Forskning för ett bättre liv

Herr talman! Låt mig börja med att beklaga att utbildningsministern inte tycker att forskningspolitiken är tillräckligt viktig för att delta i debatten, som trots allt handlar om den forskningsproposition som han är ansvarig för. Såvitt jag kan utläsa av regeringens hemsida prioriterar han ett anförande vid Svensk Scenkonsts ledar- och mentorskapsprogram i stället. Möjligen kan det hänga ihop med att propositionen är långt ifrån så bra som utbildningsministern skryter om. Låt mig också så här inledningsvis meddela att vi moderater naturligtvis står bakom alla våra reservationer. Men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservation nr 1. Herr talman! En av de stora utmaningarna som Sverige står inför de kommande åren är den ökade globaliseringen. Sveriges konkurrenskraft utsätts dagligen för prövningar i takt med att den internationella konkurrensen blir allt påtagligare. För 20 år sedan flyttade inte kunskap och kapital. I dag kan de flytta över en natt. Jobbflykten går inte att blunda för. Hur vi möter den globala ekonomins utmaningar kommer att ha en påverkan på våra möjligheter att långsiktigt skapa välstånd och trygghet i Sverige. I den globala arbetsfördelningen ligger Sveriges konkurrenskraft i att erbjuda världsledande forskning samt attraktiva miljöer för forskningsintensiva företag. Vi ska inte konkurrera med låga löner, utan med kunskap, forskning och välutbildad arbetskraft. Därför är det viktigt att vårt utbildningssystem ger alla människor de bästa möjliga förutsättningarna att växa och utvecklas. Tyvärr har såväl utbildning på lägre nivå som den högre utbildningen och forskningen försummats av den socialdemokratiska regeringen. Men utbildningssystemet kan aldrig frikopplas från resten av samhället. I Sverige är ett grundläggande problem att det inte lönar sig särskilt väl att investera i en god utbildning eller att ta risker för att kommersialisera forskningsresultat, åtminstone inte så länge man väljer att arbeta och betala skatt i Sverige. Herr talman! I forskarvärlden sattes stort hopp till den här forskningspropositionen. Den kom kraftigt försenad. Först efter månader av schackrande lyckades vänsterkartellen den gången enas. Vänstern fick sin genusforskning, och Miljöpartiet fick sina pengar till hållbar utveckling. I övrigt liknar propositionen mer ett utvidgat pressmeddelande än en forskningspolitisk proposition. Den innehåller främst en beskrivning av hur regeringen avser att fördela tillgängliga resurser. Mycket väsen för lite ull, sade han som klippte grisen. Kritiken från forskarvärlden har heller inte låtit vänta på sig. För det första handlar det naturligtvis om att satsningarna är för små. Ministern kallar tillskottet på 2,3 miljarder för en kraftfull satsning, när det i själva verket handlar om reala minskningar på grund av otillräcklig kompensation för löpande kostnadsökningar. Sverige når inte heller Lissabonprocessens mål, det vill säga att 1 % av bnp ska avsättas i offentliga medel till forskning och utveckling. I dag ligger vi på 0,9 % och kommer inte att närma oss målet ytterligare de närmaste åren. För det andra går inte en tillräckligt stor del av resurserna till att stärka fakulteterna. Endast drygt 20 % går direkt till lärosätena. De fördelas med regeringens och vänsterkartellens vanliga gottepåsemetodik till utpekade lärosäten. Nästan hälften av tillskottet går till de små högskolorna, som i vissa fall skyltats om till universitet, mot Högskoleverkets rekommendationer. Dessutom har uppenbarligen de pågående försvarsneddragningarna styrt fördelningen. Hur förklarar man annars att Högskolan på Gotland, Karlstads universitet, Mittuniversitetet i Östersund och Luleå tekniska högskolas filial i Arvidsjaur är de enda som omedelbart får sina tillskott? De får tillsammans 10 % av den halva miljard som går till lärosätena. Regeringen kallar det kraftsamling. Vi moderater kallar det utsmetning och politisering av forskningen. För det tredje fortsätter regeringen att stärka sitt grepp om forskningen. Forskarna måste även fortsättningsvis formulera sig politiskt korrekt med hänvisningar till miljö- och genusperspektiv i sina ansökningar. Detta trots att den senaste tidens uppmärksamhet kring genusprofessorn Eva Lundgrens kvasiforskning sätter stora frågetecken för denna utveckling. Inte ens forskarutbildningen får lärosätena råda över själva utan tvingas på grund av bristande basresurser i allt högre utsträckning söka medel även till dessa. Om fria och självständiga akademier inte bara ska bli tomma ord måste lärosätena få mer egna fasta basresurser. Regeringen föreslår också att enskilda forskare eller forskargrupper inte får komma in med ansökningar om de särskilda medel som avsätts till så kallade starka forskningsmiljöer. I stället är det de politiskt tillsatta universitets- och högskoleledningarna som ska inge ansökningarna. De innebär att bara de forskargrupper som ligger väl till hos sina ledningar får inkomma med ansökningar. På vilket sätt tror vänsterkartellen att det kommer att gynna den fria forskningen och debatten på våra universitet och högskolor? Herr talman! Vi i den borgerliga alliansen har presenterat en gemensam forskningspolitik som ger Sverige möjlighet att bli en långsiktigt framstående aktör i det snabbt framväxande globala kunskapssamhället. Vi prioriterar starka, självständiga universitet och en mångfald av forskningsfinansiärer. Vi vet också att det krävs ett bra företagsklimat för att Sverige ska kunna behålla de stora företagens forskning i landet. Alliansen föreslår mer pengar än regeringen till forskning, men framför allt har vi en helt annan attityd till vetenskapen. Medan regeringen skriver allmänt om den fria forskningens betydelse föreslår vi konkreta förändringar som skulle öka akademiernas frihet. För det första ökar vi anslaget till universitetens och högskolornas fakulteter. Det stärker lärosätena och ökar deras självständighet. För det andra vill vi avpolitisera universitets- och högskolestyrelserna. Ordföranden och ledamöterna i styrelsen ska utses av lärosätena själva. För det tredje ska även ledamöterna i de statliga forskningsrådens och forskningsstiftelsernas styrelser utses av vetenskapssamhället för att tillförsäkra forskningen ökad frihet. Herr talman! Även om attityden till forskningen är viktigast så spelar naturligtvis även resurserna som satsas roll. Regeringen tillämpar en pris- och löneuppräkning på endast 1 %. Kostnadsökningen, som i verkligheten är mycket större, urholkar därför de ökade anslagen. Alliansen menar att det krävs ett nytt system för pris- och löneuppräkning. Dessutom behövs ett bättre underlag för hur de statliga resurserna till forskning ska fördelas för att uppnå en balans mellan direkta anslag till universitet och högskolor å ena sidan och resurserna via forskningsråden och Vinnova å andra sidan. Vi menar att fakultetsanslagen måste öka från nuvarande 45 % till lägst 55 % av de totala anslagen till forskning. Alliansen prioriterar forskning och utveckling högre än regeringen. Därför vill vi öka forskningsanslagen med ytterligare 2 miljarder kronor utöver regeringens förslag under den kommande femårsperioden. Vi inser samtidigt att det behövs ytterligare satsningar. Därför arbetar vi aktivt inom ramen för vårt budgetarbete med att försöka få fram mer pengar till forskning framöver. Vi vill att fakultetsanslagen fördelas enligt ett transparent och förutsägbart system som premierar kvalitet och utveckling av forskningsmiljöerna. Vi tänker oss tre kriterier för fördelning av fakultetsanslagen: antalet studenter lärosätet har, vetenskaplig bedömning av lärosätets forskningsresultat de senaste åren samt en kvalitetsgranskning av lärosätets program och strategi för framtida forskning. Herr talman! Framstående forskning inom medicin och teknik är en viktig grund för Sveriges framtidsmöjligheter. Vi stöder därför att dessa områden ska vara prioriterade. Men vi vill även utveckla ett nationellt institut för hälsa och medicin för att kraftsamla kring strategiska områden såsom bioteknik med medicinsk inriktning, bioinformatik, klinisk forskning och IT inom hälso- och sjukvården. Herr talman! Regeringen föreslår en ökning av anslagen till forskning i små och medelstora företag och till forsknings- och utvecklingsprogram i samverkan med näringslivet. Vi stöder denna satsning. Men den räcker inte. Vi måste bli betydligt bättre på att omvandla kunskap till affärsverksamhet i Sverige. För att få fart på kommersialiseringen av forskningsresultat behövs inga ytterligare handlingsplaner som regeringen föreslår. Det som behövs är konkreta premier till de högskolor och universitet som verkar i rätt riktning. Därför föreslår vi i alliansen ett vinstdelningssystem där forskarna ska erbjudas royaltyer, delägarskap eller optioner. Universitet och högskolor som knoppar av framgångsrika företag ska få vinstandel samt även högre forskningsanslag. Herr talman! Universitet och högskolor har i dag egen finansiering för endast omkring hälften av sina doktorandtjänster. Det är inte acceptabelt. Det bör inrättas betydligt fler doktorandtjänster med ekonomi och trygghet som är jämförbara med andra jobb i samhället. Men med regeringens blygsamma uppräkning av fakultetsanslagen är det inte möjligt. Konsekvenserna blir att en hög andel doktorander även fortsättningsvis kommer att tvingas försörja sig på stipendier eller utbildningsbidrag som ger stora brister i den sociala tryggheten. Regeringens förslag om sammanlagt 150 miljoner kronor för att öka antalet meriteringsanställningar är ett steg i rätt riktning, men det är otillräckligt. Vi anser att fler såväl doktorandtjänster som postdoktorala tjänster behövs för att skapa bättre villkor för unga forskare. Herr talman! Termen akademisk frihet får inte användas bara i högtidstal och i propositionstexter som den här. Den måste också omsättas i praktisk politik. Vi i alliansen står för en fri akademi, en avpolitisering av forskningspolitiken och ökade resurser till forskning. Kort sagt - alliansen står för något helt annat än den politik som tydligast symboliseras av Göran Perssons doktorshatt.

