning jämfört med vad utredningen ville införa när propositionen lades fram, då den föreslog ett års bevisbörda för näringsidkaren i enlighet med EU-direktivets miniminivå.

Vi moderater är visserligen positiva till att konsumentskyddet stärks, men tvingande lagstiftning måste alltid vara en avvägning mellan de båda intressen som är aktuella. Att förlänga näringsidkarens bevisbörda till två år kan vara motiverat för att stärka konsumenträtten, men vi anser att konsekvenserna av lagstiftningen behöver utvärderas efter tre år för att genomlysa den eventuella negativa påverkan på Sveriges konkurrenskraft som en överimplementering kan få.

Vidare föreslår regeringen i den nya konsumentlagen att konsumenten ska ha rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper ett fel på varan eller gör en omleverans och att konsumenten ska ha rätt att välja mellan åtgärderna. Vi tycker att det finns skäl att stärka konsumentens rätt i detta avseende men menar att regeringens förslag är för långtgående. Vi anser att näringsidkaren ska kunna vidta den åtgärd som är möjlig att genomföra till lägst kostnad så länge det inte utgör en olägenhet för konsumenten.

Svensk hästuppfödning är väl ansedd i världen. Svenskfödda hästar exporteras utomlands där de skördar fina framgångar, och uppfödning av hästar utgör även en av grundbultarna i den svenska hästnäringen. Uppfödning av hästar betyder också mycket för samhället i stort i form av arbetstillfällen, glesbygdsföretagande, öppna landskap med mera. För tillfället befinner sig dock uppfödare i en mycket svår situation när det gäller en av deras mest centrala verksamheter, nämligen försäljning av hästar.

Svensk hästnäring, speciellt den stora ridhästsektorn, utgörs i huvudsak av människor som använder hästen för hobbyverksamhet eller andra rekreationsändamål. Det innebär att den främsta marknaden för svenska hästuppfödare finns bland privatpersoner, samtidigt som majoriteten av uppfödarna bedriver näringsverksamhet. Vid försäljning av en häst mellan en näringsidkare och en privatperson är det i dag konsumentköplagen som styr köpet vid en eventuell reklamation. Lagen är utformad för att skydda privatpersoner som i handel med näringsidkare kan vara mycket utsatta.

Den nuvarande utformningen kan dock innebära oproportionerliga konsekvenser för näringsidkare vid handel med levande djur. Problematiken medför att många hästuppfödare för närvarande är högst tveksamma inför att sälja hästar till privatpersoner. Utan en förändring innebär detta att svenska uppfödare står inför en högst reell risk att förlora sin största marknad: försäljning till privatpersoner. Om den nuvarande trenden fortsätter avstannar svensk hästuppfödning, och det riskerar att medföra ett flertal negativa långtidseffekter som exempelvis minskat landsbygdsföretagande, uteblivna intäkter för näringen och förlorade arbetstillfällen.

Därför välkomnar vi nu att det finns en majoritet i riksdagen för ett tillkännagivande om en ändring i konsumentköplagen vad gäller köp av dyrare djur.

Som avslutning yrkar jag bifall till reservation 5.

Fru talman! Jag tror att vi alla i denna kammare kan vara överens om att en katt inte är en diskmaskin och att en häst inte kan likställas med en brödrost. Ändå är det precis det som vår lagstiftning gör. I den svenska rättsordningen betraktas djur juridiskt sett som lös egendom, alltså saker. Detta stämmer inte överens med hur många människor i dag ser på sina djur, och det är också alldeles uppenbart att djur påverkas av arv och miljö på ett helt annat sätt än vad exempelvis en mobiltelefon gör. Det är därför inte rimligt att fortsätta att likställa djur med döda ting, utan fokus måste ligga på djurens välbefinnande. Här missar regeringens förslag till ny konsumentköplag tyvärr målet.

Dagens lagstiftning om köp av levande djur når inte upp till de krav om djurvälfärd som Sverige bör uppfylla. Så som lagen är utformad i dagsläget är dess syfte att tillvarata konsumenternas intressen, inte djurens. Detta är såklart bra när det kommer till andra varor, men det blir en märklig ordning när det gäller köp av levande djur. Eftersom konsumenten har samma rättigheter när det gäller fel i varan, den omvända bevisbördan och reklamationsfristen som vid ett köp av vilken annan vara som helst uppstår en del problem. Vad händer till exempel om en köpare efter två år vill reklamera sin skadade häst och få en ny? Risken för utdragna processer där djur riskerar att hamna i kläm ökar.

Den vårdplikt som gäller då köparen antingen vill häva köpet, kräva att ett fel avhjälps eller få en omleverans innebär många gånger i praktiken att djuret inte får den omsorg det behöver, trots att djurskyddslagen följs, detta eftersom köparen oftast inte vill lägga mer tid eller pengar på djuret i fråga.

En häst som ställs av och inte tränas eller tävlas med riskerar att få sin ursprungliga skada förvärrad, ådra sig andra skador eller få nedsatt psykisk hälsa. En säljare kan dessutom tvingas köpa tillbaka ett djur i försämrat skick efter många år och kan bli skyldig att betala skadestånd på stora belopp, ibland överstigande värdet.

Denna osäkerhet kring bevisbörda och reklamationsfrist gällande levande djur gör att många uppfödare, framför allt de mindre näringsidkarna, är tveksamma till att föda upp djur för att sälja till privatpersoner. Det innebär en stor ekonomisk risk att under lång tid vara skadeståndsansvarig, och uppfödaren har begränsade möjligheter att bevisa att ett fel beror på omständigheter på köparens sida.

Dessa förutsättningar bidrar till att den illegala importen av djur kan fortgå då efterfrågan på framför allt hundar på den svenska marknaden är större än utbudet. Importen av dessa djur sker ofta från så kallade valpfabriker där djuren behandlas mycket illa. Det kan också leda till att privatpersoner hamnar i ekonomiska svårigheter då oklarheter uppstår kring vem som ska stå för veterinärkostnader om det importerade djuret behöver vård.

