Gymnasieskolan

Debatt om förslag 3 april 2019
  • Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 24

Anf. 65 Caroline Helmersson Olsson (S)

Fru talman! Nu ska vi debattera betänkandet om gymnasieskolan, som bygger på 61 motionsyrkanden från i höstas från partier och ledamöter. I höstas vet ni att vi hade en övergångsregering som i stort sett inte kunde ta några initiativ, och vi visste inte hur regeringssamarbetet skulle se ut. Då kom de här motionerna in.

Jag hävdar med en dåres envishet att vi måste hitta en samsyn och gemensamma mål för att höja resultaten och se till att fler blir behöriga till nationella program. Vi måste öka likvärdigheten och öka samhällets förtroende för skolan. Det behövs också en samsyn när det gäller att få trygghet och studiero i skolan, för att fler ska vilja bli lärare och för att fler lärare ska stanna i skolan.

Det finns förslag i det betänkande vi nu debatterar där det råder samsyn. Jag tänker framför allt på att ämnesbetyg ska införas i gymnasieskolan. Det står alla partier bakom.

Men det finns också andra förslag, som att planeringen och dimensioneringen av gymnasieutbildning behöver förbättras, att vi ska fortsätta att utveckla branschskolorna och att samverkan mellan utbildningsanordnare och arbetsmarknadens parter ska förbättras. Det finns samsyn, men det finns lite annat också.

Jag tror på en skolpolitik som baseras på forskning, på beprövad erfarenhet och på samverkan mellan professionen, arbetsmarknadens parter och hela det omgivandet samhället.

Jag tror också på ett lärande genom hela livet. Detta är min ingång till den här debatten.

Fru talman! För de flesta av oss är gymnasieskolan en avgörande del av den livsresa vi gör. En examen från gymnasieskolan är biljetten vidare till jobb, studier och vuxenlivet. Av 15 kap. 3 § skollagen framgår att utbildningen i gymnasieskolan ska utgöra en bas för den nationella och regionala kompetensförsörjningen i arbetslivet och en bas för rekrytering till högskoleskolan. Men gymnasieskolan behöver också rustas som en bildningsinstitution i samhället.

Kunskap och bildning har aldrig varit viktigare än nu. I en tid när demokratin utmanas av extremism och falsk propaganda utgör detta varje människas bästa försvar och vårt fria samhälles främsta värn.

I en orolig värld måste den som kommer till Sverige få lära sig svenska och ges goda möjligheter att snabbt skaffa sig den kunskap som behövs för att komma i arbete och bli en del av samhället. När klimatförändringarna riskerar att förändra allt behövs ökad kunskap för att begränsa uppvärmningen och förändra samhället.

Utbildning ska bidra till ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling. Kunskap är trygghet. Kunskap är styrka. Kunskap är makt, och den ska delas av oss alla.

Fru talman! Jag vill kommentera några av de förslag vi behandlar i dag som handlar om yrkesprogrammen, för det tycker jag är himla viktigt.

Till att börja med: Vi har akut brist på yrkesutbildad arbetskraft i dag - från alla yrkesprogram. Yrkesprogrammen måste bli mer attraktiva att söka. Vi måste se till att fler ungdomar ser en framtid i att bli barnskötare, bilmekaniker, bagare, behandlingsassistent, betongarbetare, brevbärare, bussförare och butiksbiträde - och alla andra yrken som inte börjar på B.

Det finns en bred samstämmighet om hur vi skulle kunna göra detta. Svenskt näringsliv, dess branschorganisationer och fackförbund samt eleverna själva, faktiskt, står bakom ett förslag som skulle öka attraktiviteten hos yrkesprogrammen. Det handlar om att införa allmän högskolebehörighet på yrkesprogrammen med möjligheten att välja bort den.

Det skulle kunna vara att vända på steken så att alla elever som söker, och deras föräldrar, kan känna en trygghet i att vägarna finns öppna i framtiden, mot jobb, mot yrkeshögskola och mot universitet, oavsett vilket program de väljer. Bli bagare! Bli vad du vill sedan. Det ska inte vara några påtvingade återvändsgränder.

Tyvärr har de borgerliga partierna skrivit en motion mot detta. Man pekar på att det är bra som det är och att det är rektorns ansvar att tillgodose rätten till högskolebehörighet. Det är inte ofta det väcks motioner i riksdagen där man yrkar på att vi ska ha det som vi har det.

Jag skulle vilja säga: Lyssna på verkligheten! Edvin, som just nu läser byggprogrammet, berättade för mig att han gärna vill läsa in högskolebehörigheten. Det gick bra i ettan. Nu i tvåan ställdes han inför valet mellan att läsa kursen tätskikt i våtrum eller att läsa mattekursen. I praktiken tvingades han alltså att välja mellan att bli behörig snickare eller att bli högskolebehörig. Edvin är en av många, som jag hör i alla fall.

Ska det vara så här? Nej, så får det naturligtvis inte gå till. Det finns många goda exempel, där det fungerar, men vi socialdemokrater vill att möjligheten ska gälla alla.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 6. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

S-V-MP-reservationen innebär ett avslag på förslaget från de borgerliga partierna och SD om att införa en tvåårig yrkesskola för dem som inte är behöriga till gymnasiets nationella program. Jag har tre skäl till att jag tycker att det ska avslås.

Det första skälet är: Vi ser också att det finns vissa grupper som har utmaningar. Det är för många som lämnar skolan utan behörighet - det sa jag redan tidigare. Det har ökat behoven av att anpassa gymnasieskolan till den enskilda elevens förutsättningar. Regeringen har därför låtit Skolverket, tillsammans med branscherna, ta fram 51 yrkespaket. De är påbyggbara, och de är nationella. Det är lite av cloun i det hela, skulle jag vilja säga.

Jag tycker att det är klokt att göra på det viset. Om du inte är behörig till vård- och omsorgsprogrammet och vill bli undersköterska, precis som jag, kan du först bli vårdbiträde och få jobb genom ett introduktionsprogram. Sedan kan du, om du vill gå vidare för att bli undersköterska och få den broschen, läsa på komvux. Undersköterska är ett av världens bästa yrken som börjar på U. Jag tycker att detta är bra. Jag tror på yrkestrappor. Jag tror att vi ska utveckla detta i stället för att ha en tvåårig yrkesskola.

Det andra skälet är: Det är för tidigt att utvärdera det här. Ytterligare en skolform är inte lösningen på gymnasieskolans problem. Vi ser med oro på detta med flexibiliteten. Det gäller elevens flexibilitet och anpassningen till behoven i respektive bransch. Det gäller även utbildningens längd. Detta saknas i förslaget.

Det tredje skälet är: Enligt förslaget ska den tvååriga yrkesskolan ha en hög relevans för arbetsmarknaden. Frågan är hur hög relevans förslaget har. Ingen har efterfrågat det. Teknikföretagen efterfrågar yrkesarbetare med minst treårig utbildning, gärna med utökade poäng, så som regeringen föreslog i juni; dessvärre blev förslaget nedröstat här i kammaren.

Transportföretagen och hotell- och restaurangföretagen gör också tummen ned. Byggbranschen mejlade mig i går. De sa: Gör vad du kan för att låta det här förslaget hamna där det hör hemma, nämligen i papperskorgen! Det är ett citat.

Jag vill veta om någon enda branschorganisation har efterfrågat detta. Kanske vet de borgerliga partierna och SD någonting som inte jag vet, men då får de gärna berätta det för mig här i kammaren i dag. Vi har ju en stund på oss. Kan vi hitta en samsyn är jag glad.

Fru talman! Ett val som du gör som 15-16-åring ska inte vara begränsande. Alla, även de som väljer yrkesvägen, har rätt att vara en del i det livslånga lärandet.

Jag kan konstatera att de borgerliga partierna fortsätter att hålla emot, men jag tror ändå att det blir tydligt att fler och fler kommer att behöva bygga på sin kompetens, omskola sig och kanske byta bana flera gånger under arbetslivet. Vi måste investera i kunskap för framtiden. Det handlar om frihet, trygghet och konkurrenskraft.

(Applåder)

I detta anförande instämde Pia Nilsson (S).


Anf. 66 Noria Manouchi (M)

Fru talman! Vi i Moderaterna står självklart bakom alla våra reservationer i dag, men för tids vinnande väljer jag att yrka bifall endast till reservation nr 11.

Jag skulle vilja börja med att påminna församlingen om att det i höstas skulle ha börjat ca 100 000 elever på gymnasieskolor runt om i landet men att nästan 20 000 av dem aldrig blev behöriga. Så är det, fru talman, trots att vi vet att den enskilt största orsaken till att en ung människa blir kriminell är att den saknar gymnasiebehörighet och trots att vi vet att personer utan en fullständig grundskoleutbildning tillhör den grupp som hamnar absolut längst bort från arbetsmarknaden.

Att vi för dessa individer gör vad vi kan för att skapa så goda möjligheter som möjligt till utbildning och till arbete kommer att vara helt avgörande för att säkerställa att alla ska få lov att bidra.

Vi behöver skapa fler vägar in på arbetsmarknaden, och därför föreslår Moderaterna inrättandet av en tvåårig yrkesskola som kan leda antingen till jobb eller till vidare studier. Till skillnad från de kurser som finns under Arbetsförmedlingen blir yrkesskolan en tydlig del av det ordinarie utbildningssystemet. Utbildningen utformas i nära samverkan med näringslivet och ska innehålla arbetsplatsförlagt lärande.

