Ett ökat samiskt inflytande

Herr talman! Liberal politik utgår från den enskilda människans rätt att själv forma sitt liv. Därför måste utgångspunkten för samepolitiken vara att stärka människors möjligheter att utifrån sina egna önskemål hävda och utveckla just sin egen kultur. Rennäringen behöver omgärdas av trygghet, eftersom den är av stor kulturhistorisk och ekonomisk betydelse för samebyarna. Vi vill även se ett ökat medinflytande i beslutsprocessen för frågor som är av vikt för samerna och för den samiska kulturen. Under många år har vi försökt att driva på regeringen i de här och andra frågor som rör både samer och övriga nationella minoriteter. Precis som jag gav uttryck för i den förra debatten är grunden lagd genom den flora av utredningar som faktiskt har genomförts. Regeringen, å sin sida, väljer att lyfta fram vissa delar. Det saknas, menar vi, en samlad proposition även inom det här området. Regeringen har i olika sammanhang gett uttryck för att man ser det som en steg-för-steg-politik. Men jag skulle önska att tilliten och förtroendet för samerna var större. Det är ju inte bara så att samerna är en nationell minoritet utan de betraktas faktiskt även som vår urbefolkning. När det gäller samepolitiken och hur den har bedrivits genom åren skulle det vara bra att ta ett större grepp i stället för att ta en liten del i taget. Rennäringen, kulturen, språket, utbildningen - ja, det mesta som rör samerna - hänger ju faktiskt samman. I det förra betänkandet behandlade vi en rad frågeställningar som har föranletts av initiativ från riksdagens sida. Men i det här betänkandet behandlar vi en proposition från regeringen, och den tar, som sagt, bara upp några specifika saker. Även om det är bättre med ett litet steg än inget steg alls är det bara att beklaga att det även här, menar jag, går för långsamt. Om viljan hade funnits hade regeringen, innan den lade fram den proposition som vi i dag behandlar, kunnat presentera ett förslag som hade varit mer omfattande och mer långtgående. Och det finns faktiskt ett rikligt underlag. Utredningen om ILO är avslutad sedan länge. Den utredningen var nämligen klar redan 1999. Rennäringspolitiska kommittén avslutade sitt arbete i november 2001. Sametingsutredningen var färdig i oktober 2002. Även Jakt- och fiskerättsutredningen och Gränsdragningskommissionens betänkande har avlämnats. Så det finns ett rikligt underlag. Jag ska beröra några av de saker som vi har reserverat oss mot i betänkandet. Det är nu faktiskt tolv år sedan Sametinget invigdes 1994. Sametinget är ju en märklig kombination av ett folkvalt organ och en myndighet. Det minsta man kan begära är väl, enligt Folkpartiets uppfattning, att detta organ, Sametinget, ska betraktas som andra folkvalda organ. Det vill säga att de själva ska få utse sin ordförande. Det är knappast försvarbart att regeringen måste utse ordförande i Sametinget. Redan här känns det som att det brister i tillit, som att det finns en misstro från statsmakternas sida. Vidare kan Sametinget liksom andra politiska församlingar hamna i en situation där det är omöjligt att komma till ett majoritetsbeslut. I en sådan situation är det rimligt, menar vi, att det ska finnas möjlighet att hålla extraval. Vi har försökt ändra på det här när det gäller kommuner och landsting, eftersom extraval kan hållas till riksdagen. Här bör möjligheten finnas även för Sametinget, liksom den finns för riksdagen som folkvald församling. Sametingsutredningen, som jag nämnde, berörde frågan om ett utökat självstyre. Detta är kontroversiellt; det har vi förstått. Nu tas ju ett litet steg. Men det som talar för ett ännu mer utökat självstyre nämns bland annat i propositionen. Bland annat slår regeringen fast att samerna utgör ett folk i folkrättslig mening. Därför menar vi att det är viktigt att markera att fortsatta överväganden behöver göras här. Vi har nämnt det här i ett par reservationer som handlar om möjligheten att överföra ett samlat anslag till Sametinget. Vi nämner det också när vi säger att vi anser att Sametingets roll inte ska begränsas så som föreslås i propositionen. Riktade anslag och öronmärkta resurser innebär faktiskt en form av styrning, och det finns en risk att den typen av styrning undergräver Sametingets roll som beslutfattande församling i stället för att låta den utvecklas. Just därför är det olyckligt med alltför detaljerade och styrda anslag. Det hämmar möjligheten för Sametinget att göra självständiga prioriteringar, en utveckling som vi bejakar. Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att yrka bifall till reservation 8, men jag står givetvis bakom övriga fp-reservationer. I detta anförande instämde Helena Bargholtz (fp).

