Ersättning vid expropriation

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår gemensamma reservation. Expropriation kan man säga är att ta egendom från någon, men man gör det i det allmännas intresse. Det är en avvägning mellan olika intressen, å ena sidan den enskilda äganderätten och å andra sidan det allmänna intresset. Det kan handla om alltifrån naturskydd till infrastruktur, telenät, alltså allmänna behov, för det gemensamma bästa. Det är viktigt att göra denna avvägning på rätt sätt. Det blir inte automatiskt bättre för att man väger över för mycket åt det ena eller det andra hållet, utan det är viktigt att ha balans. Vi tycker att man har gått lite väl långt i den här avvägningen och dessutom inför ett schablontillägg. Tidigare beräknade man marknadsvärdet på den egendom som man tog i anspråk, som man exproprierade. Enligt det nya förslaget ska man lägga på ett schablontillägg på 25 procent av det beräknade marknadsvärdet. Det är här vi har lite problem. Dessa 25 procent är inte anpassade efter värdet på egendomen, utan det blir mer ju högre marknadsvärde egendomen har. De som redan får mest pengar får ännu mer med det här schablontillägget. Risken är att de som får in en massa pengar är kommersiella fastighetsägare som har egendomar med höga värden. Det kan gälla fastigheter i storstäder som värderas högt. Det kan till och med handla om juridiska personer som äger fastigheter. Å andra sidan har vi privatpersoner till exempel på landsbygden där marknadsvärdet på deras egendom kanske inte räknas så högt. Det kan i många fall handla om deras bostadshus. Man rycker undan mattan för deras verksamhet att försörja sig med men även för deras hem. Det är svårt att beräkna det i pengar. Tyvärr tror jag att det kan upplevas väldigt orättvist om kommersiella aktörer eller sådana som inte har direkt koppling till fastigheten, juridiska personer till exempel, får ut en massa pengar, medan privatpersonerna drabbas väldigt hårt. De får visserligen schablontillägget på 25 procent, men det blir mycket mindre med hänsyn till att den ursprungliga summan är så mycket lägre i och med att en liten fastighet i en liten kommun i Sverige kan ha ett ganska lågt marknadsvärde. Därför vänder vi oss mot schablontillägget. Det finns även risk för att det här leder till ökade kostnader för det allmänna. Det finns många viktiga saker som det allmänna måste kunna göra. Det handlar om att skydda orörd natur till exempel, om infrastruktur och så vidare för att tillgodose de allmänna intressena. I den proposition som ligger till grund för det här ärendet sägs det att det inte blir någon ökad kostnad för det allmänna med schablontillägget. Det ska ske inom nuvarande ramar. Risken är att det i praktiken innebär en nedskärning, att det helt enkelt blir svårt att garantera det allmänna gemensamma bästa. Till exempel framförs av remissinstanserna risken att det kan innebära att det blir mindre pengar till att bevara naturen. Det är allvarligt för miljön och mångfalden. Lagrådet instämmer i kritiken. Ärendet är inte fullständigt, utan det saknas en del väsentliga delar. En sådan gäller så kallad vinstdelning. Det är en utredning som ligger till grund för förslaget från regeringen. I utredningen för man en diskussion om det, ifall det är ett kommersiellt företag - det kan vara ett företag inom till exempel telefoni - som kommer att tjäna väldigt mycket pengar på att man exproprierar en lantbruksfastighet, är rimligt att lantbrukaren, eller vem det nu är, kan få del av framtida vinster, om det inte bara är till det allmännas intresse utan även genererar vinst. Då skulle man få lite extra ersättning utifrån att den som exproprierar får en stor vinst. Denna fråga lämnar regeringen därhän. Man lämnar över den till en ny utredning. Det är en stor och väsentlig fråga i sammanhanget, likaså kostnadsersättning inom lantmäteriförrättningar. Det kan bli väldigt dyra processer för den enskilde. Stora kommersiella aktörer klarar det, medan den enskilde kan få det svårt ekonomiskt. Då är det risk att man viker sig för den starka parten därför att man är rädd för att kostnaden springer i väg. Den här frågan lämnas också därhän. Vi är tveksamma till förslaget på grund av att schablonersättningen riskerar att bli orättvis, att det allmänna får svårare att bevara våra gemensamma intressen och att viktiga delar skjuts fram. Vi vill se de sammantagna effekterna innan förslag läggs fram. Det känns tyvärr som ett hastverk i och med att man inte har kommit med ett fullständigt förslag. Därför önskar vi att man bereder detta noggrannare och kommer tillbaka.

