Fru talman! Nu ska vi i miljö- och jordbruksutskottet debattera finansieringen av kärnavfallets slutförvar. Syftet med lagstiftningen är att säkerställa finansieringen av de allmänna skyldigheter som följer av den så kallade kärntekniklagen. Bakgrunden till lagförslagen är följande. Riksdagen beslutade i början av 1980-talet om regler för finansieringen av omhändertagande av kärnavfall. Utgångspunkten var att det var kärnkraftsindustrin och inte staten som skulle svara för denna finansiering. Regelverket har emellertid ansetts ofullkomligt i detta avseende, och regeringen har därför föreslagit dels ett vidgat betalningsansvar, dels nya former för avgiftssättningen. Innehavare av kärntekniska anläggningar som ger upphov till högaktivt kärnavfall ska finansiera kostnaderna för att ta hand om såväl avfall som avveckling och rivning av anläggningar - ända tills allt avfall har placerats i slutligt förvar. Lagen om finansieringen av kärnavfallets hantering ska träda i kraft den 1 januari 2008. Miljö- och jordbruksutskottet tillstyrker förslaget, men i betänkandet finns också fem reservationer, varav man i en av dessa - med visst undantag - yrkar avslag på propositionen. Nu följer debatten mellan partiernas företrädare i denna fråga.

Fru talman! Den svenska modellen för hantering av kärnavfall har åtnjutit ett brett stöd i riksdagen och i samhället i övrigt. Vi har en tradition med stort ansvarstagande från företagens sida, till exempel genom Svensk Kärnbränslehantering, och en god balans mellan deras ansvar och statens inblandning. Därför är varje förändring av ordningen känslig. I grunden handlar detta om trovärdigheten i hanteringen. Den svenska modellen har också väckt intresse i andra länder som har sökt inspiration hos oss, och vi står på tröskeln till en lösning för slutförvaret av kärnavfallet. Det har varit en stor styrka att vi i flera politiska partier, över blockgränserna och över tid, har varit överens om systemet. Regeringens proposition som vi behandlar i dag förändrar balansen, och riksdagsbeslutet skapar en olycklig nyordning, enligt min mening, i kärnavfallspolitiken. I dag är det reaktorinnehavarna som ska vidta de åtgärder som krävs och årligen beräkna kostnaderna för att ta hand om det använda kärnbränslet och betala avgifterna. Propositionen innebär att ansvaret flyttas över till myndigheterna. Vart tar resonemang om producentansvar vägen? Regeringen och stödpartierna verkar vara mer trakterade av en planekonomisk lösning. Staten dikterar villkoren. Alla var vi överens om att en ny finansieringsmodell behövde arbetas fram. Den gamla beräkningsmodellen byggde på 25 års drift för våra reaktorer, och nu vet vi att ett flertal reaktorer har passerat 25-årsgränsen. Vi vet att de kan köras på ett ekonomiskt, säkerhetsmässigt och miljömässigt hållbart sätt i många år framöver. Därför stödde vi tillsättandet av Finansieringskommittén. De ändringar som har varit nödvändiga hade i grunden inte krävt några förändringar i lagstiftningen utan skulle mycket väl ha kunnat rymmas inom den befintliga finansieringslagen. Fru talman! Vår första kritik handlar om orimligheten att alltför mycket ansvar delegeras från riksdag till regering och myndigheter. Detta har skapat en stor oro i kärnkraftsbranschen eftersom principerna för finansieringen är oklara. Det