Herr talman! Frågan om utökat inflytande för samerna hänger naturligtvis samman med frågan om hur vi utvecklar den nationella minoritetspolitiken, som vi tidigare har diskuterat. Det här är, som framgått av Liselott Hagbergs inlägg tidigare, ett steg på vägen. Sametinget har en specifik roll, både som myndighet och som direktvalt organ - ett direktvalt organ som får arbeta inom de lagliga ramar som den här kammaren anger. Det gör situationen speciell. Och med stor sannolikhet är det, så att säga, den grund som vi kan se även i framtiden. Jag är personligen, ska jag säga, öppen för att titta på frågan om hur man kan tydliggöra just det faktum att Sametinget är en myndighet och har myndighetsställning, precis som länsstyrelsen, som omnämns i det här sammanhanget. Det är, som jag uppfattar det, en signal som är viktig att ta med inför framtiden om vi vill gå vidare med att lägga myndighetsuppgifter i Sametingets hägn. Det skapas ju en del oklarheter i debatten just i och med den sammanblandning som man riskerar att göra mellan det direktvalda organet och myndigheten Sametinget. Jag vill, herr talman, peka på två frågor i det här sammanhanget. Vi har från vår sida i det andra betänkandet lyft fram frågan om nationella minoriteter, och vi vill, så att säga, stärka med språk och annat. I det här fallet vill vi peka på att regeringen i sina förslag i väldigt hög grad fokuserar på rennäringen som den bärande näringen i det samiska samhället. I samband med det riskerar man att strukturera det samiska samhället från vår horisont på ett sätt som gör att majoriteten av samerna inte får sin rätt att komma till tals. Vi vill peka på att man måste ta ökad hänsyn till de icke-renägande samernas levnadssätt, tradition och kultur. Det är någonting som har tagits upp i remissvar till den utredning som har legat till grund för förslagen. Jag vill mot den bakgrunden yrka bifall till reservation 3 under punkt 3. Jag vill avslutningsvis kort beröra frågan om samlat anslag för Sametinget. Inom de ramar som vi kommer överens om är det viktigt att försöka stärka självstyret i Sametinget. En del i detta är att jobba med inriktningen att samla anslaget och att inte detaljstyra det från denna kammare eller för den delen från regeringen. Vi vill stärka Sametingets makt och göra det möjligt att samla de medel som anvisas till Sametinget i ett enda anslag. Om detta strider mot EG:s bestämmelser i någon del förväntar vi oss att man vidtar åtgärder så att man kommer till rätta med detta och kan lösa frågan. Det tror vi är viktigt för att stärka samiskt inflytande och samiskt självstyre. Herr talman! Med detta vill jag markera att jag självklart står bakom alla reservationer, men jag har bara yrkat på en av dessa.