En utvärdering från Skolverket 2016 visar nämligen att introduktionsprogrammen har stora problem med att lyckas ge eleverna gymnasiebehörighet. Endast 30 procent av eleverna går vidare till ett nationellt program efter tre år. Nästan hälften hoppade av helt. En yrkesskola skulle innebära rejält sänkta trösklar, och det behövs.

Fru talman! Någonting som ständigt slår mig är hur dåliga vi i Sverige är på att rusta våra barn och unga inför framtiden. Inte ens 30 procent av niondeklassarna har en klar bild av vilka gymnasieprogram som finns att välja bland, och 45 procent anser att de inte har en vuxen att vända sig till i frågor som handlar om gymnasiet och framtiden. Samtidigt blir vi förvånade när det hoppar av nästan 10 000 elever varje år. Dessutom finns det många som byter linje mitt under utbildningen, vilket kan leda till uppemot två års extra studietid. Och då har vi ändå inte talat om de 2,3 miljoner kronor som det kostar per år.

Vi moderater vill att varje elev ska mötas av en god studie- och yrkesvägledning i kombination med en individuell studie- och utbildningsplan, att eleverna ska ha möjlighet till utbildningspraktik på olika gymnasieprogram och att vägen ut på arbetsmarknaden ska vara tydlig, oavsett om den går via studier på högre nivå eller inte.

När man som elev börjar gymnasiet har man i regel tre år på sig att ta studenten. På tre år bör varje elev ha fått ungefär 2 200 timmar undervisningstid. Så är det inte i dag, långt ifrån. Gymnasieutredningen visar nämligen att antalet timmar är lågt, och eleverna vittnar om lärarlösa lektioner och långa och många håltimmar. Moderaterna föreslår därför en utredning för att säkerställa att alla elever får den undervisningstid som de har rätt till, för det är bara så vi kan förvänta oss högre resultat.

Mitt fokus har kommit att hamna just på anställbarheten, och jag vill därför nämna Moderaternas särskilda satsning på branschskolor. I Sverige behöver matchningen mellan utbildning och arbete bli betydligt bättre. Med nischade branschskolor som fokuserar på de yrkesområden där det råder stor brist på utbildad arbetskraft kan vi skapa betydligt kortare vägar till jobben. Med en utbyggd lärlingsutbildning och en utveckling av den gymnasiala lärlingsanställningsformen kan vi hamna i bättre balans när det gäller behov och efterfrågan.

(Applåder)


Anf. 67 Caroline Helmersson Olsson (S)

Fru talman! Noria Manouchi pratade om sänkta trösklar och samarbete med branscher vad gällde yrkesskola. Då var jag tvungen att begära replik, för jag fick inte riktigt ihop det.

Jag talade om yrkespaketen som branscherna har tagit fram utifrån arbetsmarknadens behov, och dem tycker jag att vi ska utveckla. Jag förstår liksom inte själva grejen med en tvåårig yrkesskola. Vilken bransch ska ni samarbeta med i så fall? Det vill jag veta.

Och vad menar Noria Manouchi med att det behövs sänkta trösklar? Ni lägger ju fram en motion här i riksdagen om att höja yrkesprogrammens intagningskrav så att det ska vara samma behörighetskrav som till högskoleförberedande program.


Anf. 68 Noria Manouchi (M)

Fru talman! Det vi ser är att introduktionsprogrammen inte fungerar. De löser inte de utmaningar som vi möter i dag, och därför föreslår vi en kortare, intensiv yrkesskola för att helt enkelt sänka trösklarna och skapa möjligheter för att elever som krasst sett oftast hamnar utanför arbetsmarknaden enklare ska få en fot in.

När det gäller frågan om högskolebehörighet tycker jag att det är lite anmärkningsvärt när Socialdemokraterna står i talarstolen och hävdar att de borgerliga partierna och det system vi har i dag omöjliggör för elever att bli högskolebehöriga. Det stämmer helt enkelt inte. Den möjligheten finns, och den finns för alla.

Om det är så att kommuner och rektorer, utövare i skolverksamheten, på något sätt försvårar för elever att få den utbildning som de har rätt till har vi ett större problem. Men systemet är skapat för att varje elev ska ha rätt att välja. Valfriheten genomsyrar systemet. Det betyder inte att det blir svårare. Det betyder bara att man får göra fler val, och det är positivt, för det skapar fler möjligheter att individualisera sin utbildning.


Anf. 69 Caroline Helmersson Olsson (S)

Fru talman! Det är uppenbart att Noria Manouchi och jag har ganska olika syn på valfrihet. Är det skolans och rektorns rätt att välja, eller är det elevens rätt att välja i det system som vi har i dag?

Jag vet att det finns jättemånga bra exempel. Många av de skolor och yrkesprogram som faktiskt rekryterar mest, bland annat Ellwynska skolan i Katrineholm, som rekryterar procentuellt flest vård- och omsorgselever i landet, lyckas med det. Men när det inte lyckas, är det då inte bättre att vända på kuttingen och göra det obligatoriskt, lägga till poäng och lägga till pengar, vilket vi tänkte göra förra året, så att det blir lättare både för elever och för rektorer att få ihop kalkylen?

Om vi återgår till den tvååriga yrkesskolan sas det att sänkta trösklar behövs in på arbetsmarknaden - var det så? Men arbetsmarknaden vill ju inte ha det här. De har klart och konkret talat om vad de behöver för arbetskraft.

Man kan faktiskt stycka upp det. Ska man äta en hel elefant kan det ibland vara bra att dela upp den i stycken och ta en bit i taget. Det är det som är grejen med det livslånga lärandet. Du kan bli vårdbiträde på introduktionsprogrammet, undersköterska i komvux och sjuksköterska på högskolan. Så tycker jag att det ska vara.

(Applåder)


Anf. 70 Noria Manouchi (M)

Fru talman! Om det är så att ledamoten Caroline Helmersson Olsson vill ha hårdare kontroll och bättre granskningar instämmer jag i det. Men det Socialdemokraterna behöver fråga sig själva är om det är viktigare att alla läser samma och därmed fråntas valfrihet och formas i samma socialdemokratiska idé än att varje elev har rätt att välja, och att de nästan 50 procent plus de 30 procent som inte går vidare från språkintroduktion eller introduktionsprogram förrän efter mer än tre år eller som hoppar av helt ska få möjlighet till en utbildning.

Man behöver fråga sig vilket som är viktigast: utbildning eller ingen utbildning. I dag är det nämligen i det läget många elever står. Man hoppar helt enkelt av. Ska vi då sänka trösklarna och göra det enklare behövs förslag som Moderaternas yrkesskola för att ge dessa elever en möjlighet att välja en kortare väg till arbetsmarknaden i stället för den långa vägen ut i utanförskap.

(Applåder)


Anf. 71 Patrick Reslow (SD)

Fru talman! Vi sverigedemokrater ställer oss givetvis bakom samtliga våra reservationer i detta ärende, men för tids vinnande yrkar vi bifall endast till reservationerna 2 och 7.

Eftersom Sverige är ett litet exportberoende land i norra Europa är det av synnerlig vikt att vi gör allt för att Sverige ska vara en världsledande kunskapsnation. När länder i Asien, till exempel Singapore, Taiwan och Korea, satsar hårt på utbildning, kopplad till bland annat teknologi, står det än mer klart att Sverige måste anstränga sig betydligt mer för att ha en skola i världsklass. En skola i världsklass kan tyckas vara en ambitiös målsättning, men allt annat skulle vara förödande för vårt land.

Precis som grundskolan brottas även gymnasieskolan i Sverige med allvarliga problem. Avhoppen från gymnasieprogrammen är alldeles för många. Genomströmningen tar alldeles för lång tid. Alltför många elever kommer inte in på gymnasiets teoretiska program över huvud taget.

Gymnasieskolan har dessutom i mångt och mycket blivit en reparationsverkstad för bristande förkunskaper från grundskolan. Detta sker i takt med att grundskolan inte lyckats klara av att hålla fast vid kunskapsmålen. Glädjebetyg har helt enkelt delats ut, och när eleverna kommer till gymnasiet är kunskaperna inte på den nivå som kan förväntas. Detta är såklart en generalisering, men den belyser ändå ett vanligt förekommande fenomen. När jag träffar lärare, inte minst i min hemstad Malmö, är detta något de alltid för fram, nämligen att grundskolan inte överlämnar eleverna med tillräckliga baskunskaper. Bristerna fortsätter under gymnasieåren.

Signalerna från universitet och högskolor har varit precis desamma. Inte minst gäller det kunskaperna i matematik och moderna språk. Där har man till och med fått införa rena nybörjarkurser så att eleverna kan klara universitetsstudierna.

Om Sverige vill vara just en världsledande kunskapsnation måste detta radikalt förändras. Med detta sagt får jag också säga att gymnasielärarna i Sverige generellt gör ett fantastiskt arbete. Med de förutsättningar de har och de ingångsvärden som finns är det bra att inte fler går ut med ofullständiga betyg. Det är ändå många som klarar att komma in på universitet och högskolor och sedan komma ut i arbetslivet med bra kompetens. Det är en eloge till alla lärarna.

