Fortsatt svenskt deltagande i en internationellsäkerhetsstyrka i Afghanistan

Fru talman! Jag ska inledningsvis klargöra att jag tänker hålla mig kort, beroende på att såväl mitt som en del av kammarens ledamöters intresse torde vara ganska likt det som majoriteten av svenska folket just nu har. Det är inte annat än att vi saknar en storbilds- TV här framför oss för att kunna följa Sveriges match mot Argentina. Inledningsvis hade jag tänkt mig ge ganska om- fattande testamentariska anvisningar - efter elva år i riksdagen är detta mitt sista anförande - men även det ska jag avhålla mig från. De anvisningarna får finna en annan form. Den fråga som nu ligger på kammarens bord är egentligen ganska enkel och okomplicerad. Det är nämligen ett rent följdbeslut till det som riksdagen i full enighet fattade i januari. Frågan är enkel och tydlig: Ska vi fortsätta med det svenska militära en- gagemanget i Afghanistan, eller ska vi inte göra det? Frågan handlar den här gången om att ge regeringen mandat att fram till den 20 december 2002 utsända en styrka om högst 45 man. Från min utgångspunkt är svaret också det ganska enkelt: Sverige måste självklart bidra till en rimlig säkerhetssituation i Afghanistan. Något annat vore orimligt, särskilt i denna stund när det afghanska folkets representanter i ett rådslag, loja jirga, nu för- söker lösa en hel del grundläggande problem avseen- de den afghanska statens framtida styrelseskick. Jag välkomnar att det finns en bred politisk enig- het i den här frågan. Vänsterpartiet har förvisso ut- tryckt sitt missnöje med livet och världen i allmänhet i ett särskilt yttrande, men det påverkar inte beslutets innehåll. Jag tycker att denna politiska enighet är av stor betydelse. Även om verksamheten i Afghanistan hittills har bedrivits på en icke-spektakulär nivå, är det viktigt att påpeka att det här en både väsentlig och fortsatt farlig insats. För de officerare och befäl som avses förstärka en hel del funktioner i Ishavsstyrkan - det gäller civilmilitär samverkan, infrastrukturell uppbyggnad och en del befattningar inom stabstjänstens och lo- gistikens områden - är det viktigt att ha svenska fol- kets eniga stöd i ryggen. Avslutningsvis vill jag också uttrycka min och mitt partis kritik mot att Sverige sex år efter att riks- dagen fattade beslut om att internationella insatser ska vara en huvuduppgift för totalförsvaret i allmän- het och för Försvarsmakten i synnerhet och två år efter det stora försvarsbeslutet inte har mer att erbjuda när det verkligen bränner till. Efterfrågade resurser för att förstärka Ishavsstyrkan i dess andra omgång har den här gången varit bl.a. mine awareness teams, säkerhetsförband och förband med förmåga till upp- byggnad av infrastruktur. Trots anmälningar till diverse styrkeregister som väl stämmer överens med de här behoven, har den svenska förmågeuppbyggnaden inom det militära försvaret gått så pass långsamt att vi denna gång inte har kunnat bidra mer substantiellt. Det beklagar jag. Den ökade handlingsfriheten behöver Sverige för att vi bättre i rikets säkerhetspolitiska intressen ska kun- na verka både hemma, i närområdet och längre bort. Det förtjänar alltså att påpekas att mycket arbete återstår innan vi har nått målsättningen ett allsidigt och flexibelt försvar som ska kunna verka som ett säkerhetspolitiskt instrument i många olika situatio- ner. Med detta vill jag yrka bifall till det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande nr 3 och dessutom ta tillfället i akt att i detta mitt sista anfö- rande, för denna omgång i kammaren i alla fall, tacka såväl talmännen som riksdagens personal för ett ut- märkt samarbete under de gångna elva åren. I detta anförande instämde Marianne Andersson (c) och Runar Patriksson (fp).