Herr talman! Vid sidan av undertecknandet av ILO-konventionen 169 finns det några saker vi tror är viktiga för att tillgodose samernas rätt till ett självbestämmande. Den första av dessa är det som kallas för öppna samebyar, eller att alla samer ska ha rätt att bli medlemmar i en sameby. Den andra av dessa är att det som uppfattats som ett näringsförbud mot annan verksamhet än renskötsel för samebyar ska tas bort och upphöra. Den tredje är att skogsägare och samebyar ska träffas för samråd inom hela renskötselområdet. Den fjärde är att Sametinget ska bli förvaltningsmyndighet för de flesta samiska frågor. När vi fick propositionen som ligger till grund för betänkandet på vårt bord och läste igenom den kom vi att konstatera att i dessa fyra centrala hänseenden brister propositionen. Vi är inte helt ensamma om att göra det konstaterandet. Som utskottet är väl medvetet om efter ett besök från Sametingets presidium är det också åsikten som Sametingets majoritet har. I en väl författad pm till utskottet pekar man på att man tycker att det är synd att man inte har gått fram med flera av de förslag som funnits i de utredningar som föregått propositionsskrivandet. Det gäller inte minst de förslag som lyfts upp i den miljöpartistiska motionen. Man pekar också på att det verkar som att den strukturella diskriminering som traditionellt har legat till grund för hur Sverige har hanterat urfolket samerna även fortsättningsvis verkar ligga till grund för hur man gör det. Jag tycker nästan att det är tillräckligt för att känna ett visst obehag inför propositionen. Att den myndighet och det folkvalda organ som är utsedda för att tillvarata samernas intresse tydliggör att man tycker att den vägen är en del av en strukturell diskriminering bör vara tillräckligt för att vi tänker än en gång innan vi går fram. Det är detta som vi klargör i den reservation som bär nr 1 i betänkandet och som finns under den passande rubriken Avslag på propositionen. Herr talman! I utredningsbetänkandet SOU 2005:56 med namnet Det blågula glashuset - strukturell diskriminering i Sverige belyses olika frågeställningar om strukturell diskriminering på grund av etnisk tillhörighet. I Sametingets yttrande över betänkandet framhålls att man menar att den samtida svenska samepolitiken och framför allt rennäringslagstiftningen bygger på en strukturell diskriminering av samerna som folk. Det är en strukturell diskriminering som innebär att samerna dels inte anses kunna äga mark, fiska eller ha andra rättigheter i sameområdet på grund av etnisk tillhörighet och näringsmässig specialisering, dels inte verkar fullt kapabla att förvalta sina egna resurser och egendomar. Miljöpartiet är mot den bakgrunden mot att begränsa Sametingets myndighetsutövning. Den statliga rennäringsadministrationen bör således i sin helhet flyttas över till Sametinget på det sätt som en majoritet i Rennäringspolitiska kommittén föreslog i betänkandet En ny rennäringspolitik. Detta kommer också till uttryck, om jag förstod det rätt, i reservation nr 4. I förhandlingarna med regeringen som följde på utredningen krävde Sametinget att förslagen beträffande koncessionsrenskötseln som helhet skulle lyftas ur propositionen. Men regeringen valde ändå att prioritera just denna del av utredningsarbetet. Dessutom valde regeringen att i stället ta bort kapitlet som handlade om förhållandet mellan samebyarna och andras markanvändning. Där föreslogs bland annat att samrådsskyldigheten mellan skogsbruket och rennäringen skulle utökas till att gälla hela det aktuella renskötselområdet. I propositionen föreslås att koncessionsinnehavarna blir skyldiga att ta emot de skötesrenar som Länsstyrelsen i Norrbottens län bestämmer. Detta är självfallet något som har irriterat stora delar av den samiska befolkningen och framför allt de som sköter den samiska renskötseln i Munio sameby. Tillämpningen av regelverket i rennäringslagen från 1971 har kommit att missgynna den samiska renskötseln i koncessionsområdet. Detta har lett till att den traditionella samiska renskötseln i koncessionsområdet pressats tillbaka och kontrollen över koncessionsområdet övertagits av svenska skötesrenägare. Därför menar vi att det krävs en total reformering av den statliga rennäringspolitiken och att de förslag som regeringen lägger fram inte är tillräckliga. Herr talman! Låt mig också säga någonting mer om behovet av öppna samebyar. Detta var någonting som Rennäringspolitiska kommittén lade fram ett förslag om och ville införa. Tanken är att alla samer med en anknytning till samebyn också ska kunna vara medlemmar. Den idén tror vi är bra. Vi har också en reservation i denna del, reservation nr 7, som jag här med yrkar bifall till i betänkandet. Det är konstigt att detta tämligen icke-kontroversiella förslag inte har beaktats vidare i propositionsskrivandet, utan att man ligger och väntar med det på Regeringskansliet. Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga att jag står bakom alla de reservationer som bär mitt namn i betänkandet. Detta gäller inte minst den som Liselott Hagberg har redogjort för om Sametingets rätt att utse sin egen ordförande. Men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 7.

