Ersättning till ledande befattningshavare i näringslivet

Fru talman! Den debatt som vi nu ska påbörja handlar om lagutskottets betänkande nr 31. Det behandlar regeringens förslag om ersättning till ledande befattningshavare i näringslivet. Propositionen innehåller förslag till ändringar i en rad lagar som aktiebolagslagen, försäkringsrörelselagen och sparbankslagen. Förslaget innebär att det alltid ska vara bolagsstämman eller motsvarande organ som ska bestämma arvode och annan ersättning som avser styrelseuppdrag till var och en av styrelseledamöterna. Förslaget innebär också att det är bolagsstämman i ett aktiemarknadsbolag som ska besluta om riktlinjer för lön och annan ersättning till ledande befattningshavare och att det är revisorerna som ska granska att riktlinjerna följs. Fru talman! Det föreslås också ändringar i årsredovisningslagen och lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Det innebär att skyldigheten för publika aktiebolag och finansiella företag att i årsredovisningen lämna uppgifter om till exempel löner till ledande befattningshavare utvidgas. Den 1 juli 2006 är det tänkt att de nya bestämmelserna ska träda i kraft. I betänkandet finns det en reservation. Fru talman! Med denna korta inledning är det nu dags att lämna över till debattörerna.

Fru talman! Jag tror att alla i den här kammaren och de flesta ute i samhället med förvåning och viss förundran har följt hur ledande befattningshavare i näringslivet har belönats. Uppfinningsrikedomen har varit stor och ibland så stor att den allvarligt skadat förtroendet för näringslivet. Vi som har stor tillit till näringslivets välståndsskapande krafter har varit särskilt oroade. Förmågan att skapa oskäliga ekonomiska förmåner har emellertid inte varit begränsad till näringslivet utan även funnits både i den politiska sfären och inom fackföreningsrörelsen. Som bekant är girighet en högst mänsklig företeelse men också en dödssynd. Fru talman! Den analys som regeringen gör i sin proposition kan vi till stora delar ställa oss bakom. Vi kan också ha förståelse för att någonting måste göras. Frågan är dock om lagstiftning är den bästa boten mot dessa felaktiga beteenden. Vi tror inte det. Näringslivet har redan vidtagit åtgärder för att komma till rätta med problemen. I första hand är det tillämpningen av Svensk kod för bolagsstyrning som man bör använda sig av. Från den 1 juli 2005 ska alla bolag på Stockholmsbörsens A-lista samt de större bolagen på O-listan tillämpa koden. Redan i dag, har vi erfarit, följer 70 % av företagen koden. Koden är i vissa avseenden också strängare i kraven på bolagsstyrning än vad den föreslagna lagstiftningen är. Även Svenskt Näringsliv har styrdokument för hur ersättningar till vd:ar och ledande befattningshavare i medlemsföretagen ska utformas. Vi moderater tror på självreglering. Vi tror att självregleringen har ett värde i sig. Om näringslivet självt tar tag i problemen och utarbetar en kod som de säger sig vilja följa blir trycket betydligt hårdare på alla inom näringslivet att följa koden. Lagstiftningen har också den nackdelen att de regler som tvingas på företagen uppifrån och som näringslivet inte självt har varit med och utformat känner man inte ansvar för och delaktighet i. Att lagreglera ett område har också den nackdelen att rättsutvecklingen på området ofta avstannar. Varför ska näringslivets organisationer ha något intresse av att fundera över hur regelverket ska bli bättre när man inte äger frågan? Fru talman! Vi moderater tror att rättsutvecklingen på detta område skulle bli mycket gynnsammare om man låter självregleringen ha sin gång. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte kan avvakta utvecklingen av Svensk kod för bolagsstyrning som man själv har varit med och initierat. Regeringen borde, om inte annat av ren hövlighet mot alla de personer inom näringslivet som ställt sin breda erfarenhet och kunskap till förfogande, avvakta hur Svensk kod för bolagsstyrning utfaller innan man tillgriper lagstiftning. Trycksvärtan har knappt torkat på koden innan den körs över. Kan det vara så att regeringen vill visa handlingskraft inför det stundande valet? Om detta är vad man har att komma med är framtiden dyster för Sverige. Slutligen, fru talman, yrkar jag bifall till reservationen i betänkandet.

Fru talman! Jag yrkar också bifall till reservationen i det här betänkandet och instämmer i vad Bertil Kjellberg har sagt. Hade han sagt "vi i allianspartierna" i stället för "vi moderater" hade hans anförande blivit 100-procentigt bra. I det här ärendet är vi väldigt överens. Vi har i utskottet fått besök av några representanter för Svensk kod för bolagsstyrning och fått en vädjan om att vi skulle låta näringslivet få åtminstone något år på sig för att sköta den här självregleringen. Nu är det inte bara en självreglering. Om man inte följer Svensk kod för bolagsstyrning följer man inte heller de avtal som man har med börsen, och det drabbar bolagen väldigt kraftfullt i form av bötessanktioner, och i värsta fall kan man till och med hamna utanför börsen. Egentligen finns det medel för att klara ut detta utan någon lagstiftning. Vi beklagar att regeringen har lagt möda på att ta fram den här lagstiftningen. Det finns mycket mer angelägna ärenden i Justitiedepartementet som vi i lagutskottet skulle vilja se att man hade arbetat med. Man skulle till exempel ha kunnat hjälpa våra småföretagare med det tillkännagivande som vi har bett om för ett år sedan om att se över avtalslagen och 36 § om att jämka avtalsvillkor. Det hade varit mycket bättre. Men i sak är vi överens om att vi behöver en ökad insyn i den här beslutsprocessen och att näringslivet måste ta på sig att visa detta. Det kommer naturligtvis att bli så här, eftersom vi i allianspartierna har en majoritet emot oss.

