Fortsatt tillämpning i fråga om Iran av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner

Fru talman! Jag noterar att jag är den enda ledamoten som har anmält mig till den här debatten - eller man ska kanske säga monologen. Det har att göra med att utrikesutskottet är helt överens i detta betänkande - det finns inga reservationer. Men det är inte riktigt hela sanningen. Betänkandet rör det paket av sanktioner mot Iran som Europeiska unionen beslutade om sommaren 2010. För att det rådsbeslutet ska kunna tillämpas i Sverige krävs det vissa ändringar beträffande två lagar: sanktionslagen från 1996 och en förordning från 2007 om vissa sanktioner mot Iran. Det handlar med andra ord om en anpassning av svensk lagstiftning till ett beslut som redan har fattats i ministerrådet. På den punkten är utrikesutskottet överens. Men det fanns olika uppfattningar från första början om huruvida Europeiska unionen över huvud taget skulle anta ett sanktionspaket mot Iran. Därför anser jag att det är viktigt att klargöra några ståndpunkter i debatten. Fru talman! Regimen i Iran är en av de största förbrytarna mot de mänskliga rättigheterna i världen. Den hänger sina medborgare i lyftkranar, fängslar oberoende journalister, torterar oppositionella, skickar det iranska folkets pengar till Hizbullah och Hamas och vill utplåna staten Israel. Och detta sker utan att Iran har kärnvapen. Vi kan bara fundera över hur utvecklingen skulle se ut om regimen i Iran bemästrade hela kärnbränslecykeln och dessutom hade skaffat sig tillgång till atomvapen. Den fråga vi bör ställa oss är således: Kan vi acceptera att en av världens farligaste regimer får tillgång till världens farligaste vapen? Svaret på den frågan måste vara ett entydigt nej. Det finns flera andra argument för detta. Om Iran får kärnvapen kommer det att bli ännu svårare att påverka regimen och ge stöd till landets demokratirörelse. Den dag nya oroligheter bryter ut i Iran, till exempel till följd av ett prisfall på olja som i sin tur leder till livsmedelsbrist och indragna subventioner, kan den iranska militären och säkerhetstjänsten agera än mer brutalt, eftersom omvärlden inte kan ingripa. Kärnvapen riskerar att göra den iranska diktaturen immun mot omvärldens påtryckningar. Därmed försvåras också en demokratisering i landet. Om Iran skaffar kärnvapen riskerar det dessutom att sätta i gång en rustningsspiral i Mellanösternregionen. Grannländerna måste då vidta åtgärder för att garantera sin egen säkerhet, på medellång och längre sikt i alla fall. Det gäller Turkiet, Saudiarabien, Egypten, gulfstaterna och andra. Ett Iran med kärnvapen skulle dessutom utsätta staten Israel för ett direkt existentiellt hot. Fru talman! Europeiska unionens sanktioner mot Iran följer de beslut som Förenta nationerna har tagit i flera steg sedan 2006, och de skärper dessutom FN-sanktionerna en aning. Syftet är att Iran ska följa icke-spridningsavtalet, NPT, och fullt ut samarbeta med FN:s atomenergiorgan IAEA och därmed följa de principer som landet självt har anslutit sig till. Det innebär att Iran inte får utveckla kärnvapen. Hur långt Iran har kommit i urananrikningsprocessen, hur många anläggningar och centrifuger som där finns och andra mer detaljerade frågor kring processen har vi inga exakta svar på i dag. Det kan handla om några år, och det kan handla om längre tid än så. Fru talman! Sanktionernas innehåll och omfattning ger vid handen att detta inte ensamt kommer att hindra Iran från att utveckla kärnvapen. Men det är fel att hävda - vilket en del gör - att sanktionerna är tandlösa, för det är de inte. Med de skärpningar som har gjorts har sanktionerna en inverkan på den iranska ekonomin. De är därmed också till sin karaktär bredare än att endast slå mot atomenergiprogrammet. Vaksamheten mot Irans ekonomiska aktivitet ökar dessutom runtom i världen, vilket ökar möjligheterna att upptäcka när Iran försöker kringgå sanktionerna genom att till exempel falskdeklarera varuleveranser eller sätta upp frontbolag för att genomföra transfereringar och annat. Fru talman! Tyvärr intog den svenska regeringen tidigt en negativ attityd till EU-sanktioner mot Iran. Det fanns flera argument för detta - jag behöver inte gå in närmare på dem nu. Min uppfattning var att Sverige i stället borde ha välkomnat de skärpta EU-sanktionerna mot Iran, oavsett om de hade varit EU-autonoma eller mer eller mindre bekräftat eller kompletterat Förenta Nationernas sanktioner, som säkerhetsrådet har beslutat om. Det vore nämligen förödande om sanktionerna i stället skulle mildras eller lyftas. Det skulle sända signalen att omvärlden accepterar Iran som en kärnvapenstat. Det skulle uppfattas som en viktig seger för Mahmoud Ahmadinejad och ayatolla Khamenei. Sannolikt skulle Iran då öka sina ansträngningar att skaffa atomvapen. Om pressen på Iran minskar ökar dessutom risken att andra stater agerar unilateralt mot Iran. Den som inte vill se en väpnad konflikt mellan Iran och andra stater gör därför rätt i att upprätthålla en så hård press på den iranska diktaturen som möjligt. Under den arabiska våren ser vi hur befolkningarna i en rad länder nu reser sig mot de regimer som under många år har hållit dem i bojor. Men massiva demonstrationer är ingenting nytt i Iran. Regimen vacklade till följd av studentprotesterna i slutet av 1990-talet men lyckades stå kvar på båda benen då president Khatami valde att stå lojal med den regim han trots allt företrädde. Efter det riggade presidentvalet 2009 gick hundratusentals iranier ut på gatorna och protesterade, men protesterna slogs ned med skoningslöst våld från regimens sida. Förtrycket i Iran tar sig en rad olika uttryck. Kvinnors rättigheter är bedrövligt eftersatta, både i praktiken och i lagstiftningen. Kurderna förtrycks, och deras partier tvingas ha sina högkvarter i irakiska Kurdistan, på andra sidan gränsen. Balucherna, som lever i skärningspunkten mellan Iran, Pakistan och Afghanistan, har under lång tid förföljts. Religionsfrihet omfattar snart endast regimens mest lojala shiamuslimska fundamentalister. Enda sättet för Iran att bli ett gott och välmående samhälle är att landet blir en demokrati. Att den diktatoriska eliten skulle få tillgång till kärnvapen vore ett allvarligt slag mot möjligheterna till just detta, att kunna bygga en demokrati i Iran. Därmed hänger sanktionerna också ihop med strävan efter ett demokratiskt Iran. I detta anförande instämde Ismail Kamil, Nina Lundström och Christer Winbäck (alla FP).