Grundskolan

Fru talman! Vi Socialdemokrater vill investera i kunskap. Vi är övertygade om att det är genom investeringar i kunskap som vi stärker vår konkurrenskraft och skapar fler jobb och växande företag. Vägen framåt in i kunskapssamhället stavas inte låga löner eller sämre arbetsvillkor. Vi som vill forma ett modernt och jämlikt land inser att vi då måste investera mer i barns och ungdomars uppväxtvillkor. Redan i förskolan måste alla barn ha goda möjligheter till utveckling och lärande. Vi vill stärka förskolans kunskapsuppdrag och ge alla barn en mer jämlik skolstart. Skolans centrala uppgift är att ge varje barn gedigna kunskaper och lust att ständigt vilja lära mer. Det livslånga lärandet fortsätter sedan till gymnasium, högskola, vuxenutbildning och forskning. För oss är denna vision om det livslånga lärandet central. Vi vill ge alla människor den bästa starten men också chansen att starta om igen, växla spår och utvecklas även senare i livet. Jag är övertygad om att ett samhälle som tar vara på människors växtkraft utvecklas bättre än de samhällen som ransonerar utbildning och kunskap. Fru talman! Den ekonomiska krisen drabbar nu kommuner med full kraft. Minskade skatteintäkter hotar att drabba skolan och förskolan hårt de kommande åren. I detta läge diskuterar Sveriges riksdag grundskolebetänkandet - men Sveriges skolminister, Jan Björklund, är inte här. Han prioriterar tydligen andra saker. Jag tycker det är märkligt. De vägval vi gör i dag kommer att avgöra hur krisen slår mot den svenska skolan de kommande åren. Fru talman! Med detta sagt går jag tillbaka till den viktiga skolpolitiska diskussion vi har i dag. Den ekonomiska krisen har många förlorare. Särskilt utsatta är naturligtvis de hundratusentals människor som har förlorat eller kommer att förlora jobbet de närmaste åren. Det är en personlig tragedi, både ekonomiskt och socialt. Det finns en mängd olika åsikter om vilka som är skyldiga till krisens uppkomst och utveckling och om hur krisen bäst kan bekämpas. Men en sak borde alla partier kunna vara överens om: Barnen har ingen skuld till den ekonomiska krisen. Därför borde vi alla kunna göra en prioritering och freda barnen från krisens verkningar. Men sanningen är att den växande arbetslösheten nu riskerar att växla över i en växande skolkris. Vi kan läsa om det i tidningar runt om i hela Sverige. Konjunkturinstitutets senaste prognos visar att den växande arbetslösheten kommer att dramatiskt minska kommunernas skatteintäkter samtidigt som kostnaderna för försörjningsstöd skjuter i höjden. I detta läge har staten, menar vi socialdemokrater, en skyldighet att ingripa och stötta kommunerna som annars tvingas till stora besparingar i skolan. Jag är uppriktigt förvånad över att regeringen i detta allvarliga läge inte är beredd att garantera kvaliteten i skolan. Sedan ett par år tillbaka ökar barngruppernas storlek redan i förskolan - ett trendbrott sedan regeringen i förtid avskaffade det specialdestinerade statsbidraget - samtidigt som många skolor redan i dag brottas med uppenbara ekonomiska problem och planerar att ytterligare minska antalet lärare. Att regeringen i detta läge förklarar att kommuner och landsting inte får en enda krona extra för år 2009 och tillskjuter ungefär hälften av det som KI krävt för att under de kommande åren undvika uppsägningar av 30 000 lärare, sjuksköterskor och socionomer och sedan kallar detta för en välfärdssatsning är, tycker jag, lite oseriöst. Vi socialdemokrater anser att alla politiker på både riks- och kommunnivå måste förbinda sig att försöka minimera jobbkrisens konsekvenser för barnen och ungdomarna. Erfarenheterna från 90-talskrisen borde stämma till seriös eftertanke. Den viktigaste slutsatsen som vi drar är att vi måste försöka undvika att återigen hamna i en situation där det är barn och ungdomar i skolan som ska betala krisen. Priset för skolbesparingarna på 90-talet betalar vi ännu i dag i form av elever utan fullständiga betyg och en växande ungdomsarbetslöshet. Jag vill redan nu passa på att fråga de borgerliga ledamöterna i utbildningsutskottet: Hur många tusen lärare räknar ni med att kommunerna kommer att tvingas säga upp under de kommande åren? Hur kommer det att påverka måluppfyllelsen i skolan och kvaliteten i undervisningen? Dagens betänkande innehåller naturligtvis mycket mer än bara frågan om resurser till skolan. Men jag vill passa på att yrka bifall till reservation 8 under punkt 12 i betänkandet. Grundskolans viktigaste uppgift är att ge alla elever gedigna kunskaper och lust att ständigt vilja lära mer. För att lyckas med detta är, som vi i dag vet, insatser i förskolan och under de tidigare åren i skolan helt centrala. Läsa, skriva och räkna utgör på många sätt de grundläggande färdigheterna beträffande den övriga kunskapsinhämtningen i skolan. För att stärka elevernas utveckling inom dessa områden vill vi socialdemokrater satsa här. Jag vill här i dag speciellt lyfta fram den särskilda matematiksatsningen Räkna med mer! Vi vet att många små barn är intresserade av matematik. Fick storasyster fler godisbitar eller mer saft? Vem står först i kön till rutschkanan? Vad räcker två veckopengar egentligen till? I tio- till tolvårsåldern händer dock något med elevernas intresse för matematik. Det har Matematikdelegationen visat. Många elever i den här åldern tycker att matematik börjar bli tråkigt. Antingen börjar den bli svår och tråkig, eller också börjar den bli lätt och tråkig. Detta är allvarligt, eftersom vi vet att matematikkunskaper hjälper oss människor att förstå sammanhang när det gäller såväl samhället som den egna privatekonomin. Vårt förslag innebär att matematiken stärks i förskolan genom matematikverkstäder och utbildning för personalen och att individualiseringen i skolan ökar så att den elev som behöver särskilt stöd i större utsträckning får det. Den som upptäcker matematikens grunder ska inspireras att lära mer, och den som så behöver ska få större matematiska utmaningar och i snabbare takt kunna räkna på. De lärare som undervisar i matematik ska få särskilt stöd och redskapen bli bättre för arbetet, inkluderande kompetensutveckling. Lärarutbildningen i matematik bör också ses över, kursplanerna i matematik likaså. Vi vill bland annat ge en särskild stimulans till de gymnasieskolor som relativt sett fått flest elever att välja flest mattekurser och som fått flest studenter med godkända matematikresultat. Vi vet att studerande med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland dem som har svårigheter med matematiken. Mycket talar för att nyckeln till framgång ligger i språket, inte nödvändigtvis i att förstå matematiken. Fler personer med utländsk bakgrund borde stimuleras till att utbilda sig till lärare i matematik, eftersom matematiklärare med annat modersmål än svenska har större förutsättningar att förstå de flerspråkiga elevernas situation. Matematikdelegationen fastslog att "matematikundervisning på elevens modersmål . parallellt med undervisning på svenska visat sig vara framgångsrik". Ämnesundervisning på modersmål sker i dag i mycket liten omfattning, på de flesta håll inte alls. Vi vill se över möjligheten att utöka här och har fler förslag i den riktningen för att stärka matematiken i grundskolan och även dessförinnan. Svensk skola har mycket att vara stolt över, inte minst de många lärare och skolledare som med engagemang och erfarenhet gör det möjligt för våra barn och ungdomar att växa med kunskap och att utvecklas i skolan. Men skolan har också problem att lösa och utmaningar att anta. Lösningarna borde vi inte söka genom att försöka återskapa 50-talets skola. Framtidens utmaningar måste mötas med en modern skolpolitik, med en skolpolitik för kunskap, respekt och lust att lära som står i tydlig kontrast till den gamla tidens sorteringsskola. För att en modern skola ska lyckas med sitt kunskapsuppdrag måste den fånga lusten att lära och utmana varje elev att vilja utvecklas maximalt efter sin förmåga. Så är det inte i dag. Alltför många elever får inte med sig nödvändiga kunskaper, och brister upptäcks ibland för sent. Elever som redan lärt sig grunderna måste utmanas och kunna känna glädje i fortsatt lärande. Elever bromsas i sitt lärande om det är stökigt i klassrummet eller otryggt i skolan. Problemen finns inte överallt, men de är verkliga för tillräckligt många barn och unga och för att vi måste ta frågan på största möjliga allvar. Rätten till kunskap får aldrig bli en klassfråga där föräldrarnas bakgrund eller var du bor avgör dina livschanser. Målet för oss socialdemokrater är en jämlik skola där varje elev ges en möjlighet att växa och bli sedd. På senare år har vi tyvärr sett en växande skolsegregation som utmanar visionen om den likvärdiga skolan. Det nationella mål- och uppföljningssystemet för grundskolan behöver därför utvecklas. Det krävs ett nationellt ansvar för både kunskapsuppföljning och resursfördelning. Ett program för kvalitetssäkring av den svenska skolan måste tas fram - ett program som innehåller tydliga kvalitetsmått för alla skolor, system för uppföljning av elevernas kunskapsutveckling och även stödåtgärder så att alla skolor ges reella möjligheter att leva upp till kraven. För elever i behov av särskilt stöd måste det finnas mer stöd att tillgå. En del barn behöver extra undervisning. Men det kan också handla om andra lärare eller om mindre undervisningsgrupper i vissa ämnen eller vid vissa tillfällen. För att höja kvaliteten i den svenska skolan måste lärarna sättas i främsta rummet. Alla lärare i den svenska skolan - oavsett om de arbetar i en kommunal skola eller om de arbetar i en friskola - ska vara välutbildade, kompetenta och behöriga. Lärarna måste bli medvetna om sina egna styrkor och svagheter, utveckla sina undervisningsmetoder och vara motiverade att kontinuerligt utveckla sina kunskaper. Varje skola måste bli en lärande organisation där kolleger lär av varandra och utbyter erfarenheter. Rektor och skolledning har det yttersta ansvaret för att skapa ett sådant lärande klimat och för att ge lärarna förutsättningar att utvecklas i sin yrkesroll. Sedan våren 2008 har vi socialdemokrater sökt en blocköverskridande överenskommelse med regeringen om skolan. Ett barn som går i skolan i tolv år kan få uppleva fyra olika regeringar med helt olika skolpolitik - alltså bara under sin skoltid! Detta är inte rimligt. Lärare och elever borde ha rätt att få veta vad som gäller. Hittills har den moderatledda regeringen varit helt avvisande till att försöka skapa en långsiktig skolpolitik i Sverige. Det beklagar jag. Jag tror att vi har mycket att lära av Finland i detta avseende. Vi öppnade för en överenskommelse exempelvis om betygssystemet för att göra detta stabilt över tid. Tyvärr har vi en skolminister som verkar vara fixerad vid konfrontation och retorik. Men vår förhoppning är fortfarande att vi kan nå överenskommelser till exempel om gymnasieskolan, lärarutbildningen och skollagen. Under tiden som regeringspartierna förhandlar och taktiserar går vi vidare med våra konkreta förslag om hur vi kan utveckla och förbättra skolan för alla. Sveriges elever och lärare förtjänar bättre än att bli behandlade som partitaktiska slagträn i valrörelser. (Applåder)