Herr talman! Frågan om ersättningsregler vid expropriation har utretts relativt nyligen, och nu kommer regeringens förslag om ändringar. Ibland har regeringen bråttom. Saker utreds, och utredningarnas förslag eller delar av dem genomförs hastigt. Ibland är det precis tvärtom. Utredningar finns med bra och genomtänkta förslag, men de stoppas i någon byrålåda eller helt sonika skrotas. Vi har bara inom civilutskottets beredningsområde sett flera exempel på detta. I detta betänkande handlar det om att öka det ekonomiska utfallet för markägare och, som det står, om "att stärka äganderätten". Naturligtvis vill då högerregeringen att det ska gå fort! Ersättning vid expropriation vägs mellan markägares intressen och övergripande samhällsintressen, och det måste vara en för alla parter rimlig avvägning och samtidigt både förutsägbar och rättssäker. Men återigen lägger man fram ett förhastat förslag där man bevisligen inte tagit hänsyn till vad remissinstanserna, som har många farhågor, har sagt. I remissomgången påpekar man att det förekommer brister i själva utredningsarbetet. Jag ska ta några exempel. Malmö kommun saknar en sammantagen bedömning av alla förslag, man saknar en helhetssyn. Man menar på att det brister i en konsekvensanalys för hela Sverige. Glesbygdsverket anser inte ens att man kan lämna ett remissvar på den bristfälliga utredningen. Post- och telestyrelsen efterlyser konsekvenser av en bredbandsutbyggnad i glesbygd. Skogsstyrelsen finner det anmärkningsvärt att samråd inte skett då de i alla fall som myndighet har ansvar för miljökvalitetsmålet Levande skogar. Men den kanske allra tyngsta kritiken kommer från SKL, som avstyrker förslagen och bland annat saknar de ekonomiska konsekvenserna. SKL skriver i sitt svar: Förbundet befarar att om de föreslagna förändringarna genomförs kommer en förlamande hand att läggas över tänkta samhällsprojekt. Det här vara bara några exempel på kritiska remissinstanser. Men lyssnar regeringen? Icke! Jag kan tycka att det är märkligt att ni lägger fram ett som jag menar både ofärdigt och ogenomtänkt förslag. Ni erkänner själva i majoritetens ställningstagande i betänkandet att förslaget är ofärdigt. Ni säger där att utredningens förslag om vinstdelning utreds vidare inom Regeringskansliet. Även utredningens förslag om kostnadsersättning vid lantmäteriförrättning bereds vidare. Med denna halva proposition blir det svårt att se den sammanlagda effekten av regeringens politik. Men det kanske är ett syfte, det också. Herr talman! I det liggande förslaget finns en ny principiell inriktning där man föreslår ett schablonpåslag. Man frångår då principen att skadelidande ska försättas i samma ekonomiska situation som om den anledning som föranledde ersättningen inte hade uppkommit. Det betyder i stället att ett högre marknadsvärde innebär ett större påslag i kronor räknat. Ett schablonpåslag kan upplevas som djupt orättvist för till exempel en villaägare i Västerbottens inland som blir av med sitt bostadshus men får mycket mindre än villaägaren vid kusten. Om detta liggande förslag antas kommer det att leda till ökade kostnader för det allmänna och förmögenhetsöverföringar från skattebetalare och hyresgäster till fastighetsägare. Det kommer helt enkelt att leda till ökade kostnader för boende. Vi riskerar att en försämrad infrastruktur blir följden med ökade kostnader för till exempel järnvägsbyggande. I mitt hemlän ser vi en stark frammarsch för gruvnäringen. Jag är rädd att förslagen i betänkandet gör att gruvföretagen blir mer ovilliga att satsa. Observera att detta inte gäller uranbrytning, för det ska vi inte ha i Västerbotten! Herr talman! Sammantaget tycker vi från den rödgröna sidan att regeringens förslag är så bristfälligt att det inte kan läggas till grund för en ny lagstiftning på området. Jag yrkar avslag på förslaget i betänkandet och därmed bifall till den gemensamma reservationen.