Men från politiskt håll är det vår skyldighet att se till att lärarna redan från början kan arbeta utifrån den kunskapsnivå som eleverna förväntas ha, inte den de faktiskt har. Bildningsaspekten - bildningsuppdraget - måste åter in i svensk gymnasieskola.

I den politiska debatten har jag ofta fått höra att det ska finnas höga förväntningar på eleverna. Det är jättebra. Det är bra att det ska finnas höga förväntningar på eleverna. Problemet är att det oftast är mycket snack och lite verkstad. Det räcker inte att säga att det ska finnas höga förväntningar, utan ambitionsnivån måste höjas generellt. Det är inte tillräckligt att ha som mål att fler elever ska bli godkända eller att fler elever ska bli behöriga till universitet och högskolor. Det måste till mer.

Vilken position ska svensk gymnasieskola ha om 5 år, 10 år eller 25 år?

Hur ska vi få fram fler världsledande forskare?

Hur ska vi se till att arbetsmarknaden får kvalificerad arbetskraft?

Diskussionerna fullständigt lyser med sin frånvaro i den politiska debatten, inte minst från vänsterhåll. Dessa frågor borde vara de absolut viktigaste, men i stället har svensk skolpolitik länge präglats av andra målsättningar än just kunskapsuppdraget. Kopplingen till universitet, högskolor och arbetsmarknadens behov måste därför bli mycket tydligare.

Lika viktigt som det är att ge stöd åt elever som har det svårt i skolan, lika viktigt är det att pusha fram elever som är särbegåvade. Det räcker inte att som det i dag heter "ge extra utmaningar". Det måste till mer än så. Sverige borde ta fram en tydlig strategi för hur vi ska utbilda just särbegåvade elever, i syfte att få fram världsledande forskare och företagare i framtiden.

Gymnasieskolan måste stöpas om och den politiska retoriken förändras. Alltför länge har det i den politiska debatten framställts som mindre värt att inte få högskolekompetens. Alla elever ska helt enkelt helst fortsätta på högskolan. Detta är och har länge varit Socialdemokraternas linje, och när vi från andra partier har sagt något annat har protesterna från vänsterhåll också haglat. Protesterna har verkligen haglat. Ingen avvikelse från den uppfattningen är acceptabel i Socialdemokraternas värld. Vi sverigedemokrater håller inte med.

Det finns ingen anledning att tvinga in alla elever i utbildning som ger högskolebehörighet. Vi ser redan problem med att kommuner till varje pris utlovar elever att komma in på sina förstahandsval. Därför byggs fler klasser ut på det samhällsvetenskapliga programmet. Som en följd av detta kommer avhoppen och de misslyckade skolresultaten.

Alla elever har helt enkelt inte förmågan eller viljan att plugga teori. Det måste också Socialdemokraterna inse. I stället verkar det som att det är tiden i skolan som är viktigare än innehållet och att man faktiskt får ut något av utbildningen.

Sverigedemokraterna menar i stället att studie- och yrkesvägledningen måste bli betydligt vassare för att styra in elever på lämpliga utbildningar. Elevernas styrkor och svagheter måste tydliggöras för dem. Vi har ett stort behov av arbetskraft inom flera praktiska områden. Vår vision är att göra kraftfulla satsningar på yrkeshögskola och lärlingsutbildningar. Då måste gymnasieskolan, och även vuxenutbildningen, också organiseras därefter.

Vi vill också införa tvååriga gymnasieprogram för de elever som hellre läser praktiska utbildningar än teoretiska. Hellre kortare utbildning än ingen utbildning alls, och hellre kortare utbildning än avhopp från gymnasieskolan. För den som ändrar sig under gymnasietiden - de flesta 16åringar vet inte riktigt vart de ska i livet; det är naturligt att de ändrar sig - ska dessa tvååriga utbildningar kunna byggas på med ett tredje år som ger högskolebehörighet, om eleven vill det. Här måste det byggas in en större flexibilitet i systemet. Men i den politiska debatten är det treåriga utbildningar som gäller, och man ser inte någon annan konstruktion som kan vara bra.

Vi vill hellre prata om ett två-plus-ett-system, det vill säga två år i skolan med en ettårig påbyggnadsmöjlighet för att läsa in högskolebehörigheten. Detta kan ske i omedelbar anslutning eller längre fram i tiden, till exempel inom vuxenutbildningen.

Det här förslaget borde inte gå stick i stäv med ambitionerna att göra Sverige till en världsledande kunskapsnation. Tvärtom!

Det tidigare individuella programmet var länge ett sorgebarn. Det var det snabbast växande gymnasieprogrammet, och resultaten var allt utom tillfredsställande. Endast en av fyra elever lyckades inom en femårsperiod ta sig igenom ett nationellt gymnasieprogram.

Det individuella programmet ersattes med introduktionsprogram, men den nya modellen har inte heller inneburit någon förändring. I praktiken ser vi samma resultat som tidigare.

Sämst av alla introduktionsprogram går programmet språkintroduktion. Programmet är till för ungdomar som nyss har anlänt till Sverige. Den havererade migrationspolitiken har givetvis påverkat programmet negativt. Förkunskaperna hos eleverna skiljer sig kraftigt åt. Det är alltifrån elever med grundskola bakom sig till dem som aldrig över huvud taget har satt sin fot i en skola. Det är givetvis ohållbart att bedriva konstruktiv undervisning med denna utgångspunkt. Vi menar därför att det måste till bättre gruppindelningar inom undervisningen för att skilja på dem som har grundskoleutbildning och dem som inte har det.

Men det är inte bara språkintroduktionen som vållar problem i detta avseende. Den politiska debatten har också i mångt och mycket handlat om att nyanlända så fort som möjligt ska in i vanliga klasser. Tiden i introduktionsprogrammen blir därmed kortare än vad den borde vara. När de nyanlända sedan hamnar i vanliga gymnasieklasser får lärarna lägga ned oerhört mycket tid på elever som för det mesta inte kan tillgodogöra sig utbildningen över huvud taget. Det finns dessutom en risk att lärarna tvingas anpassa undervisningsnivån och därmed sänka kunskapsnivån för att kunna inkludera alla. Det här är inte hållbart i längden. Gymnasieskolan måste vara just gymnasieskola, och kraven för att komma in måste skärpas.

Sverigedemokraterna vill också se en återgång till en gymnasieskola med renodlade ämnesbetyg. Jag har tidigare tolkat signalerna från Socialdemokraterna som att de har velat detsamma. Men när vi nu ser vad som diskuterats i samband med den så kallade januariöverenskommelsen kan jag konstatera att det förmodligen blir den vanliga svenska skolpolitiska lösningen, det vill säga ett helt nytt system, ett mischmasch, en blandning av det gamla och det nya - ännu en gång.

Sverigedemokraterna är djupt skeptiska till detta. Orsakerna till att kursbetygen och den kursutformade gymnasieskolan infördes var många, men vi kan konstatera att systemet inte minst medfört onödig stress för eleverna. Den elev som till exempel inte klarar av första gymnasiekursen i matematik hamnar direkt på efterkälken. Med renodlade ämnesbetyg i gymnasieskolan finns det större möjligheter att förbättra betyget. Vi tror också att andelen avhopp och omval kommer att minska radikalt om vi inför detta.

På fredag kommer vi att ha en aktuell debatt om hot mot lärare och rektorer i skolan. Det är en viktig fråga. En förutsättning för lärande är att det råder ordning och reda i klassrummen och att skolan ses som vilken arbetsplats som helst. Ingen annanstans i samhället skulle vi acceptera den arbetsmiljö som nu finns på flera skolor runt om i landet. Hot, våld, knivar - ja, ni har själva sett rubrikerna i tidningarna.

Vi sverigedemokrater vill gå till botten med detta. Alldeles för länge har det talats mycket om problemet, men få lösningar har presenterats. Vi menar att det är dags att agera, och det kraftfullt.

Flytta de elever som mobbar! Flytta de elever som hotar! Flytta de elever som utövar våld! Flytta de elever som har med sig knivar till skolan! De har inte i skolan att göra. De ska inte störa de andra eleverna. Det måste vara slut på detta här och nu.

Ge lärarna alla verktyg som är möjliga och som behövs för att hålla ordning! Finns det tveksamheter i skollagen? Se till att rätta till dem - snabbt!

Avslutningsvis, fru talman, kan det inte nog betonas hur viktigt det är att staten nu övertar huvudmannaskapet från kommunerna. En effekt av kommunaliseringen på 90-talet är att skolan blivit alltmer ojämlik och segregerad. Många kommuner har svårt att få ekonomin att gå ihop, och eftersom skolan är den enskilt största utgiftsposten för kommunerna är det också den som först känner av besparingar. Ett statligt huvudmannaskap skulle inte bara säkerställa likställigheten mellan gymnasieskolorna i landet utan även stärka läraryrkets attraktivitet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jörgen Grubb och Robert Stenkvist (båda SD).


Anf. 72 Caroline Helmersson Olsson (S)

Fru talman! Jag noterade att Patrick Reslow har en del fördomar om socialdemokrater och måhända inte lyssnade på allt jag sa.

För oss socialdemokrater handlar detta om det livslånga lärandet, att utjämna skillnader och att låta folk få chanser.

