Fastighetsrättsliga frågor

Herr talman! I detta betänkande, CU20, berörs fastighetsrättsliga frågor i motioner väckta under den allmänna motionstiden 2006. Vänsterpartiet har väckt två motioner, en om friköp av historiska arrenden och en om slutligt avskaffande av fideikommissinstitutet. Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservation 2, men naturligtvis står jag också bakom reservation 1 från Vänsterpartiet. Frågorna om friköp av historiska arrenden och slutligt avskaffande av fideikommissinstitutet rör två historiska, feodala, patriarkala och ideologiska strukturer i svenskt fastighets- och jordägande. I betänkandet Historiska arrenden (SOU 1991:85) lade 1990 års arrendekommitté fram ett lagförslag om friköpsrätt avseende historiska arrenden. Regeringen, som inte förde fram förslaget till riksdagen, anförde att en sådan lagstiftning inte skulle tillgodose något angeläget allmänt intresse. Vidare anfördes att en lag om friköp inte är förenlig med regeringsformens bestämmelser om egendomsskydd. Vad som är ett angeläget allmänt intresse är i högsta grad en politisk bedömningsfråga. Vid bedömningen ska hänsyn tas till vad som är godtagbart i ett modernt och demokratiskt samhälle. Jag anser att rätten för arrendatorer att friköpa den jord som de i generationer har brukat är en väsentlig samhällsfråga av medborgarrättslig karaktär. Det är orättvist att arrendatorer inte har möjlighet att förvärva den trygghet och rättssäkerhet som äganderätten till den arrenderade gården skulle ge. Det finns en obalans i avtalsförhållandet mellan jordägare och arrendator där arrendatorn är den svagare parten. Jordägaren har generellt sett större ekonomiska resurser för att driva en tvist. Arrendatorsföreningar har framhållit att en friköpsrätt skulle leda till en större jämvikt mellan parterna i arrendeförhållandet även om ett friköp inte aktualiseras. Adelns privilegier har avskaffats. Genom att införa en rätt till friköp kan de sista resterna av det gamla feodalsamhället avskaffas. I praktiken är de nu aktuella arrendatorerna fortfarande frälsebönder. I många fall har de inte möjlighet att skjuta till exempel vildsvin och gäss som förstör grödorna. I stället tar jordägarna betalt för att låta andra personer jaga på marken. Friköp av historiska arrenden är inte ett hot mot äganderätten eftersom gårdarna har varit utarrenderade under en mycket lång tid. Jordägaren har till skillnad från arrendatorn endast ett ekonomiskt intresse i egendomen. För arrendatorn är arrendestället både hem och inkomstkälla, och så har det varit i många generationer. Eftersom ägaren vid ett friköp skulle få kompensation för egendomen saknar argumentet att friköpsrätten utgör ett hot mot den enskilda äganderätten relevans. Vidare har arrendegårdarnas värde till stor del skapats genom arrendatorernas arbete och investeringar. Arrendeavgiften har betalat den arrenderade egendomen flera gånger om. Jag anser att det är viktigt att det införs en möjlighet till friköp, inte minst av historiska och ideologiska skäl. Att hänvisa till att få arrendatorer skulle utnyttja en friköpsrätt leder till ett cirkelresonemang. Den unga generationen väljer i dag i stor utsträckning att inte ta över ett arrende från sina föräldrar. Detta leder till att allt fler arrenden avskaffas och till att storgodsen tar över driften av jordbruken. Av de skäl jag anfört bör regeringen låta utarbeta och för riksdagen lägga fram ett förslag till lagstiftning som innebär att arrendatorer får möjlighet att friköpa historiska arrenden. Ett slutligt avskaffande av fideikommissinstitutet är ytterligare en symbolisk fråga då detta är ett uttryck för det feodala system som vi haft i Sverige. Tyvärr finns det fortfarande rester av detta. Sedan lagen om avskaffandet av fideikommisset den 1 januari 1964 trädde i kraft har ett 170-tal fideikommiss avvecklats. Ca 50 fideikommiss kvarstår. I undantagsfall kan regeringen besluta om en förlängning av fideikommisset