gäller till exempel de politiskt känsliga frågorna om avgiftsnivåer och vilka säkerheter som företagen ska ställa. Vår andra kritik riktar in sig på att det i dag är reaktorinnehavarna som har huvudansvaret för att dels vidta de åtgärder de anser viktiga, dels beräkna de årliga kostnaderna för att ta hand om sitt utbrända bränsle, det vill säga ett tydligt producentansvar. Nu kommer initiativet att flyttas över till myndigheterna. Regeringen slår sönder delar av den svenska modellens grundprinciper, och nu ska staten in och styra och ställa. Vi vill också kritisera beräkningsförutsättningarna som avviker från Finansieringsutredningens förslag. Vår fjärde kritik handlar om den nya så kallade riskavgiften som nu ska införas. Regeringen eller en myndighet ska tillåtas fastställa statens eventuella ekonomiska risk för hanteringen av kärnavfallet utifall att någon ansvarig faller ifrån. I propositionen finns en mycket långsökt koppling till statens garanti när det gäller lånen till Öresundsbron. Jag ser inte jämförelsen mellan de olika delarna. Risken för detta resonemang är minimal, och jag är övertygad om att detta är ett nytt sätt för kärnkraftsmotståndarna att ytterligare lägga kostnader och hinder på kärnkraften, liksom produktionsskatten och tankeförbudslagen. Det stora problemet för denna så kallade riskavgift är att den helt saknar motprestation från statens sida. Därför borde denna avgift, enligt till exempel professor Erik Nerep vid Handelshögskolan i Stockholm, betraktas som en skatt. Då har riksdagen inte rätt att delegera det ansvaret vidare till regeringen. Rättsläget är alltså oklart. Likaså är det problematiskt att propositionen ställer krav på kärnkraftsföretagen att ställa säkerhet ifall företagen inte kan fullgöra sina plikter. Det absurda med detta är att vi i praktiken har två företag som har ansvaret för våra kärnkraftverk, det statligt ägda Vattenfall och storkoncernen Eon. Hur stor risk är det att Vattenfalls ägare, det vill säga regering, riksdag och svenska folket, inte kommer att uppfylla sina åtaganden? Det finns ingen analys gjord för hur detta ska genomföras, och Lagrådet har kritiserat förslaget och anser att frågan måste utredas vidare. Till sist är det vår kritik mot att dessa företags avgiftsmedel ska finansiera ideella organisationers engagemang i kärnkraftsfrågor. Vi ogillar starkt att företag ska överta det offentligas roll i att finansiera ideella organisationers verksamhet. Även detta har Lagrådet tydligt kritiserat. Framför allt ser jag det som ett mycket starkt underkännande från regeringens sida av Svensk Kärnbränslehanterings sätt att arbeta i sina förankringsprocesser kring slutförvar och hantering av utbränt kärnbränsle. Fru talman! Detta är flera exempel på hur regeringen nu tippar balansen i kärnavfallsfrågorna. Producenternas ansvar minskar, och statens långa fingrar ska in och peta i saker som i dag fungerar väl. Det tycker vi illa om, och därför vill vi att huvuddelen av propositionen ska avslås. Jag vill yrka bifall till reservation 1, som vi delar tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokraterna. Min uppfattning är att denna proposition är en del av regeringens eftergifter till kärnkraftsmotståndarna. Det är en politik som kommer att leda till att Sverige blir ett mörkt, kallt, tyst och smutsigt land.