Den utredning som ligger till grund för det förslag till ny konsumentköplag som regeringen nu lägger på riksdagens bord redogör tydligt för de nuvarande problemen. Dock saknar regeringen en fullgod lösning på dessa problem. Konsumentköplagens avsikt är att jämna ut styrkeförhållandet mellan köpare och säljare. Lagen tar alltså sikte på det faktum att en konsument oftast är i underläge gentemot en näringsidkare. Så är det i de flesta fall, dock inte när det kommer till köp av levande djur från uppfödare. Till skillnad från stora butikskedjor och andra företag har många uppfödare djuruppfödning som en hobby, inte som sin huvudsakliga inkomstkälla. Man räknas som näringsidkare, men man har inte det övertag som normalt annars gäller.

Den som har tänkt att köpa ett djur för tusentals kronor har antagligen läst på om rasen och satt sig in i vad som krävs för att ta hand om just detta djur. Han eller hon hamnar således i ett kunskapsläge som är likvärdigt med säljarens och är oftast även ekonomiskt jämbördig, om inte i överläge.

Sammantaget är det alltså bra att den här lagstiftningen nu ses över, vilket sker i samband med införandet av dessa två EU-direktiv. Det är dock inte tillräckligt att, som regeringen föreslår, behålla köp av levande djur under konsumentköplagen och bara medge vissa undantag. En sådan ordning kommer fortsatt att skapa problem med avgränsningar och gör dessutom den redan snåriga lagstiftningen kring konsumentköp än mer svårnavigerad. Det behövs i stället tydliga avtalsvillkor mellan köpare och säljare för att undvika onödigt lidande för djuren. Vi säger därför nej till regeringens förslag att fortsätta behandla hästar och hundar på samma sätt som brödrostar och köksstolar.

Fru talman! Sveriges djurskydd ska vara präglat av höga ambitioner. Regeringen behöver därför ta riksdagens tillkännagivande på allvar och falla till föga för den kritik som riktats mot förslaget.

Om Socialdemokraterna delar uppfattningen om att djurs välbefinnande och trygghet inte är en underordnad fråga måste de omgående återkomma med förslag om en förändrad lagstiftning som fullt ut tillgodoser djurskyddsperspektivet och minskar risken för onödigt processande.

Mahatma Gandhi sa: En nations storhet och dess etiska framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina djur.

Fru talman! Centerpartiet välkomnar förstås en särreglering vad gäller köp av djur. År ut och år in har vi med stöd av andra partier påpekat att det är otillständigt att levande varelser som byter ägare ska omfattas av samma bestämmelser om konsumentskydd som döda ting.

Man kan, som sagts tidigare, inte jämföra en häst, en hund, en katt eller en fågel med en soffa, en mikrovågsugn eller ens en ”nalle”, alltså en mobiltelefon. Det förhållandet att levande djur är just levande varelser med allt vad det innebär i fråga om fysiska förändringar under livstiden och samspel mellan psyke och fysik har man tidigare inte tagit någon hänsyn till i konsumentskyddshänseende. En ny miljö för hästen eller hunden, samspelet i hagen och ändrad utfodring har självklart betydelse för hur djuret mår.

Nu verkar det som att regeringen, trots ett förslag till tillkännagivande där en majoritet hellre sett att köp och försäljning av djur ingår i köplagen och inte i konsumentköplagen, kommer att få igenom sin lagstiftning i dag. Det beklagar jag, även om det som nu bestäms är en förbättring mot hur det varit tidigare.

Konsumentköplagen är i huvudsak till för att skydda konsumenten från den starkare parten som i utgångsläget ofta är säljaren, även om konsumenterna som grupp är väsentligt kraftfullare. Men i förhållande till den enskilde behövs det ett konsumentskydd. Främst vid handel med dyrare levande djur, som hästar, hundar och raskatter, är det särskilt viktigt med säljare som i och för sig bedöms som näringsidkare enligt konsumentköprätten men har en mycket blygsam omsättning i sin verksamhet. Det är ofta inte några stora företag och stora uppfödare, utan det är enskilda personer som möter en upphandlare som är betydligt kraftfullare.

Fru talman! De lagändringar som regeringen föreslår är, som sagt, en klar förbättring mot hur det har varit tidigare. Man har lyssnat till kritiken och tagit till sig av våra tillkännagivanden men tycks inte ha förstått att det när det gäller handel med levande djur inte är säljaren som är den svagare parten som behöver ett skydd. Oftast är det, som jag har sagt tidigare, tvärtom. Uppköparen är den som idkar handel, och den som ska sälja valpar efter en rashundstik vill inte hamna i en situation där köparen åberopar en illa anpassad lag för att häva ett köp som köparen av olika skäl har börjat ångra.

Lagförslaget med ändringar i konsumentköplagen riskerar att leda till att djur blir lidande medan parterna tvistar om hur de ska tolka den veterinärundersökning som gjordes och avtalades i samband med köpet eller behöva hantera en situation som uppstår för att den inte gjordes. Köplagen däremot är dispositiv. Det står alltså parterna fritt att själva komma överens om villkoren eller använda sig av köpeavtal som har tagits fram av branscherna.

LRF Hästs remissvar borde väga tungt liksom Veterinärförbundets gör. Båda parterna kan anses stå neutrala och kunniga inom djurhållning. Den första kan göra det för att de har båda parternas intressen att bevaka, och den andra för att det är den som står närmast djuren och kan deras hälsa. Båda är kritiska till att handel med levande djur nu förs in i konsumentköplagen. Den regering som tillträder efter valet, eller kanske till och med den sittande, måste snarast ta itu med ännu ett förslag till tillkännagivande där en majoritet av Sveriges riksdag, trots det som har gjorts, inte är nöjd.

Utgångspunkten ska vara att alla djur omfattas utan att det görs någon skillnad beroende på om köpeskillingen varit över eller under en tiondel av prisbasbeloppet eller inte.

Men det är när djuret betingar ett större värde som rättsprocesserna riskerar att skada djuret, som till exempel fallet var med hästen Galliano som LRF hänvisar till i sitt remissvar. Veterinärförbundet å sin sida menar att deras medlemmar riskerar att hamna i en ohållbar sits när de i slutändan hamnar i centrum av en sådan konflikt, alltså en häst som inte kunde ridas efter att den bytt ägare och sedan hamnade i en rättstvist som slutade illa för hästen.

Det finns ingen möjlighet att i en enkel undersökning av en veterinär påvisa dolda skador eller sjukdomar som kan uppstå, exempelvis när djuret byter miljö, foder, stall och kamrater i hagen. Regeringen borde ha tagit fasta på den tunga kritiken och valt den linje som Centerpartiet får stöd för här i riksdagen i ett förslag till tillkännagivande.

