Ett bättre underlag för åtgärder på bostadsmarknaden

Fru talman! Ett bättre underlag för åtgärder på bostadsmarknaden diskuterar vi här i kväll. Det handlar om bostadsförsörjningslagen, och när man hör namnet kan man tänka sig att det ska handla om någon form av kanske inte snabb lösning men dock lösning på bostadsbristen i Sverige. Det tillhör dock den långsiktiga planeringen i samhället.

Regeringens ändringsförslag på området genom den proposition som har lämnats på riksdagens bord innehåller en rad brister. Utifrån det har Sverigedemokraterna också följdmotionerat kring propositionen.

Vi anser att det saknas en analys av det befintliga bostadsbeståndet kontra den förväntade efterfrågan på bostäder framöver, något som också anses av Boverket i dess remissvar. Behovet av upplåtelseformer behöver också analyseras. Det finns ju i dag en rad olika sådana som efterfrågas av bostadsköpare och hyresgäster.

Kollar man på SBAB:s undersökningar på det här området, där de mäter utbudet av nya bostäder och ställer det mot hushållens ekonomiska efterfrågan och flyttmönster, ser man i den senaste rapporten från december 2021 att det i dag finns en överproduktion av hyresrätter i förhållande till köpkraft. Samtidigt konstaterar man att det byggs alldeles för få småhus.

Kommunerna saknar helt enkelt kunskap om efterfrågan och vilka bostadsformer som behövs på marknaden i dag. Vi anser att mer underlag behövs, vilket innebär att det bör ingå i bostadsförsörjningslagen att undersöka behovet och efterfrågan av fler upplåtelseformer.

I dag efterfrågas småhus av sju av tio personer. Det finns en stor efterfrågan på den upplåtelseformen. Vi vet också att hyrköpsmodeller och äganderätter skulle kunna ge ett uppsving på marknaden ifall man fick mer kunskap kring det och mer information om vilken efterfrågan som finns i kommunerna.

En annan fråga som konstant missas av kommunerna är att förutse särskilda gruppers behov av bostäder, till exempel äldre personer, ekonomiskt svaga, studenter med flera. Därför anser vi att det är fel att regeringen i dag går fram med en proposition som innebär att man inte har de här grupperna i fokus när man förändrar bostadsförsörjningslagen. Det här är också någonting som stöds av remissvar från länsstyrelserna och organisationer som företräder dessa grupper.

Vi behöver fortsätta att mäta särskilda gruppers behov så att det kan finnas med i den långsiktiga planeringen för kommunerna. Med anledning av detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! Förslaget som vi ska debattera och besluta om benämns Ett bättre underlag för åtgärder på bostadsmarknaden. Att det är bättre är något som får stå för regeringen. Vi i Centerpartiet ser att det finns delar i förslaget som gör det sämre, och det vill vi ändra på. Detta är en uppfattning som vi delar med flera remissinstanser, till exempel myndigheten Boverket som ska tillhandahålla detta. De tycker som vi att underlaget inte blir bättre för att kommunerna förses med information som konstaterar om det finns eller inte finns en bostadsbrist i generella termer. Det tror jag att kommunerna kan komma fram till själva, även om Boverket inte förser dem med ett sådant statistikunderlag.

Det som vi saknar från Centerpartiets sida är en analys av bostadsbehovet för särskilda grupper. Det kan i en kommun råda brist på till exempel bostäder som till kostnad, läge och standard är anpassade just för gruppen äldre.

Men det sägs uttryckligen i propositionen att kravet på en analys av bostadsbehovet för särskilda grupper ska tas bort. Det är därför en berättigad fråga till representanterna för regeringen på vilket sätt det är en förbättring att ta reda på mindre när kommuner ska göra sin analys av bostadsbehovet. På vilket sätt ska kommuner kunna göra hållbara och träffsäkra riktlinjer för bostadsförsörjningen om det inte grundas på en kunskap om behovet av bostäder för funktionsnedsatta, för asylsökande, för äldre eller för den delen för unga?

För en tillväxtkommun som min egen kan analysen bygga på antagandet att det krävs ett visst antal bostäder i olika upplåtelseformer för att klara inflyttning och födelsetal. Men hur är det i en kommun som har en åldrande befolkning men ett överskott på bostäder för familjer?

Vi ser i dag, fru talman, en efterfrågan på mer lantligt boende. Med en sådan kunskap kan kommuner planera för kollektivtrafik och förskoleplatser för de personer som lärt sig och tillåtits att jobba hemifrån. Samtidigt finns det kommuner som med stor framgång har kartlagt ödehus, tagit kontakt med deras ägare och sammanfört dem med en köpare. Boverket invänder att det i förslaget inte tillräckligt fokuseras på de marknadsförutsättningar som finns i förhållande till vad som erbjuds i det befintliga beståndet.

