Förmynderskap och föräldraskap

Fru talman! I lagutskottets betänkande 9 behandlas 40 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år 2005. Lagutskottets frågor är mycket viktiga i människors vardag, och civilrätten kommer alltmer i fokus. Detta betänkande handlar om viktiga frågor som förmyndare, god man, ensamkommande barn, adoption, föräldraskap, könsneutrala författningar, assisterad befruktning med mera. Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden med hänvisning till tidigare ställningstaganden från riksdagens sida. I betänkandet finns 14 reservationer och 2 särskilda yttranden.

Fru talman! Jag får säga som min kollega Jan Ertsborn: Även detta betänkande är en favorit i repris. Betänkandet är tudelat. Det handlar dels om förmyndare och gode män, dels om föräldraskapets olika aspekter. När det gäller förmyndare och gode män kan man tycka att vi antingen skulle ha kunnat lägga denna debatt bakom oss eller i vart fall i år ha kunnat diskutera detta med utgångspunkt i en proposition. Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare överlämnade i december 2004 sitt betänkande. Betänkandet har remissbehandlats, och regeringen har meddelat att man först våren 2007 avser att avlämna en proposition i ämnet. Jag anser det inte vara försvarligt att man ska behöva vänta i närmare tre år innan regeringen lägger fram förslag till förbättringar av lagstiftningen när det gäller sådana viktiga frågor. När regeringen uppfattar att frågan har mer medial bäring går det att handlägga lagändringar betydligt fortare. Vårdnadskommittén lade fram sitt betänkande i juni 2005, och regeringen har aviserat att en proposition kommer att läggas fram redan i mars 2006. Det går om man bara vill. Fru talman! Till saken. Vi moderater står bakom det mesta i betänkandet, men jag anser att det är viktigt att gode män för ensamkommande barn förordnas inom 24 timmar. Det är viktigt att vi som lagstiftare är tydliga när vi slår vakt om dessa barn. Det är bättre att bestämma gränsen till 24 timmar och öppna för undantag om synnerliga skäl föreligger än att som i dag låta det vara ett tolkningsutrymme när det gäller vad som är skyndsamt. För den saktmodige är skyndsamt en vecka, medan det för andra kan vara just 24 timmar. Ett tydligt tidskrav tvingar också kommunerna att ha en viss beredskap. De rapporter som vi får om ensamkommande barn inger oro. Ett allt större antal barn försvinner vidare ut i världen utan att vi i Sverige vet till vilken tillvaro. En snabb kontakt med en ansvarig företrädare kan därför vara av yttersta vikt för dessa barn. Det kan också vara så att de vill avbryta sin resa och verkligen stanna i Sverige. Jag ska nu övergå till betänkandets andra del som gäller föräldraskapet. Den moderna tekniken har utvecklat våra möjligheter att positivt fastställa föräldraskap. Det innebär att vi inte som tidigare bara kan utesluta eller i bästa fall uppnå en viss grad av sannolikhet för att en viss person är förälder till ett barn. Ofta gällde det fadern. Med modern DNA-teknik kan vi med en mycket hög grad av säkerhet fastställa att en person är förälder till ett barn. Denna nya kunskap väcker naturligtvis nya frågor. När tekniken var osäker och oprecis var det naturligt att man begränsade antalet personer som hade rätt att föra talan om faderskap. Med modern teknik som ger positiva utfall är det naturligt att vi utvidgar kretsen för vilka som kan väcka talan. Vi anser att det är viktigt att ingen felaktigt förklaras vara far till ett barn. När det gäller faderskap som följer av faderskapspresumtionen i samband med äktenskap har lagstiftare gjort en avvägning vad gäller talerätten för den avlidna mannens maka och arvingar mellan de olika intressen som gör sig gällande. När det gäller faderskap som är en följd av en faderskapsbekräftelse har inte motsvarande avvägning gjorts av talerätten för mannens änka och arvingar. När det gäller faderskap som fastställts genom dom måste rättsläget anses vara osäkert. Vi vill därför att regeringen tillsätter en utredning som genomlyser de olika aspekterna i denna fråga. När jag för ca 25 år sedan läste juridik i Uppsala lärde jag mig ett fåtal latinska sentenser, bland annat att mater semper serta est , som ska uttydas: modern aldrig är i tvivelsmål. Denna historiska sanning är inte i denna föränderliga värld lika entydig. Vi anser därför att det finns skäl för en revision av reglerna för hävande och fastställande av föräldraskap. Vidare finns det behov av att i större utsträckning kunna använda blodundersökningar för att fastställa föräldraskapet. Det måste dock lagregleras, varför vi anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag i frågan. Vi kan konstatera att regeringen har aviserat att man ska komma med ett sådant förslag i februari 2006. Vi tycker att det är bra. Vi vill avvakta och se vad det handlar om. Slutligen anser vi att adoptionslagstiftningen bör ses över. Ett antal ändringar bör komma till stånd, bland annat bör 25-årsgränsen för att bli prövad som adoptivförälder ses över. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 3 under punkten 2.