Nu kan det vara så att jag också har en del fördomar och inte lyssnade tillräckligt noga jag heller. Därför vill jag fråga Patrick Reslow om han sa att syv ska förtydliga styrkor och svagheter. Menade han då att man ska sortera elever i begåvade och icke begåvade? På vilket sätt? Sa han också att alla inte har förmågan att läsa teori? Jag skulle vilja fråga Patrick Reslow detta.


Anf. 73 Patrick Reslow (SD)

Fru talman! Jag tackar verkligen Caroline Helmersson Olsson för att hon ställer dessa frågor eftersom hon därmed symboliserar precis det jag sa, nämligen att Socialdemokraterna aldrig har förstått innebörden av skoltrötthet eller innebörden av att inte vara intresserad av att läsa vidare på högskola.

Alla elever har faktiskt inte kapaciteten när de är 16 år att bestämma sig för att de ska läsa på högskola eller universitet. Man kanske inte är intresserad av det. Helst av allt skulle man vilja sluta skolan.

Socialdemokraternas recept som svar på detta har varit: "Ni ska tvingas in i en och samma form. Där ska ni stöpas. Kom inte här och säg någonting annat! Alla ska vara behöriga till högskolan." Det har varit receptet.

Nu säger vi nej. Det är fel. När vi talar om att lyfta fram svagheter och styrkor handlar det om att syv ska säga: "Vi tror att det här är bra för dig. Det här skulle vara en lösning. Se till att gå ett tvåårigt program med möjlighet att komplettera senare om du vill, för när du är 18 år kanske du har helt andra förutsättningar än när du är 16. Du kanske har en helt annan vilja när du är 18 än när du är 16."

Det är vad det handlar om. Men, som vanligt, så fort man pratar om det pratar Socialdemokraterna om att sortera elever. Socialdemokraterna har inte förstått problemet med skoltrötthet, och jag tackar Caroline Helmersson Olsson för att hon synliggjort det i denna debatt.


Anf. 74 Caroline Helmersson Olsson (S)

Fru talman! För att citera Patrick Reslow: "Kom inte här" och prata med mig som om jag inte vet vad det handlar om! Jag har själv hoppat av gymnasieskolan. Jag har varit skoltrött. Jag började på vård och omsorgsprogrammet, och när jag slutat här ska jag faktiskt läsa in högskolebehörigheten och bli folkhögskolelärare.

Vår syn på det livslånga lärandet är inte bara att man ska in på högskolan. Jag talade om bildning, om vikten av kunskap och bildning i dagens samhälle. Chans på chans, trapporna, yrkestrapporna - det är socialdemokratisk politik!

(Applåder)


Anf. 75 Patrick Reslow (SD)

Fru talman! Livslångt lärande, ja. Jag vet inte vad det är som är svårt för Caroline Helmersson Olsson att förstå när jag talar om två-plus-ett-system. De personer som är skoltrötta och som när de är 16 år inte under några som helst omständigheter kan tänka sig att de vill läsa på universitet eller högskola men sedan ändrar sig ska då få en chans att komplettera. Det kan vara i omedelbar anslutning eller senare i livet på komvux, som Caroline Helmersson Olsson hade hört att jag sa om hon lyssnat. Det är väl livslångt lärande?

Upprördheten från Socialdemokraternas sida handlar om någonting helt annat. Ni vill stöpa alla i en och samma form. Alla ska ha högskolebehörighet, och då ska alla ha precis samma utbildning och grund. Man kan inte tänka sig någon flexibilitet. Detta har präglat socialdemokratisk utbildningspolitik under decennier. Det är tragiskt, fru talman, att socialdemokratin inte har kommit längre än så.

(Applåder)


Anf. 76 Fredrik Christensson (C)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 11. Centerpartiet står givetvis bakom samtliga av sina reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 11.

Avslutade gymnasiestudier är en dörröppnare till jobb och vidare utbildning. Detta läsår går över 350 000 elever i gymnasieskolan. De allra flesta av dem får god undervisning och stimulerande utmaningar och har skickliga lärare och rektorer vid sin sida. Det är viktigt att komma ihåg när vi debatterar detta. Men alla elever går det inte bra för. Alltför många lämnar gymnasiet utan tillräckliga förutsättningar för vare sig arbete eller vidare studier. I dag är det så många som var fjärde gymnasieelev som antingen hoppar av skolan eller går ut utan fullständiga betyg.

Grunden för att fler ska lämna gymnasiet med fullständiga betyg läggs i grundskolan. Det handlar dels om att få fler elever att bli behöriga i grundskolan så att de kan söka till nationella program på gymnasiet, dels om att få fler elever att välja rätt utbildning från början.

I dag är felval ett stort problem. Många unga känner osäkerhet när de ska välja gymnasieutbildning. Priset för att välja fel och behöva byta utbildning är högt för individen, som kan få sin examen uppskjuten ett till två år. Det kostar också samhället stora resurser - en rapport från Skolverket visar att felvalen uppskattningsvis kostar 2 miljarder kronor per år.

Felvalen försämrar även matchningen på den svenska arbetsmarknaden. Därför behöver kopplingen till jobb och företagande stärkas genom hela gymnasieskolan. Eleverna behöver få bättre information så att de kan välja rätt från början, och det behövs bättre samverkan med arbetsmarknaden så att fler kan göra ett informerat val. Studie och yrkesvägledningen behöver också stärkas.

Elever som inte har gymnasiebehörighet hamnar på gymnasiets introduktionsprogram. Detta läsår är det närmare 52 000 elever som går på introduktionsprogrammet. Det är en minskning jämfört med tidigare år, men det är fortfarande väldigt många elever.

Introduktionsprogrammets stora problem har varit att lyckas ge eleverna gymnasiebehörighet. En utvärdering från Skolverket från 2016 visade att endast 30 procent av eleverna hade gått vidare till ett nationellt gymnasieprogram tre år efter att de påbörjade språkintroduktion och att nästan hälften hade slutat gå på gymnasiet helt och hållet.

För de elever som i dag inte kommer in på gymnasieskolans nationella program bör det finnas en första väg in i ett yrke eller en brygga till vidare fördjupning. Det är därför bra att utbildningsutskottet i dag vill se över möjligheten att inrätta en ny tvåårig yrkesskola, som leder till jobb eller vidare studier, som en ordinarie del av utbildningsystemet. Utbildningarna måste självklart formas i nära samverkan med näringslivet och innehålla en stor del arbetsplatsförlagt lärande. De ska hålla hög kvalitet och ha hög relevans för arbetsmarknaden så att de blir en väg ut i arbetslivet.

Fru talman! Centerpartiet vill se fler förslag för att utbildning ska leda till jobb. Kopplingen mellan studier och arbetsmarknad måste bli bättre, oavsett om man läser ett teoretiskt program eller en praktisk utbildning. I dag står många branscher utan arbetskraft samtidigt som klassrummen på yrkesprogrammen står tomma.

För att locka fler elever till yrkesprogrammen vill Centerpartiet att det ska finnas flera olika inriktningar: dels fokus på stärkt yrkeskompetens, dels en inriktning kopplad till allmän eller särskild högskolebehörighet. På så sätt skapar man förutsättningar både för dem som vill fokusera på yrkesämnen och för dem som vill läsa vidare på högskolan.

Yrkesprogrammen måste givetvis vara av hög kvalitet och utformas tillsammans med företagen och de potentiella arbetsgivarna. Detta är det allra viktigaste för att kunna höja statusen och kvaliteten på yrkesutbildningen.

Gymnasiets lärlingsutbildningar måste också utökas och breddas. Det är glädjande att antalet elever som läser en lärlingsutbildning har ökat de senaste åren. De senaste tre åren har antalet elever på lärlingsutbildningar ökat med närmare 50 procent.

Men utvecklingen i det svenska lärlingssystemet och den svenska lärlingsutbildningen går alltför långsamt, och inverkan på den svenska arbetsmarknaden har varit alltför liten. Ett skäl är att mycket få lärlingar, bara 200-300, erbjuds anställning som lärlingar, till skillnad från i Tyskland, där det oftast är regel att lärlingar de facto blir anställda.

Centerpartiet vill därför se en satsning på fler lärlingsanställningar som innebär en rätt för företag att anställa lärlingar genom de gymnasiala lärlingsutbildningarna, med en timlön motsvarande studiemedel, samt en höjd ersättning till arbetsgivare som anställer gymnasielärlingar.

Fru talman! För Centerpartiet är det också viktigt att möjliggöra för fler elever att läsa entreprenörskap under sina gymnasiestudier. Entreprenörskap är viktigt för att utveckla nya idéer och utvecklas som individ och för att omsätta detta till något värdeskapande.

Ung Företagsamhet är tydligt förknippat just med kursen i entreprenörskap. De flesta i denna sal har nog träffat på något UF-företag som har sålt en vara eller en tjänst som man inte visste att man hade behov av förrän man de facto köpt den och löst ett vardagsproblem man stått inför.

Ung Företagsamhet har många positiva effekter, särskilt för individerna. Undersökningar och forskningsstudier visar att de som har drivit ett UF-företag har högre lön och lägre arbetslöshet och i större utsträckning driver företag senare i livet. Detta är imponerande resultat.

I år slås återigen nytt rekord för antalet elever som driver UF-företag. Detta är en fantastisk utveckling. Samtidigt ser vi stora skillnader när det gäller möjligheten att läsa entreprenörskap beroende på var i landet man bor, vilken skola man går i och vilket program man läser. För Centerpartiet är det därför en viktig fråga att möjliggöra för alla elever på alla skolor att läsa entreprenörskap och kunna ta del av den utbildningen.