Fru talman! Vi diskuterar nu kärnavfallet utgående från miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 24. Jag kan instämma i mycket av det Lars Lindblad har framhållit. Betänkandet är välskrivet och skildrar på ett tydligt sätt Folkpartiets inställning i de reservationer som finns i betänkandet, naturligtvis i kombination med vår motion i ärendet. För att spara kammarens tid ser jag därför inget behov av någon votering om mina reservationer. Jag vill dock lyfta fram några synpunkter som är kritiska mot regeringens förslag. Lagrådet har varit kritiskt mot att lagen är så flexibel att den ger regeringen nästan hela beslutsmakten eftersom lagtexten innehåller alltför lite substans. Lagrådet skriver att de enskilda lagreglerna blir omöjliga att bedöma, att regelverket på området inte kan förutses när lagen antas samt att reglerna blir svåra att överblicka. Jag såsom riksdagsledamot vill inte vara med om att besluta om en så bristfällig lag. Jag är besviken på att mina socialdemokratiska kolleger så okritiskt godtar att regeringen här tar för sig på riksdagens bekostnad. Vi yrkade i vår motion alltså på avslag och att regeringen skulle få återkomma till riksdagen med nya förslag som Lagrådet kunde tillstyrka. En fråga som tagits upp av kärnkraftsbranschen i samband med remisshanteringen är att man motsätter sig att de avgifter som branschen betalar ska kunna gå till ideella föreningar som kritiskt granskar branschen. Vi har förståelse för denna kritik, och vi tycker att lagförslaget borde justeras så att detta inte är möjligt. Det handlar i och för sig inte om stora belopp, men det är mera en principsak att industrin inte ska tvingas finansiera sina kritiker. Då är det definitivt inte tillfredsställande att, som utskottsmajoriteten gör, hänvisa till att detta är en försöksverksamhet. Denna princip går ju inte att utvärdera, eller hur? Vad säger majoritetstalesmannen i denna debatt om detta? Majoriteten säger att kriterier för denna utvärdering borde vara om medlen har använts på avsett sätt, vilken effekt stödet har haft och om stöd bör lämnas även fortsättningsvis. Jag vill i detta sammanhang betona att jag anser att det är värdefullt att ideella organisationer kritiskt granskar det som sker i samhället och att exempelvis underlag från kärnkraftsindustrin är rimligt utformat. Där måste vi ha ideella organisationer som agerar. Men sådana ideella organisationer riskerar också att bli en del av statsapparaten om de försörjs med anslag som regeringen beslutar om.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 3 om höjda avgiftsnivåer. Miljöpartiet tycker att det är väldigt viktigt att avgifterna täcker de framtida kostnader som är förenade med kärnkraftens avveckling. Vad kostnaderna kan bli för att åstadkomma en säker slutförvaring vet vi ju inte än. Däremot vet vi att det troligen blir dyrare än man hittills har räknat med. Det är därför mycket viktigt att avgiftsnivåerna är höga och att de höjs från nuvarande nivå.

Fru talman! Vi kan göra den icke hållbara utvecklingen hållbar. Frågan är inte om utan när och hur. Energi kommer alltid att behövas, och förnybar energi ger mängder av nya möjligheter. Sådan energi ger bättre lösningar för framtiden som minskar riskerna för både hälsa och miljö. Just nu i dag handlar det dock om att ta konsekvenserna av våra handlingar och de metoder vi hittills har använt. För det är väl vårt ansvar att ta hand om de spår som våra livsmönster i dag ger upphov till? Det är vårt ansvar - den nu levande generationen i Sverige - att hitta en lösning på slutförvaringen av kärnavfall. Eller är det ett ansvar för kommande generationer? Fru talman! Kostnaderna för hantering och slutförvaring av radioaktivt avfall ska betalas av den som ger upphov till avfall. Det är ett klart och tydligt producentansvar som kommer att återstå även i framtiden. Det är en grundprincip i kärntekniklagen. Ansvaret för de framtida kostnaderna ligger därför på det företag som har tillstånd att driva kärnkraftsverksamhet. Finansieringsfrågorna utgör en del av ett helt system som har byggts upp för att säkerställa en ansvarsfull hantering av kärnkraften och dess avfallsfrågor. Det är ett system som har vuxit fram, till stor del under en tid då kärnkraftsfrågorna stod i centrum för den politiska diskussionen. Det finns en klar uppgifts- och ansvarsfördelning mellan å ena sidan den som har och driver kärnkraftsanläggningarna, och å andra sidan staten. Detta ansvar kommer att kvarstå efter att det här förslaget antas. Finansieringssystemet är en komplicerad väv som har tillkommit för att vår generation ska kunna hantera kärnkraftens avfallsfrågor på ett bra sätt. Därför är det också viktigt att