Herr talman! Jag har en stark övertygelse om betydelsen av forskning och att det är en av Sveriges främsta tillgångar både i internationell konkurrens och i byggandet av välfärdssamhället. Den här starka tron på forskningens betydelse för framtiden ligger till grund både för mitt och för Folkpartiets engagemang i forskningspolitik. Jag hyser också en stor beundran för de människor som vill satsa helhjärtat på forskning trots alla svårigheter och trots all otrygghet. Det handlar verkligen om otrygga förhållanden när man vågar sig in på att forska. Jag kan nämna ett exempel. Jag träffar några forskare ibland, och jag känner en kvinnlig forskare i fysik som är ett talande exempel. Hon doktorerade i fyra år på ett stipendium. Det innebar att hon inte fick någon sjukpenninggrundande inkomst under fyra år. De allt färre som har tur att få en doktorandtjänst får däremot en basal social trygghet. Efter doktoreringen ska doktoranden meritera sig som postdoktor i upp till tre år. Också den perioden är ofta stipendiefinansierad och utan sjukpenninggrundande inkomst. Den person som jag talar om fick dessutom ett barn, vilket inte passar in i systemet. Det ledde till en lång period med minimal föräldrapenning och ännu mindre chans till fast tjänst. Nu är den kvinnliga doktoranden i situationen att hon kan se fram emot några år med projektanställningar. Kanske kan det bli en tillsvidareanställning om åtta-tio år. Som ni förstår tycker jag att kvinnliga forskare är särskild beundransvärda i denna otrygga tillvaro. Det handlar inte om några enstaka personer som jag har träffat. Enligt uppgift från Sveriges Universitetslärarförbund saknar omkring 40 % av forskare och lärare tillsvidareanställning. Det är bara hälften av de kvinnliga forskarna som har en sådan. Dessutom är det alltfler doktorander som inte har någon doktorandtjänst med tillhörande sociala förmåner och så vidare. Det gäller alltså särskilt kvinnliga forskare. Det är många av dem som drabbas av otrygga anställningsvillkor. Sverige har en framgångsrik forskning i dag som vi kan vara stolta över. Men vi kan inte ta för givet att den kvalitetsnivån kommer att hålla sig. Vi kan se att vi har varit framgångsrika inom läkemedel, stamcellsforskning, IT, nanoforskning och så vidare. Där exporterar vi kunskap. Jag vill inte svartmåla. Jag är tvärtom glad för att vi har framgångsrik forskning, men problemet är hur det blir i framtiden. Dagens framgångar beror ju i stor utsträckning på satsningar som är gjorda för 10-15 år sedan. Men nu ser man tecken på att svensk forskning halkar efter. Vi citeras allt mindre i internationella vetenskapliga sammanhang. En politik som inte tar de negativa tecknen på allvar är det dags att byta ut, liksom den regering som för den politiken. Regeringen säger ofta i högtidstalen att forskningen har betydelse för tillväxt och så vidare. Men man måste också vara beredd att satsa och att ha en strategi för att nå upp till en hög ambitionsnivå. Den svenska staten har under lång tid stått för en allt mindre del av forskningsresurserna. När Socialdemokraterna tog över för tio år sedan var resurserna per student i utbildningen 20 % högre än i dag. Studentkullarna har ökat, fakultetsanslagen till forskarna har legat stilla och lärarna slits mellan att missköta undervisningen och att glömma bort forskningen. Det är en mycket svår situation. Nu har regeringen försökt att få det att framstå som om man gör en storsatsning på forskning och högre utbildning. Men vi ser att det egentligen handlar ganska mycket om luftslott. Regeringen sparar verkligen i smyg. Forskningsproppen är ju ingen budget. I den talas det bara löst om vad man tänker göra i framtiden. I årets budget ser vi att forskningsresurserna har höjts i Sverige med 100 miljoner kronor, men i själva verket har pris- och löneomräkningen gjort att de har minskat med 200-300 miljoner. De borgerliga partierna föreslår ett nytt beräkningssystem för pris- och löneomräkning. Det håller inte i längden att jämföra kvalificerad fri forskning med den privata konkurrensutsatta sektorn. Forskningsvärlden och högskolevärlden har väntat länge på propositionen. Den innehåller inte mycket. Som många har sagt är den ett ovanligt långt pressmeddelande om vad man tänker göra, men det finns inga stora strategiska beslut. Men en sak står klar. Regeringen tänker fortsätta att detaljstyra. Man utlovar anvisningar för hur nya tillskott ska fördelas och så vidare. Det är också uppenbart att regeringen tänker hålla nere de resurser som högskolor och universitet själva får bestämma över. I vår gemensamma borgerliga motion föreslår vi att fakultetsanslagen ska öka. Det är de som går direkt till högskolor och universitet. Det skulle vara en större trygghet för forskarna, men det skulle också vara en garanti för att mer forskning blir fri och oberoende. Herr talman! Genom historien har fri och oberoende forskning varit överlägsen forskning som är politiskt eller religiöst styrd. De stora landvinningarna är ofta frukten av lekfullt och nyfiket forskningsarbete. Det har varit omöjligt att veta i förväg vilken samhällelig nytta forskningsresultaten skulle ge. Det finns massor av exempel. Marie Curie hade knappast en aning om att radioaktiviteten skulle ha betydelse för cancerbehandling. Einstein hade knappast någon aning om att relativitetsteorin skulle vara en förutsättning för tekniken i mobiltelefoni och GSM-system. Frågan är om många av de här forskarna som hade klarat av att få anslag om de hade kämpat med det svenska ansökningssystemet. Tror ni att Marie Curie eller Einstein hade fått igenom sina ansökningar fast ingen människa kunde tala om vad forskningen skulle användas till? Nu står ju inte fri och långsiktig forskning i någon motsättning till så kallad tillämpad forskning. I vår gemensamma borgerliga motion föreslår vi att universitet och högskolor uppmuntras till att hjälpa till att få ut forskningsresultat till små forskningsbaserade företag. Det finns alltså ingen motsättning här, men regeringen missar att staten har ett särskilt ansvar för att garantera just ett utrymme för den forskning som inte omedelbart kan omsättas i praktiska resultat. Det kan ingen annan skapa ekonomiska garantier för. Om inte fri forskning är stark blir inte heller den mer nyttoinriktade forskningen framgångsrik. Socialdemokratiska regeringar har under de senaste tio åren fört en politik som på många sätt hotar den fria forskningen. Fakultetsanslagen har som sagt minskat i andel. Dessutom utser regeringen ordförande och en majoritet av ledamöterna i högskolestyrelser. Till detta kommer att forskarna har blivit alltmer beroende av kortsiktiga anslag till projekt där de måste ägna mycket tid åt ansökningsförfaranden. Allt detta tillsammans - beroende av externa medel och politisk styrning allt längre ned i systemet - skapar mindre svängrum för den fria långsiktiga forskningen. Vi kan se hur forskare i naturvetenskap får mindre utrymme. Humaniora och samhällsvetenskap får rejäla nedskärningar. Den satsning som regeringen gör är i själva verket en stor överflyttning från framför allt humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap till de områden som regeringen prioriterar. Herr talman! De borgerliga partierna har ibland haft en del olika uppfattningar i forskningspolitiken. Det vill jag säga avslutningsvis. Nu har vi inom Allians för Sverige gemensamt kommit fram till att det behövs en strategisk satsning på forskning. Sammanfattningsvis har vi en lång rad yrkanden i motionen, bland annat följande: Som ett första steg tillförs forskningen 2 miljarder kronor mer än regeringens förslag under de närmaste fem åren. Alla dessa resurser läggs på fakultetsanslagen som går direkt till högskolor och universitet. Fler doktorandtjänster ska tillsättas så att forskare får mänskliga anställningsförhållanden och social trygghet. Fler forskarassistenttjänster ska tillskapas för dem som har disputerat. Systemet med att regeringen utser högskolestyrelser och forskningsstiftelser avskaffas. Högskolornas frihet ska garanteras. Den här alliansmotionen erbjuder ett starkt alternativ till regeringens proposition. Vårt förslag innebär ökade resurser men också en ideologisk markering om att vi vill satsa på kvalitet och gynna förstklassiga forskningsmiljöer. Vi vill ta bort politisk detaljstyrning av forskningsvärlden, och vi vill ha en forskningspolitik för vetenskapliga framgångar även i nästa decennium. Jag nöjer mig med att yrka bifall till den gemensamma reservationen 11 under punkt 13.

Herr talman! Vid läsning av den aktuella propositionen löper tanken osökt till François Voltaire och hans Candide från 1759 där det står: Gud skulle inte ha skapat världen om den inte vore den bästa av alla tänkbara världar. Propositionen beskriver sida upp och sida ned på samma sätt Sverige som den bästa av alla tänkbara forskningsvärldar, helt blind för vad som ändå är. Vi är bäst. Sveriges beredskap är god. När verkligheten ändå till slut gör sig påmind resignerar Candide och säger: Väl talat. Nu måste vi odla vår trädgård. Åminnelsen av H.C. Andersen, som just firats i Danmark, avsåg inte hans bidrag till vetenskapen. När jag läste propositionen kom jag ändå att tänka på att han i sin allegori om kejsarens nya kläder tydliggjorde en av vetenskapens huvuduppgifter, nämligen att beskriva sanningen, världen, som den är. Trots att politiskt korrekta ögon trodde sig se kejsarens pråliga kläder, upphov den lille vetenskapsgossen sin röst och klargjorde sanningen: Kejsaren kommer naken. Propositionen utger sig för att vara av guld men är själva verket lagom värd det papper den är tryckt på. Våra nutida företrädare för universitet och högskolor har, likt den lille gossen, avslöjat tricket. De har räknat ut att den stora satsningen i propositionen lagom räcker till pris- och löneuppräkning. Den nakna sanningen är att svensk forskning befinner sig i nedförsbacke. Detta är man nästan undantagslöst överens om. Den för Sverige så framgångsrika kliniska forskningen har klart förlorat i volym och kanske i kvalitet. Svensk världsledande odontologi har backat. När det gäller forskning inom samhällsvetenskap och humaniora finns svenska forskningsinstitutioner långt ned på topp-400-listan, och några på de nästan sista platserna långt efter våra nordiska grannar. Att vi ändå inom vissa vetenskapsfält fortfarande har en bra placering beror oftast på insatser som gjordes för decennier sedan. Regeringen brukar också förkunna att vi är ledande när det gäller storleken på våra forskningsanslag som andel av bnp. Vi bör då minnas en så elementär sak som att bnp per capita varierar. I till exempel USA är den 40 % högre än i EU. Vi kan också notera att mer än tre fjärdedelar av svensk forskning är finansierad av näringslivet, och den volymen sjunker nu. Mer än hälften, 80 % om jag minns rätt, av den näringslivsbetalda forskningen kommer från storföretag som är utlandsägda. Lägger vi därtill att den verkliga forskningen inom de här tre fjärdedelarna kanske till 10 % är verklig forskning, så förstår vi vår sårbarhet. Det är väl känt att den höga graden av extern finansiering av universitetsforskningen dessutom binder upp stora delar av den egna resursen. Det blir i sanning inte mycket kvar att fritt forska med. Listan över problem kan göras lång. Den har presenterats förr här i kammaren, och behöver inte upprepas i varje detalj. Uppmaningen för oss nu är att göra som Candide: Nu måste vi odla vår trädgård. Herr talman! Vi i Allians för Sverige menar att den vetenskapliga odlingen är ytterst angelägen för Sveriges framtid. Den är avgörande för landets försörjning. Jag känner därför stor gemenskap med propositionen som faktiskt uttrycker intentionen att satsa på starka forskningsmiljöer och spets. Men vi i alliansen anser att det måste till en real ökning av forskningens resurser, ett nettotillskott. Oförändrat netto räcker inte för Sveriges framtid. Vi i Allians för Sverige ser utgifter för forskning som investeringar och inte som löpande kostnader. Vi kan inte vila på historiska lagrar. Läget är akut. Det är alltmer angeläget att rekrytera egna och utländska toppforskare. Många av dem vi har söker sig till utländska universitet där resurser och möjligheter är större. De som är kvar kämpar med kortsiktig och osäker finansiering. Detta måste åtgärdas. Inte ens med de bästa ambitioner i den bästa av världar kan forskning ske utan forskare. Den kreativa processen förutsätter utrymme för det mänskliga, tid för eftertanke, nöje i det man gör, en viss basal trygghet, respekt och uppmuntran och inte minst frihet. Genial forskning förutsätter geniala forskare. Vår resursökning ger möjlighet att uppnå detta. Vi vill tillgripa en rad åtgärder. Vi vill inledningsvis öka forskningens resurser, och då som fakultetsanslag. Vi anslår 2 miljarder mer än regeringsförslaget. Det är fortfarande en för liten ökning, men det är i alla fall en real ökning över rådande förhållanden. Vi vill i första hand öka fakultetsanslagen för att lärosätena med frihet själva ska kunna styra över sin forskning. Vi är övertygade om att långsiktig, fri och grundläggande forskning är en fundamental förutsättning för många avgörande framsteg inom vetenskap, samhälle, kultur och handel. Vi måste ge utrymme för långsiktighet och för fri forskning också inom områden som har svårt att attrahera extern finansiering. Framsteg inom humaniora och samhällsvetenskap kan vara nog så viktiga när det gäller att skapa välfärd. Vi vill införa nya principer för fördelning av anslag. Anslagen till lärosätena ska fördelas med hänsyn till antalet studenter, till redan visad förstklassig forskning och till lovande strategier och forskningsplaner. Vi vill förbättra de forskarstuderandes och framför allt nydisputerades situation som ett instrument för rekrytering, kreativitet, trygghet och uthållighet men också av enkla anständighetsskäl. De finansiella och studiesociala bristerna anges ofta vara det främsta rekryteringshindret, speciellt för kvinnliga forskarämnen. Forskares familjebildning måste underlättas. Vi vill stimulera alltmer gränsöverskridande forskningsperspektiv. Det gäller både över nations- och ämnesgränser. Vi vill ge lärosätena förtroendet att själva styra över sina medel och beslut. Vi menar att politiken ska begränsa sig till ramar och övergripande prioriteringar och lämna inomvetenskapliga beslut och styrelsefrågor till forskare, lärare och studenter. Kristdemokraterna vill dessutom utreda möjligheten att tillföra vetenskapligt innehåll i traditionellt icke akademiska yrkesområden. Mycken kvalificerad yrkeskunskap är av typen förtroendekunskap och beprövad erfarenhet. Flera yrkesområden har med stor framgång införlivats i akademi och högskola. Exempel på detta är kirurgi, omvårdnad och ingenjörskonst. Att utveckla metoder för att systematisera förtrogenhetskunskaper och forskningsanknyta yrkeskunskaper skulle ge ett värdefullt bidrag till utvecklingen av vårt samhälle. Vi vill också underlätta möjligheterna att kommersialisera och nyttiggöra vetenskapliga framsteg. Som läget är i dag försvinner mycket av den kunskap som genereras i Sverige utomlands och bidrar visserligen till världens försörjning men skulle i högre grad kunna bidra till Sveriges. Herr talman! Den intresserade kan läsa mycket mer i vår motion och i våra reservationer. Självklart står vi kristdemokrater bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar för tids vinnande bifall enbart till reservation 19.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 16. Självfallet står jag bakom även övriga centerreservationer i betänkandet. Att forskningen har stor, ja avgörande, betydelse för tillväxt och utveckling är vi nog överens om i denna kammare, åtminstone i ord. Även om målet att Sverige även i fortsättningen ska vara en ledande kunskaps- forskningsnation råder, vad jag kan förstå, stor enighet. Däremot finns det en del skilda uppfattningar om hur vi från samhällets sida bäst främjar en högklassig svensk forskning. Sanningen är ju att resurserna till forskning och forskarutbildning har urholkats under senare år, och det är en utveckling som inte kan tillåtas fortsätta om vi ska kunna upprätthålla vår topposition på forskningsområdet. Det är exempelvis orimligt, som har sagts tidigare i debatten, med ett pris- och löneuppräkningssystem som inte följer den verkliga prisutvecklingen. Forskningen har inte samma rationaliseringsmöjligheter som industrin och kan inte stå på ständig avmagringskur om den ska vara effektiv och framgångsrik. Främst är det grundutbildningen som har drabbats av de minskande anslagen. Forskningsområden som inte upplevs som kortsiktigt produktiva, exempelvis inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, har fått störst problem, detta därför att de har svårt att få del av andra resurser än statens anslag. När det gäller att sätta in vår verklighet i sitt historiska och kulturella sammanhang är humanistisk forskning viktig. Det handlar om kulturbärande kunskap. Hur gör vi då med de begränsade resurser vi har? Ja, inom Allians för Sverige har vi diskuterat detta och kommit fram till att det är de direkta anslagen till våra lärosäten som i första hand bör höjas. De så kallade fakultetsanslagens andel av statens forskningsmedel bör höjas från 45 % i dag till åtminstone 55 % på sikt. Det skulle ge högskolor och universitet ett ökat självbestämmande och ökad frihet och bättre möjligheter än i dag att prioritera även smala forskningsområden. I vår gemensamma fyrpartimotion satsar vi därför 2 miljarder kronor mer under de närmaste fem åren än regeringen. Dessa satsas på att höja fakultetsanslagen. Med höjda fakultetsanslag vill vi också ge lärosätena bättre möjligheter att ge doktorander och övriga forskare bättre arbetsförhållanden. Dagens sociala situation är helt orimlig för många av våra forskare. Det har vi hört exempel på här tidigare. Ska forskarkompetensen i vårt land kunna upprätthållas och stärkas, något som vi alla önskar, krävs fler doktorandtjänster och fler postdoktorala tjänster. Ska vi ta till vara de många duktiga forskare som finns vid våra lärosäten - och den stora kompetens de besitter - och ge dem möjlighet att arbeta vidare för att göra nya rön och upptäckter kan de inte stå utanför de trygghetssystem som den övriga befolkningen omfattas av. Det finns ingenting som säger att det finns några allmänna stordriftsfördelar när det gäller forskning. De mindre högskolorna och de nya universiteten ska därför ha lika goda förutsättningar att utveckla excellenta forskningsmiljöer som gamla och etablerade lärosäten. Självfallet behöver de profilera sig. Alla lärosäten kan inte syssla med forskning och utbildning på alla områden, men hittar man en egen utvecklingsbar forskningsnisch kan alla lärosäten utveckla en forskning i världsklass. Denna syn är bakgrunden till att vi föreslår ett fördelningssystem som ger alla lärosäten förutsättningar för att utveckla starka forskningsmiljöer - en kvalificeringstrappa som för övrigt också i hög grad överensstämmer med de önskemål som framförts från Sveriges universitets- och högskoleförbund. Forskningen har, liksom den högre utbildningen i allmänhet, stor betydelse för regionernas utveckling. Det är ett viktigt skäl till att vi från Centerpartiet har medverkat till att bygga ut den högre utbildningen så att det i dag finns minst en högskola eller ett universitet i varje län. Tillkomsten av Nätuniversitetet är ett steg i samma riktning. Närhet och tillgänglighet till högre utbildning och forskning är viktig. Varje region behöver ett väl fungerande innovationssystem, ett samspel mellan näringsliv, offentlig sektor och akademi, det som brukas benämnas Triple Helix. I dag fungerar detta samspel bra på många håll, men mindre bra på andra. Som den tidigare LO-ekonomen Jan Edling konstaterar i sin nu smått berömda rapport Alla behövs - Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb är det viktigt att våra lärosäten samspelar med det omgivande samhället. Utmaningen blir då för universitet och högskolor att i hög grad vara lyhörda till de kompetenskrav som finns i regionen. I det här sammanhanget är det viktigt att vi har ett system som stimulerar kommersialisering av forskningsresultaten, vilket vi har förslag om i vår motion. I vår alltmer globaliserade värld måste de komparativa fördelarna i varje region tas till vara på bästa sätt. Annars riskerar vi att stå oss slätt i den internationella konkurrensen. Och ska detta arbete lyckas måste forskningen ha en nyckelroll. För länder och regioner som inte kan konkurrera med låga arbetskraftskostnader, och det varken kan eller vill vi, gäller det i stället att utveckla kunskap, effektivitet och produktivitet som starka konkurrensfördelar i den internationella konkurrensen. Ska vi i Sverige kunna bygga vidare på vårt välfärdssamhälle måste vi utveckla nya produkter med högt kunskapsinnehåll. Ska vi lyckas med detta krävs en välutbildad befolkning och en forskning i världsklass.