Fru talman! Åhörare! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 5 i lagutskottets betänkande nr 9, som rör förmynderskap och föräldraskap. I reservation 5 menar vi att talerätten i mål om hävande av faderskap bör ses över i det perspektivet att i dag växer väldigt många barn upp i olika former av familjebildningar, och vi har också en väl utvecklad teknik, som Bertil Kjellberg så väl beskrev. Då framstår det som en brist att talerätten förblir inskränkt. Reservation nr 5 har vi tillsammans med Kristdemokraterna, Moderaterna och Centern. Folkpartiets alla övriga reservationer står jag givetvis också bakom, liksom betänkandet i de stora delar där vi inte har reserverat oss. Det här betänkandet heter som sagt Förmynderskap och föräldraskap . Men jag skulle vilja kalla det här betänkandet "Alla barns rätt till sina föräldrar och skydd för barn som saknar föräldrar". Utifrån ett barnperspektiv är det av stor vikt att vi som lagstiftare tar större hänsyn till barnens olika situationer och en mångfald av familjebilder. Folkpartiet menar att ett ensamt barn som kommer till Sverige borde vara garanterad en god man inom 24 timmar. En sådan 24-timmarsgaranti vore rätt i ett barnperspektiv eftersom den gode mannens uppgift är att träda in i föräldrarnas ställe och se till vad som är bäst för det enskilda barnet. Barnet är ensamt och behöver snabbt ett skydd av en vuxen. Barnet står utan sin familj och behöver snabbt få en trygg situation runt sig. Varför anser Folkpartiet att lagstiftningen ska vara könsneutral? Här är det också utifrån ett barnperspektiv oerhört viktigt att lagen behandlar barns olika familjebilder på ett likvärdigt och ett inte fördömande sätt. Ett barn kan i dag växa upp med två mammor eller två pappor, liksom ett barn kan växa upp med en mamma och en pappa, med en ensam mamma och så vidare. Lagen har i stora delar moderniserats, men historiska vingslag kvarstår i viss utsträckning i lagtexten. Detta ger ett slags unken och instängd doft. Att göra lagen könsneutral är därför viktigt och brådskande, och Folkpartiet kan inte se någon anledning att vänta. Vi vill att man byter ut orden "far" och "mor" mot det könsneutrala begreppet "förälder". Vidare: Varför ska lagstiftningen vara verklighetsanpassad? I dag är det alltmer vanligt att barn föds av sambor i stället för gifta föräldrar. Att bli sämre behandlad som oäkting tillhör det förgångna och det förlegade. Därför, menar Folkpartiet, måste lagen snarast verklighetsanpassas så att faderskap enklare kan fastställas även för barn i samboförhållanden. En sådan förändring värnar barnets rätt till bägge sina föräldrar oavsett om föräldrarna har ett vigselbevispapper eller ej. Detsamma gäller också barnens rätt till bägge sina föräldrar när barnen kommer till genom insemination. Här borde en föräldraskapspresumtion gälla även när föräldrarna är registrerade partner i stället för att som nu hänvisas till omvägen via domstol eller ännu en bekräftelse. I realiteten innebär den här omvägen via domstol eller bekräftelse att partner vid insemination har ett slags ångervecka på nio månader. Det är inte rimligt i ett barnperspektiv. Slutligen vad gäller adoptioner är det förvånande att det finns så lite forskning kring adopterade barns utveckling och uppväxt, särskilt som statistik faktiskt visar att adopterade barn är överrepresenterade i självmordsstatistiken. Folkpartiet ser ingen anledning att ytterligare avvakta fler utredningar innan adoptionslagstiftningen ses över. Redan 1989 föreslog Förmynderskapsutredningen en revision av adoptionslagstiftningen, men mycket lite har hänt sedan dess. Och åren går. Folkpartiet menar att det är hög tid att adoptionslagstiftningen ses över i syfte att låta även den präglas av barnperspektivet, med en uttrycklig inskrivning i lagen att adoption bara får ske om det är förenligt med barnets bästa. Folkpartiets förslag är sammantaget små men viktiga steg för att lagen ska bli så barnvänlig som möjligt och lämna så stor frihet som möjligt åt familjerna att själva i övrigt bestämma över sina liv.