denna fråga ventileras lite då och då här i kammaren. Fru talman! I dagens debatt har vi att ta ställning till följande frågor: Kärnavfallsavgifter får tas ut för de kostnader som omhändertagande av avfall och avveckling och rivning av kärntekniska anläggningar genererar ända tills avfallet är placerat i slutligt förvar. Avgiftsmedlen ska liksom i dag fonderas. För de belopp som inte täcks av fonden ges förbättrade möjligheter att kräva säkerheter. Processen då avgifter och säkerheter bestäms ska bli mer flexibel - en ramlag, inte en detaljerad lag som vi har i dag. Möjligheterna att hantera den risk som staten, det vill säga skattebetalarna, bär för kärnavfallskostnaderna förbättras. Vår ambition är att slutförvaringen ska vara trygg, säker och ofarlig. Det är ju ändå vi elkonsumenter som betalar slutförvaringen. Finansieringssystemet är uppbyggt så att producenten av kärnkraftsel betalar in en avgift i statligt förvaltade fonder för den el som produceras. Den avgiften beräknas av Statens kärnkraftsinspektion, SKI, utifrån kostnader som kärnkraftsindustrin själv bedömer. Förra året var avgiften, som kan variera mellan åren, 0,5 öre per kilowattimme och bakas in i det elpris som den elkonsument som har kärnkraftsel betalar. I dag finns det fyra fonder. I dem finns i dag drygt 35 miljarder kronor. Reaktorägarna räknar med att rivning och slutförvaring framöver kommer att kosta ca 55 miljarder kronor. Hittills har olika projekt kostat ca 17 miljarder kronor. Det behövs alltså ytterligare 20 miljarder kronor, som beräknas tillkomma genom avkastning på fonderna - inte genom avgifter. Fru talman! Med dagens beslut får vi en ny enhetlig lag om finansiering, inte en detaljerad lag utan en ramlagstiftning, vilket gör att systemet blir mer flexibelt, eftersom vi också räknar in andra kärntekniska verksamheter, inte bara de som är reaktorer. Visst återstår fortfarande ett viktigt utredningsarbete, som delvis redan initierats av regeringen. Det finns flera frågor, utöver dem som vi i dag behandlar, som måste diskuteras grundligt för att vi ska trygga det framtida omhändertagandet av kärnavfall, till exempel: Stämmer våra beräkningar? Vissa bedömare säger att Sverige räknar med lägre kostnader än andra länder, och vissa säger att vi räknar med högre kostnader. Denna fråga får vi debattera vidare. Vi behöver diskutera ett bredare perspektiv på finansieringsfrågorna än det som dagens lagstiftning utgår från. Det långsiktiga perspektivet innefattar resurser för bevakning och reparationer. Vem är det då som ska betala? Vem har ansvaret? Fru talman! Inom OECD har man gjort studier över olika länders system för att finansiera omhändertagandet av kärnavfall. Systemen är alla uppbyggda på olika länders lagar och praxis. Det finns både guldkorn och problem i alla system. Men andra länder tycker att det svenska finansieringssystemet fungerar bra och att det står sig väl i en internationell jämförelse. Härmed, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Min ambition är inte att ta en klassisk kärnkraftsdebatt. Vi har haft många tillfällen till det under årens lopp. Snarare vill jag ta chansen att resonera med en person som jag uppfattar som klok och många gånger pragmatisk, nämligen Sinikka Bohlin. Även om vi ofta har haft väldigt olika uppfattningar i grundfrågor tycker jag att Sinikka Bohlin är en person man kan resonera med. Jag vet att både Sinikka och jag är glada för den svenska modellen när det gäller omhändertagandet, och vi ser med spänning fram emot de försök som görs om hur vi slutligt ska kunna förvara kärnbränslet och så vidare. Den har byggt väldigt mycket på samförstånd, som jag sade i mitt inledningsanförande, både mellan politiska partier och, inte minst, mellan branschen och staten. Därför känner jag en väldigt stor oro, som också stärktes av det besök som vi hade i miljö- och jordbruksutskottet. Det var besökare från branschen, från Eon, från Vattenfall och från Svensk Kärnbränslehantering. De målade upp en bild av att det är saker och ting som förändras i balansen i den här samförståndspolitiken. De kände att de nu förlorar inflytandet över processen och uppfattade att dialogen inte är lika tydlig. Jag uppfattar inte att frågan egentligen handlar om huruvida det ska in mer eller mindre pengar i fonden, utan det handlar om att den här flexibiliteten, som Sinikka Bohlin pratar om, skapar en osäkerhet för branschen. De känner en oro kring det här. De, och också jag, uppfattar det som att detta förslag, den här propositionen, tippar den svenska modellen. Jag skulle vilja fråga Sinikka Bohlin om hon också känner en oro kring detta, eftersom branschen nu har uttryckt detta, och det är lite olyckligt.

