Godkännande av rambeslut om en europeiskarresteringsorder

Fru talman! I dag ska vi debattera godkännande av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Det är en oerhört viktig fråga som vi ska ta ställning till här i riksdagen. Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen och avslag på propositionen. Fru talman! Jag vill gå in lite grann på bakgrun- den och hur det här förslaget togs fram. Det här är ett rambeslut som har framförhandlats inom EU. Det togs fram i en väldig hast i den situation som uppstod efter den 11 september. Det är en fråga som det har förhandlats om länge inom EU, men man har inte lyckats komma fram till någon som helst politisk enighet. Detta är ett oerhört stort steg att ta. Att godkänna rambeslutet om en europeisk arres- teringsorder innebär att man har en fullständig tilltro till alla rättssystem inom EU. Då kan man fråga sig om det är rimligt att ha en fullständig tilltro till alla rättssystem inom EU. Enligt Vänsterpartiet är det inte det. Fru talman! Det finns de som hävdar att detta är ett ganska enkelt steg att ta. Det enda man gör är att man underlättar utlämnandet mellan staterna inom EU. Man förenklar handläggningen. Det innebär att folk inte behöver sitta häktade eller anhållna så länge i Sverige medan man går igenom de formella proce- durerna, vilket sker i dag när man vill ha någon ut- lämnad. Men så enkelt är det inte. Jag vill verkligen po- ängtera att Vänsterpartiet är för att man ska kunna utlämna mellan staterna för brott som har begåtts. Det låter ibland i debatten som om vi inte är det. För inte så länge sedan fattade vi beslut här i Sveriges riksdag om att vi även ska kunna utlämna svenska medborga- re för brott som de har begått i andra länder. Det beslutet stödde Vänsterpartiet. Fru talman! Det här handlar inte om att vi anser att folk ska kunna begå brott och inte ställas till svars för dem. Den här möjligheten finns redan i dag. Det handlar om att man ska ta ytterligare ett steg där man ska ha en fullständig tilltro till rättssystemen i de övriga EU-länderna. Det är viktigt att man tittar på vad som händer i Europa i dag. Vad händer inom rättsväsendet? Ska vi ha fullständig tilltro? Nej, efter den 11 september har vi sett tydliga tecken på att rättssäkerheten och re- spekten för mänskliga rättigheter sätts på undantag i flera av länderna. I Italien har man nu beslutat att de lagar som man har mot maffian, och det är en serie lagar som har karaktär av undantagslagar, även ska gälla terroristbrott. Det är ett av de brott som rambe- slutet om terrorism ska gälla. I Storbritannien fattade man med stor majoritet beslut om en lagstiftning som innebär att misstänkta terrorister, flyktingar som kommer som kan misstän- kas ha samröre med terrorister, kan hållas häktade utan tidsbegränsning och utan att få en domstolspröv- ning. Här har Storbritannien t.o.m. sagt att man inte kommer att följa Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. I Frankrike väntar man en ny lagstiftning år 2003. Till dess har man begränsat organisationsfriheten för islamistiska grupper. Efter terrorattacken har vi sett förändringar i lag- stiftningen i land efter land där rättssäkerheten sätts ur spel. Är det då rimligt att i ett sådant läge fatta beslut om ha en gemensam arresteringsorder inom EU där Sverige inte kommer att ha rätt att pröva en utlämning? Det är underlaget från den stat som begär att få arresteringsordern genomförd som ska gälla, och Sverige ska inte pröva frågan. För Vänsterpartiet är det självklart att säga nej i ett sådant här läge. Dessutom anser vi att det här förslaget borde ha analyserats och granskats tillsam- mans med ett förslag som vi ska fatta beslut om nästa vecka, nämligen rambeslutet om terrorism. Där finns det oerhört många brister i själva rambeslutet, defini- tionen av vad terrorism är, vilka grupper det kommer att omfatta och vilka brott det ska gälla. Men den diskussionen får vi ta nästa vecka. Vi i Vänsterpartiet anser att det borde ha varit fullständigt självklart att analysera de här två förslagen tillsammans innan man går vidare. Fru talman! Jag vill ta upp sättet som förslaget togs fram på. Vi i justitieutskottet, och även EU- nämnden, fick information under den tid som försla- get framförhandlades. Men vi fick se olika förslag från gång till gång, eftersom det hela tiden pågick förhandlingar. Det dokument vi fick ena veckan gäll- de inte nästa vecka, för då hade det hänt något nytt i förhandlingarna. Det gjorde att det var fullständigt omöjligt för både justitieutskottet och EU-nämnden att ta ställning till om man skulle stödja förslaget eller inte. När vi i dag har förslaget på riksdagens bord ser vi att det inte nämns någonting om den svenska följdlagstiftningen. Vi har ett rambeslut som säger att vi ska genomföra detta, men det finns inte med nå- gonting om vilka förändringar vi behöver göra i den svenska lagstiftningen. Hur ska vi som lagstiftare, fru talman, med hedern i behåll kunna stödja förslaget när vi inte ens vet vilka lagstiftningsförändringar som krävs? Fru talman! Det är ett orimligt sätt att hantera lag- stiftning. Det rimliga hade varit att vi hade fått veta något om den svenska följdlagstiftningen. Vi har en lista på brott vid vilka dubbel straffbar- het ska avskaffas. Handlingen behöver inte vara straffbar i Sverige för att vi ska utlämna en person. Eftersom detta förutsätter en fullständig tilltro till att alla andra länder är rättsstater vore det rimligt att vi i justitieutskottet hade fått veta hur lagstiftningen ser ut i de andra länderna. Hur ser straffskalorna ut? Vad har man för kriterier? Men vi har inte fått något så- dant underlag. Fru talman! Det finns många brott på listan man kan diskutera. Det finns IT-brott. Det finns miljöbrott. En mängd brott för vilka man avskaffar den dubbla straffbarheten räknas upp på listan. Vi i Vänsterparti- et tycker att det är oerhört anmärkningsvärt att ett speciellt brott är med på listan, och vi ser det som väldigt oroande. Det gäller människor som hjälper och gömmer flyktingar. I Sverige bedriver vi en human och solidarisk flyktingpolitik, låt vara med stora brister. Vi har trots allt i denna kammare valt att inte kriminalisera män- niskor som i solidaritetens namn gömmer flyktingar. Men det har man gjort i många länder. Man säger att det inte är någon fara, för straff- skalan för dessa brott ska omfatta straff på tre år. Det man inte säger är vilken den nedre gränsen är. Det högsta straffet i straffskalan ska vara tre år. Det kan innebära att det rätta straffvärdet kan vara två eller sex månader, men så länge straffskalan för brottet omfattar straff på tre år ska vi kunna utlämna männi- skor som handlar i solidaritetens namn. Fru talman! Det har riktats mycket kritik mot för- slaget från en mängd olika organisationer: Sveriges advokatsamfund, Svenska Helsingforskommittén och Amnesty. Kriminologer från de juridiska institutio- nerna och en mängd debattörer har riktat oerhört stark kritik mot förslaget när det gäller rättssäkerhet och skyddet för mänskliga rättigheter. För oss i Vänsterpartiet, fru talman, är det full- ständigt obegripligt att man kan säga att man försva- rar det öppna samhället, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet, som är viktiga grundprinciper i en de- mokrati, utan att ta ställning och hålla fanan högt. I paniken efter den 11 september har man släppt fram krafter som inte sätter rättssäkerhet och mänskliga rättigheter högst på dagordningen. Fru talman! Jag vill avslutningsvis ställa en fråga till Centerpartiet och Kristdemokraterna. Jag har fortfarande inte hört era argument för att stödja för- slagen. Jag hoppas att ni från talarstolen tydligt kan förklara hur ni kan bortse från den oerhörda kritik som har kommit och stödja ett förslag som riskerar att drabba enskilda människor hårt. I detta anförande instämde Lars Ohly, Mats Ei- narsson, Ulla Hoffmann, Kalle Larsson, Charlotta L Bjälkebring, Britt-Marie Danestig, Willy Söderdahl, Tasso Stafilidis, Sven-Erik Sjöstrand, Stig Sandström, Marie Engström, Sture Arnesson, Tanja Linderborg, Murad Artin, Yvonne Oscarsson, Siv Holma och Camilla Sköld Jansson (alla v) samt Yvonne Ruwaida och Kia Andreasson (båda mp).

Fru talman! Miljöpartiet är emot förslaget om en europeisk arresteringsorder. Vi kommer att rösta emot förslaget i kammaren i dag. Tyvärr är det bara ett enda parti till - Vänsterpartiet - som kommer att rösta emot. Däremot kommer Moderaterna och Folk- partiet tydligen att avstå, och Centern och kd kommer att stödja förslaget. Det gäller ett grundläggande och nytt fenomen i vår svenska lagstiftning. Jag tycker att Folkpartiet från talarstolen måste ge en väldigt bra motivering till att man går emot sina egna motioner både när det gäller terrorism och arr- esteringsordern. Man har skrivit motioner i båda ärendena. Vad gäller den europeiska arresteringsor- dern har det gjorts med motiv som liknar Vänsterns och Miljöpartiets. Plötsligt gäller de inte längre. Jag skulle vilja ha en förklaring till det. Fru talman! Den europeiska arresteringsordern kan inte ses isolerad utan måste ses i sitt samman- hang. Det gäller definitionen av terroristbrott. Det är det som är kärnan i det hela. Man vill enkelt kunna utlämna dem som man klassar som terrorister. Det gäller också konventionen om frysning av tillgångar. Terrorister som står med på listan ska kunna få sina tillgångar frysta. Det är också en väldigt svår proble- matik. Till detta paket hör också Socialdemokraternas förslag om en grundlagsändring. Jag har flera gånger hävdat att rambeslut som fat- tas på detta sätt och som förutsätter ändring av svensk lag i efterföljande beslut strider mot den svenska grundlagen. Vad gäller beslutet om en europeiska arresteringsorder ska ministerrådet, visserligen en- hälligt, kunna lägga brott till den lista som redan finns. Vi i parlamentet behöver över huvud taget inte bry oss, för det bestämmer ministrarna i EU. Därför måste man ändra den svenska grundlagen, mina vän- ner. Det är Miljöpartiet fullständigt emot. Jag hoppas att det inte sker denna mandatperiod. För att återgå till arresteringsordern kan jag säga att regeringen skriver att det huvudsakliga innehållet i propositionen gäller att en begäran om gripande och överlämnande av en efterlyst person skyndsamt och med få formaliteter ska verkställas av de rättsliga myndigheterna i en annan medlemsstat. Det är syn- nerligen illavarslande, fru talman, om tidseffektivitet och förenklade procedurer prioriteras framför rättssä- kerhetsaspekten. Vidare tycker jag att arresteringsordern är helt onödig. Riksdagen godkände för bara ett år sedan en konvention om förenklat utlämningsförfarande. Vi samarbetade om konventionen om förenklad utläm- ning. Att i det perspektivet slänga fram förslag om ett helt nytt förfarande är helt orimligt. Varför gör man det? Det har jag redan svarat på. Det beror på rädslan för terrorister efter den 11 sep- tember. Det behövs egentligen inget annat utläm- ningsförfarande. Vi i Miljöpartiet ifrågasätter alltså behovet av ett rambeslut på ett redan reglerat område. Sedan kommer vi in på slopandet av den dubbla straffbarheten. Det betyder alltså att vi är tvungna att lämna ut en person som begår ett brott som inte är kriminaliserat i Sverige till en annan medlemsstat. Det har tidigare varit kutym att vi ska ha dubbel straffbarhet, men nu ska vi upphäva detta. Det är visserligen en lista, men det är förfärligt många brott, och det är inte heller riktigt definierat på den här listan. Man säger att anledningen till att man slopar den- na straffbarhet är att det inte är så stora skillnader mellan medlemsstaternas straffrättsliga rubriceringar. Då kan man fråga sig på vilka grunder regeringen baserar åsikten att medlemsstaternas straffrättssystem inte skiljer sig åt. Vi har här i riksdagen inte fått pre- senterat material som vi kan ta ställning till, och när vi i EU-sammanhang får information i utskottet säger delegationen från Justitiedepartementet att det är stora skillnader. Men plötsligt är det inga skillnader. Kan justitieministern förklara detta? Och har justitiemi- nistern satt sig in i denna materia som säger att vi inte skiljer oss åt särskilt mycket, så att vi kan slopa kra- vet på dubbel straffbarhet? Jag har för min del inte fått något sådant underlag, så att jag kan säga det. Som Advokatsamfundet påpekar i sitt remissytt- rande saknas det definitioner av respektive brott i rambeslutets brottskatalog. Den utfärdande staten har tolkningsföreträde när det gäller om ett brott är hän- förligt till brottskatalogen, och det är väldigt osäkert. Vi kan alltså inte här i Sverige göra någon rättslig prövning, utan vi måste bara lämna ut personen i fråga. Sedan är det då tidsfristerna. Jag inledde med att säga att det skulle gå snabbt och vara effektivt, men Miljöpartiet tycker att det är alldeles för långa tids- frister. En person kan sitta upp till 60 dagar, och se- dan kan man begära förlängning 30 dagar. Det här strider mot de svenska reglerna om häktning och också mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, vad jag kan se. Tidsfristerna motverkar själva grunden för det föreslagna rambeslutet. Det är ju inte så snabbt och effektivt om dessa tidsfrister ska utnyttjas. Sedan gäller det verkställighetsvägran. Det står lite luddigt om att man ska kunna göra detta, men vi reagerar särskilt mot att humanitära skäl inte kan åberopas som vägransgrund samt mot avsaknaden av ett uppenbarhetsrekvisit. Regeringen uppger att det tidigare har varit ovanligt att unga personer har be- gärts utlämnade. Regeringen antar att detta förhållan- de kommer att bestå, varför krav på åldersavvägning- ar inte behöver införas i rambeslutet. Det tycker vi är en stor brist. Sedan gäller det beslutsprocessen. Den är nu un- der all kritik. Fru talman! Det har faktiskt bildats ett demokrati- nätverk, vilket jag är väldigt glad för. Men tänk att det ska behövas ett demokratinätverk år 2002 för att det nu har kommit så många beslut och konstiga procedurer som gör att människor, allmänheten, rea- gerar. T.o.m. Polisförbundet har sagt att allmänhetens förtroende är oerhört viktigt, men det grusar allmän- hetens förtroende om människor nu ska utlämnas på så här svaga grunder och med en politisk bedömning i botten. Det är ju det som terroristdefinitionen och terroriststämplingen är, en politisk bedömning, och det är inte bra. Tidigare har vi fokuserat strikt på handlingarna. Nu är det en förändring, och vad innebär den för- ändringen för samhällsutvecklingen och samhället? Den analysen har vi inte gjort, utan det har gått snabbt. Det är precis som en kaviartub. Alla förslag har funnits liggande i EU. Plötsligt efter den 11 sep- tember trampar man på tuben. Korken åker ut och allt strömmar ut på en gång, och det hamnar inte där det ska hamna, på smörgåsen eller dekorationen, utan det kladdar ut runtom. Risken, fru talman, är att politiskt verksamma per- soner, t.ex. djurrättsaktivister, stenkastande EU- demonstranter och fredsaktivister som demonstrerar och vill förändra samhället kan komma att klassas inom terroristdefinitionen och på detta vis utlämnas. I terroristdefinitionen står det: Våld mot en annan stats offentliga institutioner. Det är ju tolkningsbart, och då kan inga rättsliga medel förhindra utlämning. Sedan har vi också deltagande i kriminell organi- sation, IT-brottslighet och människohandel, som står uppräknade som brott. Kriminalisering av en grupps organisation har vi i Sverige tidigare inte varit för. Vi har haft en parla- mentarisk utredning som enhälligt har sagt nej. Nu kommer detta att ske den här vägen, genom EU. Rättsstatens grundläggande principer kommer att vika, och de grundläggande principerna är legalitets- principen och förutsägbarheten, och det borde ha stått tydligare om dessa grundläggande principer. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva- tionen.