Fru talman! Lagutskottets betänkande 9 om förmynderskap och föräldraskap är ett angeläget betänkande. Riksdagen ska fatta beslut i frågor som rör många människors allra innersta önskningar och känslor. Det handlar om barns rättigheter, om barns tillblivelse, om vuxnas förmodade rätt till barn. Det handlar om de barn som ofrivilligt kommer till vårt land, som har tvingats fly från sina hemländer och som ofrivilligt är skilda från sina föräldrar. Kristdemokraterna ställer sig bakom samtliga sina reservationer, som handlar om god man för ensamkommande barn, talerätt vid faderskap, partnerskap och adoption respektive assisterad befruktning för registrerade partner och homosexuella sambor. För tids vinning yrkar jag bifall enbart till reservation 12 under punkt 10. Fru talman! De former för familjebildningar som finns i dag för med sig en rad juridiskt komplicerade överväganden. Verkligheten har förändrats sedan föräldrabalken tillkom, och lagstiftningen behöver ändras för att bättre passa dagens behov. Precis som med lagstiftningen inom andra områden måste olika intressen vägas mot varandra. I varje fråga som rör barn måste utgångspunkten dock vara barnets bästa. Detta är i sig inte en kristdemokratisk synpunkt, det är en universellt accepterad uppfattning. Den finns nedtecknad i barnkonventionen. För drygt 15 år sedan trädde barnkonventionen i kraft i Sverige. Konventionen syftar till att ge en universell definition av vad som borde gälla för alla barn i världen. Portalparagrafen går ut på att barnets bästa alltid ska komma i första och främsta rummet. Sverige var bland de första länderna att ratificera konventionen. Är det kanske för att det var så länge sedan som vi ibland tycks glömma bort den? Fru talman! När riksdagen våren 2002 tog ställning för att registrerade partner skulle ges möjlighet att prövas som adoptivföräldrar var det inte med utgångspunkt i barnets bästa. Det var tvärtemot de barnrättsliga experter som hördes i frågan: Rädda Barnen, Bris, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, och så vidare. Till och med Lagrådet var kritiskt. I stället tillskriver man vuxna människor en rättighet som inte står i proportion till barns behov av närhet, trygghet och omvårdnad av sina biologiska föräldrar och en uppväxt med en mamma och en pappa som vuxna förebilder. Den vuxna människans förmodade rättighet bör i rimlighetens namn inte gå före barnets. Det är just därför vi har en barnkonvention; för att säkra att barnets intressen tas till vara i alla situationer. Konventioner låter tjusigt, men tyvärr är problemet att det sällan blir några sanktioner om de inte efterlevs. Barnets bästa har dock slagit igenom som vägledande princip i nästan alla sammanhang. Det är jättebra. Det innebär att myndigheterna ska skapa förutsättningar för barn att i möjligaste mån få växa upp med sina biologiska föräldrar. På alla andra områden som rör barn och familj betonas ju vikten av att barnet ska få träffa både sin mamma och sin pappa även om föräldrarna går skilda vägar, att kontakten ska upprätthållas. Precis som det i Sverige finns ett motstånd mot att lagstifta i frågan om aktiv dödshjälp, till exempel med anledning av att sjukvården påtvingas dubbla roller om den ska både aktivt rädda och aktivt avsluta liv, kan vi inte ha myndigheter som talar med kluven tunga då det gäller barnets intressen. Staten har det yttersta ansvaret för att Sverige lever upp till barnkonventionens krav om barnets bästa. Det innebär att barnperspektivet måste finnas i alla verksamheter. Därför bör inte staten medverka till att barn från början berövas rätten till en av sina föräldrar, som är fallet då man tillåter partner att adoptera och lesbiska att inseminera. Det kan aldrig ligga i ett barns intresse. Att det de facto finns många barn som växer upp tillsammans med en förälder är inget argument för att redan i konceptionsögonblicket - som fallet är vid assisterad befruktning - beröva barn rätten till en biologisk pappa. Fru talman! Om vi accepterar att det vid varje beslut måste finnas med en konsekvensbeskrivning av hur ett beslut kan tänkas drabba barnen kan inte denna förpliktelse gälla mindre i frågor som direkt handlar om barns tillblivelse. Fru talman! Lika lite som ett barn får berövas rätten till sin förälder får en förälder felaktigt förklaras vara far till ett barn. Att felaktigt bli utpekad som far till ett barn eller att som barn leva i ovisshet om vem som är ens egentliga far är lika illa. Det ligger i alla parters intresse att se till att faderskap blir riktigt fastställt. Lagstiftningen måste därför vara konsekvent på området. I dagsläget kan arvingar eller avliden mans maka väcka resningstalan i