Förlängning av lagen om hemlig rumsavlyssning och lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, m.m.

Fru talman! Vi ska debattera förlängningen av lagen om hemlig rumsavlyssning och lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, som är avslag på propositionen. Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att bekämpa brott och att polisen har de verktyg de behöver för detta. Lika viktigt är det att värna rättssäkerheten och effektiviteten och att vi tar hänsyn till den personliga integriteten. Lagarna om hemlig rumsavlyssning, även kallat buggning, och åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, även kallat preventiva tvångsmedel, föreslogs i propositionen våren 2006. Vänsterpartiet var då motståndare till förslaget och kunde medverka till att det särskilda minoritetsskydd som finns i regeringsformen gjorde att ikraftträdandet sköts upp i tolv månader. Nu när de tillfälliga lagarna föreslås förlängas är det självklart för oss att vi på samma grunder som tidigare är motståndare till förslagen. De rättssäkerhetsgarantier som efter kritiken införs är nödvändiga men inte tillräckliga för att tillgodose krav på rättssäkerhet och skydd för den personliga integriteten. Den underrättelseskyldighet till den som utsätts för tvångsmedel som införs är försedd med alltför omfattande undantag. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden - det var bra med detta inrättande, och det var en fråga vi drev - är enligt oss inte tillräckligt självständig från regering och myndigheter. Vänsterpartiet är motståndare till buggning eftersom vi anser att det innebär alltför stora kränkningar av den personliga integriteten då effektiviteten i användningen inte är belagd. Som tidigare nämnts ser vi inte heller de rättssäkerhetsgarantier som införs som tillräckliga, och därför lever man heller inte upp till de krav som ställs enligt Europakonventionen när det gäller effektiva rättsmedel för att få upprättelse. Det är allmänt konstaterat att buggning innebär ett större integritetsintrång än de hemliga tvångsmedel som tidigare varit tillåtna i Sverige. Hemlig rumsavlyssning - buggning, som vi kallar det - måste i alla fall där avlyssningen pågår en tid anses innebära en mer total kontroll än hemlig teleavlyssning. Detta hänger samman med att polisen kan lyssna på allt som sägs och även på annat än samtal i den avlyssnade lokalen vid alla tider på dygnet, oavsett vilka som vistas där. Så som bland annat JO har påpekat kan mängden överskottsinformation bli omfattande. Det finns dessutom anledning att anta att människor i allmänhet är något mer återhållsamma med vad de säger i telefon jämfört med vad de säger till varandra på tu man hand. I sin bostad torde de allra flesta människor utgå ifrån att ingen annan kan lyssna på det som sägs. Till detta kommer att hemlig rumsavlyssning ibland måste förenas med den ytterligare kränkning det innebär att polisen får rätt att bereda sig tillträde till bostaden för att placera ut de tekniska hjälpmedlen. Försvarare av buggning brukar ofta hävda att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Problemet är att det sällan går att vara helt säker på vem som har gjort sig skyldig till brott. Mikrofoner kommer att placeras i miljöer där oskyldiga misstänkta befinner sig. Därtill kommer kränkningar som alltför ofta förbises, nämligen de kränkningar som personer i de misstänktas omgivning får utstå. Liknande kränkningar förekommer redan i dag när det gäller hemlig telefonavlyssning. Där avlyssnas även den som den misstänkte samtalar med. Buggning är dock en långt mer ingripande åtgärd, vilket gör att drabbandet av oskyldiga blir desto allvarligare. Dessutom torde fler oskyldiga drabbas vid buggning än vid hemlig telefonavlyssning. Inte heller nu när lagen har använts i några år har man kunnat belägga metodens effektivitet på ett bra sätt. Detta konstateras i utredningen Utvärdering av buggning och preventiva tvångsmedel , SOU 2009:70. I utredningen konstateras också att det saknas metoder för att utvärdera effektiviteten. Till skillnad från denna utredning och regeringen anser vi att man inte ska förlänga lagen för att testa effektiviteten ytterligare och i avvaktan på att man tar fram bättre utvärderingsmetoder. I och med att man säger att man inte vet hur effektiv lagstiftningen är har man också uttryckligen erkänt att man inte uppfyller vad som krävs enligt regeringsformen och Europakonventionen när man stiftar så pass integritetskänsliga lagar. Lagstiftningens effektivitet måste i stället beläggas i förväg. Jag stannar där eftersom jag vet att Mehmet Kaplan ska tala efter mig. Vi har en gemensam motion, och han får tala ytterligare om det preventiva tvångsmedlet.