Fru talman! Regeringen väljer att överimplementera konsumentskyddsdirektivet också när den vill att den omvända bevisbördan ska gälla två år i stället för dagens sex månader. Vi vill att det inom ett år ska kunna gå att påtala ett fel och få varan utbytt och att det ska motbevisas av säljaren om påpekandet att felet är ursprungligt inte stämmer. När EU:s varudirektiv ger ett utrymme på mellan ett till två år väljer regeringen två, och det starkaste skälet tycks vara att Spanien och Frankrike har gjort så samt att det vid småhusentreprenader råkar vara två år som gäller. Man likställer således denna soffa med varmvattenberedaren i huset och nöjer sig med det som argument, trots att utredaren föreslagit den kortare tiden som redan i sig är en fördubbling av konsumentskyddet. Ett fel som upptäcks först efter 23 månader kan knappast ha funnits där från början. Det är min bedömning efter att hört Sanne Lennströms argumentation. Sällan har man väl hört en svagare argumentation än denna, och det är synnerligen förvånande att inte fler partier än Centerpartiet och Kristdemokraterna har uppmärksammat detta och reserverat sig mot att regeringen väljer att överimplementera konsumentskyddet som man nu gör.

En annan självklarhet som har påpekats av Centerpartiet är att reklamationsrätten ska följa varan och inte stanna vid den ursprungliga köparen. Ju längre en vara används och av ju fler, desto bättre är det för miljön. Det är också därför som Centerpartiet vill att det i första hand ska kunna erbjudas en konsument som upptäcker ett fel att felet på varan avhjälps – repareras – innan den byts ut, apropå detta med hållbarhetsfrågor. Liknande förslag finns i Moderaternas reservation, där utgångspunkten bör vara att säljaren avgör om varan ska repareras eller bytas ut. Vi anser, som Moderaterna, att detta inte är något som ska regleras i lag, vilket man väljer att göra.

Slutligen, fru talman: Digitalt innehålls funktion är helt beroende av den miljö där det har installerats. Förändras hårdvaran eller systemen som denna interagerar med måste det finnas möjlighet att uppgradera under en längre tid. Detta gäller särskilt säkerhetskritiska system och sådana som innehåller känsliga uppgifter.

I dag går det att köpa en smartphone som inte kommer att kunna säkerhetsuppdateras efter det att den lämnat butiken. Det innebär i praktiken att den säljs med öppna säkerhetshål från dag ett. Det försvårar för en enskild individ att skydda sig och sin information. Detsamma gäller andra typer av hårdvara, också sådan som köps in av offentliga aktörer. Samhället ställer krav på konsumentsäkerhet på en lång rad områden men inte på säkerhetsområdet. Det är dags att ändra på det och i konsumentlagstiftningen och åtminstone vid offentlig upphandling kräva uppdateringsgarantier på tre år eller produktens hela levnadstid om denna är kortare.

Fru talman! Konsumentområdet utvecklas snabbt, och man ska ha respekt för att det kan vara svårt för lagstiftningen att hänga med – främst när det gäller digitala tjänster och digitalt innehåll, där teknikutvecklingen går snabbt och rör sig i olika riktningar. Säkerhet och skydd mot intrång är viktigt, liksom att skydda barn från att ladda ned innehåll som skadar deras självuppfattning och lämnar ut dem åt sådana personer som vill utnyttja deras situation och deras unga ålder.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation nummer 8 om digitalt innehåll men står givetvis bakom våra tre övriga reservationer – och självklart också utskottets majoritet, som motsätter sig att regleringen av köp av levande djur görs i konsumentköplagen.

Fru talman! Levande djur inte ska betraktas som vilka varor som helst, för det är de inte. De är levande, med kött och blod. Då fungerar det inte att konsumentköplagen likställer ett köp av ett levande djur med köp av varor som datorer, kylskåp och kläder. Konsumentköplagen glömmer bort djuret, vill jag hävda. Den tar inte i tillräcklig utsträckning i beaktande att ett levande djur är föränderligt och påverkas starkt av sin omgivning. Därför borde dessa köp gå under köplagen.

Regeringen föreslår att det införs vissa särskilda regler vid konsumentköp av levande djur. De särskilda regler som föreslås ska framför allt gälla vid köp av dyrare djur, och för dessa köp ska det införas en undersökningsplikt för konsumenten. Regeringen föreslår även att man bibehåller en presumtionsregel om sex månader för köp av djur, medan det vid köp av dyrare djur ska gå att helt avtala bort presumtionsregeln. Det är ett steg i rätt riktning, tycker vi kristdemokrater, men det är inte tillräckligt.

Djurnäringen har länge kritiserat hur konsumentköplagen behandlar levande djur som vilka varor som helst. Djur är inte vilka varor som helst utan levande varelser där psyke och fysik samspelar och där olika omständigheter påverkar hur de beter sig.

Mot den bakgrunden är det förståeligt att regeringen föreslår att införa särskilda regler vid köp av levande djur. Kristdemokraterna välkomnar regeringens förslag om att presumtionsregeln ska gå att avtala bort vid köp av dyrare djur och att det ska införas en undersökningsplikt för konsumenten. Vi är dock inte nöjda utan tror att det inte är tillräckligt.

Inom djurnäringen har det länge funnits ett stort missnöje med att köp av levande djur regleras i konsumentköplagen. Vid försäljning av dyra djur är maktbalansen mellan parterna ofta inte så tydlig som den är i ett traditionellt förhållande mellan näringsidkare och konsument. Försäljning av dyra djur sker dessutom ofta i en liten skala där det inte alltid är givet i vilken egenskap parterna agerar, som näringsidkare och konsument eller som privatpersoner.

Kristdemokraternas uppfattning är att levande djur inte ska ingå i konsumentköplagens tillämpningsområde utan att köplagen i stället ska tillämpas på dessa transaktioner. Det är en förändring som länge har efterfrågats av djurnäringen genom bland annat Sveriges Veterinärförbund, Lantbrukarnas Riksförbund och Svenska Kennelklubben.