Anf. 77 Daniel Riazat (V)

Fru talman! Samhället och arbetsmarknaden förändras i allt snabbare takt, och kraven på kunskap och kompetens ökar. Fler människor kommer att behöva kompetensutvecklas i sitt yrke eller helt byta bana i arbetslivet när gamla jobb försvinner.

Skälet till att jag inledde med dessa meningar är det initiativ som den före detta Alliansen tillsammans med Sverigedemokraterna har tagit fram för att införa ett tvåårigt yrkesprogram. Jag tycker att denna fråga i grund och botten, som Caroline Helmersson sa tidigare, handlar dels om att ge alla människor chanser i livet, dels om att inte cementera klasskillnader i vårt samhälle.

Jag önskar att jag vore tio år gammal och naiv och trodde att alla partier i denna kammare tog upp denna fråga för att man verkligen vill gymnasieskolans bästa. Men efter att ha läst förslaget, och många andra tidigare förslag från högerpartierna, måste jag konstatera att syftet återigen är att skapa en sorteringsskola. Det är ett förslag som har till syfte att cementera skillnaderna inte bara i vårt skolsystem utan också i det framtida arbetslivet, om man ens når dit.

Det är ett förslag som likt många andra, till exempel förslaget om att inte samtliga nationella program ska ge högskolebehörighet, har till syfte att skapa ett samhälle där man gör skillnad mellan dem som har det lätt i skolan och dem som behöver lite extra stöd. Därför kan jag som vänsterpartist aldrig ställa mig bakom detta förslag.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 20, men jag står självklart bakom även den reservation vi har tillsammans med S och MP när det gäller denna fråga.

Från Alliansens sida talar man om att inte skapa återvändsgränder i den svenska gymnasieskolan. Detta förslag är en återvändsgränd.

Jag ska ta upp ett exempel från den debatt vi har haft tidigare angående högskolebehörighet för gymnasieskolans samtliga program. Där var i princip samtliga branscher, näringslivet, fackföreningsrörelsen, skolpersonal och skolforskare överens om att det bästa system vi skulle kunna ha i svensk skola är att samtliga program på gymnasiet ger behörighet för vidare studier. Det handlar inte om att vi vill ha ett samhälle där vi tvingar alla våra ungdomar till vidare studier utan om att skapa ett samhälle som ger den som vill möjligheten att studera vidare.

Vi vet att det på den alltmer föränderliga svenska arbetsmarknaden är ett minimikrav att man har dessa behörigheter för att kunna vidareutbilda sig och ta på sig nya arbetsuppgifter. Nu som då går Alliansen och Sverigedemokraterna i denna fråga emot den forskning som finns, och man går emot företagen och fackföreningarna.

Vi anser inte att en ytterligare skolform är lösningen på gymnasieskolans problem. Vi ser med oro på att förslag efter förslag läggs fram från Alliansen och Sverigedemokraterna, som riskerar att inte bara försämra vårt skolsystem utan också cementera klasskillnaderna, som jag nämnde tidigare.

Matematik är användbart inte bara för dem som ska bli ingenjörer eller läkare utan också för dem som ska bli byggnadsarbetare eller ska arbeta som undersköterskor. Det är viktigt för hela samhället. Det blir lite hyckleri när man från Alliansens håll å ena sidan vill ha mer matematik i grundskolan, å andra sidan vill sänka kraven när det gäller gymnasieskolan.

Vi vet tack vare nationell och internationell skolforskning att höga positiva förväntningar på våra barn och elever är ett av framgångsrecepten för att nå högre kunskapsnivåer i den svenska skolan. Detta är ett förslag som går precis tvärtemot det som forskningen säger.

Jag återkommer till exemplet med matematik. Det är, som jag sa, användbart inte bara för ingenjörer och läkare. Det kan också vara användbart för riksdagsledamöter när de ska redovisa sina kvitton, till exempel.

Jag skulle vilja gå vidare och tala om vår reservation 20 från Vänsterpartiet, som handlar om de nyanlända.

Flera studier och undersökningar pekar på en förenklad bild av asylsökandes och nyanländas baskunskaper och språkfärdigheter i den svenska skolan. Detta påverkar givetvis deras förutsättningar att lyckas med skolgången och tillägna sig de kunskaper som de behöver.

Skolan lyfts också ofta fram i forskningen som en viktig plats för nyanlända barns och ungdomars utveckling. Skolan är viktig därför att den skapar struktur i vardagen och ger barn och unga möjlighet att skapa sociala nätverk samt möjlighet att lära sig det svenska språket. En lång väntan på en skolplats riskerar därför att påverka asylsökande ungdomars välmående. Samtidigt är asylsökande och nyanlända barn och ungdomar och deras skolgång områden som vi tyvärr inte har tillräckligt mycket forskning kring, och situationen varierar runt om i landet.

En av bristerna i den svenska undervisningen av nyanlända är att många nya elever upplever svårigheter att bli inkluderade och att de står och stampar eller i värsta fall riskerar att gå baklänges på vägen från grundskolan till gymnasieskolans introduktionsprogram men även från introduktionsprogrammet vidare till nationella program.

Ett av problemen med skolans syn på de nyanländas språkinlärning är att man i alltför hög grad fokuserar på det som eleverna saknar snarare än vad de har med sig. Skolan måste bli betydligt bättre på att ta vara på deras längtan att lära sig och vara mer flexibel.

I Fortes rapport, Nyanlända barn och den svenska mottagningsstrukturen, beskrivs problemet så här: Nyanlända elever blir en grupp som framställs utifrån brister och svårigheter i skolan, och de som klarar sig bra lyfts fram som individuella undantag.

Där skulle jag kunna säga att politiken har en del i den beskrivningen. Att vecka in och vecka ut stå i riksdagens talarstol och tala negativt om de nyanlända barnen och vilket problem de är för vår svenska skola är inte någonting som underlättar för det svenska skolsystemet.

Förberedelseklasserna och introduktionsprogrammen kan ibland också utgöra ett problem enligt flera forskare, dels på grund av den fysiska avskildheten i det större skolsammanhanget, dels för att många blir kvar alldeles för länge på introduktionsprogrammen.

Ett annat problem är synen på språket och att det är den enskilda läraren som får bestämma på vilket språk elever ska redovisa sina kunskaper. Där vet vi också genom forskningen att de språkkunskaper man redan har kan hjälpa en att lära sig nya språk. Mer satsningar på studiehandledare i modersmålet och mer satsningar på att inkludera eleverna är vägarna framåt.

Avsaknad av gymnasiekompetens utgör i dag ett stort hinder för möjligheten att etablera sig på arbetsmarknaden. Den nyanlända gruppen har många år framför sig i arbetslivet. Att låsa in dem i dåligt betalda jobb med otrygga anställningar vore skadligt för både dem och samhället i stort.

Vänsterpartiet är övertygat om att vi måste höja utbildningsnivån hos alla som saknar tillräckliga kunskaper för de jobb som finns på arbetsmarknaden snarare än att skapa jobb med lägre kvalifikationer.

De stora problemen i dag handlar om att skolsystemet inte är anpassat för dem som har sökt asyl i Sverige. För att kvalificera sig för ett nationellt gymnasieprogram behöver en nyanländ elev eller asylsökande först gå igenom ett introduktionsprogram.

Elever på introduktionsprogrammen är i många fall, som jag nämnt tidigare, separerade från dem som läser på de nationella programmen. En möjlighet att lösa detta problem är att utöka möjligheten att läsa enstaka kurser under tiden som man går på introduktionsprogrammet, att förbättra inkluderingen och stärka känslan av utveckling och framsteg hos dessa elever. Därför menar vi från Vänsterpartiet att regeringen bör utreda detta och lägga fram ett förslag.

Med detta sagt, fru talman, vill jag bara säga att vi från Vänsterpartiets sida alltid kommer att stå på de svagas sida. Vi kommer aldrig att gå med på att separera och sortera eleverna på det sätt som Alliansen och Sverigedemokraterna vill göra.


Anf. 78 Patrick Reslow (SD)

Fru talman! Var det inte det jag sa, att när vi börjar diskutera en annan lösning än den som Socialdemokraterna och Vänstern alltid har talat om kommer Vänstern att skrika högt? Nu hör vi det här. Det är till och med så att de klassiska kommunistiska slagorden kommer fram: cementera klassskillnader, sorteringsskola, sorteringspolitik.

Det är inte detta det handlar om, Daniel Riazat. Det handlar om att ge elever en chans, elever som annars hoppar av gymnasiet eller går ut gymnasiet med misslyckade betyg. Men Daniel Riazat kanske tycker att det är bra. Det kanske är det som Daniel Riazat existerar på, att det finns människor som inte klarar sig i livet, som inte går ut skolan, som hamnar i djup arbetslöshet.

Vad är Daniel Riazats recept om man är skoltrött och inte vill gå i skolan, om man inte klarar av skolan? Det enda vi har sett rent praktiskt är den politik som ni alltid har stött, det vill säga ingen förändring alls - treåriga gymnasieprogram, inget annat. Och jag hör inte någonting i Daniel Riazats anförande som antyder någonting annat.