Fru talman! Tack, Lena Olsson, för en utomordentlig redogörelse för den gemensamma åsikt vi har i frågan! Jag vill yrka bifall till vår gemensamma reservation, nämligen reservation nr 1. Vad är det som gör att frågan om buggning har haft så svårt att få gehör under årens lopp? Det kan man undra. Vi i Miljöpartiet fanns inte ens när diskussionerna kom i gång under tidigt 70-tal. Däremot har våra samarbetspartier, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, på olika sätt varit inblandade i detta med buggning. Det intressanta är att den nuvarande regeringen och allianspartierna har haft många olika åsikter i frågorna. Jag skulle vilja ta upp ett antal exempel på kritik och invändningar mot buggning och tvångsmedel som har förekommit under årens lopp för att ge perspektiv på hur denna typ av frågor har hanterats. Fru talman! Dessa exempel på kritik och invändningar går att hitta på många olika forum - i riksdagens eget arkiv, ute på nätet och genom att prata med människor som är insatta i frågorna. Om vi tittar på vad som sades i början av 70-talet fanns det ett betänkande som hette Skydd mot avlyssning . Där skrev man: Företrädare för Rikspolisstyrelsen önskar inte heller att särskilda regler stiftas som ger polisen rätt att använda integritetsfarlig apparatur. Man kan tycka att det är lite lustigt med ordval som "apparatur", men det är själva andemeningen och innehållet som är det viktiga. Även om det har gått väldigt lång tid, och vi tycker att brottsligheten i viss mån har förändrats och blivit global, är det grunden i det här citatet som jag vill lyfta fram. Jag fortsätter att läsa ur betänkandet: Det kan befaras att medborgarnas förtroende för polisen och kanske också andra myndigheter kunde minskas om myndigheterna fick rätt att skaffa sig information om deras privatliv utan deras vetskap. Den skada som detta skulle innebära kan på sikt vara större än värdet av att ett antal brott klaras upp. Det här finns i ett betänkande som skrevs för 40 år sedan. Då infinner sig frågan: Hur kan detta vara lika aktuellt i dag? Är det inte så att brottsligheten är mycket farligare, att vi har ett farligare samhälle i sig, som gör att vi behöver nya metoder? Eller är det så att de här metoderna inte är särskilt nya utan har funnits alltid? Sättet att utföra dem på har varierat. I vissa länder har man begagnat sig av detta eftersom länderna är diktaturer och inte har något som helst rättssäkerhetstänkande, men i demokratier har diskussionen alltid förts. Fru talman! Jag vill ta upp ytterligare ett inlägg i debatten, nämligen från 1980 - tio år senare. En departementsskrivelse formuleras på det här sättet: Å andra sidan är sådan avlyssning, varom här är fråga, ett betydligt mer djupgående ingrepp i den personliga integriteten än telefonavlyssning. Den är också mer svårkontrollerad och kan bland annat av det skälet leda till ryktesspridning och bristande förtroende för polisen och andra myndigheter. Vi som sitter i justitieutskottet måste se till medborgarnas väl och ve i första hand, och de metoder vi har ska utföras av polisen. Men det är just polisen det pratas om här, att det är viktigt att förtroendet är fortsatt högt i detta hänseende. Narkotikakommissionen på 80-talet fortsätter prata om avlyssning: Det vore synnerligen olyckligt om misstanke uppstod att avlyssning kunde ske utan lagliga beslut. Blotta misstanken kunde äventyra allmänhetens tilltro till polisens arbete och över huvud taget få allvarliga följder för samhällsklimatet. Är det så att det bara är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som har de här tankarna och funderingarna? Är det så som majoriteten försöker få det till, att vi inte vill ta något ansvar för rikets säkerhet och brottsbekämpning? Eller är det kanske så att de här tankarna och funderingarna alltid har funnits och fortfarande finns men tyvärr ibland döljs i ivern att försöka framstå som handlingskraftig? Man fortsätter i denna text, och detta är 1983: En känsla, om än obefogad, av att ständigt kunna vara avlyssnad kan riskera att bli spridd bland medborgarna. Kommissionen anser att de gynnsamma effekter som kan stå att vinna genom att införa hemlig avlyssning med mikrofoner som ett nytt tvångsmedel och som av praktiska skäl torde bli ganska begränsade inte uppväger de negativa följder som det