Fru talman! Två och ett halvt år har gått sedan den borgerliga regeringen tog över makten. Det skulle ta tre månader för den nya regeringen att presentera en ny skollag. Ännu har vi dock inte sett någon sådan och att döma av det som vi har hört så verkar den mer ha karaktären av en straffkatalog än den rättighetskatalog det borde handla om. Det som har kännetecknat regeringens skolpolitik är drill och disciplin. Det är disciplinära åtgärder, ökade befogenheter för att straffa elever, ökad betygshets lägre i åldrarna och ökade krav på eleverna utan resurser till lärarna och skolorna. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag ställer frågan om varför man inte från en regering som påstår sig vara intresserad av ökade kunskaper förhindrar att den ekonomiska krisen drabbar barnen och deras utbildning. Vårbudgeten, som man hänvisade till för några veckor sedan i en debatt här, har kommit och ger inga pengar till kommunerna nu. Den förhindrar inte de varsel som lagts mot lärare. I stället fortsätter regeringen på spåret att skrämma eleverna till kunskap. Det handlar om försittningar och avstängningar. Det är enkelt och saknar helt vetenskaplig grund. I går hade vi ett seminarium om skolan utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv. Tongångarna från den borgerliga regeringen har ju lite varit att skolan ska skola arbetskraften, men inte ens där får ni plus. Det talades om att stärka förskolan eftersom det är där grunden läggs för lärandet. Vi ska ha debatt om det senare, men förslaget om barnomsorgspeng slår ju sönder hela tanken med förskolan. Det talades om att det inte kommer att bli någon comeback för lågutbildade. Gymnasienivå är det som i dag betraktas som miniminivå på arbetsmarknaden. Den väljer ni att urholka för vissa och därmed rycka undan valmöjligheterna för elever att välja väg efter gymnasiet. Fru talman! Eftersom detta är ett betänkande som behandlar motioner från den allmänna motionstiden är det många olika frågor som berörs. Det handlar om genuspedagoger och jämställdhet, sex- och samlevnadsundervisning och HBT-kompetens hos lärare, skolbibliotek och modersmålsundervisning. Jag vill dock i denna del fokusera på fristående skolor. När Jan Björklund har talat om att se över reglerna för dessa trodde jag att det skulle handla om att strama upp de alltför generösa reglerna och stärka kommunernas ställning i avgörandet om etablering. Så har det inte blivit. Tvärtom har förslagen från regeringen gått i motsatt riktning. Vi kommer senare i vår att fatta beslut om bidragen till fristående skolor. Skillnaderna mellan kommuner och skolor har ökat. Likvärdigheten och tanken om en skola för alla har kommit rejält på skam. Den privatiseringsvåg vi ser på skolans område är möjlig tack vare att Sverige har de mest generösa reglerna i världen. För Vänsterpartiet går elevernas rätt till kunskap före aktieägarnas rätt till vinst. Därför har vi en rad förslag på hur regelverket behöver förändras. Många kommuner har uttryckt att det är ett problem att Skolverket mot kommunens vilja kan bevilja etablering av en fristående skola trots att det är kommunen som får stå för kostnaden. Vi ser en överetablering av skolor samtidigt som vi har ett vikande elevantal. När kommunens möjlighet att planera rubbas slår det hårt mot undervisningen, då resurserna äts upp av lokalkostnader. I en del kommuner har det dessutom fått konsekvensen att kommunala skolor tvingas lägga ned. Detta är inte rimligt. Därför vill vi ändra på den ordningen och ge kommunerna beslutanderätten. Årliga granskningar av utbildningsföretagen visar på samlade vinster som omfattar hundratals miljoner kronor, och det är nya rekord varje år. Detta är möjligt eftersom vi i Sverige, till skillnad från våra grannländer, exempelvis inte har några regleringar av vilka driftsformer som får gälla, begränsningar av antal skolor som en huvudman får driva eller hur vinsterna ska användas. Den här slappheten får eleverna betala för. Fristående skolor sparar pengar genom att inte ha behöriga lärare. Vinster skapas också genom att barnen får äta i klassrummet eller får matkuponger, genom att det inte finns tillräckligt med toaletter, genom att barn med funktionshinder kan avvisas och genom att man tar in avgifter från föräldrarna - fast man kallar det frivilliga bidrag. Effekterna av konkurrensen för de kommunala skolorna har blivit att man har skurit ned på elevhälsan, studie- och yrkesvägledning och skolbiblioteken. Klasserna blir större och lärartätheten minskar. Nödvändig upprustning av lokaler prioriteras ned eller bort. Detta är inte vägen till en likvärdig skola. Fru talman! Kunskap är makt. Därför verkar vi i Vänsterpartiet för att alla barn i skolan ska ha samma möjligheter att skaffa sig kunskap och utvecklas efter sina egna förutsättningar och behov oavsett bakgrund. Det betyder inte att alla ska vara lika. Tvärtom måste olikheterna få utrymme för att skolan ska bli en plats för mångfald och demokratisk samverkan mellan människor i ett jämlikt samhälle. Skolan spelar en central roll för att ge alla en grund att stå på och för att ge eleverna de redskap som behövs för att utvecklas i skolan men också under resten av livet. Vänsterpartiet vill ha en skola där eleverna får det stöd och den stimulans som behövs för att ta emot, skaffa och söka kunskap. Kunskap är en demokratisk rättighet och inte en handelsvara. Vi vill därför ha en gemensamt finansierad och demokratiskt styrd skola där det är behoven som styr resurstilldelningen. I en likvärdig skola ges varje elev goda möjligheter att få sina behov tillgodosedda. På så sätt kan alla elever nå målen. Om den sociala bakgrunden inte ska slå igenom kan resurserna inte fördelas som i dag. Vi kan inte sätta samma pris på varje elev. Mer resurser måste gå till skolor och områden där behoven är stora. Fru talman! Jämställdhet har inte direkt varit den här regeringens signum. Vi har tidigare kunnat läsa om pengar som frusit inne trots att vi vet att det finns en mängd satsningar att göra på det här området. Skolministern har inte heller visat något större engagemang. Jag ser flera problemområden. Det handlar om hur aktuella läroböcker fortfarande in på 2000-talet ger en stereotyp bild av kvinnor och män. Det är skrämmande och oacceptabelt att skolan i stället för att bryta könsrollsmönster tvärtom tenderar att konservera desamma. Den satsning som vi tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet genomdrev förra mandatperioden som innebar att kommunerna skulle utbilda en genuspedagog var bra men inte tillräcklig. De kommuner som har utbildat genuspedagoger har inte alla gånger förmått att använda sig av denna kompetens då de flesta fortsätter hundraprocentigt på sina ursprungliga tjänster. Det här är slöseri med kunskap som är nödvändig för att vi ska nå ett jämställt samhälle. Därför vill vi göra ytterligare en satsning på genuspedagoger. Därmed yrkar jag bifall till reservation 39.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 9 om möjligheten att stänga skolor. Vi debatterar i dag alla motioner från allmänna motionstiden om grundskolan. Det är egentligen synd att den moderatledda regeringen inte har lyckats komma fram med en skollagsproposition. Då hade denna debatt fått lite fart, och den hade varit meningsfull. Nu är den meningsfull såtillvida att vi på en mer teoretisk nivå kan diskutera hur vi vill ha skolan. Jag misstänker att regeringssidan inte kommer att kunna ge oss några klara besked om vad framtiden innehåller. Det är bedrövligt. Det är också synd att utbildningsministern inte tycker att det är viktigt att i Sveriges riksdag diskutera grundskolans framtid och att han återigen lyser med sin frånvaro. Jag har svårt att komma ihåg när han senast deltog i en debatt med utbildningsutskottet. Det kanske hände i början av mandatperioden. Jag är inte säker. Han verkar i alla fall vara frånvarande och inte intresserad av att debattera med riksdagen. Det är bedrövligt att regeringssidan inte lyckas få fram skollagen, vilket man förra mandatperioden sade att man skulle klara. Den moderata skolpolitiska talespersonen, Sten Tolgfors, sade då att alliansen skulle klara av att förhandla fram en sådan på tre månader. Det vore intressant att se vad som har hänt med de tre månaderna. Vi har ingenting att prata om på den sidan från alliansens sida. Man verkar mest skjuta allt till långbänk. Det är klart att det är svårt att komma överens. Vi får avvakta och se hur man kommer överens och vem det är som vinner. Är det Folkpartiets förstatligande av skolan? Är det Moderaternas mer liberala skolsyn eller är det Centerpartiet eller Kristdemokraterna? Vi vet inte. Det betyder att vi inte kan veta hur skolan går vidare. I stället är det vi från oppositionen - den rödgröna sidan - som utvecklar våra visioner. När vi tittar på alla motioner som Miljöpartiet har lagt fram om grundskolan och som vi debatterar här i dag ser vi att det mycket handlar om hur vi får en bättre kunskapsbaserad skola, en modern skola - lite av det vi fick höra på det ytterst intressanta seminarium som utbildningsutskottet och arbetsmarknadsutskottet anordnade i går. Behållningen för min del var att vi hittills har pratat om att kunskap, utbildning och högskolebehörighet är en konkurrensfördel i globaliseringens värld. Nu fick vi, på ett välgrundat sätt, höra att det egentligen inte är en fördel utan en förutsättning. Det är grundnivån i det framtida kunskapssamhället. Utan detta är risken för arbetslöshet överhängande inom alla samhällsområden. Då måste man fråga sig hur vi arbetar i grundskolan om det, trots att vi i Sverige har en väldigt bred gymnasieutbildning, har ändrats från att vara en fördel till att vara en förutsättning. Vi måste nu våga diskutera de här viktiga frågorna. Min fråga till allianspartierna är: Vågar ni ta steget att avskaffa timplanen till exempel? Det är något som vi i Miljöpartiet har drivit länge. Det är Sveriges mest välutredda och välutvärderade försök, ett av de allra största försöken som har genomförts inom svensk skola under lång tid. Sedan dras det i långbänk och förlängs för att ingen vågar fatta ett beslut som enligt försöksresultaten skulle ge skolorna större flexibilitet, större möjlighet att anpassa sig till elevernas förhållanden och möjlighet att arbeta vidare mer dynamiskt och mer utifrån elevernas och de lokala förutsättningarnas behov. Att anpassa skolan till individerna tycker vi i Miljöpartiet vore ett bra sätt att få ytterligare fart på skolans arbete med att uppnå bättre resultat. Hur ser det ut med möjligheten för lärarna att få utbildning utifrån forskningsbaserade metoder? Hur ser det ut med möjligheterna för alla skolor att ha samma villkor och öppna för mer pedagogisk frihet även för kommunala skolor? Vi vet att starkare centralstyrning knappast gynnar den lokala entusiasmen och kreativiteten vare sig hos eleverna eller i skolorna. Förutsättningen för lika villkor och större frihet är naturligtvis en klar tillsyn och uppföljning av vad som skapas i skolorna. Med andra ord handlar det om att man äntligen, från alliansens sida, vågar sätta ned foten när det gäller att snabbare stänga skolor som inte håller måttet, att avskaffa den automatiska rätten för friskolor att bedriva fortsatt verksamhet under överklagningstiden och att det prövas juridiskt, vilket den motion där vi reserverar oss handlar om. Det handlar också om att äntligen införa vitesföreläggande. Det är något som Skollagskommittén som jag satt i föreslog på förslag av Skolverket 2001, tror jag. Sedan dess har frågan dragits i långbänk. Fortfarande vet vi inte var alla partier står i frågan. Det vore intressant att veta om ni har kommit överens om frågan inom alliansen. Ni har ju fortfarande inte lyckats presentera ett förslag till skollag. Mycket av detta är förutsättningar för en modern skola i dag. Jag vill också lyfta fram något som vi i Miljöpartiet har engagerat oss mycket i och som jag själv är engagerad i på grund av att jag bor i Södertälje, nämligen undervisning på elevernas modersmål. Till oss i Södertälje kommer flera hundra elever om året direkt från Bagdad till förberedelseklasser. De har svårt att klara all undervisning på svenska från början. Det är, rättare sagt, omöjligt. Ska de kasta bort tiden medan de lär sig svenska? Ska de vänta med att gå vidare i matte, engelska, fysik etcetera tills de har lärt sig svenska perfekt eller ska vi utnyttja möjligheten att det är elever som kommer från storstadsmiljöer och ofta är välutbildade? Ska de inte få gå vidare i ämnesutvecklingen parallellt med att de lär sig svenska genom att vi har ämnesundervisning på modersmålet? Det är något som vi i Miljöpartiet också tycker är kunskapsfrämjande. Vi får bättre resultat genom det. Man möter på sikt det gemensamma målet genom att både lära sig svenska och utvecklas i ämnet. Det är sådana frågor som är viktiga när det gäller att se vart grundskolan är på väg. Hur utvecklar vi den svenska skolan på ett konstruktivt sätt för att nå kunskapsmålen? Jag kan konstatera att allianssidan passar eftersom man inte har lyckats komma överens ännu. Det är beklagligt. Vi behöver faktiskt nya förslag. Vi behöver en utveckling av den svenska skolan som inte går tillbaka till att försöka begränsa kunskaper utan utvidga dem med större individualisering, större möjlighet till lokala utvecklingar och mångfald. Det är där vi växer.