Vi vill se mindre utslagning i samhället. Det är därför vi föreslår de tvååriga programmen. Vi tror också att nyanlända till Sverige kan ha nytta av dem, eftersom man inte klarar av de flesta gymnasiestudierna i övrigt. Det ser vi på avhoppen och på de misslyckade studieresultaten. Men vad är Daniels Riazats och Vänsterpartiets alternativ?


Anf. 79 Daniel Riazat (V)

Fru talman! Jag måste börja med att säga att det är väldigt typiskt att när argumentationen tar slut från högerkanten, och den extrema högerkanten i det här fallet, måste man helt enkelt tala om saker som man förmodligen inte har läst en enda bok om.

Lösningarna nämnde jag i ungefär tio minuter i talarstolen. Det visar på brist på respekt att du, Reslow, inte har hört ett enda av de förslag som jag nämnde från talarstolen.

Dels handlar det om att satsa mer på studie- och yrkesvägledningen i skolan, dels handlar det om att ha höga och positiva förväntningar, dels handlar det om mer resurser till skolan. Det handlar om att utöka rätten till studiehandledning i modersmål. Det handlar om att vi ska ha en skola som är likvärdig och jämlik över hela landet. Det handlar om att ha en skola där inte vinstdrivande aktörer kommer in och tar miljarder av våra skattepengar årligen, vilket de får uppbackning av Sverigedemokraterna här i riksdagen för att kunna fortsätta göra. Det handlar om en skola som inte sorterar elever utifrån det sätt man tror att de ska klara sig på utifrån deras klassbakgrund eller ursprung. Det handlar om att bygga upp en skola som är till för alla och inte bara för några få.

Vi vet vilka samhällen och vilka skolsystem som fungerar bäst; vi har nämligen haft ett av de system som fungerar bäst, och det är det system som inkluderar. Det är ett system som inte skapar och cementerar klasskillnader redan från lägre åldrar. Det är det skolsystem som högern inte har fått bestämma över, och det är det skolsystem som jag försvarar: ett skolsystem för alla barn.


Anf. 80 Patrick Reslow (SD)

Fru talman! Det är lite lustigt att höra Daniel Riazat stå här och säga att jag inte lyssnar på vad han säger. Daniel Riazat brukar ju vara bra på att mästra rätt så mycket i talarstolen och fläka ut sig i diverse extravaganser. Han kallar folk för högerextrema och allt vad det nu är han vräker ur sig.

Jag hörde inte någonting i ditt anförande om hur vi ska komma till rätta med att folk är skoltrötta och att det leder till avhopp eller till misslyckade skolresultat. Vi måste tänka nytt.

När jag stod i talarstolen sa jag att vi sverigedemokrater vill ha en tvåårig utbildning men med möjligheten att läsa ett år till, en två-plus-ett-lösning. Det skulle innebära att elever som är skoltrötta när de söker till gymnasieskolan 16 år gamla och som sedan får ett intresse för skolan - det finns faktiskt många som får det under gymnasietiden - inte ska hindras från att läsa vidare.

Problemet har varit att det enda alternativ som har funnits är de treåriga linjerna, och då hoppar man av eller går och driver och får dåliga betyg.

Att vi får fler resurser, mer studiehandledning och allt vad Daniel Riazat talar om löser inte problemen med skoltrötthet eller dåliga skolresultat. Den enda slutsats jag kan dra är att Daniel Riazat är nöjd med dagens situation med utslagning i skolan och att folk inte får den chans de borde få, och det är beklagansvärt. Jag sa från början att Vänstern hoppar högt när man börjar tala om något som ligger utanför Vänsterns idéramar.


Anf. 81 Daniel Riazat (V)

Fru talman! Att Sverigedemokraternas representant Patrick Reslow varken har lyssnat på mitt anförande eller mina repliker kan jag inte ta ansvar för. Det får Patrick Reslow ta med sig själv efter debatten.

Jag har kommit med ett antal olika förslag grundade på skolforskning, på lärarfackens åsikter och på beprövad erfarenhet inom skolan. Sverigedemokraterna står väldigt långt ifrån detta. Sverigedemokraternas och Alliansens förslag om en skola som sorterar, en skola med obegränsad vinstjakt, en skola man skär ned på för att sänka skatten för de rikaste och en skola som inte ska hålla ihop utan cementera skillnader går nämligen inte ihop med forskningen, med vad de som verkar inom skolan vill och med vad som är bäst för våra elever.

Låt mig ge ett tips till Sverigedemokraterna inför nästa debatt: Lyssna lite mer innan ni ställer frågor, och när ni får svaren visa respekt och låtsas inte att ni inte har hört dem.

(Applåder)


Anf. 82 Gudrun Brunegård (KD)

Fru talman! I måndags tillträdde jag som riksdagsledamot, och i går deltog jag vid mitt första sammanträde i utbildningsutskottet. Med denna rivstart känns det angeläget att kunna delta i debatten i kammaren redan dag tre när vi diskuterar viktiga frågor som rör gymnasieskolan.

Jag står naturligtvis bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer, men för att spara tid yrkar jag endast på reservation 11 punkt 9 om breddad och förstärkt lärlingsutbildning.

Genom min bakgrund som skolsköterska under tio års tid har jag mött många skoltrötta elever som har kämpat hårt för att orka igenom skolan. Vi människor har olika begåvningsprofiler. Det är inte alla som är teoretiker. Många har i stället en praktisk fallenhet och kan bli utmärkt skickliga yrkesmän och yrkeskvinnor, och samhället behöver ju hantverkare, som elektriker, rörmokare, industriarbetare, målare, byggnadsarbetare, finsnickare och så vidare. Kompetensförsörjningen till flera av dessa sektorer är på sikt en stor utmaning för vårt samhälle.

Fru talman! För en del av dessa elever kan även den ämnesinriktade teorin i yrkesprogrammen vara ett oöverstigligt hinder. Sådana teoretiska kurser kan bli en kvarnsten kring halsen på den som kämpar för att över huvud taget orka igenom skolan. För dem kan en yrkesinriktad lärlingsutbildning vara räddningen eftersom den mesta studietiden är förlagd till en arbetsplats. De får helt enkelt lära sig jobbet på jobbet.

Det är i dag belagt att den viktigaste skyddsfaktorn mot att drabbas av såväl ekonomisk som social utsatthet och psykisk ohälsa senare i livet är att ha gått ut skolan med godkända betyg. Det ökar elevens möjligheter till arbete och självförsörjande.

Det jag nu har beskrivit kan i hög grad också vara tillämpligt på många nyanlända elever. De kan ha en bristfällig skolgång efter en uppväxt i länder med skiftande utbildningsväsen eller efter år på flykt utan någon möjlighet till ordnad skolgång. Vi ska naturligtvis göra allt för att dessa ungdomar får möjlighet att läsa in både gymnasie- och högskolekompetens, men för en del av dem kan en lärlingsutbildning vara en god väg till oberoende och självförsörjning.

I dag är dock alltför få lärlingsplatser tillgängliga. Det kan medföra att skoltrötta elever eller utpräglade praktiker mer eller mindre tvingas till gymnasieprogram med mer teoretiska kurser än personen klarar av, vilket kan bidra till att stärka känslan av misslyckande och i värsta fall på sikt leda till utanförskap.

Alliansregeringen återinförde lärlingsutbildningarna i Sverige. Det har ökat möjligheten för fler unga att få jobb. Genom ett tillkännagivande våren 2016 skulle regeringen utreda breddad och förstärkt kompetensförsörjning. Det har nu gått tre år utan något synbart resultat.

Fru talman! Därför yrkar jag bifall till allianspartiernas reservation 11.

(Applåder)


Anf. 83 Roger Haddad (L)

Fru talman! Jag står givetvis bakom samtliga av våra reservationer men yrkar bifall enbart till reservation 13.

När jag lyssnar på denna debatt påminns jag om när jag började med gymnasiepolitik i Västerås stad 2002, först som ledamot och sedan som ordförande i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden. Man kan tro att det inte har hänt något på detta område, men det är inte sant. Anledningen till att gymnasieskolan reformerades 2009/10, i synnerhet vad gällde yrkesprogrammen, var givetvis de många avhoppen och det utanförskap som dessa ungdomar hamnade i och att yrkesprogrammen inte förberedde eleverna för arbetslivet.

Vet ni vad? Vi hör detta fortfarande. Vi ser hur företag eller företag tillsammans med kommuner bygger upp egna yrkesskolor och egna program för att ännu bättre tillfredsställa sitt kompetensbehov. Jag har inga problem med det.

Vi får dock inte tro att det var bättre förr, och vi har absolut inte sänkt kraven för att komma in på gymnasiets yrkesprogram eller högskoleförberedande program. När vi satt i regeringen höjde vi kravet från tre godkända grundskoleämnen i den så kallade treämnesskolan till åtta godkända grundskoleämnen för att man över huvud taget skulle kunna komma in på ett yrkesprogram. Detta har verkligen bidragit till att höja förväntningarna och förhoppningsvis kvaliteten.

Liberalerna menar att gymnasieskolan måste bredda sitt utbud och skapa fler möjligheter. Vi behöver högskoleförberedande program. Vi har under många år drivit frågor om yrkesprogram, lärlingsutbildningar, branschlärlingar och branschskolor - och nu det förslag vi självklart står bakom om tvååriga yrkesprogram, som jag återkommer till, fru talman.

