En reformerad budgetlag

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation. Alla regeringar har goda skäl att etablera finanspolitiska ramverk som styrmedel i budgetprocessen, men alla delar i ett finanspolitiskt ramverk behöver och bör dock inte lagregleras. Budgetlagen kan ge intrycket av att mest handla om budgettekniska frågor utan väsentligt politiskt håll. Sanningen är snarare den motsatta. Budgetlagen måste ses i ett politiskt sammanhang för att bli begriplig. Det finans- och penningpolitiska ramverket avser att begränsa regeringens och riksdagens handlingsfrihet i ekonomiska frågor. Normpolitikens inträde i de västerländska ekonomierna tog fart under 1980-talet. Denna politik kan i mångt och mycket ses som en reaktion på den keynesianska ekonomiska politiken som alltsedan 30-talet djupa ekonomiska kris har präglat politiken i de flesta utvecklade ekonomier. Det finns framför allt två officiella och ett outtalat motiv till normpolitiken. Det mer outtalade motivet är att genom olika budgetrestriktioner minska storleken på den offentliga sektorn och i förlängningen öka den privata konsumtionen. Denna ambition förefaller ha haft avsedd effekt. I Sverige, vars politik sedan början av 90-talet hör till de mest normstyrda, har den offentliga konsumtionen, det vill säga din och min välfärd, i fasta priser ökat med 21 procent mellan 1990 och 2010, medan den privata konsumtionen har ökat med 42 procent under samma tidsperiod. Offentliga välfärdsambitioner har hållits tillbaka. Det är därför vi ser större förskolegrupper, större klasstorlekar, mindre personal i äldreomsorgen och färre anställda i sjukvården. Samtidigt har stora skattesänkningar genomförts. Den offentliga sektorn som andel av bnp har trendmässigt minskat och inkomstskillnaderna kraftigt ökat. Klassamhället biter sig allt djupare fast i det svenska samhället. Eller som Tapio Salonen sade häromdagen: Sverige är tyvärr inte annorlunda än de andra västerländska länderna längre. Vi kan också se att inkomstskillnaderna och klassklyftorna är lika djupa i Sverige i dag som de var efter andra världskriget. Ett av de klart uttalade argumenten för övergången till en mer normbaserad ekonomisk politik baseras på uppfattningen att finans- och penningpolitiken på lång sikt inte kan påverka vare sig den långsiktiga sysselsättningen eller arbetslöshetsnivån. Den förfäktas numera främst av svenska borgerliga ekonomer och debattörer. Det är lätt att konstatera att teorin är felaktig. Ekonomier drabbas regelbundet av mindre eller större störningar och konjunkturvariationer. En expansiv finans- och penningpolitik som stimulerar ekonomin kan i ett sådant skede leda till att färre personer slås ut från arbetsmarknaden. Därmed kommer fler personer att ha arbete på längre sikt och kan alltså bidra till en varaktigt högre sysselsättning och bnp och följaktligen också till starkare offentliga finanser på sikt. Det vanligaste argumentet för strikta finanspolitiska ramverk är att politiker i dagens moderna politiska system i allmänhet tenderar att värdera kortsiktiga intressen tyngre än långsiktiga hänsynstaganden, vilket antas leda till en sämre budgetdisciplin och därmed för stora offentliga underskott. Själklart kan det ligga en hel del i det. Men den senaste tidens ekonomiska kriser har inte haft svaga offentliga finanser som huvudsaklig orsak till de uppkomna kriserna. Samtliga kriser har resulterat i problem med de offentliga finanserna, men dessa problem är en följd av de ekonomiska kriserna och inte dess orsak. Samtidigt är det så att länder med starka offentliga finanser, i synnerhet små exportberoende länder som Sverige, står sig starkare när en ekonomisk kris inträffar. Det finns således goda skäl för finanspolitiska ramverk som främjar budgetdisciplin och starka offentliga finanser. De relevanta frågorna är snarare hur dessa ska utformas och huruvida de, och i så fall vilka, ska lagstiftas i en särskild budgetlag samt om de står i proportion till de inskränkningar av de folkvaldas handlingsfrihet som dessa de facto utgör. Alla regeringar har, som jag sade, goda skäl att etablera finanspolitiska ramverk som styrmedel i budgetprocessen, men de bör inte lagregleras. Budgetlagen bör utgöra en avvägning mellan å ena sidan tydlighet