Fru talman! Jag är till skillnad från Alice Åström och Kia Andreasson ganska nöjd i dag, eftersom en fråga som vi har behandlat länge och ingående nu är på väg att föras i hamn. Frågan om en europeisk arr- esteringsorder väcktes på hösten 1999 i Tammerfors, då kommissionen vid rådets toppmöte fick i uppdrag att ta fram ett förslag om ett enklare förfarande vid överföring av personer som är på flykt undan rättvi- san, något som skulle kunna ersätta det tungrodda utlämningsförfarandet. I september 2001 presenterade så kommissionen ett förslag som sedan efter ett om- fattande förhandlingsarbete hela hösten kunde antas som en politisk överenskommelse vid toppmötet i Belgien i december. I februari godkände Europapar- lamentet förslaget till rambeslut utan förslag till för- ändringar, och under hela den här förhandlingsperio- den har vi i utskottets EU-grupp och i hela justitieut- skottet hållits informerade om det aktuella läget, likaså i EU-nämnden. Det har tagits fram i en väldig hast, sade Alice Åström. Jag tycker inte riktigt det. Vi är alltså nu framme vid och mogna för ett beslut. Vad innebär då rambeslutet? Jo, det innebär att all utlämning inom EU i princip ska ske med tillämpning av den europeiska arresteringsordern, och det innebär även att vi tillämpar principen om det ömsesidiga erkännandet av rättsliga beslut i de olika medlems- länderna. Det innebär också att de olika konventio- nerna om utlämning, som har funnits, nu ersätts av denna arresteringsorder, och det betyder en avsevärd förenkling och förbättring. En europeisk arresteringsorder får utfärdas för brott som i det utfärdande landets lagstiftning kan medföra fängelse i minst ett år. Och när en överföring begärs för verkställighet av ett redan utdömt straff krävs att straffet uppgår till minst fyra månaders fängelse. En fråga som har väckt stor uppmärksamhet är frågan om den dubbla straffbarheten, dvs. att brot- tet ska vara straffbart inte bara i det land som utfärdar arresteringsordern utan också i det land som ska verk- ställa. Uppmärksamheten gäller att krav på dubbel straffbarhet inte kan ställas om brottet eller brottsty- pen ingår i den s.k. listan, där de 32 brotten finns uppräknade, och om brottet i det utfärdande landet medför minst tre års fängelse. Enligt vissa fastställda regler kan också länder vägra att verkställa en arresteringsorder, bl.a. ska ingen kunna dömas två gånger för samma sak. Man kan också vägra utlämning om den som eftersöks inte uppnått straffmyndig ålder i det land som ska verk- ställa, t.ex. Sverige. Rambeslutet ger också rätt att vägra utlämning om det finns skäl att tro att en euro- peisk arresteringsorder utfärdats i syfte att lagföra en person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, politiska uppfattning eller sexuella läggning. Det finns även en rad andra vä- gransgrunder. Den myndighet som ska verkställa en arreste- ringsorder kan också sätta upp villkor, t.ex. att en person som är medborgare eller bosatt i ett land åter- förs dit efter rättegången för att avtjäna det straff som ådömts honom i det andra landet. Det är inget nytt utan blev möjligt redan när vi antog 1996 års utläm- ningskonvention. Beslut om utlämning för brott har tidigare fattats på regerings- eller ministernivå. Nu flyttar man ned det från den politiska nivån. Det hamnar på myndig- hetsnivå i stället, dvs. varje land får bestämma vilken myndighet som ska ha hand om dessa frågor. För- modligen är det i de flesta fall åklagare eller domsto- lar. Om en person som är eftersökt samtycker till överlämnande ska beslut fattas inom 10 dagar efter det att han lämnat sitt samtycke. I de fall där han inte har samtyckt ska beslut fattas inom 60 dagar. Denna person har också rätt till rättsligt biträde, tolk om så behövs och möjlighet att överklaga. Även svenska medborgare kan, liksom tidigare, utlämnas till en annan EU-stat efter vissa bestämda regler. När utlämning av en svensk medborgare be- viljas kan man ställa villkor på att vederbörande åter- förs till Sverige för att sitta av sitt straff eller annat frihetsberövande här hemma. Det rambeslut som ska antas i dag ska inte träda i kraft förrän den 1 januari 2004. Det är alltså mer än ett och ett halvt år dit. De förändringar i våra lagar som måste göras finns inte med i dag - det är rätt. Förslaget till ny lag tänker regeringen komma med våren 2003, alltså cirka ett halvår innan rambeslutet om europeisk arresteringsorder ska träda i kraft. Detta har skarpt kritiserats av Vänsterpartiet och Miljöpar- tiet i en gemensam reservation och dessutom i ett särskilt yttrande från Moderaterna och Folkpartiet. Jag måste säga, fru talman, att jag har svårt att förstå upprördheten över att lagstiftningen inte finns med i propositionen. Arbetssättet med en godkännan- deproposition och en lagstiftningsproposition har vi ju godkänt i riksdagen i och med att vi har använt oss av det när vi har antagit fem tidigare rambeslut. Alla vi här vet att det är ett önskemål bland med- lemsländerna att det ska gå ganska fort mellan poli- tisk överenskommelse och ett formellt antagande, endast några få månader helst. Då är det solklart för mig att man inte hinner ta fram en genomarbetad lagstiftning. När dessutom genomförandet inte ska träda i kraft förrän om ett och ett halvt år ser jag inte brådskan. Regeringen har i propositionen mycket tydligt an- givit på vilka punkter lagen behöver ändras och i vilken riktning. Om det behöver ingen tveka. Det viktigaste, som jag ser det, är att lagförslagen blir bra och kan tjäna som goda verktyg i kampen mot den internationella brottsligheten. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskot- tets betänkande och avslag på reservationen.

Fru talman! Märta Johansson sade att frågan har behandlats länge och ingående. Ja, möjligtvis inom EU, inom kretsen av tjänstemän som sitter och för- handlar och håller på i EU-sammanhang. Det är inte så att frågan har behandlats länge och ingående här i riksdagen. Den information som riksdagen har fått och justitieutskottet och EU-nämnden fick inför för- handlingsomgången ingick i en process där det hela tiden byttes ställningstagande, där inget dokument var det andra likt. Hur kan man då säga att frågan har behandlats länge och väldigt ingående så att vi ska kunna fatta beslut i riksdagen? Fru talman! Enligt vårt sätt att se det saknar be- slutet fullständigt förankring i Sverige. Tycker inte Märta att det lagstiftningsarbete vi har haft tidigare, med en utredning, - oftast en parlamentarisk sådan för stora frågor - en remissomgång och Lagrådet som granskar att lagförslaget inte bryter mot svensk grundlag är en viktig princip att hålla på? Uppenbar- ligen är Socialdemokraterna beredda att helt släppa denna lagstiftningsprocess. Jag undrar om Märta Johansson verkligen inte tycker att det lagstiftnings- arbete vi tidigare haft har varit det riktiga och rimliga sättet att bedriva det på? Fru talman! Jag vill också lyfta upp frågan om listan. När vi fattar beslutet innebär det att vi ger rådet fullständig makt att utöka listan, där vi avskaf- far den dubbla straffbarheten. Vi frånsäger oss helt möjligheten att i denna kammare vara med och fatta beslut om huruvida vi ska göra sådana stora föränd- ringar. Tycker Märta Johansson att det är rimligt ur lagstiftningssynpunkt och ur Sveriges riksdags syn- punkt?

Fru talman! När det gäller förhandlingar var vi med om hela skedet i höst. Vi fick veta på vilka punkter förslaget ändrades. Vi fick lägga synpunkter. Vi vet att Sverige hade rätt så stora framgångar när det gällde att förändra vissa saker i förslaget. Lagrådet ska komma in när själva lagtexten före- ligger. Jag förutsätter att den kommer till Lagrådet vid det tillfället.

Fru talman! Det är självklart att Lagrådet ska granska den svenska lagstiftningen sedan, men då har vi ju redan ställt oss bakom en princip för ett utläm- ningsförfarande. Det är ett oerhört viktigt och stort beslut. Det låter som om det inte skulle vara det. För att tydliggöra det kan jag nämna vad regeringen själv säger: "rambeslutet bygger till stor del på begrepp och förfaranden som är kända från utlämningsrätten. Samtidigt innehåller det nyheter som i såväl praktiskt som principiellt hänseende kan framstå som proble- matiska". Vi har inte fått underlaget. Vi vet att det är pro- blematiskt. Märta Johansson säger att vi har fått en skiss på hur den lagstiftning som kommer senare ska se ut, så det är inget allvarligt. Det sägs i propositio- nen: "Regleringen kräver dock ytterligare övervägan- den samt inhämtande av synpunkter från berörda instanser. Det kan därför under det fortsatta lagstift- ningsarbetet bli nödvändigt att i någon del avvika från den ordning som här presenteras". Detta innebär att vi fattar beslut om någonting ganska mycket i blindo. Med det mandat som lag- stiftare som vi har fått anser inte jag att detta är rim- ligt. Jag vill ändå höra Märta Johanssons svar på frågan. Rådet kommer att fatta beslut om att utöka listan och avskaffa den dubbla straffbarheten på flera områden. Jag vet att den svenska regeringens för- handlingsposition var att vi skulle avskaffa den dubbla straffbarheten helt. Tycker Märta Johansson att det är rimligt att vi som lagstiftare som sitter i justitieutskottet ska lämna ifrån oss frågan helt och hållet?

Fru talman! Om jag förstår det rätt krävs det för- ändringar i regeringsformen för att ministrarna ska kunna få sköta listan helt själva. Där är vi ju inte ännu. Det förslaget föreligger inte. Jag tycker därför inte att vi ska ta ställning till det i dag.

Fru talman! Det har inte gått så snabbt och vi har fått bra information, hävdar Märta Johansson. Men varför har regeringen inte skickat ut förslaget på re- miss som vanligt? Jag vet att Märta Johansson har en lång bakgrund inom socialdemokratin. Jag tror att Märta Johansson också har tyckt att det är bra med det förfarandet - att berörda organisationer ska kunna få säga sin åsikt och att människor i allmänhet också ska få en chans att bli informerade, i den gamla tradi- tionen av folkbildning. Är inte det angeläget, Märta Johansson? Är det plötsligt ingenting värt? Räcker det att bara informera oss insatta i justitieutskottet och EU-nämnden om förslagen? Kommissionen i EU lägger fram förslaget den 19 september, och den 14 december säger ministrarna ja. På denna korta tid ska vi bli insatta och kunna föra ut det själva. Ett parti i Sveriges riksdag fick t.o.m. ta över regeringens ansvar och skicka ut förslaget till några organisationer för att få synpunkter. Är det inte skamligt, Märta Johansson?

Fru talman! De som har remissbehandlat detta är såvitt jag vet Advokatsamfundet, RPS, Riksåklagaren och några till. Därtill kommer de institutioner och organisationer som Vänsterpartiet på eget bevåg re- mitterade det till. Jag har läst alla dessa yttranden. Vi kan ju ändå inte gå till väga på samma sätt när det gäller dessa EU-rambeslut som när vi ska stifta en egen lag här hemma i vår egen riksdag. Då har vi en utredning, som Kia säger, som sedan remissbehandlas och så småningom leder fram till en proposition. Det går inte att behandla detta på samma sätt.