Fru talman! Ersättning till ledande befattningshavare i näringslivet är en fråga som varit föremål för offentlig debatt under en längre tid. Ett fall gällande taken i bonussystemen avgjordes ju i rätten häromdagen. Kristdemokraterna motsätter sig förslaget om att lagstifta på detta område, även om vi också vill uppnå det som åsyftas med lagen. Bakgrunden är det betänkande som Förtroendekommissionen överlämnade till regeringen i mars 2004. Kommissionen tillsattes i syfte att den skulle komma med förslag som skulle öka allmänhetens förtroende för näringslivet efter de många skandaler som diskuterades. Ett resultat blev den här koden för svensk bolagsstyrning som i huvudsak riktar sig mot aktiemarknaden. Koden syftar till att uppmuntra bolagen till självreglering, framför allt då det gäller ersättningar till styrelser och bolagsledningen i övrigt, precis som mina kolleger har sagt här tidigare. Utöver den koden har också Svenskt Näringsliv utarbetat en vägledning för ersättning till ledande befattningshavare, och flera svenska institutionella ägare har gett ut ägarpolicyer gällande ersättningsprogram. Fru talman! Dessutom finns det en lång rad handböcker i god sed för ersättningsprogram utgivna av till exempel Styrelseakademien och Fondbolagens Förening. Vi ser alltså att bolagen är på väg åt rätt håll, mot ett allt större eget ansvar. Det är det egna ansvaret som vi vill uppmärksamma. Förtroendet mellan människor, mellan företag och mellan kunder och säljare är grundare än marknadsekonomin. Frågan är hur förtroendet skapas och förvaltas på bästa sätt. Vi anser inte att lagar och detaljreglering ska göra det bättre för bolagens inre liv. Det är egentligen märkligt att man inte åtminstone väntar med lagen till dess att koden hunnit verka en längre tid för att se hur effekterna blir. Vi tycker att denna lagstiftning i onödan föregriper en utveckling i positiv riktning. Att lagstifta på detta område innebär i själva verket att man riskerar att urholka förtroendet för lagstiftaren. Vi ska ha lagar, men inte på de områden som bäst lämpar sig för självreglering. Det bör dessutom noteras att Sverige faktiskt har en portalparagraf i lagen om värdepappers rörelse som föreskriver hur verksamheten ska bedrivas. Både större bolag och mindre företag är väl medvetna om behovet av att ha marknadens och kundernas förtroende. Om inte annat är oetiskt beteende av anställda och dåligt rykte två faktorer som företag anser påverkar priset på företagets aktier. Men förtroende, etik och tillit har förstås ett värde i sig. Tillit och förtroende skapas inte över en natt eller av sig självt. Tillit förutsätter att det finns ömsesidighet i sociala relationer och att människor delar en upplevelse av ett slags etiskt minimum, en lägsta norm för vad som bör gälla i umgänget med andra. Kristdemokraterna har länge velat få till stånd en bredare debatt om de här frågorna. Vi föreslog redan för flera år sedan att en värde- och etikkommission borde tillsättas just i syfte att stimulera en diskussion kring samhällsgemenskapens grundläggande värden. Att stifta nya lagar och regler utan att människor ges tillfälle att reflektera över varför de behövs och därmed ge dem en fast förankring tror vi i längden är kontraproduktivt. Från Norge finns ett lyckosamt exempel på en värdekommission som fick till en bred debatt kring frågor som personligt ansvar, motverkande av likgiltighet, deltagande och demokrati. Huvudmålet var att bidra till en bred, värdemässig och samhällsetisk mobilisering för att stärka positiva gemenskapsvärden och ansvar för miljö och samhällsgemenskap. Inte heller svensk kultur är ju främmande för det sättet att angripa fenomen som man tycker behöver få en vidare belysning. Det visar Maktutredningen, Demokratiutredningen och till exempel EU 2004-kommittén. I fråga om näringslivets värderingar, fru talman, skulle en etikkommission vara av stor nytta. Det skulle leda till att värderingar och normer sattes in i ett större sammanhang och att fler människor gavs tillfälle att bryta sina åsikter mot varandra. Ett sådant utbud tror vi vore önskvärt för att ventilera och i möjligaste mån nå samförstånd och förståelse för de frågor som berör och upprör många människor. Med det sagt vill jag yrka bifall till reservationen.