och fastighet och å andra sidan flexibilitet och handlingsfrihet. Den sistnämnda aspekten är viktig, inte minst utifrån demokratiska överväganden, eftersom det inte är rimligt att varje ny regering med skiftande politisk färg ska tvingas att revidera budgetlagen för att kunna få riksdagens godkännande för sin politik och sina riktlinjer för den ekonomiska politiken. Vänsterpartiets principiella syn är därför att man bör visa stor försiktighet med vad som ska regleras i budgetlagen. Huvudprincipen bör vara att regeringen i samband med budgetpropositionen och den ekonomiska vårpropositionen lägger fram sitt förslag till finanspolitiska ramverk och riktlinjerna för den ekonomiska politiken och begär stöd för dessa genom riksdagsbeslut snarare än att de ska regleras i en budgetlag. Fru talman! Utgiftstaken sätter en övre gräns för de statliga utgifterna tre år framåt. Jag tror att det är få i hela världen som kan bestämma vilka utgifter vi ska ha om tre år, vare sig vi som individer, hushåll, företag eller samhällen i stort. Det är extra problematiskt med utgiftstaken eftersom det inte finns något golv för statens inkomster. Systemet har därmed en tydlig ideologisk slagsida. För att det ska bli begripligt för andra än nördar som jag kan man säga att hur mycket mer inkomster vi än får i Sverige som inte är planerade får vi inte använda dem till en bättre välfärd - fler anställda i förskolan, fler lärare i skolan eller fler anställda i äldreomsorgen - utan de får enbart användas till skattesänkningar eller avbetalningar på statsskulden. En annan svaghet med de treåriga utgiftstaken är just, som jag tidigare tog upp, svårigheterna att prognostisera statens utgifter, för en stor del av utgifterna är ju konjunkturkänsliga. När ekonomin går in i en kraftig lågkonjunktur ökar utgifterna för bland annat arbetslöshetsersättningen. Det kan då hända att utgiftstaken blir hotade och att man saknar förmågan att motverka lågkonjunkturen med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Därför menar vi att det är oklokt att sätta ett tak för statsbudgetens utgifter tre år i förväg och synnerligen olämpligt att det ska bli ett tvång i budgetlagen. Vi i Vänsterpartiet stödde initialt överskottsmålet, eftersom vi menade att det var angeläget att få ned de offentliga skuldkvoterna till rimliga nivåer efter den skulduppbyggnad som skedde i samband med 90-talskrisen. Detta mål är sedan länge uppnått. SEB har nyligen konstaterat att regeringen inte har stöd i vare sig empiri eller forskning för att minska statsskulden ytterligare utan snarare bör göra tvärtom. Finansdepartementets långsiktskalkyler visar att den offentliga sektorns finansiella sparande går med löpande överskott fram till år 2099 och då uppgår till hela 5 procent av bnp. Därmed faller också hela motivet för att vi måste ha överskott nu för att kunna ha underskott sedan. Med andra ord har vi råd att ta hand om den åldrande befolkningen framöver redan med de intäkter som vi prognostiserar i dag. Vi anser att ett mål för den offentliga sektorns finansiella sparande bör ingå i ett finanspolitiskt ramverk. Ett saldomål för de offentliga finanserna beaktar, till skillnad från systemet med utgiftstaken, dels hela den offentliga sektorn, dels både inkomster och utgifter. Ett mål för det finansiella sparandet fungerar därmed som ett centralt styrinstrument i budgetpolitiken och utgör ett ankare för finanspolitiken i ett medelfristigt perspektiv och bidrar därmed till att stärka förtroendet för de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet. Att göra som i dag och låta en stor andel människor gå ut i arbetslöshet trots att vi har stora överskott i de offentliga finanserna är ekonomiskt oförsvarbart. Varför ska vi spara på de unga i dag som inte ens går igenom skolan med fullständiga betyg? Varför ska vi låta äldre ligga i korridorerna? Varför ska vi hoppa över operationer som behöver utföras? Vi har ju råd att ta itu med dessa problem. I framtiden räknar man med att var och en av oss ska vara mycket rikare. Man räknar med en stor privat konsumtionsökning men en väldigt låg offentlig konsumtion. Det är detta överskottsmålet handlar om. Fru talman! Ett annat problem är att i nuvarande budgetlag ska finansiering av investeringar i