Den oförutsägbarhet som följer av konsumentköplagen har gjort att näringsidkare inom djurnäringen i allt större utsträckning börjat dra sig för att sälja dyra djur till konsumenter, vilket inte är bra. Kristdemokraterna anser att det är problematiskt eftersom det kan få betydande negativa effekter på djurnäringen. Det är också problematiskt eftersom det riskerar att få konsumenter att söka sig till handel med djur som förs in från utlandet i strid med införselförbud eller under andra tveksamma förhållanden.

Köplagen ställer högre krav på köparen att ta reda på mer om djuret inför köpet. Det är något som är eftersträvansvärt när det kommer till levande djur eftersom det inte är en vara bland alla andra. Om köparen tar reda på mer om djuret innan transaktionen sker leder det till färre tvister, vilket är till gagn för både den som köper och den som säljer. Inte minst är det till gagn för djuret, som ofta riskerar att råka illa ut vid långa och utdragna tvister.

Det mest spännande som hänt i dag i denna debatt – den har ju hållit på ett tag – är väl egentligen att Socialdemokraterna har erkänt att de inte har stått på konsumentens sida sedan 1990. De säger ju att på konsumentens sida står bara den som anser att man har omvänd bevisbörda i två år. Eftersom vi sedan 1990 har haft en lag som säger att den omvända bevisbördan är sex månader har alltså Socialdemokraterna erkänt att de inte har stått på konsumentens sida under denna tid. Vi kristdemokrater och Centerpartiet, som har föreslagit att vi ska utöka den från sex månader till ett år, är helt plötsligt konsumentens fiender. Jag tycker att det är oanständigt att använda sådana ord i den här talarstolen.

Vi kan båda två säga att vi ser till konsumenten, men jag tror att man också måste se att det finns en samklang med näringsidkare och konsumenter och vad de olika parterna klarar. Ett år tycker vi och Centerpartiet är helt okej. Vi tror att det skulle kunna vara bättre för konsumenten, men vi tror också att näringsidkaren skulle kunna klara den delen.

Därmed yrkar jag bifall till reservation nummer 3.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet vet att flera av de förändringar som vi arbetat fram tillsammans med regeringen i denna proposition förstärker konsumentens makt på flera sätt. Det är bra och viktigt. Vi fick dock inte igenom vår önskan om att lyfta ut djuren ur konsumentköplagen och i stället arbeta fram en särskild lag som handhar köp och försäljning av levande djur. Det hade varit absolut bäst både för djuren och för köparen. Det är synd att regeringen inte tog till vara möjligheten att undanta försäljning av levande djur i enlighet med möjligheten som ges i EU:s direktiv 2019/771.

Det finns många anledningar till att levande djur bör lyftas ur konsumentköplagen. Vi har redan hört flera här i dag. Efter att ha tagit del av alla remissvar som inkom kring förslaget till ny konsumentköplag ser jag att det i den proposition som nu ligger på bordet har tagits hänsyn till mycket lite av det som olika djurskyddsorganisationer förordat som förändringar.

Det vi kommit fram till när vi fördjupat oss i frågan är att det behövs en särskild lagstiftning då det gäller handel med levande djur. Därför behöver en grundlig utredning göras med mål att ta fram ett lagförslag som hanterar köp och försäljning av levande djur, där djurens välmående sätts i fokus men självklart också hur köparens skydd kan se ut. Det är aldrig tidigare gjort, och effekterna för djurvälfärden vid köp och försäljning av djur är påtagliga.

Den köprättsliga regleringen är designad för varor vars kvalitet och egenskaper på olika sätt kan mätas och garanteras. Djur är som sagt levande varelser, och regleringen är alltså illa anpassad för handel med levande djur.

En liknande slutsats drogs vid införandet av konsumenttjänstlagen. Djur är i och för sig egendom och skulle därför kunna omfattas av konsumenttjänstlagens tillämpningsområde, men de reglerna är anpassade för så kallade resultattjänster. Eftersom arbete på levande djur karakteriseras av en plikt att visa omsorg snarare än att prestera ett visst resultat undantogs levande djur från lagens tillämpningsområde.

Exempelvis går det att lova att laga en trasig vattenpump på en bil så att bilen fungerar igen, men det går inte på samma sätt att ”laga” ett djur genom att till exempel operera bort ett föremål som fastnat i tarmarna med garantin att djuret kommer att må bra igen. En veterinär lovar att göra sitt bästa och använda vedertagna metoder, medan bilmekanikern lovar att få bilen att fungera igen.

Det brukar sägas att lagstiftning bör vara förutsägbar och att den blir just det genom att vara likformig. Redan det faktum att konsumenttjänstlagen inte omfattar levande djur är alltså ett argument för att inte heller köpreglerna ska göra det.

Jag har fler korta exempel: Det går inte att varudeklarera djur, för att de ska gälla över tid, som det går att göra med en sak. Att byta ut ett levande djur mot ett annat går inte heller, eftersom det inte finns likvärdiga kopior. Ett levande djurs egenskaper kan inte heller garanteras eller förutsättas på samma sätt som för andra varor.

Gränsen för vad som räknas som handelsdjur bör också ses över. Tullen har efterfrågat att gränsen för handelsdjur ska sänkas från fem hundar till två hundar, för att försvåra för smugglarna och så vidare.

Det finns olika sätt att lösa problematiken. En utredare bör omedelbart få i uppdrag att utreda hur ett lagförslag som hanterar köp och försäljning av levande djur skulle kunna se ut. Jag yrkar därför bifall till reservation 11 i detta betänkande från civilutskottet.

Fru talman! För att få klarhet i min egen hjärna vill jag fråga Miljöpartiets representant varför de ställer sig bakom en reservation som faktiskt innebär att ha kvar levande djur i konsumentköplagen. Ledamotens hela anförande gick ut på att de inte tycker så.

Förklara för mig hur ni kan komma fram till ett ställningstagande som är tvärtemot vad ledamoten säger i talarstolen.

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten!

Det handlar helt enkelt om att vi vill gå ett steg längre. Vi tycker inte att det räcker att överföra djuren till köplagen, utan vi vill ha en utredning och en särskild lag för hur man säljer och köper djur. Vi tror att det är så man skulle hamna mest rätt. Vi ser inte att en förändring med att bara gå över till köplagen skulle räcka.