Herr talman! De nuvarande reglerna för ersättning vid expropriation bygger på tanken att den skadelidande ska hamna i samma ekonomiska situation som om expropriationen inte hade skett. Regeringens förslag om ett schablonpåslag innebär emellertid att den ersättning som då kommer att betalas ut för intrånget inte längre återspeglar just den här ekonomiska betydelsen av exproprieringen. Ett schablontillägg leder till det orimliga förhållandet, både för fastighetsägaren och för allmänheten som inte berörs, att en fastighet med ett högre marknadsvärde i kronor räknat ger ett större schablonpåslag än för en annan fastighet. Kommersiella fastigheter har ofta ett högre marknadsvärde än privatbostäder. Fastigheter i storstäder har ofta ett högre marknadsvärde än dem i mindre städer, och fastigheter i stadskärnor har ofta ett högre värde än dem i ytterområden. Fastigheter med juridiska personer som ägare i stället för privatpersoner som ägare har också oftast ett högre marknadsvärde. Men det känslomässiga, relationsanknutna och individuella värdet som en schablonersättning rimligtvis borde användas för att värdera är förmodligen mycket mer avgörande för privatbostäder än för kommersiella fastigheter eller större fastigheter som i första hand ägs på grund av ekonomiska intressen. Det är inte fastigheter där man i generationer, eller åtminstone under en stor del av sitt liv, har rotat sig på en viss plats. På platsen för privatbostaden har man sitt sociala liv anknutet, och kanske många andra typer av relationer, upplevelser och så vidare som betyder mycket. För människor med funktionsnedsättning kan bostaden, tomten och platsen där man bor med omgivning vara oerhört väsentlig för möjligheten att över huvud taget fungera i samhället. Den typen av värden kommer inte att representeras på något sätt här. De nedvärderas i förhållande till de kommersiella värdena, som får en högre uppvärdering. Vi från Miljöpartiets sida menar att skäligheten i att ägare till kommersiella fastigheter ska få ett större plåster på såren än vanliga privatpersoner, kanske framför allt människor som bor utanför centralorter, är fullständigt orimlig. Vi menar att ett schablonpåslag som är konstruerat på detta vis kommer att uppfattas som en djup orättvisa och kommer att verka för att förtroendet för den lagstiftning som ni från majoriteten nu genomför kommer att bli lågt. Som har påpekats av Hillevi Larsson och LiseLotte Olsson gör detta att vi enligt remissinstansernas synpunkter får sämre möjligheter att skydda orörd natur. Förändringen kommer också att försvåra arbetet att få till stånd rimliga frivilliga överenskommelser. Det är märkligt att man här fattar ett beslut som har en närmast planekonomisk karaktär och som innebär en 25-procentig höjning av markvärdet i många områden där man kan anta att expropriering kan komma att vara aktuell. Det är märkligt att regeringen gör någonting sådant. Herr talman! Jag ska inte säga mer. Det har sagts tillräckligt av Hillevi Larsson och LiseLotte Olsson. Eftersom jag måste hushålla med min röst nöjer jag mig med att med detta som bakgrund yrka bifall till reservationen i betänkandet.