väg och järnväg ske genom att staten tar upp kostnaden för investeringen som en direktavskrivning, vilket är ett ovanligt förfaringssätt jämfört med vad som är brukligt i kommuner, landsting, organisationer och företag. Det är få som kan köpa ett hus och betala kontant. Det är få företag som investerar i en stor maskin och betalar den kontant. Nej, vi gör avbetalningar efter hur lång livslängd den investering vi gjort har. Så gör dock inte staten. Det är beklagligt att regeringen inte tar tillfället i akt och ändrar på detta omoderna och lite förvrängda sätt att se på en investering. Det finns en rad problem i synsättet att investeringar ska anslagsfinansieras. Det finns en risk för att projekt dras ut tidsmässigt och ökar totalkostnaden. Hus, vägar, spår och fabriker är tydliga investeringar. Investeringar skiljer sig från konsumtionsvaror eftersom de sistnämnda inte kan konsumeras under en längre tid. Vi är få som tar ett banklån för att köpa mat, men vi är ganska många som tar ett banklån för att köpa hus. Anslagsfinansiering av vägar och järnvägar innebär att man påför alla kostnader på dagens generation fast det är uppenbart att ett hus eller en järnvägssträcka kan användas av många generationer framöver. Vill man ha en rättvis fördelning av kostnader, och det brukar många säga att de står bakom, ska dagens generation betala för allt som konsumeras i dag, medan det som konsumeras under en längre tid, det vill säga en investering, ska delas upp under en längre amorteringstid. Vi betalar den sträcka av järnvägen vi använder i dag och låter kommande generation betala den sträcka de använder av järnvägen. Då får vi kanske en järnväg som både kan gå i tid och vara ett effektivt medel i klimatarbetet. De senaste vintrarnas alla problem borde visa att det behövs en förändring i synen på investeringar i järnväg och underhåll. Dagens budgetlag blir en hämsko i miljö- och klimatarbetet. I en tid när vi har behov av att genomföra stora satsningar på nya spår och hållbara transporter hindras staten från att agera miljöinriktat på grund av budgetlagens skrivningar. Det krävs ett ändrat tankesätt när det gäller vad som är en investering för framtiden. Vi anser att man som regel lånar till en investering. Det är ett system som används av företag, kommuner, landsting, bostadsrättsföreningar med flera. Så gott som alla utom staten delar upp sin budget i en driftsdel och en investeringsdel. Även hushåll och företag agerar så i praktiken. Vi ser i det statliga ägandet en möjlighet till en strategisk näringspolitik som i dag lyser totalt med sin frånvaro. Vi ser det statliga ägandet som viktiga och långsiktiga samhällsinvesteringar. Vänsterpartiet menar därför att det statliga ägandet i likhet med investeringar i infrastruktur ska ingå i en särskild investeringsbudget. Vid förvärv av aktier eller andelar i ett företag och annat tillskott av kapital ska därför finansiering genom lån utgöra huvudprincip.

Fru talman! Det finns omfattande internationell forskning som visar att sättet att fatta beslut också påverkar beslutens innehåll och förutsättningarna för att genomföra besluten. Om det inte finns regler med tydliga och långsiktiga mål tenderar till exempel kortsiktiga hänsynstaganden och lösningar på problem systematiskt prioriteras framför mer långsiktiga beslut. Osäkerhet - som inte minst gäller inom politiken - medför enligt den samfällda forskningen en stor risk för onda cirklar av kortsiktiga och motverkande åtgärder som i det långa perspektivet skapar nya och större bekymmer i framtiden. Det räcker med att titta på vår efterkrigshistoria för att konstatera att de kortsiktiga målen i alltför hög utsträckning inte bara i Sverige har präglat en politik som har fått långsiktiga konsekvenser som påverkar oss i dag. Det tydligaste och mest kända exemplet för den ekonomiska politiken är det så kallade tidsinkonsistensproblemet. Det yttrar sig bland annat i att man i dåliga tider hellre lånar för att lösa ekonomiska underskott i stället för att spara i goda tider för att ha större handlingsfrihet när tiderna blir sämre eller för att genomföra strukturella reformer om det är problemet i botten. Ett annat exempel är att det ofta är mer lockande att öka inkomsterna genom att till exempel höja skatter