Fru talman! Det som vi i dag har att ta ställning till är, som rubriken säger på det sammansatta utri- kes- och försvarsutskottets betänkande, ett fortsatt svenskt deltagande i en internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan. För snart ett halvår sedan, närmare bestämt den 18 januari, tog riksdagen första gången ställning för ett svenskt deltagande i denna styrka med förkort- ningen ISAF, International Security Assistance Force. Det som frågan i dag gäller är således om vi är bered- da att förlänga den svenska insatsen om högst 45 personer mot bakgrund av att FN beslutat om ett förlängt mandat med ett halvår från den 20 juni fram till den 20 december. ISAF har således ett FN-mandat i ryggen. Detta säkerhetsrådsbeslut fattades den 20 december förra året. Bakgrunden var fredskonferensen i Bonn i må- nadsskiftet november/december 2001, där man fått olika grupperingar från Afghanistan att sammanträffa för att överlägga om landets framtid efter talibanre- gimens fall. Den följde som bekant på USA- koalititionens insats operation enduring freedom för att komma åt terrorgruppen al-Qaida, som legat bak- om terrorattentaten i USA den 11 september förra året - även den en insats grundad på FN:s resolutioner. Vid Bonnmötet efter efterfrågades en snabb FN- insats. FN har således den 23 maj beslutat att förlänga säkerhetsstyrkans insats med ytterligare ett halvår. Styrkan, som består av ca 4 500 personer, har till uppgift att bistå de afghanska myndigheterna med att upprätthålla säkerheten i och kring Kabul för den i Bonn tillsatta interimsregeringen, för FN:s olika in- satser samlade under Unama, United Nations Assis- tance Mission in Afghanistan, för övriga hjälpinsatser och för att generellt skapa en stabil och säker miljö som gör det möjligt att genomföra den förändring som man tagit ställning för i Bonn. Den innebär bl.a. att interimsregeringen ska skapa möjlighet för en oberoende kommission att förbereda och sammankalla ett traditionellt rådslag, det som kallas för en loja jirga. Detta rådslag har just nu på- börjat arbetet och har enligt upplägget från Bonn höst sex månader på sig att komma fram till en övergångs- regering. Nu är dock intentionen att detta endast ska ta någon vecka. Det återstår att se om den snäva tids- planen håller. Övergångsregeringen ska styra landet i två år varefter val ska hållas. Det är naturligtvis mycket angeläget att detta upplägg kan genomföras. En av förutsättningarna för detta är att säkerheten och stabiliteten kan upprätt- hållas, särskilt i och kring huvudstaden. FN:s säker- hetsstyrka har således en avgörande roll vid forman- det av Afghanistans framtid. Men dess uppgift är som sagt också att bidra till att FN själv och olika hjälpin- satser kan fungera. Den insats som hittills utförts har varit omvittnat god, inklusive den svenska. I betänkandet redogör vi närmare för styrkans uppgifter. Det förlängda man- datet innebär att den internationella säkerhetsstyrkan ska fortsätta sina hittillsvarande uppgifter. En skillnad är att Storbritannien lämnar posten som ledare för styrkan och ersätts av Turkiet. För Sveriges del sker insatsen inom ramen för vad hela den internationella styrkan ska göra. Underrättel- seplutonen fortsätter sina uppgifter till den 31 augusti. Därefter kan de svenska uppgifterna komma att för- ändras. Detta förväntas något minska styrkans storlek, liksom kostnaderna för densamma. I betänkandet redovisas vad Försvarsmakten kan bidra med inom olika specialistområden. Regeringen säger sig i propositionen dela Försvarsmaktens be- dömning. Därefter har regeringen sagt att den i sin planläggning utgår från att den svenska insatsen ska uppgå till 32 personer, att jämföra med dryga 40 för närvarande, och