om egendomen är av synnerligt kulturhistoriskt värde eller om det finns andra särskilda skäl. Den förra regeringen medgav förlängning i sex fall. Som argument för beviljande av dispenser nämns bevarandet av kulturskatter och andra miljöer. Trots fideikommissets orättvisa konstruktion och dess patriarkala karaktär kan man i dag förstå instiftarnas syften eftersom det då saknades andra metoder för att behålla egendomar intakta vid arvskiften. I dag är situationen annorlunda. Aktiebolagslagstiftningen samt en rad andra möjliga ägandekonstruktioner gör företags och andra egendomars sammanhållande oberoende av arvskiften. Herr talman! Även om en rätt till friköp av historiska arrenden skulle införas leder möjligheten för regeringen att förlänga ett fideikommiss i praktiken till att en arrendator aldrig kommer att erhålla rätt att friköpa egendom som ingår i ett fideikommiss där förlängning medgivits tills vidare. Fideikommiss utgör därför ett hinder för bönder när det gäller att friköpa den jord de odlar. Det bästa sättet att på 2000-talet bevara kulturmiljöer kan inte vara att göra döttrar arvlösa. Enligt min mening bör regeringen utarbeta och för riksdagen lägga fram ett lagförslag som innebär att fideikommissinstitutet slutligt avskaffas.

Herr talman! Just nu debatterar vi ett betänkande där elva motioner behandlas som rör fastighetsrättsliga frågor och som väcktes under den allmänna motionstiden. Fastighetsrättsliga frågor handlar om avvägningar mellan enskilda och allmänna intressen, mellan många människors behov och enskilda, privata, intressen. För oss socialdemokrater är det naturligtvis mycket viktigt att vi har en lagstiftning som innebär att vi människor gemensamt genom demokratiska beslut kan både planera och utveckla samhället och som gör det möjligt för det allmänna att göra de här avvägningarna samt att det finns redskap för demokratin när det gäller att genom politiken påverka samhällsutvecklingen. Självklart måste detta ske på ett för den enskilde tydligt och rättssäkert sätt. Vi vet att vi socialdemokrater i de här frågorna skiljer oss från borgerligheten. Det framgår tydligt av tidigare diskussioner, debatter och reservationer. Vi vet ju att de borgerliga partierna har en misstro mot det allmänna och vill minska redskapen för demokratiska beslut. Det gäller till exempel expropriationslagstiftningen, förvärvslagstiftningen och den kommunala förköpsrätten. Syftet är att undanröja lagarna för att få en utformning som mer stärker äganderätten på det gemensammas bekostnad. I det betänkande som vi i dag behandlar finns det egentligen inga andra hänvisningar än hänvisningar till pågående utredningar och till beredningen i Regeringskansliet. Därför har vi socialdemokrater inga reservationer utan avser att återkomma om och i så fall när de borgerliga kommer med faktiska förslag. Jag vill dock beröra frågan om ersättningsreglerna vid expropriation. En expropriation innebär att en fastighet tas i anspråk för ett allmänt intresse. Beslut om tillstånd fattas av regeringen eller i vissa mindre frågor av länsstyrelsen. Den ska också ske för vissa bestämda ändamål. En avvägning måste alltid göras mellan olika intressen för att uppnå en bra hushållning med våra resurser. När det gäller ersättningsreglerna har utskottet tidigare gjort ett tillkännagivande, som riksdagen ställt sig bakom, och begärt att det görs en utvärdering för att se över reglerna. Utvärderingen, utredningen, ska vara klar under året. Utskottet konstaterar att återköp av exproprierad mark innebär rätt många komplicerade frågor. Det handlar om tid för återköp, om hur ersättningen ska fastställas och så vidare. Vi socialdemokrater är väldigt tveksamma till en sådan återköpsrätt. Men vi har inte i dag funnit skäl att reservera oss mot detta utan pekar bara på att vi känner oss väldigt tveksamma. Som sagt återkommer vi om och i så fall när de i den borgerliga majoriteten har skarpa förslag som de kanske är eniga om.