skulle kunna få. Man var orolig. Är det så att man bara på den tid som gått sedan det här skrevs har blivit så mycket duktigare på att vara rättssäker så att vi inte behöver tänka på denna oro, eller är det så att de som skrev detta var hemliga miljöpartister och vänsterpartister? Jag vill avsluta med ett citat från rätt nära i tiden, i början av det här seklet, år 2000 när det som då hette Svenska Helsingforskommittén skrev följande: Det framgår tydligt av den redovisade inställningen hos de tillfrågade brottsbekämpande myndigheterna att användandet av buggning i stort sett enbart kan komma till nytta om polisen tillåts placera utrustningen varhelst de önskar. Visst - det är sannolikt att när alla människor kan kontrolleras, när polis kan bryta sig in i alla privata utrymmen och all tänkbar information kan komma i händerna på polisens brottsutredare, då kan också nästan alla brott klaras upp. Ett sådant kontrollsamhälle är det dock få som önskar sig. (Applåder)

Fru talman! Jag får börja med att säga att jag i dag är stand-in för Ulrika Karlsson i Uppsala som har lämnat detta ärende till mig. Ni får nöja er med mig i stället. Jag hoppas att ni inte blir besvikna utan att det ska gå lika bra. I detta betänkande behandlar utskottet propositionen som föreslår att lagen om hemlig rumsavlyssning och lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott ska fortsätta gälla till och med den 31 december 2012. Regeringens förslag har granskats av Lagrådet som har lämnat förslaget utan erinran. Fem motionsyrkanden har väckts av v och mp. Vänsterpartiet vill avslå propositionen. Miljöpartiet vill varken att lagen om hemlig rumsavlyssning eller lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott ska förlängas. De vill alltså inte att polisen ska ha de här verktygen i kampen mot den organiserade och ytterst grova brottsligheten. Vi anser tvärtemot v och mp att det är bra att polisen kan förhindra särskilt farliga brott som terroristbrott, brott mot rikets säkerhet, högmålsbrott och allmänfarliga brott. För att vara mer konkret kan jag säga att dessa brott betyder mordbrand, grov mordbrand, mord, människorov, grovt sabotage, uppror, väpnat hot mot laglig ordning, grovt spioneri, kapning, allmänfarlig ödeläggelse, flygplanssabotage, spridande av gift och smitta och olovlig befattning med kemiska vapen, för att nämna några av dessa allvarliga brott. Det är således en grov och allvarlig brottslighet som utgör ett hot mot nationens säkerhet, demokratins fundament och människors trygghet. Det är samhällsomstörtande brottslighet. Även om v och mp inte vill att polisen ska ha de här verktygen som vi talar om i dag vill ändå s det, och det tycker jag att s ska ha all heder av. Samtidigt kan man inte låta bli att tänka just på hur man ska lösa denna fråga inom vänsteroppositionen. Man måste ju komma överens om man ska vara ett alternativ till regeringsmakten nästa mandatperiod. Vilket parti kommer att släppa sina krav och foga sig efter de andras eller den andras önskemål? Fru talman! Det är viktigt att betona att hemliga tvångsmedel är ett yttersta hjälpmedel för våra brottsbekämpande myndigheter att inhämta information för vissa förundersökningar. Det krävs att någon är skäligen misstänkt för brottet, att åtgärderna är av synnerlig vikt för utredningen och att ett mindre ingripande inte är tillräckligt. Om man ska gå in på buggningen: Kan man bugga vem som helst? Kan man registrera vem som helst? Nej, det kan man faktiskt inte. Grunden för buggning är att polisen ges en möjlighet till tvångsmedelsanvändning vid förundersökning, och för att en förundersökning ska kunna inledas måste ett konkret brott ha begåtts. För detta brott får det inte vara föreskrivet lindrigare straff än fyra år. Även för vissa andra brott kan hemlig rumsavlyssning användas om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fyra år. De brott som det handlar om är vissa samhällsfarliga brott som typiskt sett är svåra att utreda på annat sätt. Det krävs att personen ska vara skäligen misstänkt för brottet och att åtgärden att sätta in hemliga tvångsmedel är av synnerlig vikt för utredningen av dessa samhällsfarliga brott. Av propositionen framgår att domstolen under 2008 meddelade 25 tillstånd till hemlig rumsavlyssning inom ramen för 17 undersökningar vid den öppna