Herr talman! Både i går och i dag har konstitutionsutskottet debatterat frågor som på olika sätt rör mänskliga rättigheter i stort eller rättigheter för enskilda grupper. Detta betänkande är specifikt inriktat på ett ökat samiskt inflytande. Det är något vi alla har ställt upp på att genomföra och som vi har skrivit under på att vi ska arbeta för när vi erkänt samerna som ursprungsfolk. Men det är också en fråga som inte är fullt så enkel som man kan tycka vid första anblicken eller vid första diskussionen. Samerna lever inte i en isolerad värld eller i en isolerad del av Sverige utan delar sin vardag med andra som inte har samiskt ursprung. Den samiska befolkningen är inte enbart renskötare eller samiska kulturarbetare utan finns också i hela Sverige på olika platser inom olika yrken som vem som helst av oss. Det finns oändligt många frågor som måste få en lösning för att vi ska komma fram till ett ökat samiskt självstyre. Samtidigt ska vi också vara noga med att den samiska befolkningen och det geografiska området är en del av Sverige och inget eget land med egen befolkning även om samerna är ett folk i folkrättslig bemärkelse. Det är starka intressen och rättigheter som ställs mot varandra. Rennäringen är en central del av samernas kulturutövning och även en näring som många lever av. Men allt fokus får ändå inte vara bara på rennäringen. Av 20 000 samer är 7 000 renägare och renskötare. Ska vi bevara övrig samisk kultur, språk och kunskap måste även andra områden lyftas fram och finnas med i diskussionen. Den debatten har vi också berört i dag i diskussionen och debatten om nationella minoriteter. Det finns också en stor konfliktrisk både inom den samiska befolkningen, mellan renägande samer och icke-renägande samer och mellan samer och markägare om inte samsyn råder i frågor som rör rättigheter, till exempel till mark, bete, jakt och fiske. I det betänkande som vi har uppe i dag tas ett litet steg närmare ökat självstyre. Frågorna rör rennäringsadministrationen och vissa förändringar i sametingslagen för att tydliggöra Sametingets skilda uppgifter. Bland annat förs vissa uppgifter som rör rennäringen över från länsstyrelsen och Jordbruksverket till Sametinget. Sametinget blir den centrala förvaltningsmyndigheten för rennäringen. Sametingets dubbla roller som folkvald församling och förvaltningsmyndighet tydliggörs genom att myndighetsbesluten ska fattas i styrelsen eller i en av Sametinget utsedd nämnd, och alltså inte i plenum. Men det finns många, många återstående frågor från de utredningar som är överlämnade till regeringen. En del är lite äldre, och en del har överlämnats ganska nyligen. Om Sametinget ska kunna erkännas av alla som ett modernt, öppet, jämlikt och demokratiskt parlament med ökat självstyre som är respekterat av hela den samiska befolkningen och alla övriga bofasta inom renbetesområdet så måste frågorna lösas på ett sätt som kan accepteras av alla. Det är bra att vi går fram med små steg. Samsyn och samråd måste vara utgångspunkten vid varje förändring. Det är också bra att Sametinget får erfarenhet av att vara en central myndighet för rennäringsadministrationen innan fler uppgifter förs över. Jag vill också ge några små kommentar till de reservationer som är lämnade. Flera av de frågorna, speciellt de som Miljöpartiet tar upp, är frågor som regeringen avser att återkomma med i annat sammanhang. Det rör markfrågan, samrådsfrågan mellan skogs- och rennäring, frågan om öppna samebyar och frågan om rätt till land och vatten. Det är viktiga frågor, och det är viktigt att de får en ordentlig beredning och att breda samtal förs med alla berörda grupper. Utskottsmajoriteten har en annan åsikt än reservanterna i frågan om vem som ska utse ordförande i Sametinget. Folkpartiet och Miljöpartiet anser att Sametinget självt kan få den uppgiften. Men utskottsmajoriteten tillstyrker regeringens förslag - att det är regeringen på förslag av Sametinget som utser ordförande. Detta grundar sig just på Sametingets dubbla roller som folkvald församling men också som förvaltningsmyndighet. Regeringen utser myndighetschefer och bör göra så även i detta fall. I en reservation tas frågan om samlat anslag upp. Regeringen anser i propositionen att det är för tidigt att införa ett enda ramanslag till Sametinget. Utskottsmajoriteten delar den bedömningen. Men det är viktigt att samråd fortsätter både från regeringens håll och med olika grupper om just innehållet i det samiska självbestämmandet. Hur stort ska det bli? Vilka frågor ska det omfatta? Det finns som jag tidigare har sagt många frågor kvar att arbeta med. Två utredningar har nyss avlämnats - jakt- och fiskerättsutredningen Jakt och fiske i samverkan och gränsdragningsutredningen Samernas sedvanemarker . Det finns frågor kvar från den rennäringspolitiska kommittén. Det är frågor som fordrar noggranna överväganden för att vi ska få en bra, stabil och heltäckande samepolitik som respekteras av alla. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till propositionen och utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Jag skulle bara vilja tillåta mig en viss reflexion. När man lyssnar till Helene Petersson låter det som om den huvudsakliga invändningen mot Miljöpartiets argument och reservationer i betänkandet är den att frågorna bereds vidare. Ja - och vår invändning är att de inte behöver beredas vidare utan att man nu har möjligheten att ta det här i ett sammanhang. Frågor om till exempel öppna samebyar och frågor om vikten av en samrådsskyldighet med skogsägarna kan faktiskt redan nu lämnas fram i det här sammanhanget. Jag har också en annan reflexion, herr talman. När man lyssnar på Helene Petersson hör man att hon betonar vikten av att detta får ta sin tid genom att man har samråd och dialoger och talar med alla grupper. Det finns väl ingen i den här kammaren som inte skulle understryka vikten av ett sådant arbete. Vi hoppas därför att de utredningar som har förevarit har gjort ett gott jobb. Men om nu samråd är viktigt - varför kan då inte regeringen gå fram med förslag om utökad samrådsskyldighet just mellan skogsägarna och samerna, vilket Sametinget och Miljöpartiet kräver?