Fru talman! Ledamöter! De senaste årens arvoden och övriga ersättningar till näringslivets toppchefer har fått många att reagera - med all rätt - utifrån två skäl. De mycket höga nivåerna på arvodena samt hur besluten har fattats upprör många. I flera fall har besluten tagits inom en mycket snäv krets, exempelvis när uppgörelser skett mellan vd och ordförande. I en del fall har det skett helt utan insyn från övriga i styrelsen. De som verkligen kan känna sig överkörda är alla aktieägare som inte kunnat följa alla turer med de olika konstruerade och ogenomträngliga ersättningarna. Uppfinningsförmågan har varit god och präglats av girighet bland de företagsledare och ordförande som har tillskansat sig orimliga belopp. Det är klart att uppträdandet minskat förtroendet för chefer som blivit fartblinda, och när förtroendet minskar för ledande personer får det också konsekvenser för hela samhället. När höga löneavtal och orimliga förmåner kommer fram i ljuset och dessutom inte är kopplade till den belönade personens faktiska arbetsresultat uppstår misstroende. Med den bakgrundshistorien är vi nog alla här överens om att det behöver göras något, men vi skiljer oss åt i hur vi vill gå till väga. Regeringen med stödpartier har valt att ta till storsläggan som första åtgärd genom att föreslå en detaljerad lagstiftning som ska reglera hur bolagen ska agera. Centerpartiet vill tillsammans med alliansen först pröva självreglering och ge näringslivet en chans att vidta de åtgärder som krävs. Det gör vi utifrån Svensk kod för bolagsstyrning, Kodgruppens förslag. Där finns regler för hur bolagen ska styras och hur styrelser och revisorer ska tillsättas, och där regleras villkoren för styrelsens ordförande och dennes ansvar. Vi kan också se att ca 70 % av företagen redan tillämpar koden. Det är ett fantastiskt resultat. Inom kort beräknas också alla noterade bolag använda koden. Svensk kod för bolagsstyrning har på kort tid fått ett stort genomslag, men det som är problemet nu är tiden. Kodgruppens regler började tillämpas först i juli 2005, och innevarande år, 2006, är det första året som de här reglerna kommer att tillämpas på årsbasis. Men det är med den positiva utvecklingen som vi ändå har kommit fram till att regeringen borde avvakta med lagstiftande åtgärder och ge näringslivet en chans till självreglering. Det som sker genom insikt och egen vilja brukar bli mer hållbart än det som sker genom tvång. Det här är skälet till att Centerpartiet först vill ge näringslivet en chans till självreglering. Skulle inte det ge goda resultat anser jag att det är befogat att återkomma och ta ställning till om man behöver införa skärpta regler via lagstiftning. Med dessa klargöranden vill jag yrka bifall till alliansens reservation.

Fru talman! Vi debatterar nu lagutskottets betänkande nr 31 som berör ersättning till ledande befattningshavare i näringslivet. I det här betänkandet finns det en reservation, och jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Fru talman! Som alla mina tidigare utskottskolleger har sagt här ifrån talarstolen finns det problem. Vi har under de senaste åren sett att det har varit ett oerhört stort problem med den vidlyftiga utbetalningen av ersättningar från ett antal ledande befattningshavare. Det har funnits många olika sätt att ta fram de olika optionsprogrammen, pensionerna och de andra ersättningarna. Man har alltså på det här området varit väldigt duktig och uppfinningsrik. Alla i den här kammaren är helt överens om att det här är någonting som vi måste göra någonting åt, eller åtminstone någonting som vi måste börja diskutera för att kunna lyfta upp de här frågorna. Det här tycker jag är en viktig del i en modern associationsrättslig lagstiftning. Det regeringen har gjort under den senaste mandatperioden är att på olika sätt modernisera associationsrätten i Sverige och modernisera den bolagsrätt och de regler som ska gälla företag. Vi har under den här mandatperioden kommit fram med en ny aktiebolagslag. Vi kommer senare att diskutera regler om förenklingar för småföretagare, och det finns ett antal andra sådana här regler som vi under de senaste fyra fem åren har jobbat med för att modernisera den lagstiftning som ska styra företag och den lagstiftning och den proposition vi diskuterar i dag, det vill säga ersättningen till ledande befattningshavare i näringslivet. Det är också en modernisering. Precis som mina utskottskamrater har sagt är det oerhört viktigt att det finns en tilltro till näringslivet. Det är oerhört viktigt att det finns en tilltro. Det är viktigt att det finns en tilltro bland invånarna för att de ska investera i de aktier som finns på börsen men också köpa de varor som en hel del av dessa företag säljer. Det är också viktigt att det finns ett internationellt förtroende för de svenska företagen, och då är det viktigt att det finns en modern och tydlig lagstiftning som gör det möjligt för alla att se vilka ersättningsnivåerna är och hur spelreglerna ser ut. Därför har vi allesammans