eller andra intäkter, eller när det gäller företag höja sina priser, i stället för att ha en kontinuerlig kontroll av hur kostnaderna utvecklas i verksamheten. Den politik som vi ska hantera präglas också av andra osäkerheter än svårigheten att bedöma framtiden och prioritera mellan det korta och långa perspektivet. Exempel på sådana är oklara majoritetsförhållanden, konflikter mellan särintressen och allmänintressen och liknande problem som i forskningslitteraturen brukar beskrivas i termer som intressekonflikter, aggregering av preferenser, principal agent-problem med mera. Politikens metod att hantera den här typen av komplikationer är normer och institutioner. Vi har här hört reservanterna i utskottet tala mer för den långsiktiga trovärdigheten i normer än i de institutioner som vi har byggt upp för att klara av att möta den här typen av konflikter. Innebörden av en norm är att man avstår från en del av sin handlingsfrihet i det korta perspektivet till förmån för vad som är rationellt i en vidare mening eller i ett längre tidsperspektiv. Institutioner kan ses som mer formaliserade normer. Det finns en omfattande internationell forskning, inte minst inom ekonomiforskningen, som visar normernas och institutionernas betydelse för samhällsutvecklingen i stort. Det här betänkandet gäller den viktigaste av de institutioner vi har för finanspolitiken, nämligen budgetlagen och det finanspolitiska ramverket. De reformer av det finanspolitiska ramverket som genomfördes i mitten och slutet av 1990-talet, och som sedan har vidareutvecklats, har i olika avseenden byggt på en systematisk genomgång av svenska och internationella erfarenheter. Det svenska ramverket är i flera hänseenden mer långtgående än vad som gäller i de flesta andra länder. Bland annat är det till viss del reglerat i regeringsformen som är en av våra grundlagar. Under den senaste finanskrisen fick vi en tydlig bekräftelse på att vårt ramverk har fungerat. Det har både medfört starka statsfinanser och skapat trovärdighet för den ekonomiska politiken. I en globaliserad ekonomi är inte minst det senare viktigt för den ekonomiska utvecklingen. Därför är det en bra signal att enigheten är så stor i utskottet och, förmodar jag, i kammarens beslut i frågan. Även om budgetprocessen och det finanspolitiska regelverket har genomgått stora förändringar under de senaste 10-15 åren har de befunnit sig i mer eller mindre kontinuerlig omvandling under mer än två decennier. I 1988 års kompletteringsproposition annonserades en större myndighetsreform som innebar en modernisering av det ekonomiadministrativa regelverket för statliga myndigheter. Reformen, som var genomförd 1993, innebar att myndigheterna fick en finansiell ram för sin verksamhet och stor frihet att utforma verksamheten vad gäller bemanning, lokaler, teknisk utrustning och så vidare. Samtidigt försågs varje myndighet med tydliga resultatmål i stället för den detaljreglering av verksamheten som gällde tidigare. Reformen innebar också en övergång till redovisning enligt bokföringsmässiga principer. Även betalningssystemet moderniserades i och med att varje myndighet fick ett räntebärande konto i Riksgälden som fick ansvaret för statens koncernkontosystem och upplåningen. Några år senare följdes myndighetsreformen upp, och de större myndigheterna ålades att löpande genomföra en internrevision av sin verksamhet. Denna samordnas numera av Ekonomistyrningsverket. År 1994 beslutades om en förändring av riksdagens budgetprocess som bland annat innebar en beslutsordning där riksdagen först röstar om budgetens omslutning nedbruten på utgiftsområden och därefter om detaljerna på anslagsnivå, en indelning av budgeten i 27 utgiftsområden, övergång till kalenderår, en konsekvent tillämpning av top down-ansatsen i budgeten - det vill säga att riksdag och regering fastställer ramar för verksamheten och detaljerar den allt finare ju längre ned i organisationen man kommer - ett treårigt nominellt utgiftstak, bruttobudgetering som princip, en årlig redovisning av skatteutgifter, avskaffande av förslagsanslag, en budgeteringsmarginal för oförutsedda utgifter, månatlig budgetuppföljning och förstärkt prognosverksamhet. Samtliga dessa åtgärder syftar till att skapa tydlighet och klarhet om