Herr talman! När man lyssnar på de här fyra inläggen får man lätt intrycket av att det vi diskuterar i dag är en bransch i väldigt svår kris, och krisen är speciellt allvarlig i vårt land. Jag skulle nog säga att de här fyra talarna och deras bakomliggande partier nog är ganska ensamma om beskrivningen av läget för svensk forskning. I själva verket är i stort sett alla oberoende bedömare ense om att svensk forskning är i internationell toppklass vad gäller både kvalitet och kvantitet. Det finns naturligtvis problem, men i det stora hela är det här ett välskött pastorat. Då det gäller exempelvis den vetenskapliga produktionen är det inte alls så som Ulf Nilsson säger, att antalet citeringar har minskat, utan den rent kvantitativa utvecklingen av svensk forskning visar en fortgående ökning. Den ligger i topp i världen. Naturligtvis finns det områden som går framåt och områden som går bakåt, men i det stora hela ligger vi i topp. Beträffande anslagen till forskningen tillhör Sverige den absoluta världstoppen vad gäller både de totala anslagen till forskning och utveckling och de två delar som finansierar forskningen, alltså näringslivet, den privatfinansierade, och den offentligfinansierade. Den privatfinansierade förklaras naturligtvis av att vi har en väldigt högteknologisk industri, som i sin tur förklaras av att vi har en väldigt god utbildning på hög nivå i Sverige. Den offentligfinansierade höga andelen förklaras av att det finns en rätt så stor och bred samsyn om att samhället här bör ta sitt ansvar, gå in och finansiera en stor del av den forskning vars nytta man sällan kan förutse. Utgångspunkten för den här propositionen är faktiskt det välbelagda faktum att svensk forskning är i toppklass. Det kan i sammanhanget också nämnas att om man ser bakåt har anslagen till och utvecklingen av svensk forskning varit positiv, det vill säga anslagen har ökat både realt och nominellt. Den proposition som nu läggs fram innebär en permanent nivåhöjning för området med 2,3 miljarder fram till 2008. Den här gången har vi valt att prioritera speciellt de områden som vi anser vara av strategisk betydelse både för forskning och för konkurrenskraft. På områdena medicin, teknik och hållbar utveckling ökar forskningsanslagen med 400 respektive 350 och 210 miljoner kronor. Vi är övertygade om att dessa satsningar kommer att ge resultat. Propositionen innehåller även den entydiga prioriteringen att huvuddelen av medlen kanaliseras via våra forskningsråd - alltså vetenskapsråden Formas, Fas och av Vinnova. Det innebär att en stor del av forskningsmedlen i landen utdelas i konkurrens mellan olika projekt och forskargrupper, något vi tror gagnar kvaliteten i forskningen. Det ska dock betonas att en betydande del, drygt ½ miljard kronor av dessa 2,3 miljarder, avsätts som fasta forskningsmedel vid lärosätena. En nyhet i sammanhanget är att alla högskolor, även de mindre, får del av forskningsresurserna. Beloppen till de mindre högskolorna utan vetenskapsområden är visserligen totalt sett mycket blygsamma. Det rör sig om en dryg procent av hela denna ökning, men vi är övertygade om att det kommer att starta positiva processer där de mindre högskolorna kan påbörja forskning först i samarbete med de större högskolorna. Vi satsar även 150 miljoner kronor till så kallade meriteringsanställningar, det vill säga anställningar som en forskare kan erhålla efter avlagd doktorsexamen. Antalet doktorsexamina har ökat oerhört kraftigt under senare år, och det finns ett uppenbart behov av att öka dessa så kallade postdoktorstjänster just för att kunna erbjuda unga lovande forskare en anställning efter disputationen. Det kan även här nämnas att andelen i procent av en årskull som avlägger forskarexamen i Sverige är högst i världen. Herr talman! Slutligen kan det nämnas att propositionen innehåller en speciell satsning, 100 miljoner kronor på forskarskolorna. De har visserligen funnits bara i några år, men vi anser att de resultat som vi kan se är mycket lovande och att vi bör gå vidare på den vägen. Låt mig efter denna korta redogörelse gå över till att något kommentera den borgerliga fyrpartimotionen som nu ställs upp som ett alternativ till propositionen. Först vill jag säga att även om det har fällts väldigt många hårda ord finns det ändå en betydande samsyn mellan oppositionen och regeringen när det gäller forskningen. Forskningen utgör ett oerhört viktigt samhällsområde. När jag jämför både inriktning och de belopp som satsas är ju skillnaden mellan borgerligheten och regeringen och stödpartierna i det här fallet tämligen blygsam. Det finns i alla fall inte lika stora skillnader som finns till exempel i synen på nivån i sjukförsäkringar och liknande. Men det finns skillnader. Den första och största, som har tagits upp ett flertal gånger av alla de fyra borgerliga företrädarna, är att man satsar 2 miljarder mer än regeringen. Herr talman! Det här är ju ett oerhört billigt trick som man ägnar sig åt. Huvuddelen av dessa 2 miljarder kommer sig av att borgerligheten har lagt till två extra år i den här perioden. Medan vår satsning sträcker sig fram till 2008 då vi avser att lägga fram en ny forskningsproposition lägger borgerligheten till två år, och på det sättet får man ihop 1,1 miljarder. Allvarligt talat tycker jag att det här tricket är lite för billigt för att gå hem i ett sådant här sammanhang. Det rör sig alltså om 900 miljoner extra från oppositionen. Det är naturligtvis alltid bra med satsningar på forskning, men min huvudfråga är ändå: Var ska dessa pengar tas ifrån? Om resurserna vore fria skulle vi mer än gärna instämma i den här satsningen och till på köpet öka den, men tyvärr måste resurserna tas någonstans ifrån, och när borgerligheten inte redovisar detta tvingas jag att konstatera att detta är ett klassiskt överbud. Man ökar på ett område utan att ange någon finansiering. Även om vi skulle acceptera existensen av de 900 miljonerna tycker jag att det finns anledning till kritik. Man säger då från oppositionen att detta ska satsas på fasta forskningsmedel. Jaha, det låter ju väldigt bra att det ska vara fakultetsmedel som ger forskarna en trygg anställning. Men läser man längre ned i motionstexten framkommer det att man avser att upprätta ett system där inte bara de extra 900 miljonerna ska utsättas för konkurrens och prövning, utan det är tydligen hela fakultetsanslagsbeloppet som ska utsättas för prövning, men jag vet inte om det ska vara varje år eller vartannat år. En tredjedel ska beräknas efter antalet studenter, men två tredjedelar av alla fakultetsanslag ska uppenbarligen utdelas i konkurrens beroende på universitetens tidigare prestationer och de projekt som man lägger fram, alltså på i princip samma sätt som enskilda forskargrupper nu erhåller bidrag från Vetenskapsrådet. Jag måste fråga borgerligheten: Hur har ni tänkt er det här egentligen? Ska ni inrätta något slags supervetenskapsråd som årligen ska gå igenom hur mycket universiteten har presterat, vilka planer de har och sedan fördela fakultetsanslagen? Ska detta supervetenskapsråd bestå av forskare eller är det utbildningsministern som varje år ska avgöra detta? Jag tror att det inte bara är jag som vill ha klarhet på den här punkten. Hur som helst innebär det att osäkerheten för forskarsamhället i stort naturligtvis kommer att öka på det här sättet. Det blir inte alls som ni säger, att det kommer att bli tryggare att vara forskare. En större del kommer alltså att konkurrensutsättas. Herr talman! Eftersom jag ser att tiden rinner ut, vilket den alltid gör när man talar om ett trevligt ämne, vill jag slutligen ställa mig mycket frågande till en del av de hejdlösa överdrifter som förekommer i den borgerliga fyrpartimotionen. Ni säger till exempel att anslagen till grundutbildningen har urholkats med 30 % under de senaste sex åren. Jag måste fråga: Varifrån har ni fått denna siffra? Det är ju helt enkelt inte sant. Längre ned säger ni i en mening: Under Socialdemokraternas tid vid makten har anslagen till forskning och forskarutbildning urholkats rejält. Detta är ju rakt av en osanning. Anslagen till forskning och utveckling har ju under den tid som vi har suttit vid makten, alltså sedan 1994, ökat i både nominella och reala termer. Detta är obestridligt enligt officiell statistik. Herr talman! För att avsluta det hela finns det alltså ett antal överdrifter i den borgerliga fyrpartimotionen som utgör skönhetsfel och som jag tycker att man borde rensa bort. Det finns naturligtvis också brister i vår proposition, och jag är helt övertygad om att dessa kommer att uppmärksammas i den replikrunda som nu kommer.