Fru talman! Det har varit stort fokus på skola och utbildningspolitik de senaste åren. Det är nog ganska länge sedan - om någonsin - det var ett så stort arbete kring skol- och utbildningsfrågor som det har varit den senaste tiden. Under de två och ett halvt år som har gått sedan valet 2006 har alliansregeringen börjat på det stora arbetet med att lägga grunden för reformarbetet och stärka den svenska skolan. Det är en skola som ges förutsättningar att vara mer flexibel, en skola som ges förutsättningar med tidiga insatser, individuella möjligheter och stöd samt med en bra utvärdering - allt för att stärka den enskilda elevens möjligheter och utveckling och chans att uppnå sina mål. Det är en rättvis skola som alliansregeringen är på väg att bygga. Skolans huvuduppdrag är ju att se till att eleven får tillräckliga kunskaper för att kunna komma ut i arbetsliv, i fortsatta studier och klara sig i samhället. För att kunna sätta fokus ännu mer på skolans huvuduppdrag har vi sett att det behövs fler reformer och ett kontinuerligt arbete för att ge lärarna och eleverna i skolan de verktyg de behöver. Vi vet att mycket är väldigt bra i svensk skola. Vi har många duktiga och engagerade lärare och rektorer runt om i vårt land. Men vi får inte blunda för de utmaningar som också finns. Jag tycker att det är synd att ett par av talarna som har varit uppe och diskuterat tidigare i debatten inte vill ta dessa utmaningar till sig. Vi har gjort det, och vi vill ge bättre förutsättningar. Utmaningarna för den svenska skolan ligger bland annat i den ökade kunskapssegregering som har pågått i många år och i den minskade likvärdighet som vi ser inom skolor och mellan skolor. En annan utmaning är att en fjärdedel av de svenska eleverna som lämnar grundskolan inte har tillräckliga kunskaper, och det har vi också sett under flera år. Vad ger det för resultat? Jo, det leder till att alldeles för många inte kan ta steget in på gymnasieskolan och inte ens kan komma ut i arbetslivet. Detta går som en röd tråd. En tidig utslagning i skolan där man inte får med sig basfärdigheterna och inte kommer igenom grundskolan och gymnasieskolan gör att man hamnar i ett långvarigt utanförskap. Det är inte en rättvis skola. En tredje utmaning är att stärka lärarna, deras status, deras utbildning, deras fortbildning men framför allt redskapen i vardagen så att de kan använda dem och utveckla dem inom sin profession. Det gäller för lärarna att kunna se ledarskapet och att de får verktygen i handen. Det har vi också fokuserat på. Fru talman! För att eleverna ska lyckas och må bra i skolan krävs det att det också ges förutsättningar för lusten att lära i skolan. Det är kanske den största utmaningen att eleverna ska ha den verkliga lusten till kunskapen och till lärandet. För att det ska genomsyra skolan behöver vi också se till att dessa verktyg kommer på plats. Man behöver ta steget vidare, som vi nu har gjort, från de ganska fyrkantiga arbetsmetoderna och tankesätten som den tidigare s-märkta regeringen hade. Vi måste se till att öppna upp för flexibiliteten och det individuellt anpassade lärandet. Stöd och hjälp och en bra utvärdering måste också gå hand i hand inom skolan. Tidigt stöd anpassat till varje enskild elev tillsammans med en utvärdering gör att vi rustar varje enskilt barn på bästa sätt för att lyckas. Jag skulle vilja påstå att vi inom allianspartierna och inom den nuvarande regeringen har ett annat synsätt på själva individen än vad den tidigare regeringen hade. Vi vill utgå från den enskilda människan. Vi vill sätta eleven i centrum vad gäller valfriheten och flexibiliteten. Vi är nämligen övertygade om att det är de tidiga insatserna som är viktiga i stället för att man lagar och lappar i efterhand som gjordes under alldeles för många år. Det ska vara en skola som erbjuder ramar och kramar från dag ett i stället för att sätta in åtgärder under de sista dagarna. Vi vill också satsa på det entreprenöriella lärandet och entreprenörskapet inom hela utbildningssystemet. Det är viktigt att eleverna får med sig en annan typ av "ta-sig-församhet" än vad som finns i dag. Ett entreprenöriellt lärande ska genomsyra skolans arbete. Fokus på detta läggs i de propositioner som har lagts fram och som kommer att läggas fram framöver. Fru talman! Kvaliteten i utbildningssystemet blir inte högre eller bättre än de lärare och rektorer som vi har inom skolan och utbildningen. Det syns tydligt att en framgångsrik skola har just ledarskapet i fokus. Vi har alla fått ta del av McKinseys rapport, och vi har sett OECD:s genomgångar där detta visas extremt tydligt - sambandet mellan ledarskap, pedagogik och ett bra skolresultat. Ledarskapet på en skola kan också många gånger vara helt avgörande för hur stämningen är på en skola och för hur kunskapsresultaten blir. Ledarskapet är överordnat både resurser och andra sociala delar kring en skola, det vet vi. Ledarskapet hos rektor och lärare i varje klassrum och i varje situation är viktigt. Att det finns utbildade lärare, att läraren har höga förväntningar på sina elever och att det finns en flexibilitet för den enskilda eleven är överordnat allting. Det är framgångsrika skolors signum, något som har varit en ledstjärna för oss i vårt arbete. Fru talman! Jag tänkte nämna några delar från regeringens reformarbete som är kopplat till det betänkande om grundskolan som vi debatterar i dag. Detta reformarbete möter de utmaningar som vi ser inom skolan för att man ska kunna ge tidiga insatser och en mer individuellt anpassad skola som vi vill ha. De tidiga insatserna började vi med redan från start och genomförde den läsa-skriva-räkna-satsning på 900 miljoner kronor som ska stärka basfärdigheterna under de första åren i skolan. Dessa pengar kan användas till specialpedagoger, till sommarskola och till andra typer av insatser - allt för att tidigt stärka elevernas baskunskaper. Speciallärarutbildningen kom tillbaka och startade hösten 2008. Det är också riktat till de elever som behöver stöd och hjälp. Nu kommer mål och nationella prov i svenska och matematik att införas i trean för att man ska kunna göra en utvärdering av om de insatser som görs i skolorna ger resultat. Ingen ska hamna efter, och ingen ska kunna gå osedd genom skolan. Vi har det stora lärarlyftet på närmare 4 miljarder för att stärka lärarnas verktygslåda. Vi har också en MNT-satsning - matte, naturkunskap och teknik - på 500 miljoner kronor under kommande år för att stärka eleverna framöver. Vi har också ett forskningsbaserat åtgärdsprogram mot mobbning för att öka tryggheten i skolan. Vi stärker ledarskapet med en ny rektorsutbildning. Det entreprenöriella lärandet kommer med strategi för entreprenörskap. Den stora skollagen som Socialdemokraterna lade i byrålådan under flera år och som de inte orkade eller egentligen inte ens kunde komma överens om med sina dåvarande samarbetspartier är nu i slutskedet och kommer att presenteras före sommaren. Där ligger också mycket av det som är inbakat i dagens betänkande. Förutom de konkreta åtgärderna har regeringen för 2009 gett 18 miljarder i extra resurser och extra skattesänkningar för våra kommuner runt om i landet. För 2010 låg det i den ordinarie budgeten en förstärkning på 21 miljarder kronor plus de extra 7 miljarderna för att vi ska se till att vi fortsatt kan ha bra välfärd - en bra vård, en bra skola och en bra omsorg i våra kommuner. Det handlar om resurser men också om konkreta åtgärder. Fru talman! Om man tittar på oppositionens reservationer är det en väldigt spretig hög. Utomstående som också läser betänkandet kan nog fundera på om det över huvud taget finns något alternativ i Sverige vad gäller skol- och utbildningspolitiken och om det någonsin kommer att finnas ett alternativ. Av de 69 reservationerna är det endast två reservationer som är gemensamma för s, v och mp i detta tjocka betänkande. Det är alltså spretigt värre och oenigt värre. Socialdemokraterna vet fortfarande inte vilket ben de ska stå på. Å ena sidan följer de nu regeringen i flera olika delar. Men å andra sidan får vi höra att det i en debatt sägs en sak, i nästa debatt en annan sak och i en tredje debatt ytterligare någon annan sak enligt någon arbetsgrupp. Det är svårt att veta vad ni egentligen tycker. Vet ni själva var ni står i skolpolitiken? Men den klassiska socialdemokratiska politiken är sig ändå lik - så lite valfrihet som möjligt, staten ska bestämma mer och människorna mindre. Men det som är bra - det vill jag säga - är att ni har ändrat er och också följt regeringen i flera delar när det gäller mål i trean, nationella prov och betyg. Men kan vi lita på det? Kan svenska folket lita på den breda överenskommelse som nu gjordes och det blocköverskridande beslut som fattades i riksdagen? Kan vi lita på att ni fortsätter med detta? Vänsterpartiet fortsätter också sin kamp. Man är mot väldigt mycket. Man är mot friskolor, mot betyg och mot läxor. Det är mer viktigt med enhetlighet än frihet och mycket annat. Pengar och resurser är det som löser allt, inte hur och vad man ska göra. Fru talman! Det finns bara ett alternativ i svensk skol- och utbildningspolitik, och det är det som regeringen står för - en skola för rättvisa, en skola för möjligheter och en skola för chanser för varje enskild elev. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. (Applåder)

Fru talman! Jag har en känsla av att Sofia Larsens anförande i dag kommer att gå till historien. Hur man i detta ekonomiska läge kan tala i över tio minuter om skolpolitiken utan att nämna den kris som kommunerna just nu drabbas av är ganska fantastiskt. Fram till slutet av anförandet när hon började angripa oppositionen och använda tiden till det kunde jag skriva under på nästan varenda mening som sades - lust till lärande, kvalitet, hur viktigt det är att se varje individ, att ge rätt förutsättningar, att starta tidigt med insatser och så vidare. Problemet är att Konjunkturinstitutet nu räknar med att 12 000 personer ska bort från kommunerna de närmaste åren. Jag vill därför fråga majoriteten: Hur många av lärarna kommer att få gå de närmaste åren? På vilket sätt ökar det möjligheten att se varje elev? På vilket sätt ökar det likvärdigheten i skolsystemet om vi gör oss av med tusentals lärare, precis som vi gjorde under 90-talskrisen? Det är ett vägval man måste göra, och det är inte bara jag som säger det. Jag läste att Lärarnas Riksförbund sagt: Vi beklagar att kommunerna inte får extrapengar för 2009 och inga specialdestinerade pengar till skolan i den vårbudget som regeringen presenterat. Lärarförbundet har fyllt i med: Det här kommer inte att räcka för att stoppa varselvågen mot lärare och kommuner. Pengarna måste komma skolan till del redan nu. Det är nu lärare varslas. På något sätt måste vi försöka hålla ordning på vad som är viktigt att göra just nu. Det ansvaret bär ni, Sofia Larsen. Ni väljer att inte prioritera skolan och ge dessa garantier så att de ska kunna behålla lärarna. Jag tror att det är fel prioritering. Min fråga kvarstår: Hur många tusen lärare räknar majoriteten med kommer att försvinna från Sveriges skolor de kommande åren?

Fru talman! Det är, skulle jag vilja säga, tur och mycket bra för svenska kommuner och landsting att Sverige fick en borgerlig regering vid valet 2006. Det har gjort att vi kunnat föra en finanspolitik som innebär att vi nu i detta krisens läge, den värsta globala krisen sedan andra världskriget, och trots den påfrestning som det innebär, kan stå relativt starka i Sverige. Om Socialdemokraterna hade lett Sverige under de senaste åren, med den slösapolitik som de förde, hade vi inte kunnat göra de offensiva investeringar som vi gjort under dessa år. Det gör att kommuner och landsting står bättre rustade än de hade gjort om Socialdemokraterna hade styrt. Det är en tuff tid. Det är en tuff tid för den statliga politiken, för landstingspolitiken och för den kommunala politiken. Därför måste vi se till att genom de förstärkningar som görs - 2009 med 18 miljarder, 2010 med 21 miljarder samt de 7 miljarderna extra - ge ekonomiska muskler och dämpa så mycket som möjligt. Samtidigt kan vi inte bara skrota den idé- och utvecklingspolitik som vi vill se. Vi ger både resurserna och möjligheterna, och vi lyfter också fram verktygen. Det klarar inte Socialdemokraterna av att göra, och det tycker jag är synd.

Fru talman! Det är magstarkt att stå och berömma sig om finanspolitiken från regeringens sida. Ni ärvde ett överskott i statens finanser på 70 miljarder, Sofia Larsen, och lyckades med konststycket att sänka skatterna med 80 miljarder, mest för dem som redan har mest i samhället. Nu ser vi framför oss ett underskott i statens finanser på 150 miljarder. Det är en briljant stark finanspolitik! Ni sparade verkligen i ladorna för de svåra tider som kom! Det känns dock inte så - tvärtom. Oavsett hur det är med det måste ni väl ha räknat på detta. Ni måste väl ha gjort en bedömning i er vårbudget - nu tillför vi inte kommunerna det som de krävt för 2009, nu tillför vi hälften av det som Konjunkturinstitutet säger att kommunerna behöver för att inte fortsätta att säga upp lärare. Därmed har ni gjort en bedömning, nämligen att ni ger ungefär hälften. Betyder det att det är ungefär 12 000 lärare och annan skolpersonal som ska bort de kommande åren? Hur många räknar ni med ska bort? 7 000? 8 000? Är det en rimlig nivå för att stärka skolans utveckling, för att fler ska nå måluppfyllelsen, för att se varje barn, för att ge nya verktyg till skolan? Ni har väl räknat på detta? Hur många tusen lärare räknar ni med ska försvinna under de kommande åren?

Fru talman! Trots den enorma tillväxtperiod som vi var inne i under 2006 hade vi den högsta ungdomsarbetslösheten i Sverige på många, många år. Vi hade en skola där utslagningen var stor. Det individuella programmet var det största eller näst största. Ungdomar klarade sig inte igenom grundskolan och gymnasieskolan utan gick direkt ut i arbetslöshet. Det var under socialdemokratiskt styre i en period av tillväxt utan like i Sverige. Om det är några som står för det kalla, kyliga klimatet så är det Socialdemokraterna som inte rådde på ungdomars möjligheter, chanser, i skolan eller på arbetsmarknaden. Det var Socialdemokraternas ansvar, och nu försöker vi bygga någonting annat. Jag förstår inte riktigt hur Socialdemokraterna tänker. Vi befinner oss i en global finanskris. Den drabbar inte bara Sverige, för då vore det någonting helt annat. Det är en global finanskris. Stora delar av världen är i en recession. Den kommer inte att gå obemärkt förbi någon - ingen kommun, inget landsting, ingen region och inte heller den svenska staten. Vi måste se till att dämpa verkningarna så gott det går och ge förutsättningar under tiden, muskler i form av resurser men också redskap. Även om vi från statens sida delade ut alla pengar vi kunde skulle det inte spela någon roll, för krisen skulle ändå inte gå obemärkt förbi. Om Socialdemokraterna tror det har de inte riktigt koll på ekonomin och politiken. Vi ger redskapen och resurserna för att så bra som möjligt hantera detta, och när det vänder ska den svenska skolan vara redo.

Fru talman! Jag vill fortsätta där Mikael Damberg slutade. Vi har en unik situation i landet. Jag lyssnade mycket noggrant på Sofia Larsens inlägg, och jag kan liksom Mikael Damberg säga att jag ställer upp på mycket av det som sades, bland annat att vi behöver göra tidiga insatser. Det tror jag att alla skolpolitiker, åtminstone de jag känner, är överens om. Det behövs mycket mer av det. Vi kan titta på Finland som genom att vara bättre än Sverige på att sätta in tidiga insatser också når bättre resultat. Då är frågan: Hur klarar man det i en värld där kommunerna i dag tvingas varsla inte bara på grund av ett minskande antal elever utan på grund av att skatteintäkterna tryter, finanskrisen slår till? Samtidigt vägrar alliansregeringen att skjuta till extra pengar i år. Det finns pengar för nästa år och man tricksar med pengarna genom att överföra dem i december. Hur kan Sofia Larsen stå och försvara neddragningarna när det antagligen kommer att leda till den största lärarminskningen sedan 90-talet? Då tog det sex år att återställa nivån. Hur kan alliansen stå i kammaren och försvara detta och på inget sätt förklara att man är beredd att ta konsekvenserna av det? Är Sofia Larsen beredd att undanta skolan från nedskärningarna i Kommunsverige?

Fru talman! Det är bra att Mats Pertoft, precis som Mikael Damberg, håller med om mycket av det som vi gör, bland annat vad gäller tidiga insatser. Frågan är varför inte ni, Mats Pertoft, genomförde detta när ni hade makten och möjligheten. Varför var det inte viktigt då? Det var ju inte det. De stora insatser som nu görs kom ni inte ens i närheten av under den tid ni var i majoritet. Det är vi som har sett till att de möjligheterna och resurserna skapats. Det gäller till exempel läsa-skriva-räkna-satsningen där det läggs 900 miljoner kronor som skolarna i landet kan få del av. Vi stärker den kommunala sektorn med 18 miljarder kronor 2009 och med 21 miljarder kronor nästa år. Därtill kommer extrasatsningen på 7 miljarder kronor. Det gör vi för att vården, skolan och omsorgen ska kunna få resurser. Men det är klart att vi inte bara kan se till det. Kommuner, regioner och staten måste ta sitt ansvar på alla nivåer. Det kommer att vara några tuffa år. Vi kan inte blunda för dem. Men vi kan inte heller blunda för de andra delar som vi behöver se till: redskap i form av utvärderingar, insatser och en ny typ av styrning och möjligheter i ledarskapet. Vi tänker inte blunda för dem. Det är synd att ni gör det. Vi vill ge de redskapen till varje skola, varje lärare och varje rektor. Det är vår idé, och det är det som vi också genomför.