vara verksam inom Cimic, den civil- militära samverkan. Hur den svenska styrkans exakta sammansättning blir är dock inte klart utan avgörs i överläggningar med bl.a. den nation som nu ska leda ISAF:s insats det närmaste halvåret. Därför har regeringen utlovat att riksdagen fortlöpande hålls informerad om styr- kans sammansättning och uppgifter. Vi vill från det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet stryka under angelägenheten av detta. ISAF har att samordna sin insats med USA- koalitionen för att se till att man inte går in i var- andras ansvarsområden och för att inte riskera våda- beskjutning. Däremot är ISAF helt fristående från operation enduring freedom och tar således inte order av det amerikanska centralkommandot för denna operation. Självfallet innebär uppgiften faror. Jag vill liksom vi gjorde när vi behandlade frågan för ett halvår se- dan understryka att riskerna i uppgifterna inte får underskattas. Därför är det viktigt att insatserna görs med största möjliga noggrannhet och försiktighet. Från riksdagens sida, som representanter för svenska folket, är vi stolta över att vi har svenskar som är beredda att engagera sig i de aktuella uppgif- terna och ta de risker det medför. Vi följer er natur- ligtvis i våra tankar. Det är här också på sin plats att med stor tillfreds- ställelse notera att vi bibehåller den totala enighet mellan partierna som vi hade förra gången då vi i januari tog vårt beslut. Det är en viktig signal till dem som nu tjänstgör och som senare kommer att tjänstgö- ra i den svenska styrkan, och för övrigt också till hela den internationella styrkan, om att uppslutningen från svensk sida är total. Vi fullföljer därmed en god tra- dition: När FN:s säkerhetsråd beslutar om insatser för fred och säkerhet och efterfrågar svenskt engagemang så ställer vi upp, och vi kan påräkna stor enighet bakom ett sådant beslut. Fru talman! Mot denna bakgrund vill jag yrka bi- fall till förslaget i betänkandet UFöU3 att riksdagen beslutar att med anledning av regeringens proposition 179 bemyndiga regeringen att ställa en väpnad styrka om högst 45 personer till förfogande som ett svenskt bidrag till den internationella säkerhetsstyrkan i Af- ghanistan, dock längst t.o.m. den 20 december 2002. Slutligen vill jag redan nu rikta ett tack till mina meddebattörer inför sommaren och ett särskilt tack till utskottets ordförande och er övriga som vid valpe- riodens slut lämnar riksdagen. Jag kan om er säga att ni alla har varit frimodiga och engagerade debattörer. Tack ska ni ha!

Fru talman! Riksdagen beslutade den 18 januari i år enhälligt att bemyndiga regeringen att ställa en väpnad styrka om högst 45 personer till förfogande under högst sex månader som ett svenskt bidrag till en multinationell styrka i Afghanistan på grundval av mandatet i FN:s säkerhetsråd. Det här ärendet är en uppföljning av det beslutet. Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet fö- reslår att vi bemyndigar regeringen att ställa en väp- nad styrka om högst 45 personer till den internatio- nella styrkans förfogande fram till den sista decem- ber. Jag håller med dem som anser att det är viktigt med enighet i sådana här frågor. Det här är riskfyllda uppdrag. Det är uppdrag som det är en fördel om vi i Sveriges riksdag enhälligt kan ta ställning för. Väns- terpartiet är därmed också med på beslutsförslaget och står bakom det sammansatta utrikes- och för- svarsutskottets förslag. Det har dock i debatten förekommit att man har ifrågasatt befälsföringen för styrkan jämfört med det amerikanska centralkommandot, och man har också ifrågasatt Turkiets ställning eftersom Turkiet nu övertar befälet för ISAF. I betänkandet redogörs mycket tydligt för att FN-styrkan enbart