Herr talman! Precis som föregående talare sade beskriver detta betänkande fastighetsrättsliga frågor, frågor som berör många människor, deras bostad och deras ägande. Betänkandet tar upp viktiga frågor som regler för fel i fastigheter, köpares och säljares ansvar och besiktningsmans ansvar. Det tar också upp frågor vad gäller förvärv av skogs- och jordbruksfastigheter och avstyckning av mindre fastigheter. Det är en stor fråga för många. Jag har också som kommunalpolitiker under flera år kunnat vittna om alla de frågor som kommer upp i form av fastighetsförsäljningar och för den enskilde viktiga frågeställningar. Det pågår på departementet ett flertal utredningar som vi hänvisar till i vårt avslag på motionerna. Vi kommer i vår fortsatta dialog med departementet att bevaka att arbetet fortskrider i dessa utredningar så att det får stor betydelse för den enskildes rätt och säkerhet. Bakåt sett är det alltför många år som man har kunnat vittna om, som det uttrycks, en alltför rättsosäker ställning för den enskilde i förhållande till staten. Inte nog med att man har tvingats att lämna ifrån sig fastigheter eller mark - man har också upplevt att den ersättning man får inte har varit skälig. Många samtal som jag har fått har handlat om att när kommuner och stat inte har fått som de har velat har hotet om expropriering varit det som de har tagit till. Detta är enligt min uppfattning inte en bra väg att gå eller en bra politik att föra. Enskilda upplever också att de ofta har stått svarslösa och maktlösa när fastighetsköp har gått fel. Dolda fel och besiktningsmans ansvar är därför en viktig del att fortsätta att arbeta med i de utredningar som pågår på departementet. Återköp av exproprierad mark, som en av företrädarna här tidigare tog upp, är en ganska besvärlig fråga. Jag tycker i princip att det är viktigt att ta en diskussion och också utreda möjligheten till återköp av exproprierad mark. Man måste i det fortsatta utredningsarbetet beakta ett antal frågeställningar, till exempel om pris, hur länge rätten ska gälla, vem som har rätten, andra arrendatorer som har kommit fram under de år som marken varit exproprierad etcetera. Men det viktigaste är att det sker en utredning och att man verkligen ser till möjligheten att expropriera mark. Jag har sett betydelsen för ett antal markägare av att få köpa tillbaka sina exproprierade marker som exproprierades på 60-talet och som återköptes på 90-talet. Det finns mycket starka känslor för möjligheten och rätten att få köpa tillbaka mark. Förutom de motioner som jag har berört finns motioner, som bland annat togs upp av Egon Frid, om fideikommiss och historiska arrenden. Jag har tittat lite i de handlingar som finns bakåt i tiden och läst den utredning som gjordes på departementet på 90-talet och också de debatter som förekom i riksdagen så sent som för några år sedan. De stora historiska arrendena ligger på universitet och kyrka. Jag har förstått att de diskussioner som förs mellan universiteten och kyrkan ofta fungerar så gentemot den enskilde att man sluter avtal när mark ska säljas som gör att de som har arrenderat marken också har möjlighet att köpa den. Man tittade på möjligheten att förändra lagstiftningen på 90-talet men ansåg då, med hänvisning till grundlagens äganderätt, att det inte var genomförbart att generellt införa friköp av arrenden. Det har också genomförts ett antal kartläggningar och utredningar senare. Regeringen kommer att redovisa sitt ställningstagande under 2007. Vi vill avvakta detta innan vi tar en slutlig diskussion om hur vi ska gå vidare med frågan om historiska arrenden. Frågan om fideikommiss är också till viss del kopplad till den frågan. Jag kommer själv från Skåne där man lever kvar med många fideikommiss på de gamla godsen. Det är kanske också därför som Christer Adelsbo, som bor i en