Anf. 90 Caroline Helmersson Olsson (S)
Herr talman! I den här debatten behandlar vi framför allt de kommittémotioner om gymnasieskolan som väckts av S, V och MP under den allmänna motionstiden. Gemensamt för oss är att vi tycker att ambitionen för gymnasieskolan ska höjas.
Majoriteten i utskottet avstyrker samtliga våra förslag med bland annat motiveringen att de anser att vi har en gymnasieskola anpassad för framtiden på plats. Det tycker inte vi. Ambitionerna var goda, men verkligheten har visat att det inte har fungerat.
Herr talman! Alla vill inte bli akademiker. Men nära nog alla vill ha ett jobb. För att få ett arbete i dag krävs en gymnasieutbildning. Att säga något annat är att luras. De flesta studier som rör arbetsmarknaden visar att ungdomar utan gymnasieutbildning har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Vi har föreslagit att gymnasiet ska vara obligatoriskt.
När man säger till ungdomar, som minister Björklund, gång efter annan att "alla vill inte bli akademiker" och det är "inte ens önskvärt" - ibland smyger det sig in ett "kan" - sänder det fel signaler.
För det första: Vad är en akademiker egentligen? En person som studerar eller är utbildad vid högskola eller universitet - det är väl det första man kommer att tänka på. Är det en yrkesarbetande med betyg i akademisk utbildning, ett förhållningssätt, eller att du blir duktig på att sortera det du lär dig? Det tror jag att det är väldigt många som kan tänka sig att göra och att bli, åtminstone någon gång i livet. Forskningen har visat att höga krav och förväntningar på alla är en framgångsfaktor.
För det andra sänder det konstiga signaler till omvärlden. I en kunskapsekonomi, där vi ska konkurrera med kunskap och inte med låga löner, duger det inte att sänka målet för eftergymnasial utbildning.
Det finns ca 8 431 yrken i Sverige. Vi måste ha en gymnasieskola som förbereder för detta och som lägger grunden till att man kan byta mellan dessa yrken under livet eller kanske till och med starta ett företag. Vi måste sluta att sortera. Vi ska inte rigga återvändsgränder och hela tiden säga åt folk att de är det ena eller det andra.
Vi behöver praktiska teoretiker och teoretiska praktiker. Faktum är att hjärnan och handen hör ihop - det är vetenskapligt bevisat.
Vi vill att alla gymnasieprogram ska ge grundläggande behörighet. Avståndet måste vara kort till att gå vidare till yrkeshögskola eller högskoleutbildning, och gymnasieskolan ska också rusta en med bildning för livet.
Herr talman! Ett av motiven till gymnasiereformen var att den skulle leda till färre avhopp. Det var en lovvärd ambition, absolut. Analytiker på Arbetsförmedlingen säger att det är så pass stora volymer av unga som inte slutför gymnasiet att det är det stora och viktigaste arbetsmarknadsproblemet.
Vi ser ingen tendens till att det har blivit färre avhopp. I Skolverkets rapport som kom i förra veckan, tror jag, ser man att de snarare har ökat. Andelen unga mellan 18 och 24 utan gymnasieutbildning var också nästan 1 procent högre 2012 än 2011.
Utskottsmajoriteten säger att det är för tidigt att fastställa vilka effekter gymnasiereformen har haft. Man ska följa utvecklingen, säger man. Vi har hört det förut, eller hur? Vänta och se. Det har vi absolut inte tid med!
Som jag sade tidigare vill vi att gymnasieskolan blir obligatorisk. Det ställer krav på ungdomarna, men det ställer också krav på staten, kommunerna och skolhuvudmännen. Vi behöver förstås möta det med stora insatser för att alla unga ska ha möjlighet att nå en gymnasieexamen. Det kräver resurser, men det gör det också när ungdomarna står utanför.
Stödet till eleverna måste stärkas. Det kräver nationella mål för avhoppen, och en utvecklad strategi som staten och huvudmännen kan komma överens om måste till. SKL har många goda exempel att peka på.
Men vi socialdemokrater nöjer oss inte med det, utan vi vill också skriva ett utbildningskontrakt med dem som är mellan 18 och 24 år i dag så att vi samlar alla resurser, möjligheter och stöd för att de ska få en gymnasieutbildning.
Herr talman! Ett annat motiv till att så starkt dela upp gymnasiet i högskoleprogram och yrkesförberedande program var att stärka yrkesutbildningen. Inte heller den ambitionen var fel - tvärtom, inte minst om man tittar på den framtida brist på vissa yrkesarbetare som man spår om. Många yrkesutbildningar leder också direkt till jobb.
Jag brukar inte ta så stora ord i min mun i den här talarstolen, men jag kan nästan säga att jag tycker att detta är ett misslyckande. Eleverna söker sig inte till yrkesprogrammen; de snarare flyr dem.
Det finns dock goda exempel i landet - skolor där man lyckas rekrytera elever till yrkesprogrammen. Gemensamt för dem tycks vara att man jobbar målmedvetet på att se till att eleverna får en bred kompetens och att de har möjlighet till vidare studier men också att de har en mycket nära koppling till arbetsmarknaden.
Modellen med yrkescollege bygger på ett mycket nära samarbete mellan skolans huvudmän, regionens näringsliv, arbetsgivare i offentlig sektor och fackföreningar, som aktivt deltar i utbildningens utformning och kvalitet. Vi socialdemokrater vill utveckla yrkesprogrammen i linje med den modellen.
Även det andra pedagogiska spåret inom yrkesutbildningen, lärlingsutbildningen, måste utvecklas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Lärlingsutbildningen är bra och ska finnas som ett alternativ för de elever som anser att det är den bästa formen. Men vi måste göra slut på beskrivningen att det är en form för skoltrötta. Det är det inte. Vi måste hitta system för att kvalitetssäkra den gymnasiala lärlingsutbildningen tillsammans med yrkesprogrammen.
Herr talman! Människan lever inte av bröd allena. Hittills har mitt anförande varit väldigt inriktat på jobben, men självklart har gymnasieskolan också ett demokratiskt och bildande uppdrag.
När jag och mina S-kolleger i utskottsgruppen träffade rektorn för Curt Nicolin-gymnasiet i Finspång talade han om den reella kursplanen, det vill säga vad man behöver ha med sig i livet. Det gymnasiet är ett av de av de goda exemplen som jag talade om. Regionens industri och Finspångs kommun äger friskolan, och man satsar på att erbjuda dubbla kompetenser: jobb eller plugg.
Den reella kursplanen för gymnasieskolan innehåller enligt rektorn många kompetenser: 200 poäng ansvarstagande, etik, moral och människosyn, frågeformulering, initiativrikedom med mera. Det är endast ett ämne som har 201 poäng, och det är humor. Det tycker jag är en väldigt bra kursplan. Det säger ju någonting om vad man faktiskt behöver lära sig i gymnasieskolan.
Den estetiska verksamheten i gymnasieskolan kan höra hit men kan också utveckla elevernas fantasi och kreativitet, som är en viktig kompetens i många yrken.
Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer är dessutom en av de åtta nyckelkompetenser för livslångt lärande som fastställts av EU och som Sverige har ställt sig bakom. Estetisk verksamhet bör därför ingå som ett gymnasiegemensamt ämne i de nationella programmen.
Jag vill slutligen yrka bifall till våra reservationer 1 och 5.
(Applåder)