Fru talman! Det vi gör i dag är att vi förbinder oss till en ramlag som innebär det vi har stått i talarstolen och sagt. Man säger: Vi förbinder oss till en lagstift- ning som vi inte riktigt vet men anar vad den innebär och som vi ser att vi måste förbinda oss till. Enligt Märtas resonemang skulle ju det presenteras samti- digt. Det är därför vi behöver mer tid. Miljöpartiet har vid samtliga ramlagsbeslut haft argumentet att vi inte kan fatta beslut om lagar och bestämmelser på detta vis. Det är en halvmesyr. Det är inte ett riktigt förfarande. Det har vi sagt tidigare, och det säger vi nu. Den här frågan är väldigt viktig, och i så viktiga frågor måste den svenska lagstift- ningen presenteras samtidigt med rambeslutet. An- nars blir det ingenting. Det faller mellan två stolar.

Fru talman! Även för mig är det väldigt viktigt att lagstiftningen blir bra. Men då tror jag inte att man ska hasta fram den, Kia Andreasson. Jag tror att man ska arbeta länge och väl och få den tydlig så att man inte gör några missar i det avseendet. Jag har ingen annan åsikt än vad jag sagt förut. Vi får titta på lagstiftningen när den kommer.

Fru talman! Flera kolleger har i dag bett mig att prata enkelt och förståeligt. Det är en ambition jag tror att vi alla har i alla typer av ärendedebatter, men jag förstår varför denna synpunkt har framförts. För många i den här kammaren har det varit svårt att ta till sig delar och innehåll i det vi i dag ska fatta beslut om. Det finns, hör och häpna, t.o.m. en och annan journalist som inte verkar helt insatt. Det låter otro- ligt, men det verkar vara så. Kanske ännu värre och viktigare är att vi har en stor och bred allmänhet som jag tror svävar i ganska stor okunskap om vad kärnan egentligen är i det be- slut vi fattar i dag. Detta kan aldrig folkvalda tycka är en nullitet, ett bekymmer som vi inte behöver förhålla oss till. Vi ska alltid ställa oss frågan om det i grun- den finns en folklig förståelse, om det har varit möj- ligt att följa den process på vägen fram till ett beslut som jag menar har saknats i det här fallet. Jag tror inte heller att det tjänar sakens olika syf- ten att som Kia Andreasson hävda att hela det beslut som vi i dag ska fatta är tillkommet bara för att jaga terrorister. Då tror jag att man missförstår vad detta i grunden är. Kärnan är att detta är en rättslig utveck- ling inom Europeiska unionen som påbörjades före händelserna den 11 september, och effekten av det rambeslut som sedan ska följa i olika nationella lag- stiftningar är betydligt bredare än att bara handla om terrorister. Detta handlar om all grund för utlämning inom EU mellan EU:s medlemsstater och sätter den lägsta ribban till en strafftid på minimum ett år för att någon ska kunna begäras utlämnad. De stora nyheterna här är att vi går från ett förfa- rande där detta har legat regeringar emellan på poli- tisk nivå till att flytta ned det till rättsliga instanser som ska utpekas i respektive medlemsstat, till att fatta det här beslutet med rättslig verkan i ett annat land och att dessutom införa tidsgränser. Det är det verk- ligt nya. Vi snabbar upp processen, och vi flyttar ned den från en politisk nivå till domstolar och åklagare, vilka förmodligen kommer att bli de rättsliga instan- ser som utpekas. Den rättsliga utvecklingen inom EU har ju tagit fart, och det beror på att det i olika dokument har sagts att man vill se ett närmare rättsligt samarbete. Det är också en uppfattning som Moderaterna delar: Vi går mot den utvecklingen. Det måste förstås av att våra nationalstater inte längre kan uppträda som slut- na stater utan samröre med sina grannar. Vi har en värld som blir alltmer global med människor som blir alltmer rörliga. Det gör att våra rättssystem måste utformas och utvecklas till att fungera inte bara på nationalstatens grund. Det är ju det som är den driv- kraft vi ser till den utveckling som nu finns. Då är det bara att konstatera att de internationella rättsliga fora vi nu håller på att formera har stora barnsjukdomar. Vi behöver bara titta på det FN- system som har fryst tillgångar för tre svenska med- borgare på ett rättsvidrigt sätt, vilket vi är många som kritiserar. Det visar att detta absolut inte är fullbordat och riktigt och rätt. Det gäller även EU:s rättsliga utveckling, som ju går fort när det gäller att skriva dokument men mer trögt och långsamt när det gäller analys och eftertanke. Det är det som delar av vår kritik här i dag handlar om. Jag tycker som sagt, och det kan Märta Johansson berätta en hel del om, att vi har fått mycket informa- tion och ägnat mycket tid åt detta. Jag har läst mycket papper i detta ärende. Det som har saknats är alltså inte information. Jag har sagt det till Thomas Bod- ström vid flera tillfällen: Det jag vill är inte att en gång till höra Thomas Bodström berätta att det enligt hans förmenande går ganska bra, att man lyssnar på honom i förhandlingarna och att det verkar väga över i svensk riktning - alla de omdömen av denna typ som vi har försörjts med under processen. Det jag har saknat är analys, dokument som går på djupet med vad konsekvenserna blir av att snabba upp utläm- ningsbesluten. Hur ser det ut i de stater som i dag finns inom EU-kretsen? Och kanske ännu viktigare: Hur ser det ut i de stater som ska ingå i det framtida EU, som när arresteringsordern träder i funktion kommer att vara fullvärdiga medlemmar - inte de 15 utan de 25 eller 26 medlemsstater som faktiskt kom- mer att leva med detta system? Det är den analysen vi har saknat. Det är det vi känner igen från annan lagstiftning och brukar tycka är ett svenskt adelsmärke: Vi vet vad vi gör när vi fattar beslut. Åtminstone tror vi det. I det här fallet vet vi att vi inte vet vad vi gör. Det är mer bekymmersamt. Vi vet att vi inte har full kontroll över konsekvenserna. Vi vet att lagstiftningen inte är framlagd på riksdagens bord. Vi vet att den är anmäld att komma nästa vår. Då blir naturligtvis frågan: Vad är det egentligen för beslut vi fattar i dag? Ja, det har egentligen ingen rättslig verkan. Till detta måste påpekas att allt skrivande om att detta är en del av ett paket i EU:s terrorlagar är helt felaktigt. Det finns inga terrorlagar inom EU, och detta är inte en del av ett paket. Detta är ett rambeslut utan egen rättslig verkan. Den rättsliga verkan följer när man fattar beslut i respektive medlemsland. Låt mig påpeka en sak. Jag är ofin nog att göra det i alla de här debatterna. Den kritik som Vänsterpartiet och Miljöpartiet ofta framför i de här sammanhangen kommer lite grann i ett annat sken när man betänker att det är just dessa två partiers stöd som möjliggör för Socialdemokraterna att agera som om de hade egen majoritet inom EU-systemet. Glöm inte bort det! Sverige har den svagaste minoritetsministären inom hela EU-systemet. När andra ministrar kommer till ministerråden med bred parlamentarisk förankring kommer Socialdemokraterna med bara sina 36 %, och det kan de göra tack vare det stöd Vänsterpartiet och Miljöpartiet har givit dem i riksdagen. Man ger dem en enorm makt när man låter enbart socialdemokra- tiska ministrar sitta i förhandlingar. Justitieutskottet var i början av året i Lettland och i Litauen. Jag tycker att man utifrån det faktiskt kan sätta upp ett exempel som illustrerar de problem som jag ändå tycker att det här förslaget vållar. Låt oss tänka oss att vi har en svensk företagare som tänker etablera sig i Riga, någonting som inte är ovanligt i dag och som jag tror inte alls kommer att vara ovanligt i framtiden. Denna etablering hotar ekonomiska intressen i Riga, ekonomiska intressen med koppling till välkänd organiserad brottslighet i Lettland. Via kontakter inom rättsväsendet i Lettland utver- kar dessa organiserade intressen ett brott som man påstår att den här företagaren har begått. Det kan vara en grov misshandel, det kan vara någon typ av grövre förskingring. Det enda kravet är att det är minst ett år i straffpåföljd för det brott han eller hon anklagas för. Företagaren blir underrättad om att de här försöken pågår, flyr till Sverige för att komma undan det sken- brott som har riggats. När Lettland och för den delen Litauen blir med- lemmar inom Europeiska unionen möjliggör arreste- ringsordern att en rättsväsendeinstans, förmodligen en domstol, i Lettland, kanske påverkad av organiserad brottslighet, begär den här svenske medborgaren utlämnad, förmodligen i syfte att misskreditera ho- nom, förmodligen i syfte att undanröja konkurrens. Vi som var i Lettland och Litauen vet att det ex- emplet inte är helt ointressant. Det är fullt möjligt. Det talas om administrativ kompetens i dessa system. Det är lätt att ändra lagar, men är det lätt att utrota korruption? Det finns god möjlighet för alla talare som kom- mer efter mig i dag att säga att det här exemplet ald- rig kommer att inträffa. Fördelen med det är att vi får det till protokollet och kan jämföra i framtiden. Jag tror ingen av er kommer att göra det. Men det jag saknar är just analysen av den typ av händelser som möjliggörs av det här rambeslutet. Om vi hade haft bättre underlag hade jag och Moderaterna varit beredda att stödja det. Nu tycker vi att regering- en har lagt fram ett ofullständigt förslag. Vi försökte också få till en annan ordning i ut- skottet. När det förslaget föll med röstsiffrorna 9 mot 8 tvingades vi konstatera att här finns en majoritet som tänker anta rambeslutet i dag. Då finner vi för gott att avstå i eftermiddagens omröstning. I detta anförande instämde Jeppe Johnsson, Maud Ekendahl, Anita Sidén och Lennart Bolander (alla m).