Fru talman! Vad alliansen föreslår vet vi väldigt lite om, eftersom ni fortfarande inte har presenterat skollagen. Det är en massa ord här, men ingen verklighet. Jag föreslår att Sofia Larsen tar ett steg utanför den här kammaren och diskuterar detta med till exempel Sveriges Kommuner och Landsting på andra sidan Strömmen. Jag satt själv i Kommunförbundets ledning förra mandatperioden. Jag minns mycket väl när deras ekonomer då själva sade att de hade fått så mycket resurser att de inte kunde klaga över någonting. Nu är moderaten Anders Knape ordförande. Visserligen tackar han ödmjukt för de allmosor han har fått av regeringen nu, men han står tydligt och säger efter varje budget att det inte räcker. Kommuner går på knäna. Ta sitt ansvar, säger Sofia Larsen. Ja, kommunerna tar sitt ansvar - och avskedar lärare. Det kommer att ta minst sex år att återställa skolan efter de nedskärningar som ni åstadkommer nu eftersom ni inte tillskjuter medel. Det kommer att ta minst de sex år det tog på 90-talet att återställa detta. Det hjälper föga hur mycket man än ändrar regelverken när det handlar om konkreta lärare i skolan. Det är ni som ansvarar för detta. Det är ni som inte vill ge kommunerna tillräckligt mycket resurser - mycket på grund av att ni har satsat pengar på annat. Det är er sak att satsa pengar på annat. Men då måste ni ta ansvar för nedskärningarna i kommunerna och skolan. Detta drabbar alla. Min förra partikollega Gustav Fridolin publicerade häromdagen en bok där han beskriver vad som skedde under dessa sex år, när en hel generation fick sämre utbildning genom nedskärningarna på 90-talet. Det är ni som ansvarar för dessa nedskärningar, eftersom ni inte skjuter till pengar.

Fru talman! Inom den ekonomiska politiken tycker jag att det är viktigt att i det läge vi är i nu ha möjlighet att göra strukturförändringar på kommunal, regional och nationell nivå och se till att vi blir bättre förberedda när det vänder. Det handlar inte bara om riktade statsbidrag, utan också om andra strukturförändringar inom den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken, om att skapa bättre rörlighet på arbetsmarknaden och se till att företagen får det mycket bättre så att de kan anställa. Fler företag kan då anställa fler, vilket gör att vi får pengar till välfärden. Det är en naturlig kedja, och det är det som den här regeringen ser till att ge bättre förutsättningar för. Staten har inte pengar som kommer någonstans uppifrån och som man bara kan dela ut. Staten behöver ta in pengar från företagande och arbete. Därför ger vi förutsättningar för detta först, också för att vi ska kunna föra en ansvarsfull politik så att inte svenska folkets skattepengar totalt försvinner. Men denna ansvarsfullhet visar inte ni. Det kommer surt efter om man inte har den ansvarsfullheten och ser till att den är riktig. Gör man inte det nu på ett korrekt sätt hamnar man i det läge vi hade på 90-talet, och där vill inte vi hamna igen. Det handlar därför om både de resurstillskott som sker till kommuner och de konkreta åtgärderna. Vad gäller skollagen var Miljöpartiet själva med och lade förslaget i byrålådan. Ni hade chansen ihop med Socialdemokraterna att lägga fram det men hoppade av, för ni kom inte överens. Vänsterpartiet fick inte ens vara med där. Sedan var ni med på slutkälken. Det vi har gjort nu är en ordentlig genomgång. Man kommer före sommaren att redovisa väldigt mycket av det som är kopplat till dagens betänkande.

Fru talman! Jag fortsätter på det spår vi är inne på, nämligen resurserna till kommunerna och skolan. Sofia Larsen säger att den tidigare socialdemokratiska regeringen inte gjorde några satsningar med oss och Miljöpartiet som stöd. Men vi lade specialdestinerade pengar i statsbidrag för att öka lärartätheten i förskolan. Det blev 6 000 fler förskollärare. Det var någonting som den här regeringen tog bort. Därmed har också lärartätheten minskat i förskolan. För att klara upp 90-talskrisen efter den förra borgerliga regeringen satsades det på 15 000 fler lärare. Vi hade också en satsning under förra mandatperioden på att stärka de särskilt utsatta områdena. Det var också någonting som den borgerliga regeringen tog bort. För vad då? Jo, för att sänka skatterna med nästan 80 miljarder kronor för de mest välbeställda i landet. Så har den politiken fortsatt. Man sänker skatterna och gör det bättre för dem som redan har det bra. Sofia Larsen säger flera gånger att man ska ge stöd till skolan. Det ska vara kramar, lust och verktyg till lärarna. Detta håller jag med om. Men verktygen är försittning, avstängning och beslagtagande av mobiltelefoner. Ingenting handlar om det som faktiskt gör skillnad i skolan, nämligen fler lärare. Där står ni handfallna. Inga pengar! 2 700 lärare är varslade, och dem gör ni ingenting åt.

Fru talman! Den hårdaste politik som hittills har förts inom svensk skol- och utbildningspolitik står bland annat Rossana Dinamarca och hennes parti för. Man lät elever inom grundskolan lämna utbildningssystemet utan att de fått det stöd och den hjälp de behövde. Man kunde gå de första åren i skolan utan att kunna få stöd för att lära sig att läsa, skriva och räkna. Det som vi nu gör är att vi ger det stödet, ger tillbaka speciallärarna, ser till att lärarna får fortbildning, resurser och verktyg, satsar på ledarskapet i skolan. Men det vill inte ni genomföra tidigare när ni hade möjligheten och kopplingen till Socialdemokraterna. Nu ser vi heller ingenting gemensamt från er för att kunna ge stöd och rätta till detta. Det Rossana Dinamarca och Vänsterpartiet har sagt är att pengar löser allt, oavsett om det är högkonjunktur eller lågkonjunktur. Det är Vänsterpartiets devis, något som egentligen är väldigt motsägelsefullt. Pengar löser allt, även när det var högkonjunktur som brann för fullt. Det handlar självklart om resurser. Det ska man ha respekt för. Men det handlar också om de konkreta redskap som finns att hantera i varje klassrum, på varje skola och i varje kommun. Det är viktigt, men det kunde inte Vänsterpartiet genomföra den gången ni hade möjligheten.

Fru talman! Jag noterar att Sofia Larsen inte vill svara på frågan vad hon och majoriteten tänker göra för att hindra varslen som ligger på lärare i dag. Pengar löser inte allt, men det är nog rätt viktigt att ha lärare i skolan för att över huvud taget kunna garantera eleverna någon som helst utbildning av kvalitet. Men det är dem ni vill ha bort. Ni tror att det löses med tidigare betyg, försittningar och avstängningar, att det är det som ska ge de ökade kunskaperna. Men där har Sofia Larsen och regeringen fel. Det är lärarna som gör skillnad i skolan, och dem vill ni inte ha i skolan. Ni vill inte ens ha dem som finns i skolan, och ni vill inte ha fler av den varan, vilket jag tycker är väldigt märkligt. Den här regeringen har konsekvent bedrivit en politik som verkligen står för utslagning där man inte ska kunna få en gymnasieutbildning som ger någon nytta när man kommer ut från den utan som leder rakt till arbetslöshet. Det är en urholkad gymnasieskola för en ganska stor del av eleverna som börjar där. Jag vill återkomma till frågan, eftersom det kan vara intressant att få svar på den: Vad gör ni åt de 2 700 lärare som i dag är varslade och för att förhindra varsel? Det räcker inte med pengar år 2010. Pengarna behövs i dag.

Fru talman! Om vi skulle på Vänsterpartiets linje, oavsett om det var lågkonjunktur eller högkonjunktur, skulle vi verkligen inte ha råd att ha en enda lärare i svensk skola. Det Vänsterpartiet har föreslagit är egentligen helt absurda tankar om att vi skulle totalanställa alla människor inom offentlig sektor. Ni räknar med att pengarna kommer uppifrån. De gör inte det. Pengar kommer från att vanliga människor arbetar och att vanliga människor startar och driver företag. Så får vi in skattepengar så att vi kan fördela dem till en god välfärd i hela landet till varenda människa. Så fungerar den politik som vi för och den marknadsekonomi som finns i Sverige. Om vi ska få det behöver vi möjligheter för fler företag och se till att det lönar sig att arbeta. Det handlar om att göra så att människor med låga och normala inkomster får mer pengar över i sin plånbok och kan bestämma mer över sitt eget liv. Det är precis det som vi har gjort. Människor med låga och normala löner har fått mycket mer över i sin egen plånbok. Det har vi varit med och sett till att få gjort. Det vi satsar på kommunerna, förutom konkreta satsningar och möjligheter för företagen är - jag upprepar det för tionde gången tror jag - 18 miljarder kronor för år 2009. För år 2010 blir det totalt 28 miljarder extra. Det är resurser ut till kommuner runt om i landet plus de konkreta åtgärder som vi har.

Fru talman! När vi inom alliansen vann valet i september 2006 såg vi inom utbildningspolitiken fyra stora utmaningar framför oss. Vi såg det sjunkande kunskapsresultatet i skolan. Vi såg hur det i många klassrum var brist på arbetsro och trygghet. Vi såg hur läraryrkets status sjönk år från år. Sist men inte minst såg vi hur allt fler ungdomar inte klarade av gymnasieskolan. Vi såg hur en fjärdedel av alla elever, upp till 30 000 elever om året, lämnade gymnasieskolan utan godkända betyg. Det är de som nu finns ute i arbetslöshet och växande utanförskap. När högkonjunkturen kommer, den efterlängtade konjunkturvändningen, kommer de att stå längst från arbetsmarknaden. Vi har kommit en bit på väg med vår reformpolitik. Men det finns oändligt mycket kvar att göra. Med all respekt för regeringen och vad regeringen har åstadkommit säger jag ändå: Det räcker inte. Vi måste få ännu bättre lärare genom ny lärarutbildning och mer kompetensutveckling. Vi väntar på betygen i sexan, betyg i fler steg. Vi ser fram emot skolor där alla jobbar med forskningsbaserade program mot mobbning. Det blir förfärliga konsekvenser både för dem som mobbar och de elever som blir mobbade. Var och en kan begripa att de inte har någon tid eller ork kvar för att inhämta kunskap. Det duger inte att skolorna har hemmasnickrade program som de hoppas ska göra skillnad. Vi måste veta vad vi gör i alla fall av kränkande behandling. Vår läsa-skriva-räkna-satsning har nyss kommit i gång. För några veckor sedan hade vi nationella prov för treorna för första gången. Det var i höstas som vi började med skriftliga omdömen. Vi får nu tillbaka de speciallärare som ni socialdemokrater tog bort från skolan. Matte, no-ämnen och teknik får en tilldelning på 100 miljoner. Det kommer att ta flera år innan vi får se resultaten av våra reformer och satsningar. Kommer de att räcka? Jag tror inte det. Vi måste också förändra attityden till skolan och lärandet. Utbildning är inte en gåva som ges till elever. Utbildning är någonting som måste förvärvas. Elever måste anstränga sig och vilja ha höga betyg. Elever måste inse att det tar tid att bli duktig i skolan. Attityden till skolan och lärandet kommer från hemmet och föräldrarna. Hemmens socioekonomiska status slår mer och mer igenom på kunskapsresultat. Men är det för att föräldrarna är högskoleutbildade som de stöttar sina barn? Eller är det just attityden till utbildning som är annorlunda hos oss som har gått några år mer i skolan? Föräldrar kan naturligtvis ha en positiv attityd till lärandet utan att själva vara högskoleutbildade. Det såg vi tydligt i Sverige under tidigare decennier, och vi ser det ofta hos våra nya svenskar. Men i Sverige har det blivit viktigare att diskutera och fördöma att elever tvingas betala 100 kronor för en skolresa. Det har blivit viktigare att fördöma vad kommuner och skolor inte gör och till exempel hur dålig skolmaten är än att fördöma att man saknar bra lärare, diskutera vikten av läxor och vikten av att göra sitt bästa. Fru talman! Samtidigt som blockpolitiken är mer cementerad än någonsin i svensk politik har oppositionen svårt att enas i skolpolitiken. I betänkandet finns 69 reservationer. Av dessa 69 reservationer är två gemensamma. Det må vara viktigt med genuspedagoger och omprövning av betyg. Men det finns områden av större vikt inom grundskolan. Jag hoppas verkligen att ni slipper ta regeringsansvaret efter valet år 2010. Hur skulle ni kunna bli överens om skolpolitiken? Det spretar åt alla håll. När det gäller betyg är Vänstern tydliga. De vill inte ha betyg alls och inte heller några skriftliga omdömen i grundskolan. Miljöpartiet vill inte ha betyg men skriftliga omdömen. Socialdemokraterna vill ha betyg men inte skriftliga omdömen för de yngre barnen men väl för de äldre. Hur ska ni ha det med den saken? En annan fråga där det spretar mycket är frågan om de fristående skolorna. Vad tycker oppositionen egentligen om fristående skolor? Socialdemokraterna betonar nationellt hur positiva de är till friskolorna, men verkligheten ute i socialdemokratiskt styrda kommuner än en helt annan. Vi ser ständiga påhopp och brist på likabehandling av friskolorna. Miljöpartiet var under förra mandatperioden friskolornas bästa vän. Mikaela Valtersson gjorde vid flera tillfällen en heroisk insats tillsammans med oss i alliansen och motstod Socialdemokraternas och Vänsterns försök att försämra det för friskolorna. Men tyvärr har inte Mats Pertoft samma vilja och ambition. Han verkar hellre samordna sig med Socialdemokraterna än göra något gott för friskolorna. Och sen har vi Vänstern till slut. Ja, vad de tycker om friskolor är väl kort och gott nej till dem alla. I grundskolan går en miljon elever. Den kostar så där en 80-90 miljarder årligen och är en av Sveriges viktigaste samhällsinstitutioner. Och det enda oppositionen är överens om är att regeringen borde satsa på genuspedagoger och att elever ska få överklaga betyg. Man tar sig för pannan! Fru talman! Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet i sin helhet. (Applåder)

Fru talman! Först det här med enighet eller inte enighet. Man kan väl fundera på ifall majoriteten i Sveriges riksdag och regeringen över huvud taget har något intresse att diskutera någonting som vi är överens om. Man kan utforma en skolpolitik där man bara betonar skillnader. Man kan försöka hitta problem och olikheter överallt, och så fokuserar man på det. Jag skulle också kunna göra det i den här debatten. Jag tror att alla som lyssnar på den här debatten känner att den stora frågan i debatten är enigheten i kritiken mot att regeringen nu tillåter att tusentals lärare kommer att sparkas från Sveriges skolor. Jag tror att det blir en väldigt stor och viktig fråga för svenskt skolväsen de närmaste åren. Den här debatten kan nog gå lite till historien när vi tittar tillbaka på den här krisen och hur den borgerliga regeringen valde att låta besparingarna gå ut över skolan i stället för att göra ett annat val och se till att prioritera barns och ungdomars uppväxtvillkor i ett läge av kris. Men du får säga om jag har fel i att den här debatten har präglats av den enighet som har funnits i oppositionen på den här punkten. Jag skulle kunna rabbla upp oenigheter hos er. Vad tycker ni egentligen om friskolor eller konfessionella skolor? Vad tycker Margareta Pålsson om Plymouthbrödernas skola? Ska de få starta skola? Björklund har varit väldigt tydlig i den frågan. Ska man få stänga skolor omedelbart och se till att de inte får drivas vidare i väntan på den juridiska prövningen? Jag tycker det. Vad tycker alliansen? Vad tycker ni om specialutformade program på gymnasieskolan? Vad tycker ni om omprövning av betyg? Vad tycker ni om Mats Gerdaus förslag om att privatisera vuxenutbildningen? Vad tycker ni om undervisning på modersmål? Vad tycker ni om studiestödet? Vad tycker ni om elevinflytandet? Jag skulle kunna ha en debatt här om frågor där ni tycker olika. Men jag tror att svensk skola skulle tjäna mycket på en debatt om vad som förenar oss och att vi bygger långsiktighet i skolpolitiken. Men återigen frågan om resurserna: Hur många tusen lärare bedömer du kommer att bli av med jobben de närmaste åren?