Då är det, märk väl, Boverket som ska ta fram underlaget samtidigt som de själva hör till de remissinstanser som just efterlyser en analys på kommunnivå för behovet visavi särskilda grupper, varav jag redan har nämnt några - äldre, invandrare, studenter och funktionsnedsatta.

Fru talman! Det råder bostadsbrist i någon form i 207 av landets 290 kommuner. Att kommunerna anger det bygger på att de känner till i vilka former det råder bostadsbrist och i vilka det inte gör det. Kommunerna ska planera för att skapa balans mellan behov och efterfrågan genom att planera för sitt byggande utifrån behov.

I vår gemensamma reservation yrkas det på att regeringen ska återkomma med ett lagförslag där det åter kommer att krävas en analys av bostadsbehovet på gruppnivå.

Centerpartiet har en egen reservation om att efterfrågan också ska ingå i analysen. Detta ställs i kontrast mot vad regeringen föreslår om att det i analysen ska framgå vilka bostadsbehov som inte tillgodoses, till skillnad från vilka som behöver bostäder. Det säger sig självt att en sådan analys måste utgå från vad av det som efterfrågas som behövs. Det faller sig naturligt att börja i den ändan. Därför yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Sverige lider alltjämt av bostadsbrist. Bostadsbristen leder till enskilda lidanden, samhällelig segregation och försämrad rörlighet på arbetsmarknaden.

Därför har också regeringens framgångsrika bostadspolitik varit så viktig. Alltsedan 2017 har vi ett positivt byggöverskott i Sverige, vilket gör att vi successivt minskar bostadsbristen. 350 000 bostäder har byggts sedan 2014. En fortsatt positiv utveckling hänger dock på att byggtakten bibehålls på dessa rekordhöga nivåer.

Tyvärr har de högerkonservativa partierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna genom sin budgetreservation i höstas plockat bort det statliga stödet för hyresrätter.

Investeringsstödet har gjort att det byggts fler hyresrätter men också sett till att dessa hyresrätter har en hyra som i genomsnitt är 20 procent lägre än i annan nyproduktion, vilket gör att det är fler som har råd att efterfråga dessa nyproducerade bostäder.

Men som vanligt när de högerkonservativa får igenom sin politik i Sveriges riksdag är det en politik som gynnar de rika och missgynnar människor med vanliga inkomster. Som vanligt finns det en övertro på att mer marknad och mindre politik ska lösa människors problem.

Konsekvensen av de högerkonservativas politik är att det bostadsförsörjningsansvar som vilar tungt på Sveriges kommunpolitiker blir än svårare att klara.

Det är för många av våra 290 kommuner som inte alls tar sitt bostadsförsörjningsansvar på allvar. Påfallande ofta är det just de högerkonservativa som också styr i dessa kommuner. Men, fru talman, Sverige kan bättre och måste prestera bättre.

I det förslag från regeringen som vi i dag debatterar föreslås ändringar i bostadsförsörjningslagen för att förbättra regeringens förutsättningar att följa upp riksdagens mål för bostadsmarknaden och kommunernas förutsättningar att planera bostadsförsörjningen.

Förslagen innebär att kraven på den analys som ska ligga till grund för uppgifterna i kommunens riktlinjer för bostadsförsörjningen ska få en tydligare inriktning mot bostadsbristen i den egna kommunen.

Ändringarna innebär att det införs ett krav på att uppgifterna i riktlinjerna särskilt ska grundas på en analys av vilka bostadsbehov som inte tillgodoses på den lokala bostadsmarknaden.

En analys som omfattar alla kommuninvånares bostadsbehov bedöms ge kommunerna goda möjligheter att fokusera på var de största lokala bostadsbehoven finns och att bättre planera bostadsförsörjningen i den egna kommunen.

Fru talman! Om vi ska knäcka gängens nyrekrytering är det avgörande att vi bryter segregationen. Och ska vi bryta segregationen är ett gott och ändamålsenligt boende för alla helt centralt. Då duger det inte att moderatstyrda storstadskommuner som Solna, Täby och Lidingö planerar endast för dyra villor och bostadsrätter på marknadens villkor och sysslar med social dumpning, där man köper boenden i andra kommuner för att bli av med människor som inte har råd att bo i mångmiljonvillor, i stället för att tillgodose deras bostadsbehov i den egna kommunen.

Nej, fru talman, svenska folket förtjänar bättre än moderat bostadspolitik. För övrigt anser jag att vinster i välfärden bör förbjudas.

(Applåder)

Fru talman! Jag kunde inte låta bli att begära replik på Joakim Järrebrings anförande. Det handlade om allt utom sakfrågan, det vill säga den centrala frågan om vilka behov som kommunerna ska tillgodose.