faderskapsmål. Har faderskapet fastställts i domstol, saknar dock modern till barnet eller mannens arvingar talerätt. Det förefaller ytterst märkligt att efterlevande har vissa möjligheter att ifrågasätta ett faderskap som bekräftats av mannen men inte ska kunna ifrågasätta ett faderskap som fastställts genom dom. Det är lika angeläget att få saken utredd för båda. Den nuvarande inskränkningen i talerätten innebär en rättsosäkerhet för såväl barnet som kvinnan. Medan förutsättningarna för att genom modern DNA-analys säkert fastställa faderskap är bättre i dag är någonsin, släpar alltså lagstiftningen efter. I ljuset av de nya familjebildningar som debatteras här i dag behöver vi få en ordentlig översyn av reglerna gällande faderskapspresumtionen. Jag har ytterligare en sak som jag vill ta upp i dag, och det rör barn i särskilt utsatt position. Det handlar om de ensamkommande flyktingbarnen. Kristdemokraterna har länge fört fram kravet på att de ensamkommande flyktingbarnen ska få en särskild företrädare utsedd inom 24 timmar efter ankomst. Kravet fördes fram inför den nya lagen om god man för ensamkommande flyktingbarn som trädde i kraft den 1 juli 2005. Utskottet avvisade då yrkandena, eftersom man menade att en uttrycklig tidsfrist var "en mindre lämplig ordning". Detta är märkligt eftersom flera remissinstanser har påtalat vikten av en bortre tidsgräns för när en god man ska ha förordnats. 24 timmar är inte någon orimlig tid. Men i dag tar det långt över 24 timmar och det är en orimligt lång tid - särskilt sett i ett barns perspektiv.

Fru talman! Frågor om förmyndarskap och föräldraskap är viktiga frågor. Jag vill instämma i det som Mia Franzén sade här innan om att det här betänkandet kanske borde ha haft ett annat namn just med betoning på att det är barnen det handlar om. Alla partier i riksdagens utskott verkar vara överens om att det är barnets bästa vi är ute efter, men ändå framhåller vi det på lite olika sätt. Jag kommer att komma tillbaka till det alldeles strax, och det gäller då så klart Yvonne Anderssons inlägg här kring både adoption och assisterad befruktning. Först, fru talman, har ju Vänsterpartiet fyra reservationer och ett särskilt yttrande som jag självfallet står bakom i betänkandet. Jag kommer kanske inte att hinna gå in på allting. Men i frågan om förmyndare och god man hänvisar vi i betänkandet till det pågående arbetet och den utredning som håller på att beredas. Det är med anledning av det som Vänsterpartiet har valt att inte reservera sig i frågan. När vi behandlade frågan om ensamkommande barn var mycket riktigt frågan om 24-timmarsregeln uppe. Vi kom då fram till att det skulle bli en ännu bättre situation för barnen om man inte skrev in just den fasta 24-timmarsregeln utan att det skulle handla om att utse en god man så snabbt som möjligt, givetvis utan några ursäkter för att kunna dra ut på tiden. Målsättningen är ändå att man som ensamkommande barn inom ett dygn ska få en god man. Frågan ska ses över efter det att lagstiftningen har trätt i kraft. Om det här kommer att missbrukas ute i kommunerna måste vi återkomma till det. Jag hoppas att vi inte ska behöva slå kommunerna på fingrarna och tala om att så här måste de göra för att verka för barnens bästa, utan jag förutsätter att kommunerna också har barnens bästa för sina ögon. Klarar de inte av det får vi återkomma. Då har jag absolut ingen anledning att inte kräva till och med en ännu kortare tid än 24 timmar. Jag förstår inte varför de borgerliga partierna, i alla fall m, fp och kd, i dag fortsätter att framhärda med de 24 timmarna innan vi har sett hur den förändrade lagstiftningen faktiskt fungerar. Fru talman! Könsneutrala författningar är en väldigt viktig förändring som vi behöver i lagstiftningen. Vi behöver egentligen se över all lagstiftning som vi har på området. Då gäller det inte bara föräldrabalken, utan all lagstiftning ska göras könsneutral. Det ska vara en neutral lagstiftning som inte på något sätt pekar ut eller osynliggör olika familjesituationer. Framför allt handlar det om ett sätt att faktiskt uppvärdera barnen, oavsett vilka föräldrar de lever tillsammans med. Som lagstiftningen ser ut i dag pekas vissa barns föräldrar ut. Då kan man tro att lagstiftningen i sig vill framhärda med att lyfta upp de föräldrarna framför andra föräldrar. Det är det som jag tycker är felaktigt. Vi har en reservation tillsammans med Folkpartiet i den frågan. När det gäller utredning om faderskap, samma sak där, instämmer jag i det som Mia Franzén sade tidigare. Det ska inte vara krångligt för personer som inte är gifta, till exempel sambopar, att få ett fastställande av faderskap. Det finns faktiskt redan i