Herr talman! Uppfattningen att resurserna till forskningen har urholkats är ju ingenting som vi politiker i den borgerliga alliansen har hittat på. Sören Wibe är säkert medveten om att det kom en skrivelse till regeringen som i stort sett alla tunga forskningsengagerade stod bakom, Vetenskapsrådet, Sveriges universitets- och högskoleförbund, Kungliga ingenjörsakademin - jag kan inte räkna upp alla, men det var i alla fall hela forskningsvärlden. Deras sammanfattande bedömning är ju att vår gemensamma bedömning är att de statliga resurserna till högkvalitativ forskning och högre utbildning på ett oroande sätt har tunnats ut. När det gäller kvaliteten och citeringsfrekvensen där det förvisso finns olika typer av statistik säger man också: Flera studier tyder emellertid på att Sverige på forskningsområdet inte längre är lika framgångsrikt som tidigare. Även om forskningsstatistiska data kan vara svårbedömda finns det indikationer på att svensk forskning tappar mark med avseende på forskningskvalitet. Så det här är ju ingenting som vi hittar på, och det handlar inte heller om några oseriösa kritiker, utan det är människor som är inne i forskningsvärlden, och de kan inte avfärdas med att forskare alltid vill ha mer pengar, som förre utbildningsministern Thomas Östros brukade säga. De har kommit fram till att för att återställa en ekonomisk nivå i forskningen måste man successivt höja resurserna till forskningen till 7,5 miljarder 2008. Där ligger också alliansen mycket långt ifrån detta önskemål. Men synpunkterna och kritiken är alltså precis motsatt mot vad Sören Wibe säger, att det i stort sett inte finns någon människa som tycker som vi, utan det tycker de flesta som är inblandade. Jag har en avslutande fråga. Tycker Sören Wibe att vi är ensamma om beskrivningen att det är en väldig brist på doktorandtjänster och att det är en väldig brist på postdoktorala tjänster och att anslagen inte stämmer med ambitionerna?

Herr talman! För att svara på den senare frågan står det i propositionen att detta utgör ett problem. Vi är fullt medvetna om det. Problemet bottnar inte i att vi har minskat antalet doktorandtjänster, utan att så många fler har valt att doktorera. Det är alltså en ökning av dem som söker till forskarutbildningen. Vi är fullt medvetna om problemet. Herr talman! När det gäller urholkningen av resurser lade ni kanske märke till att Ulf Nilsson väljer att inte själv stå för uttalandet, utan han säger: Det här har andra hävdat. De andra är professorer, de har bra titlar och måste ju ha rätt i det här fallet. Jag tycker att det ändå åligger oss riksdagsmän att gå till fakta och kontrollera när vi hör sådant här. När vi hör ett påstående från en grupp i samhället måste vi naturligtvis kontrollera om det är riktigt innan vi beslutar om anslag. Jag har här det senaste statistiska meddelandet på området Utbildning och forskning. Det är SM0502. Där kan jag utläsa hur mycket FOU-medel som har satsats i budgeten sedan 1977/78. Om vi tittar på de senaste sex åren ser vi att det har ökat från 15 miljarder till 24 miljarder i nominella termer. Jag har inte den aktuella inflationen i huvudet, men jag vet att den uppgår till maximalt ca 1,5 % per år. Det betyder att det realt sett har ökat med åtminstone 15 % de sex senaste åren. Hur kan ni skriva att de här resurserna har urholkats rejält under den socialdemokratiska regeringen? Det är inte sant. Varifrån fick ni uppgiften att anslagen till grundutbildning har urholkats med 30 %? Jag tog reda på hur mycket vi har ökat anslagen per student - det är alltså ett rakt ackord inom universitetsväsendet, som herr talman säkert är medveten om. Det nominella anslaget har ökat med 14 % under de senaste sex åren. Drar jag ifrån inflationen blir det ändå plus.

Herr talman! Jag fäste mig vid att Sören Wibe först sade att vi är ensamma om den här kritiken. När jag då talar om människor som är insatta i ämnet är de inget att lyssna på. Jag tycker att det är synd att som Sören Wibe underkänna hela forskarvärlden. Man behöver inte hålla med om vad var och en enskilt säger, men det här är faktiskt en gemensam uppfattning och tolkning av fakta. När det gäller 30 % till grundutbildningen kan man säkert diskutera exakt procentnivå, men redan för sex sju år sedan kom regeringens utredare Ingemar Lind fram till att urholkningen av resurserna till grundutbildningen var ca 20 % om man räknar med löne- och prisutvecklingen. Sulf kom för tre fyra år sedan fram till att den var ca 25 %. Huruvida den är 30, 25 eller 22 kan vi naturligtvis diskutera. Det kan jag hålla med om. Men att det har varit en urholkning på grund av att man inte har kompenserat för prisutvecklingen är alla som har utrett frågan överens om. Det är naturligtvis väldigt påfrestande när fakultetsanslagen ligger stilla och studentkullarna ökar, och på vissa högskolor fördubblas. Fakultetsanslagen används ju för att betala lärarnas och forskarnas löner. Resurser som skulle har gått till forskningen dras då till undervisningen - eller tvärtom. Vi vet att också undervisningen har fått minskad tid med mindre handledning och så vidare. Det ska vi inte diskutera i dag, men det är ett dubbelt problem, och det hänger ihop med varandra. Urholkningen av resurser är belagd. Vi ska inte bara prata om pengar. Vi talar också om forskningens frihet. Sören Wibe och jag har diskuterat det här förr. Jag vill upprepa frågan: Behövs det inte fler resurser som högskolor och universitet fritt kan disponera, det vill säga fakultetsanslag som också utvärderas men inte med det korta perspektiv som alla dessa ansökningar medför? Under en femårsperiod ökar eller minskar man dem naturligtvis. Men det ger en helt annan trygghet och bas för fri forskning.

Herr talman! Jag ska svara på den fråga som jag tyvärr glömde, nämligen den om att ni är ensamma om anslagshistorien. Det var inte det jag menade när jag sade ensamma. Jag sade att ni är ganska ensamma om att ha den oerhört mörka bild av tillståndet för svensk forskning som jag tyckte kom fram under de fyra första inläggen. Det var det jag menade. Även där är det kanske några som delar er syn, men majoriteten tycker nog ändå att det här är ett ganska välskött område. Den avslutande frågan från Ulf Nilsson är: Tycker inte Sören Wibe att det behövs mer fria pengar på universiteten? Det är ett oerhört tänjbart begreppsbehov. Det kommer naturligtvis alltid att finnas behov. Vi kan fördubbla resurserna till de fasta forskningsresurserna till universiteten. Det kommer fortfarande att finnas behov i den meningen att det finns människor som vill ha anställning där. De kommer att vilja ha fast anställning, och vi har inte medel att tillfredsställa det. Att det finns behov av mer resurser är något som gäller generellt för alla samhällsområden. Vad gäller anslagen noterade jag slutligen, Ulf Nilsson, att i alla de källor som du återgav rörde det sig om något som var gjort för ett par tre år sedan. Då hade jag kunnat förstå det. I mitten av 1990-talet tvingades vi socialdemokrater att genomföra ganska hårdhänta besparingar på alla områden för att städa upp efter den borgerliga regeringen. Ni skriver inte så i er motion. Ni skriver de sex senaste åren; det är från 1999 till 2005. Där har jag fakta. Fakta talar ett fullständigt entydigt språk. Anslagen har inte urholkats. Med tanke på den insikt som präglar Ulf Nilsson i övrigt när det gäller hela skolväsendet, tycker jag att ni i det här fallet kunde kosta på er att vara enkla och ärliga.

Herr talman! Sören Wibe talar om samsyn. Det kanske kommer sig av att han känner sig övergiven i dag. Här är varken någon minister eller någon annan kollega från Socialdemokraterna. Visst är vi överens om att Sverige ligger väl till forskningsmässigt. Visst är vi överens om att forskning är viktigt. Men där tar det slut. Vi satsar mer än regeringen på forskning. Vi vill avpolitisera akademin. Det är rätt stor skillnad mellan vår och regeringens politik när det gäller forskningen. Som jag sade i mitt inledningsanförande satte forskarvärlden stort hopp till den här propositionen. När den väl kom blev ändå besvikelsen stor. Läser man artiklar som har skrivits efter att propositionen presenterades märker man att forskarkretsarna inte var särskilt nöjda. Det är fortsatt politisering. Det är fakultetsanslag som utdelas med gottpåsemetodiken, och det är för lite nya resurser. Jag ställde två frågor i mitt inledningsanförande som Sören Wibe inte har svarat på. Jag tänker upprepa frågorna. Den första handlar just om politiseringen. Det är den politisering som kommer till stånd genom att vänsterkartellen föreslår att enskilda forskare eller forskargrupper inte själva får ansöka om de särskilda medel som avser att stärka forskningsmiljöer. Det är universitets- och högskolestyrelserna som ska in med ansökningarna. Min fråga är: På vilket sätt tror Sören Wibe att det kommer att gynna den fria forskningen och debatten på våra universitet och högskolor? Den andra frågan är: Hur förklarar Sören Wibe att Högskolan på Gotland, Karlstad universitet, Mittuniversitet i Östersund och Luleå tekniska högskolas filial i Arvidsjaur är de enda som får pengar första året och direkt? Beror det på att ni använder forskningspropositionen för att bedriva regionalpolitik och kompensera de orter där försvarsnedläggningar nu pågår?

Herr talman! Den andra frågan är oerhört lätt att svara på. Vi vet väl alla att det är en del av försvarsuppgörelsen. Det tycker jag inte är fel. Vi har hela tiden sagt att ett uttalat mål för högskolepolitiken är de här regionalpolitiska ambitionerna. Det betyder inte att vi gör avkall på de vetenskapliga kriterierna. Den andra frågan handlade om politiseringen. Här är ni våldsamt överdrivna från den borgerliga oppositionen. Vi politiker går ju inte in och styr den svenska forskningen. Att vi har politiska representanter i forskningsråden tycker jag är helt rimligt. Anslagen till forskningsråden och universiteten kommer från samhället. Jag tycker faktiskt att det är rätt rimligt att det finns samhällsrepresentanter där, och jag kan inte se att de på något sätt har styrt forskningen i det här landet. Att man ska ha dessa starka forskningsmiljöer och att det ska avgöras av universitetsstyrelserna följer i stort sett den ordning som också råder i andra länder, där man alltså måste göra prioriteringar inom universiteten. Vi tror att profilering av olika universitet är bra. Sverige är ett litet land, och alla universitet kan inte syssla med allting. Vi tror därför att det är ganska bra om universiteten kan få profilera sig på olika sätt. När det gäller detta med politisering och konkurrens vill jag ändå fråga: Kan jag få en precisering av hur ni har tänkt er det här supervetenskapsrådet som ska fördela resurserna mellan olika universitet?

Herr talman! Jag vill lite grann hålla mig kvar vid detta med politiseringen och att inte enskilda forskare eller forskargrupper ska få söka de här särskilda medlen. På något sätt innebär det ändå, i alla fall i min värld, att det blir de forskargrupper som håller sig väl med ledningen som kommer att få lämna in sina ansökningar. Jag tror i alla fall att det kan hämma debatten och viljan att vara lite oppositionell på våra universitet och högskolor. För mig har alltid högskolan, akademin, stått för det fria tänkandet, att våga ifrågasätta och också våga gå emot sin egen ledning och tänka utanför de mer konventionella boxarna. För min del känner jag att detta är en tydlig politisering, inte minst eftersom många av dessa styrelser och ledningar just är politiskt tillsatta. Det oroar mig. När det gäller vår modell för fördelning av fakultetsbidragen skiljer sig ju den från den gottpåsemetodik som ni har där ni delar ut lite här och lite där. Nu har ni ju använt den också i försvarspolitiken för att kompensera regionalpolitiskt. Det tycker jag är ganska väsensfrämmande för en forskningspolitisk proposition. Till skillnad från detta vill vi bygga vår fördelningsmodell på tre kriterier. Det ena är antalet studenter vid lärosätena, det andra vad man har gjort och lyckats med i forskningshänseende tidigare och det tredje vad man har för planer och strategier för framtida forskning. Sedan kommer man att bli tilldelad medel utifrån den här bedömningen. Exakt hur detta ska konstrueras är inte färdigt än, men det är en betydligt bättre modell och en tryggare modell för de enskilda lärosätena - också för de små lärosätena och högskolorna, om de nischar sig på ett enda område - att kunna få medel för forskning.