Fru talman! Flera kolleger har i dag bett mig att prata enkelt och förståeligt. Det är en ambition jag tror att vi alla har i alla typer av ärendedebatter, men jag förstår varför denna synpunkt har framförts. För många i den här kammaren har det varit svårt att ta till sig delar och innehåll i det vi i dag ska fatta beslut om. Det finns, hör och häpna, t.o.m. en och annan journalist som inte verkar helt insatt. Det låter otro- ligt, men det verkar vara så. Kanske ännu värre och viktigare är att vi har en stor och bred allmänhet som jag tror svävar i ganska stor okunskap om vad kärnan egentligen är i det be- slut vi fattar i dag. Detta kan aldrig folkvalda tycka är en nullitet, ett bekymmer som vi inte behöver förhålla oss till. Vi ska alltid ställa oss frågan om det i grun- den finns en folklig förståelse, om det har varit möj- ligt att följa den process på vägen fram till ett beslut som jag menar har saknats i det här fallet. Jag tror inte heller att det tjänar sakens olika syf- ten att som Kia Andreasson hävda att hela det beslut som vi i dag ska fatta är tillkommet bara för att jaga terrorister. Då tror jag att man missförstår vad detta i grunden är. Kärnan är att detta är en rättslig utveck- ling inom Europeiska unionen som påbörjades före händelserna den 11 september, och effekten av det rambeslut som sedan ska följa i olika nationella lag- stiftningar är betydligt bredare än att bara handla om terrorister. Detta handlar om all grund för utlämning inom EU mellan EU:s medlemsstater och sätter den lägsta ribban till en strafftid på minimum ett år för att någon ska kunna begäras utlämnad. De stora nyheterna här är att vi går från ett förfa- rande där detta har legat regeringar emellan på poli- tisk nivå till att flytta ned det till rättsliga instanser som ska utpekas i respektive medlemsstat, till att fatta det här beslutet med rättslig verkan i ett annat land och att dessutom införa tidsgränser. Det är det verk- ligt nya. Vi snabbar upp processen, och vi flyttar ned den från en politisk nivå till domstolar och åklagare, vilka förmodligen kommer att bli de rättsliga instan- ser som utpekas. Den rättsliga utvecklingen inom EU har ju tagit fart, och det beror på att det i olika dokument har sagts att man vill se ett närmare rättsligt samarbete. Det är också en uppfattning som Moderaterna delar: Vi går mot den utvecklingen. Det måste förstås av att våra nationalstater inte längre kan uppträda som slut- na stater utan samröre med sina grannar. Vi har en värld som blir alltmer global med människor som blir alltmer rörliga. Det gör att våra rättssystem måste utformas och utvecklas till att fungera inte bara på nationalstatens grund. Det är ju det som är den driv- kraft vi ser till den utveckling som nu finns. Då är det bara att konstatera att de internationella rättsliga fora vi nu håller på att formera har stora barnsjukdomar. Vi behöver bara titta på det FN- system som har fryst tillgångar för tre svenska med- borgare på ett rättsvidrigt sätt, vilket vi är många som kritiserar. Det visar att detta absolut inte är fullbordat och riktigt och rätt. Det gäller även EU:s rättsliga utveckling, som ju går fort när det gäller att skriva dokument men mer trögt och långsamt när det gäller analys och eftertanke. Det är det som delar av vår kritik här i dag handlar om. Jag tycker som sagt, och det kan Märta Johansson berätta en hel del om, att vi har fått mycket informa- tion och ägnat mycket tid åt detta. Jag har läst mycket papper i detta ärende. Det som har saknats är alltså inte information. Jag har sagt det till Thomas Bod- ström vid flera tillfällen: Det jag vill är inte att en gång till höra Thomas Bodström berätta att det enligt hans förmenande går ganska bra, att man lyssnar på honom i förhandlingarna och att det verkar väga över i svensk riktning - alla de omdömen av denna typ som vi har försörjts med under processen. Det jag har saknat är analys, dokument som går på djupet med vad konsekvenserna blir av att snabba upp utläm- ningsbesluten. Hur ser det ut i de stater som i dag finns inom EU-kretsen? Och kanske ännu viktigare: Hur ser det ut i de stater som ska ingå i det framtida EU, som när arresteringsordern träder i funktion kommer att vara fullvärdiga medlemmar - inte de 15 utan de 25 eller 26 medlemsstater som faktiskt kom- mer att leva med detta system? Det är den analysen vi har saknat. Det är det vi känner igen från annan lagstiftning och brukar tycka är ett svenskt adelsmärke: Vi vet vad vi gör när vi fattar beslut. Åtminstone tror vi det. I det här fallet vet vi att vi inte vet vad vi gör. Det är mer bekymmersamt. Vi vet att vi inte har full kontroll över konsekvenserna. Vi vet att lagstiftningen inte är framlagd på riksdagens bord. Vi vet att den är anmäld att komma nästa vår. Då blir naturligtvis frågan: Vad är det egentligen för beslut vi fattar i dag? Ja, det har egentligen ingen rättslig verkan. Till detta måste påpekas att allt skrivande om att detta är en del av ett paket i EU:s terrorlagar är helt felaktigt. Det finns inga terrorlagar inom EU, och detta är inte en del av ett paket. Detta är ett rambeslut utan egen rättslig verkan. Den rättsliga verkan följer när man fattar beslut i respektive medlemsland. Låt mig påpeka en sak. Jag är ofin nog att göra det i alla de här debatterna. Den kritik som Vänsterpartiet och Miljöpartiet ofta framför i de här sammanhangen kommer lite grann i ett annat sken när man betänker att det är just dessa två partiers stöd som möjliggör för Socialdemokraterna att agera som om de hade egen majoritet inom EU-systemet. Glöm inte bort det! Sverige har den svagaste minoritetsministären inom hela EU-systemet. När andra ministrar kommer till ministerråden med bred parlamentarisk förankring kommer Socialdemokraterna med bara sina 36 %, och det kan de göra tack vare det stöd Vänsterpartiet och Miljöpartiet har givit dem i riksdagen. Man ger dem en enorm makt när man låter enbart socialdemokra- tiska ministrar sitta i förhandlingar. Justitieutskottet var i början av året i Lettland och i Litauen. Jag tycker att man utifrån det faktiskt kan sätta upp ett exempel som illustrerar de problem som jag ändå tycker att det här förslaget vållar. Låt oss tänka oss att vi har en svensk företagare som tänker etablera sig i Riga, någonting som inte är ovanligt i dag och som jag tror inte alls kommer att vara ovanligt i framtiden. Denna etablering hotar ekonomiska intressen i Riga, ekonomiska intressen med koppling till välkänd organiserad brottslighet i Lettland. Via kontakter inom rättsväsendet i Lettland utver- kar dessa organiserade intressen ett brott som man påstår att den här företagaren har begått. Det kan vara en grov misshandel, det kan vara någon typ av grövre förskingring. Det enda kravet är att det är minst ett år i straffpåföljd för det brott han eller hon anklagas för. Företagaren blir underrättad om att de här försöken pågår, flyr till Sverige för att komma undan det sken- brott som har riggats. När Lettland och för den delen Litauen blir med- lemmar inom Europeiska unionen möjliggör arreste- ringsordern att en rättsväsendeinstans, förmodligen en domstol, i Lettland, kanske påverkad av organiserad brottslighet, begär den här svenske medborgaren utlämnad, förmodligen i syfte att misskreditera ho- nom, förmodligen i syfte att undanröja konkurrens. Vi som var i Lettland och Litauen vet att det ex- emplet inte är helt ointressant. Det är fullt möjligt. Det talas om administrativ kompetens i dessa system. Det är lätt att ändra lagar, men är det lätt att utrota korruption? Det finns god möjlighet för alla talare som kom- mer efter mig i dag att säga att det här exemplet ald- rig kommer att inträffa. Fördelen med det är att vi får det till protokollet och kan jämföra i framtiden. Jag tror ingen av er kommer att göra det. Men det jag saknar är just analysen av den typ av händelser som möjliggörs av det här rambeslutet. Om vi hade haft bättre underlag hade jag och Moderaterna varit beredda att stödja det. Nu tycker vi att regering- en har lagt fram ett ofullständigt förslag. Vi försökte också få till en annan ordning i ut- skottet. När det förslaget föll med röstsiffrorna 9 mot 8 tvingades vi konstatera att här finns en majoritet som tänker anta rambeslutet i dag. Då finner vi för gott att avstå i eftermiddagens omröstning. I detta anförande instämde Jeppe Johnsson, Maud Ekendahl, Anita Sidén och Lennart Bolander (alla m).

Fru talman! Fredrik Reinfeldt ifrågasätter min analys, att jag tror att det här kom till bara för just terroristjagandet efter den 11 september. Det presen- terades ju av kommissionen den 19 september. Varför tror Fredrik Reinfeldt att det sammanföll så i tid med detta förslag? Vad är det som får Fredrik Reinfeldt att hävda att det här var så nödvändigt när vi nyss skrev under 1996 års konvention för utlämning inom EU? Det är alltså redan ett nyss reglerat område. Varför skulle inte den konventionen ha giltighet nu? Vad var den stora förändringen, och varför sammanföll detta i tid? Det är därför jag säger som jag säger. Vilken är Fredriks analys av detta? Jag vill också ha svar på varför inte 1996 års konvention kan vara tillfyllest. Det handlar om en ramlag och att vi inte har för- bundit oss. Vi måste göra svensk lag efteråt. Men genom att säga ja - eller som Fredriks parti gör, fegt avstår från att ta ställning - och genom det beslut som går igenom om ramlag har vi ju rättsligt förbundit oss till det innehåll som står i ramlagen. Vi har ju redan förbundit oss!

Fru talman! Min poäng var, och det vet Kia And- reasson, att den process som gällde arresteringsordern eller förändringar av hur vi ska utlämna medborgare inom EU var i gång långt tidigare än händelserna den 11 september. Sedan kan vi vara överens om att ar- betet kom att snabbas på av händelserna den 11 sep- tember. Det som tidigare bara hade varit ett sätt att se problem och olika länder som bromsade förbyttes till en atmosfär där man ansåg att det var viktigt att få fram nya gemensamma rättsliga beslut. Det är att göra det för enkelt att hävda att syftet bara skulle vara att jaga terrorister. Nej. Ett av syftena, ja. Men det är ändå viktigt att se EU:s rättsliga ut- veckling. I den delen vill jag också ge Alice rätt som sade att det här naturligtvis bygger just på att det ska vara ett förtroende. Det är grunden för detta, ett för- troende för respektive rättsväsende. Jag vill gärna leva i en värld där jag känner förtroende, inte bara för de 15 EU-medlemsstaterna utan också för den utvid- gade kretsen. Men då vill jag också ha en analys till grund för detta. Då vill jag också att det vidtas åtgär- der för att utrota korruptionen i de länder där vi vet att det finns rättsröta kvar, unga demokratier som knappt har fått sin rättsstat att börja fungera. Det är naturligtvis viktigt. Sedan vill jag gärna säga att Moderaterna tar ställning. Vi tog ställning för att säga att vi tycker att det här kan höra hemma i den rättsliga utvecklingen inom EU. Men Moderaterna fattar beslut när vi vet konsekvenserna av de beslut vi är med och fattar. Därför tyckte vi att följdlagstiftningen skulle läggas fram samtidigt. Det var därför jag begärde att frågan skulle bordläggas i justitieutskottet i avvaktan på följdlagstiftning, en votering jag förlorade med 9-8, som Kia känner till. Då finner jag för gott att avstå. Att säga nej vore ju att ge en indikation om att vi inte vill ha den här rättsliga utvecklingen, och det är inte heller Moderaternas ståndpunkt. Ibland blir detta att avstå faktiskt en väldigt tydlig markering av stånd- punkt, även om det inte är just det ja eller nej som oftast styr vår tillvaro. Så fungerar en komplicerad verklighet, tyvärr.

Fru talman! Att jag tar upp argumentet om terro- rism är också grundläggande, därför att nu har en internationell organisation, man kan säga EU, som första organisation gjort en definition, och den ska vi ta ställning till nästa vecka. Detta har ju FN brottats med i decennier och inte kunnat göra därför att det är så knepigt, därför att det är så många människor som kommer att drabbas som inte är terrorister. Det är ju det som egentligen är grundproblemet. Men nu har man plötsligt gjort den här definitio- nen, ganska snabbt för att vara sådana här samman- hang. Det är ju det som häktningsordern kan appelle- ra till. Egentligen skulle vi besluta i omvänd ordning. Det är ju det som är det centrala. Det måste Fredrik Reinfeldt vara medveten om.

Fru talman! Det är inte det centrala. Syftet är - det är också svar på Kias tidigare fråga om varför de konventioner som har funnits ska bytas ut - att som jag nämnde föra ned detta från en politisk nivå till en rättslig nivå. Den myndighet som utpekas i respektive land ska kunna ställa ut en arresteringsorder, och det införs tidskrav. I en rättslig gemenskap där man kommer allt närmre varandra ska den här typen av utlämningar naturligtvis kunna gå allt fortare. Det är skälet till att man överger konventioner som byggde på tanken att regeringar måste fatta beslut rent poli- tiskt om utbyte. När det gäller terrorister håller jag med Kia And- reasson. Jag tror i och för sig inte att någon kan tala emot att de här två rambesluten hör ihop på det viset att ett av de brott som listas är just terrorism som grund för utlämning. Det är ett brott som vi inte har definierat i svensk brottsbalk och som vi dessutom ska föra en diskussion om nästa onsdag. Det antar jag kommer att bli en bärande del av nästa onsdags de- batt. Det blir spännande för åhörarna att vänta på den debatten till nästa vecka.

Fru talman! Jag måste säga att jag delar uppfatt- ningen i mycket stora delar av Fredrik Reinfeldts anförande, framför allt oron när det gäller de nya länderna och deras rättssystem. Men jag har en fråga till Fredrik Reinfeldt som gäller rättssystemen inom de redan existerande EU- länderna och de förändringar som görs. Hur ser man från moderat sida på att man fattar det här beslutet nu? Jag tog också i mitt anförande upp betydelsen av att man fattar det här beslutet just nu när vi har en ganska stor orostid när det gäller lagstiftning i olika EU-länder. Det vore bra att få höra hur Fredrik Rein- feldt ser på utvecklingen i de andra EU-länderna. Sedan kan jag inte låta bli att kommentera det som sades om att Socialdemokraterna har den svagaste regeringen i EU-sammanhang eftersom det nu har stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet i dessa frågor. Det kan jag hålla med om. Det är en fullständigt kor- rekt beskrivning. Men det Fredrik Reinfeldt glömmer lite grann är att det var Moderaterna som såg till att Socialdemo- kraterna och Thomas Bodström som justitieminister kunde åka ned till rådsmötet i EU och säga att Sveri- ge stod bakom förslaget om rambeslut om europeisk arresteringsorder. Det var tack vare att Moderaterna stödde förslaget i EU-nämnden som regeringen kunde göra det. Krist- demokraterna, Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljö- partiet uttryckte en ganska stor oro och var inte be- redda att ge regeringen fullständigt mandat att ställa sig bakom beslutet. Det var på Moderaternas mandat det skedde. Visst är det en minoritetsregering. Men Modera- terna ser till att regeringen kan ställa sig bakom för- slag i EU för att sedan säga: Nej, det gör vi inte. Vi hade aldrig hamnat i den här situationen ifall Mode- raterna hade haft samma tvekan vid den förhandlings- situationen som man har i dag. Nu tycker jag att det är bra att Moderaterna har tagit till sig kritiken, att man själv ser oron och att man i dag inte är beredd att stödja det. Men jag hade önskat att Moderaterna hade sagt nej. Det innebär inte att man säger nej för all framtid. Det handlar om att man måste ha större rättssäkerhet och bättre analys. Regeringen hade i så fall fått återkomma.

Fru talman! Just när det gäller arresteringsordern röstade alla fyra borgerliga partierna och Socialde- mokraterna för när detta beslutades i EU-nämnden. Däremot är det korrekt att när beslutet fattades om rambeslutet mot terrorism var det bara Moderaterna och Socialdemokraterna som stod bakom. Det gjorde vi trots den kritik som har framförts vid flera tillfällen. Det var en oerhörd snabbhet i processen. Vi satt med dokument som började på engelska och slutade på franska. Trots allt detta, och det bör naturligtvis inte accepteras att det går till på det viset, tyckte vi att vi fått de framgångar från svensk sida som vi hade ställt krav på. Vi kunde i detta se en logisk fortsatt utveckling, vilket jag också har sagt i dagens anförande, av vart EU är på väg. Vi ställde också i direkt anslutning till detta accepterande av rambeslutet krav på fortsätt- ningen, analysen, underlagen och att få följdlagstift- ningen framlagd vid samma tillfälle. Det är ett faktum att det inte har efterkommits. Det har trots allt gått en försvarlig mängd dagar, veckor och månader sedan detta beslut fattades. Det har lett oss till att börja titta på hela rambeslutspro- cessen. Hur lycklig är den egentligen? Är det inte märkligt att vi de facto binds av ett be- slut i ministerråden när de antar rambesluten som egentligen, om vi ska vara riktigt ärliga, omöjliggör att vi får något parlamentariskt inflytande som är värt namnet? Det är där jag menar att det egentligen bara är en- skilda statsråd som har den makten i dag. Vi har fått en märklig form av ministerstyre som egentligen är väldigt olikt hur vi i övrigt stiftar svensk lag. Det gör att vi, vilket vi också har anmält i olika sammanhang, måste fundera över hur rambesluten ska se ut i framtiden. De har inte blivit särskilt lycka- de. De har bara funnits sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft 1999.