Fru talman! Det blir tydligen samma diskussion oavsett vem som står här och vem som står på andra sidan. Diskussionen gäller det viktiga: Hur är det med lärarna i vårt land? Och den kristallkulan tror jag ingen har, inte ens en gång Mikael Damberg. Ingen vet hur denna globala finanskris kommer att utveckla sig. Ingen vet när det vänder, när vi ser det berömda ljuset i tunneln. Jag kan börja med de första tusen varslen av lärare som drog som en chock genom Sverige. Då svarade Sveriges Kommuner och Landsting att anledningen till varslen av de tusen lärarna var att elevantalet minskade och att om man räknade strikt på det borde Sveriges kommuner ha varslat 2 000, om man bara räknar på elevantalet. Det vill säga att Sveriges Kommuner och Landsting påstår att varslandet av de tusen lärarna inte har ett dugg med finanskrisen att göra. Nu kan man tycka att det vore bra med fler lärare, men det är ju en sak som kommunerna bestämmer i sina budgetar om de ska öka lärartätheten. Återigen: De 2 000 lärarna har inte med finanskrisen att göra. Vi kan också se var det varslas mest lärare. Jo, mest lärare varslas i de kommuner som styrs av Socialdemokraterna, ofta med hjälp av Vänstern och ofta också av Miljöpartiet. Vi har gjort en genomgång och tittat på de kommunerna och sett att det ofta samtidigt görs någonting annat, det vill säga att det byggs simhallar, spaanläggningar och eventanläggningar, så det är alldeles tydligt vad oppositionen prioriterar. Det är verkligen inte lärare utan flashiga anläggningar.

Fru talman! Jag vet inte om Margareta Pålsson lever i verkligheten eller om Regeringskansliet inte har träffat någon kommunpolitiker som har tittat på skatteintäkterna och kostnaderna för socialbidragen de kommande åren. Det är dramatiska siffror. Det är kraftiga nedskärningar som väntar. Regeringen har valt att inte ge några pengar för i år. Och bara hälften av det som Konjunkturinstitutet kräver behövs för att inte behöva massuppsäga folk i kommuner och landsting, däribland lärare, de kommande åren. Det är ett val ni har gjort, samtidigt som ni väljer att gå vidare och sänka skatten för Anders Borg och andra riksdagsledamöter med 13 000 kronor per år. Det är en prioritering man får göra om man tycker att Anders Borg förtjänar 13 000 kronor i år i skattesänkning eller om man tycker att skolorna och lärarna faktiskt är viktigare i ett krisläge. Jag gör den senare prioriteringen, och jag står för den prioriteringen, därför att politik är inte bara att prata, utan politik är också att välja och prioritera vad som är viktigast. Och i ett krisläge måste man bestämma sig för vad man prioriterar högst. När det sedan gäller kommuner som väljer att göra olika prioriteringar är det inte bara så att regeringen väljer att inte ge kommuner de pengar som behövs för att förhindra massuppsägningar av lärare. Det är så att ni också har kommit på en ny idé om medfinansiering. Kommuner och landsting ska i detta krisläge gå in och finansiera statliga vägar. Det är briljant tänkt. Fråga Huddinge kommun hur de ska göra! De har fått erbjudandet att nu gå in med 540 miljoner kronor för att finansiera Södertörnsleden. Det är en helt ny princip i Sverige att kommunerna ska betala statliga vägar. Snacka om att vältra över kostnader för vägarna! Sedan tar staten inte sitt ansvar för kvaliteten i grundskolan. Därtill har man förändrat a-kassesystemet så att kostnaderna vältras över på kommunerna för socialbidrag. Det är klart att regeringen har ett ansvar för den uppkomna situationen. Ta det ansvaret och stå för det! Ni har gjort era val. Jag tycker att ni gör fel val. Ni borde passa på att lära er något av 90-talskrisen och faktiskt se till att försöka värna skolan i den här krisen och inte göra samma misstag som förra gången.

Fru talman! Vi är väldigt noga med att inte göra samma misstag som Socialdemokraterna gjorde under 90-talskrisen. Då var det stora nedskärningar i skolan. Vi gör allt för att skydda välfärdens kärna. Vi har infört tre stycken jobbskatteavdrag. Socialdemokraterna säger ja till de två. Jag förstår inte varför Socialdemokraterna ideligen står och kritiserar vad de själva har röstat bifall till. Det måste jag säga är lite konstigt. Mikael Damberg säger att kommunerna inte får några tillskott när kommunerna i år får 18 miljarder. Ja, jag vet vad som sker med socialbidragen, men med all respekt har de ju inte kostat 18 miljarder mer i år. De kommer att kosta mer, men hur mycket är det ingen som vet. Nästa år får kommunerna 28 miljarder mer, och ni står och säger att vi inte skickar några tillskott till kommunerna. Men vi har ju inte, som ni verkar ha, några sedelpressar i källaren, för så fort det är någonting ska det vara mer pengar. Jag såg att Socialdemokraterna nu vill ha läxläsning på schemat i skolan. Alla dessa frivilliga försök som är på gång, alla människor som lägger ned sin tid för att barn som inte får hjälp hemma ska kunna få läsa läxor - nu vill ni ha det i skolan. Mikael Damberg rister på huvudet. Det var ju din partikamrat som sade det i radion och inte du, så jag kanske ska sluta prata om det. Jag vill i alla fall innan min talartid är slut säga att i skollagen kommer ni att få svar på alla frågor om hur det blir med konfessionella skolor och andra frågor. Vi har klarat att få fram en skollag på mindre än tre år. Ni klarade det inte på sju år. Innan sommaren kommer ska ni få läsa vad vi tycker om alla dessa saker.

Fru talman! Det är en spännande debatt det här. Jag undrar om man kan få några konkreta svar från alliansens sida eller om det bara blir icke-svar. Först ett påpekande. Jag och Mikaela Valtersson är rörande överens när det gäller friskolepolitiken. Jag är ganska mycket ute på friskolor, och där möter jag mest att man är väldigt förvånad över att det är en borgerlig alliansregering som inskränker den pedagogiska friheten och lägger fram väldigt detaljerade och styrande förslag när det gäller bidrag på lika villkor och som hotar de specialutformade programmen. Det är många förvånade över. Man hade inte väntat sig att en borgerlig regering på det sättet skulle hota den fria pedagogiken. Detta är blockpolitik, precis som Margareta Pålsson säger. Den är mer cementerad än någonsin. Varför är det så? Jo, för att Moderaterna och alliansen har tvingat fram detta. Det är ni som har cementerat blockpolitiken. Det vore bra om Margareta Pålsson kunde ta sig lite längre ut i verkligheten och se de problem som finns i kommunerna. Visst är det många lärare som är varslade på grund av ett minskat elevantal, men det är allt fler som blir varslade på grund av nedskärningar i kommunerna. Just den 90-talskris som Margareta Pålsson gång på gång tar upp ledde till neddragningar under sex år i kommunala skolor. Nu riskerar ni att administrera detta än en gång. Ni riskerar att genomföra de största neddragningarna i svensk skola på väldigt länge. Det rimmar illa med era högtravande ord om allt annat, till exempel satsningar i de tidiga åldrarna etcetera. Det är mycket trevligt med matematikprogram och så vidare, men var är verkligheten?

Fru talman! Verkligheten säger att det aldrig någonsin har funnits så mycket pengar i svensk skola som det finns just nu. Vi ser stora, tunga orosmoln vid horisonten. Vi vet inte vad den globala finanskrisen kommer att innebära, men finns det någon som tror att vi skulle kunna låta kommunerna gå helt skyddade igenom en global finanskris? En del av kommunernas intäkter kommer från staten, men den allra största delen är avhängig av hur det går med arbetsmarknaden. Ingen regering i världen, inte ens en rödgrön regering, skulle kunna hindra det som händer på arbetsmarknaden. Jag skulle vilja fråga Mats Pertoft om en intressant reservation som ni har, nämligen reservation nr 9. Där säger ni i Miljöpartiet att ni vill stänga de skolor som inte sköter sig. Den tankegången är inte främmande för mig. Vi har många gånger diskuterat om man ska kräva att dåliga skolor stängs. Hur ska det då bli? Det är ganska lätt att säga att fristående skolor ska stängas om de inte sköter sig. Det finns möjlighet för kommunerna att ta över de eleverna även om det skulle bli bekymmersamt på många ställen. Men Miljöpartiet och Mats Pertoft säger att alla skolor som inte sköter sig ska stängas. Jag skulle vilja höra hur det skulle se ut. Hur skulle det se ut i Gällivare där det är så låg kvalitet på undervisningen att de kommunala skolorna borde stängas? Hur skulle verkligheten se ut för de eleverna i Gällivare?

Fru talman! Det är bra att Margareta Pålsson läser våra motioner. Det vore bra om hon läste dem noggrannare. Det framgår mycket tydligt i motionen att det också handlar om att friskolor i dag har rätt att bedriva verksamheten vidare under överprövningstiden när tillståndet är indraget. Det är det vi vill överpröva och stänga dem tidigare. Det handlar inte om att stänga alla direkt. Detta är väldigt intressant. Margareta Pålsson säger att det aldrig har funnits så mycket pengar i skolan tidigare. Det är inte så konstigt. Det har aldrig funnits så många elever i till exempel gymnasieskolan. Hon säger också att man inte kan skydda kommunerna helt och hållet. Jag håller helt med om det. Man kan inte skydda någon verksamhet i samhället helt och hållet. Vi befinner oss i ett globalt krisläge. Ingen regering kan skydda någon helt och hållet. Problemet är att den här regeringen låter bli att skydda över huvud taget. Under 2009, sedan varslen har kommit, har det inte kommit ett enda öre mer till kommunerna på det här området. De har inte fått en enda respit. Många kommuner hoppades att det skulle komma någonting i vårpropositionen för 2009, men det kom inget. Nu är man tvungen att varsla desto mer. Det är nu vi ser vågen. Man har väntat och hoppats att alliansregeringen skulle ha lite medkänsla, lite sympati och lite ansvarskänsla för verksamheterna ute i landet, men det har ni inte. Ni skjuter inte till några pengar 2009 utöver den kompensation för ökade kostnader som ni inte ens uppfyllde i höstpropositionen förra året enligt SKL. Det är det som är problemet. Ni tar inte ansvaret att upprätthålla den allmänna välfärden, och det gäller särskilt skolan, som är ålagt er av Sveriges väljare.

Fru talman! Medkänsla för oss är 18 miljarder mer i år än förra året. Medkänsla för oss är 28 miljarder mer nästa år än 2008. Medkänsla för oss är att 5 miljarder betalas ut i december. Medkänsla för oss är att tänka på hösten när man lägger fram en budget som nu verkar för fjärde månaden av tolv. Man måste planera detta noga. Vi har inte system där vi budgeterar varje månad, utan det bygger på långsiktighet. Så fungerar vår regering till stöd och hjälp för alla. Vi har en lågkonjunktur där vi som väl är stod bättre rustade än Sverige gjorde under den förra lågkonjunkturen. Vi har en lågkonjunktur där den svenska arbetsmarknaden ligger på en mycket högre nivå än den gjorde när den förra lågkonjunkturen inträffade. Det är vår regerings förtjänst. Det är väldigt bra, för även om vi nu ser det förfärliga att människor blir arbetslösa varje dag kommer det inte att bli så många arbetslösa när vi ser slutnotan som det hade blivit om arbetslösheten hade börjat från den lägre sysselsättningsnivå som fanns under er tid. Det är vi och stora delar av svenska folket väldigt tacksamma för.