polisen eller Tullverket och mot ett mindre antal personer i förundersökningar vid Säkerhetspolisen. Vidare konstateras att hemlig rumsavlyssning används först sedan andra möjligheter att föra utredningen framåt uttömts, inklusive alla andra möjliga ingripande tvångsmedel. Lagen om buggning har bara fått verka i drygt två år, och underlaget är därför för magert för att man ska kunna dra säkra slutsatser om detta hemliga tvångsmedels effektivitet. För att det nya verktyget ska kunna användas på bästa och säkraste sätt krävs utbildning av den aktuella myndighetens personal som ska hantera den nya befogenheten. Därmed tar det tid innan användandet kan utnyttjas fullt ut. Vad vi i dag kan se är att verktyget fyllt sin funktion vid utredning av brott. Precis som regeringen anser vi i alliansen i justitieutskottet att en fortsatt utvärdering av lagen är nödvändig. Ur rättssäkerhets- och integritetsskyddssynpunkt finns det inget hinder för att lagen förlängs i två år för att en analys ska kunna genomföras. Därför är det märkligt att v och mp anser att lagen inte ska gälla fortsättningsvis. För att göra en fullgod utvärdering måste vi ha de bästa underlagen, och för att få dessa måste lagen ha varit i kraft längre tid än vad den faktiskt har varit. När det gäller de preventiva åtgärderna är avsikten med denna lag att förhindra vissa särskilt allvarliga brott som kan riktas mot de allvarligaste samhällsvärdena. Det är alltså samhällsomstörtande brott vi talar om här. Av propositionen framgår att under 2008 har polisen använt lagen för att använda hemliga tvångsmedel i sin underrättelseverksamhet i två ärenden. Det handlar om användning av hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning och postkontroll. Säkerhetspolisen har använt den i färre än 50 ärenden. Det är viktigt att betona att i samtliga ärenden har förundersökningar varit nära förestående. Regeringen har aviserat att lagen ska utvärderas på nytt. Lagen har inte verkat i mer än lite drygt två år och har endast använts i två ärenden. Det är alltså svårt att kunna få någon som helst uppfattning om hur effektiviteten har varit. Vi tycker att det är bra att lagen utvärderas, men det kräver mer tid för att se hur lagen har fungerat. Varken utredningen eller remissinstanserna har ifrågasatt att det finns ett behov av preventiv tvångsmedelsanvändning i den brottsbekämpande verksamheten. Tvärtom har utredningen framhållit i vart fall Säkerhetspolisens behov. Trots det anser Vänsterpartiet och Miljöpartiet att utredningen inte kan belägga att det finns ett behov av de aktuella tvångsmedlen. Det hade varit intressant att veta lite utifrån vilken information Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker att man kan dra så långtgående slutsatser att man inte anser att dessa hemliga tvångsmedel har varit så pass effektiva. Vi har ändå sett några resultat, men vi vill ha mer kött på benen för att kunna fatta ett riktigt bra beslut. Med de orden, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jag inledde mitt anförande med att säga att vi från Vänsterpartiet tycker att det är väldigt viktigt att bekämpa brott och att polisen har verktyg för att göra det. Men det är precis lika viktigt i en demokrati att värna rättssäkerhet, effektivitet och den personliga integriteten. Det är avvägningar som vi lagstiftare måste göra. Det är faktiskt polisens sak att säga: Det här är bra, det behöver vi och så vidare. Men vi har också andra saker i våra vågskålar. Vi vet ju hur det var när den här frågan dök upp förra gången. Då var vi några stycken som var med och hjälpte till, också från majoritetens sida, att skjuta upp beslutet. Vi tycker inte att de rättssäkerhetsgarantier som behövs uppfylls. Jag sade också i mitt anförande att den underrättelseskyldighet som införs för dem som utsätts för tvångsmedel är försedd med alltför omfattande undantag. Det räcker ju med misstankegrad. Och när det gäller just buggning är det väldigt många som blir avlyssnade. Till detta kommer, som du säger själv Anders, att man inte har hunnit utvärdera lagen, att det är för få fall. Det påpekar också utredaren. Det vore därför ganska bra att ha mätmetoderna på plats innan man förlänger lagen, för man förlänger den väldigt mycket. Demokratins fundament, javisst, men det kan inte vara att ständigt inskränka den.