Låt oss vara positiva i debatten om yrkesprogram. Det är 4 700 fler som har sökt till gymnasiets yrkesprogram. Det är en ökning med 11 procent. Och vi har en ökning på alla yrkesprogram i gymnasieskolan. Men att det är så kan man inte tro när man lyssnar på debatten. Det har skett ett trendbrott inom yrkesprogrammen på gymnasieskolan, och Liberalerna välkomnar det.

Det som efterfrågas mest just nu av branschen är gymnasial yrkesutbildning. Det råder brist på sådan kompetens. Att fortsätta att utveckla och förbättra detta måste därför vara målet för alla oss ledamöter i utbildningsutskottet.

Anledningen till att det inte är ännu fler som går på yrkesprogrammen och att det inte speglar alla som söker yrkesprogrammen från grundskolan är förstås att de inte är behöriga. De uppfyller inte kriterierna och förkunskapskraven från grundskolan.

Det generella problemet, som drabbar hela utbildningssystemet, är att grundskolan inte levererar tillräckligt. Så har det varit så länge jag har varit skolpolitiker, sedan 2002. Det är ungefär 17 000 obehöriga som kommer in på gymnasieskolan, och det är ungefär 20 000 ungdomar som lämnar gymnasiet efter tre år utan fullständig gymnasieexamen.

Införandet av tvååriga yrkesprogram eller yrkesskola gäller inte dem som är behöriga, utan nu pratar vi om dem som kommer från grundskolan till gymnasieskolan och som inte får plats på ett nationellt program därför att de inte har behörighet, eller om den andra målgruppen, nämligen nyanlända ungdomar med kort tid i Sverige. Dessa har av förklarliga skäl inte en chans att uppnå hela grundskolans ämnen på ett eller två år och sedan komma in på ett nationellt program.

Hur vill ni som är kritiska till förslaget hantera de 17 000 som kommer till gymnasieskolan? Och varför pratar ni så lite om de 20 000 som lämnar gymnasieskolan efter tre år? De ska naturligtvis gå till komvux eller fristående aktörer och läsa upp och läsa om, och vissa ska komplettera. Jag har inga problem med det, men vi måste inse och acceptera att det är denna verklighet som råder inom svensk gymnasieskola.

Den generella gymnasiedebatten har tyvärr handlat om högskolebehörighet eller inte, men det vi borde prata om är varför det kommer så många från grundskolan utan tillräckliga förkunskaper och varför vi fortfarande misslyckas när det gäller gymnasiet genom att många ungdomar fortsatt slås ut.

När det gäller PRIV, introduktionsprogram och språkintroduktion har det varit rena politiska experimentverkstaden de senaste 15-20 åren. Kvaliteten är undermålig. Eleverna får inte rätt utbildning. Den är inte kvalitativ och förbereder dem inte fullt ut för yrkeslivet. Varför säger Socialdemokraterna nej till tvååriga yrkesskolor för dessa ungdomar när man i migrationsöverenskommelsen sa ja till kortare kurser, som kan vara på såväl fem och sex månader som ett år? Varför ska jag säga ja till yrkespaket på ett år men nej till tvåårig yrkesskola? Det måste ni förklara för mig. Tvååriga yrkesskolor för ungdomarna är ju längre än det så kallade yrkespaketet, som finns på några orter inom vissa inriktningar. Jag tror att det är 51 så kallade yrkespaket.

Det finns ingen logik i era argument mot att införa tvååriga yrkesskolor. Ni är svaret skyldiga. Berätta för oss om utmaningen, som ni kallar det för och som inte bara är en utmaning utan ett problem, att ungdomar inte får en utbildning och inte lär sig det svenska språket i Sverige! De kommer att hamna i utanförskap och arbetslöshet, och här sitter ni och röstar nej och påstår saker som vi inte ens har föreslagit.

Ni tar inte ansvar för dessa ungdomar, men vi ska göra det. Vi ska ha bra gymnasieutbildningar, branschutbildningar, lärlingsanställningar och lärlingsutbildningar, och vi ska ha kvalitetsåtgärder. Det kan vara bra studie- och yrkesvägledning, fler behöriga lärare och bra branschsamverkan, för det är då vi uppnår målet att gymnasieskolan ska förbereda inför yrkeslivet men också för högre studier.


Anf. 84 Daniel Riazat (V)

Fru talman! Det blir en väldigt märklig gång här i riksdagen ifall det ska vara så att de som ska införa något som ingen i princip står bakom ska fråga dem som inte vill införa det varför de inte vill det.

Jag begärde ordet för att fråga dig, Roger Haddad, eftersom det är du och inte vi i de rödgröna partierna som är svaret skyldig: Varför är det så viktigt för Liberalerna att gång efter gång komma med förslag här i Sveriges riksdag som handlar om att splittra den svenska skolan, att sortera elever och att cementera skillnader i tidiga åldrar som fortlever under hela skolgången? Varför är det så himla viktigt att alltid prata om yrkesprogrammen? Du hyllade dem och sa att vi ska vara glada över att de har ökat. Vi är jätteglada. Vi har till och med skrivit det i vår reservation i betänkandet.

Hur kommer det sig att allianspartierna, och kanske främst ditt parti, alltid har synen att barnen från arbetarklasshemmen eller barnen som vill vidare till yrkesprogrammen är sämre, att de inte kan och att man inte kan ha förväntningar på dem?

Det är du som är svaret skyldig. Varför vill du skapa en sorteringsskola och skicka ungdomar vidare till ett arbetsliv som inte kommer att vara mottagligt för dem?


Anf. 85 Roger Haddad (L)

Fru talman! Vi har fler som lämnar grundskolan och som är behöriga till gymnasieskolan, och vi har fler som lämnar gymnasieskolan med fullständig gymnasieexamen. Jag väljer, till skillnad från Vänsterpartiet, att hålla mig till fakta: Skolverkets inrapporterade statistik om att utvecklingen faktiskt går åt rätt håll. Du har ju helt fel, Daniel Riazat.

Prestation och genomströmning på yrkesprogrammen ökar. Det är ett trendbrott i genomströmningen även för dem som läser på yrkesprogram. Det är inte som på er tid, då man bara kom in men inte ut. Nu kommer man faktiskt ut med en utbildning också. Men denna debatt handlar om dem som inte kommer in på de nationella programmen, och ni har fortfarande inte föreslagit något för den målgruppen. Vi kan inte bara trolla bort de 17 000, utan de finns på riktigt. Ni är svaret skyldiga om vart de ska ta vägen i den gymnasieskola som finns i dag.

Påklistra mig inte saker om sorteringsskola eller att vi skiljer på ungdomar! Jag har följt gymnasiepolitiken de senaste 15-20 åren och kan visa dig exempel på sorteringsskolor. Jag tycker att gymnasiet börjar gå åt rätt håll, men vi har ett problem i att många från grundskolan inte kommer in och att många nyanlända behöver individuella anpassningar. Där lägger vi fram förslag, men ni saknar förslag.


Anf. 86 Daniel Riazat (V)

Fru talman! Det är jättelustigt att Vänsterpartiet, som aldrig någonsin i Sveriges historia har suttit i regering, ska ta ansvar för en skolpolitik som senaste gången klubbades igenom på initiativ av Liberalerna.

När det gäller den skola vi har i dag och som du, Roger Haddad, står här och skriker på mig om är det ditt parti som har stiftat lagarna och Vänsterpartiet som har gått emot. Det skedde bland annat under den tid då ditt parti och Jan Björklund satt på utbildningsministerposten. Ni kanske kan ta den diskussionen internt i Liberalerna ifall du är missnöjd med den politik som ni förde under åtta år med alliansregering.

När det gäller att utvecklingen går åt rätt håll gör den det i vissa delar. Som jag sa tidigare har vi även skrivit in detta i vår reservation. Men nu pratar vi inte om den frågan utan om de tvååriga yrkesprogram som ni vill stifta lag om att införa.

På vilket sätt förbättrar vi den nuvarande situationen genom att ha lägre förväntningar och genom att peka ut en viss grupp elever och barn i vårt samhälle och säga att de inte kommer att klara sig? I vilken annan bransch eller organisation skulle det funka att en chef kommer in och från dag ett säger att en person inte kommer att klara sig? Hur många personer kommer då att vara motiverade att lägga energi på att vilja klara sig? Jag menar att detta skapar skillnader.

Nej, Vänsterpartiet är inte svaret skyldigt i denna fråga, utan det är Roger Haddad och Liberalerna. Varför vill ni återigen sortera eleverna, som ni gjorde under åtta år med alliansregering, som ni gjorde under 90-talet genom att införa diverse olika reformer som har splittrat svensk skola och som ni fortsätter att göra i dag genom dessa förslag?


Anf. 87 Roger Haddad (L)

Fru talman! Daniel Riazat ger en verklighetsfrånvänd bild av gymnasieskolan. Resultaten har ju gått uppåt. Du måste erkänna det, Daniel Riazat. Du kan inte föra fram något slags vänsterpartistisk statistik, utan vi måste hålla oss till fakta och statistik. Och du har fel, och jag har rätt.

När det gäller dessa elever går de redan dag i gymnasieskolan i de kritiserade inriktningar som har kallats språkintroduktion, yrkesintroduktion, programinriktat individuellt val och så vidare. Anledningen är att de har kommit till gymnasieskolan utan behörighet. Några går över till ett nationellt program. Men väldigt många slås ut från de nationella programmen för att de inte har några förutsättningar att klara av en utbildning. Det sker för övrigt även på lärarutbildningen, så det är inte något konstigt.