Fru talman! Ekonomin har varit i fokus i denna debatt som i så många andra, och det är viktigt att den är det. Det är en bekymmersam situation Sverige befinner sig i just nu. Många kommuners ekonomi är väldigt bekymmersam. Det svåra ekonomiska läget är en följd av den internationella finanskris som har drabbat Sverige väldigt hårt. En slutsats som jag tycker att man bör dra är att det ledde till en svaghet för svensk skola att kommunalisera den. Många kommuner har en finansiell bas som är alldeles för bräcklig. De har för få finansiella verktyg för att hantera sådana här situationer och se till att skolan klarar sig ur finansiella kriser och skarpa lågkonjunkturer. Till och med under en stark högkonjunktur, som vi hade tidigare, var det många kommuner som hade svårt med ekonomin. Som bekant var Folkpartiet emot kommunaliseringen av skolan. I dagarna har den arbetsgrupp inom Folkpartiet som har hand om skolpolitiken presenterat ett förslag på att staten åter ska ha huvudmannaskapet för skolan. Det är viktigt för att säkerställa likvärdigheten i svensk skola och ge varje elev en chans att få en bra utbildning och god kunskap oavsett var man bor. Det frågades tidigare i den här debatten var utbildningsministern är. Han är i Nederländerna för att där diskutera med sin motsvarighet om hur man tillsammans kan komma på nya sätt att lyfta upp skolan i Europa och i de olika länderna. Jag tror att det är viktigt att man använder sig av den möjligheten att se på andra länder och lära av varandra. Ska vi lyfta upp Sverige som kunskapsnation måste vi också se hur andra gör. För övrigt var han senast i torsdags här i kammaren för att svara på frågor om utbildningspolitik. Jag förutsätter att de i oppositionen som frågade var han var nu tog den möjlighet som fanns då att ställa sina frågor. Fru talman! På Sandbäcksskolan i Sjöbo konstaterade man för drygt ett år sedan att två tredjedelar av eleverna höll på att missa behörighet till gymnasiet. Det var så många som inte hade tillräckliga kunskaper i svenska, engelska och matematik. Naturligtvis satte man in en lång rad åtgärder. Vid den första extralektionen i matematik kom fem elever. Efter tio minuter reste sig en av dem och sade: Jag har inte tid att vara kvar här för jag måste beställa tid för piercing. Två andra följde med henne ut ur klassrummet. Rektorn på denna skola konstaterade ganska snart att trots alla insatser man gjorde behövdes det ytterligare någonting. Det fanns en inställning på den här skolan till både skolan och skolarbetet, och det var en av förklaringarna till de dåliga resultaten. Det fanns en antipluggkultur på skolan, och det gör det på många andra ställen också. Det är en situation där de som lyckas på proven får skämmas och där de som har ambitioner är utanför. Inte heller föräldrarna är alltid tillräckligt engagerade. Men på den här skolan gav man inte upp. När jag kontaktade dem i veckan fick jag besked om att situationen nu ser betydligt bättre ut. Nu är det ungefär 70 procent av eleverna som ser ut att ha behörighet till de nationella programmen på gymnasiet. Det går att göra förändringar. Den här skolan fick mycket uppmärksamhet i medierna, men situationen är liknande på många andra håll. Det finns flera ungdomsgrupper och kulturer där man har en antipluggkultur. Ska vi lyfta Sverige som kunskapsnation handlar det om att ha rejäla politiska reformer men också om att våga se det som Margareta Pålsson var inne på tidigare, nämligen att det behövs en tydlighet i synen på att kunskap är viktig och att skolan är viktig. Det handlar om samhällets värdering av utbildning, och det handlar om att förtydliga föräldrarnas ansvar. Men det handlar också om att våga säga att eleverna själva har ett ansvar att satsa på skolan. Fru talman! Vi är nu inne i en reformperiod i svensk utbildningspolitik som i grunden kraftfullt kommer att förbättra Sveriges möjligheter framöver. Det är också en reformperiod som stärker de enskilda individerna, och det är därmed en liberal reformpolitik som vi från Folkpartiet naturligtvis är väldigt stolta över. Vi byter nu ut en flummig skolpolitik mot en politik där man har tydligt fokus på kunskap och där man har tydliga kunskapskrav och höga förväntningar men också hjälper de elever som behöver extra stöd. Vi lyfter förskolans pedagogiska roll och uppdrag. Vi gör en tidig uppföljning. Vi har fler betygssteg och tidigare betyg, och vi ger tidigare och bättre stöd. Därutöver ger vi extra stimulans för dem som behöver det, för det finns de som vill gå lite snabbare fram. En ny skollag är på gång som bland annat kommer att se till att lärare och rektor får större chans att etablera arbetsro på skolan. En trappa av åtgärder kommer att finnas där en av åtgärderna är att man ska kunna stänga av eller flytta de elever som stör andra men också förstör för sig själva. Vi gör detta därför att vi vet att en bra arbetsmiljö är helt avgörande för bra arbetsresultat. Det gäller i arbetslivet, och det gäller också i skolan. Särskilt vet vi att de som behöver skolan allra mest också är de som behöver arbetsro allra bäst. Mina kolleger har presenterat en hel del av de reformer som är på gång. Jag tänkte därför bara fördjupa mig i två av dem. Det som avgör hur det går för svensk skola och den reformpolitik vi just nu driver handlar om hur lyckosamma vi är och hur duktiga vi är på att se till att de bäst lämpade lockas till läraryrket. Det handlar delvis om att locka dem dit, men också om att därutöver ge dem en bra utbildning och kontinuerlig fortbildning med goda förutsättningar i klassrummet i vardagen. Att höja läraryrkets status är kanske den allra viktigaste delen av skolpolitiken framöver om man ska sikta högt. Antalet förstahandssökande till lärarutbildningen har sjunkit drastiskt de senaste tio åren, men det går att vända. Det finns andra länder som har lyckats vända en sådan liknande trend, till exempel England. Norge är nu också på väg att ha ett program för att locka fler till läraryrket. Det måste vara mer poppis att söka till lärarhögskolan än att söka till Idol på tv. Under 2009 kommer vi därför att presentera en ny lärarutbildning. Vi tycker att det behövs ökade krav och kvalitet men också att studietakten kan höjas. Vi vill ha lågstadielärare som ska vara experter på att lära barn att läsa, skriva och räkna. Vi ska ha gymnasielärare med djupa ämneskunskaper, och vi ska ha en förskolelärarutbildning som har en tydlig egen profil som därmed också stärker förskollärarnas status. Vi måste också fortsätta med våra fortbildningssatsningar. Vi måste införa lärarlegitimation, tydligare behörighetskrav och bättre karriärvägar än vad som finns i dag. Detta är en av de allra viktigaste strategiska sakerna ett land kan göra för att höja sin skola men också för att därmed se till att man kan konkurrera i kunskapssamhället. Vi måste förmodligen också vara beredda att se till att lärarna får betalt för det de gör. Fru talman! En annan fråga som ligger mig varmt om hjärtat är hur skolan kan användas för att förbättra integrationen och bryta segregationen. Många har säkert en bild av att vi i Sverige är väldigt duktiga på att ta emot nyanlända elever. På många håll är vi det, men det finns också många exempel på motsatsen. Bland de elever som kommer till Sverige efter grundskolans start är det väldigt många som inte klarar behörighetskraven till gymnasiet. Det är uppemot hälften av dem som inte gör det. Om man gräver lite djupare i den senaste PISA-undersökningen om 15-åringars matematikkunskaper ser man att Sverige är ett av de länder som har störst skillnad i matematikkunskaper bland 15-åringar när man jämför inrikes och utrikes födda. Bilden är inte riktigt den att vi är bäst i Sverige. Det är viktigt att man har höga förväntningar på alla elever. Därför måste man säga nej till de experiment som går ut på att sänka ambitionerna för nyanlända elever. Tvärtom ska vi ha höga ambitioner och se till att Sverige blir bland de bästa på att ge utrikes födda elever en bra utbildning. Kvaliteten skiftar väldigt mycket ute i kommunerna. Framför allt skiftar kvaliteten när det gäller förberedelseklasserna. Vi tror att det behövs ett kvalitetslyft för förberedelseklasserna med tydligt fokus på inlärning av det nya språket men också där man får ämnesundervisning efter den nivå man är på. Det behövs en bättre validering av elevernas förkunskaper. Att lyfta skolan i utanförskapsområdena är en av de viktigaste politiska åtgärderna som vi har framför oss de närmaste åren inom skolpolitiken. Det behövs att vi lyfter fram de goda exempel som finns, att vi sprider de saker som fungerar, att vi premierar framgångsrika skolor i utanförskapsområden och ser till så att fler lär sig av dessa så att de kan lyckas. Vi tror att det behövs magnetskolor i socialt utsatta områden där man faktiskt använder skolan som en effektiv murbräcka mot segregation. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Karin Granbom Ellison (fp).

Fru talman! Jag vill först instämma i några saker, jag också. Jag tror att det här med kultur och förväntningar är oerhört viktigt. Man ska ha tydliga kunskapsmål men också bra uppföljning för att styra resurser tidigt. Jag tror också att det är viktigt att jobba med lärarnas status och att jobba med långsiktighet för att få in fler som vill söka till lärarutbildningen, liksom att jobba med lämplighetstester och AT-tjänstgöring. Men då är det också viktigt att inte sänka nivån på ämneskunskaperna i lärarutbildningen. Jag tror att lärarutbildningen är ett sådant område där vi borde komma överens i brett politiskt samförstånd om hur den ska se ut, för det är en långsiktig reform. Jag ser fram emot att ha sådana diskussioner i utbildningsutskottet där vi har möjlighet att komma överens och skapa långsiktighet om majoriteten är villig att skapa samförstånd. Sedan vill jag säga en sak om statens ansvar, för detta blir lite parodiskt. Först anklagas vi för att tycka olika. Sedan börjar Christer Nylander med att kräva att vi ska förstatliga skolan. Kommer det också i skollagen nu om någon månad? Jag bara undrar, för det är lite intressant. Man kan ju diskutera förstatligande av skolan, men med det sätt som regeringen nu hanterar den här växande skolkrisen på vore det väl inte så bra att förstatliga skolan nu när staten tar halva ansvaret för de kvalitetsbrister som skolan står inför framöver! Det är ju ett halvt statligt ansvar, så du tappar lite i trovärdighet. Du vill att staten tar ansvar, men du vill inte att staten går in och räddar skolorna från krisen. Det blir ju lite konstigt. Varför ska ni då ta över? Är det för att fortsätta att inte satsa på skolorna när ni har fått ansvaret för dem? Jag har ställt två frågor. Kan Christer Nylander svara på hur många lärare som han bedömer kommer att förlora jobbet de närmaste åren? Det var den första frågan. Den andra frågan är: Hur ser Folkpartiet nu på att Huddinge kommun till exempel ska ta 540 miljoner kronor från skolan och äldreomsorgen för att bygga Södertörnsleden? Det är en väg som staten borde finansiera. Är det rimligt att kommuner i det här konjunkturläget ska ta över statliga kostnader för infrastruktur?

Fru talman! Lärarutbildningsreformen blir en av de viktigaste vi gör under den här mandatperioden. Det är centralt att vi får en lärarutbildning som lockar bra och duktiga elever att söka sig dit, som ger dem en bra utbildning och som dessutom ger dem bra förutsättningar att sköta klassrumssituationen. Det finns många brister i den lärarutbildning vi har just nu. Därför säger jag att det är ett av de viktigaste reformområdena framöver. Remissrundan på Lärarutbildningsutredningen är precis avslutad. Det finns all anledning att läsa remissvaren väldigt noga. Det är bra och viktigt att vi får en lärarutbildning som är brett förankrad men som också har en förmåga att ge bra lärare till skolan. Jag har läst en del av remissvaren och konstaterar att det finns en ganska god samstämmighet om att man behöver fördjupa till exempel ämneskunskaper hos många av de kategorier som ska bli lärare. Men det finns också ett behov av att ha tydliga inriktningar i lärarutbildningen där man blir expert på det som man ska utbilda sig i. Mikael Damberg funderar lite kring kommunernas och statens ansvar. Han säger att jag är inkonsekvent. Samtidigt säger han själv att kommunerna ska ha kvar huvudmannaskapet för skolan, men det är staten som ska betala det som inte finns i dag. Jag tror att ett av problemen är, och det är den analys som Folkpartiet gör, att när Socialdemokraterna valde att kommunalisera skolan gjorde de det av effektivitetsskäl och ekonomiska skäl. Vi ser nu att många kommuner inte klarar av att ta ansvar för skolan. Därför skjuter staten till pengar. När Socialdemokraterna nu kritiserar regeringens ekonomiska politik måste man ändå säga att de inte är det minsta trovärdiga själva. Det är en brandkårsutryckningspolitik som har inneburit att man under de senaste åren har använt statens finanser så många gånger till alla möjliga utryckningar att det nu inte finns det minsta trovärdighet kvar för att en socialdemokratisk ekonomisk politik skulle innebära något extra till skolorna ute i kommunerna.

Herr talman! Frågan om den ekonomiska politiken kanske kommer lite långt från ämnet, men jag avsätter gärna en minut för det. Jag tror att svenska folket vet att Socialdemokraterna kan regera Sverige. Svenska folket vet att vi har tagit Sverige ur ekonomiska kriser förr. Det gör man inte genom att i en brinnande lågkonjunktur, då skola för skola kommer att tvingas säga upp lärare den närmaste tiden, sänka skatterna mest för dem som har de högsta inkomsterna. Det är inte så man håller ihop ett samhälle, det är inte så man skapar utvecklingskraft och prioriterar det som viktigt. Ni gör en annan prioritering, och det får stå för er. Ta gärna en diskussion om förstatligande av skolan med era borgerliga allianskompisar. Ni verkar inte vara helt överens. Jag tycker bara att du, Christer Nylander, är lite inkonsekvent när du säger att staten borde ta ansvar för skolan då vi har krisläge och Konjunkturinstitutet gör bedömningen att kanske 12 000 personer inom kommuner och landsting kommer att sägas upp de närmaste åren, däribland många lärare. Du säger att staten ska ta ett ökat ansvar, men så tar du inte det ansvaret. Då kan man fundera på vad du ska ha ansvaret för om du inte tänker ta det ansvaret. Vi tror inte att det är någon genväg att förstatliga skolan för att lösa alla skolans problem. Jag tror att det finns en poäng med närhet och dialog kring skolutvecklingsfrågor. Men staten har som garant för likvärdighet och alla ungas rätt till en bra utbildning ett ansvar för skolans finansiering, självklart. Jag har ställt två frågor och hoppas att du kan svara på dem. Hur många tusen lärare bedömer Christer Nylander kommer att få lämna skolan de närmaste åren? Det är en ganska enkel fråga att svara på, tycker jag, eftersom regeringen måste ha gjort beräkningar av detta inför vårbudgeten och valt att inte prioritera det här området tillräckligt mycket. Den andra frågan handlar om medfinansiering. Ni brukar tala om att man ska prioritera kärnverksamheten i kommunerna. Är det då rätt att kommunerna för första gången ska gå in massivt med medfinansiering av vägar? Jag tog Huddinge som exempel eftersom jag känner det från min egen region. De kanske ska gå in med 540 miljoner kronor i det här krisläget för att finansiera en statlig Södertörnsled. Är det rimligt?

Herr talman! Mikael Damberg inleder sitt inlägg med att säga att ekonomisk politik ligger lite väl långt från ämnet för den här debatten. Jag kan bara konstatera att nästan alla av Mikael Dambergs inlägg i debatten har handlat om ekonomisk politik. Sedan börjar han tala om infrastrukturpolitik. Han vill att vi ska diskutera vägar och vägfinansiering i debatten om grundskolan när det finns så mycket att diskutera om grundskolan. Jag skulle kunna fortsätta att prata om den ekonomiska politiken där ni gång på gång det senaste året har krävt nya insatser från staten. Vi ska äga bilföretag, vi ska äga ett och annat företag, vi ska lösa den och den frågan. Slutsumman av allt detta är att ni inte är ett dugg trovärdiga när det gäller att se till att skolan får resurser. Därför är det viktigt att vi har en alliansregering som sköter svensk ekonomi, som vågar prioritera och vågar säga nej till alla de lockrop som kommer från er. Brandkårsutryckningar är också en del av er skolpolitik, det ser jag i er reservation här. Man ska skicka lärare i en brandkårsutryckning till skolor som inte fungerar. De helikopterlandar där och ska inom någon månad lösa problemen. Jag tror att man löser problemen i svensk skolpolitik på ett helt annat sätt. Man ser till att man lockar de bäst lämpade studenterna att söka sig till lärarutbildningen, ger en bra lärarutbildning och fortbildning till alla lärare, utvärderar skolans resultat så tidigt som möjligt och sätter in resurser så tidigt som möjligt så att de som behöver extra stöd får det. Och man gör mycket annat. Det är just den politiken som Sverige nu genomför. Infrastrukturpolitiken får vi ta upp i något annat sammanhang. Nu diskuterar vi utbildningsutskottets betänkande om grundskolan.