Fru talman! Jag tror att Lena Olsson och jag är helt ense om att vi vill värna om invånarna i Sverige och deras integritet. Det tror jag att vi kan skriva under vilken dag som helst. Men all form av brottsbekämpning innebär faktiskt en viss inskränkning i integriteten. För att skydda invånarna är det därför så viktigt att vi ser till att de rättsgarantier som finns är sådana att inte till exempel buggning kan användas godtyckligt. Lena Olsson säger att bara för att man inte har använt lagen i någon större utsträckning skulle lagen på något vis vara ineffektiv. Jag skulle vilja säga att det i stället är ett gott betyg, för själva syftet var ju att vi ska ha sådana skydd att den personliga integriteten inte kan kränkas, men att det fortsatt ska vara en effektiv möjlighet för polisen att använda den i sin brottsbekämpning. Jag ser det nästan som att man använder buggningen när inga andra medel hjälper. Om man säger att lagen har använts för lite har vi ju ett väldigt bra skydd, om alla andra möjligheter använts först. Jag ser positivt på det här. Naturligtvis ska vi ha en översyn av lagen, och det har vi också fattat beslut om. Men vi har för lite underlag som det ser ut nu, och det är därför vi förlänger den.

Fru talman! Det blir lite konstigt för mig, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att man förlänger någonting som det råder en sådan osäkerhet om. Du säger, Anders, att lagen har varit effektiv, men man kan inte säga att den har varit effektiv. Att vi inrättade Integritetsskyddsnämnden var jättebra. Men det räcker inte eftersom det är massvis med undantag från människors rätt att få veta att man har varit avlyssnad till exempel. Det tycker vi är ett stort bekymmer. Det är klart att man ska ha en effektiv brottsbekämpning, men vi tycker att den här lagen är för djupgående och kränkande och omfattar en för stor sfär. Lagen ska nu förlängas till 2013. Då kan jag ställa frågan: Varför ska man förlänga den så mycket? Skulle det inte ha varit bra med ett eller ett och ett halvt år för att under resans gång utvärdera den, eftersom man inte har instrumenten för att ta reda på hur effektiv den är? Det står också i propositionen att det inte ska ha några ekonomiska konsekvenser. Men det vet vi i alla fall, och det säger polisen själv, att det här är väldigt dyrt.

Fru talman! Naturligtvis ska alla lagar som vi stiftar utvärderas. Men vi har också varit måna om att inrätta väldigt många rättssäkerhetsgarantier och, som Lena Olsson och jag är överens om, Integritets- och säkerhetsnämnden. Vi har sagt att vi ska underrätta dem som har blivit utsatta för buggning. Vi har infört ett absolut förbud mot att avlyssna medieredaktioner. Och jag tycker att vi har de här rättssäkerhetsgarantierna. Om polisen fortsatt menar att det här är vad de behöver för att komma åt den grova organiserade brottsligheten måste vi också ge dem det. Skulle det sedan visa sig att polisen säger att de inte kan använda sig effektivt av lagstiftningen därför att rättssäkerhetsgarantierna är så pass höga, så får det vara någonting som kommer fram i själva utvärderingen som måste göras. Men cloun är fortfarande att vi inte har tillräckligt underlag för att få en bra utvärdering av lagen. Lena Olsson frågar: Ska man förlänga lagens giltighet ett eller ett och ett halvt år? Jag kan ärligt säga inte svara på om två år på något vis skulle vara precis det man behöver. Det är möjligt att det kunde vara ett år. Det har i varje fall kommit fram från vår sida att två år är en lämplig tid. Det tar tid att få in en sådan lagstiftning i verksamheten. Jag tycker att det är lämpligt med två år. Men man kan naturligtvis ha skilda uppfattningar om tidsrymden.