Fru talman! Jag är glad över att Moderaterna nu ser den här oron och att man börjar föra den här dis- kussionen. Det är oerhört viktigt om vi som lagstifta- re ska kunna ta ansvar. Fru talman! Jag skulle ändå vilja höra Fredrik Reinfeldts syn på lagstiftningsutvecklingen i de övri- ga EU-länderna. Man kan titta på lagstiftningen i Storbritannien och det som händer i flera av de andra länderna. Hur ser man på den frågan från Moderater- na? Det blev så mycket när det gäller de nya länderna och brister i de rättssystemen. Är det så att Modera- terna har förtroende för rättsväsendet i de övriga redan existerande EU-länderna?

Fru talman! Replikväxlingen ger sken av att här står Miljöpartiet och Vänsterpartiet och berömmer Moderaterna, och sedan får jag förklara mig för mina partivänner. Det blir i och för sig kul. Får jag bara påpeka att vi ändå gör detta mot bakgrunden av att vi vill se den här utvecklingen. Skälet till att vi inte röstar tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet är att ni inte erkänner att den här processen finns. Vi har nu en national- statskavaj som har blivit för trång. Vi har en rättslig utveckling som också måste kunna hanteras på EU- nivå och en internationell nivå, även om vi är kritiska mot de försök som än så länge har gjorts. Där blir ni svaret skyldiga. Ni måste också svara på hur vi ska klara den globala verkligheten och den allt större rörligheten på ett sätt som är rättssäkert. Att bara gå hem och försvara röda stugor och national- staten blir för futtigt. Det klarar inte hur det ser ut i verkligheten längre. När det sedan gäller frågan om övriga EU-länder förstår jag poängen. Det har funnits kritik mot enskil- da EU-stater som inte lever upp till egna regler. Det har, hör och häpna, funnits kritik också mot Sverige. I anknytning till EU-kravallerna i Göteborg var det flera länder som påpekade att de tyckte att det svens- ka rättsväsendet var för långsamt. Vi har en diskussion om våra egna häktningstider och hur vårt eget rättsväsende inte klarar de krav man har anledning att ställa, och den ska absolut föras. Det för också in frågor om hur Sverige sköter sig och hur andra EU-medlemsstater som i dag finns inom syste- met sköter sig. Den stora oron är för rättsröta och korruption. Det är en diskussion som förs i förhandlingarna. Den tillkommer kanske ännu mer när vi tittar mot de medlemsstater som är på väg in i EU och som kom- mer att leva med arresteringsordern i princip från dag ett.

Fru talman! Ett väl fungerande rättsligt samarbete inom EU är av stor betydelse för att människor ska känna trygghet i gemenskapen. Det finns därför all anledning för Sverige att fortsätta sitt aktiva delta- gande i de internationella ansträngningarna för att motverka terrorism och organiserad brottslighet. En självklar utgångspunkt i detta arbete är demo- kratins rätt att försvara sig. Ett ökat medvetande om nödvändigheten av ett globalt samarbete för att lösa gemensamma och överhängande problem krävs. Den ökade internationaliseringen sätter tydliga avtryck även i vårt rättsväsende. Ett öppet och gränslöst Europa innebär att även kriminaliteten rör sig alltmer över gränserna. Den svenska rättsbildningen och rättstillämpningen har också successivt anpassats efter EU-rätten i och med att Sverige sedan några år är bundet till Europarådets konvention om de mänskliga fri- och rättigheterna och till följd av medlemskapet i den europeiska unio- nen. I och med Amsterdamfördraget förändrades reg- lerna på det rättsliga området genom att flera sakom- råden flyttades över till gemensamt beslutsfattande och därmed blev en del av gemenskapsrätten. Kvar som mellanstatligt samarbete blev polissamarbetet, det straffrättsliga samarbetet och det brottsförebyg- gande arbetet. Att vi i Centerpartiet accepterar vissa nya gemen- samma minimiregler när det gäller straffrättsliga påföljder och andra former av straffrättsliga åtgärder som ska vidtas ska ses som ett undantag på grund av frågornas dignitet. Centerpartiet anser att grundprin- cipen ska vara att polissamarbete och straffrättsligt samarbete ska ske genom mellanstatligt samarbete. All utlämning inom EU ska ske med tillämpning av europeiska arresteringsordern. Det är vad förslaget till beslut nu gäller. Möjligheten att mellan stater utlämna personer som är eftersökta för lagföring eller för att verkställa straff är av central betydelse i det internationella straffrättsliga samarbetet. Men det är av största vikt att medlemsstaterna hela tiden uppfyl- ler kraven på frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Fru talman! Centerpartiet gör därför bedömningen att vi står bakom propositionen om godkännande av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Det är alltid av stor vikt att följa upp beslut. Där- för föreslog vi i Centerpartiet i vår motion i detta ärende att det skulle ske en översyn efter det att lagen har varit i kraft i två år. Det är viktigt att följa upp och ha kontroll av att lagstiftarnas intentioner efterlevs av alla medlemsstaterna. Det är värdefullt att följa upp just rambeslut och den följdlagstiftning som ett rambeslut ger upphov till så att de verkligen får den avsedda effekten. Jag är glad över att utskottet ställde sig bakom detta i ett tillkännagivande.

Fru talman! Jag har en fråga till Gunnel Wallin och till Centerpartiet. Man berör knappast med ett ord den oerhörda kritik som ändå har kommit mot försla- get ur rättssäkerhetssynpunkt från Svenska Advokat- samfundet, från Svenska Helsingforskommittén, från Amnesty och från flera av dessa oerhört viktiga orga- nisationer. Kritiken gäller alltså rättssäkerheten och skyddet för mänskliga rättigheter. Hur har Centerpartiet resonerat när det gäller kri- tiken? Anser Centerpartiet att rättssäkerheten är till- godosedd fullt ut i förslaget? Känner man någon oro? Är det vissa punkter som man ser? Hur har man sett på kritiken? Jag tycker att detta är oerhört viktigt, för jag upp- lever att Centerpartiet och Gunnel Wallin tidigare alltid har varit ganska noga med att se till att rättssä- kerhetsgarantier finns i förslag och att man alltid skyddar den enskilde individen. Men hur har man resonerat här, där det finns så mycket kritik? Hur ser man på bristerna när det gäller rättssäkerhet? Eller tycker man att det hela är uppfyllt i förslaget?

Fru talman! Till Alice Åström kan jag säga att jag har hört frågorna förr. Naturligtvis har vi diskuterat dem och funderat på detta. Därför tycker jag att det är viktigt att vi har fått tillägget om just uppföljning. Vi kan ju se i dag att det finns brister även om det finns lagar, och därför är det alltid viktigt med uppföljning och kontroll av att det blir så som vi lagstiftare hade tänkt oss.

Fru talman! Jag håller med om att det är mycket bra med uppföljning och att det är bra att man kon- trollerar all lagstiftning - inte bara rambesluten. Men rambesluten är ju lite speciella. Detta är ett avtal som EU-länderna gör sinsemellan, så även om vi vid en uppföljning om två år konstaterar att det fanns en massa brister här och om vi ser att lagstiftningen i andra länder har gått åt ett felaktigt håll osv. så har Sverige i stort sett inga möjligheter att göra föränd- ringar av vare sig vår lagstiftning eller något annat. Detta är ju ett gemensamt åtagande som man gör, och därför är det så oerhört viktigt just när det gäller ram- beslut och överenskommelser mellan alla EU- länderna att man har täckt in alla rättssäkerhetsgaran- tier redan från första början. Möjligheten att förändra är mycket mindre, för detta är inte som vanlig svensk lagstiftning. Om vi konstaterar om två år att det fanns massor av brister i lagstiftningen i andra länder, att de har för långa häktningstider eller inte följer det hela så kan vi inte ändra lagstiftningen i de länderna. Men vi kan inte heller med vanlig svensk lagstiftning här i kammaren förändra villkoren. Därför tycker jag att det är mycket bra att Center- partiet tar upp frågan om uppföljning osv. Men det ger inga rättssäkerhetsgarantier när det gäller detta. Jag har alltså svårt att förstå att Centerpartiet inte alls - inte ens genom ett särskilt yttrande eller på något annat sätt - lyfter fram den kritik och den oro som ändå finns.

Fru talman! I den värld vi lever i i dag tycker jag att det är viktigt att våga ta steg. När det gäller att vara försäkrad och ha alla garantier och med tanke på det som har sagts tidigare i debatten om vilka svårig- heter man har haft med att komma fram till en gemensam lösning så är jag glad över att man har kommit fram till det här ställningstagandet och en gemensam hantering av frågorna på detta sätt. Jag vågar ställa mig bakom detta.

Fru talman! Kolleger! Folkpartiet liberalerna har ett särskilt yttrande i detta betänkande. Vi har ej del- tagit i beslutet. Detta är ett extraordinärt beslut från vår sida och en åtgärd som har föregåtts av svåra överväganden beroende på att motståndet, kritiken och oppositionen mot denna process och eventuellt mot innehållet - ett innehåll som vi inte helt känner till ännu - ser olika ut. Vi liberaler tycker att det europeiska samarbetet i grunden är bra. Det är nödvändigt att fördjupa och utveckla demokratin i vår del av världen. Det innebär kompromisser som inte alltid blir bra och som inne- håller knepighetens prägel. Det gäller både form och innehåll, och i detta fall kan man nog ha invändningar mot båda områdena. Därför har jag, precis som den moderate företrä- daren, jättesvårt att ställa upp på den retorik som man får höra framför allt från Miljöpartiet om hur det är fel med häktningstider osv. och att vi inte ska ha något utlämnande. Det var visst väldigt bra med sten- kastande människor som visade sina demokratiska rättigheter också. Jag ställer inte upp på den retoriken. Vi är kritiska till hur detta behandlas för vi vet inte riktigt vad det är. Regeringen, Centerpartiet och Kristdemokraterna balanserar på en ytterst slak lina i dag. De riskerar att falla stenhårt till marken. Vi får se hur detta kommer att utvecklas i ett perspektiv när vi tittar bakåt. Vad vi behandlar i dag är ett utkast till ett rambeslut, som inte ens är språkligt granskat. Vi ges i propositionen en viss beskrivning av hur förfarandet är tänkt att fungera - inte av hur det ska fungera. Man har tänkt ut ungefär hur det ska bli, men det finns inga lagför- slag. Vi har fått detta förankrat i utskottet och EU- nämnden vid ett par tillfällen, som några här målande har beskrivit. Det har varit olika språk. Jag deltog i den svenska skolan för några år sedan, och då körde vi inte franska på grundskolan. Detta underlag är otillräckligt för att vi i Folkpar- tiet liberalernas riksdagsgrupp ska kunna ta ställning. Vi känner inte till vilka effekterna kan vara, och där- för väljer vi att nu inte delta. Folkpartiet liberalerna har löpande sedan november, då vi förde en debatt i kammaren, kritiserat denna och andra åtgärder som man kan koppla ihop med terroristbekämpningen. Det har varit en klar kritik. Vi har frågat och frågat. Vi har fått en del svar och regeringen har delvis gjort vissa framsteg. Det tycker jag är bra. Jag vill kunna lita på vår regering. Jag vill att vår justitieministern ska försvara rättssäkerheten i förhandlingar med andra länder på ett bra sätt, och jag hoppas att det ska kunna fungera. Jag vill också att regeringen ska få regera landet, även om det är en socialdemokratisk regering som sitter ett tag till. När det gäller konsekvenserna och kritiken så är det väldigt svårt att förutse det rimliga innehållet och den praktiska juridiken i svensk lagstiftning. Vi ser inte detta. Det är svaga beskrivningar av vad som kan hända. Vad händer med deltagande i kriminella orga- nisationer? Vad händer med terroristbrotten - som vi visserligen ska prata om på onsdag? Hur ser det ut med IT-brottsligheten? Hur går det med flykting- gömmarna? Hur är det med vägransgrunderna, Thomas Bod- ström? Kan Thomas Bodström nu garantera att vi i artikel 4, där vägransgrunderna tas upp, vid en even- tuell vägran har rätt att ta hänsyn till Europaråds- kommissionen om mänskliga rättigheter så att vi inte utlämnar människor till en vad jag vill kalla rättsvid- rig process? Det säger Thomas Bodström att vi inte ska behöva göra, för vi har ju ordre public, som det heter apropå svåra ord. Det betyder att man inte ska få lämna ut saker som är helt främmande för oss i Sverige med vår rättstradition. Jag vill lita på Thomas Bodström. Klargör nu detta, så att det blir lite lättare för oss i Folkpartiet liberalerna att fatta ett klart beslut när hela lagstiftningsmaterialet ska ligga framme här om ett halvår eller vad det nu var. Då kan vi ge be- sked, och då kommer vi säkert att kunna stödja 90 %, och kanske 95 % eller alltihop om det nu är så rosen- rött som Thomas Bodström ger sken av. Men vi vet inte i Folkpartiet liberalerna. Det är väldigt svårt att göra den analysen. Vi fattar bara beslut när vi vet vad de innebär. Därför väljer vi i dag att avstå. En klar motivation finns i det särskilda yttrandet. Det är inte att huka och vara rädd. Det enkla är att säga nej nej nej till allt som har med europeiskt sam- arbete att göra. Vi kan inte göra det, därför att den gränslösa brottsligheten, den grova brottsligheten, måste vi bekämpa gemensamt, och då måste vi ha ett samarbete på rättsområdet. Jag skulle vilja att Thomas Bodström vid tillfälle tar upp detta med sina kolleger i ministerrådet, om vi inte ska ha ett riktigt rättskonvent i Europa där vi kan försöka fundera på hur vi ska sammansmälta olika rättstraditioner - den nordiska, den anglosaxiska, den franska och den tyska - och få detta att fungera bätt- re. Olikheterna gör i dag att vi känner stor osäkerhet gentemot varandra, och det leder till misstro. Man ska komma ihåg, som någon annan tidigare har sagt, att det finns invändningar också mot det svenska rättssystemet. Människor skjuts ned av poli- ser, och människor sitter inspärrade alldeles för lång tid. Vi har livstidsstraff i det här landet. Det avgörs av politiker för närvarande, och justitieministern tycker att det är trevligt att ge folk nåd. Det är helt oaccepta- belt. En rad invändningar finns alltså mot det svenska rättssystemet, som skulle må bra av en genomgång.