ska handla efter säkerhetsrådets beslut. Klart och tydligt sägs att ISAF på intet sätt är instruktions- eller befälsmässigt underställt det amerikanska centralkommandot, och därför ska inte FN-operationen sammanblandas med USA:s pågående krig i landet - det krig som nu har pågått i åtta månader och hittills har kostat ca 4 000 människor livet. Det är viktigt för oss i Vänsterpartiet att påpeka att vår inställning till USA:s krigföring inte har för- ändrats. Den påverkas inte av det nu föreliggande ärendet eller av de förslag som vi står bakom. Bomb- ningarna av ett av världens fattigaste länder har ställt till med stor förödelse och stor tragik. Det här kriget sades från början vara ett sätt att bekämpa terroris- men. Sedan argumenterade flera förespråkare för kriget för att det var ett sätt att få bort den avskyvärda talibanregimen. Fru talman! Det finns många avskyvärda regimer i vår värld, men vi kan aldrig tillåta att någon nation ges rätten att bomba bort dem som vi inte tycker om. Det för till ett folkrättsligt moras, där de starkas rätt är viktigare än att vi försöker forma en värld där vi tillsammans kan leva i fred och frihet. Folkrätten är nämligen till för att förhindra att de starka makterna tar sig rätten att använda våld när det passar deras egna syften. Den rätten - rätten till våldsanvändning - finns enligt internationell rätt enbart i två fall. Det ena är när FN:s säkerhetsråd beslutar om väpnade sanktioner för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Det andra är när stater, enskilt eller kollektivt, utövar självförsvarsrätten enligt artikel 51. Den svenska tolkningen av artikel 51 har traditio- nellt varit mycket restriktiv, och det finns uppenbara skäl för det. Vi har, samtliga partier i Sveriges riks- dag, sett risker med att starka stater under argumentet att man utövar självförsvar angriper andra länder med militärt våld. Självförsvarsrätten har hittills också ställt krav på förekomsten av ett väpnat angrepp, och dessutom ska självförsvaret vara nödvändigt för att avvärja ett pågående angrepp och få slut på krigs- handlingar från en annan makt. Inget av detta gäller i USA:s krigföring i Afghani- stan. Den tolkning av artikel 51 som riksdagens parti- er tidigare har varit överens om är inte längre giltig. Alltså har en nytolkning av FN-stadgans artikel 51 krävts. Således har en majoritet i Sveriges riksdag numera ansett att självförsvarsrätten har utsträckts till att stater ges rätt att med militära medel gå in i andra stater för att bedriva krigföring när man har utsatts för ett terrorangrepp. Det här är ett sluttande plan. Det leder till en värld där de allra starkaste kan ta sig rätten att bestämma när militärt våld kan användas. Det är en tolkning av folkrätten som leder fel. Vänsterpartiet vill därför påpeka att trots vårt ställningstagande för den svenska truppinsatsen under FN-befäl har vår inställning till kriget i Afghanistan inte ändrats. Vi är fortfarande motståndare till USA:s självpåtagna rätt att använda bomber och militärt våld för att uppnå egna politiska, ekonomiska och militära syften. I den frågan finns det alltså ingen enighet. Men detta behandlas inte i betänkandet. Samtidigt är viktigt att klargöra detta av det enkla skälet att FN- missionen i Afghanistan upprätthåller sig där på grund av den situation som har uppstått efter kriget. Men FN-deltagandet är nödvändigt och positivt. Det behövs nu en internationell styrka som stabiliserar förhållandena och som upprätthåller fred och säkerhet i området kring huvudstaden. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i det sammansatta utri- kes- och försvarsutskottets betänkande och hoppas att detta beslut senare kan fattas i fullständig enighet av riksdagen.