dag möjligheter att förenkla det förfarandet. Det som är problematiskt är när man inte är överens, och då får man så klart vidta lite krångligare åtgärder, men som det ser ut i dag ska det inte vara krångligare för föräldrar som inte är gifta än det är för de föräldrar som är gifta, för vilka faderskapspresumtionen gäller. Fru talman! Jag går över till frågan om adoption. Här skulle jag vilja fråga inte bara Yvonne Andersson utan faktiskt också resten av utskottet: Hur kommer det sig egentligen att utskottet inte kan ställa upp på Vänsterpartiets krav om att barn som kommer till genom assisterad befruktning eller barn som adopteras i lagstiftningen ska ha rätt att få veta sitt ursprung genom att man inför en sådan skyldighet för föräldrarna? Varför vill ni inte genomföra en sådan förändring? Den är ju absolut utifrån barnets bästa. Ett barn ska ha rätt att få kunskap om sitt ursprung oavsett om föräldrarna har lust att ge den informationen eller ej. I dag vet vi att 90 % av de barn som kommer till genom assisterad befruktning och inte har kommit till genom celler från sina föräldrar, biologiskt sett, aldrig får reda på hur de har kommit till. Det här är ett exempel på att vi genom lagstiftningen inte ger barnen rätt utan att vi ger föräldrarna rätt att undanhålla sådan här information. Detsamma gäller barn som adopteras. Barn som adopteras som skiljer sig utseendemässigt från sina adoptivföräldrar får ju reda på sitt ursprung rätt snabbt, men de barn som i dag adopteras av föräldrar som har ett utseende som liknar barnets får aldrig reda på sitt ursprung. Ett exempel är de så kallade Finlandsbarnen som adopterades under krigstiden. De får i dag, vid föräldrarnas bortgång, 40 år senare, reda på att de faktiskt är adopterade, och det är ingen trevlig upplevelse för de här personerna. Slåss man för barnens bästa borde man alltså faktiskt stödja även den här frågan. Vad gäller adoptioner vill ju Vänsterpartiet att även sambopar ska få lov att adoptera, vilket vi också har reserverat oss till förmån för. Slutligen, fru talman, vill jag tala om Kristdemokraterna och assisterad befruktning. Vänsterpartiet välkomnar den lagstiftning som har antagits tillbaka i tiden vad gäller partnerskap och adoption, nu senast när vi införde möjligheten för lesbiska att inseminera inom sjukvården. Vi vill ha lika regler för alla. Vi vill det. Vi tycker att det är viktigt. Det är beklämmande att Kristdemokraterna fortsätter envisas med att lägga fram krav om att lagen om assisterad befruktning för lesbiska kvinnor ska avskaffas. Kom ihåg det här, kristdemokrater: Redan den 3 juni 2005 hade ni en förkrossande majoritet i kammaren emot er, och förhoppningsvis blir det så även när vi ska votera i dagens ärende. Vad är det som gör att Kristdemokraterna fortsätter blunda för verkligheten? Kristdemokraterna säger ändå att om det inte var för alla barns bästa så skulle de inte göra det och att barnets intresse tas till vara i alla situationer. Men då pratar inte Kristdemokraterna om alla barn, fru talman. Vänsterpartiet vill gå vidare i frågan om assisterad befruktning för lesbiska kvinnor, och vi vill även att ensamstående kvinnor ska få lov att inseminera. Med det, fru talman, har jag överträtt min tid. Jag vill yrka bifall till reservationerna 11 och 14.

Fru talman! Jag måste först ställa en fråga till Tasso Stafilidis. När han talar om vikten av att de ensamkommande flyktingbarnen ska få en god man redan inom 24 timmar, väldigt snabbt, varför vågar man då inte sätta ett dygn som tidsfrist? Vi vet mycket väl att god man inte är enkelt att få tag på hur som helst ute i kommunerna. Genom att vara tydliga med tiden kan vi medverka till att man kanske hittar andra organisatoriska möjligheter för att det snabbt ska kunna komma fram en god man till barnen. Ett barn som kommer hit måste väl ändå ha någon att ty sig till väldigt snabbt, någon som ser till barnets bästa. Det förvånar mig att Vänsterpartiet, som talar varmt om barnens bästa och till flyktingbarnens bästa, inte ställer sig bakom tidsmarginalen 24 timmar. Det andra jag vill ta upp, fru talman, är lagen om insemination inom sjukvårdens område för lesbiska kvinnor. Även om vi här i parlamentet har en stor majoritet emot oss vågar vi stå fast vid det experterna har uttalat i olika sammanhang, nämligen att ett barn behöver både en mamma och en pappa under sin uppväxt, och vi tycker inte att man inom samhället ska bidra till att barnet inte har en chans att få en pappa under sina uppväxtår, som är så viktiga. Vi vågar stå emot denna lagstiftning. Därför kommer vi att fortsätta säga det här, såvida inget annat framkommer som gör att inte fadern behövs för ett barns liv.