Fru talman! Jag har respekt för att man i en vision har möjlighet att se längre och att man vill gå längre i olika politiska sammanhang. Men att inte våga ta ett steg för att komma närmare målet förefaller ganska konstigt, om jag ska vara ärlig.

En majoritet i utskottet säger att vi ska se över det och i stället lägga detta på köplagen. Det vore väl i alla fall bättre för Miljöpartiet att det läggs på köplagen, även om man vill ha en egen, specifik lag för det; precis som ledamoten säger överensstämmer konsumentköplagen inte på något sätt med de tankar som ledamoten för fram i talarstolen när det gäller försäljning och köp av levande djur.

Fru talman! Ledamoten! Precis som jag sa handlar det om att vi vill gå längre. Vi ser detta bara som ett mellansteg när det gäller köplagen.

Vi står alltså fast vid den överenskommelse som vi gjorde med regeringen, men vi är tydliga med att vi inte fick in det som vi ville ha. Vi har ju varit med och förhandlat fram den här propositionen, och någonstans får det finnas en form av värdighet i det.

Fru talman! Tack för möjligheten att komma hit och delta i debatten! Det här är den första ärendedebatt som jag deltar i. Jag är hedrad att vara här.

I förra veckan satt vi här i kammaren och lyssnade till president Zelenskyj som talade till oss från ett skyddsrum i Ukraina. Det om något var väl en illustration av värdet i att värna demokratin och att upprätthålla den här möjligheten till debatt och diskussion.

Just nu kämpar Ukraina för sin frihet och demokrati. De invaderas av Vladimir Putins Ryssland. Den kampen handlar bland annat om det vi gör just nu när vi träffas i parlamentet på ett fredligt sätt, diskuterar som vi gör i dag och löser konflikter genom diskussioner och omröstningar och inte på våldsamma sätt. Det är kärnan i demokratin. Det tar jag med mig in i dagens diskussion. Jag vill bara konstatera att det är ett privilegium och en heder att få vara här i dag och debattera med er.

Fru talman! Nu går jag till dagens tema: en ny konsumentköplag. Det är en historisk dag. Det har sagts vid flera tillfällen i talarstolen. Införandet av en ny konsumentköplag är något av det största som har hänt på det konsumenträttsliga området på 15–20 år. Det kommer att stärka skyddet för alla oss konsumenter.

Den nya konsumentlagstiftningen innebär att svenska konsumenter får ett starkare skydd vid köp av både fysiska och digitala produkter. Genom att göra det lättare för konsumenter att reklamera varor bidrar den nya konsumentköplagen till att produkter blir mer hållbara för både planeten och plånboken.

Jag kommer att fokusera på tre viktiga förändringar i dag: för det första hur vi stärker konsumenträtten i det digitala forumet, för det andra hur vi uppmuntrar till hållbara produkter genom att förlänga den lagstadgade garantin och för det tredje den del som tydliggör att ett köp av djur inte är ett köp av vilken vara som helst.

Fru talman! Den nuvarande konsumentköplagen beslutades av riksdagen 1990. Sedan dess har konsumtionsmönstret förändrats drastiskt. Internet har tågat in, vi har smarta mobiler och våra vanor har ändrats på ett sätt som få kunde föreställa sig i början av 90-talet. Då fanns ingen internethandel, inga strömningstjänster och inga sociala medier i någons vardagsliv. I dag upplever vi mycket av detta som nödvändigheter. Det är hög tid att vi tar konsumentköplagen in i den digitala eran och att vi stärker det konsumenträttsliga skyddet.

Den kanske viktigaste förändringen som nu föreslås är nya regler vid köp av digitalt innehåll och digitala tjänster. Alltmer av det vi konsumerar är olika former av digitala produkter. Det handlar om köp av enskilda musik- eller filmfiler, utnyttjande av strömningstjänster och tillgång till sociala nätverk.

I och med införandet av den här nya lagen införs också tydliga regler för vilket ansvar de som tillhandahåller digitalt innehåll har i förhållande till oss konsumenter och för vilka rättigheter vi har om fel uppstår på det digitala innehållet. Dessutom ställs det upp tydliga regler för vilka skyldigheter näringsidkare har för att löpande hålla det digitala innehållet uppdaterat och välfungerande efter att det har sålts till en konsument.

Alltmer av traditionella varor som vi köper i dag är till stor del beroende av en väl fungerande mjukvara. Den nya lagen innehåller även regler om att näringsidkare är skyldiga att hålla sådan mjukvara uppdaterad på samma sätt som gäller för digitalt innehåll som säljs separat. Det här är regler som ger konsumenter en ökad trygghet. Livslängden på varor man har köpt ska inte begränsas genom att de digitala delarna som styr dem inte hålls uppdaterade.

En viktig del i den här lagstiftningen är att vi nu tydliggör att användandet av sociala medier också är en form av konsumtion där vi i stället för att betala med pengar betalar med våra personuppgifter. I dag är det alldeles för otydligt vad som gäller vid användandet av sociala medier. De nya reglerna tydliggör att konsumentskyddande regler ska gälla när du avtalar med ett företag om att få nyttja en tjänst i utbyte mot att de får ta del av dina personuppgifter och data för kommersiella ändamål.

Fru talman! En annan viktig skillnad sedan 90-talet är att vi i högre grad har förstått vidden av de utmaningar vi står inför när det kommer till klimatförändringar som mänskligheten skapar. En av regeringens tre prioriteringar är att Sverige ska leda klimatomställningen, både för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle med jobb i Sverige och för att vara ett föredöme i världen.

För att åstadkomma detta måste vi förändra konsumtionsbeteenden. Vi måste komma bort från slit och släng och gå mot en mer hållbar konsumtion. Alltför många av oss har varit med om att produkter inte håller måttet. Det är både frustrerande och miljöskadligt. Det är ett viktigt skäl för att stärka konsumentlagstiftningen. Med större rättigheter för konsumenter blir det mindre lönsamt att sälja produkter som inte håller vad de lovar.

När det gäller traditionella fysiska varor vill vi förlänga den period då man har rätt att få en vara lagad eller få en ny vara om företaget inte kan bevisa att det är kunden som har orsakat felet. Det fungerar som en lagstadgad garanti, och i stället för att som i dag gälla i sex månader ska den gälla i två år. Det är inte rimligt att dyra produkter – vi talar om mobiler och datorer – kraschar inom två år. Nu vill vi göra det lättare för konsumenten att reklamera sådana varor.