Herr talman! I början av 1970-talet ändrades reglerna för när det var möjligt att expropriera. Samtidigt begränsades rätten till ersättning. Den som exempelvis tvingades avstå jordbruksmark fick inte längre ersättning för de värdeökningar som uppkom genom förväntningar om att bebyggelse skulle tillåtas på den aktuella marken. Syftet var att man på så vis kunde hålla markpriserna nere och dämpa stegringen av hyrorna vid bostadsproduktion. Att detta innebar att äganderätten urholkades råder det knappast något tvivel om. Samhället har under tiden från början av 1970-talet och fram till i dag genomgått betydande förändringar. I början av 1970-talet stod det allmänna bakom de flesta expropriationsföretag. Därefter har vissa grundläggande samhällsfunktioner som energi- och telesektorn men även annan infrastruktur avreglerats och är i dag utsatta för konkurrens. Det kan inte råda något tvivel om att det är hög tid att förändra ersättningsreglerna vid expropriation. De nuvarande reglerna om ersättning vid expropriation präglas av återhållsamhet. Det har förhållandevis ensidigt ansetts angeläget att fastighetsägare inte gynnas på ett sådant sätt att ersättningarna medför negativa konsekvenser för den som exproprierar och för samhället. Detta gäller i och för sig fortfarande. Alltför höga ersättningsnivåer kan få följder som inte är eftersträvansvärda. Samtidigt utgör expropriation och liknande tvångsåtgärder allvarliga inskränkningar i äganderätten. Åtgärdernas allvarliga och ingripande karaktär bör mycket tydligare avspeglas vid den intresseavvägning som måste göras mellan den exproprierandes, fastighetsägarens och det allmännas intressen. En angelägen utgångspunkt måste vara att skyddet för äganderätten stärks så långt detta är möjligt utan att ersättningsnivåerna ger upphov till beaktansvärda negativa konsekvenser för samhällsutvecklingen. Grundtanken med expropriation och liknande åtgärder kvarstår, nämligen att olika angelägna samhällsintressen ska tillgodoses. Men det finns samtidigt i ökad utsträckning privata vinstintressen bakom expropriationsföretagen. Den nuvarande lagstiftningen är utformad med utgångspunkten att det allmänna i regel är den som exproprierar. Det är därför regelverket är inriktat på att tillvarata allmänna intressen och undvika överkompensation av enskilda med allmänna medel. Detta har bidragit till att den som exproprierar, oavsett om det är det allmänna eller någon enskild, i ersättningshänseende har tillerkänts en stark ställning. En sådan utformning av regelverket kan ifrågasättas när samhällsutvecklingen har lett till att båda parter i allt fler fall utgörs av enskilda. Detta gäller särskilt när den som påkallar expropriation sysslar med vinstdrivande verksamhet. Ersättningsreglerna bör därför vara utformade så att de också avspeglar nutida och ofta förekommande situationer vid expropriationer och liknande åtgärder. Fru talman! Det har framförts farhågor om att höjda ersättningsnivåer kommer att innebära att det blir svårare att genomföra angelägna expropriationsföretag. Men ersättningsnivåerna kan inte ensidigt ställas mot möjligheterna att genomföra olika expropriationsföretag. Vid utformningen av ersättningsreglerna måste särskild hänsyn tas till att expropriation innebär att fastighetsägares äganderätt tvångsvis inskränks. Det är ett allvarligt ingrepp. För förvärvaren däremot utgör kostnaden för markförvärv i allmänhet en av flera faktorer att beakta inför ett beslut om exploatering. Ofta är kostnaden för markåtkomsten endast en mindre del av den totala investeringskostnaden. Den ersättning som ska betalas vid expropriation bör även fortsättningsvis bestämmas med utgångspunkt i marknadsvärdet för den mark som tas i anspråk. Den så kallade presumtionsregeln upphävs, vilket innebär att ersättning ska betalas även för den del av en fastighets marknadsvärde som beror på förväntningar om en ändring av markens tillåtna användningssätt. Något toleransavdrag från expropriationsersättningen ska i fortsättningen inte göras. Inte heller ska något toleransavdrag göras när det är fråga om ersättning för miljöskada. När fastighetens värde ska bestämmas i en expropriationssituation är det rimligt att också ta hänsyn till vad ägaren frivilligt skulle vara beredd att sälja sin fastighet för. På så sätt blir ersättningsbestämningen mer allsidig, och hänsyn tas inte bara till