Herr talman! Det är en fråga som man har sagt från regeringens sida att man kommer att återkomma till. Utredningarna, både Gränsdragningskommssionens och Jakt- och fiskerättsutredningens, är ganska nyss avlämnade. Man upptäckte när man hade den rennäringspolitiska kommitténs arbete uppe att det fanns frågor som var tvungna att utredas vidare. Jag tror att man under resans gång mer och mer ser att det är mer komplicerat än man trodde från början. För att vi inte ska få en konflikt som splittrar den samiska befolkningen och den samiska kulturen och näringen och dess syn på olika frågor så måste man jobba oerhört försiktigt och tillsammans med alla grupper.

Herr talman! Visst finns det frågor som måste utredas vidare. Jag är fullständigt övertygad om att Sverige aldrig kommer att bli färdigt med en fullgod samepolitik. Det kommer alltid att behövas en fortsatt dialog mellan olika grupper och ett fortsatt arbete för att vi ska kunna få en bra minoritetspolitik och en bra samepolitik i det här landet. Men det finns två frågor där utredningarna faktiskt har satt ned foten och lagt fram förslag. Det är just frågorna om de öppna samebyarna och om samrådsskyldigheten mellan skogsägare, samer och Sametinget. Där har jag svårt att förstå varför man inte i det här sammanhanget kan lägga fram förslag. Visst är det också så som Helene Petersson understryker - det här är inga lätta frågor. Det är komplicerade frågor som berör många människor och där dialog är viktigt. Det är just därför samrådsskyldigheten är någonting som jag vurmar för. Men just av den anledningen, och av den anledningen som Helene Petersson lyfter fram - att man inte ska splittra det samiska folket från vår sida - måste det ju vara ganska arbetsamt och jobbigt att se att när propositionen nu har lagts fram så har den gjorts på ett sådant sätt och att förarbetet har varit sådant att Sametinget ganska kraftigt markerar mot propositionen. Man säger att det här nog inte är det steg som man vill se tas nu, utan snarare ett steg på en väg som kännetecknas av strukturell diskriminering.

Herr talman! Vi är ju också i situationen att Sametinget inte är enigt. Detta kan också vara en av orsakerna till att vi måste fundera ytterligare. Vi har ett majoritetsförfarande i det parlament som vi har här och i kommunerna. Så har också Sametinget. Men desto viktigare tror jag och andra från socialdemokratiskt håll att det är att vi går väldigt försiktigt fram. Även om det finns en majoritet i Sametinget som förespråkar något så finns det också en stor grupp som förespråkar en annan lösning. Det här måste vi diskutera och se över vidare. Vi måste ha fler samråd och fler öppna möten.

Herr talman! Inledningsvis säger Helene Petersson att det är viktigt att vi har skrivit under Europarådets ramkonvention och att det är viktigt att vi visar stöd för samerna. Helene Petersson talar inledningsvis så varmt och välmenande om det samiska folket. Sedan säger Helene Petersson att vi måste gå varsamt fram och att det behövs ett bättre underlag. I mitt anförande berättade jag att det finns ett omfattande underlag, om inte det var känt innan. ILO-utredningen är klar. Den har varit det sedan 1999. Det är sju år. Rennäringspolitiska kommittén avslutade sitt arbete i november 2001. Sametingsutredningen var färdig 2002. Jakt- och fiskerättsutredningen har också presenterats. Då undrar jag vad det är Helene Petersson menar saknas. Det här har ju blivit en steg-för-steg-politik. I stället för att lägga fram ett samlat förslag plockar regeringen små delar här och var. Det ger en sönderhackad och splittrad bild i stället för ett samlat och helt förslag med det goda underlag som faktiskt finns. Vad är det Helene Petersson saknar? Vad är det som behövs ytterligare i underlag för att man ska kunna komma fram med ett samlat förslag?

Herr talman! I dag hoppas jag att vi inte behöver fler underlag. Men det är de facto så att både Gränsdragningskommissionen och Jakt- och fiskerättsutredningen är ju nyss klara och deras förslag måste också beredas. När man hade gjort de andra utredningarna upptäckte man att här fanns frågor som behövde jobbas djupare och bredare med. Vi har också fått en nordisk samekonvention som har överlämnats till sameministrarna. Den kan man också väva in i det här materialet. Jag håller med Liselott Hagberg. Vi har en halv meter material här. Det gäller att få en vettig och bred samepolitik som accepteras av alla. Jag tror att grunden är att vi får en väldigt bred acceptans om vi inte ska få konflikthärdar i de här frågorna i fortsättningen. Det tycker jag vore väldigt olyckligt.