Fru talman! Sverige har en lång tradition när det gäller deltagande i internationella fredsbevarande insatser. Det är därför mer eller mindre självklart att vi även i fortsättningen ska bidra till stabiliseringsar- betet i Afghanistan. Efter mer än två decennier av sovjetisk krigföring, av inbördeskrig och av talibanernas fundamentalistis- ka styre står nu Afghanistan inför ett vägval. För- hoppningsvis kommer den försonings- och återupp- byggnadsprocess som tog sin början i Bonn i decem- ber förra året och som nu fortsätter med det rådslag, loja jirga, som pågår i Kabul sedan någon dag att leda till att Afghanistan kan byggas upp som en fun- gerande stat med respekt för de mänskliga rättighe- terna och för att demokratin kan upprätthållas. Det internationella samfundet spelar, och kommer under lång tid att få spela, en viktig rolls om garant för fred och stabilitet men också som garant för den långsiktiga finansieringen av återuppbyggnaden av staten och statens grundläggande institutioner och funktioner, t.ex. polis- och rättsväsende, sjukvård och annan omsorg samt, inte minst, återuppbyggnaden av ett fungerande och heltäckande utbildningsväsende. Fru talman! Det är med stor tillfredsställelse som jag kan konstatera att den svenska regeringen i sin strategi för biståndet till Afghanistan särskilt betonar åtgärder för att stärka kvinnans ställning i samhället. Mänskliga rättigheter utifrån ett jämställdhetsper- spektiv tillhör en av de frågor som jag ivrigt har drivit under den här mandatperioden. Det är också med stor tillfredsställelse som jag kan konstatera att regeringen har gett utfästelser beträffande biståndet till Afghani- stan för tre år framåt. Därmed vet de afghanska myn- digheterna och de svenska och internationella bi- ståndsorganen som Sverige samarbetar med hur spel- reglerna ser ut. För att återuppbyggnadsarbetet ska kunna ske nå- gorlunda friktionsfritt förutsätts det att den över- gångsregering som ska utses av loja jirga och som bl.a. ska ta fram en ny författning och genomföra förberedelser för allmänna val inom två år kan ga- ranteras och garantera säkerhet och stabilitet i landet. Hoten kan komma från regionala krigsherrar, isla- mistiska extremister eller andra regeringsfientliga krafter som av en eller annan anledning inte ställer upp på loja jirgas beslut. ISAF, den av FN sanktionerade internationella fredsfrämjande styrkan, spelar mot denna bakgrund en viktig roll. ISAF:s mandat är att bistå övergångs- regeringen med att upprätthålla säkerheten i Kabul och dess omedelbara närhet. Tyvärr finns det en be- gränsning i FN-mandatet, nämligen de snäva tidsper- spektiven. Det är inte särskilt troligt att den afghanska övergångsregeringen förmår att bygga upp en fullt ut fungerande polisorganisation eller för den delen ett fullt ut fungerande nationalgarde innan ISAF:s man- dat löper ut den 20 december. Fru talman! Det är viktigt att den fredsfrämjande insatsen i Afghanistan upplevs som långsiktig och resolut av afghanerna själva. Därigenom kan insatsen förhoppningsvis bidra till att avskräcka regionala krigsherrar och andra från sådan verksamhet som kan hota landets återuppbyggnad och övergång till fred, stabilitet och försoning. Så snart som möjligt måste därför ett mer långsiktigt beslut beträffande fortsatt internationell närvaro på FN-mandat i Afghanistan fattas. Sverige kan här spela en viktig roll både ge- nom kontakter på ministernivå inom EU och i kon- takterna på olika nivåer t.ex. inom FN. Jag hoppas att Sverige tar på sig den rollen. Avslutningsvis ska jag kortfattat säga något om hur jag ser på USA:s respektive Turkiets roller i Af- ghanistan. Såväl regeringen som det sammansatta utskottet har på ett tydligt sätt klargjort rågångarna mellan ISAF:s mandat och den USA-ledda operation endu- ring freedom. Kristdemokraterna har inga särskilda synpunkter på dessa gränsdragningar. Att ett visst informationsutbyte mellan ISAF och USA- koalitionen är nödvändigt, inte minst för att undvika t.ex. vådabeskjutningar, ser vi som en självklarhet. När det gäller inriktningen