Fru talman! Jag har tolkat den - jag läser alltså propositionstexten. För mig är det här med samförstånd väldigt viktigt i den här frågan, eftersom den är otroligt omfattande. Det är en otroligt komplicerad fråga. Egentligen diskuteras den alldeles för lite i riksdagen, eftersom det är en nationell fråga som blir en lokal fråga för de kommuner som är inblandade. I propositionen står det tydligt att den nuvarande rollfördelningen inte ska ändras. Verksamhetsutövarna ska beräkna, myndigheten ska granska, och regeringen ska besluta om avgifterna. Vi tar ju upp all kärnteknisk verksamhet i den här. I de mindre frågorna kan det vara så att SKI kan besluta, men det är de mindre frågorna. Annars håller modellen. Därför är jag lite förvånad över det ni skriver i er reservation. Jag vet inte vilken avgift ni menar. Men ni skriver: Inriktningen bör vara att det är riksdagen som beslutar i avgiftsfrågan. Är det riksdagen som ska besluta om avgifterna? Eller vilken fråga menar ni i er reservation? Jag tyckte att det var lite oklart, fru talman.

Fru talman! Det låter på något sätt på Sinikka Bohlin som att branschen och oppositionen och andra har missförstått det här ärendet helt och hållet. Det kanske är så. Men det är en bransch som är ganska väl påläst och som har deltagit i den här dialogen under väldigt många år som uppfattar att någonting har förändrats. Lagrådet har ganska tydligt kritiserat två delar av detta och vill ha fortsatt utredning kring vissa delar. Vi har också hört uttalanden från skatteexperter som till exempel menar att den här riskavgiften, som ni nu vill få in, snarare har karaktären av en skatt. Det är det resonemanget vi har i vår motion. Om det inte finns någon motprestation från statens sida för den här avgiften, utan det är en ren avgift som man inte får någonting för, är det att betrakta som en skatt. Det är det perspektivet som vi har. Det är ju inte vilka företag som helst som då eventuellt ska släppa sitt ansvar för detta. Det är det statligt ägda Vattenfall som har den största delen av ansvaret för de här verksamheterna. Eftersom vi har en bred konsensus kring att producentansvaret är en viktig princip som vi ska bygga vår politik på uppfattar branschen och vi med flera att detta förändrar. Och det är ett förslag som kritiseras av ett antal experter, både juridiskt och skattemässigt. Det är snarast det som det handlar om för mig. I grunden handlar det om att detta tippar den svenska modellen. Ansvaret går från branschen till staten, regeringen eller myndigheterna.

Fru talman! Jag gör den tolkningen att det inte handlar om en skatt, utan det är mer en försäkringspremie. Vi vill också ha den här säkerheten. Ju större risken är för staten, desto högre avgift. Genom att ställa bästa möjliga säkerhet för sina kostnader kan verksamhetsutövaren eliminera riskavgiften, så det är fortfarande ett samspel här. Risktagandet är statens motprestation. Det är naturligtvis i slutändan våra skattepengar som riskeras. Samtidigt har vi med våra skattepengar, genom elpriserna, betalat till fonderna, så det här är ett komplicerat system. Det som komplicerar ännu mer är kanske de företag som inte är helt svenskägda. Finns det garantier där för att man från företagens sida i slutändan vill ta den risk som finns, eller gör man något annat i de där stora koncernerna? Då hamnar ju staten i den situationen att det är vi som tar risken med våra skattepengar. Jag ser det här som en försäkringspremie i den här diskussionen.