köparsidan på den rådande marknaden, utan det blir också säljarens inställning till värdet som beaktas. Det är önskvärt och angeläget att ersättningsbestämningen mer än i dag kommer att efterlikna priset vid en frivillig försäljning. Så blir fallet genom att ersättningen sätts högre än vad som svarar mot enbart det framräknade marknadsvärdet respektive i förekommande fall minskningen av marknadsvärdet. Det nu föreliggande förslaget innebär att ersättningen sätts högre genom ett generellt påslag på 25 procent och att detta påslag ska vara lika stort oavsett förhållandena i det enskilda fallet. Det kan konstateras att schablonersättningar förekommer i andra ersättningssammanhang. Att föra bevisning om det pris som ägaren sannolikt skulle sälja sin fastighet för frivilligt skulle ofta innebära svårigheter. Sådana svårigheter skulle leda till att en domstol i enskilda fall i de allra flesta fall ändå skulle vara hänvisad till att inom ramen för en skälighetsbedömning bestämma ersättningen schablonmässigt. Övervägande skäl talar därför för att ett schablonmässigt bestämt påslag ska införas. Nivån på procentsatsen som ska tillämpas är naturligtvis också en skälighetsfråga. Det föreslagna påslaget på 25 procent är tillräckligt högt för att utgöra en reell förstärkning av äganderätten. Ett lågt påslag skulle bara marginellt stärka äganderätten och är därför inte heller förenligt med intentionerna bakom reformen. Vad som slutligen är viktigt att nämna är att utredningens förslag om vinstfördelning kommer att beredas vidare inom Regeringskansliet. En utredning ska ges i uppdrag att ytterligare överväga frågan, och direktiv till utredningen ska beslutas under 2010. Civilutskottets majoritet har utgått ifrån att detta ska ske utan dröjsmål. Utredningens förslag om kostnadsersättning vid lantmäteriförrättning bereds också vidare inom Regeringskansliet. I motsats till oppositionen anser utskottsmajoriteten att det pågående beredningsarbetet inte utgör något som helst hinder för att nu anta den föreslagna lagstiftningen. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i civilutskottets betänkande, vilket innebär att motstående motionsförslag bör avslås.

Fru talman! Expropriation, det vill säga tvångsförsäljning - eller kanske tvångsköp är det rätta namnet - är något som man helst ska undvika. Det ska bara användas i yttersta nödläge. Att expropriera en fastighet eller en del av en fastighet är ju något som sker mot ägarens vilja. Att tvinga någon att sälja sin egendom och kanske grunden för sin försörjning är ett oerhört starkt ingrepp i äganderätten och i den personliga friheten. När nu regeringen i sin proposition föreslår ändrade regler vid expropriation är det ett steg i rätt riktning. Jag står bakom de förslag som finns men är ändå inte nöjd utan konstaterar att både jag och Centerpartiet vill mer. Jag tänker fokusera på ersättningsnivåerna och därefter kommentera det som inte har kommit med i förslaget. För mig är det självklart att man om man tvingas sälja något man inte vill sälja och som ska användas av någon annan ska ha en ersättning som överstiger den nivå som gäller vid en frivillig försäljning. Det är självklart att staten eller kommunerna ska vara generösa mot medborgarna när det blir nödvändigt med expropriation. Här har Centerpartiet och den röda oppositionen helt skilda uppfattningar. Vi värnar människan, och oppositionen värnar staten och det offentliga. De tycker uppenbarligen att det är helt okej att gå in och ta annans egendom utan att betala något extra. Detta framgår mycket tydligt i deras reservation. Trots att de använder begreppet skadelidande om fastighetsägaren, tycker de att "ett schablontillägg leder också till den orimliga och för både fastighetsägaren och allmänheten stötande konsekvensen att ett högre marknadsvärde innebär ett större påslag i kronor räknat". Kan någon förklara för mig varför en skälig ersättning kan vara stötande för den som tvingas att sälja? Tror verkligen oppositionen att allmänheten tycker att det är stötande om en skadelidande får ersättning, för det är det ni skriver? Är det en uppfattning som är generell, nämligen att skadelidande inte ska få ersättning i andra sammanhang heller? Gäller det också vid olyckor, mobbning eller misshandel? Om inte, varför ska det gälla vid expropriation? Oppositionen skriver också i sin reservation: "Vi vill också