på operation enduring freedom skiljer sig denna markant från ISAF:s upp- drag. Även om operation enduring freedom inte primärt syftar till att skapa stabilitet i Afghanistan är det inte orimligt att tänka sig att detta blir en bieffekt. Förhoppningsvis kan den multinationella USA-ledda styrkan bidra till att den säkerhet som ISAF garante- rar i Kabulområdet även utsträcks till det övriga lan- det. När det gäller Turkiet är det en viktig markering att landet nu har fått uppdraget som ledande nation för ISAF där många länder ingår. Det är ett uppdrag som förpliktigar. När Turkiet nu leder en internatio- nell styrka vars uppgift det är att bl.a. svara för att respekten för mänskliga rättigheter och demokratins spelregler upprätthålls kan det vara läge för ytterliga- re och fördjupade informella och formella samtal med Turkiet, t.ex. när det gäller efterlevnaden av respekten för mänskliga rättigheter för minoriteter i det landet. Jag tänker på de kristna minoriteterna, assyri- er/syrianer, kaldéer och andra, som förföljs och vilkas mänskliga rättigheter kränks och inskränks. Jag tän- ker också på kurdernas situation. Alla kurder i Turki- et kan ju knappast vara terrorister, så detta är inte skäl nog att förfölja dem. Jag hoppas att regeringen tar tillfället i akt att verka för att de här frågorna tas upp i olika informella sammanhang med Turkiet. Rätt skött kan Turkiets roll som lead nation, i kombination med åtgärder på hemmaplan när det gäller respekten för demokrati och mänskliga rättig- heter, leda till att landets närmande till EU fördjupas. Därmed skulle ISAF-missionen inte bara bidra till stabilitet och säkerhet i det krigshärjade Afghanistan, utan dess effekter skulle spridas i hela regionen. Fru talman! Med detta vill jag anmäla att också Kristdemokraterna yrkar bifall till förslaget i betän- kandet med anledning av regeringens förslag om fortsatt svenskt deltagande i den internationella sä- kerhetsstyrkan i Afghanistan. Men vi vet också att det är ett stort ansvar som vi tar på oss då vi sänder i väg svenskar till en av världens kanske hetaste krutdurkar. Men jag vill också understryka att det är glädjande att konstatera att det här i kammaren i dag råder bred politisk enighet om det fortsatta svenska engage- manget. Det är en viktigt utrikes- och säkerhetspoli- tisk markering.

Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! Proto- kollsläsare! Den internationella FN-insatsen i Afgha- nistan har haft som syfte att skydda interimsregimen och stödja processen inför allmänna som har pågått i Afghanistan. För Miljöpartiet har det varit självklart att bistå FN i dess fredsbevarande arbete i Afghani- stan. Jag tycker ändå att det finns anledning att se kritiskt på storleken av detta engagemang. Afghani- stan har under så många år ignorerats och utstått ett så ofantligt stort lidande såväl under den sovjetiska ockupationen och folkmordet som under den senare talibanregimens förtryck. Att FN:s insats begränsas till 4 500 personer jämfört med insatsen på Balkan som i dag motsvaras av 40 000 personer måste be- traktas som en felprioritering. Den lilla styrka som finns på uppdrag av FN:s sä- kerhetsråd i Afghanistan har till uppgift att väldigt snävt skapa säkerhet i Kabul. Och vi vet i dag att man har lyckats i denna uppgift. Livet har blivit lättare för befolkningen i Kabul. Vi kan också se att säkerheten för interimsregimen har kunnat garanteras. Vi läser i dag i tidningarna om den loja jirga som har inletts. Det är ett viktigt steg mot en fortsatt civil utveckling och stabilisering av läget i Afghanistan. Samtidigt vet vi, fru talman, att behoven är enor- ma. Säkerheten utanför Kabul har omvärlden ignore- rat. I andra samhällen lever människor under rädsla för olika krigsherrars aktiviteter och för olika klanle- dare och olika miliser. Dagligen sker mord, våldtäkter och plundring i alla de områden som omvärlden har struntat i och som ligger utanför Kabul. Vi vet också att Afghanistan är ett av världens mest minerade länder. Dagligen drabbas framför allt kvinnor och barn som sprängs