Herr talman! Jag vill först i ministerns frånvaro ta upp de gliringar som Peter Danielsson har framfört om att Leif Pagrotsky inte är här. Leif Pagrotsky har ändå vid ett flertal tillfällen diskuterat dessa forskningsfrågor, och han har ansvar för tre utskott. I det här fallet har vi gjort fördelningen att vi inom utskottet tar den här debatten. Det är en fullt medveten prioritering. Sedan gällde det politiseringen. Det är klart; vore vi ett annat samhälle än det vi är skulle jag kunna förstå kritiken om att politikerna kan styra forskarna så att bara de som håller med ledningen får anslag. Men detta är ju inte läget i Sverige i dag! Jag tror att ni har väldigt svårt att påvisa att existensen av en minoritet av allmänrepresentanter i exempelvis forskarråden på något sätt har inneburit att dessa forskarråds verksamhet eller anslag har styrts till några speciella områden eller att vi i det här landet har forskare som är tystare än i andra länder. Så är faktiskt inte fallet. Dessutom tillkommer att ni säger er vilja stärka forskningen med att ge mer fasta anslag. Jag kan bara konstatera att ni ställer upp en modell där två tredjedelar, om vi ska gå på direktargumenten, av fakultetsmedlen ska fördelas i konkurrens. Jag frågar mig återigen: Vilka ska fördela det här? Är det vetenskapsmän som ska sättas upp i ett nytt forskningsråd, eller är det politiker? Nu vet jag att Peter tyvärr inte kan svara på de här frågorna. Men det kanske nästa borgerliga talare kan, som jag gissar är Olle.

Herr talman! Vi är nog överens, Sören, om att Sverige har en bra forskning. Vi har också en samsyn om att det gäller att utveckla denna framöver. Men läget är inte så rosenrött som du säger. Det finns mörka moln för framtiden. Jag läste en artikel i Upsala Nya Tidning i lördags. Det var 45 yngre forskare som hade varit på en konferens om framtida ledare inom universitet och högskolor och nu frågade sig: Vem vill vara rektor 2020 på ett lärosäte i Sverige? Det pågår en nedmontering av högskole- och universitetssystemet, påstår de. Samtidigt urholkas kontinuerligt de medel som vi tilldelas för att nå målen. Gränsen för det rimliga är sedan länge passerad. Så håller de på en hel artikel. Den senaste forskningspropositionen innehåller några positiva signaler men är långt ifrån tillfredsställande, konstaterar de. Och så kräver de: Ge mer långsiktiga anslag till forskning för att göra institutionernas framtid ekonomiskt mer förutsägbar! Det är just det alliansmotionen egentligen går ut på. Jag vill alltså uppmana dig att se lite på hur människor upplever detta ute på lärosätena. Sedan vill jag också ta upp detta med politiseringen. Jag förstår att det är viktigt att ha samband med det omgivande samhället, men när de personer som sitter i högskolestyrelserna till så dominerande del är socialdemokrater måste man ju fundera över vad detta egentligen är för system. Jag har tittat på hur högskolestyrelserna utses i våra grannländer. Inte någonstans i Norge, Danmark eller Finland är det regeringen som sitter och utser högskolestyrelser och rektorer. Varför ska vi ha ett sådant system i Sverige?

Herr talman! Svaret är att vi tycker att det fungerar bra. Det är dock riktigt att det fungerar bra i våra grannländer också. Vi ska inte säga att det här systemet är totalt överlägset alla andra, men det fungerar fullt tillfredsställande. Återigen, Håkan Larsson: Här säger man att resurserna urholkas. Men är det då inte vår plikt att gå till fakta? Jag har här framför mig en tabell över antalet anställda vid universiteten. Det har ökat från 40 000 till bortåt 55 000 på de senaste tio åren. Antalet professorer, Håkan, har i det närmaste fördubblats, från 1 900 till ungefär 3 700. Detta är ändå tecken på att begreppet urholkning i det här fallet är ganska löst i köttet. Ska jag tro på det måste du nog föra fram konkreta siffror. Det räcker inte med hur folk känner det; man måste faktiskt ha fakta bakom innan man vidtar förändringar. Låt mig återvända till den fråga som tyvärr Moderaternas representant inte fick tillfälle att svara på, nämligen detta med superforskningsråd eller supervetenskapsråd. Ni säger här att fakultetsmedlen ska fördelas i konkurrens. Det är någonting fullständigt nytt. Vi ger fakultetsmedlen som fasta resurser för att de ska ge en långsiktig trygghet. Nu säger ni, om jag fattar det rätt, att när det gäller merparten av medlen ska det bli konkurrens mellan universiteten, baserat på precis samma kriterier som när man söker projektpengar - vad man har gjort, alltså cv, och vad man planerar att göra. Min fråga till Håkan Larsson är: Vilka ska avgöra detta? Är det politikerna som varje år ska pröva detta, eller är det något slags nytt forskningsråd?

Herr talman! Det här är inte ett färdigt förslag; det är en princip. Och den har vi inte hittat på själva. Det är Sveriges universitets- och högskoleförbund, företrädare för samtliga rektorer vid samtliga lärosäten i Sverige, som har gjort det här principupplägget. I första hand ska det gälla tillkommande medel, men det här är en bra princip för framtiden som bör utvecklas. Jag tror att det måste ske en fördelning där vetenskapssamhället har det avgörande inflytandet, men det får vi återkomma till. Jag tycker att detta är ett bra sätt att fördela de medel som vi har. Jag tror också att de mindre lärosätena har minst lika goda möjligheter i en sådan konkurrens som de stora. Det ser jag som väldigt positivt i sammanhanget.

Herr talman! Huruvida ett förslag är bra eller dåligt beror inte på vilka som har lagt fram det utan det beror på förslaget i sig för det första. För det andra tänker ni uppenbarligen, Håkan Larsson, välja principen att också fakulteterna ska konkurrensutsättas. Det tror jag är ett oerhört viktigt besked till landets universitet. Det finns alltså i praktiken inte längre några fasta medel. Får jag fråga: Ska det vara vetenskapsmännen själva som ska göra denna prioritering? Får jag fråga en annan sak: Kommer en sådan omprövning att göras varje år, vartannat år eller vart tredje år? Det är ju en fullständigt ny princip. Den utraderar ju begreppet fasta forskningsresurser i det här fallet. Min fråga till Håkan Larsson är enkelt uttryckt: Är det en årlig omprövning i konkurrens som ska ske eller är det vartannat eller vart tredje år?

Herr talman! Det här får vi naturligtvis diskutera vidare. Det är inte färdigt på den punkten. Men jag vill understryka att detta har diskuterats, och i första hand gäller det tillkommande resurser enligt det förslag som Sveriges Universitets- och Högskoleförbund har lagt fram. På det sättet stimulerar man ju konkurrensen mellan lärosätena och stimulerar dem som verkligen kan utveckla excellenta forskningsmiljöer. Jag tror att det är ett bra förslag.

Herr talman! Det har varit en intressant debatt, tycker jag, och det är en proposition som väldigt många har väntat på. Jag är också väldigt glad att kunna säga att trots att det tog lite tid känner jag mig ganska nöjd med resultatet. I det här arbetet, som har varit gemensamt för Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, har det för oss från Vänsterpartiet varit viktigt att propositionen haft ett genomgående och tydligt tillväxtperspektiv. Vi ser satsningar på forskning och utveckling som viktiga förutsättningar för ökad tillväxt, både på kort och på lång sikt. Tillväxt genererar fler jobb och tryggar välfärden. Vi betraktar inte satsningar på FoU eller utbildning som i första hand kostnader utan som nödvändiga investeringar för framtiden i likhet med de investeringar som görs för att skapa en fungerande infrastruktur. I vårt arbete med propositionen har det varit viktigt för oss i Vänsterpartiet att vi uppnår bra balanser mellan fasta och rörliga forskningsresurser. Det vill jag hävda att vi har gjort. Det är också viktigt att vi har fått en bra balans mellan forskning som man kan säga har mer grundläggande karaktär och den forskning som är mer behovsmotiverad och av mer tillämpad karaktär. Vi har också funderat mycket på hur man ska kunna få en bra balans mellan det som vi alla står för, bredd och mångfald, och nödvändigheten av fokusering och prioritering i det läge vi nu befinner oss. Jag tycker att vi har lyckats med det. Dessutom har vårt arbete med att ta fram den här propositionen varit inriktat på att skapa goda förutsättningar för starka och jag skulle också vilja säga "hungriga" forskningsmiljöer så att de får möjlighet att under lång tid utvecklas inom områden där de har möjlighet att nå excellens. Förslaget innebär också att forskarskolor av god kvalitet kan etableras och sist, men inte minst, skulle jag vilja säga att möjligheten ges att inrätta fler karriärtjänster för att bland annat trygga det framtida behovet av lärare och forskare på lärosätena. Pensionsavgångarna är ju som vi alla vet stora inom de närmaste 15 åren. Jag skulle vilja nämna, eftersom vi har haft ett tydligt tillväxtperspektiv i arbetet, att för oss är det viktigt att Vinnova nu har fått en höjning av sina anslag med sammanlagt 575 miljoner kronor fördelade på åren 2005-2008. Det är faktiskt en ökning med drygt 50 %. I den resursförstärkningen ingår bland annat satsningar på starka forskningsmiljöer, forskning inom teknikvetenskap, pengar till industriforskningsinstituten och ytterligare samarbetsprogram med näringslivet. Jag kan också nämna att även Vetenskapsrådet har fått ökade anslag att fördela till teknikforskningen. Det är mer av grundforskningskaraktär. Det är viktigt och glädjande, tycker vi, att industriforskningsinstituten får den här förstärkningen som de så väl behöver. Men vi är medvetna om att den förstärkningen egentligen skulle ha behövts för 2006 för att omorganisationen av instituten ska kunna slutföras. Det är vår ambition inom Vänsterpartiet att återkomma till det i budgetförhandlingarna nu i höst. När det gäller samarbetsprogrammen, som är oerhört viktiga för bland annat den regionala utvecklingen, har Vinnova förutom de höjda anslagen fått i uppdrag att initiera diskussioner med näringslivet, högskolorna och industriforskningsinstituten för att utveckla fler program. Helt nytt i den här propositionen är också anslaget till FoU som gäller små och medelstora företag. Det är visserligen, det måste jag erkänna, en blygsam satsning i det totala på 10 miljoner kronor, men vi hoppas att regeringen och Miljöpartiet tillsammans med Vänstern redan i höstens budgetarbete kan arbeta fram en modell, gärna i likhet med den norska, som ger små och medelstora företag som satsar på FoU i samarbete med ett universitet, en högskola eller ett forskningsinstitut ekonomiska incitament genom att man sänker arbetsgivaravgifterna. Universitetens och högskolornas roll i innovationssystemet och i kommersialiseringen av forskningsresultaten stärks också kraftigt i propositionen. Högskolorna får i uppdrag att upprätta handlingsplaner för kommersialisering och för tekniköverföring. Högskolornas holdingbolag får också ett kapitaltillskott på 60 miljoner kronor och en förhandlare kommer att utses för att föreslå en effektivare struktur av holdingbolagen. Vi väntar också på att utredaren ska slutföra sitt uppdrag som gäller avskaffandet av lärarundantaget och vad det skulle kunna innebära. En utredning har nu också tillsatts som ska se över fördelningen av anslagen till grundutbildningen. Det är den utredning som tittar närmare på anslagen till grundutbildningen som har fått tilläggsdirektiv som gäller även forskningsanslag. Det tycker vi är bra. Där kan jag faktiskt dela åsikten i den borgerliga alliansens gemensamma motion. På något sätt bör också forskningsanslagen sättas i relation till grundutbildningsuppdraget. Där finns någonting att göra. Det finns en tendens att vi fördelar anslagen mer av tradition än efter prestation. Det är bra att vi kommer någonstans med det. Förutom teknikvetenskapen är medicin ett viktigt område för hållbar utveckling, som vi har slagit fast i propositionen. Inom ett antal områden inom medicinen skulle jag vilja säga att svenska forskare är mycket, mycket framgångsrika. Jag vill bara nämna några exempel: den banbrytande forskning som vår senaste Nobelpristagare Arvid Carlsson bedrivit och som resulterat i bland annat blodtrycksmedlet Seloken och astmamedicinen Bricanyl. Nu tillförs alltså den medicinska forskningen ytterligare 400 miljoner kronor under de kommande fyra åren, ett hyggligt tillskott till de ca 4 miljarder kronor som redan finns i potten. Det motsvarar faktiskt 450 kr per invånare som staten satsar varje år på medicinsk forskning. Det låter som en väldigt stor summa pengar, men då måste man också beakta att ohälsan kostar samhället minst 400 miljarder kronor om året och att hälsoekonomiska undersökningar visar att de resurser som vi satsar på medicinsk forskning ger mångdubbelt tillbaka till samhällsekonomin. Inte minst läkemedelsindustrin har genererat stora exportinkomster. Jag behöver bara nämna magsårsmedlet Losec som blev en sådan storsäljare över hela världen. Men, skulle jag vilja säga, det lönar sig inte bara ekonomiskt att satsa på medicinsk forskning. I sin förlängning leder det också till bättre folkhälsa och högre livskvalitet, och det är det viktigaste. Sedan har vi också i Sverige, tillsammans med andra rika länder, ett stort ansvar för att intensifiera arbetet med att hitta botemedel mot de stora och globala sjukdomarna. Hiv, aids, malaria och tuberkulos orsakar varje år miljontals dödsfall och leder till ett enormt lidande. Men i dag finns det också vällevnadssjukdomar som beror på ändrade kostvanor. De ökar både i västvärlden och i utvecklingsländerna. Resistenta bakterier gör också att fler drabbas av sjukdomar som vi tidigare trodde att vi hade bot för. Nya sjukdomar, som sars, dyker upp till synes helt överraskande. Till sist går jag över till hållbar utveckling. Nu är snart min talartid ute, men jag är säker på att Mikaela Valtersson, som kommer efter mig, kommer att ta upp lite grann vikten av att vi satsar på det som prioriterat område. Där ligger kanske några av de största utmaningarna vi har. Det gäller energiforskningen och klimatforskningen. De är de stora utmaningarna. För att uppnå miljökvalitetsmålen som konkretiserar miljöpolitiken krävs forskningsbaserad kunskap inom många olika områden. Den bör också vara en stark drivkraft för teknikutvecklingen. Herr talman! Jag ska avsluta med att säga att jag tycker att det är märkligt att Ulf Nilsson återigen talar om de 2 miljarderna mer. När vi var till Uppsala universitet sade han samma sak. Det är en grov förvanskning. Precis som Sören Wibe tog upp ligger 1,1 miljard, merparten av pengarna, på åren 2009 och 2010. Det är två år in på nästa forskningspolitiska proposition. Det är bara om man utgår från att inte några nya medel kommer att tillföras under de åren som det går att nå det resultatet. Det är en förvanskning. Det är samma sak som när man pratar om sysselsättningsgraden i Sverige - 77 % jämförda med EU:s 65 %. Sedan säger man att det egentligen inte är så mycket på grund av så stor sjukfrånvaro och så vidare. Då är svensk sysselsättningsgrad inte högre än EU-genomsnittet. Det är också en grov förvanskning. Det gäller bara om man antar att ingen i övriga EU-länder någonsin är sjuk, har semester eller är frånvarande av andra skäl. Det är bara då man kan få det resultatet. När det gäller pengarna, finansieringen, står det inte ett dugg här. Vi vet att den övergripande effekten av de borgerliga förslagen när det gäller finanserna är väl känd. Den innebär att stora resurser omfördelas från de sämst ställda till de bästa ställda. Det gör man genom att sänka ersättningarna, sänka de generella bidragen och nedmontera välfärden.