Fru talman! Frågan om assisterad befruktning för lesbiska kvinnor handlar inte om att en far inte behövs. Det är just där som Kristdemokraterna helt och hållet har missat att människor väljer att leva sitt liv på olika sätt. Lesbiska kvinnor väljer att leva tillsammans med andra kvinnor. En lesbisk kvinna gifter sig alltså med en annan kvinna. I den familjen finns det alltså per automatik ingen far, Yvonne Andersson - det finns ingen man. Men vi vet ändå att de här kvinnorna är fullt kapabla att föda ett barn, och på samma sätt gör kvinnor det. Kvinnor har åkt utomlands och har gjort det hemma år efter år. Oavsett vad Kristdemokraterna säger har lesbiska kvinnor i Sverige fött barn år ut och år in. Problemet med Kristdemokraternas inställning i den här frågan är att de väljer att bortse från det och i stället talar om ett faderskap. Självfallet är pappor viktiga. Självfallet är fäder viktiga. Men det är inte det som den här frågan handlar om. Den här frågan handlar om de barn som kommer till, oavsett hur de kommer till. När de kommer till ska lagstiftningen ge dem det bästa möjliga skyddet och den bästa möjliga tryggheten. Det är det som det här förslaget handlar om. Vi tar inte ifrån några barn deras fäder. Det är inte det som det handlar om. Där har Kristdemokraterna fått förslaget helt om bakfoten. Det vi gör är att vi synliggör olika familjeförhållanden och olika familjesituationer. Därmed ger vi barnen det klara godkännandet och den status som alla barn ska ha. Men Kristdemokraterna gör inte det. Ni stämplar och demoniserar vissa barn och säger: Ni får inte ens existera. Vart tar de barnen vägen i ert så kallade barnens bästa?

Fru talman! När Tasso Stafilidis läser protokollet i morgon och analyserar sitt eget inlägg nu kommer han att se att det är solklart att man utgår ifrån ett vuxenperspektiv. Tanken är väl inte att vi ska lagstifta utifrån hur människor lever. Vi vet mycket väl att den här omvärlden och de här uppfattningarna finns, men det innebär fortfarande inte att vi, när vi ser på barnets bästa, vill tala om att samhället ska hjälpa till så att det blir barn som aldrig får en chans att växa upp med sin pappa. Pappan är viktig i varje barns liv, det är vår övertygelse, och samhället ska medverka till att pappan också får vara viktig för varje barn. Det gör vi när vi ser på översynen av vårdnadsregler och annat. Då tittar vi på hur barnet ska ha kontakt med sin pappa, hur vi ska ge möjligheter för barnet att få träffa sin pappa när föräldrarna går skilda vägar. Det är ni som reducerar bort barnets egen rättighet. Barnet har rättigheter till en pappa och en mamma medan ni talar om att vuxna människor har rätt att fixa de barn de vill. Men det handlar inte om det. Lagstiftaren ska se till hur vi önskar att samhället ska vara, och då ska barnets behov sättas i första rummet. Det är därför vi säger nej till detta. Det måste man göra. Det måste finnas motkrafter när vi får en lagstyrning som inte stämmer överens med de behov som finns.

Fru talman! Yvonne Andersson säger att pappan är viktig för alla barn, och jag kan instämma i att pappan är viktig för de barn som har en pappa. Det är vi helt överens om. Frågan är bara vad Kristdemokraterna gör med alla de barn som inte har någon pappa. Problemet är att Kristdemokraterna för sin diskussion, sin debatt och sin politik utifrån något som inte finns. Vänsterpartiet, och tydligen även resten av riksdagen, ser till att lösa de lagstiftningsproblem som uppstår när de barn som föds, och redan finns, inte har ett lagrum i lagstiftningen. Där kommer vi in. Vi vill ge de barnen samma status. Vi går inte in och säger att vuxna har rätt till det ena eller det andra. Vi lägger oss inte i vad vuxna människor gör, och vi lägger oss inte i på vilket sätt vuxna människor skaffar barn. Däremot har vi som lagstiftare ett ansvar att se till att de barn som föds i Sverige ska ha samma juridiskt rättsliga status när de växer upp. Om ett barn fötts och växt upp utan en aktiv pappa kan vi inte helt plötsligt hitta på att det barnet har en pappa och ska växa upp med honom. Det är det som det handlar om, Yvonne Andersson, och det är det som är skillnaden. Vi pratar om helt olika saker, och för vår del är det ingen som helst tvekan. När vi pratar om barnets perspektiv och barnets parti handlar det om att lyfta fram de barn som föds, växer upp och lever i Sverige i dag. Det är deras parti vi tar. Vi tar barnets parti, och då måste vi synliggöra alla barn, även dem som inte har en pappa - eller en mamma.