sönder. Vi vet att Afghanistan har en totalt förödd infra- struktur och enorma behov av vägkonstruktioner, vägnät och vattensystem. I princip all civil infra- struktur har slagits ut under de senaste 20 åren. I det här läget efterfrågar FN, bl.a. från Sverige, just insatser när det gäller minutbildning och civilmi- litär samverkan samt insatser för att stödja skapandet av civil infrastruktur - väg- och vatteningenjörer. Sveriges svar är att ställa personal till förfogande på de här områdena. Men, fru talman, vi ställer 32 personer till förfogande - 32 personer för minutbild- ning och civilmilitär samverkan samt personer från väg- och vattenbyggnadskåren. Trots den glädje jag kan känna över samstämmig- heten bakom regeringens förslag tycker jag att det finns anledning att se kritiskt på den lilla storleken på den här insatsen från Sveriges sida för ett av världens hårdast drabbade länder där, som jag tidigare nämn- de, behoven är enorma. Svenska folket borde kunna förvänta sig mer av de 100 miljoner kronor, eller drygt 100 miljoner kro- nor, som det svenska försvaret varje dag kostar än att bara 32 personer kan skickas i väg till en av FN:s i dagsläget kanske allra viktigaste fredsbevarande insatser. Fru talman! Detta faktum bekräftar, tyvärr, att Miljöpartiet har rätt i sin kritik - att Försvarsmakten gör en grovt felaktig prioritering. Jag tycker att vi fortfarande mycket står kvar i det traditionella natio- nella försvarstänkandet och inte har anpassat försva- ret till 2000-talets behov som består i att kunna möta de icke-militära hoten och som också består i att kunna bistå FN i olika fredsbevarande insatser. Detta måste ju vara en bekräftelse på att vi inte har de resurser som efterfrågas, utan vi har någonting helt annat för att försvara oss mot ett hot som över huvud taget inte längre existerar. Det är inte rimligt att svenska folket ska behöva fortsätta att betala för något som vi inte behöver. Vi har rätt att kunna för- vänta oss mer av de 100 miljoner kronor som vi varje dag lägger på försvaret. Fru talman! Eftersom det är utskottets allra sista debatt under den här mandatperioden vill jag ta till- fället i akt - jag tror att jag kan göra mig till talesman för hela försvarsutskottet - och rikta ett varmt tack till Henrik Landerholm som i många frågor i sak har stått långt från Miljöpartiet men som i sitt ordförandeskap har varit en mycket skicklig ordförande i utskottet och gjort en väldigt uppskattad insats i arbetet med att föra oss genom olika svåra beslutsprocesser. Natur- ligtvis önskar vi Henrik all lycka på hans nya arbets- plats efter den här mandatperioden. Miljöpartiet yrkar bifall till regeringens förslag om den insats som vi stöder i Afghanistan.

Fru talman! Den 18 januari 2002 beslöt riksdagen att sända en svensk militär styrka till Afghanistan. I det betänkandet stod inte ett ord att läsa om att USA och Storbritannien då bombat Afghanistan dygnet runt i tre månader. De militära aktionerna kunde inte helt döljas genom att Storbritannien, under vars led- ning den svenska styrkan skulle ingå, tilldelats ansva- ret för samordningen på marken med USA:s aktioner i luften för att vådaskjutningar skulle undvikas. Också inför dagens beslut om att sända en ny svensk FN-styrka till Afghanistan saknas en relevant beskrivning av den säkerhetsmiljö som de svenska soldaterna ska verka i. USA:s och Storbritanniens bombningar, som nu pågått i åtta månader, har drab- bat den afghanska befolkningen hårt. Nyligen döda- des också en grupp kanadensiska soldater av de ame- rikanska bomberna. Den internationella FN-styrkan, ISAF, omfattar omkring 4 500 man från 19 deltagarländer, och den nya svenska styrkan föreslås bestå av 32 personer. I regeringens förslag understryks att den interna- tionella säkerhetsstyrkans uppdrag kommer att vara skilt från de amerikanska insatserna. Men därefter redovisas en samordning som helt motsäger detta. Samordningen sker mellan ledningen för FN- styrkan och det amerikanska centralkommandot - för att den ena gruppens aktiviteter inte ska lägga hinder i vägen