framhålla att förslaget kommer att leda till ökade kostnader för det allmänna." Jag säger som ungdomarna: Och? Om det nu är så viktigt för det allmänna att ta marken i anspråk får man väl betala för det. Detta visar mycket tydligt på den ideologiska skillnaden. Den röda oppositionen värnar staten och kommunerna, och Alliansen och Centerpartiet värnar den enskilda människan och äganderätten. Jag vill också markera att det inte behöver påverka naturskyddet och omfattningen av detsamma eftersom det finns andra sätt att skydda skog och mark än att köpa fastigheter. Fru talman! Låt mig gå över till de delar som jag saknar i propositionen. Det är dels den så kallade vinstdelningen mellan parterna, dels rätt till kostnadsersättning i samband med lantmäteriförrättning. När det gäller vinstdelning kan vi konstatera att det förslag som finns i utredningen inte är gångbart att hantera, och därför kräver det ytterligare beredning. Det är aviserat av departementet och kommer att påbörjas i år. Det är rimligt att den markägare som tvingas avstå från mark också får del av de framtida vinster som exproprianden kan skapa. Det gäller i synnerhet om denne är ett privat företag. Den andra delen som saknas i propositionen är rätten till ersättning vid lantmäteriförrättning. Precis som det är självklart med en högre ersättningsnivå vid exproprieringen är det lika självklart för mig att en drabbad inte ska behöva betala konsult- och juristkostnader om dennes egendom blir föremål för expropriation. I motsats till frågan om vinstdelning är jag förvånad och delvis bekymrad över att inte Justitiedepartementet har prioriterat frågan. Det är ju även här fråga om att värna den enskilde fastighetsägarens rättigheter mot antingen stat och kommun eller något storföretag. Det borde ha varit möjligt att lösa i den här propositionen, men jag utgår ifrån att frågan kommer att lösas inom en relativt nära framtid. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationen.

Fru talman! När jag för många år sedan i min advokatverksamhet fick mitt första uppdrag att biträda en markägare i ett expropriationsmål fick jag försöka förklara presumtionsregler för denna markägare. Det var en fullständig omöjlighet att få förståelse för det. Jag kommer också ihåg att vi talade om att det kunde bli fråga om så kallat toleransavdrag. Det gick inte heller att förklara. Därför är jag mycket tillfredsställd i dag när jag konstaterar att vi i utskottet är överens om förändringarna beträffande de här två punkterna, för de har faktiskt varit omöjliga att få förståelse för i markägarledet. De markägare som blir föremål för expropriation vill som regel inte sälja över huvud taget. De vill egentligen behålla sin mark. Det är i varje fall min uppfattning att det är den vanligaste situationen. När man då inte vill sälja och inte vill avstå sin mark utan i stället blir föremål för expropriation där man inte har något alternativ är det naturligt att man ska ha en rimlig ersättning för sin mark. Hur man ska räkna fram en rimlig ersättning kommer vi egentligen aldrig fram till, för det är värderingar som ligger till grund för det hela. Markägaren eller fastighetsägaren - om det finns byggnader i sammanhanget - har en uppfattning om värdet. Det är ett individuellt uppskattat värde som nästan alltid är högre än vad till exempel mäklare och andra kan värdera denna mark till. För att komma till en rimlig avvägning i dessa situationer så att markägaren får den ersättning som kan anses vara rimlig har nu regeringen föreslagit att man ska göra ett 25-procentigt tillägg på det värde man har kommit fram till. Det är klart att man kan diskutera procentsatsen, men att det ska vara ett pålägg utöver det värde som man har försökt komma fram till tycker jag är alldeles uppenbart. Jag tycker inte att det är någon orimlighet med siffran 25 procent. Det är verkligen att stärka äganderätten, och jag är mycket tillfredsställd över att det blir på det här viset. Om Lennart Pettersson är något missnöjd med att inte vinstdelningsproblematiken är med är jag för min del något missnöjd med att man inte har löst ombudskostnaderna vid lantmäteriförrättningar, för det tycker jag att man måste lösa. Men det är jag övertygad om att vår regering kommer att göra under nästa mandatperiod. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till riksdagsbeslut och avslag på reservationen.