kommun där denna fråga är ganska aktuell, har skrivit motionen från Socialdemokraterna. Jag kan dock inte, till skillnad från Christer Adelsbo och de övriga motionärerna, anse att detta är ett problem. De flesta av fideikommissen har ju avvecklats på det sätt som lagen föreskrev på 60-talet. Som Egon Frid sade finns det i dag ett 50-tal kvar, men för de flesta av dem finns en avvecklingsplan. Man kommer då att fullfölja lagstiftningens intention. Det har dock förekommit en förlängning av ett antal av fideikommissen, och precis som Egon Frid säger är det framför allt kopplingen till kulturhistoriskt värdefulla miljöer som gör att man inte vill att marken ska delas upp mellan ett antal markägare. Men förlängningarna är beslutade av den gamla regeringen, i ett av fallen i min egen kommun Svenstorp och Björnstorp, där det var just aspekterna på det kulturhistoriska värdet som man tog upp. Jag kan till skillnad från motionärerna inte se att detta är ett jätteproblem. Intentionerna i lagstiftningen fortsätter att följas, och avvecklingen sker successivt. Enligt min uppfattning behövs det inga ytterligare åtgärder i nuläget. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

Herr talman! Fastighetsrättsliga frågor. Förslagsområde från förtroendevalda: fastighetsfel, förvärvslag, fastighetsbildning, försäljningstvång, föreningsstämmor, friköp, fideikommiss. Först: Fastighetsfel förekommer förvisso, fast föreliggande förslag förfelade. Förlikningsmöjlighet finns. Förtroendefråga föreligger. Friare förvärvslag för fastighetsköp för företag föreslås. Frågor finns: Fler fastboende? Fler förvärvande fastighetshajar? Fler förfallna fastigheter? Förenklat företagande? Fler fakta fixar förhoppningsvis frågorna. Friare fastighetsbildning för fler fastboende föreslås. Förtjänar faktiskt fortsatt förundersökning. Försäljningstvång förekommer, fast frivillig försäljning förståndigare förfarande. Försäljningssummorna fortfarande för försiktigt fastställda. Förhöjningsutrymme förordas. Föreningsstämmor: Fullmaktsmöjlighet finns. Framställan fimpas. Friköp för förfäders förhyrda fastighet. Fördelar finns, fast fritt förfogande för fastighetsägaren föredras förmodligen. Fideikommissen från forntida feodalsamhället förefaller föråldrade, fast förändrad förordning finns fastslagen. Förslaget för sent formulerat, Frid. Final: Förslagen förkastas. Ja, herr talman, så kan man uttrycka det om man vill leka lite grann med svenska språket. Jag skulle kunna stanna där, men det kan väl finnas skäl att förklara mina tankar lite mer. När det gäller fel i fastighet har såväl säljare som mäklare i dag skyldighet att informera om de fel och brister i fastigheten som de känner till. Det är alltså, som det står i utskottets betänkande, redan i dag en bra balans mellan parterna. Besiktningsmannens roll är svår, och jag ser inga skäl att öka kraven. För att verkligen vara på den säkra sidan tar de ofta upp småfel i anteckningarna, och det finns många spekulanter och köpare som inte kan värdera innehållet i protokollen. Följden blir att de drar sig ur affären, och säljaren står där, ibland utan någon ny köpare. Vi måste vara medvetna om att det är begagnade varor som säljs. Då finns det per automatik naturliga fel på grund av ålder och slitage. Fideikommissens avskaffande är redan beslutat, och det finns ingen anledning att stifta nya lagar i ärendet, utan tiden löser detta. Jordförvärvslagen gäller olika i olika delar av Sverige. Hur möjligheten för aktiebolag att köpa jordbruks- och skogsfastigheter skulle påverka dels produktionen, dels antalet fastboende är svårt att bedöma. Samtidigt har både Centerpartiet och alliansen klart uttalat att vi vill skapa enklare regelverk för företagen. Och eftersom många jordbruks- och skogsföretag i dag drivs i bolagsform, även familjeföretagen, är frågan värd att