konstaterat att något måste göras. Syftet med lagstiftningen har varit att stärka och tydliggöra ägarnas inflytande när ersättningsnivåerna sätts. Det har också varit den stora frågan när vi tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet diskuterat detta. Ett annat syfte har varit att öka öppenheten och förbättra informationen om ersättningarna liksom om optionsprogram, pensioner och annat. Det är ett steg i moderniseringen. På samma sätt som vi infört en ny aktiebolagslag, som ger ägarna och andra möjlighet att kommunicera elektroniskt för att kunna ha bättre kontakt med Bolagsverket och så vidare, är det här ytterligare ett sätt att modernisera den associationsrättsliga lagstiftningen. Men här sker det ur ett annat perspektiv, det vill säga vi vill skapa öppenhet och förståelse hos allmänheten. Vi är, fru talman, som sagt överens om det mesta som sagts i dag. Det finns dock en fråga där vi inte är överens, nämligen hur vi ska gå till väga. Mina borgerliga kolleger förespråkar användandet av en mer "självsanerande" väg, alltså att låta Svensk kod för bolagsstyrning vara riktlinjen. Ja, vi från utskottsmajoriteten tycker också att Svensk kod för bolagsstyrning är jätteviktig. Den har inneburit många bra saker på många olika områden, inte bara på ersättningsområdet utan även på andra områden där koden beskriver hur arbetet ska läggas upp och hur bolagen ska jobba. Från utskottsmajoritetens sida ser vi det som väldigt positivt att koden tagits fram och finns med. Däremot gör vi inte riktigt samma bedömning som de borgerliga partierna i utskottet när det gäller huruvida koden ensam kommer att klara av detta. Vi och regeringen har, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, konstaterat att det är viktigt att det finns en tydlighet i hur regleringarna ska se ut. En stor skillnad är till exempel att koden följer principen "följ eller förklara". Det innebär att man i vissa fall faktiskt kan göra avsteg från det som står i koden ifall man utförligt förklarar varför. I somliga fall tror jag att det kan vara bra att ha principen följ eller förklara, men när det gäller ersättningsnivåer tror jag och utskottsmajoriteten att det är viktigt att förutsättningarna är likadana för att på så sätt skapa en öppenhet och tydlighet i systemen. Den farhåga som finns om att det kommer att innebära att koden inte följs på andra områden tror jag är obefogad. Precis som Jan Ertsborn lyfte fram finns det andra styrmedel som gör att koden kommer att implementeras. Jag är alltså inte rädd för att vi ska hamna i en situation där ett antal företag inte kommer att använda sig av koden. Men just på området som gäller ersättningar finns det en poäng med att gå in och lagstifta. Där ser jag propositionens förslag som ett steg i detta. Slutligen, fru talman, vill jag säga att jag tror att det är oerhört viktigt att det hela tiden förs en diskussion om förtroendet för näringslivet och för andra stora institutioner i samhället. Det är viktigt att ständigt föra en diskussion om det. Det finns också andra områden i samhället - medier, näringsliv, övriga stora aktörer - där det ibland uppstår förtroendekriser, och då är det viktigt att lyfta upp dessa frågor och diskutera dem. Det absolut viktigaste tror jag är att hela tiden diskutera och föra ett samtal om de problem med förtroendet som finns i samhället. Det tror jag är det absolut bästa receptet för ett seriöst näringsliv med företag som har goda och rimliga ersättningsnivåer. Med detta vill jag avsluta med att än en gång yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Det är en mycket intressant debatt. Jag tänkte börja med att ge en liten bakgrund till varför vi står här just i dag och debatterar den här frågan och varför vi inte vill överlämna allt till koden för bolagsstyrning. Som alla känner till har vi beslutat om en ny jättestor modernisering av aktiebolagslagen. Den trädde i kraft den 1 januari 2006. Redan när vi arbetade med och förhandlade om innehållet i den lagen ställde både Miljöpartiet och Vänsterpartiet krav på att den nya aktiebolagslagen skulle innehålla regler och texter som just handlar om det som vi diskuterar i dag. När vi beredde frågan om ny lagstiftning för aktiebolag höll arbetsgruppen för bolagsstyrningskoden på att jobba för fullt. Vi sade därför okej, att vi väntar tills de lagt fram sitt förslag så får vi se vad vi kan komma fram till. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet ville nämligen ha tydliga regleringar i den här frågan. Till slut kom vi fram till den proposition som nu föreligger. Den skulle mycket väl ha kunnat gå betydligt längre, men vi har gjort avvägningar och kommit fram till att det är dessa regleringar vi vill göra här och nu. Det var ett ypperligt samarbete mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Dagens ärende, fru talman, handlar alltså om transparens, inflytande och förtroende. Efter en rad uppmärksammade fallskärmsskandaler och sanslöst överdrivna ersättningsprogram för näringslivets toppar krävs en ökad insyn i storbolagen. Det är ingen tvekan om det. Det går bra för Sverige och de svenska företagen, och vinsterna slår rekord. Visst kan man se det som att det bara är att gratulera den vd som lyckas kapa åt sig ett riktigt bra pensions- och bonusprogram. Det är väl det som företrädare för näringslivet menar med att låta marknadskrafterna styra. Frågan är om detta verkligen bidrar till en så kallad sund marknadsekonomi. Det är åtminstone inte fallet om man med sund marknadsekonomi menar att även allmänheten ska ha förtroende för näringslivet och bolagens direktörer, och inte heller om man ser till konsekvenserna av bolagens frikostiga direktörsförmåner och vad dessa innebär för de miljontals människor som har sina pensionspengar investerade i fonder. Dagens lagförslag är tänkt att öka transparensen när det gäller löner och ersättningsprogram till ledande befattningshavare. Det kommer att bidra till ökad kunskap hos allmänhet och aktieägare om hur besluten fattats och vilka principer som ligger bakom besluten. Bonusprogram och andra förmåner ska fram i ljuset. Genomlysbarheten är viktig ur demokratisynpunkt. En ökad öppenhet kommer också att leda till större möjligheter till diskussion och debatt om hur företagens vinster används. Den diskussionen måste föras både bland företagens anställda och i samhället i stort. Den måste även föras här i riksdagen. När direktörer väljer att hoppa, och därigenom vecklar ut sina fallskärmar för miljonbelopp, körs förtroendet för hela näringslivet - inte bara för de berörda företagen - i botten. Många förmånsprogram har över huvud taget inte haft någon koppling till den belönades arbetsresultat. Detta har många också nämnt tidigare här. Andra ersättningar har varit helt orimligt höga trots att de beslutats i formell ordning. Detta, fru talman, påverkar och gör något med människors förtroende; det är jag helt övertygad om. Det är därför märkligt att näringslivet självt inte verkar vara speciellt intresserat av att återupprätta detta förtroende genom det verktyg som denna lag erbjuder, detta trots att även Förtroendekommissionen påpekat att det finns ett missnöje med vissa av dagens ersättningsprogram även inom näringslivet. Förslaget innebär att bolagsstämman ska fatta beslut om riktlinjer för lön och andra ersättningar, till exempel optionsprogram till ledande befattningshavare i bolagen. Det handlar alltså inte om att vi som lagstiftare går in och beslutar om tak för ersättningar - en diskussion som var uppe under tiden vi diskuterade hur denna lag skulle utformas. Det är något som vi valt att inte lägga oss i, även om det kanske skulle ha varit befogat med tanke på hur illa det ser ut i praktiken. De här riktlinjerna ska vara bindande för bolagens styrelser. Men det är alltså bara fråga om riktlinjer. Det är ju det som är viktigt. Det är därför det gör mig så förvånad att våra borgerliga kamrater i utskottet är så negativa till det här förslaget. Riktlinjer som styrelsen även under vissa förutsättningar ska ha möjlighet att kunna avvika ifrån - så står det i förslaget. Jag kommer så till den borgerliga reservationen, fru talman. I likhet med regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som ju står bakom förslaget, bedömer ni i er borgerliga allians att det krävs åtgärder för att komma till rätta med problemen. Dock förlitar ni er som vanligt på att marknaden ska klara av allt detta själv och att näringslivets egenåtgärder är tillräckliga. En sund marknad ska tydligen inte störas av oss lagstiftare. Ni anser att det är kontraproduktivt att lägga fram ett förslag så länge svensk kod för bolagsstyrning inte fått verka tillräckligt länge. Fru talman! Koden för bolagsstyrning är bra. Näringslivets egna initiativ till självreglerande åtgärder är också mycket bra. Över huvud taget är alla konstruktiva initiativ från näringslivets sida vad gäller självsanering och självreglering mycket viktiga och välkomna från Vänsterpartiet. Självreglering kan dock aldrig helt och fullt ersätta lag, särskilt som det inte blir några som helst konsekvenser för det bolag som faktiskt väljer att bryta mot koden. Enligt det lagförslag som vi i dag har att ta ställning till är det till exempel revisorn som ska granska om de riktlinjer som stämman beslutat om har följts av styrelsen. Resultatet av granskningen ska redovisas i ett yttrande som aktieägarna kan ta del av. Detta är ändå en skillnad jämfört med vad som gäller för koden, en skillnad som jag anser innebär ett litet men dock steg mot en ökad demokratisering av storbolagen. Fru talman! Det råder väl ingen tvekan om att Vänsterpartiet helt och fullt står bakom detta förslag. Jag tycker dock att det är märkligt, när vi nu har haft en grupp som tillsatts från samhället, att Kristdemokraterna ändå i denna talarstol pratar om att vi behöver tillsätta en värdekommission. Vad var det den kommission som arbetade jobbade med egentligen? Nej, fru talman, jag yrkar bifall till propositionen och utskottets förslag och avslag på reservationen.