Fru talman! Som ni tidigare hört debatterar vi här i dag buggning och preventiva tvångsmedel, eller som det egentligen heter: hemlig rumsavlyssning och åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Det är två lagar om hemliga tvångsmedel som antogs under 2007. Vi hade diskussioner om de lagarna både före valet 2006 och efter valet. Det var alltså inte på 70- och 80-talet, som Miljöpartiets tycks tro. Som de minnesgoda kommer ihåg var det vi i Centerpartiet tillsammans med några andra partier som yrkade på minoritetsbordläggning av båda lagförslagen som dåvarande justitieminister Thomas Bodström lade fram. Sedan kom frågan tillbaka efter ett års vila 2007. Då hade vi med ett förstärkt skydd för den personliga integriteten och rättssäkerheten. Två av våra starkaste krav var då att det skulle införas en rättighet för dem som blivit avlyssnade att få veta det i efterhand och att det skulle bli en ny bättre parlamentarisk kontroll av de hemliga tvångsmedlen. Så blev det också genom underrättelseskyldigheten och införandet av den nya Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Ett annat starkt krav som vi ställde var att redaktioner inte skulle kunna buggas. Vi menade, och menar, att skyddet av meddelarfriheten och anonymitetsskyddet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är så grundläggande och stark att buggning inte ska få ske på medieredaktioner. Detta fick vi också igenom. Utöver detta gjorde vi både buggningslagstiftningen och lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott tillfälliga med giltighet fram till den 31 december 2010, det vill säga i år. Det innebar en treårig giltighet för dessa lagar. Under den tiden skulle lagarna också utvärderas. För att hinna fatta ett nytt beslut i riksdagen innan valet fick utvärderingarna göras relativt snabbt. Utredaren, vilket är fullt begripligt, hade svårt att kunna dra några säkra slutsatser på denna korta tid. Under 2008 användes hemlig rumsavlyssning, eller buggning, mot 25 personer inom ramen för 17 olika förundersökningar. Det är alltså i snitt mindre än ett tillfälle per länspolismyndighet som vi har i Sverige. Säpo kan eller vill inte redovisa exakt hur ofta de använder dessa metoder. Men de har sagt att de använder dem vid färre tillfällen än den öppna polisen. Det är lätt att förstå att det är svårt att dra säkra slutsatser om buggningens effektivitet och vilken integritetskränkning som har skett med den nya lagstiftningen. Det var också därför som utredaren föreslog att buggningslagens giltighetstid skulle förlängas till att gälla i ytterligare två år fram till den 31 december 2012. Detta förslag tycker vi är rimligt. Det behövs ett bättre beslutsunderlag innan vi kan fatta beslut om lagen ska vara permanent eller tas bort. Beslut om buggningens framtid kommer alltså att fattas under nästa mandatperiod. Det skulle vara intressant att höra hur de rödgröna vänsterpartierna ska kunna komma överens i denna fråga, om det nu skulle gå så illa i höstens val att det är ni som sitter i majoritet. I ena ringhörnan står Socialdemokraterna med bland annat Thomas Bodström som vill genomföra en ännu mer långtgående lagstiftning med sämre skydd för rättssäkerhet och personlig integritet. I den andra ringhörnan står Vänsterpartiet och Miljöpartiet som till varje pris vill plocka bort lagarna, även om det inte finns ett tillräckligt beslutsunderlag. Hur ska man komma överens? Tja, det kanske blir till att föreslå en folkomröstning. Fru talman! Vad gäller lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott har utredaren föreslagit att den nuvarande lagen inte ska förelängas. Han föreslår i stället att det ska utarbetas ett nytt regelverk som tillgodoser de brottsbekämpande myndigheternas behov att använda hemliga tvångsmedel i preventivt syfte, det vill säga en ny sorts hemliga tvångsmedel. Det är fullt möjligt att utredaren har rätt att det behövs ett nytt regelverk för de här frågorna. Men samtidigt känns det bakvänt att först låta den nuvarande lagen upphöra för att sedan påbörja ett arbete med att ta fram en ny lag. Det känns mer logiskt - och det är precis det som Säkerhetspolisen själv och även till exempel Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har sagt i sina remissvar - att först förlänga lagens giltighetstid och under den tiden utarbeta ett regelverk. Jag vill fortfarande höja ett varningens finger. Som jag ser det är det inte alls säkert att vi i en framtid ska ha preventiva tvångsmedel och speciellt inte inom den öppna polisen. Det är möjligt att Säkerhetspolisen kan behöva särskilda möjligheter för att klara sina uppdrag inom kontraspionage, kontraterrorism och så vidare. Men jag är betydligt mer tveksam till huruvida den öppna polisen behöver den här typen av tvångsmedel. Till slut vill jag lyfta upp en ytterligare förbättring av rättssäkerheten som också finns med i propositionen. Det är att vi nu genomför att det i lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott införs ett förbud mot att avlyssna personal inom sjukvården, präster och journalister som i sitt jobb har tystnadsplikt. Skulle sådan avlyssning påbörjas av misstag ska den omedelbart avbrytas. Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jag vill tacka Johan Linander för hans anförande och särskilt för det sista han sade. Det är hoppingivande när äkta liberaler försöker lyssna på sin liberala anda och framföra olika idéer om hur man egentligen skulle vilja ha det när man inte sitter fastlåst i en konstellation som Alliansen i det här fallet är. Där får man ge vika i fråga efter fråga i just i dessa delar. Sedan vet jag att ni säkert får igenom andra idéer och funderingar. Det är också intressant att höra Johan Linanders funderingar om hur en framtida regering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att agera. Precis som Johan Linander också sade i sitt anförande var det ett antal partier, däribland Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som tillsammans med Centerpartiet röstade för en vilandeförklaring och en ettårig betänketid när det gällde de här frågorna. Jag tror att vi har vissa funderingar som är gemensamma. Jag är glad nu när vi har den regering vi har att det finns liberala krafter även i den regeringen. Min fråga till Johan Linander handlar om utredningen. Utredaren har angett, som Johan Linander också tog upp, att det på denna korta tid är svårt att göra en genomgripande analys av användningen av buggning och preventiva tvångsmedel. Man hade fått sex månader till förfogande. Det är lite märkligt att man inte mer har tagit fasta på det mer än med läpparnas bekännelse. Det är lagar, regler och förordningar som kräver lite mer tid för genomlysning. Vi tar upp just detta i vår andra reservation, som jag i och för sig inte har yrkat bifall till men som vi står bakom. Det behövs mer tid för att titta på detta. Vad anser Johan Linander om det?