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att gå framåt, och jag tror att det är viktigt att sätta ned foten. Jag tror att det finns en stor risk att den här steg-för-steg-politiken leder till det som Helene Petersson inte vill att den ska leda till. Helene Petersson menar att här gäller det att dra ut i tiden så att man får acceptans hos alla. Precis som Gustav Fridolin sade, går det kanske inte att få acceptans hos alla. Hur ofta får man acceptans hos alla i en fråga? Jag tror att det är viktigt att sätta ned foten och bestämma sig för en viljeinriktning och inte låta processen dra ut i tiden alltför mycket. Det är mer en kommentar än en fråga egentligen till Helene Petersson. Jag ser det som det stora problemet att det här är en process som dras ut under lång tid i stället för att man sätter ned foten klart och tydligt. Min uppfattning är att det finns en feghet i de här frågorna när det gäller att visa var man står och vad man vill. I stället avvaktar man med nya utredningar och låter hela processen dra ut i tiden. Man intar en avvaktande hållning i stället för att visa en klar och tydlig viljeinriktning. Jag tror att det är hela problematiken som gör att vi inte kommer framåt när det gäller samepolitiken.

Herr talman! Jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte trampar på någon när vi sätter ned foten. Jag tycker att utgångspunkten i detta är att vi måste ha så pass mycket på fötterna - om vi nu pratar fot här hela tiden - att vi ser till att det inte finns någon under när vi väl sätter ned fötterna.

Herr talman! Identitet och integritet är viktiga att respektera om vi ska ha en fungerande demokrati. Vi kan konstatera att många övergrepp gentemot samerna har begåtts i historisk tid. Man har kränkt deras identitet och integritet. Vi sentida politiker har att hantera och successivt rätta till de här historiska försyndelserna. Under min första mandatperiod här i riksdagen fick jag vara med om det historiska ögonblicket när vi inrättade Sametinget. Inom parentes vill jag säga att det dock inte gör mig till ett fossil, vilket någon antydde här under våren. Det är inte mer än 14 år sedan sametingslagen infördes. Den är alltså ganska sentida. Det här är ett väldigt känsligt område. Det har, som Helene Petersson antydde, inte varit en total enighet bland samerna själva om hur processen och utvecklingen ska fortgå. Men vi har att arbeta med successiva förbättringar i den här situationen. Vi kristdemokrater finner regeringens förslag väl avvägda. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet.