Om en vara går sönder inom två år av vanlig användning kommer försäljaren att ha en skyldighet att ersätta eller reparera produkten. Detta stärker konsumentskyddet och motverkar också ohållbar konsumtion, för när företag måste ta ett större ansvar för att produkterna håller blir det mindre lönsamt att tillverka produkter av sämre kvalitet. Det innebär att den nya konsumentlagstiftningen, som nu ligger på riksdagens bord, kan bidra till ett bättre klimat genom att företag ställer om till en mer hållbar produktion.

Fru talman! Att köpa ett djur är inte som att köpa vilken vara som helst. Ett djur är en levande varelse. Det är därför rimligt att i vissa delar införa en särreglering för sådana köp. Vi måste då även komma ihåg att ett köp av ett djur, som en häst eller en hund, är en mycket stor ekonomisk investering för konsumenterna men självklart också känslomässigt.

Det skulle inte vara rimligt att helt undanta köp av djur från konsumentskyddsreglerna. De regler som nu föreslås av regeringen är både en undersökningsplikt för konsumenten och en tid för den omvända bevisbördan på sex månader. Det blir dessutom möjligt att avtala bort den omvända bevisbördan vid köp av dyrare djur. Detta anser jag vara en rimlig balans mellan parternas intressen och ett förslag som tar hänsyn till djurskyddsintresset. Det är definitivt en förstärkning i förhållande till vad som råder i dag i Sverige.

Fru talman! Med denna nya konsumentlagstiftning får svenska konsumenter ett starkare skydd vid köp av både fysiska och digitala produkter. Och med dagens beslut tar vi konsumentköplagen in i den digitala eran. Genom att göra det lättare för konsumenter att reklamera varor bidrar vi till att den nya konsumentköplagen bidrar till att få fram produkter som är mer hållbara för både planeten och plånboken. Slutligen föreslås särregler vid köp av djur som tar hänsyn till att ett djur inte är vilken vara som helst.

Allt detta är viktigt för att stärka konsumenters skydd. Det är också viktigt för att stärka Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Det är väl ändå lite typiskt för Socialdemokraterna att när en möjlighet ges att förändra och förbättra en lagstiftning tar man alltid chansen att göra det lite halvdant. Man rättar till några små fel men behåller många andra.

Detta är ett enkelt problem att lösa. Att undanta köp av dyrare levande djur från konsumentköplagen kommer att ge ett högre djurskydd och göra att vi får ett tydligare avtal gällande köp av djur, vilket gynnar alla parter.

Riksdagen kommer vid eftermiddagens votering med all sannolikhet att ställa sig bakom ett tillkännagivande till regeringen om att undanta köp av dyrare levande djur från konsumentköplagen. Det är bra, då dagens lagstiftning inte är fullgod och de förslag om undantag som regeringen vill införa inte löser problemet. Dessutom blir lagstiftningen om konsumentköp ännu mer invecklad.

Min fråga till statsrådet är därför kort och gott: När kommer regeringen att genomföra de förändringar som riksdagen vill se? Förslaget är redan utrett, så det behöver inte göras igen. Kan vi förvänta oss ett nytt lagförslag före valet, eller måste vi vänta tills vi har bytt regering?

Fru talman! Jag tackar för frågan. Jag kan inte besvara denna fråga i dag. Vi får väl först invänta att riksdagen uttalar sig och sedermera bereda det i god ordning. Men jag kan på det allmänna planet säga att det självklart är viktigt att det som riksdagen tillkännager regeringen hanteras på ett adekvat och erforderligt sätt.

Nu diskuterar vi ju djurskyddet i konsumentlagstiftningen och köplagen. Jag måste säga att jag stundtals blir lite förbryllad av dagens anföranden. Det nämns att hästar inte är brödrostar och att hundar inte är köksstolar, och om detta tror jag att alla i den här kammaren är helt överens. Jag måste emellertid göra talaren lite besviken, för köplagen reglerar ju även den köp av brödrostar och köksstolar, och även med en applikation av köplagen kommer djur att betraktas som lös egendom. Om detta var det ursprungliga problemet vet jag inte om lösningen är korrekt.

Däremot handlar det om vem som köper och vem som säljer och hur intressena dem emellan ska regleras. Presuppositionen från dem som nu tillkännager regeringen sin vilja är att det kommer att bli färre tvister och mindre lidande om vi tillämpar köplagen i stället för konsumentköplagen. Såvitt jag begriper utredningen finns det ingenting som tyder på att det kommer att bli färre tvister, och mängden lidande djur kommer sannolikt inte att påverkas av detta. Men vi inväntar med spänning att ta emot riksdagens mening som tillkännages regeringen och hanterar den efter bästa förmåga närhelst detta sker.

Fru talman! Regeringen menar att om konsumenten inte kan kräva skadestånd eller ersättning för kostnader av säljaren kommer det att medföra att djur inte får nödvändig veterinärvård och till och med kan behöva avlivas. Det är ett väldigt märkligt argument, för om konsumenten inte har den ekonomi som krävs för att ta hand om ett djur kanske man ska fundera ett varv extra innan man skaffar det. En hund, till exempel, lever oftast 10–13 år, och en katt kan bli mycket äldre än så. Vem ska betala om djuret blir sjukt eller skadat efter att reklamationsfristen gått ut?

Jag tycker att det är rimligt att kräva att en köpare av ett djur kan sörja för att det tas om hand på bästa sätt under hela dess livstid. Håller inte statsrådet med om det?

Fru talman! Jag vill också säga att det är väldigt bra att statsrådet här i dag gör tydligt att hans regering kommer att följa de beslut som riksdagen tar. Jag tänker ta med mig det till vidare debatter.

Fru talman! Jag utgår från att alla som köper en hund eller en häst tänker efter noga innan de gör det och sörjer på bästa sätt för dessa djurs välbefinnande.

Vad det handlar om här är saker som man inte har lyckats få fram genom en undersökningsplikt och vem som ska stå för kostnaderna om man har anlitat en veterinär för tillstånd som var okända. Då är idén från regeringens sida att sådana fullständigt oförutsedda kostnader bättre bärs av den som borde känna till dem, nämligen näringsidkaren, än den som har köpt djuret. Här gör vi uppenbarligen olika bedömningar.