diskutera vidare. Detsamma gäller frågan om avstyckning av mindre skogsfastigheter. Om en sådan reform, tillsammans med en kommande ändring av strandskyddet, kan medföra att fler bosätter sig på landsbygden är den väl värd att pröva. Herr talman! Historiska arrenden är en svår fråga. Att inte kunna få ut högsta möjliga pris vid en försäljning eller att inte få sälja till vem man vill är en allvarlig inskränkning i äganderätten. Samtidigt är det bara att erkänna att jag har full förståelse för dem som brukar en gård som har gått i flera generationer och sedan inte får möjlighet att köpa den. En fråga som man kan ställa är dock: Om man nu har ett så genuint intresse för jordbruk och vill att verksamheten ska gå över till nästa generation, varför har man då inte skaffat en egen fastighet under alla de år som man i stället har föredragit att vara arrendator? Man har hela tiden varit medveten om gällande lagstiftning. När det gäller lagen om expropriering bedömer jag att det inte är några större fel på den. Problemet är ersättningsnivåerna. Jag anser att det är rimligt med ett pris som innebär en viss kompensation för tvånget att sälja. Vi får väl se vad utredaren kommer fram till om några månader i sin slutredovisning. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Herr talman! Jag vill tacka Lennart Pettersson för dikten med det fina svenska språket och alla ord på f! Det passar bra med Frid även där. Jag förstår att du fick det svårt när du insåg att det var herr talman och inte fru talman som tjänstgjorde. Som småjordbrukarson från Varaslätten känner jag verkligen för landsbygden. Många lantbrukares enda möjlighet att etablera sig på en gård var att arrendera gården. Genom arrendet fick de en etablering. De hade inte möjlighet att köpa sig en gård. Valet att leva på en arrenderad gård och allt vad det har medfört genom åren måste föranleda att man behandlas på ett särskilt generöst sätt när det gäller överlåtelse av gård och därmed ges en form av förtursrätt vid ett kommande förvärv. Jag reagerar på och tycker att det är lite cyniskt när Lennart Pettersson hävdar att det bara hade varit för dessa att köpa en gård eftersom de visste spelreglerna. Men så enkelt kanske det inte var den dagen de ville etablera sig som lantbrukare. Möjligheten de hade var att arrendera en gård. Är det inte rimligt att en lantbrukarfamilj som har etablerat sig via en arrendegård ska ha speciella fördelar och ha en form av förtur den dagen man vill och får möjlighet att överta gården?

Herr talman! Jag kan konstatera att Egon Frid och jag har samma bakgrund. Vi kommer båda från små lantbruk, förvisso självägt i mitt fall men ändå. Du har helt rätt i resonemanget om att när man etablerar sig som lantbrukare är det inte självklart att man har ekonomin att köpa en fastighet, utan man börjar som arrendator. Men talar vi om historiska arrenden kan dessa många gånger ha gått i arv i ett antal generationer. Under den tiden har det funnits förutsättningar att bygga upp ett kapital som gör att man kan växla från en arrendegård till en egen ägd fastighet. Jag känner till många exempel där man har börjat i liten skala och sedan växt. Det är precis som att köpa en mindre jordbruksfastighet eller en mindre villa och byta upp sig i takt med att ekonomin tillåter det. För många har det varit ganska förmånligt att vara arrendator, även på en del större gods. Det har inneburit att man kanske har använt överskotten till annat än att tänka på en kommande fastighetsplacering. Frågan är svår. Vi tar exemplet ur jordägarsynpunkt: Om vi som villaägare inte skulle få lov att sälja vår fastighet till vem vi ville och få ut det pris vi ville på den allmänna marknaden hade vi tyckt att det var en inskränkning i vår äganderätt. Det perspektivet ska man ha med sig även när det gäller jordbruksfastigheter.