Fru talman! Innan vi bröt för frågestunden var det mycket fotarbete i talarstolen. Det var steg som skulle tas framåt eller som inte hade tagits framåt. Det var bra på fötterna, och det var fötter som hade satts ned. Om man, som Miljöpartiet föreslår, har båda fötterna stadigt placerade på marken kommer man ingenstans. Det är innebörden i Miljöpartiets avslagsyrkande på förslaget i betänkandet. Regeringen har föreslagit ett antal förändringar som syftar till och som, påstår jag, leder till ett ökat samiskt inflytande. Det är ju också titeln på betänkandet. Att man vill gå längre i vissa fall och ta steg på andra områden är ganska naturligt, men jag tror inte att det skulle underlätta det fortsatta arbetet med de här frågorna att nu avstå från att ta de steg som regeringen föreslår. I mitt förra anförande som gällde betänkandet om minoritetspolitiken förde jag ett kort resonemang kring begrepp som nation, folk, stat och så vidare. De frågeställningarna belyses än mer i det här betänkandet. Jag noterade att Helene Petersson några gånger använde ordet parlament om Sametinget. Jag tror att man ska vara lite försiktig med just det begreppet eftersom det brukar reserveras för valda folkförsamlingar som stiftar lag. Det är det ju inte fråga om här. Det belyser den komplikation som finns i det arrangemang som vi har med ett folkvalt sameting som i någon mening både är en politisk företrädare för det samiska folket och en förvaltningsmyndighet under regeringen. Det handlar inte om någon politisk autonomi för det samiska folket utan snarare om att tillvarata samernas kulturella rättigheter. Man kan tänka sig en fortsättning på den utvecklingen. Det finns de som förespråkar det, nämligen att man skulle göra Sametinget till ett slags icke-territoriell kommun med egna befogenheter. Då reser sig omedelbart frågan om man som same ska fråntas sin rösträtt i de vanliga kommunerna. Det är knappast rimligt. Å andra sidan: Ska vissa medborgare på etnisk grund ha dubbel rösträtt? Det är inte heller rimligt. Detta pekar på de komplikationer som uppstår om man drar det här i riktning mot en politisk autonomi. Det är det nu inte fråga om. Det är fråga om att tillvarata och garantera de rättigheter som samerna har som urbefolkning. I betänkandet och propositionen föreslås att vi nu flyttar ytterligare myndighetsuppgifter vad gäller samiska förhållanden till Sametinget i dess egenskap av myndighet. Regeringen vill inte gå så långt att man flyttar alla ärenden som rör samiska förhållanden utan bara dem som man menar rör interna samiska förhållanden. Det har kritiserats att man inte tar steget fullt ut på det området. Jag tycker att man mycket väl skulle kunna ta steget fullt ut. Men det är också uppenbart att det inte är helt okomplicerat. Det handlar om att överföra myndighetsuppgifter till ett organ till vilket en del av befolkningen har rösträtt men som ska ha myndighetsutövande uppgift riktad mot medborgare som inte har rösträtt till detta organ. Det skapar naturligtvis komplikationer såvida man inte i detta avseende ser Sametinget som en statlig myndighet. Det är så man måste se det. Är det till förmån för Sametingets utveckling att förstärka karaktären av statlig myndighet? Jag är inte säker på det. Jag tror att det är riktigt som här föreslås att man tar några steg för att särskilja de två rollerna. Jag tror också att man måste gå vidare med det. Jag tror inte att det i längden är möjligt att ha ett organ som både är folkvald församling och statlig myndighet. Jag tror att det vore olyckligt att förstärka rollen som statlig myndighet på det sätt som i så fall skulle bli fallet. Liknande komplikationer gäller ju ordförande i Sametinget. Det är just därför att Sametinget är en statlig myndighet under regeringen som det inte är möjligt att låta Sametinget självt utse ordförande. Även här tror jag att lösningen måste ligga i ett särskiljande av de olika funktionerna. Flera tidigare talare, i synnerhet Helene Petersson, har varit inne på att det här inte är en stadgefråga för Sametinget. Det handlar om relationer mellan folkgrupper och människor som, för att uttrycka det försiktigt, är mycket komplicerade. Motsättningarna är ibland mycket starka. En del av motsättningarna grundas i ett gammalt kolonialt storsvenskt förtryck av den samiska urbefolkningen. En del av dessa motsättningar bör beskrivas som diskriminering och till och med som rasism. Det är inte bara det utan också normala legitima intressekonflikter mellan olika människor som lever tillsammans i ett område. Var och en för sig har legitima intressen, men dessa intressen kolliderar ibland. Det måste vi hitta lösningar på. Vi måste hitta ett sätt att kanske inte friktionsfritt men fredligt och utan alltför mycket bitterhet lösa konflikterna. Där finns det fortfarande en hel del att göra. Jag tror att Helene Petersson har helt rätt i att vi när vi försöker lösa de här problemen ska göra det på ett sådant sätt att den typen av konflikter inte förvärras utan att vi underlättar lösandet. Därför tror jag att det åtminstone i detta fall är klokt att inte nu ta alla steg utan några. Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Fru talman! Jag yrkar också bifall till förslaget i utskottets betänkande Ett ökat samiskt inflytande . I allt väsentligt består detta betänkande av innehållet i en utredning från 2001 från Rennäringspolitiska kommittén. Förslagen i propositionen innehåller de minst kontroversiella delarna i denna utredning. Alla partier var mer eller mindre överens om just dessa delar. Men beträffande allt övrigt var det en djupt splittrad utredning. Och just dessa förslag finns inte med i propositionen och i detta betänkande. Exempelvis de öppna samebyarna, rennäringens förhållande till markägandet, koncessionsrenskötseln och samebyns juridiska form lämnades utanför. Det har alltså tagit fyra år för regeringen att komma till riksdagen med ett förslag som enligt min mening borde ha behandlats långt tidigare - enkla förslag som de flesta var överens om. Då kan man undra varför det har varit en sådan senfärdighet från majoritetens sida. Det fanns, som jag sade, en fullständig uppslutning, och som också syftade till ett ökat samiskt inflytande. Utöver detta föreligger det andra utredningar. Det finns drivor med utredningar hos regeringen som berör förhållandet mellan samer, främst renskötande, och övrig befolkning. Men detta lilla betänkande är alltså den samlade kraften från regeringspartiet samt från Vänstern och Miljöpartiet under mandatperioden. Handen på hjärtat, Petersson, Einarsson och Fridolin och allt vad ni nu heter: Det är ju ingen dådkraft, om man säger så, från er sida vad gäller samepolitiken. Det är alldeles riktigt att det är snårigt och svårt. Man kan exempelvis ta förslagen om de öppna samebyarna eller det ökade samrådet när det gäller skogsbruket, eller jakten för den delen. Det är knepigt. Men det är väldigt lätt att lova saker i sammanhang där inte alla är representerade - markägare, renskötande samer och icke renskötande samer. Det är gruvnäringen som påverkas, det är skogsbruk som påverkas och det är vattenkraften. Så är det. Allt det som jag räknar upp påverkas om Sverige skulle ratificera ILO-konventionen 169. Men här gäller det enligt min mening, precis som i alla andra politiska sammanhang, att man aldrig ska lova mer än vad man kan infria och att stå upp för det som man har lovat. Men av den här kaxigheten som jag i alla fall möter i utredningar och i debatter på detta tema återstår egentligen ingenting när det gäller att komma till konkret handling. Mot bakgrund av alla de utredningsförslag som föreligger måste man tala om en handlingsförlamning från vänsterkanten. Det är mycket snack och lite verkstad. Det talas vitt och brett om att ratificera och stärka rättigheterna. Men då bör man också, som jag ser det, när regeringen har haft så lång tid på sig, kräva handling i form av förslag på riksdagens bord. Jag tycker att ni från majoritetens sida ska berätta för samer och för svenskar varför så lite, nästan ingenting, har hänt under era fyra år vid makten. Är ni ense om hur ni ska gå fram i dessa frågor, eller är just detta förslag en rimlig avvägning när det gäller vad man kan begära av en regering inom detta politikområde? Jag skulle vilja säga att det bara är att agera. Förslagen ligger där. Fru talman! Till sist vill jag säga några ord om rennäringsadministrationen. Den avvägning som finns i betänkandet om ökat samiskt inflytande och överflyttning av myndighetsuppgifter är rätt rimlig, enligt min mening. För det första anser jag att lokal kännedom är väldigt viktig för en myndighet som ska göra rätt avvägning mellan rennäring och allmänna intressen, exempelvis miljöfrågorna. Miljöaspekten är synnerligen viktig då det gäller betestryck, alltså risk för överbetning och kopplingen till antalet renar. Miljöfrågan är ett allmänt intresse. För det andra kan det vara frågor som berör markägare och renskötsel. Och där är det också viktigt att myndigheten inte kan misstänkas ha ett partsintresse eller tolkas på ett sådant sätt. För det tredje handlar det om jaktfrågan. Mot bakgrund av rådande situation med den så kallade dubbelregistreringen eller den dubbla jakträtten skulle det vara direkt olämpligt om den hanteringen inte skulle skötas och handläggas av länsstyrelserna.