Fru talman! Jag får instämma i det som Lars Lindblad sade även vad gäller att vi alla har upplevt Sinikka som klok och resonabel och att det är trevligt att föra ett resonemang om de här frågorna. Vi håller på att tippa över den här svenska modellen och skriver i stället en ramlag. Utskottets majoritet har skrivit i betänkandet att man avstyrker våra yrkanden med hänvisning till bland annat att en referensgrupp har inrättats med företrädare för bland annat kärnkraftsindustrin, och utskottet förutsätter att avgiftsfrågor och andra frågor kommer att tas upp i detta forum. Det visar liksom vem som håller på att ta makten med hjälp av den här ramlagen. Sinikka Bohlin talar om att det är ett flexibelt system. Ja, men flexibiliteten har ju att göra med vem som beslutar och vem som har makten när nu regeringen tillsätter en sådan här arbetsgrupp. Och det kvarstår att Lagrådet hade en hel del kritik och tycker att lagreglerna inte går att bedöma och att lagtexten innehåller alltför lite substans. Därför vill jag fråga Sinikka: Ringer det inte några varningsklockor hos dig när Lagrådet kommer med så allvarlig kritik?

Fru talman! Jag är naturligtvis lite förvånad över att man från Moderaterna och, i den här diskussionen, från Folkpartiet inte accepterar en ramlag. Ni är faktiskt oftast mot en detaljlagstiftning. Man har en ramlag här. Vi utökar innehållet i kärntekniklagen och tar allt, det mindre också, vilket innebär att den lagen skulle vara väldigt detaljerad. Då väljer vi den här modellen, att vi tar en ramlag. Men i grunden har vi fortfarande den här fördelningen. Det är företagen som räknar. Det är myndigheterna som granskar, och så blir det då ett beslut, som har varit på SKI förut. Det är precis samma modell. Nu har man då en arbetsgrupp eller en referensgrupp som egentligen jobbar fram förordningstexterna. Jag ser ingenting negativt i det här. Då är kärnreaktorägarna med i hela processen. Det som jag är lite mer förvånad över är att Folkpartiet säger att vi inte ska ha pengar till ideella organisationer. Det brukar i varenda debatt annars vara ni som står för att miljöorganisationer ska vara med och diskutera. Jag måste säga att jag förstår ingenting i dag, fru talman.

Fru talman! Jo, de ideella organisationerna är viktiga, och de ska vara med i debatten. Men det är stötande om industrin ska finansiera deras verksamhet. Industrin ska förvisso finansiera miljökonsekvensbeskrivningar och framlägga sina texter, men sedan bör de kritiskt granskas av andra. Miljöorganisationerna ska finnas med i det sammanhanget, och de kan behöva delvis statliga finansieringar. Jag hade en liten varningsklocka i mitt anförande. Jag sade att det finns en risk att ideella organisationer kan bli en del av statsapparaten. Visst är det skäligt att det finns rimliga bidrag och stöd till diverse ideella organisationer. Men, som sagt, det bör inte komma genom branschen. Jag skulle då också vilja fråga Sinikka Bohlin om det som anges om utvärderingar av det här. Det är bara ett försök med den här regeln, och det ska utvärderas. Är det verkligen rimligt att gå in och utvärdera vilken effekt det här stödet har haft, till de ideella organisationerna, och om medlen har använts på rätt sätt? Jag menar att det är en fråga man kan ta ställning till utgående från principiella skäl. Det är inte en praktisk fråga som behöver genomföras och därefter utvärderas.