Herr talman! Det är intressant att veta att utbildningsministern är i Holland. Hoppas att han gör ett bra jobb där. Problemet är, som jag tog upp i mitt anförande, att jag inte kan minnas när han senast över huvud taget bevistade en av utbildningsutskottets debatter i riksdagen. Jag tycker att en utbildningsminister borde vara närvarande vid de viktigare debatterna, inte vid alla. Men att vara frånvarande i denna höga grad som utbildningsministern är tycker jag är anmärkningsvärt. Visst kan utbildningsministern anse att utbildningsutskottet är transportkompani för hans lagförslag. Men jag vet inte vad Christer Nylander tycker om att bli kallad för transportkompani. Jag har en fråga som handlar om ekonomin och det ekonomiska läget. Jag noterade i vårpropositionen att regeringen konstaterar att man inte kommer att göra av med alla pengar för Lärarlyftet eftersom det är för få sökande. Här står Christer Nylander och berömmer sig, och jag tycker att Lärarlyftet är en bra satsning. Miljöpartiet har stöttat det, det är inget fel i det. Men även det drabbas av de ekonomiska neddragningarna i kommunerna, för kommunerna har inte råd att prioritera detta. Det visar så väldigt tydligt hur er politik säckar ihop inför den här ekonomiska situationen, och ni är inte beredda att stötta skolan. Ni är inte beredda att se till att våra lärare verkligen får den fortbildning som de har sagt att de vill ha. Varför kan ni inte se till att ge bidrag som gör det möjligt för lärarna att fortsätta att få den utbildning och fortbildning som de så väl behöver? Det är en bra satsning. Inte ens era egna bra satsningar orkar ni stå upp för, utan vi ser ett moras. Vi kan räkna med liknande situation som vi hade under 90-talet på Sveriges skolor.

Herr talman! Mats Pertoft tycker att det är ett problem att han inte kan minnas när utbildningsministern var i kammaren senast. Det finns större problem i svensk skola än just det problemet. Det finns större problem som handlar om att kunskapsresultaten sjunker, som handlar om att det är för få som söker till lärarutbildningen. Det finns en antipluggkultur i vissa delar av samhället som gör att elever och föräldrar inte satsar tillräckligt mycket på skolan. Allt detta är ett större problem än att Mats Pertoft inte minns när utbildningsministern var här senast. När det sedan gäller Lärarlyftet kan man konstatera att där är inkonsekvensen väldigt tydlig. Mats Pertoft säger att Lärarlyftet är en väldigt bra reform, men Miljöpartiet har aldrig genomfört något liknande. Mats Pertoft säger att lärarfortbildningen är extremt viktig, att kommunerna behöver hjälp att lösa det. Det är precis det vi har gjort. Vi har satsat miljard efter miljard för att stärka lärarfortbildningen. Vi har sett att inte ens under brinnande högkonjunktur har många kommuner prioriterat fortbildningen av lärare. Vi menar att fortbildningen av lärare är något som är väldigt centralt för att få bättre resultat i svensk skola.

Herr talman! Personligen tar jag de möjligheter jag får för att ha en debatt med Jan Björklund, senast förra veckan under frågestunden. Men jag konstaterar att Christer Nylander inte ens svarar på frågan om varför utbildningsministern inte vill närvara vid några av de skolpolitiska debatter som utbildningsutskottet har här i kammaren. I stället för att svara på ett hederligt sätt på frågan om resurserna till kommunerna blev det ett allmänt inlägg om att oppositionen inte har någon vettig politik. Frågan är: Vad kan alliansregeringen göra för att ge kommunerna ekonomiska möjligheter att fortsätta satsningarna på skolan, fortsätta fortbildningen och fortsätta att se till att svensk skola kan växa i stället för att krympa? Det handlar om eleverna ute i skolorna, det handlar om lärarna och det handlar om resultaten. Det är det min fråga handlar om. Då får jag ett intetsägande svar, som mer handlar om politisk retorik. Och visst kan Christer Nylander välja att ge sådana svar, liksom alla andra alliansföreträdare här i kammaren i dag. Jag kan bara konstatera att väljarna och Sveriges folk knappast blir klokare av detta. Vi ser en regering som står still, som inte vågar göra de insatser som behövs ekonomiskt för att se till att skolan fortsätter ute i kommunerna. Vi ser en regering som är handfallen i denna fråga och i stället skjuter allting framför sig.

Herr talman! Utbildningsministern är på ett statsbesök i Nederländerna för att diskutera med deras utbildningsminister vilka lärdomar man kan dra av varandras åtgärder när det gäller att förbättra skolan. Jag tror att det är väldigt nyttigt för svensk skola att vi ibland lyfter blicken och lär av andra. Detta tog jag upp i mitt inlägg, och jag tycker därför att det är lite konstigt att Mats Pertoft nu återigen frågar varför jag inte svarar på hans frågor om detta. Sedan är det så här. Världsekonomin är nu inne i en väldigt besvärlig situation. Det började med en finanskris i USA, med problemen med bolån, och sedan spred den sig snabbt och mycket skarpt över hela världen. Det drabbade också svensk ekonomi och svenska statsfinanser. Jag tycker att det är viktigt att man då har en ekonomisk politik som är mycket seriös och mycket trovärdig och, på det sätt som alliansen nu också har gjort, tar del av situationen men också genomför viktiga reformer. Det som oppositionen däremot har gjort - eftersom vi får frågan om detta hela tiden är det rätt rimligt att vi svarar på den - är att utlova pengar gång på gång. Det har inte funnits ett problem som har uppmärksammats i medierna som ni inte har velat slänga pengar till. Hade man genomfört den politik som ni nu står för hade det inte funnits några pengar alls att satsa på kommunerna i det läge vi nu befinner oss i. Vi har, som mina kolleger tidigare anfört, lagt in en hel del nya resurser till kommunsektorn under det här året. Vi kommer nästa år att flytta över ytterligare miljarder till svenska kommuner. Faktum är att hela världen står inför en mycket besvärlig ekonomisk situation, och den kommer att märkas i Sverige och kommer att märkas i svenska kommuner. Ingen regering i världen kan lösa de situationer som ekonomin nu utsätts för. Framför allt skulle inte en rödgrön regering som lovar pengar till allt annat kunna göra någonting i den situation som vi nu befinner oss i. Därför ska vi vara väldigt glada över att vi har en regering som tar ekonomin på allvar.

Herr talman! Det finns många frågor som jag skulle kunna ta upp med Christer Nylander, men jag ska ändå försöka hålla mig till det som handlar om den ekonomiska politiken. Christer Nylander sätter ganska stort fokus på läraren; att man ska höja statusen och förbättra lärarutbildningen och att det är viktigt med lämpliga lärare i skolan. Men samtidigt står vi i ett läge just nu där man varslar lärare. Skolan behöver fler lärare, men ni gör ingenting för att förhindra de varslen. I ett tidigare anförande pratar man om att det är ett sjunkande elevantal. Men om vi skulle låta de lärare som är varslade i dag vara kvar skulle vi ändå inte uppnå den lärartäthet som vi hade läsåret 1990/91. Det är inte så att vi har för mycket lärare. Eller man kanske tyckte från den här regeringens sida att det finns för många lärare som tar upp syre i klassrummen - inte vet jag. Man har också i anföranden här tidigare pratat om hur mycket pengar man ger. Det har varit 18 miljarder och 25 miljarder. Men det som kommunerna får nästa år är 7 miljarder. SKL har kritiserat och sågat sättet att beräkna när man pratar om de här fantasisummorna och har sagt att man använder samma siffror om och om igen och i olika sammanräkningar. Men det som det de facto handlar om är 7 miljarder. Konjunkturinstitutet säger att det skulle behövas 12 miljarder till kommunerna. Men detta är återigen 2010. Christer Nylander! Vad gör ni för att hindra de lärarvarsel som ligger i dag?

Herr talman! Det är inga fantasisummor, som tidigare sagts i debatten. Jag kan dra dem. Det handlar om sänkt arbetsgivaravgift, som för kommunsektorn innebär 2,9 miljarder. Det är en nedsättning av arbetsgivaravgiften för unga som innebär 1,5 miljarder för kommunsektorn. Det handlar om fastighetsavgifter. Det handlar om generella och specialdestinerade bidrag. Vi har bland annat på skolans område genomfört en satsning på läsa-skriva-räkna som omfattar 1 miljard. Vi har från statens sida gått in och hjälpt till med fortbildning av lärare, som är en mångmiljardsatsning. Det är också väldigt mycket annat. Staten har sett att kommunerna i den situation som var under högkonjunkturen och som är nu under den skarpa lågkonjunkturen inte har haft fulla finansiella muskler och andra muskler för att se till att skolan fungerar bra. Därför har staten gått in och stöttat ytterligare med resurser. Under nästa år kommer det ytterligare 7 miljarder och de kommande åren ytterligare 5 miljarder till kommunsektorn, av just den anledningen att staten ser att kommunerna behöver stöd. Samtidigt är det viktigt att se att i den situation som Sverige och alla andra länder i världen befinner sig i kan man inte sköta ekonomisk politik på ett sådant sätt att man lovar pengar till allting. Rossana Dinamarca har lovat pengar till att stötta bilindustrin i sitt hemlän, och det är självklart att hon gör det som oppositionspolitiker från Vänsterpartiet. Men man kan inte sköta statens finanser på det sättet att man så fort det skrivs en insändare i en tidning på hemmaplan lovar nya statliga miljarder, eller att man så fort ett företag har problem lovar nya statliga miljarder. Hade man genomfört den politik som Rossana Dinamarca står för hade vi haft färre sysselsatta i svensk ekonomi i dag och betydligt sämre statliga finanser. Då hade man inte kunnat göra någonting av det som vi nu gör för att stötta svensk skola.

Herr talman! Det har varit svårt att få majoritetspolitikerna att svara på frågan som ställs, nämligen: Vad gör den här regeringen för att hindra de varsel som ligger i dag? Hur ser vi till att de varslade lärarna kan stanna kvar i skolan? De satsningar som Christer Nylander nämner här är ju gamla saker. Det är satsningar som ni har gjort tidigare. Det är inga nya satsningar. Jag förstår att SKL sågar det här förslaget. Man förmår inte ens göra någonting i dag. Man hänvisar hela tiden konsekvent till att det här är en global kris. Javisst, det är det. Men det finns också ett nationellt ansvar. Det går att påverka den ekonomiska politiken. Men vill regeringen påverka den? Eller är det den råa kapitalismen som vi står inför och som vi har att bevittna, att det är så här det fungerar? Den som klarar sig klarar sig, och den som inte gör det är det synd om. Låt mig komma tillbaka till den fråga som jag vill ha svar på, nämligen: På vilket sätt förhindrar ni att 2 700 varslade lärare kan förlora jobben?

Herr talman! Rossana Dinamarca säger att vi inte svarar på frågorna. Jag måste konstatera att jag har svarat på frågorna, och övriga företrädare för majoritetspartierna har svarat på frågorna. Att vi sedan inte svarar exakt så som Rossana Dinamarca vill att vi ska svara är en helt annan fråga, för Rossana Dinamarca står för en politik som vi inte står för. Jag tror att svenska kommuner är väldigt glada över de satsningar som regeringen har gjort tidigare. Rossana Dinamarca kallar det gamla pengar, men det är de facto pengar som finns i kommunsektorn just nu. Det handlar om ganska stora resurser: 18 miljarder under året och ytterligare 7 miljarder nästa år. Så fortsätter det. Rossana Dinamarca har röstat emot flera av de satsningar vi har gjort, och det innebär att de pengarna inte skulle ha funnits. Man kan inte säga att gamla satsningar och gamla överföringar från staten till kommunerna inte finns därför att de inte genomförs i dag. De pengarna finns i kommunsektorn i dag och används i kommunsektorn i dag. Det ska vi nog vara väldigt glada för. Hade vi däremot fört den ekonomiska politik som oppositionen står för hade det i dag inte funnits några muskler alls från statens sida för att hjälpa kommunerna i den svåra situation som de är i. Jag tycker att ni från oppositionens sida ska fundera på detta: Hur mycket vågar ni urgröpa svenska statsfinanser? Hur tror ni att det kommer att gå för svensk ekonomi och svensk välfärd om man för en ekonomisk politik som inte tar ansvar för att vi har ordning och reda i statsfinanserna? Skulle man göra det skulle vi ha fått en 90-talskris som skulle se betydligt värre ut de kommande åren än de problem som vi kan se nu när den internationella krisen slår så hårt mot Sverige. Det är viktigt att man i sådana här situationer tar ansvar för svensk ekonomi och inte bara lovar bort pengar, som Vänsterpartiet så ofta gör.