Fru talman! Jag vill bara ställa en enkel fråga. Vad är det som Moderaterna vill gå vidare med? Vilka frågor är det som ni anser att vi skulle kunna besluta om här i dag? Ni har inte framfört några förslag i betänkandet, och ni har inte väckt några motioner.

Fru talman! Vi har en klar uppfattning i dessa frågor, från markanvändningen till öppna samebyar. Dessa uppfattningar har vi redovisat tidigare. Vi saknar alltså inte uppfattning i frågorna. Det som vi efterlyser hos regeringspartiet är handlingskraft. I det saftiga betänkandet från Rennäringspolitiska kommittén finns det mängder av förslag som är kontroversiella. Men då måste man ta tag i det och hantera det. Antingen förkastar man förslaget och går vidare med någonting annat, eller också låter man det vara som det är. Men att i detta skede bara så att säga rulla situationen framåt med hjälp av nya utredningar och hänvisningar till att det komma skall är inget sätt att leda landet. Att tycka någonting och sedan lägga förslag på riksdagens bord, det är att leda landet. Det må vara bra eller dåligt, men man måste ha en tydlig uppfattning, annars tycker jag inte att man är regeringsduglig.

Fru talman! Anser Moderaterna att det kan vara förnuftigt att ändå gå lite försiktigt fram i dessa frågor? Anser Moderaterna att det finns risker för att man underbygger den samiska konflikten med de frågor som ändå är ganska svåra att debattera och svåra att lösa? Jag vill återgå till den första frågan. Hade det inte varit läge att ändå på något sätt i detta betänkande markera att det fanns andra frågor där ni var av annan uppfattning?

Fru talman! Man kan direkt gå på propositionen som den såg ut. Vi reagerade på de förslag som kom från regeringen. Och när det gällde den här propositionen hade vi ingen annan uppfattning. Det sade jag också inledningsvis. Så var också diskussionerna i utredningen. Dessa förslag var inte kontroversiella, och det fanns en total uppslutning bakom förslagen. Så det var inget märkligt i det. Det som jag efterlyste var lite handling, lite action. Och det saknas ju inte förslag. Förslagen finns ju. Då gäller det att värdera dem med de för- och nackdelar som finns. Jag tycker att det är alldeles riktigt att man går långsamt fram så att man får rätt underlag eftersom frågorna är komplicerade. Men utredningarna finns ju där. Rennäringspolitiska kommittén överlämnade sitt betänkande 2001. Det är snart fem år sedan. Och vad är rimligt när det gäller att gå långsamt fram? Är femårsgränsen ett rimligt tidsperspektiv från Socialdemokraternas sida, eller är det inte det? Jag tycker att det har gått för lång tid. Man ska agera snabbare när det finns färdigt underlag.