God kväll, fru talman och kammarkamrater! När jag växte upp fanns det fem socialgrupper. I dag finns det två - eliten och skiten. Så sade den äldre man som började tala med mig i kön till Systembolaget. Han kände igen mig och ville berätta om hur han som 15-åring packade resväskan och åkte från tryggheten i Jämtland till Stockholm. Nu hade han pensionerat sig i Norrtälje efter ett långt och tämligen framgångsrikt liv. Jag gick aldrig i annan skola än livets hårda, men jag slutade som manager på Atlas Copco, sade han. Som sådan hade han verkat i 30 år före pensionen. Han hade rest världen över, och när han nu drog sig tillbaka gjorde han det med en god pension som det inte var värt att klaga på. Men det var till ett samhälle han inte kände igen. Respekten var borta. Tilliten var borta. Medkänslan var borta. Dagen innan hade han stått i en annan kö, den till apoteket. Framför honom stod en äldre dam som ville plocka ut sin medicin. Vid kassan hade hon upptäckt att hon fattades 35 kr för att kunna betala. Snälla, hade hon sagt, det är mina sista pengar och pensionen kommer inte förrän på torsdag. Expediten, som pensionären från Norrtälje kallade för snorvalpen - han var säkert inte äldre än jag - hade kallt svarat: Då får väl tant komma tillbaka på torsdag - högt nog för att alla skulle kunna höra. Detta är ett snapshot av en verklighet och ett samhälle som varken jag eller mannen på Systemet vill leva i. Det finns ingen respekt längre. Alla bara klättrar uppåt och trampar på dem som är under. Jag har jobbat 30 år internationellt. När jag kommer hem känner jag att jag inte är värd ett ruttet lingon. Det enda som betyder något är de däruppe. Det är bara de som syns. Det är bara de som hörs. Det är bara deras åsikter som räknas. Vi andra knegar på och drar vårt strå till stacken. Inflytande, det kan vi glömma. Det var faktiskt precis så han sade, mannen på Systembolaget. Det han gav uttryck för, trots sitt framgångsrika liv, var en känsla av maktlöshet och brist på delaktighet, en känsla av att man inte fick plats och att människor inte längre brydde sig om varandra, en känsla av att girigheten hade tagit över - från dem däruppe till dem därnere, hela vägen ned till kassan på apoteket. Det, fru talman, är bakgrunden till dagens betänkande - den utbredda känsla som finns i samhället av att det finns några däruppe som inte gör något annat än försöker roffa åt sig från oss andra. Det är den känslan vi måste bekämpa. Det måste vi genom att se till oss själva, prata om politikens villkor och hur folkvalda och väljare kan komma närmare varandra. Det har vi också gjort i många sammanhang. Men vi kan inte blunda för det bristande förtroende som folket har för näringslivets toppar. Också den diskussionen måste vi som folkets valda företrädare ta. Den diskussionen, fru talman, vilar på principiell grund. De vinster som kan tas ut inom det privata näringslivet och som nu når rekordnivåer liksom de bonusar som kan plockas ut av börsbolagens vd:ar eller styrelseordförande har ju vi varit med och bidragit till. Det är vi som med våra skattepengar har betalat för den infrastruktur, den skola, den utbildning, ja, det samhälle, som gör att företagen går bra. Hade vi inte gjort det, hade vi lämnat samhället vind för våg, hade människor vägrat betala in sina skatter - ja, då hade inte heller företagen fungerat. Visst har vi alltså både rätt och skyldighet att titta till företagen när förtroendet för dem sviktar. Om vi kommer till en situation där folket i det här landet inte längre litar till att företagen använder de resurser de får på bästa sätt kommer det att vara svårt att som politiker vara ute och argumentera för att göra miljardsatsningar på företagsamhet och infrastruktur som mest kommer de stora företagen till del. Det är det principiella ställningstagande som vi i detta betänkande tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vilar våra slutsatser på. Fru talman! Det finns givetvis också en mer formell bakgrund till det här betänkandet. Den formella bakgrunden är att det har varit en process i samhället som kommit till just utifrån mätningar som visat på det bristande förtroendet för näringslivets toppar. Den processen slutade i en förtroendekommission, eller kanske tog sitt avstamp i en förtroendekommission, ledd av förre finansministern Erik Åsbrink. Förtroendekommissionen kom med en rad förslag varav den diskuterade och här i debatten ofta refererade bolagskoden var ett. Ett annat förslag var en lagreglering i enlighet med vad som nu föreslås. När vissa i debatten försöker framställa en motsättning mellan denna lagreglering och den frivilliga koden ska man komma ihåg att just de båda förslagen lyftes fram av samma instans, nämligen denna förtroendekommission. Vari ligger alltså motsättningen? När man lyssnar på argumenten mot vårt förslag blir man lite förvånad. Bertil Kjellberg inledde som representant för det största borgerliga partiet och sade ungefär så här: Om vi nu kör över koden - det var faktiskt det ord han