Fru talman! Johan Pehrson hade inte behövt ställa sig på vare sig Miljöpartiets sida eller Vänsterpartiets sida i den här debatten och när vi ska rösta. Det hade räckt om Folkpartiet hade tagit ställning för sin egen motion, som också har ett avslagsyrkande som första hemställanspunkt. Dessutom är Folkpartiets motion väldigt bra. Därför undrar jag varför man inte ens fullföljer sin egen motion. Fru talman! Jag tycker att det är väldigt billigt att påstå - men jag hade knappast väntat mig något annat - att Vänsterpartiets ställningstagande när vi i dag kommer att rösta nej bygger på att vi bara säger nej nej nej. Folkpartiet har haft exakt samma kritik som Vänsterpartiet har fört fram mot det här förslaget när det gäller rättssäkerheten och skyddet för mänskliga rättigheter. Jag har inte med ett ord i mitt anförande eller i re- plikerna sagt att det handlar om att det är något slags EU-beslut. Det handlar om kritik i sak. Vi är inte heller ensamma om den kritiken, utan väldigt många organisationer har fört fram den. Jag tycker att det vore hedervärt om Johan Pehr- son sade att ställningstagandet att säga nej inte är ett ställningstagande för nej nej nej bara för att det är fråga om EU. Folkpartiet hade ju också ett avslagsyr- kande, som man nu inte är beredd att följa upp.

Fru talman! Nej, det här är ingen situation att vara billig i. Om det var så Alice Åström uppfattade det kanske jag uttryckte mig slarvigt. Det var verkligen inte min mening. I grunden handlar det bara om det faktum att Folkpartiet liberalerna vill utveckla, fördjupa och bredda samarbetet inom den europeiska unionen, därför att det ökar demokratin, ökar inflytandet för Sverige och skapar en bättre värld där vi bor. Medan vi vill göra detta vill Vänsterpartiet och tillika Miljöpartiet avveckla Sveriges roll i den euro- peiska unionen. Man vill ju inte ens vara med i detta samarbete, och då är det klart att man har lättare att säga nej. Men Alice Åström förtjänar all respekt, inte minst för den remissrunda som hon och Vänsterpartiet har tagit initiativ till. När jag kommer till utskottet tar jag våra utskotts- förhandlingar på största allvar. Jag lyssnar noga på alla argument som förs fram. När jag hör retoriken och ser texten i reservationen och det särskilda ytt- randet är det framför allt inriktat på själva processen och formen. Detta beslut har nu drivits igenom gans- ka okänsligt av socialdemokrater, centerpartister och kristdemokrater. För mig innebär inte det att jag kan säga nej till detta, för jag vill ha ett fördjupat samarbete när det gäller möjligheten att utlämna grova brottslingar - eller för den delen att få grova brottslingar utlämnade till Sverige - och vad gäller att vi måste föra kampen mot terrorism. Men jag vill också veta innehållet. Därför avstår vi. Det är ingen meslinje, som jag ser det, utan jag känner att det verkligen är ett svårt över- vägande. Jag måste få förklara detta, och jag tycker att jag har gjort det i dag.

Fru talman! Än en gång kommer den här låga dis- kussionsnivån. När sakargumenten tryter kommer det från Johan Pehrson: Ni säger bara nej, och jag säger ja ja till samarbete. Så tråkigt det är att gång på gång få detta i ansik- tet, när man vet att man lägger ned ett seriöst arbete på de lagförslag och de handlingar som presenteras, läser och tar ställning seriöst. Det kan bara tydas som att den motion som Johan Pehrson och Helena Bargholtz skrev den 9 april, med argument som jag helt kan instämma i, har han fått på pälsen för av någon i partiet. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Det som står i denna motion, och begäran att riks- dagen ska avslå propositionen, stämmer inte ett dugg med det Johan Pehrson har stått här och sagt. Där bör blir det till slut sådana här yviga gester. Gå in på de sakfrågor som ni tar upp i motionen! Ni har synpunkter på frågan om dubbel straffbarhet och på att den utfärdande statens definition på brotten ska gälla. Det kritiserar ni. Det är ju det vi ska disku- tera här i dag. Ni tar upp vad "deltagande i kriminell organisation" är och säger att det är svårt att ta ställ- ning. Så är det på punkt efter punkt. Ni säger i slutet av motionen att regeringen inte har några riktiga förslag och att "motsägelser och oklarheter präglar hela propositionen". Därför kan ni inte ställa er bakom den utan vill att den ska avslås. Det framgår också av motionens intentioner att man redan fattar vad som kommer att krävas. Dessa sakfrågor överger man bara plötsligt, och man säger att det har blivit kompromisser. Det håller inte, Johan Pehrson. Jag skulle verkligen vilja veta sanningen och att man är uppriktig. Det är väl så som jag sade sist, att partiet inte är enigt med Johan Pehr- son, tyvärr.

Fru talman! Än en gång kommer den här låga dis- kussionsnivån. När sakargumenten tryter kommer det från Johan Pehrson: Ni säger bara nej, och jag säger ja ja till samarbete. Så tråkigt det är att gång på gång få detta i ansik- tet, när man vet att man lägger ned ett seriöst arbete på de lagförslag och de handlingar som presenteras, läser och tar ställning seriöst. Det kan bara tydas som att den motion som Johan Pehrson och Helena Bargholtz skrev den 9 april, med argument som jag helt kan instämma i, har han fått på pälsen för av någon i partiet. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Det som står i denna motion, och begäran att riks- dagen ska avslå propositionen, stämmer inte ett dugg med det Johan Pehrson har stått här och sagt. Där bör blir det till slut sådana här yviga gester. Gå in på de sakfrågor som ni tar upp i motionen! Ni har synpunkter på frågan om dubbel straffbarhet och på att den utfärdande statens definition på brotten ska gälla. Det kritiserar ni. Det är ju det vi ska disku- tera här i dag. Ni tar upp vad "deltagande i kriminell organisation" är och säger att det är svårt att ta ställ- ning. Så är det på punkt efter punkt. Ni säger i slutet av motionen att regeringen inte har några riktiga förslag och att "motsägelser och oklarheter präglar hela propositionen". Därför kan ni inte ställa er bakom den utan vill att den ska avslås. Det framgår också av motionens intentioner att man redan fattar vad som kommer att krävas. Dessa sakfrågor överger man bara plötsligt, och man säger att det har blivit kompromisser. Det håller inte, Johan Pehrson. Jag skulle verkligen vilja veta sanningen och att man är uppriktig. Det är väl så som jag sade sist, att partiet inte är enigt med Johan Pehr- son, tyvärr.

Fru talman! Jag har hela mitt parti med mig. Det är snarare så att flera av mina goda liberala vänner, några advokater, har ringt till mig och undrat: Men, Johan Pehrson, varför ska du inte rösta nej? Det är ju mycket tydligare och enklare, så att folk ute på gatan fattar att vi är mot det här. Då säger jag, med stor respekt, att jag försöker spela på det seriösa planet. Jag försöker ha en viss inlevelse och försöker förstå vilken roll Thomas Bod- ström har när han sitter i ministerrådet och ska för- svara svensk rättstradition och förhandla med andra länder. Jag har en viss förståelse för att det inte är helt enkelt. Det jag kräver av Thomas Bodström är att jag får ett korrekt och fullständigt beslutsunderlag. Då ska jag kunna fatta beslut. Jag litar på Thomas Bodströms goda intentioner, men jag är inte säker på att det kommer att räcka ända fram. När vi ser den fullständiga följdlagstiftningen kommer vi att väcka motsvarande motion, där vi kommer att säga ja till de delar som vi kan acceptera. Men i nuläget är det helt omöjligt att fatta ett beslut. Kia Andreasson verkar ha den uppfattningen att man inte ska lita på de intentioner som regeringen har. Det är väldigt konstigt att Kia Andreasson inte litar på de intentionerna, när hon utgör själva språng- brädan för det socialdemokratiska maktinnehavet och den socialdemokratiska regeringen.

Fru talman! Jag har hela mitt parti med mig. Det är snarare så att flera av mina goda liberala vänner, några advokater, har ringt till mig och undrat: Men, Johan Pehrson, varför ska du inte rösta nej? Det är ju mycket tydligare och enklare, så att folk ute på gatan fattar att vi är mot det här. Då säger jag, med stor respekt, att jag försöker spela på det seriösa planet. Jag försöker ha en viss inlevelse och försöker förstå vilken roll Thomas Bod- ström har när han sitter i ministerrådet och ska för- svara svensk rättstradition och förhandla med andra länder. Jag har en viss förståelse för att det inte är helt enkelt. Det jag kräver av Thomas Bodström är att jag får ett korrekt och fullständigt beslutsunderlag. Då ska jag kunna fatta beslut. Jag litar på Thomas Bodströms goda intentioner, men jag är inte säker på att det kommer att räcka ända fram. När vi ser den fullständiga följdlagstiftningen kommer vi att väcka motsvarande motion, där vi kommer att säga ja till de delar som vi kan acceptera. Men i nuläget är det helt omöjligt att fatta ett beslut. Kia Andreasson verkar ha den uppfattningen att man inte ska lita på de intentioner som regeringen har. Det är väldigt konstigt att Kia Andreasson inte litar på de intentionerna, när hon utgör själva språng- brädan för det socialdemokratiska maktinnehavet och den socialdemokratiska regeringen.

Fru talman! "Jag litar på Thomas Bodström." Det kan man väl inte säga när vi sitter här och är den lagstiftande församlingen. Jag kan inte säga att "jag litar på Johan Pehrson". Jag måste väl själv läsa och ta ställning. Jag trodde att det var vårt grundläggande arbete här. Det är också ett väldigt underligt argu- ment. Jag har läst, och jag har tagit ställning. Min grupp som jag har presenterat detta för och som har läst detta har tagit ställning. Det är bara det som det gäll- er. Det gäller att se de argument som finns i ramlag- stiftningen, som Johan Pehrson och Helena Bargholtz har tagit upp i en motion. I den motionen tycker de att detta är så ingripande att de vill avslå propositionen. Det är det vi diskuterar här i dag. Det har Johan Pehrson totalt vikit undan från.

Fru talman! Folkpartiet har sedan denna fråga kom upp varit starkt kritiskt. Vi har deltagit i debat- ten, och vi kommer i dag att avstå. Vi stöder inte detta, för vi vet inte vad det innehåller. Jag förbehål- ler mig rätten att hamna på en något annan linje än det parti som mest ihärdigt av alla säger att Sverige ska ut ur EU. Jag tycker inte att det platsar.