Fru talman! För mig är det en demokratifråga. Det är en otroligt svår fråga som hanteras i kommuner, och för tillfället i två kommuner som är intensivt inne i diskussionen om slutförvaringen. Det är nämligen inte industrin som betalar. De här pengarna kommer från fonden. Det är med våra elpriser som vi har betalat pengar till fonden. Jag tycker att det är fullt rimligt att miljöorganisationer kan vara med i processen för att människor ska ha ett förtroende för det som vi sysslar med. Det är en svår fråga för de kommuner som tar ett nationellt ansvar den dagen, som Lars Lindblad också sade, som vi är där att vi kan göra någonting. Det dröjer ett tag till. Det är min inställning i den frågan. Det handlar om demokrati och förtroende. Eftersom detta är min sista replik vill jag tacka riksdagen för att detta utskott har fått ha dessa frågor. De är intressanta och svåra. Vi vet att det finns ett förslag som kommer till kammaren att våra frågor ska flyttas till försvarsutskottet nästa mandatperiod. Vi får tacka för förtroendet att vi fått ha frågorna. Vi vill också här tacka alla dem som vi har fått samarbeta med - SKB, Karlshamn, kommunerna, myndigheter och de ideella organisationer som har deltagit i den demokratiska processen. Tack, fru talman!

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet arbetar för att kärnkraften ska avvecklas. Avvecklingen har påbörjats. Vänsterpartiet har varit emot både en etablering och uppbyggnad av kärnkraften. Det är en ohållbar energikälla som medför oerhörda risker för miljön. Vår kritik har genom alla åren varit baserad på speciellt kärnavfallsfrågan med dess konsekvenser för kommande generationer samt att det inte finns någon bra lösning på den frågan. Men som parti gäller det att vi förhåller oss till problematiken samt tar ett ansvar för den rådande situationen för att få en lösning på kärnavfallsproblematiken och just dess finansiering. Sedan år 1972, då den första reaktorn i Oskarshamn startade, har svenska kärnkraftverk producerat radioaktivt avfall samtidigt som det har pågått utredningar för att hantera avfallsproblemet. Ambitionen är att hindra spridning av avfallet under de hundratusentals år som radioaktiviteten är livsfarligt hög och att inte belasta kommande generationer med risk, ansvar eller kostnader till följd av vår tids atomsopor. Ingen avfallsförvaring av detta slag kan dock göras helt säker, och den verkliga ambitionen är därför att inte belasta kommande generationer med onödiga risker, ansvar och kostnader. Därför är det viktigt att säkerställa finansieringen av de allmänna skyldigheter som nu följer av den så kallade kärntekniklagen. Det nuvarande finansieringssystemet har visat sig vara bristfälligt i vissa avseenden, och därför föreslås nu denna ändring som finns i betänkandet. Västerpartiet ser det även som viktigt att möjligheter finns för frivilligorganisationer att på nationell och lokal nivå kunna få del av det ekonomiska stöd som ges för informationsinsatser så att det kan ges en allsidig information, en allsidighet som utvecklar och skapar en större trovärdighet i förvarsprocessen. Vi anser också att Sverige ska ta hand om sitt eget kärnavfall och inte importera andra länders kärnavfall. Det radioaktiva avfallet är ur internationell synvinkel att betrakta som en tickande bomb. Sverige bör därför ta initiativ till att frågan om förvaring av det radioaktiva avfallet tas upp i olika internationella forum samt att de ekonomiska delarna löses. Riksdagen borde ge regeringen i uppdrag att redovisa konsekvenserna av vad EU-reglerna om fri rörlighet för varor och tjänster innebär för Sveriges del när det gäller kärnavfall. Riksdagen borde egentligen även uttala sig om att Sverige inte ska importera eller exportera kärnavfall. Men det är något som bör behandlas i ett annat betänkande och en annan debatt än den här om MJU24. Slutligen, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.