använde - finns det risk för att näringslivet inte alls bättrar sig eller arbetar utifrån de regler som sätts upp, utan de gör inte någonting alls och fortsätter inte utvecklas. Jag tror mer, fru talman, om svenskt näringsliv. Jag hoppas att det svenska näringslivet kan se behovet av de här regleringarna och kan fortsätta ett arbete med att bygga upp sitt förtroende alldeles oavsett vilket beslut kammaren fattar i morgon. Jag tror, precis som Bertil Kjellberg började med att tala om, att självreglering och möjligheten att komma framåt den vägen alltid är bra, alldeles oavsett vilket beslut kammaren fattar i morgon. Sedan, fru talman, var också Yvonne Andersson uppe i debatten. Yvonne Andersson frågade lite retoriskt: Vilket förtroende får svenska folket för lagstiftningen om man fattar beslut om lagar som egentligen inte behövs? Men, Yvonne, om vi skulle gå ut och göra en opinionsundersökning på stan, om det behövs lagar för att komma till rätta med de stora bonusarna i näringslivet, hur många tror du då skulle svara ja på den frågan och hur många tror du skulle svara nej? Jag tror inte ens att vi behöver göra den opinionsundersökningen, för vi vet ju redan svaret. Jag tror att förtroendet för svensk lagstiftning stärks om vi trycker på ja-knappen i morgon och faktiskt fattar beslut om en lag som äntligen kan rensa upp bland de ohemula ersättningarna till vissa, inte många men vissa, i de största bolagens ledningar. Yvonne talade i stället om att vi skulle ha en värdekommission. Jag tycker att det är bra att vi fortsätter diskutera värderingsfrågor. Det är lite av det som varit bakgrunden till den förtroendekommission som har arbetat. Jag skulle tycka att vi kunde behöva en förtroendekommission för politiken också, för det ska erkännas att vi lider av lite samma problem som näringslivet, med sviktande förtroende. Men det är lite konstigt att avstyrka ett förslag som handlar om att rensa upp bland de högsta av ersättningarna med motiveringen att det i stället ska tillsättas en värderingskommission som ska ha en lös värderingsdebatt. Vad tror ni egentligen att de aktieägare som blivit snuvade på sin vinst genom att styrelseordförande och vd:ar plockat ut bonusar i mångmiljardklassen tycker när förslaget på hur vi ska lösa det här är: Vi tillsätter en grupp som diskuterar värderingsfrågor? Jag tror i alla fall inte att de blir speciellt nöjda. Det konstigaste argumentet mot det här förslaget, fru talman, har inte kommit i dag, utan det kom i ett tv-inslag samma dag som vi presenterade förslaget på Rosenbad. I det tv-inslaget sade nämligen en av de borgerliga partiernas ekonomiska talesmän så här: Om nu inte aktieägarna vill ta sitt ansvar kan man väl inte tvinga dem att ta det. Men vad är ansvar om inte något man just kan tvinga folk att ta? I ansvarsbegreppet ligger ju att det måste tas. Jag för min del, fru talman, är övertygad om att väldigt många småsparare i det här landet, som har en aktie eller två eller ett par hundra, är väldigt glada för att vi nu fattar beslut om att de också får vara delaktiga i vilka ersättningar de ledande befattningshavarna ska ha, så att inte några mjölkar ur de vinster som vi gemensamt arbetar fram till de största företagen. Fru talman! Jag har talat om Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets arbete för att stärka förtroendet för det svenska näringslivet. Om man skulle prata om vår företagarpolitik kan jag säga att den innehåller många andra delar, bland annat en aktiebolagslag och förenklingar för småföretag, som tagits upp i andra debatter i lagutskottet.

Fru talman! Det är naturligtvis intressant när Gustav Fridolin talar om hur vi tycker. Det tycker jag är intressant. Det vore ännu mer intressant om han berättade vad han själv tycker. Hela synsättet och de delade meningar vi har om betänkandet och idén om en lag är ju inte att vi har olika uppfattningar om vad vi vill åstadkomma i näringslivet. Vi tycker alla att det är lika fel med de jättehöga bonusarna. Vi tycker alla att de här skandalerna har varit förskräckliga för näringslivet. Vad vi inte är överens om är om vi ska låta dem själva få reda ut det. Ska vi låta dem själva få bygga upp förtroendet? Jag har haft en rad telefonsamtal just med olika intresseföreträdare för näringslivet, och de arbetar intensivt med koden och med andra sätt att bygga upp normsystemet. Där tycker jag att vi lagstiftare ska vara lite försiktiga. Det är väldigt enkelt att detaljstyra uppifrån. Men, fru talman, varken Gustav Fridolin eller jag själv är ju expert på näringslivet. Det är lätt som lagstiftare att gå in i detaljer som svårligen löser problem, snarare hittar tomrum. Man kanske till och med vill söka dem i stället för att bygga upp den moral och etik som vi vill att varenda en ska vara bärare av. Det tror jag är på gång nu, att man blir intresserad av självransonering, om man säger så, och ser på hur man ska jobba tillsammans, hur man ska gå vidare. Det är där vi är oeniga, om vägen för att nå det mål som vi är överens om.