Fru talman! Först av allt vill jag hälsa Mehmet Kaplan välkommen till liberalismen. Om det nu är så - det låter nästan så. Sedan vill jag fortsätta med att säga att vi inte alls har behövt ge vika. Det var väldigt enkla förhandlingar. Vi vill inte fatta beslut varken om att ta bort dessa lagar eller om att göra dem permanenta med det bristande beslutsunderlag som finns. Det handlar om något slags självinsikt att säga att om vi har för dåligt beslutsunderlag när vi ska stifta lagar är det bättre att skjuta upp det. Det är ett sätt att göra det när vi nu förlänger lagarna i ytterligare två år. Jag tycker absolut att det är den bästa modellen. Jag blir lite konfunderad. Först står Mehmet Kaplans kollega Lena Olsson i Vänsterpartiet och säger till Anders Hansson att förlängningen på två år är för lång. Sedan står Mehmet Kaplan här i replikskiftet med mig och säger att det är för kort tid för att man ska kunna göra en utvärdering som är tillräcklig för att fatta beslut. Jag vet inte riktigt vad ni tycker. Ni kanske inte är överens om den frågan. Vi förlänger nu med två år ytterligare. I den utredning som har gjorts kunde de i princip bara titta på vad som hände under 2008, det första året som de här nya lagarna fanns. En ny utredning tillsätts i början av 2011, och då kan man titta på vad som hände under 2008, 2009 och 2010, alltså tre år. Hur har lagarna använts? I hur många fall har de lett till fällande domar eller åtal? Hur betydelsefulla har de varit i varje utredning? Vi kan få ett mycket bättre underlag för att sedan kunna fatta beslut förhoppningsvis i slutet av 2012.

Fru talman! Vi pratar om äpplen och päron. Det jag tog upp handlade om vilken tid utredaren hade haft fram tills nu, och det Lena Olsson pratade om var vad som händer härefter. Det var två olika saker. Men det kanske blev oklart. När det gäller Centerpartiets syn på de här frågorna säger Johan Linander att det har varit lätta förhandlingar. Det är möjligt att det har varit lätta förhandlingar, och då undrar jag i vilken ände man gav med sig, om man fick med sig de andra på egna idéer eller om man fick ge sig väldigt mycket. Jag har en fråga, och det gäller att utredaren visar att buggning inte kan påvisas uppnå avsedd effekt. Trots detta anser man att det ska fortsätta, vilket Johan Linander tog upp i sitt anförande. När det gäller preventiva tvångsmedel visar utredaren också att lagen varit helt verkningslös - det är ett citat direkt därifrån. Mot bakgrund av detta väljer utredaren trots allt att rekommendera fortsatt giltighet. Det här är någonting som vi naturligtvis är emot. Min fråga handlar då om: På vilket sätt tror Johan Linander att man kan leverera en helhetslösning och en samlad bedömning av lagstiftningen, när de senaste årens lagförslag, lagar och förordningar - inklusive denna, som är integritetskränkande - inte får genomgå en helhetsmässig, bredare utvärdering? Det finns idéer från till exempel Civil Rights Defenders om att det ska tillsättas en oberoende utvärderingskommission för alla integritetskränkande lagar. Vad är det som är så farligt med den här typen av helhetssyn? Det borde väl vara i Centerpartiets intresse att det tillsätts och genomförs en sådan utredning, i och med att man har så lätta förhandlingar.