Det är symtomatiskt för Järrebrings anförande att han lägger till ett yttrande av typen att Karthago bör förstöras. Jag tror att det var filosofen Cato som en gång gjorde yttrandet: För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Det är säkert så att det borde det. Men det var länge sedan det hände.

Det är precis som med byggsubventionerna. De byggsubventioner som Joakim Järrebring hyllar är utformade på ett sådant sätt att de tillfredsställer alla behov, och de går även till de välsituerade områden han ofta raljerar över. Det innebär att de går till att subventionera bostäder åt människor som har råd att betala.

Det vi efterfrågar här och det Joakim Järrebring inte har besvarat är på vilket sätt dessa nya riktlinjer tillgodoser och kartlägger behovet för särskilda grupper, det vill säga de grupper som vi kanske - förutsatt att vi hade valt att prioritera detta - vill ge någon typ av stöd eller förmån.

Det enda detta kommer att leda till är nämligen att de kommuner som i Socialdemokraternas ögon inte bygger tillräckligt mycket pekas ut, medan vi från Centerpartiet och övriga reservanter i stället anser att det allra viktigaste är att veta vilka bostäder kommunerna behöver bygga och vilka gruppers bostadsbehov kommunerna behöver tillgodose i sina bostadsförsörjningsplaner. Om Joakim Järrebring kunde besvara den frågan vore jag tacksam.

Fru talman! Vad roligt att mina anföranden kan engagera Ola Johansson!

(OLA JOHANSSON (C): Alltid!)

Det är väl självklart så, precis som regeringen skriver i propositionen, att en allsidig belysning av hur bostadsbehoven ser ut inbegriper alla människor i kommunen - även de särskilda grupper som Ola Johansson pekar på. Det är det som är hela tanken: en allsidig belysning av hur bostadsbehoven ser ut.

Egentligen förstår jag alltså inte varför det finns en reservation i den här frågan, men vi kanske blir klokare om några år och kan konstatera att ambitionerna från regeringen och regeringens förslag om en allsidig belysning av hur bostadsbehoven ser ut inte tillgodoser kraven på bostäder för särskilda grupper. I så fall får vi väl ompröva då. Men ambitionen från regeringen och Socialdemokraterna är att vi ska få ett allsidigt underlag: Hur ser bostadsbehovet ut? Vad misslyckas marknaden med? Vilka insatser måste kommunen därför göra särskilda satsningar på?

Fru talman! En av poängerna i mitt anförande var just att man ska fokusera på vilka bostäder det är som efterfrågas. Vill människor bo lantligt? Vill människor bo med särskild tillgänglighet? Vill människor bo nära kollektivtrafik? Vill människor bo i hyresrätt eller äga sin bostad? Det är den typen av kartläggning jag tror är viktigast, det vill säga av vad människor vill ha. Nu ligger fokus på vad som inte byggs, och det kan vara en aspekt - men vad som inte byggs kan vara väldigt många olika saker.

Joakim Järrebring är förvånad över att det finns en reservation, men det är väl inte så konstigt. Regeringens egen myndighet Boverket, som ska ta fram det här underlaget, tycker själv att det hade varit bättre om man också hade analyserat behovet bland särskilda grupper. Därför är det extra förvånande att regeringen väljer att bortse från det och lägga fram ett förslag där man bara beskriver bostadsbehovet utifrån generella termer, som Joakim Järrebring säger.

Det finns äldre, det finns unga, det finns nyanlända och funktionsnedsatta, och för var och en av dessa grupper kan det finnas ett särskilt behov som regeringen nu inte tycker att det är viktigt att kartlägga. Varför då?

Fru talman! Om det är så att marknaden möter upp efterfrågan finns det ju ingen bostadsbrist på det området. Det är det som är hela utgångspunkten för en behovsanalys utifrån hur marknaden misslyckats med bostadsförsörjningen. Jag förstår alltså inte den där definitionen; det är ju inte så att behov och efterfrågan är samma sak. Det tror jag att vi är helt överens om.

Det finns ingenting som hindrar att en kommun i sin analys redogör för exakt vilka gruppers behov som inte tillgodoses på marknaden. Det är till och med så att det är det som är kravet: en allsidig analys av hur alla medborgares bostadsbehov faktiskt ser ut. Om en kommun då inte har med de behov som finns hos de grupper som Ola Johansson räknade upp i sitt anförande har man ju inte gjort en allsidig analys.

Lever man upp till de krav regeringen nu ställer i den nya bostadsförsörjningslagen och gör en allsidig behovsanalys kommer alltså alla gruppers behov att finnas med i analysen, och insatser från kommunen kommer att kunna riktas direkt mot de behov som finns.

(Applåder)

Ett bättre underlag för åtgärder på bostads-marknaden

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 april.)