Fru talman! Jag hade förberett mig för ganska många motargument i dag. Jag bemötte också några av dem i mitt anförande. Men ett jag inte hade förberett mig för var att vi skulle detaljstyra uppifrån. Vad det här betänkandet handlar om är ju att man ska styra underifrån. Hela poängen i betänkandet är att vi inte går in och detaljstyr uppifrån utan att de som faktiskt äger bolagen, aktieägarna, ska få styra ersättningar till de ledande befattningshavarna. Det vi vill komma ifrån med det här är att man styr uppifrån till varandra, att man styr i styrelsen hur mycket man själv ska få ut, att man styr i styrelsen vad ens kompis på vd-platsen ska få ut. Det är de skandalerna vi vill undvika. Det är de ohemula ersättningar som är resultatet av en sådan ordning som vi vill komma ifrån genom att man styr underifrån, från bolagsstämman, där alla aktieägare får vara representerade. Fru talman! Vi har hört det innan - Viviann Gerdin sade det alldeles lysande i sitt anförande tidigare, och Yvonne säger det nu också - att vi alla är bestörta över skandalerna och över att ersättningarna varit så höga. Det är jag helt övertygad om att vi alla är. Jag är helt övertygad om att alla riksdagsledamöter blir förbannade när de öppnar tidningen och läser om detta, vi med våra ynkliga löner på 48 000 kr i månaden. Det är klart att de ersättningar som har förekommit är helt oresonliga och helt oförståeliga. Skillnaden ligger i om man ska göra något åt det eller om man ska lita på att de som har sett till att den här ordningen blivit sådan, de storföretag som inte kunnat ta tag i det här utan låtit ersättningarna växa, ska göra det själva. Jag tycker att vi ska göra någonting åt det. Det vi kan göra åt det är att stärka ägarnas makt så att de åtminstone vet vart deras pengar går.

Fru talman! Det är här vårt synsätt går isär. Först och främst handlar all lagstiftning, enligt mitt förmenande, om att man styr uppifrån. Det är inte inifrånstyrt eller underifrånstyrt om det kommer lagstiftningsvägen. Man kan däremot via en uppifrånstyrning naturligtvis mobilisera och fånga upp krafter underifrån. Men det är ju det man själv vill göra. Inifrånstyrning, deltagande styrning eller vad man nu vill är ju koden i så fall. Det är ju där folket självt, aktieägarna och de som har ledande befattningar kommer överens om hur man ska jobba tillsammans. Går jag till vår relation hemma skulle jag bli galen om man skulle försöka styra den utifrån. Det är ju vi som står som olika parter som ska komma överens om hur vi ska ha det. Det är där jag tycker att lagen är onödig, åtminstone nu, för koden har inte fått verka så länge. Förtroendekommissionen gav två exempel på hur man skulle gå till väga, knappast att man skulle göra både-och. Det innebär att den ena kommer att få underprioriterad betydelse i förhållande till den andra. Det tycker jag är olyckligt. Lagstiftningen ska man ha respekt för. Den ska styra när det är nödvändigt, men inte när vi har andra vägar att tillgå. Här finns en stark kraft inom organisationerna själva att göra något. Varför ska inte vi ha tilltro till det? Vi har väl så mycket att styra över där man inte gör någonting, så varför ska vi gå in och plottra där man tar tag i frågorna själv? Det tycker jag skulle vara ett problem för en ung människa som Gustav Fridolin, fru talman, att vilja gå in och styra uppifrån och utifrån hela tiden i stället för att förvänta sig att människor själva har kraft och att det finns kraft inom organisationerna.

Fru talman! Jag tror att det finns en väldig massa kraft och att vi kommer att få se den manifesterad på många bolagsstämmor framöver. Det är alltid svårt när någon har gjort en liknelse i debatten att göra en fortsättning på liknelsen, för den haltar alltid lite i första skedet och ännu mer när man drar den lite längre. Men låt mig ändå försöka, för jag delar inte riktigt den princip som Yvonne Andersson förde fram, att all lagstiftning är att styra ovanför. Låt mig då exemplifiera på samma sätt som Yvonne Andersson. Hon sade ungefär: I min relation där hemma skulle jag inte vilja att någon annan kom och bestämde hur vi skulle ha det. Men i många relationer är det ju några fler än bara man själv och en till. Man kanske har några barn. Då har vi faktiskt stiftat ett antal lagar i den här kammaren för att skydda barnen - lagar mot att föräldrarna inte får bestämma hur de vill över barnen eller göra vad de vill med barnen. Det tydligaste exemplet på det är väl agalagen som gör att man inte får slå sina barn. Jag tycker inte att agalagen är ett sätt att komma in och bestämma ovanifrån, utan det är en lag som vi stiftat för att hjälpa den svagare parten i samhället. Jag instämmer i att parallellen haltar, men det finns ändå en poäng med detta. En liten aktieägare i ett företag som har ett vanligt jobb att gå till, som jobbar 40 eller kanske fler timmar i veckan, som har några aktier på banken för att någon rådgivare någon gång sade att man skulle ha det eller för att man kanske lyssnade för mycket på Björn Rosengren eller vad det nu var, är ju en svagare part i ett företag än styrelseledamöterna som jobbar och är proffs på det här och vd:n som är heltidsarvoderad. När det då kommer till en sådan svår fråga som hur mycket ersättning de ledande befattningshavarna ska ha kan en lag där vi faktiskt säger att den svagare parten ska ha vissa rättigheter och åtminstone ska få vara med och bestämma på bolagsstämman just vara en sådan skyddslag som skyddar den svagare parten och ser till att makten ligger där den hör hemma, hos dem som direkt berörs av besluten, hos dem som är med och äger företagen, så att inte makten hamnar i toppen.