Anf. 59 Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Vi diskuterar skatteutskottets betänkande nr 8 om genomförande av ett direktiv om administrativt samarbete i fråga om beskattning. Det är ett ärende som är angeläget, och jag tror att alla partier i riksdagen tycker att det är ett i grunden bra direktiv som ger oss bättre möjlighet att ha ett fungerande och bra beskattningssystem i de olika länderna, också i Sverige, genom att vi kan få del av olika information.
Det finns dock ett problem, och jag ska försöka ta det här i tur och ordning. När Sverige blev medlem i EU fanns det ett problem för oss att gå in i EU sett utifrån den öppenhet som vi ofta känner oss stolta över och som vi under lång tid sagt är ett kännetecken i den svenska konstitutionen. Det handlar om offentlighetsprincipen, meddelarfriheten och en del andra saker som i stor utsträckning har bidragit till att Sverige är ett land som är lite mindre infekterat av korruption och de problem som följer av det än andra länder.
Sverige har nu varit medlem sedan 1995, och vi kan se att detta har förändrats. I början fanns det tecken på att det skulle bli en större öppenhet också i EU och att den svenska insatsen skulle kunna bidra till ökad öppenhet. I dag går det dock åt andra hållet. Den svenska öppenheten är på ett sluttande plan, och inom EU går utvecklingen mer och mer mot att man värnar hemlighetsmakeri och hemligstämplar i större utsträckning än tidigare.
Ett tecken på detta är att när vi i KU undersökte vad som hade hänt med den svenska offentlighets- och sekretesslagstiftningen sedan sommaren 2009 när den senaste större förändringen infördes visade det sig att det hade gjorts 69 förändringar av denna lagstiftning på tre år.
Jag tror inte att någon har en riktig överblick över vad alla dessa förändringar och inskränkningar i öppenheten innebär och hur det påverkar samhället totalt sett. I många av de enskilda ärendena kan man argumentera för att det finns fog för och anledning att införa mer sekretess, men ser vi på utvecklingen sammantaget kan det hända att det skapar en annan bild. Denna överblick har dock ingen i dag. Det är skälet till att KU ska göra en översyn av denna lagstiftning.
Vad är då meddelarfriheten? Jo, det är en del av den svenska yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen som har varit med oss ganska länge. Det är ett slags skydd för öppenhet. I Sverige har vi ingen lagstiftning om whistleblowers som ger enskilda människor skydd om de larmar om oegentligheter. I stället har vi ett meddelarskydd. Det har en liknande effekt, även om det är lite mer begränsat och inte gäller fullt ut i hela samhället utan mer i den offentliga sektorn. Detta innebär att makten granskas i lite större utsträckning, och det har bidragit till öppenhet och mindre korruption.
Det är viktigt att vi värnar meddelarfriheten och offentlighetsprincipen. Dock har vi de senaste åren inom EU och Sverige fått mer och mer en hantering som är ganska nonchalant och aningslös och som resulterat i mer sekretess och mindre öppenhet. Det har också kommit in i grundlagsskyddade rättigheter såsom meddelarfriheten. Detta är problematiskt.
Under förhandlingarna i EU när detta direktiv togs fram gällde regeln om enhällighet. Det fanns alltså hur goda möjligheter som helst för Sverige och svenska regeringen att under förhandlingarna ta upp frågorna om sekretess och få en tillfredsställande ordning utan att behöva gå in på meddelarfrihet och absolut sekretess.
Lagrådet säger i sin slutsats när man bedömer detta att man inte ser något behov av absolut sekretess. Man ifrågasätter starkt detta behov.
Det gör också KU i sitt yttrande till skatteutskottet. Vi säger framför allt att regeringen i propositionen inte har gått igenom detta och haft någon argumentation som är rimlig i sammanhanget. Inskränkningar i meddelarfriheten bör föregås av noggranna överväganden, och några sådana överväganden görs inte i propositionen.
När regeringen behandlade detta under förhandlingarna fanns det inte heller, såvitt vi har kunnat se, någon diskussion i EU-nämnden om meddelarfriheten eller om vad absolut sekretess skulle innebära. Det är bekymmersamt och visar att vi inte har en fullgod hantering och dialog mellan riksdag och regering när dessa saker gås igenom.
Det handlar om rapporter från kommissionen och relativt triviala uppgifter, vilket flera också sagt i talarstolen. Frågan är om det är nödvändigt att införa absolut sekretess och inskränkningar i grundlagsskyddade rättigheter för den typen av information och upplysningar från kommissionen. Jag menar att det inte är det.
Som direktivet är skrivet måste vi ha en hög grad av sekretess i frågan, men meddelarfriheten behöver inte tas med. Regeringen och tyvärr också skatteutskottet stöder dock att man lägger på det utan att det finns med uttryckligen i direktivet. Det är alltså en onödig självspäkning från svensk sida utan att det blir bättre och mer införlivat.
Även om vi tar bort frågan om meddelarfrihet ur betänkandet kommer det att innebära att vi genomför direktivet, och det kommer att kunna fungera fullt ut. Det finns inget i direktivet som säger att vi måste ha med meddelarfriheten.
Det finns de som säger att vi behöver göra det här tillägget så att meddelarfriheten och skyddet bryts när vi använder absolut sekretess. Ja, det kan man hävda. I Sverige har vi absolut sekretess i några få sammanhang. Det handlar framför allt om försvarshemligheter, viktiga centrala säkerhetsfrågor som riskerar att sätta landet i allvarlig fara. Då görs också en koppling till meddelarfriheten.
Det finns dock ingen teknisk lagkonsekvens som gör att meddelarfriheten automatiskt ska brytas när man använder absolut sekretess, utan det är något som vi själva avgör. Detta har kommissionen inte haft några synpunkter på, och direktivet säger inte heller något om detta.
Jag anser att Maria Abrahamsson med flera som menar att meddelarfriheten automatiskt ska följa med har fel. Man kan påstå detta, men i Sverige använder vi denna koppling endast i några få fall när det finns mycket känsliga uppgifter som vi inte vill ska komma ut. Då har vi den högsta graden av sekretess, och i några fall hänger vi på frågan om att bryta meddelarfriheten och det skyddet.
Jag vill med anledning av att skatteutskottet har valt att inte följa konstitutionsutskottets yttrande och vår grundlagsprövning där föreslå att vi i riksdagen i dag använder oss av 2 kap. 22 § i regeringsformen och yrkar att detta lagförslag om att bryta mot meddelarfriheten ska plockas bort ur betänkandet och läggas vilande i minst tolv månader innan frågan kommer upp igen.
Jag tycker att det ska föregås av noggranna prövningar när man bryter mot grundlagsskyddade rättigheter. Det är pinsamt och nonchalant av både regeringen och riksdagen att vi inte tydligt säger ifrån i den frågan. Därför tycker jag att det är rimligt att vi i dag säger att frågan får läggas vilande. Kommer den upp igen senare får det föregås av en bättre diskussion, en noggrannare prövning och noggrannare överväganden.
Till syvende och sist: I morse när jag stävade fram genom snöstormen nedför söders höjder och Katarinaberget, genom Slussen och kom fram till Järntorget möttes jag av en ung medborgare som sade att det går att göra snöbollar i dag.
Med denna positiva livssyn vill jag säga att jag, oavsett hur omröstningen går kl. 16 i dag, hoppas att denna diskussion leder till att vi i framtiden i riksdagen och i dialogen mellan riksdag och regering får en bättre genomgång och en mer medveten hantering av grundlagsskyddade rättigheter och inte slarvar oss förbi sådana viktiga saker som vi tyvärr ser ut att göra i dag.