målen och inriktningen på finanspolitiken, transparens och överblickbarhet när det gäller vilka regler som gäller samt trovärdighet för att de också kan genomföras. Det är inte som påstås i reservationen, att regelverket reglerar innehållet i budgeten, utan det är formerna. Den nuvarande budgetlagen antogs 1996 och byggde på myndighetsreformen och de förändringar av budgetprocessen som genomförts. Huvudsyftena med lagen var att ge en sammanhållen och tydlig reglering på finansmaktens område samt att stärka budgetdisciplinen. Budgetlagen är ett komplement till bestämmelserna om riksdagens och regeringens skyldigheter och befogenheter på finansmaktens område i regeringsformen och riksdagsordningen. Förslaget till ny lag har anpassats till de förändringar i regeringsformen som trädde i kraft vid årsskiftet. Förslaget innebär i hög utsträckning en kodifiering av de erfarenheter som tillämpningen av 1996 års lag gett. Sedan lagen infördes har riksdagen fastställt två övergripande och fleråriga budgetpolitiska mål som införlivats i lagen. Det är dels ett saldorelaterat mål - överskottsmålet - dels utgiftstaket. Det saldorelaterade målet innebär att den offentliga sektorns finansiella sparande ska uppgå till en viss nivå av bruttonationalprodukten i genomsnitt över en konjunkturcykel. Budgetlagen reglerar i första hand regeringens skyldigheter och befogenheter på finansmaktens område. Lagen innehåller bestämmelser om statsbudgetens avgränsning. Budgeten ska i princip omfatta alla statens inkomster och utgifter och andra betalningar som påverkar statens lånebehov. Budgetlagen föreskriver också att statens inkomster och utgifter ska budgeteras och redovisas brutto. Bestämmelserna om bruttoredovisning har förtydligats, anslagstyperna har anpassats till den praktiska tillämpningen och reglerna för anslagssparande och anslagskredit har förtydligats. Vissa förenklingar har gjorts när det gäller regeringens befogenheter att avyttra egendom, och bestämmelserna för statliga garantier har anpassats till de regler som gäller för statliga lån. Dessutom innehåller lagen bestämmelser om effektivitet och resultat samt om finansiering av investeringar. Av lagen framgår dessutom att regeringen varje år ska lämna en årsredovisning för staten till riksdagen som ska innehålla en resultaträkning, en balansräkning och en finansieringsanalys samt en redovisning av det slutliga utfallet på statsbudgetens inkomsttitlar och anslag. Lagen om statens upplåning och skuldförvaltning har införlivats i budgetlagen. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande.

Fru talman! Det är trevligt att debattera med Lars Elinderson igen; det är ett tag sedan sist. Jag börjar med att konstatera två saker. Det är ju inte misskötta offentliga finanser som har orsakat de senaste kriserna i Sverige, utan avregleringar av finansmarknaden på 90-talet då finansmarknaden inte tog det ansvar man hade fått - ett ansvar som man egentligen inte borde ha och som Lars Elindersons parti har tyckt borde ha utvidgats ännu mer. Man har yrkat på ytterligare avregleringar varje gång frågan har varit uppe. Vi kan också konstatera att det finns en bred samsyn om att det är viktigt att ha starka offentliga finanser. I sitt anförande problematiserar Lars Elinderson hur demokratin kan påverka den ekonomiska politiken. Jag tror att Elinderson använde en tredjedel av sin talartid till det. Hur väljarna ska kunna påverka den ekonomiska politiken är alltså ett problem i Lars Elindersons värld. Väljarna tror att vi alla vill ha en stark gemensam välfärd. Vi vet att det är den generella välfärden som har byggt det här landet starkt. Nu har vi en normpolitik som är lagfäst och som ska lagfästas i ännu större utsträckning som faktiskt syftar till att hålla nere den gemensamma offentliga konsumtionen och öka den privata konsumtionen. Vi ser att det slår igenom på område efter område. Förskolegrupperna växer. Kommunals rapport i går visade att det är 35 000 färre anställda i välfärden. SCB:s siffror som kom i dag visar att de 10 procenten rikaste har fått en inkomstökning på 20 procent, medan de 10 procenten fattigaste har fått en negativ inkomstutveckling. Det är effekten av den hårda normstyrningen av politiken och den alltmer lagreglerade politiken.