Herr talman! Eftersom Britt-Marie Danestig apostroferade mig ska jag ge en kort kommentar. Vi har en högre ambitionsnivå i den borgerliga alliansen när det gäller pengarna. I likhet med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet - propositionen - ligger merparten av satsningen i slutet av den period vi räknar med. Vi kan alla erkänna att det är en svaghet hos regeringen, hos er och hos oss att vi inte kan få fram pengarna tidigare. Men, de facto, för den femårsperiod vi räknar på ligger vi 2 miljarder över vad regeringen föreslår för motsvarande period. För den period som finns i den formella budgeten ligger vi 1 miljard över. Vi skulle gärna ha legat mer över, men icke desto mindre lägger vi på mer resurser. Vi höjer de första fyra åren, precis som Britt-Marie Danestig sade själv, fakultetsanslagen med ca 1 miljard kronor. Det är kanske för lite, men det är en markerad satsning som vi tror behövs. När det gäller fakultetsanslagen och den fria forskningen har jag varit ute på flera debatter med Britt-Marie Danestig. Hon har talat många gånger om behoven av att höja fakultetsanslagen. Den höjning vi gör jämfört med den Britt-Marie Danestig gör är alltså dubbelt så stor. Även om man bara räknar de fyra åren är vår höjning dubbelt så stor. Jag tycker inte att Vänsterpartiet lever upp till sitt löfte om att öka de fasta forskningsresurserna.

Herr talman! Jag vet inte hur allt är. Det är inte dubbelt så stort. Jag tycker att det är korrekt att tala om de 900 miljonerna. Det är det vi ska göra. Vi ska inte tala om de 2 miljarderna. Det är en omöjlighet att göra den jämförelsen. Vi talar om 900 miljoner. Det är alltså 380 miljoner mer än de 520 som ligger i det gemensamma förslaget i propositionen. Det är riktigt. Om det hade funnits medel till mer hade jag gärna kunnat tänka mig att använda dem för att ytterligare förstärka fakultetsanslagen. Det står jag för. Nu fanns det 2,3 miljarder drygt att fördela. Ulf Nilsson har inte kommit i den besvärliga situationen att han har behövt redovisa hur han ska finansiera de 900 miljonerna - ännu. Det måste han göra till hösten i det alternativa budgetförslag som jag antar att den borgerliga alliansen kommer att lägga fram då. Ni har alltså inte berättat det. Precis som jag har sagt tidigare kan man se när man tittar på era budgetförslag att det är fråga om stora neddragningar på för oss viktiga områden som rör den generella välfärden. Det är stora skattesänkningar och en och annan punktinsats som kan vara positiv, som till fakultetsanslagen.

Herr talman! Jag kanske ska påminna om att regeringens proposition heller inte på något sätt är knuten till en budget. Vi vet ingenting om regeringens budget i höst. Den proposition vi nu talar om, ungefär som om vi skulle fatta en massa viktiga beslut, innehåller två beslut. Det är ett förslag om hur forskarskolor ska inrättas eller inte inrättas, och det är ett förslag om att avyttra aktier i ett bolag. Allt det vi diskuterar nu är bara en beskrivning av vad regeringen tänker göra. Hur er budget ser ut och hur era vanligen ganska besvärliga budgetförhandlingar kommer att gå till i höst återstår att se. Ni är inte på något sätt konkreta när det gäller propositionens förhållande till budgeten.

Herr talman! Jag tror inte att Ulf Nilsson behöver oroa sig för det. Propositionen spänner över åren 2005 och 2006. De har vi definitivt kontroll över. Sedan kommer, som bekant, ett val. Jag är starkt övertygad om att vi kommer att klara även det valet. Det är säkert inga problem med anslagen vare sig 2007 eller 2008. Jag skulle vilja fråga Ulf Nilsson följande. Ni gör så stor affär av att det verkar finnas en stor skillnad i åsikter när det gäller forskningspolitiken. Av de 14 punkter som ni nu har lagt fram som förslag till riksdagsbeslut kan jag egentligen hitta bara två som på något avgörande sätt skiljer sig från propositionsförslaget. Det är förslaget om inrättandet av ett nationellt institut för medicin och behovet av ett nytt system för pris- och löneuppräkning. Jag kan tänka mig att man skulle titta på detta. När man läser er motion får man intrycket att just lärosätena skulle exkluderas och positivt särbehandlas. De konsekvenserna för andra sektorer måste verkligen utredas. Det kanske Ulf Nilsson kan svara på.