Jag tror inte att det är entydigt så att köplagen innebär ett bättre djurskydd. Köplagen är en mycket gammal lag som faktiskt inte särskilt har anpassats för detta ändamål. Men det blir kanske inte med nödvändighet sämre. Och det är nog inte detta som det handlar om, utan det handlar om hur man reglerar intressena mellan näringsidkare och konsumenter. Där är skiljelinjen tydlig. Sverigedemokraterna väger än en gång över på näringsidkarnas sida. Det har man gjort tidigare när det gäller sjysta villkor vid upphandling och när det gäller friskoleföretag, och nu handlar det om djuruppfödning.

Det får väl föras till protokollet vilken sida Sverigedemokraterna står på, nämligen den som möter vanligt folk, och att Socialdemokraterna står på vanligt folks sida. Om detta lär väl diskussionen fortsätta.

(Applåder)

Fru talman! Välkommen, statsrådet, till kammaren och debatt med oss i civilutskottet! Vi lär få ytterligare en innan dagen är slut.

Som Angelica Lundberg tidigare påpekade får regeringen ett bakslag här och inte bara av de partier som står bakom det föreslagna tillkännagivandet. Om jag har rätt har Miljöpartiet aviserat en ståndpunkt som inte är den som regeringen har.

Jag är lite nyfiken på hur statsrådet nu resonerar och vad man tänker vidta för åtgärder. Självklart är det svårt att svara på en sådan fråga så snabbt efter debaclet som kommer att ske här i kammaren i eftermiddag.

Jag noterar också att statsrådet inte alls delar beskrivningen av styrkeförhållandena mellan en köpare och en säljare av djur. Man betraktar köparen som en konsument och säljaren som en näringsidkare. Jag vill påstå att det ofta är precis det omvända förhållandet. Det är uppköparen som är den starkare parten och djurägaren som är den som hamnar i ett underläge.

Det är just detta som är skälet till att vi förespråkar att köplagen ska användas i de fallen eftersom den är dispositiv och kan användas för att skapa enskilda avtal. Den kan troligen också stödjas av olika underlag och mallar som de kunniga remissinstanserna, exempelvis LRF och Sveriges Veterinärförbund, kan ligga bakom och hjälpa till med.

Min fråga är hur statsrådet ser på det förhållandet att det mycket väl kan vara så att det är köparen som är den starkare parten och näringsidkare i det här fallet och om han kan tänka sig att backa från den ståndpunkten. Jag vill också få ett besked om vad regeringen tänker vidta för åtgärder med anledning av det tillkännagivande vi får här senare i eftermiddag.

Fru talman! Som jag sa tidigare har riksdagen ännu inte givit regeringen något till känna. Det är något som med största sannolikhet kommer att utspela sig i eftermiddag. Därnäst kommer regeringen att ta till sig av detta och jobba vidare på brukligt sätt som vi alltid gör med tillkännagivanden. Vi får väl låta sakerna ha sin gilla gång innan jag yttrar mig om exakt hur regeringen avser att jobba med den frågeställningen.

Jag delar Ola Johanssons beskrivning av vad diskussionen gäller. Det handlar om hur man ska betrakta den som säljer ett djur i förhållande till hur man ska betrakta den som köper ett djur. Där gör jag bedömningen att den som köper ett djur i allmänhet är att betrakta som en konsument som behöver visst skydd och vissa rättigheter. Den som är säljare är näringsidkare som har en bättre position, kunskap, kännedom etcetera.

Centerpartiet gör en annan bedömning av det förhållandet. Det är vad diskussionen gäller. Jag ser ingen stor dramatik i att vi ser det olika. Däremot har jag svårt att göra kopplingen till djurets välfärd. Det gjordes inte i anförandet, så jag ska inte återvända till det. Det förefaller falla ur mängden tvister.

Min kännedom om köplagen är att den ger upphov till väl så många tvister som konsumentköplagen. Det är samma orediga förhållanden som gäller där. Låt oss påminna oss om att vi har rätt många affärsjurister som lever endast och enkom på att hantera tvister som följer av köplagen, och det är väl inget ont i detta.

För att besvara frågan tror jag att vi gör olika bedömningar av förhållandet mellan säljare och köpare där jag ser köparen mer som vanligt folk och säljaren mer som en näringsidkare.

Fru talman! Tack för svaret!

Jag hörde att den gamla jämförelsen mellan brödrostar och hästar har förekommit i debatten sedan 2017 när vi hade det första tillkännagivandet på den här punkten. Det är först nu som regeringspartierna har lärt sig skillnaderna mellan hästar och brödrostar. Det är någonting som vi välkomnar.

Vi kunde också ha avslagit lagförslaget och hamnat i limbo så att vi fortfarande hade haft ett tillstånd där hästar och brödrostar var liktydiga, men det gör vi inte. Vi är konstruktiva och släpper igenom lagstiftningen och talar om hur det borde vara i stället. Vi är naturligtvis nyfikna på vad som kommer att ske framöver i den här frågan.

Sedan är jag också lite nyfiken på vad som ligger bakom regeringens förslag att överimplementera så till den grad med den omvända bevisbördan att man inte bara fördubblar tiden som är minimiimplementeringen av konsumentskyddsdirektivet utan också fördubblar fördubblingen till två år.

Vi ser i likhet med många andra som är remissinstanser att det är en överimplementering och att det är tveksamt vad möjligen det ytterligare året kan tillföra för förbättringar av konsumentskyddet. Ett fel på en vara torde rimligen kunna upptäckas väsentligt tidigare än inom 24 månader. Vad är det som säger att det ska ta 23 månader att upptäcka ett fel på en vara som man sedan vill reklamera? Det är någonting som jag gärna skulle vilja höra statsrådets åsikter om.

Sedan välkomnar jag att digitaliseringsfrågorna har fått ett utökat utrymme i det här fallet. Det handlar om levande varelser. Mjukvara är mjuk, men den är icke levande, till skillnad mot en hårdvara, som man naturligtvis har rätt att byta ut inom ett år.

När det gäller en mjukvara, som uppdateras ständigt, har Centerpartiet i en reservation förespråkat att man ska ha en ytterligare förlängd möjlighet till i varje fall en uppdateringsgaranti av tillverkaren.