Herr talman! Även om det handlar om historiska arrenden har kanske en familj etablerat sig i den bygden i generationer genom arrendegården. Lennart Pettersson kan inte bortse från den investering som många arrendatorer har gjort i egendomarna på gården med sina överskott från näringsverksamheten, det vill säga jordbruket. Det finns skäl att dra paralleller mellan besittningsrätten på en arrendegård och en lägenhet som man hyr. Man måste ha fördelar av att ha haft en etablering och att man har lagt sitt liv och sin själ på att sköta en gård. Det är märkligt när vi kommer till dessa frågor att ni alltid hänvisar till äganderätten och säljarens rättigheter och aldrig vill se till situationen som hyresgästen eller arrendatorn befinner sig i.

Herr talman! Christine tog upp exemplen Svenstorp och Björnstorp. Jag kan ta ett annat exempel. Trolleholms gods i min hemkommun var ursprungligen en av de största fastigheterna med många arrendegårdar, och en del har sålts på grund av generationsskiften. Men där har man i arrendeavtalet lagt in att de investeringar som görs skrivs av. Lämnar man arrendegården i förtid får man ut sin del, den återstående bokförda delen, av investeringen. Det är en ren företagsekonomisk uppgörelse som man har i det sammanhanget. Det man i mångt och mycket missar som arrendator, och som kanske har accelererat de senaste åren, är värdetillväxten. Det var därför som jag sade att detta är en svår fråga. Det är inte svart eller vitt för jordägare och arrendator, utan det finns olika avvägningar att göra. Men sitter jag som arrendator och vet att jag inte får någon värdetillväxt genom att sälja fastigheten, vad gör jag då med mitt överskott? Jag behöver inte nödvändigtvis köpa en ny traktor eller tröska, utan jag kan placera i annat som kompenserar mig för en del av det värdebortfall som jag hade fått om jag hade ägt fastigheten. Alternativt är det trots allt fritt för en företagare att välja vilken företags- och fastighetstyp man vill äga och driva. Möjligheten finns. Vissa tar bollen och går vidare, medan andra fortsätter att sitta där. Men ingen kan säga att de inte är medvetna om situationen. Det finns skäl att titta vidare på detta och koppla det till besittningsskyddet. Inte minst finns det skäl att lägga in den aspekten kopplad till hur det är med vanliga hyresrätter och liknande om man ska få gå in och fortsätta att hyra. Vi kan väl fortsätta att hålla frågan levande.

Herr talman! Jag får väl börja med att säga vad min vän på andra sidan bänkraden nyss sade: Vad ska du säga efter detta? Sist i kön får man möjligheten att tala om de frågor som tas upp i betänkandet. Jag har ingen lust att upprepa allt, så jag tänker göra en liten sammanfattning. Jag yrkar naturligtvis bifall från Kristdemokraterna till förslaget i civilutskottets betänkande och avslag på reservationerna. Vad tar man upp? Jo, jordabalken, köparnas och säljarnas rättigheter och skyldigheter. De tycker inte vi behöver ändras. Jordförvärvslagens tillståndsregler är nyligen ändrade. Dem kan man följa och se om vi behöver göra något ytterligare. Poströstning i samfällighet går redan att genomföra. Av vilken anledning ska vi gå in och ändra på lagar och regler när man redan har den möjligheten? I alla andra frågor som tas upp i detta betänkande, CU20, handlar det om att det finns utredning, det sker översyn, frågorna bereds i Regeringskansliet. Då väntar vi på svaren. Vad kan vi mer säga om det när vi har en regering som håller på att på olika sätt ta in nya synpunkter och nya idéer och förändringar och kanske till och med får in att det finns väldigt mycket på det här området som är bra och som vi inte behöver göra förändringar av? Vi avvaktar den typen av kunskap. Sedan kan det naturligtvis i varje enskilt ärende finnas saker som behöver tas upp så småningom. Med det, kära vänner och herr talman, tackar jag för ordet.