Herr talman! Forskning bidrar till utveckling och förnyelse, stärker samhällsutvecklingen och ökar kunskaperna och förståelsen. Forskningen bidrar också till ett kritiskt ifrågasättande, som är otroligt viktigt i ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet. Forskningen leder till nya kunskaper och upptäckter som är användbara i olika utmaningar i samhället. Det behövs ökad kunskap för att lösa globala problem inom till exempel hälsa, fattigdom och miljöförstöring. Det är viktigt att staten här tar ett ansvar för att garantera finansieringen av en långsiktig grundforskning och därmed också garantera forskningens frihet. Det behövs behovsmotiverad forskning, grundforskning såväl som tillämpad forskning. Grunden för den här propositionen, som har förhandlats fram gemensamt mellan Miljöpartiet, regeringen och Vänsterpartiet, har varit att stärka svensk forskning på viktiga områden och bevara en fri och nyfikenhetsstyrd forskning. För att få en bra effekt av tilldelade pengar krävs att man klarar att prioritera och koncentrera resurser. Det har vi lyckats med på ett bra sätt. Det är tre viktiga områden för framtiden och för människors bättre liv som lyfts fram här och prioriteras. De handlar om medicin, om teknik och om hållbar utveckling. Propositionen innehåller också viktiga strategiska satsningar, som resurser till att ge stöd till starka forskar- och innovationsmiljöer. Men det är viktigt att det inte bara ges resurser till de redan etablerade miljöerna som redan har vuxit sig starka utan också till dem som är lite nyare och på gång att bli starka och framgångsrika. För att säkra den framtida tillgången till forskare satsar man på forskarutbildning och postdoktorala tjänster. Många av dessa strategiska grundprinciper verkar vi vara ganska överens om med de borgerliga partierna, efter vad man kan läsa i deras motion. Det är inte de avgrundsskillnader som de borgerliga partierna försöker ge sken av. Vi kan där läsa om olika utgångspunkter för en forskningspolitik som jag tror att både jag och de flesta andra skulle kunna ställa upp på. Det avgörande är att det råder en balans i medlen, som går dels till de forskningsfinansierade råden, dels direkt till lärosätena. Därför sker också en förstärkning direkt till lärosätena med 520 miljoner, som inte, likt de borgerligas förslag, ska utsättas för konkurrens. Universiteten och högskolorna har en central roll i kunskapsuppbyggnad och forskning. Alla de tre prioriterade områdena är viktiga framtidsområden. Medicinforskning behövs för att bevara och stärka Sveriges ställning som forskningsnation men självklart också för att hitta nya resultat som bidrar till ett bättre liv för alla, med en bättre folkhälsa och färre sjukdomar. Det finns både satsningar på traditionell medicin och fokus på folkhälsa i ett samhällsperspektiv. Det finns i propositionen en särskild prioritering av forskning om barns hälsa. Barns hälsa är viktig ur ett folkhälsoperspektiv. Nästan två miljoner av Sveriges invånare är under 18 år. Om man tittar på världens befolkning är en tredjedel under 15 år. Varje barn har, enligt vårt sätt att se det, rätt till förutsättningar som ger god hälsa under barndomen. Barns levnadsförhållanden behöver beaktas särskilt i studier av barns hälsa för att förebygga ohälsa. Det handlar om både psykisk och fysisk miljö. Olika rapporter de senaste åren har visat på att den psykiska ohälsan ökar hos barn och ungdomar. Studier visar att de tillstånd som ökar mest är depressioner, ätstörningar och ångest, samt sådant som tinnitus, allergier, övervikt och astma. Herr talman! Att mer analysera komplementära och alternativa metoder inom medicinen är viktigt när så många människor visar intresse för dessa alternativ. Alternativ- och komplementärmedicin används av en stor andel av befolkningen, och det behövs mer kunskaper om effekter, nytta och eventuella risker. Många landsting har i dag avtal med externa utövare och erbjuder alternativa metoder som akupunktur och naprapati. Det finns en stark prioritering av forskning till stöd för hållbar utveckling på 210 miljoner i propositionen. Omställningen till en hållbar utveckling är en av vår tids stora utmaningar. Målet för svensk miljöpolitik, att vi ska nå ekologiskt hållbar utveckling inom en generation och klara de så kallade miljökvalitetsmålen, kräver ökad kunskap inom flera områden. Miljövårdsberedningen och Naturvårdsverket visar i sina forskningsstrategier, som låg till grund för arbetet med propositionen, på behov av förstärkningar av forskningen inom det här området. Särskilt inom områdena klimat, biologisk mångfald och giftfri miljö ser man behov av mycket mer kunskap. Även Formas och Vetenskapsrådet visar på detta behov av förstärkningar inom framför allt klimatforskningen. Inom EU:s sjätte ramprogram är klimatforskning också ett prioriterat område. Att ställa om till en hållbar utveckling är också en stark drivkraft för teknikutveckling och innovationer som ger hållbar tillväxt och välfärdsutveckling. Forskning till stöd för hållbar utveckling behövs för att bland annat kartlägga grundläggande biologiska sammanhang och för att förstå vilka effekter människor har på miljön. Ett sådant exempel är att möta klimatförändringarna med en omställning av energisystemet i riktning mot större energieffektivitet och förnyelsebara energislag. Den så kallade gröna sektorn ger också goda förutsättningar för uthållig ekonomisk tillväxt och ansvarsfullt och hållbart utnyttjande av våra naturresurser. Det handlar om markanvändning, vatten och skogsfrågor. Att integrera forskning och kunskap om produktion, ekosystemtjänster och turism, rekreation och rehabilitering ger nya förutsättningar för ett hållbart nyttjande av naturresurserna. Herr talman! Mer än 98 % av Sveriges företag är små eller medelstora företag, alltså med färre än 250 anställda. Dessa företag är oerhört viktiga för Sverige. De anställer 60 % av alla inom den privata sektorn. Studier visar att små och medelstora företag bedriver relativt lite egen forskning och utveckling i internationell jämförelse. Därför är det viktigt att stärka forskningen och utvecklingen just där. Förutom 110 miljoner till industriforskningsinstituten, som också har betydelse i det här sammanhanget, satsas 10 miljoner direkt för att stödja kunskapsutveckling i små och medelstora företag. Det är också viktigt att stärka möjligheterna i Sverige till kommersialisering av forskningsresultat. Lärosätena bör därför få ökade incitament att nyttiggöra de resultat som forskningen leder till. För att öka möjligheterna till kommersialisering av forskningsresultat föreslås därför i propositionen att lärosätena ska ta fram handlingsplaner för hur kommersialiseringen ska gå till. Jag tror att vi ska se resultatet av det för att sedan se hur vi går vidare. Det är ganska viktigt att det tas fram lokala åtgärdsplaner, att vi släpper fram de lokala idéerna på det här området. Jag yrkar slutligen bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Herr talman! Vi gjorde i utskottet en mycket intressant resa under våren. Vi var i Estland, och ett av de verkligt spännande besöken ägde rum på vetenskapsakademin, i en mycket trevlig miljö. Där fick vi höra berättelsen om vad som hände när det gamla sovjetsystemet föll ned. All vetenskap i Sovjetunionen var styrd politiskt från Moskva. Det var alltså inte bara finansieringen, utan inriktning, planering och alltihop kom från Moskva. Plötsligt står de estländska forskarna och akademikerna där och vet ingenting om hur de ska gå vidare. De var kloka nog att ta itu med det här från de allra första åren av självständighet, för att försäkra en ekonomisk grund för fortsatt forskning, fortsatt grundutbildning och så vidare och samtidigt skapa nya modeller för strukturer i arbetet. Eftersom det gäller ett mycket litet land har de satsat väldigt mycket på samarbete med andra länder. En av de vetenskapsmän som tog emot oss hade redan varit i Sverige flera gånger och arbetat här, och han hade mycket goda kontakter i hela världen. Varför var det som vi fick se så intressant? Det var därför att vi fick se hur bra vetenskapen och forskningen kan gå vidare om den blir av med den politiska styrningen. Vad jag inte kan förstå i dagens debatt är den självblindhet som drabbar socialdemokrater så fort man går in på kopplingen mellan regering och forskning. Jag fattar inte hur ni fortfarande kan hävda att detta inte på något sätt hotar tankefriheten och yttrandefriheten inom forskningen. Vi vill inte att allmänheten ska försvinna från ledningen, varken i lärosätena eller i vetenskapsråden. Men det betyder inte att allmänhetens representanter ska vara nominerade av partipolitiken och av det parti som just för tillfället dominerar arenan - eller som har dominerat under ännu fler år. Det är ännu farligare, därför att det skapar ännu starkare kopplingar mellan politik och tänkande och yttrande inom kunskapsvärlden. Ni kan inte fortsätta att säga att detta är fullständigt ofarligt. Vi har i dag klara och tydliga bevis på att just den kopplingen har varit väldigt skadlig för skolan i Sverige. Allt detta som vi i dag ser klart och tydligt bevisat i rapporter som demonstrerar hur mycket man har förlorat i skolvärlden har rötter i en viss skolideologi. Det har varit en lång tid när det har funnits en lång kontinuitet av beslut och omstruktureringar i skollivet som alla har grundat sig på en enda syn på skolan. Denna syn på skolan har också illustrerats av ett av de nyaste förslagen, som kom från Mats Ekholm, som säger: Ja, nu ska vi ha lärare som är klassificerade så och så enligt kompetens om de forskar. Men de ska bara forska om skollivet. Gud bevare oss för lärare som forskar i matematik eller i historia. Det skulle vara jättefarligt för skolan, enligt Mats Ekholm. Den grundläggande falska motsättningen mellan kunskap om kunskap och kunskap om hur man lär sig har under en lång tid styrt skollivet. Vi ser i dag tydliga katastrofala resultat av denna ideologiska styrning av skolpolitiken. Så att vi inte vill ha representanter i lärosätenas styrelser och i vetenskapsrådens styrelser som är nominerade av regeringen är ett mycket stort steg. Och det har faktiskt att göra med de grundläggande rättigheter och friheter som demokratin bygger på: friheten att tänka fritt, friheten att söka fritt. Det står vi för. Ni stoppar huvudet i sanden och har inget argument för att försvara den direkta kopplingen mellan regeringen och ledningen av forskningen. Det är mycket annat som också behöver förbättras i forskningslivet. Det behövs långsiktighet. Det behövs kontinuitet. Det behövs lugn, och man ska kunna koncentrera sig på det väsentliga i det vetenskapliga arbetet. Forskare ska inte tvingas att lägga ned mycket tid på ansökningsbyråkrati och på upprepade ansökningar med korta perioder däremellan. Det finns alltså mycket att göra på området, men det allra viktigaste är att plocka bort den skadliga kopplingen mellan regering och ledning i universitets- och högskolevärlden. Jag har några sekunder kvar av min talartid. Då vill jag bara säga till Sören Wibe, som är en skicklig debattör, att utvärderingar av resultaten i högskolevärlden görs systematiskt av Högskoleverket. Därför behöver vi inte hitta på något slags superråd som ska utvärdera det som händer för att se hur det går med olika lärosäten. De här utvärderingarna existerar redan i dag.

Herr talman! Ja, Ana Maria Narti, det var ett mycket engagerat inlägg. Låt mig svara på din sista fråga. Du säger: Sådana här utvärderingar görs av Högskoleverket. Okej, då är min fråga i dag: Är det Högskoleverket som i framtiden årligen ska bestämma fördelningen av fakultetsanslagen mellan universiteten, eller ska Högskoleverkets resultat tolkas av någon, och är denne någon en politiker eller en forskare? Det är en enkel och konkret fråga som berör just den här fördelningsfrågan. Din utgångspunkt för ditt inlägg var situationen i Sovjetunionen. Den är naturligtvis på alla sätt annorlunda än situationen i Sverige. Det vill jag bara säga. Den politiska styrningen kan inte på något sätt jämföras med det som skedde i Sovjetunionen. Men i Sovjetunionen hade man ändå ett väl utvecklat system för att dölja verkligheten genom att använda olika statistiska och andra tricks. I förslaget i er motion lägger ni till ett antal miljarder genom att lägga till ett antal år i det hela. Tycker inte du att det egentligen är något av en parallell till vad som försiggick i Sovjetunionen, nämligen att man dolde verkligheten genom diverse kosmetika? Det är ungefär, Ana Maria, som om vi skulle säga att en höjdhoppare vann över en annan därför att han hoppade tre meter högt. Och det gjorde han genom att han fick göra två hopp. Den andre fick i stället göra ett hopp, och då kom han efter. Det är ungefär där som den större delen av skillnaden ligger när det gäller det socialdemokratiska förslaget, som alltså omfattar perioden fram till 2008. Och ni har då lagt till ytterligare två år. Låt mig slutligen säga: Det är alldeles rätt, i princip, att det alltid finns en fara för en forskare att bli beroende av finansiären. Den finns vare sig det är en offentlig finansiär eller det är en finansiär från det privata näringslivet. En stor del av den ekonomiska forskningen till exempel bekostas av enskilda banker, och man har ofta pekat på att det leder till en viss begränsning av den fria forskningen. Med de orden ska jag säga att jag visst förstår Ana Maria Nartis huvudinvändning, men jag kan inte inse att förhållandena i Sverige är sådana att de på samma dag kan jämföras med hur det var i Sovjetunionen.

Herr talman! Sören Wibe! Du talade om de här miljarderna och om hoppet och så vidare. Jag vägrar att gå in i den här leken därför att jag vet hur lätt det är att spela med siffror. Tänk på en så enkel sak som har blivit så mycket diskuterad den senaste tiden: Jan Edling och hans rapport om arbetslöshetssiffrorna. Vem har rätt? Det finns många sätt att räkna. Du är ekonom. Jag är inte ekonom. Jag går inte med i det här spelet. Låt oss bestämma när vi kommer till makten hösten 2006! Frågan om vem som ska bestämma hur tilldelningen av anslagen ska göras är också en fråga för framtiden. Men du säger: Det finns ingen möjlighet att jämföra den socialdemokratiska verkligheten med den sovjetiska verkligheten. Jag måste erkänna någonting. Ju längre jag bor i det här landet, desto mer skrämd blir jag. Jag upptäcker alltfler konstiga nätverk och kontaktpunkter mellan olika sektorer i samhället där det plötsligt syns att det växer fram en strukturell homogenisering där de som tänker annorlunda eller de som är lite främmande egentligen får mindre och mindre rum. Nu är jag faktiskt väldigt ärlig. Jag är rädd. Och jag har träffat unga människor bland de akademiker som har så svårt att få jobb i dag som tänker utvandra av samma anledning.

Herr talman! Ana Maria! Det är alltid en fara för ett samhälle att bli likriktat, men som tur är har ju det svenska samhället till exempel sådana debattörer som du som ständigt ser till att ifrågasätta det hela. Det är det första jag vill säga. Sedan kommer jag till det andra. Du talar om att man inte ska jonglera med siffror. Du vägrar att ge dig in i den debatten. Men du måste väl ändå hålla med om följande: Om vi har en höjdhoppstävling är det ganska orättvist att jämföra två hoppare där den ena får göra ett hopp som man mäter höjden på och den andra får göra två hopp som man lägger ihop. Då säger man alltså: Titta här! Nummer två var mycket bättre därför att han kom dubbelt så högt som den andra. Detta är nämligen ungefär vad som är metodiken i den motion som ni lägger fram. Jag tycker, Ana Maria, att det är ett lite för billigt trick för att ni ska ägna er åt sådana här saker. Jag kan dessutom säga, utan att avslöja alltför mycket, att vi då det gäller våra långsiktiga ambitioner från socialdemokratin, herr talman, inte alls är främmande för att genomföra en sådan satsning år 2009-2012 som vida kommer att överstiga de samlade borgerliga anslagen i det här avseendet. Jag tycker således, Ana Maria, att du, oavsett om det är siffror eller ej, ändå kan kommentera logiken i det hela.