Fru talman! Brottsligheten har inga gränser. Där- emot utnyttjar brottsligheten de gränser som finns, och det är därför som det är problem med att interna- tionellt bekämpa brottslighet. En av de viktigaste frågorna är att samtliga inblandade i ett mål ska kun- na ställas inför rätta, att detta inte tar för lång tid och att det blir effektivt. Alla som har varit med vid större rättegångar vet att om någon av de inblandade inte är där, kommer alla att skylla på den personen, vilket gör det oerhört svårt att över huvud taget få någon fälld. Detta är ett av skälen till att vi vill utveckla det internationella samarbetet mot brottsligheten. Ett annat skäl är att vi vill ge alla möjligheter till upprät- telse för brottsoffer. Vi vill inte skydda mördare, våldtäktsmän och terrorister. Vi vill att brott ska kla- ras upp, och vi vill att brottsoffer ska få upprättelse. Fru talman! Det finns två saker som många försö- ker skapa sig något slags monopol på. Det ena är vad som är bäst utifrån barnets bästa, och det andra är rättssäkerhet. Detta finns med i debatten, och man försöker ibland göra gällande att just det egna försla- get är det enda som gäller. Jag diskuterar gärna rättssäkerhet i samband med de här förslagen. Det är inte så enkelt att bekämpning av internationell brottslighet innebär en försämring av rättssäkerheten. Det bästa sättet är förstås att jämföra det system som vi i dag har med det nya system som riksdagen nu ska ta ställning till. Vad har vi då för system i dag? Jo, det är redan möjligt att lämna ut anklagade svenska medborgare för vad som motsvarar 140 brott, och utlänningar för i stort sett samtliga brott. Vi har i dag inga tidsgränser. Enligt det nya förslaget ska gälla 60 plus 30 dagar. I dag är det regeringar, alltså politiker, som avgör. I framtiden blir det rättsliga myndigheter som avgör. I dag finns det ingen muntlighet, men det ska finnas i framtiden. I dag finns det ingen rätt att överklaga, men det ska finnas i framtiden. Fru talman! Det här om något är väl sådant som är till för att förbättra rättssäkerheten. På Johan Pehrsons fråga kan jag direkt svara: Ja, Europakonventionen står över de här rambesluten. Den kommer även fort- sättningsvis att gälla på det här området. Fru talman! Det har förekommit en del märkliga saker under de månader som vi har diskuterat det här. En sak som det är oerhört svårt att få fram, hur myck- et vi än försöker, är att det här inte är ett resultat av händelserna den 11 september. Men det är klart att retoriken fungerar mycket bättre om man talar om terrorlagar, bristande rättssäkerhet, panik osv. Det är bara ett problem med detta, nämligen att det inte är sant. Det här är inte ett resultat av den 11 september. Det är resultatet av ett initiativ som togs redan 1999. Det vet alla som nu under många månader har arbetat med de här frågorna, även om vissa fortfarande inte vill låtsas om det. Därför blir diskussionen om att det här så snabbt har hastats fram under det belgiska ordförandeskapet lite haltande. Det har nu redan gått två och ett halvt år, och det bör enligt min uppfattning i varje fall inte ta längre tid i anspråk. Jag tycker också att det är bra att man diskuterar hanteringen i riksdagen. Det är bra att det kommer fram synpunkter, men glöm inte att det här sker på exakt samma sätt som skett vid tidigare rambeslut. Det finns inget nytt i det system som vi nu använder. Den här diskussionen i frågan om man ska göra änd- ringar i framtiden kan visserligen vara bra, men det är inget särskilt med det här rambeslutet. Det märkligaste av allt, fru talman, är ändå Mode- raternas 180-gradiga vändning. I december sade, precis som Alice Åström framhöll, Moderaterna ett uttryckligt ja till det här. Den 21 mars lade regeringen fram sin proposition, och två timmar senare samma dag sade Moderaterna nej. Ärligt talat vet jag inte riktigt var Moderaterna nu står, för det har varit så oerhört många svängningar fram och tillbaka. Detta kan bero på den debatt som har förts. Den har haft en del grova överdrifter och i vissa fall direkta felaktigheter. Det har varit en sam- hällsdebatt som har engagerat många, men det får man stå ut med. Man får inte svaja i kampen mot internationell brottslighet. Man måste stå upp för den här kampen. Det är många som tror att det kanske främsta skälet ändå är att krångla till det för regeringen. Och visst skulle det vara pinsamt att när vi ska träffas i juni för att slutligt ta ställning tvingas medge: Ja, vi sade ja i december, men nu har vi som enda land ändrat oss och vill inte vara med. Men den part som framför allt skulle fått lida av detta är naturligtvis Sverige. Så hade det också gått om inte Centern och Kristdemokraterna hade tagit ansvar för Sverige. Jag borde naturligtvis som socialdemokratisk mi- nister vara glad över att kunna säga att Moderaterna hoppar av från den internationella kampen mot brottsligheten, men jag tycker ändå att det är trist att kortsiktiga partipolitiska hänsyn får företräde framför Sveriges väl. Vi behöver som ett litet land inte den här typen av partipolitiskt tänkande utan vi behöver stå eniga i kampen mot internationell brottslighet. Men nu vet vi att Moderaterna inte är ett parti att lita på när det gäller kampen mot internationell brottslighet. De sade från början ja. Jag säger ingen- ting om Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De har sagt nej från första början. De har gjort det innan vi fatta- de beslut om det här i EU-nämnden. De har från allra första början sagt att de inte kommer att ställa sig bakom det här. De står inte för några överraskningar utan har haft en väldigt konsekvent linje från början. Moderaterna sade däremot ja. Jag anser förstås, som jag tror att de allra flesta gör, att man ska hålla sina löften. Det gäller även beträffande EU. Man kan inte ändra sig någon gång mellan december och mars, särskilt om ingenting nytt har kommit fram. Men det finns naturligtvis en möjlighet att fort- sätta efter den här linjen. Jag utgår från att Modera- terna kommer att vara konsekventa och inte heller vid nästa rambeslut anser sig kunna ställa upp på det sätt som de har gjort tidigare. Det här är nämligen bara ett av flera rambeslut, och nästa gäller narkotikabrotts- lighet, som också ska behandlas på det här mötet. För detta söker regeringen liksom vid alla andra överens- kommelser som ska ingås stöd i riksdagen. Det ska bli väldigt intressant att se om Moderater- na nu på tre veckor kommer att svänga tillbaka eller om de lägger in en massa villkor om att hela lagstift- ningen ska ligga på bordet, vilket i så fall kommer att fördröja beslutet med kanske ett halvår eller bortåt ett år. Vi ska komma ihåg att Sverige redan är det land som tar längsta tiden på sig av alla i EU. Fru talman! Dubbel straffbarhet har diskuterats. Det är en väldigt viktig fråga. Låt mig bara påminna om att vi i Norden för länge sedan har tagit bort dub- bel straffbarhet, och det gäller för tusentals brott. Jag tycker inte att vi är beredda att i EU ta detta steg. Fortfarande är det alltför stor skillnad mellan de olika lagstiftningarna. Men jag tycker att det är en naturlig utveckling att gå åt det här hållet och att det är rimligt att börja med de 32 brott som nu presenteras av de flera tusen gärningar som är straffbara i Sverige. Jag tycker också att det är en naturlig utveckling att Sverige är med i kampen mot internationell brottslighet. Det sägs att det när det gäller det rambe- slut som nu diskuteras i alla 15 länder har gått allde- les för fort och att vi inte har fått någon analys. Men i alla fall har redan 12 länder tyckt att analysen har varit tillräcklig och sagt ja. 2 länder kommer att an- sluta sig i juni. Vi vill inte stå utanför denna utveckling. Också brottslingar läser tidningar. Vi vill vara med i kampen mot brottslighet, och det känns skönt för Socialdemo- kraterna att vi är det. Tillsammans med Centern och Kristdemokraterna ser Socialdemokraterna till att Sverige kan fortsätta att vara aktivt i kampen mot brottslighet och vara ett land som andra länder känner förtroende för och gärna har ett samarbete med i de här oerhört viktiga frågorna i det brottsbekämpande arbetet och för våra brottsoffer. I detta anförande instämde Göran Norlander, He- lena Zakariasén, Göran Magnusson, Ingemar Väner- löv, Märta Johansson, Morgan Johansson, Margareta Sandgren, Ann-Marie Fagerström, Yilmaz Kerimo och Anita Johansson (samtliga s), Ingvar Svensson, Ragnwi Marcelind och Rolf Åbjörnsson (samtliga kd) samt Gunnel Wallin (c).

Fru talman! Det är skönt att höra att justitiemi- nistern inte bara ikläder sig rollen som justitieminis- ter; han ikläder sig också rollen som Luke Skywalker i Star Wars. Han för kampen för det goda. Det är så mycket retorik om kampen mot brottslighet att man håller på att trilla av stolen här. Det är tur att det är sidoskydd på den! Nu pratar vi rambeslut. Rambesluten har sedan Amsterdamfördraget en knepighetens prägel. Det är ju jättesvårt för oss att i parlamentet kunna förankra det här. Jag kan säga att om du kommer dragande med rambeslut om paprikaodling, Thomas Bodström, kommer vi att kunna säga: Ja, det fixar du säkert, och så får du ta ansvar som minister och företräda den svenska regeringen. Men när det gäller en sådan här fundamental och viktig fråga tycker jag att det är oacceptabelt att vi ska ta ställning till någonting som inte är färdigt. Det är inte språkligt justerat, och vi vet inte vilken följdlagstiftning som följer. Det är ju helt omöjligt att veta vilken effekt detta får. Justitieministern har ju tidigare varit flyktingad- vokat. Det måste ju engagera ministern hur det kom- mer att gå för flyktinggömmor och människor som gör viktiga humanitära insatser nere i Europas länder. Flera av dem blir ju allt hårdare i sin syn på männi- skor som tar humanitär hänsyn. Det vore kul att få ett svar på!

Fru talman! Hur de här frågorna ska lösas i fram- tiden tycker jag är väldigt viktigt att man diskuterar. Men jag vill påminna om att det inte bara är modera- terna som har hoppat av, och det är knappast någon ny fråga med tanke på att vi gör på exakt samma sätt som vid tidigare rambeslut. Jag ställer samma fråga som tidigare: Varför stödde i så fall Folkpartiet frågan om arresteringsordern i december och nu plötsligt har ändrat sig under våren? Vi gör ju på exakt samma sätt som tidigare.

Fru talman! I den EU-nämnd då ministern med- verkade så medverkade jag tyvärr inte personligen, men jag fick klart för mig att det skickades med en hel del synpunkter på vad vi ville att justitieministern skulle ta med sig i de slutliga förhandlingarna. Det var ju då vi kopplades in, och det är ju då EU- nämnden får säga sitt. Då sade vi att om Thomas Bodström ser till att detta förverkligas kommer vi att kunna godkänna det här. Nu har Thomas Bodström levererat en del, men om det håller hela vägen får vi vänta ett halvår eller så för att se i den färdiga lag- stiftningen. Det fungerar inte så. Vi kan inte lita på justitieministern så mycket, även om jag litar helt på Luke Skywalkers - jag menar Thomas Bodströms - goda intentioner.

Fru talman! Det är riktigt att det fanns saker som EU-nämnden ansåg vara avgörande för om Sverige skulle kunna ansluta sig till detta, och det var också de saker som Sverige fick med i överenskommelsen. Sverige har alltså fått de här kraven uppfyllda. Det gör Folkpartiets ställningstagande ännu mera märk- ligt: Man begär saker och säger att de ska vara upp- fyllda. Så blir de uppfyllda, och så hoppar man ändå av.

Fru talman! Thomas Bodström har inte varit med så länge i politiken, men han har uppenbarligen nu sänts i väg på en grundkurs i Bommersvik, där man har lärt sig att anfall är bästa försvar. I stället för att göra en lite mer ingående analys i sitt anförande här i dag utformar han anförandet till ett mastodontangrepp på Moderaterna, som dessutom våra vänner Kristde- mokraterna har vänligheten att instämma i. Det är fullkomligt fantastiskt att Thomas Bod- ström försöker ge sken av att det är han och jag som är motpolerna i den här debatten, när det snarare är så att det är Socialdemokraternas regeringsunderlag som i grunden har en annan syn. Det är möjligt att man ska förlåta nybörjaren för detta angrepp och i stället ställa några raka frågor, som jag tycker att Thomas Bodström ska ägna sig åt att besvara. Det har varit exakt samma förfarande som tidiga- re, sägs det. Ser Thomas Bodström någon principiell skillnad på de två rambesluten, dvs. det vi fattar be- slut om i dag och det som kommer nästa onsdag, jämfört med de tidigare? Är de av tyngre vikt? Har de viktigare principiell karaktär än de tidigare? När det gäller att se över vilka konsekvenser detta får: Har Thomas Bodström tillgång till analys av hur de rättsliga systemen inom EU:s medlemsstater fun- gerar i praktiken och en analys av hur de kommande EU-medlemsstaternas rättssystem fungerar i prakti- ken, som han kan lägga till grund för sitt ställningsta- gande att få det här rambeslutet att fungera? Kan Thomas Bodström inför kammaren ange hur många som kommer att träffas av dessa nya utlämningsreg- ler, ifall det blir ett större antal än de som i dag träffas och inom vilken närtid den här kretsen kommer att vidgas? Finns den analysen, Thomas Bodström? Finns det någon analys av hur det här rambeslutet påverkas av att terrorism står med på listan över de brott för vilka man kan bli utlämnad, ett brott som i dag inte finns i svensk brottsbalk? Har du tillgång till den analysen, Thomas Bodström?

Fru talman! På den första frågan, om det här är av större eller mindre principiell betydelse, vill jag svara att min uppfattning i alla fall är att det stora genom- brottet när det gäller utlämning av brottslingar redan har skett. Det trädde i kraft 1 oktober förra året. Det var då vi öppnade vägen. Det här beslutet kommer framför allt att innebära att man höjer rättssäkerheten på en rad olika punkter, som jag läste upp i mitt anfö- rande som de konkreta, viktiga sakerna. Det ser jag mer som en förbättring av det nuvarande systemet. Det stora, avgörande steget har redan tagits av Sveri- ges riksdag. Vad gäller terroristdefinitionen tror jag inte att detta beslut på något sätt är större än andra rambeslut, t.ex. det kommande som jag nämnde som gäller nar- kotikabrottslighet. Alla terroristhandlingar är straffba- ra i samtliga länder, även i Sverige. Jag tror inte att det kommer att ha så stor betydelse när det gäller utlämnande av personer, därför att det gör vi redan i dag för så grova brott. Däremot tycker jag att det är en väldigt viktig debatt vi har i nästa vecka, men jag säger samma sak som har sagts tidigare: Vi ska inte föregå den debatten här och nu.

Fru talman! Men Thomas Bodström, nu får du ta ansvar för vad du har sagt här i dag i kammaren. Du har hävdat att Moderaterna nu har hoppat av kampen mot den internationella brottsligheten, och om jag förstod det rätt skulle jag ha lett Moderaterna till detta beslut i syfte att vinna partipolitiska poäng på att käbbla med socialdemokraterna. Jag vet inte hur många väljare Thomas Bodström har träffat, men jag har aldrig träffat någon som sä- ger: I valet mellan ett bra partipolitiskt käbbel mellan dig och Thomas Bodström och kampen mot den in- ternationella brottsligheten väljer vi naturligtvis käbblet. Om du bara levererar käbbel bryr vi oss inte om ifall ni hoppar av den internationella kampen. Det är så löjligt att det inte kan tas på allvar när det beskrivs på det sättet. Jag ser min roll som lag- stiftare med lite större seriositet än så. Jag vill veta konsekvenserna av de beslut jag är med och fattar. Jag märkte när Thomas Bodström delvis svarade på mina frågor att han använde begreppet "tror". Han sade att han inte tror att detta kommer att få vissa konsekvenser. Jag ställde inte någon fråga om vad justitieministern trodde. Jag frågade om han har till- gång till analysunderlag för de beslut som han har varit med och fattat - och som vi förvisso också släppte fram. Men det vi sade i EU-nämnden, och till den delen har vi inte ändrat oss, var att vi tycker att det här är en viktig och väsentlig del av EU:s rättsliga utveckling, men ska vi gå vidare, möta våra väljare och förklara vad detta är så måste vi ha kontroll över konsekvenserna. Då vill vi ha den svenska lagstift- ningen framme, och vi vill ha analys av vad detta ska ge för effekt. Har Thomas Bodström tillgång till nå- got av de analysmaterial jag efterfrågade i min första replik?