Fru talman! Lätta förhandlingar blir det när man är överens - då behöver man inte förhandla så länge. Vi i allianspartierna är ganska vana vid att det blir så. Men jag inser att det är lite svårare att förstå det för de rödgröna vänsterpartierna. (Applåder) Vad tycker vi då om en granskningskommission? Ja, vi tycker i princip alltid att det är bra att man utvärderar den lagstiftning som finns. Men vi har haft en integritetsskyddskommitté som utredde de integritetskränkande lagarna under ganska lång tid. Den blev klar så sent som 2008, och då är frågan: Ska vi nu sätta i gång ytterligare en integritetsskyddskommitté? Det är möjligt att vi behöver göra det om några år, men att ha en kommitté eller en utredning som i princip håller på hela tiden känns lite för långtgående. Principen är att vi behöver se över detta: Hur fungerar lagar? Är de rätt utformade? Ska de kanske tas bort om de inte är effektiva? Sådana överväganden måste man göra hela tiden. Vi är inte alls främmande för att vi längre fram kan behöva tillsätta en ny integritetsskyddskommitté.

Fru talman! Jag har fått hoppa in här för Otto von Arnold. Han har landat men inte hunnit hit, så därför är det jag som ska säga några ord. Det kan lätt bli upprepningar av vad som redan har sagts. Jag ska börja med någonting som inte har nämnts så mycket här, kanske inte alls, och det är den andra sidan av den här saken. Det är jätteviktigt med integritet när det gäller just de här frågorna och vad polisen gör. Men det är också viktigt när det gäller eventuella brottsoffer och frågor som kan uppkomma om man inte gör dessa saker. Vi får inte glömma att det finns två sidor av saken. En väldigt viktig sak i sammanhanget, som också finns med, är grova brott när det gäller uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott. Frågan om utvärdering av lagen bör bli aktuell först om ytterligare ett par år, för att man därmed ska kunna inhämta mer erfarenheter av lagens verkan, inte minst de nya sakerna när det gäller just terroristbrott. Det är för tidigt att dra slutsatser genom en utvärdering nu. Det behövs längre tid för att man ska kunna dra säkra slutsatser. Med två års tillämpning ökar relevansen att göra en genomlysning av lagens effektivitet. Den hemliga avlyssningen med de kriterier som tillkommer tror jag kommer att vara ett viktigt vapen och en möjlighet att förebygga eventuella planer på terroristattentat, just genom den lagstiftning som handlar om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. Utvidgningen av lagens tillämpning som föreslås i betänkandet är, tror jag, en viktig kugge i strävan efter att kunna förhindra grova brott inklusive terroristbrott. Tilläggen i lagen prövas i varje fall, vilket är ett av skälen att förlänga tiden för lagen om hemlig avlyssning. Fru talman! För bara ett par veckor sedan hade vi här i kammaren uppe ärendet om fullföljande av lagstiftningen till EU:s rambeslut från 2008 om bekämpande av terrorism. Riksdagen antog då följdlagstiftningen för att därmed uppfylla Europarådets konvention om förebyggande av terrorism. Det betänkande vi nu debatterar ligger väl i fas med det beslut som togs i kammaren den 21 april. Fru talman! Vi lever i dag dess värre i en värld där så grov brottslighet som terrorism kan dyka upp på helt oväntade platser. Det är därför nödvändigt att också vi i vårt land gör det bästa möjliga för att kunna upptäcka förberedelse till terrorism men också andra grova brott. Jag yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Fru talman! Jag vill börja med att beklaga för mina utskottskolleger att jag inte kunde vara här från början. Då får jag chansen att sammanfatta debatten så här på slutet. Nej, det hade jag inte tänkt göra. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Vi socialdemokrater menar att hemliga tvångsmedel är viktiga verktyg i polisens brottsbekämpande arbete. Det var också därför som vi tillsatte en utredning och föreslog en lagstiftning redan under den förra mandatperioden. Vi tycker också att det är bra att ha en uppföljning av lagar som är integritetskränkande på det här sättet. Det är ganska självklart att alla typer av tvångsmedel innebär en integritetskränkning av den misstänkte, men tvångsåtgärder kan vara högst nödvändiga för att man ska kunna utreda och lagföra de svåra brott som nämns i betänkandet. Därför tycker vi att det är väldigt bra med en utredning också. Till sist vill jag försäkra mina borgerliga kolleger om att vi inte heller ser några problem med att försöka komma överens på detta område. Jag hoppas att ni läste vår budgetmotion i början av veckan. Den är ett strålande exempel på ett rödgrönt samarbete för framtiden, och jag kan försäkra er om att det även är valvinnande. (Applåder)