Fru talman! Ledamöter! Jag vill börja med att ta upp frågan om talerätt i mål om hävande av faderskap. Det är ett ärende som varit återkommande ända sedan jag kom in i riksdagen 1998. Jag vill hävda att frågan fortfarande är angelägen. Den är faktiskt mer angelägen i dag både i ett barn- och ett föräldraperspektiv. Alltfler människor kräver att få veta sitt ursprung. Alltfler söker sina rötter och även sina arvingar. Barn från tidigare förhållanden och med nya partner är i dag fler än tidigare, vilket medför att fler lever i ombildade familjer. Därmed kan många också få en stor överraskning efter en makes död. Om den situationen skulle uppstå att ett okänt barn, ett så kallat särkullbarn, dyker upp efter en makes död, och det finns starka skäl att tro att den uppdykande arvingen inte är ett biologiskt barn till den avlidne, har änkan inga rättigheter att pröva detta. Argumentet mot att utvidga talerätten har ofta varit att inget barn ska mista rätten till sin far. Det förslag som vi reservanter lagt fram syftar emellertid inte till att rasera några pappa-barn-relationer. Skälet till att vi vill se över och utvidga talerätten är att man ska undersöka och utröna hur faderskap kan fastställas när det finns tvivel och starka skäl att tro att den uppdykande arvingen inte är ett biologiskt barn till den avlidne. Hur dagens faderskap fastställs får konsekvenser för arvingarna. Det finns en hel del att säga om detta. Att det kan ske på sannolika skäl innebär att där finns en stor osäkerhetsfaktor. Det kan också ske genom faderskapspresumtion, som är väldig vanligt, och det kan ske under faderskapsbekräftelse. Återigen vill jag understryka att syftet inte är att rasera någon pappa-barn-relation, en relation där barnet växer upp med någon som de betraktar som sin pappa, utan det handlar om att sätta fokus på de barn som är okända. I dag finns DNA-teknik att tillgå, vilket ju inte fanns för 30-40 år sedan. Därmed skulle man kunna undanröja just sannolikhetsbedömningarna liksom en del bedömningar som ansetts vara tillfredsställande. Med detta vill jag från vår sida yrka bifall till reservation 5. Jag vill från Centerns sida också yrka bifall till reservation 3 under punkt 2 som gäller god man för ensamkommande barn. När propositionen lades fram i riksdagen hade Centerpartiet en motion i detta ärende. Andemeningen är densamma som övriga reservanters. Vi hade föreslagit att en god man ska utses omedelbart. Här diskuterar vi om det ska vara snarast möjligt, inom 24 timmar eller omedelbart. Vi ligger väldigt nära varandra. Jag vill dock säga att om man fastställer att det ska ske inom 24 timmar ger man därmed en signal till kommunerna från riksdagen och från oss beslutsfattare om att ha beredskap inför de barn som kan komma. Jag vill även säga några ord angående godmanskap. Jag har läst motionerna till detta betänkande och tycker att det finns många bra förslag i dessa. Vi vet alla att utredningen blev klar i december 2004, och den har därefter varit ute på remiss. Det är synd att regeringen inte kunnat komma med något förslag under våren utan aviserar att det kommer först 2007. Att vara god man och förvaltare är ett mycket speciellt uppdrag. De som åtar sig detta ska fungera på många olika sätt, både som jurister, ekonomer och kuratorer. De ska dessutom ha social kompetens. Att vara god man och förvaltare tycker jag är ett fint uppdrag, men det finns också vissa ställen och vissa delar som inte fungerar så bra. Som lagstiftare har vi en skyldighet att åtgärda detta i syfte att skydda huvudmannen. Jag tänker på den ekonomiska situationen för den som finns i gränszonen och passerar de två basbeloppen. Detta urgröper ekonomin för huvudmannen. Detsamma gäller den som råkar ut för något som innebär att man lider ekonomisk skada. Vi måste dessutom se på detta utifrån den gode mannens perspektiv, när han eller hon får förändrade livsförhållanden, kanske genom att mista en anhörig eller bli sjuk. Den personen måste kunna bli befriad från uppdraget. Då får det inte från överförmyndarens sida heta att god man själv ska skaffa en ersättare, vilket framförts och redovisats i radioprogrammet Efter 3. Jag tycker att det är jätteviktigt att detta åtgärdas. Man måste dessutom ta större ansvar för de överförmyndare som inte fungerat eftersom de i sin tur ska granska gode män, förvaltare och också förmyndarskap. Det har i medier och olika program framkommit att det brustit i överförmyndarskapet. Förhoppningsvis ska alla dessa brister kunna åtgärdas i samband med det förslag som regeringen aviserat att de kommer att lägga fram. Vi står bakom övriga ställningstaganden i detta betänkande.