för den andra gruppens. De tidigare onämnbara bombningarna har nu fått ett förskönande namn: operation enduring freedom - operationen för varaktig frihet. Samordningen av den internationella militära verksamheten i Afghanistan sker också vid den ame- rikanska staben i Florida. Två svenska officerare är placerade där. Turkiet tar över ledarskapet över ISAF och där- med samordningen mellan FN-styrkan och operation enduring freedom som med sina militära insatser både i luften och på marken genomförs i närheten av FN-styrkans insatsområde. Denna uppgift är ny och viktig trots att den förekommer här närmast som en parentes. Dock ges ingen fullständig bild av situationen. Ingen information ges om antalet civila offer, det totala antalet dödade, antalet dödade och fängslade som bevisligen är terrorister eller hur miljön påverkas av bombmattor och bombtester. Ledamöterna i Sveri- ges riksdag nödgas åter fatta beslut om att sända svenska soldater till en säkerhetsmiljö som är så gott som helt okänd, speciellt sedan medierna efter ett kort inledande skede slutat rapportera. Från början uppmärksammade medierna dödade och sårade civila. Även rödakorspersonalens utsatthet blev tydlig, liksom att hjälpsändningarna till den redan svältande befolkningen drabbades. Flyktingar- nas förtvivlade situation blev tydlig, men efter det att Kabul intagits av norra alliansens krigsherrar och medierna gett global spridning åt synnerligen obe- hagliga bilder, bl.a. av en barnaskara som dödats av amerikanska bomber, försvann rapporterna om hur kriget drabbade civilbefolkningen från medieagen- dan. Under Kosovokriget bombade Nato det serbiska TV-huset. I Afghanistan bombade amerikanerna Al Jazeeras redaktion i Kabul. Den arabiska satellit-TV- kanalen hade tidigare väckt irritation i Washington genom att bl.a. visa hur bombningarna skördade ci- vila offer. Al Jazeera var den enda konkurrenten till CNN och BBC World i arabvärlden. Dessa bomb- ningar är krigsförbrytelser, brott mot Genèvekonven- tionen, skriver medieprofessorn Stig-Arne Nohrstedt i Publicistklubbens årsbok för 2002. Är det rimligt att Sverige som militärt alliansfri stat medverkar i denna verksamhet? Ja, det är frågan. Vilar då detta amerikanska bombkrig, som pågått i snart åtta månader, på beslut av FN? Var bombning- arna, som började i Afghanistan den 7 oktober, i överensstämmelse med artikel 51 i FN-stadgan? I förhållande till de traditionella tolkningarna var de inte det. Reaktionen kom långt efter attacken. Aktionen var beskriven som förebyggande men bar karaktären av vedergällning. Kan de pågående bombningarna och de andra mi- litära operationerna i Afghanistan kopplas till rätten till självförsvar? Det är ytterligare ett frågetecken. Den svenska diplomaten Sverker Åström tog ny- ligen upp dessa frågor i ett anförande vid Försvars- högskolan i Stockholm under temat Våldsanvändning på tjugohundratalet. Han föreslår att ansträngningar bör göras för att få till stånd en internationell diskus- sion. Om den nuvarande utvecklingen tillåts fortsätta kommer vi att hamna i ett tillstånd där djungelns lag har ersatt internationell lag och rätt, menar han. Ing- var Carlsson uttalade samma farhågor när Nato anföll den suveräna staten Jugoslavien den 24 mars 1999 utan att bry sig om FN:s säkerhetsråd. Fru talman! FN skapades efter andra världskriget som ett skydd för de små ländernas rätt till oberoende gentemot de militärt starkare. Av tradition är Sverige ett av de länder som både av eget intresse och i soli- daritet med FN alltid ställt upp för FN. Av den anled- ningen yrkar jag, trots den framförda kritiken, bifall till utskottets förslag att sända en ny svensk FN- styrka till Afghanistan. Eftersom detta är mitt sista framträdande i riksda- gen vill jag passa på att tacka mina kamrater för gott samarbete i försvarsutskottet, där jag deltagit hela tiden som jag har varit i riksdagen. Jag vill också tacka talmännen, kammarkansliet och kansliet på det utskott som hela tiden tillsammans med andra gjort det möjligt för oss riksdagsledamöter att sköta vårt arbete.