Fru talman! Anledningen till att många tror att det här är partipolitiskt är att Moderaterna reservations- löst sade ja under EU-nämnden. Det var en diskus- sion som också föranleddes av ordförande och andra om hur vi ska gå vidare. Det var jag, Socialdemokra- terna och Moderaterna, och även Folkpartiet, Krist- demokraterna och Centern när det gällde arreste- ringsordern. Sedan fortsatte en diskussion som var viktig och bra på många sätt. Den 21 mars, sista da- gen för att lämna en proposition, beslutade regeringen detta. Två timmar senare kom ett pressmeddelande eller ett TT-telegram om att Moderaterna hoppar av. Tänk, jag tror att det är ganska många som drar den slutsatsen att det var just partipolitiska skäl som låg bakom det här. När det gäller de kommande EU-länderna vill jag säga till Fredrik Reinfeldt att det är just en av de saker som är så viktiga, nämligen att det är ett villkor för att man ska få vara med i EU att man uppfyller de kravet. Annars får man inte vara med i EU. Så det är ingenting som vi kan diskutera här och nu. Det måste de här länderna visa upp. Men jag noterar att Moderaterna, i alla fall utifrån vad man kan höra i dag, ställer sig relativt skeptiska till den här utvidgningen. Det är också intressant: Man börjar alltmer närma sig Vänsterpartiet och Miljöpartiet i detta, och det är väl inte så konstigt att man också har fått beröm av de partierna här i dag. Jag vill också understryka att vi inte har haft stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, utan det handlar om det stöd som jag nämnt tidigare. Detta har Väns- terpartiet och Miljöpartiet klargjort på ett tidigt stadi- um, så det kom inte som någon överraskning. Det faktum att vi är tydliga mot varandra ger också ett bra samarbete. När det sedan gäller vad man tror att lagen kan få för betydelse skulle jag vilja påstå att det inte är seri- öst att veta vilken betydelse olika lagar får, oavsett om det gäller rambeslut eller andra beslut. Ingen kan veta med säkerhet, men vi kan göra analyser och bedömningar. Under de ett och ett halvt år som jag har varit med har ingenting diskuterats så mycket och haft så mycket underlag som detta rambeslut.

Fru talman! Jag ska börja med att säga samma sak som Thomas Boström sade, nämligen att visst finns det sådant i detta beslut som stärker rättssäkerheten, som snarare kortar tiderna osv. Det finns positiva saker också, och jag hade i talarstolen kunnat räkna upp de framsteg som gjorts på vissa områden. Men det viktiga för oss som lagstiftare är att se var brister- na finns, och hur dessa kan åtgärdas. När Thomas Boström säger att detta egentligen inte är det stora genombrottet motsäger han sig själv och det som sägs i propositionen. Där står nämligen att "rambeslutet bygger till stor del på begrepp och förfaranden som är kända från utlämningsrätten. Samtidigt innehåller den nyheter som i såväl praktiskt som principiellt hänseende kan framstå som proble- matiska." Just dessa frågor har Vänsterpartiet lyft fram. Detta bygger på tilltron till andra länder. I mitt huvudanförande nämnde jag Storbritannien och utvecklingen i Italien, där man nu använder maf- fialagstiftningen även för terrorbrott. Det finns också med på listan. Det blir självklart mycket svårare för oss som lagstiftare att ta ställning när man inte ens har underlaget till hur lagstiftningen i de andra län- derna ser ut. När det gäller den dubbla straffbarheten vill jag ta upp frågan om flyktinggömmare. Detta är inte straff- bart i Sverige. När man tar bort den dubbla straffbar- heten ska det finnas strafftider på minst tre år, men straffvärdena kan även vara lägre. I straffskalan ska det dock vara minst tre år. Hur ser det ut i de andra EU-länderna? Tillämpar något land detta? Tänker något land införa det? För oss är denna fråga oerhört viktig. Nästa fråga handlar om att rådet kan förändra lis- tan, och att beslut ska fattas enhälligt. Hur tänker justitieministern förfara med den frågan? Det är prin- cipiellt oerhört viktigt att vi som lagstiftare har möj- lighet att kunna följa utvecklingen och vara med och fatta beslut om den.

Fru talman! När det gäller skydd av flyktingar vill jag erinra om att det redan i dag är straffbart om det sker mot vederlag. Vi kan också säga nej om brotten sker på svenskt territorium. Det har i debatten ofta diskuterats huruvida någon i Sverige skulle kunna gömma en person. Detta är alltså inte skäl för utläm- ning. När det gäller Alice Åströms fråga om tillägg till listan håller jag med om att det är oerhört viktigt att veta om brott läggs till. Det får inte bli så att brott läggs till utan att vi får reda på det. Om jag är justitieminister och får arbeta med de här frågorna kommer jag att arbeta på samma sätt som tidigare. Inte en enda sak kommer jag att på egen hand, eller på regeringens vägnar, ta ställning till för Sveriges del utan att ha stöd i riksdagen, antingen på det sätt som nu sker eller på något annat sätt. Vi arbetar hela tiden så att riksdagen formellt fat- tar beslut, till skillnad från många andra länder där överenskommelserna blir giltiga direkt i ministerrå- det. Jag tycker att det är bra att riksdagen formellt säger ja, och att vi har möjlighet till sådana diskus- sioner som den vi nu för. Självklart arbetar vi efter principen att ha stöd från riksdagen.

Fru talman! En del av problemet är just att frågan antagligen kommer att bli förankrad i EU-nämnden utifrån en sådan här diskussion. Dessa frågor är prin- cipiellt oerhört viktiga. Vänsterpartiet är lite oroat när det gäller den dubbla straffbarheten. Sveriges förhandlingslinje från början var ju att den skulle avskaffas helt och hållet. Där känner jag mig alltså inte trygg. Precis som Johan Pehrson sade tidigare handlar det om att man ska lita på Thomas Bodström. Jag litar på att Thomas Bodström driver den linje som Sverige har drivit tidigare om att avskaffa den dubbla straff- barheten. Vänsterpartiet ser stora problem när det gäller den dubbla straffbarheten, och därför röstar vi nej. Sedan måste jag kommentera det som sades om att Sverige är det land som tar längst tid på sig att införa europeisk lagstiftning. Det är en sanning med modifikation. Vi kanske tar lång tid på oss innan vi fattar beslut i riksdagen om att ställa oss bakom ett rambeslut eftersom alla länder inte behöver göra det. När det däremot gäller att införa lagstiftningen i praktiken och få den att fungera tillhör Sverige ett av de bästa länderna. Därför tycker vi att det är viktigt att vi får den längre tiden på oss för att införa den i svensk lagstiftning. Det är viktigt att ha den grunden. När det gäller kampen mot den internationella brottsligheten har det sagts att om man står på den ena eller andra sidan, och om man röstar nej till detta, är man inte för kampen mot internationell brottslig- het, och är man inte för EU är man också emot kam- pen mot internationell brottslighet. Vänsterpartiet anser att denna fråga är oerhört viktig. Den gränsöverskridande brottsligheten är en farsot på många håll. Men man måste föra kampen så att hänsyn tas till rättssäkerhet och mänskliga rättig- heter, och med förtroende från viktiga organisationer som Amnesty, Svenska Helsingforskommittén och Advokatsamfundet, som för övrigt också riktar kritik mot de nuvarande förhållandena. Om man har med sig dessa organisationer i kam- pen tror jag att man kan lyckas. Om man däremot inte tar rättssäkerhet och mänskliga rättigheter på allvar finns det risk för att misslyckas.

Fru talman! Jag är smickrad över att ni litar på mig, det är roligt. Men det handlar inte om att lita på mig eller inte, utan om att man egentligen är en bud- bärare. Man talar om hur förhandlingarna har gått och presenterar förslag som man sedan vill att riksdagen ska ta ställning till. Enligt det nuvarande förfarandet sker det genom EU-nämnden. Huruvida detta förfa- rande kommer att förändras i framtiden har jag inte några synpunkter på, men det är viktigt att vi fortsät- ter diskussionerna. Det som jag framför allt har vänt mig emot i dag är att man skulle göra förändringar under det nuva- rande arbetets gång. Detta skulle skada Sveriges för- troende oerhört mycket i juni. Däremot tycker jag att det ur demokratisk synvinkel är viktigt att vi fortsätter de här diskussionerna.

Fru talman! Miljöpartiet bedriver också kamp mot brottslighet, men vi kan ha olika metoder. De argu- ment för kampen mot den internationella brottslighe- ten som Thomas Bodström så pompöst hävdade i sitt anförande kan även en polisstat använda för att göra inskränkningar. Miljöpartiet anser att förebyggande åtgärder i kampen mot brottslighet ska vara en viktig del. Vär- den som rättssäkerhet, demokrati och mänskliga rät- tigheter måste också ligga i vågskålen. Jag tycker att vi tidigare har haft samma syn kring detta, men en stor förändring tycks vara på gång. Kampen mot brottsligheten är tydligen överordnad, vilket det inte är för Miljöpartiet. De andra värdena är också viktiga. Jag tror inte att det sätt som nu har föreslagits kan göra någon skillnad. Jag återkommer till det nuvarande systemet. Vi ratificerade, som Thomas Bodström också sade, 1996 års konvention. Den skulle börja praktiseras i oktober 2001. Vi vet inte hur det har fungerat, men ett förslag i den konventionen byggde på att de rättsvårdande myndigheterna själva skulle få förhandla - inte bara komma till regeringen. Detta har vi alltså redan ge- nomfört. Vad hade man för motiv för att från oktober 2001 införa det nya systemet? Det blir bättre, säger man, men det vet vi inte eftersom vi inte har prövat det andra systemet. Vad är det som blir bättre? Det vet vi inte, för någon analys har inte gjorts. Också Modera- terna har framfört att en sådan analys över huvud taget inte har förekommit. Det som Thomas Bodström nu för fram hänger alltså inte riktigt ihop. Förslagen i EU är väldigt in- gripande, och de finns redan i olika arbetsgrupper. Vi tycker att det är märkligt att vi med denna snabbhet ska ta fram och praktisera dem.

Fru talman! Jag tror säkert att Miljöpartiet och andra partier också står upp för kampen mot brotts- ligheten. Men man ska ha klart för sig att det är väl- digt illa för Sverige om vi är det enda EU-landet som står utanför överenskommelsen och framför allt om vi från början har sagt ja och sedan ändrar oss och säger nej. Mycket av det arbete som sker i EU är nämligen på ett, två, tre eller fyra länders initiativ. Och ett land som ändrar sig på det sättet och svajar på det sättet vill inget land ta något initiativ tillsammans med. Det är därför som det är viktigt att vi nu i juni kan åka till Bryssel och säga: Ja, vi ansluter oss tillsammans med de 14 andra länderna. Utan internationellt samarbete kommer vi inte åt den internationella brottsligheten. Det är ingen tvekan om det. När gränserna öppnas öppnas också större möjligheter för brottslingar, och då måste vi vara med i utvecklandet av detta samarbete. Det är Socialde- mokraternas linje att det är väldigt viktigt att utveckla detta. Sedan vill jag säga att detta inte på något sätt be- höver ske på bekostnad av rättssäkerheten. Det är inte så enkelt som att bekämpande av brottslighet eller förbättringar av brottslighet automatiskt skulle inne- bära försämrad rättssäkerhet. Det gör inte detta. Jag ska upprepa konkreta saker av analysen. Tids- gränserna blir bättre. Det handlar om rättsliga instan- ser och inte politiker. Det blir muntlighet. Man får rätt att överklaga. Detta är typiska rättssäkerhetslagar, och det finns med i den analys och det underlag som nu finns för riksdagen att ta ställning till.

Fru talman! Jag fick inte svar på vad det var som gjorde att de nuvarande reglerna som vi antog nyli- gen, i oktober, inte skulle kunna fungera. Men jag fick ändå svaret att det är grupptrycket i EU som gör att vi måste göra detta utan att sansa oss. Det var svaret.

Fru talman! Nej, det är inte grupptrycket utan det är just de saker som jag räknade upp och som innebär en förbättring. Det som antogs i oktober bygger på 1995 och 1996 års konventioner. Det som kallas arresteringsordern kom 2001. Det är alltså inte så korta tidsintervaller som Kia Andreasson försöker göra gällande. Men sammantaget är detta rätt väg för att fortsätta utveckla det internationella samarbetet mot brottslighet och samtidigt förbättra rättssäkerhe- ten.

Fru talman! Första gången som jag anslöt mig till ett politiskt parti - jag är egentligen fritänkare och tycker inte om partier - var när Gösta Bohman blev partiledare. Varför? Jo, han värnade om den demo- kratiska rättssäkerheten, och det behövdes på 70-talet. Man hade rambeslut då också. Det behövs ännu mer i dag. EU:s politiska integrationspolitik har dessvärre företräde framför rättsenlighet eller det som engels- männen kallar the rule of law. I föreliggande betänkande använder man en lag- stiftningsteknik som inte är förenlig med vår traditio- nella rättssäkerhet. Remissförfarande och lagråds- granskning kommer på undantag. Dessutom görs en mycket långtgående principiell förändring, nämligen avskaffandet av kravet på dubbel straffbarhet. Detta är så stora lagstiftningsförändringar, alltså metoderna för lagstiftning ändras så mycket, att jag inte bara kan lägga ned min röst, utan så här i slutet av min riks- dagsverksamhet måste jag faktiskt protestera. Jag är rädd för den utveckling som man har satt i gång på det rättsliga området. Man har haft en stor diskussion om detta i Storbritannien. Och framstående kunniga och erfarna jurister har yppat samma farhågor. Därför kommer jag att rösta nej.