Fru talman! Jag tycker också att det är trevligt att träffas igen. Det får mig att känna mig hemma. Under den förra mandatperioden diskuterade vi ofta gemensamma frågor och frågor där vi hade olika uppfattning. Jag kan delvis hålla med om att det inte var de misskötta offentliga finanserna, i synnerhet inte Sveriges, som orsakade finanskrisen. Vi behöver inte gå så långt tillbaka i historien för att finna att misskötta offentliga finanser skapade en bubbla på finansmarknaden vilket skapade en finanskris hos oss. Vi kan konstatera att misskötta statliga offentliga finanser förvärrade krisen i de länder som inte hade tydliga och klara regelverk som hade förmågan att minska risken för finansiella bubblor och minska osäkerheten i marknadens bedömning av förutsättningarna för de offentliga finansiella åtgärderna att genomföras och lyckas. Jag vill också motsäga påståendet att det är innehållet i budgeten som påverkas av regelverket. Det är sättet att fatta beslut och skyldigheterna för regeringen att återkomma till riksdagen när man inte kan leva upp till det som man har angett i sin budget som tvingar fram överväganden och prioriteringar och som därmed också ökar säkerheten - omvärldens bedömning av möjligheten att genomföra de politiska besluten. Om man inte har sådana tydliga regelverk ökar det risken bland annat för en framtida finansiell kris. Informella normer är viktiga. Men om man bara bygger upp regelverket på en normgivning skapar man osäkerhet, och det är det minsta vi vill ha i fråga om statsfinanserna.

Fru talman! Jag kan konstatera att det inte var misskötta offentliga finanser som föranledde den förra krisen heller utan det var en mycket dåligt skött avreglering av finans- och valutamarknaderna som ledde till att den svenska finanssektorn fick tillgång till mycket kapital att placera i olika fastigheter och så vidare. Vi kan också se att Irland hade en mycket bra ekonomi före denna kris, men man valde att gå in och garantera bankernas förluster, vilket man kan tycka ganska mycket om. När det gäller resultatet av den politik som vi har fört i 20 år kan vi se att vi har en genomsnittlig arbetslöshet på 8 procent sedan 90-talets början. Jag skulle vilja säga att det är en katastrof och borde föranleda en och annan eftertanke. Det måste vara något fel i systemet. Det är många människoliv och många människors resurser och förmåga som inte har tagits till vara. Dessutom straffar ni dessa människor ekonomiskt med en kraftigt försämrad a-kassa. Vi ser att den offentliga sektorns andel av bnp under denna period trendmässigt har minskat och att den privata konsumtionen i stället har ökat. När den privata konsumtionen ökar ökar också inkomstskillnaderna, vilket är mycket tydligt i Statistiska centralbyråns siffror genom dessa årtionden. Jag tycker att det är ett mycket dåligt och skräckinjagande resultat att vi har lika stora inkomstskillnader i dag som vi hade när vi började bygga välfärdssamhället efter andra världskriget. Jag tycker att det är oroväckande och inte värdigt ett välfärdssamhälle. Vi lämnar många människor efter, och så borde det faktiskt inte få vara. Jag menar att det finns ett stort problem med denna normpolitik. Jag menar att väljarnas vilja till politisk förändring måste få genomslag i den ekonomiska politiken i större utsträckning än vad den faktiskt har fått under dessa 20 år.

Fru talman! Jag tycker att det finns en dualism i Ulla Anderssons resonemang. Först och främst prisade hon de regler som främjar budgetdisciplin och starka offentliga finanser. Det var, som jag uppfattade det, ett av huvudbudskapen i hennes anförande. Samtidigt säger hon att detta regelverk minskar möjligheterna att vara mer utåtriktad och satsa mer pengar på viktiga sociala reformer. Där har vi den grundläggande konflikten. Om vi ska ha en öppenhet kring budgetreglerna som innebär att vi får en osäkerhet kring hur resurserna används skapar det också större risk för att vi föröder våra offentliga finanser och inte främjar budgetdisciplin. Under de år som jag har suttit i riksdagen, sedan 1998, har Socialdemokraterna i vissa sammanhang när de har varit i opposition och Vänsterpartiet nästan alltid föreslagit mer expansiva budgetar än vad övriga partier har föreslagit, inte minst allianspartierna. Regelverket har inte förhindrat möjligheten att ge budgeten ett mer expansivt innehåll. Det är inte det som vi diskuterar, utan det är formerna för budgeten och att skapa regler för budgeten som innebär en stabilitet och en tilltro till förmågan att genomföra den. Om man sedan vill vara mer expansiv och använda pengarna på ett annat sätt finns det alltid en möjlighet till det för det parti som inte vill ta ett statsfinansiellt ansvar.