Herr talman! Jag har redan sagt att jag vägrar att göra det. Om vi hade en längre debatt skulle jag be Sören Wibe att kommentera logiken i Sveriges sätt att redovisa arbetslöshet, för det är mycket viktigare än just de här hypotetiska miljarderna. Det gäller den arbetslöshet vi har i dag och det som Jan Edling har försökt bevisa. Låt de här siffrorna vara lugna så länge. Det intressanta är att Sören Wibe vägrar diskutera kopplingen mellan regering och styrning av forskningen. Det säger väldigt mycket om den socialdemokratiska politiken. Den skon måste vara väldigt obekväm att gå i.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utbildningsutskottets betänkande. Jag tror inte att det är gjort. För det andra vill jag yrka avslag på alla de motioner som är lagda så att ordningen är återställd. Jag går gärna över till att säga några ord kring utbildningsutskottets betänkande. Jag tycker att det är väl genomarbetat. Vi har också behandlat frågan ganska ingående i näringsutskottet och bilagt en särskild skrivelse till utbildningsutskottets betänkande. Där redogör vi för varför vi tycker att de här frågorna är av stor betydelse för företagens möjligheter att utvecklas och att skapa ökad tillväxt i Sverige. I allt väsentligt står vi bakom regeringens förslag och förslaget i utbildningsutskottets betänkande. Jag tycker att man mycket väl kan kalla det här för den breda vägens politik. Det är det som det handlar om väldigt mycket. Arbetet med de forskningspolitiska frågorna handlar om att skapa samförstånd mellan näringslivets företrädare och myndigheter av olika slag och på det viset få en uppslutning från samhällets sida. Samtidigt handlar det om att prioritera och koncentrera. Tidigare i debatten har nämnts betydelsen av att vi koncentrerar oss på teknik, medicin och hållbar utveckling. Det är områden som har framtiden för sig i Sverige i en globaliserad värld. Det är viktigt att komma ihåg betydelsen av att företagen tror på Sverige och på Sveriges möjligheter att utvecklas, våra möjligheter att ha bra forskarmiljöer och att vi kan satsa på forskning och utveckling. När man läser den senaste statistiken från SCB som kom i maj avseende industriföretagens investeringar ser man att de är uppe i hela 64 miljarder kronor i år i Sverige. Det är en ökning med hela 25 % jämfört med året innan. Detta sker för att öka möjligheten att producera varor och tjänster i Sverige. Ett annat exempel är att sju av tio serviceföretag räknar med att öka antalet anställda i år i Sverige. Samtidigt finns det naturligtvis, vilket vi inte ska blunda för, varsel om uppsägningar och nedläggning av verksamhet inom näringslivet, oftast av skäl som att företagen måste finnas närmare marknaden eller producera i länder där marknaden finns och därför ersätta jobb i Sverige med jobb i andra länder. Det beror alltså inte på att det svenska näringslivsklimatet är dåligt, som borgerliga företrädare oftast talar om. Det är den internationella konkurrensen som kräver närvaro på andra marknader och att man också där producerar. Om vi ser till hur näringslivet har tittat på forsknings- och utvecklingsfrågorna är det likadant där. Där krävs det stora satsningar, och man har också gjort stora satsningar. Näringslivet har faktiskt fördubblat sina insatser inom forsknings- och utvecklingsområdet sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1994 till i dag 80 miljarder svenska kronor. Det är väl om något ett väldigt tydligt betyg på att den forskningspolitik som bedrivs i Sverige har framtiden för sig. Staten står för ungefär 25 miljarder, som ni vet. Det är 4 % av bnp. Vi ligger väl till. Jämfört med alla andra länder ligger Sverige i topp när det gäller insatserna på det här området. Naturligtvis tycker inte vi att det är tillräckligt. Här kan självfallet göras mera. Framför allt handlar det om på vilket sätt vi organiserar arbetet för att stödja forskning och utveckling. Vi har från näringsutskottets sida till exempel pekat på frågan om de små företagen. En särskild studie har gjorts av ITPS där de har tittat på hur de små och medelstora företagen tar till sig forsknings- och utvecklingsresultat från våra högskolor och universitet. Det visar sig att det är dåligt. Framför allt är det dåligt inom träindustri och turism. Det är bland annat därför som vi med glädje kan se att Vinnova nu tillförs ett särskilt anslag på 10 miljoner för att stimulera och främja möjligheterna för små och medelstora företag att ta till sig forsknings- och utvecklingsresultat. Det är alltså inte resurser för forskning. Det är att använda sig av för att förbättra kommunikationerna. Genom samarbete mellan högskolor och universitet och nya starka forskarmiljöer skapas goda möjligheter för de små företagarna att få ta del av forskningsresultaten. Jag vill också peka på arbetet med Innovationsbron AB. Det handlar om att via de sju teknikbrostiftelserna och Industrifonden tillsammans under ett antal år framåt avsätta ungefär 1,8 miljarder för att på det viset stärka möjligheterna att få fram såddkapital för olika forskningsresultat som man då kan utveckla inom det kunskapsintensiva näringslivet. Det är en insats som görs. Regeringen för också så kallade branschsamtal med sex olika branschområden för närvarande. Från ett av dem publicerades alldeles nyligen resultatet. Det är det som handlar om fordonsindustrin. Där görs det stora insatser. Den svenska fordonsindustrin tror verkligen på Sverige och Sveriges möjligheter att finnas i framkant i framtiden med exemplet med 900 miljoner kronor som är avsatta, 400 miljoner från staten och resten från företagen. Det är ett exempel, och fler kommer enligt de branschsamtal som nu pågår. Näringslivet ställer alltså upp på den politik som vi för för närvarande. Det gäller Svenskt näringsliv och Iva med projektet Produktion för konkurrenskraft vars ordförande är Hans-Olov Olsson, tidigare vd numera styrelseordförande i Volvo. Han skrev i Dagens Industri den 14 april följande: Det konsensustänkande som ofta avfärdas som typiskt svenskt, förmågan till samförstånd, är faktiskt en av våra stora styrkefaktorer i den skarpa internationella konkurrensen. Låt oss nu utnyttja vår styrkefaktor, konkurrenstänkandet, och visa vad vi går för. Alltså, återigen ett uttalande om insikten av att Sverige är ett litet land och att vi för att kunna leva på den internationella marknaden och konkurrera om utvecklingen i världen i ökad utsträckning måste ha en samsyn i Sverige. Det gäller näringslivet, det gäller politiken. På den politiska planen noterar jag att det är en väldig skillnad mellan det som vi säger här i Sveriges riksdag och det som vi säger ute i kommuner, landsting eller regioner. Lokalt samverkar man alltid. Det är samförstånd mellan företag, fackföreningar och politiker på lokal nivå om hur man ska utveckla företag, utveckla högskolorna och samverka kring högskolornas eller universitetens möjligheter att få mera resurser för att på det viset öka möjligheterna för skolorna och deras elever att komma vidare och då ge möjligheter till företagen att få välutbildad arbetskraft. Det är det som det handlar om. Det är därför man blir så förvånad när man noterar att de borgerliga återigen i sin gemensamma motion föreslår att vi ska ta bort detta samhällsinflytande. De kallar det för politiska styrelseledamöter som inte ska få finnas kvar. Jag beklagar det verkligen. Om man ska ha en samverkan måste också samhället finnas med på alla nivåer, såväl lokalt som centralt.

Herr talman! Jag har begärt ordet i den här debatten med anledning av att vi från trafikutskottet har lämnat ett yttrande till utbildningsutskottet om forskning. Det finns ingen särskild reservation att yrka bifall till. Men jag har ändå begärt ordet, därför att från utskottet anser vi samfällt att forskning är av strategisk betydelse för att vi ska uppnå de transportpolitiska målen. Vi har också yttrat oss tidigare, när en förändring kom till stånd, när Kommunikationsforskningsberedningen lades ned och ansvaret för forskningsfrågorna inom vårt område lades över till Vinnova. Vi har påtalat i vårt yttrande att det finns ett antal områden där behovet av kunskapsförstärkning är särskilt stort. Det gäller trafiksäkerhet, där vi i dag har en nollvision som vi här i riksdagen i total enighet har inrättat men där utvecklingen inte alls rör sig tillräckligt snabbt mot målet. Det dör årligen över 400 personer i trafiken, och till det kommer ett stort antal skadade. Enligt försäkringsbolagen anmäls årligen 60 000 skadade i trafiken. Det i sin tur får väldigt stora konsekvenser för individer och för samhället. Det är många sjukskrivningsdagar och stora kostnader för sjukvården i det här sammanhanget. Tidigare hade vi i Sverige en väldigt välutvecklad trafiksäkerhetsforskning. I dag finns det noll kronor att söka för att öka sina kunskaper om trafiksäkerhet som inte är särskilt knuten till fordonsutveckling. Vinnova utlyser inga anslag på detta område. Ett annat område som trafikutskottet påtalar är vitalt om vi ska kunna nå ett långsiktigt hållbart transportsystem är mer forskning kring bränslen och miljöpåverkan. 98 % av transportarbetet i Sverige utförs med fossila bränslen som grund. De är ändliga. Vi vet att vi måste ställa om till icke-fossila bränslen. Frågan är bara när och hur det ska ske. I Sverige har vi stora förutsättningar att lyckas med den här uppgiften. Jämte Finland har vi störst biomassaproduktion av alla EU:s medlemsländer. Vi har också stort tekniskt kunnande. Men det här kräver väldigt mycket nya saker för att veta att vi gör rätt och att vi gör det på ett bra sätt. När det gäller den miljöanpassning av transportsystemet som inte är knuten till fordon finns det noll kronor att söka för tillfället. Det tredje området som trafikutskottet särskilt påtalar är viktigt, och som har hänt efter förändringen från KFB till Vinnova, är att vi har ett jämställdhetsmål inom transportsektorn. Vi har inskrivet att man särskilt ska ta hänsyn till kvinnors resmönster och att kvinnors värderingar ska spela lika stora roll som mäns värderingar när det gäller utformning och tillämpning av transportpolitiken. Här anslås noll kronor. Det finns ingenting för forskning kring detta. Däremot när det gäller fordons utveckling var Ulrica Messing här häromveckan och offentliggjorde det paket som tillkom i samband med Trollhättepaketen, som in alles rörde sig om 900 miljoner kronor. Det vi påtalar från utskottet är att det finns en viss skevhet i vad man tror att fordonsindustrin kan åstadkomma i form av kunskapsutveckling för att nå de transportpolitiska målen. Vi är också oroade över att den långsiktiga kunskapsutveckling som behövs och som inte har någon direkt kommersiell tillämpning har kommit i skymundan för det som är Vinnovas specifika uppdrag. Det handlar om innovationssystem, om utveckling, tillverkning och export av produkter. En del av det som vi behöver veta för att utforma transportpolitiken är inte något som omedelbart lämpar sig för exportprodukter. Vi är också oroade över att den högskoleutbildning som är en förutsättning för att vi ska kunna få väl fungerande vägverk, banverk, trafikingenjörer och transportekonomer i övrig offentlig och privat verksamhet är beroende av att det finns en kontinuerlig forskning inom transportområdet. Det är svårt för en utbildning att hålla tillräckligt hög kvalitet om det inte finns något samband med aktiva forskare inom området. Inom transportområdet i övrigt tror jag för egen del inte att man kan klaga över att det finns för lite ekonomiska resurser. Riksdagen har beslutat om ett investeringsprogram som nog är i särklass störst i världen med avseende på både Sveriges invånarantal och ekonomi- och transportarbete. Det är 381,5 miljarder under tolv år som är destinerade för utbyggnad och underhåll av vägar och järnvägar. Det vi har resonerat om i utskottet - vi har faktiskt också gjort en egen liten utredning om transportforskningssituationen - är att vi inom ramen för detta kanske borde göra en omdisponering så att vi avsätter några medel för att veta att man faktiskt gör rätt saker. Vi har nämligen sett en rätt stor förändring inom just trafiksäkerhetsområdet, där man tidigare koncentrerade sig på utbyggnad av infrastruktur som medel för att nå nollvisionen. Men vi upptäckte att när det gäller människors beteende - alkohol i trafiken, användning av säkerhetsbälte, hastighetsöverträdelser - kanske kameraövervakning och bättre polisinsatser är effektivare medel än att ensidigt koncentrera sig på utbyggnad av vägar. Framför allt är det mer kostnadseffektiva medel. Detta hade vi förmodligen inte kunnat veta om vi inte tidigare hade haft en rätt så kvalitativt högtstående trafiksäkerhetsforskning i Sverige. Den har visat vad man åstadkommer med att bygga rondeller i stället för planskilda korsningar och vad man kan åstadkomma med kameraövervakning för att påverka hastigheterna. Det här är något som är rätt angeläget att veta sett till de transportpolitiska målen men också sett till hur man bäst använder skattepengar. I dag lägger vi ett väldigt stort ansvar på Saab och Volvo, därför att det är de som är mottagare av huvuddelen av de här pengarna. Förvisso finns det säkert väldigt mycket man kan göra när det gäller förändring av fordonens utveckling, men fordonen på vägen är bara en mycket liten del av transportpolitiken. Jämställdhetsmålet har tillkommit. Jag nämnde det tidigare. Jämställdhetsmålet säger att man i lika stor utsträckning ska betrakta kvinnors behov av resor och kvinnors värderingar som mäns, som jag nämnde tidigare. Vad vet vi då om skillnader mellan kvinnor och män när det gäller resor? Ja, vi vet att män i genomsnitt använder bilen mer, 51 kilometer om dagen jämfört med kvinnornas 38 kilometer. Vi vet att kvinnor använder kollektivtrafik mer än vad män gör. Vi vet att kvinnor går mer än vad män gör. Med det som bakgrund kan man ju fundera över den avvägning som finns i uppdraget, att lägga ett väldigt stort antal hundra miljoner på fordonsutveckling men näst intill ingenting på Vinnovas uppdrag till övrig transportforskning. Det är 15 miljoner i år som går till övrig transportforskning, och den är mest koncentrerad till kollektivtrafiken. Vi vet också vissa saker när det gäller värderingar. Det mesta vet vi inte, men något vet vi. Vi vet att i relationen mellan trygghet i trafiken och hög hastighet och framkomlighet finns det skillnader som genomsnittligt innebär att kvinnor prioriterar övervakning och trygghet snarare än hög hastighet och framkomlighet. Vi vet också att kvinnor är beredda att betala mer för bensin om man tror att det sammantaget kan minska biltrafikens miljöbelastning. Dessa värderingar återspeglas faktiskt inte i den fördelning av forskningspengar inom transportområdet som finns i dag. Eftersom det är riksdagens allmänna uppfattning att jämställdhetsmålet ska lyftas fram tydligare och intregreras inom olika politikområden, skulle vi från trafikutskottet, och särskilt jag för egen del, vilja understryka vikten av att i fortsatt beredning mer reflektera över vad jämställdhetsmålet ska ha för betydelse för den praktiska hanteringen av transportpolitikens forskning och anslagen till denna.