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i lagutskottets betänkande nr 9, som behandlar frågor om förmynderskap och föräldraskap, och samtidigt yrkar jag avslag på samtliga reservationer. Det finns mycket värderingar som ryms i de frågor som tas upp i betänkandet. Som många tidigare här har sagt är det viktiga frågor, och det handlar väldigt mycket om barn, om barns rättigheter och barns situation. Många frågor fångas upp av redan pågående beredningsarbete i Regeringskansliet. Många har hänvisat till utredningen Frågor om förmyndare och ställföreträdare för vuxna . Den utredningen ligger till grund för ett fortsatt arbete, och så småningom kommer en proposition 2007. Även om Moderaterna beklagar att den kommer sent vet vi att den kommer. Därför finns det, som vi ser det, ingen anledning att gå det arbetet i förväg. Vi får anledning att ta ny ställning i frågorna när propositionen läggs fram. Av det enkla skälet vill vi avslå de två första reservationerna. Vi har debatterat ensamkommande barn och ett förslag om att god man ska förordnas för dem. Frågan är om detta är ett relevant krav eller inte. Förra riksmötet fastställde lagutskottet att det verkligen är angeläget att ärenden om ensamkommande barn handläggs så skyndsamt som möjligt. Men är det bästa att låsa fast det vid en 24-timmarsgräns? Är det i praktiken alltid för barnens bästa? Det finns en praktik att hantera också. Sedan kan man fråga sig varför man ska nöja sig med 24 timmar. Varför är det ingen som föreslår 20 timmar? Vi resonerar om att det ska ske skyndsamt, inom ett dygn. Fru talman! När det gäller reservationen angående könsneutrala författningar kan vi konstatera att regeringen har påbörjat det arbetet. Som jag sade handlar detta om värderingar. Man har gjort en genomgång av aktuella lagrum i samband med propositionen om assisterad befruktning och föräldraskap. Jag är övertygad om att det sker en förflyttning i alla dessa värderingsfrågor. Arbetet kommer att fortsätta så småningom. Vad gäller den gemensamma borgerliga reservationen om talerätt i mål om hävande av faderskap säger man från bland andra Moderaterna att detta måste komma till stånd, och man kräver att det utreds nu. Vi vidhåller att det måste göras en tillfredsställande avvägning. Det har även Bertil Kjellberg sagt. Det ska vara en avvägning mellan moder, barn och fader. Det ska präglas av hänsyn till barnets bästa. Jag kan inte låta bli att säga att samtidigt som man kräver utredningar i snart sagt de flesta frågor kräver borgerligheten en minskning av resurserna i Regeringskansliet med 560 miljoner. Frågan återkommer säkert så småningom och kommer att hanteras senare. Nu tar vi ställning till om den ska tas upp i dag, och det säger vi nej till. Vi ser det inte som så angeläget i dag. Även vad gäller reservationen om fastställande och hävande av moderskap har också Bertil Kjellberg hänvisat till ett pågående arbete. Det kommer snart ett förslag från regeringen om DNA-analys för att visa släktskap. De flesta frågor om adoption är också under beredning. Vi har nyligen ändrat i lagen om internationell adoptionsförmedling i syfte att stärka barnens rätt i adoptionsprocesser. Vi har från lagutskottet föreslagit - och också fått godkänt av kammaren - att ett adoptivförhållande ska jämställas med biologiskt släktskap vid tillämpning av äktenskapshinder. Frågan om att ålägga adoptivföräldrar att informera barnet om att det är adopterat håller man faktiskt på att bereda för närvarande inom Regeringskansliet. Innan vi tar ställning till om vi ska göra en översyn av hela adoptionsinstitutet vill vi invänta uppföljningen av den nyligen förändrade lagstiftningen. Kristdemokraterna vill riva upp möjligheten för registrerade partner att prövas som adoptivföräldrar och möjligheten till assisterad befruktning för registrerade partner och homosexuella sambor. Det är man ganska ensam om. Alla vi som finns i denna kammare kommer in i detta arbete och möter nya frågor. Då sker det en värderingsförskjutning. Jag skulle enkelt och snällt vilja säga: Tiden och verkligheten har hunnit i kapp oss socialdemokrater. Den kommer säkert att hinna i kapp er kristdemokrater också.