Fru talman! Som vanligt har det ofta förekommit en ordentlig redovisning av ärendet när det är dags för mig att säga någonting, så jag tänkte ändå försöka att lite fritt upprepa detta för många utanför kammarens dörrar svåra ärende. Vi har en gammal lag från 1972 som fortfarande gäller. Detta är inte rimligt i ett samhälle där det har hänt väldigt mycket. Den byggde på att vi hade väldigt mycket regleringar av verksamhet, och därmed fick man på sina håll för att kunna bygga ut infrastruktur och annat ta i anspråk jord som tillhörde någon annan. Vad är det då som har hänt under senare tid? Jo, det är en hög grad av avregleringar, och det innebär i sin tur att man måste ta upp de här frågorna seriöst. Dessutom har det hänt väldigt mycket på ägandefronten. Den grundläggande inställningen var ju då, och är fortfarande, att den person som fick ett intrång i sitt ägande inte skulle ha en mindre förmögenhet än tidigare, utan förmögenhetsvillkoren skulle kvarstå. Syftet med den här lagen är att stärka äganderätten och stärka fastighetsägarna. Det här är vi väldigt glada för, och det är inte förvånande att en vänsterkartell går emot det med tanke på att man egentligen aldrig har respekterat det privata ägandet särskilt högt. För oss hör ägandet samman med frihet - människans frihet att få äga, att få vara rädd om sina tillgångar och få ta dem i anspråk hur man vill. Expropriation är egentligen ett intrång i en människas frihet att förvalta sina tillgångar. Då ska den naturligtvis ersättas på ett moraliskt och materialistiskt korrekt sätt och så rättvisande som möjligt. Det finns små delar som inte har kommit med i propositionen. De kanske inte är så små, som vi hörde av mina kolleger, för de var inte helt nöjda. Men det är skönt att vi har kommit så här långt på vägen. Vi tar ett jättesteg - 38 år efter det att förra lagen kom till gör vi ett kliv framåt när vi ändå respekterar människors frihet och ägande och lägger på 25 procent som schablon utöver marknadsmässiga priser. Jag tycker överlag att det är en rimlig situation vi har hamnat i, och jag är väldigt glad att vi nu kan stifta den här lagen som kommer att träda i kraft redan den 1 augusti 2010. Tala om handlingskraftig regering, fru talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.

Fru talman! Efter att ha lyssnat på Alliansens företrädare måste jag säga att det här förslaget inte alls löser den situationen när privatpersoner med sin privata bostad inte vill sälja och så att säga får de sociala och kulturella värdena skadade. Det är väldigt tydligt när man lyssnar på majoritetens argumentation att det ni är engagerade för och det som det här handlar om faktiskt är skadan på kapitalet. Det är ju så konstruktionen är gjord. Jag vill alltså invända mot den bild ni ger av oppositionen genom att beskriva hur jag ser ert förslag. Det ni är intresserade av är nämligen spekulationsmarkägarens intresse, just genom att konstruktionen är lagd som en procentuell sats till det kommersiella värdet, och inte den individ som har ett bovärde att försvara. Det kommersiella värdet är i ert perspektiv viktigare än det sociala värdet. Det kommersiella värdet är i ert perspektiv viktigare än det kulturella värdet, än upplevelsevärdet och andra former av värden som kan beröra en privatperson, och det är det som jag tycker är det centrala i vår reservation: Vi ser människan bakom. De värden som människan kan uppleva som bovärden borde i stället vara det centrala och inte det spekulationsperspektiv som en procentsats på ett rent markvärde innebär. Där tycker jag att den stora skiljelinjen går.