Herr talman! Detta betänkande om fastighetsrättsliga frågor är inte särskilt omfångsrikt. När man läser igenom det skulle man kunna tro att vi har ett utskott som är väldigt enigt med tanke på att det bara finns två reservationer. Bakomliggande frågor kan ändå ge upphov till kommande intressanta principdiskussioner. Jag har vid flera tillfällen tidigare här i kammaren talat om reglerna i jordabalken, om besiktningsmannens ansvar, fastighetsmäklarnas ansvar och så vidare. Jag tror att vi har en problematik som vi måste lösa. Bakgrunden till det är att det enligt min uppfattning fortfarande förekommer alldeles för många tvister i våra domstolar i de här ärendena. Ett sätt att komma till rätta med detta är att lagreglera besiktningsmannens ansvar och på det viset kanske komma ifrån de mer besvärliga tvisterna mellan köpare och säljare. Jag vet att man i Danmark har ett system som bygger på obligatorisk besiktning och på försäkringsförfarande och som tycks fungera utmärkt. Det där återkommer vi till i ett senare skede. I övrigt, med tanke på vad andra företrädare här har sagt och för att vi inte ska upprepa allting, ska jag begränsa mig till att vara tydlig beträffande expropriationsersättningen, för jag har inte uppfattat riktigt att det har kommit fram. Inom kort kommer ett tilläggsdirektiv till utredaren, och så småningom kommer vi att få förslag om hur ersättningsfrågorna ska behandlas i framtiden. Vi är naturligtvis alla måna om att den som tvångsvis blir av med sin mark eller sina byggnader också ska få en ersättning som upplevs som rimlig och rättvis. Vi ser fram emot denna utredning. Slutligen beträffande de historiska arrendena är det en riktigt lång historia som nu kanske till slut får sin lösning, här i riksdagen i alla fall. Under den tid som detta har diskuterats har det skett ett stort antal avvecklingar av sådana arrenden mellan de berörda parterna. Det är min förhoppning att det ska kunna ske även beträffande den resterande gruppen, även om jag har förstått att det finns motsättningar och besvärligheter inte minst i södra Sverige. Det viktigaste tror jag ändå är att vi som lagstiftare kommer till ett beslut. Då har vi först och främst att vänta på ett ställningstagande från regeringen. Beroende på hur det ställningstagandet blir får vi ta en debatt här i riksdagen om vi ska gå den ena eller den andra vägen. Det återstår att se. Slutligen yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Jag får väl börja med att säga vad min vän på andra sidan bänkraden nyss sade: Vad ska du säga efter detta? Sist i kön får man möjligheten att tala om de frågor som tas upp i betänkandet. Jag har ingen lust att upprepa allt, så jag tänker göra en liten sammanfattning. Jag yrkar naturligtvis bifall från Kristdemokraterna till förslaget i civilutskottets betänkande och avslag på reservationerna. Vad tar man upp? Jo, jordabalken, köparnas och säljarnas rättigheter och skyldigheter. De tycker inte vi behöver ändras. Jordförvärvslagens tillståndsregler är nyligen ändrade. Dem kan man följa och se om vi behöver göra något ytterligare. Poströstning i samfällighet går redan att genomföra. Av vilken anledning ska vi gå in och ändra på lagar och regler när man redan har den möjligheten? I alla andra frågor som tas upp i detta betänkande, CU20, handlar det om att det finns utredning, det sker översyn, frågorna bereds i Regeringskansliet. Då väntar vi på svaren. Vad kan vi mer säga om det när vi har en regering som håller på att på olika sätt ta in nya synpunkter och nya idéer och förändringar och kanske till och med får in att det finns väldigt mycket på det här området som är bra och som vi inte behöver göra förändringar av? Vi avvaktar den typen av kunskap. Sedan kan det naturligtvis i varje enskilt ärende finnas saker som behöver tas upp så småningom. Med det, kära vänner och herr talman, tackar jag för ordet.