Fru talman! Anförandet började med frågan om olika egenskaper hos brödrostar och hästar. Jag tror att vi alla känner till skillnaden. Det är trots allt så att vi står i den här kammaren och debatterar och inte på en grundläggande förskoleanstalt.

Jag vill verkligen inte göra ledamoten besviken. Om jag säljer en brödrost till dig gäller köplagen. Säljer jag en häst till dig gäller också köplagen, åtminstone enligt ert önskemål men inte i dagsläget.

Det är inte fråga om egenskaperna hos tinget utan fråga om vem som säljer eller köper till vem. Även den föreslagna ordningen kan mötas av detta slags, antar jag, humoristiska kritik.

När det slutligen gäller den omvända bevisbördan får jag knyta an till det jag sa i mitt tidigare replikskifte. Vi vinnlägger oss om att stå på vanligt folks sida i mötet med parter som vi bedömer vara de bättre informerade eller starkare på marknaden.

Vi tycker att det är ett bra sätt att stå upp för vanligt folk. Man får två år som man kan byta sin mobiltelefon eller dator på om den havererar i stället för de sex månader som gäller i dag. Det är en väsentlig förbättring.

Där kan man väga det olika. Om man går på ett år i stället är det alltjämt en förbättring, men det är inte en lika stor förbättring. Det är en smaksak om man väljer att ta de kliv som är möjliga för vanligt folks intressen eller om man tar lite smärre steg, vilket förefaller vara Centerpartiets vilja.

Fru talman! Tack så mycket för att ministern deltar i debatten! Det är alltid uppskattat. Däremot vill jag inte börja med djurdiskussionen. Jag skulle vilja diskutera det digitala innehållet och den nya delen i konsumentlagstiftningen.

Vi har från Kristdemokraterna en reservation som gäller att vi tycker att datorn är en personlig ägodel som man använder både i arbetet och personligen. Det blir en integritetsdiskussion, tycker i varje fall jag, om man låter näringslivet, eller den som har sålt en digital vara eller tjänst, självmant välja hur mycket du ska gå in i min dator och vilka krav man ställer på konsumenten.

Vi tycker att det är ganska rimligt att man ger någon uppdraget att se på hur det ska regleras på ett eller annat sätt. Vad kan man kräva av en konsument att den ska gå med på i förhållandet mellan näringsidkaren och konsumenten för att kunna åberopa att varan är fel även om det är en digital vara?

Utskottet har avstyrkt ett sådant förslag från oss. Vi har föreslagit att Konsumentverket skulle få i uppdrag att se över detta och komma med rekommendationer om det. Det är ett ganska hovsamt önskemål från ett parti för att kunna göra det så bra som möjligt.

Alternativet är att vi har hela havet stormar tills det sätter sig på ett eller annat sätt. Jag tycker att det skulle vara ett sämre alternativ. Kan ministern förstå varför man har avstyrkt en sådan reservation?

Fru talman! Jag kan självklart förstå varför utskottet har avstyrkt reservationen. Det var väl utskottets bästa vilja att göra det, och jag har ingen annan uppfattning än denna.

När det gäller skyldigheten för näringsidkare att uppdatera mjukvara – för det är väl det vi talar om – utgår jag från att det även framgent kommer att vara möjligt för konsumenterna att frånsäga sig den möjligheten. Det är kanske ingenting jag skulle rekommendera – de här varorna brukar ju må bra av att låta sig uppdateras från tid till annan – men det föreligger nog inget tvång därvidlag. Är det så att den enskilde inte vill att någon ska in och rota i programvaran finns det säkert möjligheter att lösa detta. Detta är min gissning, men jag ska villigt erkänna att jag inte har försjunkit så väldigt profunt i just den frågeställningen.

Fru talman! Jag vill upplysa ministern om att så inte är fallet. Det är klart att man ska låta näringsidkaren uppdatera varan; det är inte detta som är problemet. Problemet är när varan faktiskt är fel. Om konsumenten inte får det som den önskar och anser att det är fel på den digitala varan har denna nya konsumentköplag givit näringsidkaren rätt att begära att få gå in i en personlig dator och rota runt för att se hur den fungerar, om den inte fungerar och var felet ligger.

Jag anser att det borde vara så att Konsumentverket tittar över i vilka former det här kunde hända, vilka möjligheter som finns och var gränsen går för vad näringsidkaren faktiskt skulle kunna kräva. Alternativet är att konsumenten säger: Den här digitala varan är fel – var så god och ge mig en ny! Men så är ju inte konsumentköplagen uppbyggd nu, utan då ska man försöka att avhjälpa felet. Kan man inte avhjälpa felet på annat sätt än genom att gå in i konsumentens dator har näringsidkaren alltså rätt till detta, vilket jag tycker är fel.

Hela Kristdemokraternas reservation utgår från att vi måste se till konsumenten på ett eller annat sätt och sätta upp regler och riktlinjer för vad som är möjligt och lämpligt. Jag och ledamoten från Socialdemokraterna hade förra gången en diskussion om att stå på konsumenternas sida. Här anser jag nog att jag står på konsumenternas sida och att utskottet står på näringsidkarnas sida, vilket jag tycker blir väldigt konstigt i den här situationen. Jag tycker att alla borde stå på konsumenternas sida i detta fall.

Det här är ny mark; jag förstår det. Vi måste kanske lära oss av detta. Jag tycker dock att det är väldigt konstigt att man säger nej till en reservation som försöker att förbättra en ny lag.

Fru talman! Jag tackar för klargörandet – då förstår jag frågeställningen. Är det rimligt att en näringsidkare som möter en konsument som hävdar att en programvara är felaktig äger rätt att gå in i datorn för att klarlägga huruvida så är fallet och i bästa fall avhjälpa problematiken?

Jag har svårt att se hur denna näringsidkare annars skulle agera, så detta är nog ett problem vi får leva med. Jag finner det inte orimligt att det föreligger ett sådant krav – annars blir det nästan metafysiskt att hävda att saken inte fungerar samtidigt som näringsidkaren inte får titta in. En konsument kan hävda att datorn inte funkar, men näringsidkaren får inte undersöka den.

Detta är en knepig frågeställning, men jag finner nog att utskottet har gjort en högst rimlig bedömning av denna frågeställning. Jag tackar för detta meningsutbyte och för bedömningen från utskottets sida.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)