Herr talman! För några veckor sedan besökte jag en skola i norra Sverige. Det är en skola där rektorn har arbetat länge, både som lärare och nu som den med ansvar för att leda skolan. Rektorn sade till mig vid besöket: Tänk att det äntligen görs något i svensk skolpolitik! Hon har varit lärare i ungefär 25 år. Hon har varit ledare för skolan i ungefär 8 år. Det enda hon nu tyckte var bekymmersamt var att det tog tid. Hon förstod att utredning tar tid och att det tar tid att ta fram propositioner, men hon var väldigt glad över det som alliansregerigen gör. Vi kristdemokrater och alliansregeringen vill något med svensk skola. Vi har en vision och ett mål, och detta arbetar vi med. Det är en skola där kunskap och tydliga värden står i fokus, och det är en skola där både lärare och elever ska kunna känna sig stolta. Det är en skola där man känner trygghet och känner sig respekterad, och där varje elev får möjlighet att utvecklas till toppen av sin förmåga. Det är en skola som ger eleverna de nödvändiga verktygen för att möta samhällets krav. Jag är fullt medveten om att vi inte kan åstadkomma denna förändring enbart genom politiska beslut, men politikens uppdrag är att ge engagerade och duktiga lärare och elever verktyg för att nå detta mål. Kristdemokraterna och alliansregeringen får aldrig vara nöjda förrän varje elev går ut grundskolan och har klarat sitt uppsatta mål. Att man har fått de kunskaper man har rätt till måste vara den absolut största och viktigaste uppgiften för varje regering och varje ansvarsfull politiker. Men detta är ett mål som den tidigare socialdemokratiska regeringen aldrig vågade sätta upp och aldrig gav verktyg för att kunna nå. I stället lät man år efter år passera utan att ta tag i det faktum att var fjärde elev lämnar grundskolan utan att ha uppnått fullständiga betyg för att kunna komma vidare. Man accepterade att var tionde elev inte ens var behörig att påbörja ett gymnasieprogram. Socialdemokraterna tog aldrig tag i de frågorna. Man lyckades inte. I dag säger Mikael Damberg i sitt anförande att Socialdemokraterna värnar det livslånga lärandet och att man vill satsa på kunskap. Men varför gjorde inte Socialdemokraterna det i regeringsställning? Varför väljer man att säga och göra det i opposition? När man satt i regeringsställning kom inte några förslag som tog tag i dessa frågor för att uppnå resultat. Man lät det gå. Det var precis samma sak som med utanförskapet. Det var ju ett stort faktum när alliansregeringen fick väljarnas förtroende att leda landet. Socialdemokraterna tog aldrig tag i frågan om utanförskap. Det fick ligga. Det fick fortsätta. Enskilda människor for illa. Socialdemokraterna lät det ske. Alliansregeringen och Kristdemokraterna vågar sätta in åtgärder. Det är en del som var viktig också i valrörelsen. Inriktningen var att grundskolans utmaningar ska lösas i grundskolan och att varje lärare måste få tid, förmåga och verktyg att se varje elevs behov och behov av stöd. Det går inte att göra som den socialdemokratiska regeringen med stöd av Vänsterpartiet och i någon mån Miljöpartiet gjorde, att liksom flytta grundskolans uppdrag till gymnasieskolan och hoppas på att det individuella programmet skulle lösa det som grundskolan inte klarade av. Nationella regler och uppföljningssystem kan aldrig ersätta lärarnas kompetens, men de ska vara ett stöd. Herr talman! Ingen skola kan fullfölja sitt kunskapsuppdrag om eleverna inte känner sig trygga och uppskattade. Därför anser vi kristdemokrater att värdegrundsarbete vid sidan om kunskapsuppdraget är skolans mest grundläggande uppgift. Värdegrundsarbete är ett ganska krångligt ord, men vi vet alla att det handlar om att förmedla och förankra grundläggande värden och om att skolan tar ställning i frågor som människovärde, demokrati och solidaritet. Det handlar om människors lika värde, om det okränkbara människovärdet, om omsorg om svaga och utsatta, om individens frihet och om integritet. Det är grundläggande värden som har vuxit fram inom många kulturer och traditioner och som ligger till grund för internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Herr talman! Skolan ska förbereda barnen för ett liv som vuxna. Grundskolans uppdrag är - det vet vi - att förmedla kunskap och värderingar för ett gott liv. Det är lätt att låsa sig vid att skolan ska ha ett framåtsyftande arbete och uppdrag. Jag tyckte att vi fick en bra genomgång i går, när vi hade en hearing i utskottet. Men vi ska också komma ihåg att skolpolitiken måste utgå från både elevernas framtid och deras nutid. Herr talman! Jag är glad över att vi kristdemokrater tillsammans med våra kamrater i alliansregeringen tar frågor inom skolan på stort allvar. En lång rad nya reformer har vi redan föreslagit, och de är på väg att genomföras. Mina partikamrater har på ett mycket bra sätt gått igenom ett antal av de reformerna. Men jag vill ändå lyfta fram Lärarlyftet som en mycket viktig reform som nu utökas till Förskolelyftet. Det görs en läsa-skriva-räkna-satsning, och det kommer en ny skolinspektion. Vi kommer också att förbättra lärarutbildningen. En ny skollag är på väg inom kort. Det blir ökad status för läraryrket, och det kommer en värdegrundsstrategi, för att nämna några reformer. Allt detta var helt nödvändigt för svensk skola och sådant som den tidigare socialdemokratiska regeringen aldrig orkade genomföra. I debatterna tidigare och i dag har jag och mina allianskamrater gång efter annan efterfrågat oppositionens utbildningspolitik. Jag förstår att hela oppositionen i dag väljer att debattera finanskrisen, en mycket viktig fråga. Men det är alldeles uppenbart att skafferiet är tomt. Den egna politiken lyser med sin frånvaro. Var är era förslag? Herr talman! Jag har noterat, precis som Margareta Pålsson tidigare, att det är två reservationer som är gemensamma. Jag håller med om att genuspedagoger är viktigt. Att kunna ompröva betyg tycker jag också är viktigt. Men är det dessa två frågor som ska bära hela oppositionens utbildningspolitik? Jag tycker att det är väsentligt och intressant att se att det i dag inte har kommit ett enda konkret förslag eller initiativ från Mikael Damberg, som ändå är representant för det största partiet i oppositionen. Rossana Dinamarca använder gamla retoriska grepp. I betänkandet säger hon och hennes parti nej och åter nej, men man säger ja till allt som handlar om att förstatliga. Var finns då Mats Pertoft i det här? Var finns Miljöpartiets ändå något mer flexibla och mer individanpassade synsätt i skolfrågorna? Min förhoppning är att vi ska få se något mer av Miljöpartiets och Mats Pertofts skolpolitik när det, måhända, kommer en oppositionspolitik. Men att få se Rossana Dinamarcas och Vänsterpartiets avtryck i oppositionens politik framöver hoppas jag att vi i Sverige inte ska behöva vara med om. Herr talman! Det finns mycket att säga, inte minst när det gäller fristående skolor och när det gäller ett antal förslag som alliansregeringen lägger fram, som jag skulle vilja utveckla. Men jag hoppas att vi ska få höra något om vad oppositionen gemensamt har att leverera inför valet när det gäller den oerhört viktiga frågan hur våra barn, våra elever, ska få möjlighet och rätt till den här utbildningen. Det handlar om att läsa, räkna och skriva och om att lärare får de verktyg de har rätt till och om att rektorer känner att de är oerhört viktiga i skolans fortsatta arbete. Hur ser era förslag ut? Det är min stora fråga. Herr talman! Jag vill med det här yrka bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet. (Applåder)

Herr talman! Det har varit en intressant debatt med många angelägna frågor om hur vi ska få en bättre grundskola. Jag tänker enbart ta upp en fråga, och det gör jag utifrån att jag har skrivit en motion om åtgärder mot hedersrelaterat förtryck. Hedersrelaterat förtryck måste angripas från många håll, och skolan är en del i det arbetet. Förra veckan presenterades det en kartläggning av hur flickor och pojkar i Stockholm lever under hedersrelaterad kontroll. Den bygger på en enkätstudie där ca 30 procent av alla elever i årskurs 9 deltog och är gjord av Stockholms universitet. Visst visste vi tidigare att många ungdomar i Sverige lever med hårda begränsningar i sin vardag, men nu har vi det alltså svart på vitt och kan i klartext läsa om detta. Enkäterna visar att var tionde 15-årig flicka och 4 procent av pojkarna lever med hedersrelaterad kontroll och begränsningar. De får inte ha pojk- eller flickvänner och förväntas lyda andras åsikter om vem de ska gifta sig med. De får inte delta i vissa skolinslag och har restriktioner beträffande vanliga fritidsaktiviteter. Mer än en tiondel av dem som har svarat på enkäten förbjuds av sina föräldrar att delta i all skolundervisning. Vanligast är att de inte får delta i undervisning om sex och samlevnad, i simundervisning och i idrott. Framför allt är det flickor som svarar att de inte tillåts delta för att det strider mot familjens religion eller kultur. Anmärkningsvärt är att enkätsvaren visar att lärarna oftast eller alltid accepterar om föräldrarna inte vill att deras barn ska delta i olika skolinslag. I skollagen finns det en paragraf som kan ge befrielse från skyldigheten att delta i obligatorisk undervisning, om så kallade särskilda omständigheter föreligger. Möjligheten att slippa undervisning kom till för att barn som inte bekände sig till den lutheranska läran skulle kunna slippa den kristendomsundervisning som fanns i Sverige fram till år 1969. Den här paragrafen har blivit kvar trots att kristendomsundervisningen försvann. Nu nyttjas den alltså för andra ämnen. Herr talman! Så här kan det inte fortsätta. Ytterst handlar frågan om jämlikhet och jämställdhet och om att motverka utanförskap. Det är inte acceptabelt att vissa ungdomar utestängs från undervisning och kunskap som samhället anser är viktig att ge till barn. Alla barn bör till exempel ha rätt att få kunskap om människokroppens byggnad och funktion och att få information om preventivmedel och hur de kan främja hälsa och motverka sjukdom. Alla bör också få lära sig att simma, vilket kan vara en livsavgörande färdighet. Det är sådana moment som ingår i skolundervisningen, biologi, sex och samlevnad och idrott. I dag är det alltså många barn som nekas och stängs ute från denna undervisning. Nu när skollagen ska ses över bör därför regelverket på denna punkt stramas upp. Alla barn bör ha rätt och ges stöd för att delta i all undervisning. Att förstärka skolplikten innebär att ge enskilda elever ökat stöd för rätten att delta i all undervisning. I arbetet med en lagändring bör det förstås finnas med en skyldighet för skolorna att föra en dialog med elever och föräldrar för att kunna hitta lösningar som fungerar bra, för att uppfylla alla obligatoriska moment och samtidigt visa respekt för religiösa och kulturella skillnader. Avslutningsvis vill jag uppmana skolor att snarast se över sina rutiner för hur befrielse från undervisning går till. Jag är övertygad om att skolorna själva kan komma långt genom tydlighet och dialog med föräldrar och elever. Men på längre sikt behövs det en lagändring som ger rektorer, lärare och elever större kraft att hävda alla barns rätt till all undervisning. (Applåder)

Herr talman! Jag vill först tacka Karin Granbom Ellison för det här inlägget men också för att hon uppmärksammar en väldigt viktig fråga. Som ordförande för Fadimes minnesfond jobbar jag ganska mycket med de här frågorna, av och till. Det är bra att den här frågan får uppmärksamhet. Jag tycker att det var ett väldigt balanserat inlägg - ibland kan allt bli svart och vitt i de här frågorna. Du efterlyste skyldighet till dialog, riktlinjer och skolornas eget ansvar och så vidare. När man talar om skollagen bör man också fundera på: Vilken del av skollagen talar vi om? Vilka ska de här riktlinjerna gälla? Är det bara de kommunala skolorna? Eller är det i alla skolor vi tänker oss den här förändringen och de här tydligare reglerna? Som jag ser det finns det en risk i alla de här diskussionerna, att vi på något sätt säger att det i den kommunala skolan blir omöjligt att föra en dialog med vissa grupper, vilket gör att man tvingar över elever till konfessionella skolor och kanske en ännu större begränsning. Jag tycker att det är en viktig fråga att ha i minnet när man diskuterar de här frågorna. Men jag tyckte att ditt inlägg var både balanserat och klokt, så jag vill bara fråga hur du har tänkt.

Herr talman! Tack också till Mikael Damberg för en konstruktiv dialog mellan oss i denna fråga. Den viktiga frågan att ställa sig är: Vilken kunskap tycker vi att alla barn behöver ta del av? Har vi då kommit fram till vilken kunskap vi vill ge till barn tycker jag att det är viktigt att den också ska ges till alla barn. Där måste vi vara tydliga. Jag kan personligen inte se att det skulle vara en skillnad mellan kommunala skolor och fristående skolor, utan jag menar att det finns viktiga inslag i olika kurser som alla barn har rätt att ta till sig därför att det är färdigheter och kunskaper som de behöver för att leva i samhället och ha med sig i sitt fortsatta liv. Men jag skulle gärna också vilja ställa en fråga till Mikael Damberg. Jag vill gärna veta om ni i utskottet och ni på er sida har några förslag på hur man ska komma åt den här problematiken, förutom att man är så luddig och säger: Vi måste ge skolorna mer i uppdrag att ge information om denna fråga. Hur ska man ge skolan verklig kraft att stå emot de krav som finns från vissa föräldrar när det gäller att deras barn inte får ta del av vissa inslag i skolan? Har du några förslag i den frågan?

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att ingången med kunskapsrätt och lika regler för alla typer av skolor är helt rätt. Jag tror att det är så vi måste angripa de här frågorna, för här handlar det ytterst om värderingsgrunden för skolan och om mänskliga rättigheter. Då måste det gälla lika för alla. Det tycker jag är en bra utgångspunkt för den här diskussionen. Det jobbiga med den här frågan är att det behandlas olika på olika skolor. En skola som Rinkebyskolan som kunde tänkas ha stora problem har inte ett enda undantag för detta, för det finns ett ledarskap, en insikt och en beredskap att hantera frågan. På andra skolor beviljas det undantag lite hipp som happ, och man har inte tänkt igenom frågan. Man har inte satt gränsen för vad elever har rätt till. Jag tror alltså att det behövs en uppstramning. Jag ska inte säga att jag har en katalog med listor. Jag lyssnar gärna på dig och på andra som har kloka inspel i den här frågan, för jag tycker att det är viktigt att vi tar tag i den och tar den på största allvar. Sedan får vi fundera på om det är riktlinjer som krävs från Skolverket, om det är sådana saker som krävs, om det är en lagändring eller ledarskapsutbildning för rektorer och andra så att de tar sitt fundamentala ansvar. Jag är öppen för alla de diskussionerna. Det viktiga är att vi talar om mänskliga rättigheter, för de här unga tjejerna och killarna har mänskliga rättigheter som de har rätt att upprätthålla i vårt land. Det får inte råda någon form av tvekan kring de frågorna.

Herr talman! Då är jag glad över att den här frågan har uppmärksammats och att vi fortsätter att jobba med den. Det här handlar inte bara om ett antal enstaka barn som inte tar del av utbildning. Det handlar faktiskt om en hel grupp av barn. Vi ser också att det är hedersrelaterat förtryck. När det gäller de dispenser som ges i dag tror jag att vi måste vara mycket mer medvetna om vad det är som händer ute på skolorna. Vi måste fortsätta att jobba med att alla barn har rätt att ta del av alla obligatoriska inslag i skolan.