Men vi menar att dessa personer måste erbjudas en yrkesinriktad utbildning som inte finns i dag. Man kan inte ha det som ett lotteri så att man i Västerås erbjuder 15 timmar. Men nu ska regeringen införa något slags påbud om 23 timmar. Och i en kommun får man läsa om ämnen som man redan är godkänd i och så vidare. Det är en myriad av experiment som du rimligen inte kan ställa dig bakom.

De personer som går till nationella program och vidare till högskolan direkt från yrkesintroduktion och språkintroduktion är mycket få.

Det som jag tycker att vi ska fokusera på är att se till att både de som går på de nationella programmen och de som inte klarar av att komma in på grund av att de inte har tillräckliga förkunskaper också ska få en chans. Det är sann socialliberalism.


Anf. 88 Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! Jag tackar mina kollegor i utskottet. Det som vi diskuterar är ett brett betänkande som består av en lång rad motionsyrkanden om gymnasieskolan som lämnades in under allmänna motionstiden. Jag står såklart bakom de miljöpartistiska uppfattningar som finns i våra partimotioner och kommittémotioner som behandlas i betänkandet. Betänkandet är resultatet av överväganden som vi har gjort för att få igenom mesta möjliga grön politik.

Det finns ett antal riktigt viktiga frågor i betänkandet. Till exempel redovisas det arbete som pågår för att stärka naturbruksgymnasierna. Här finns en lång rad frågor och även en del som ligger utanför det som kommer i centrum av denna debatt om hur vi stärker kvaliteten i introduktionsprogrammen.

Caroline Helmersson Olsson pekade i sitt inlägg starkt på det ansvar som finns i gymnasieskolan vad gäller lärande för hållbar utveckling och hur det kan stärkas.

Jag skulle i mitt inlägg vilja peka på tre saker. Men innan dess ska jag konstatera att det som möjligen kan ge en lite splittrad bild av denna debatt är att vi har två sanningar samtidigt i den svenska skolan. Å ena sidan har vi förbättrade kunskapsresultat. Det hårda arbete som görs i svensk skola bär frukt. Fler elever lär sig mer. Det syns i de internationella kunskapsmätningarna, och det syns också i vår egen statistik som nu visar att fler elever äntligen blir behöriga att gå vidare från grundskolan för att börja ett nationellt program i gymnasiet.

Samtidigt har vi en växande ojämlikhet med allt vad det innebär. Det handlar om att elever inte själva kan växa upp och bli de vuxna som de vill vara och ta makten över sina liv. Det handlar om att arbetet som lärare blir allt tuffare. Det handlar om tilltagande segregation och klyftor i samhället och de problem som uppstår inne i klassrummet och på skolor, till exempel ordningsproblem som vi har diskuterat i denna debatt.

Å ena sidan har vi ett mycket hårt arbete som utförs av lärare, rektorer, elevhälsa och medarbetare på skolor runt om i Sverige, och inte minst av elever i gymnasiet som anstränger sig hårt för att kunna nå sina drömmar och förverkliga sina mål. Å andra sidan har vi ett alldeles för svagt skolsystem. Precis som OECD visar i sina utvärderingar av det svenska skolsystemet backas helt enkelt inte lärarna och eleverna upp av ett tillräckligt starkt system som ger det stöd som krävs för att skolan verkligen ska lyckas ge varje elev förutsättningar att bestämma över sitt liv.

Där kommer den fråga som nämns i betänkandet in som en pusselbit i hur vi stärker själva skolsystemet. Där finns det, som jag uppfattar det, en bred uppslutning för att vi vill ha en större statlig styrning över dimensioneringen av gymnasieskolan.

Fru talman! Med detta sagt vill jag peka på tre prioriteringar för Miljöpartiet. Den första gäller att vi måste göra allt vi kan för att motverka den psykiska ohälsan bland unga. När vi diskuterar de olika skäl som finns till att unga i dag inte får med sig de kunskaper och de examina som de behöver för att kunna ta makten över sitt liv och ta ett jobb - det gör vi ofta i utbildningsutskottet och i utbildningsdebatter - är detta en av de orsaker som vi diskuterar allra minst men som betyder allra mest. Jag har varit verksam i folkhögskolan, och när jag möter människor som jobbar i folkhögskolan beskriver de hur många av eleverna i folkhögskolan har kommit dit just därför att den press och den psykiska ohälsa som de upplevde under gymnasieåren gjorde det omöjligt att fullfölja en gymnasieutbildning.

Den psykiska ohälsan har såklart många olika orsaker. Den är inte i första hand ett resultat av skolsystemet utan ett resultat av samhället så som det ser ut. Det är en av anledningarna till att vi gemensamt, stat och kommuner, ska sätta ett mål om en helt köfri barn- och ungdomspsykiatri och slå fast det i ett avtal mellan staten och SKL. Målet är klipskt formulerat på det sättet att om vi ska nå det måste vi stärka barn- och ungdomspsykiatrin och de andra delarna där man kan möta det allmänna vid psykisk ohälsa, till exempel elevhälsan, men såklart också gemensamt och målmedvetet ge oss på orsakerna till att unga människor mår dåligt, till exempel ojämställdheten, och göra särskilda insatser för de grupper där vi ser att den psykiska ohälsan är extra stor.

Trots att den psykiska ohälsan i grunden inte är ett resultat av skolsystemet har vi delar av skolsystemet som spär på den psykiska ohälsan. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Vi ska ha ett skolsystem som ger människor verktyg att ta makten över sitt liv och leva ett liv som de är nöjda med. I stället har vi delar och ingredienser i skolsystemet som spär på den psykiska ohälsan. Mobbningen, som vi har diskuterat i andra sammanhang, är såklart en del av det men också sådant som vi har reglerat.

Vi vet av utvärderingar som görs att dagens betygssystem leder till mer psykisk ohälsa. Det är två pusselbitar i betygssystemet som måste förändras framöver. Det handlar bland annat om att bli kvitt kursbetygen i gymnasiet och i stället ha ämnesbetyg, som berörs i detta betänkande. Det handlar också om att förändra betygssystemet på ett sådant sätt att ett enskilt moment inte slår igenom så att eleverna upplever att de bara blir bedömda utifrån det som de har allra svårast för. Dessa två delar - dels hur momenten vägs mot varandra, dels kursbetygen - är ingredienser i betygssystemet i dag som spär på en psykisk ohälsa. Det ska ändras.

Den andra prioritering som jag vill nämna och som flera har tagit upp i debatten är att vi behöver ha ett skolsystem som inte har återvändsgränder och där det finns en möjlighet till ett livslångt lärande och där man värnar den krokiga bildningsresa som är de allra flesta människors. När människor tittar tillbaka på sina liv brukar de allra flesta kunna beskriva att de gjort olika saker, tagit olika steg och att det sällan var så att de stod på en punkt och visste exakt var de skulle vara om 10, 15 eller 20 år.

Eftersom människor inte vet det, och eftersom väldigt få 16-åringar vet det, måste vi ha ett utbildningssystem som ger möjlighet till ett verkligt livslångt lärande. Där är det ett problem i dag att så många som läser de yrkesförberedande programmen inte får med sig högskolebehörighet, inte för att alla sedan ska välja att studera på högskolan utan för att alldeles för många senare upptäcker att de kanske skulle vilja söka in på högskolan och då har svårare att göra det.

Därtill skapar dagens system problemet att elever som nog helst skulle vilja läsa ett yrkesprogram och ser framför sig att de vill jobba i det yrke och i den bransch som ett yrkesprogram förbereder dem för väljer bort det därför att de är osäkra på om de på riktigt kommer att kunna få den högskolebehörighet som de vill ha som en öppning och en möjlighet någon gång i framtiden. Därför går de i stället till ett högskoleförberedande och brett program och kanske inte klarar det därför att de inte är så motiverade som de kanske skulle ha varit om de hade läst ett yrkesprogram.

Givetvis måste det finnas en valfrihet också i högskolebehörigheten. Förslaget från S, MP och V innebär inte att alla elever läser alla ämnen som krävs för högskolebehörighet. Det innebär att man fortfarande har möjlighet att välja bort. Men, som Caroline Helmersson Olsson uttryckte det, det vänder på kuttingen. Från att man i dag på ibland ganska komplicerade sätt måste välja till ämnen för att få högskolebehörighet betyder detta att man i stället skulle välja bort ämnen om man inte vill ha högskolebehörighet.

Vår linje - att vi vill undvika återvändsgränder - är också en av anledningarna till att vi är skeptiska till och oroliga över förslaget om tvååriga yrkesutbildningar. Vi har därför en reservation om detta. Det finns goda argument, till exempel att det måste finnas vägar framåt för att man tidigt ska kunna kvalificera sig för ett yrke och framför allt om man har kort utbildningsbakgrund eller om man är en av dem som vi i dag möter i introduktionsprogram av olika slag. Vi tycker dock att allt detta täcks upp av dagens yrkespaket.

Yrkespaketen finns i olika längd just för att de är anpassade utifrån vilka kunskaper man behöver för ett specifikt yrke. De är dessutom påbyggbara. Även om man har deltagit i ett yrkespaket och börjat arbeta inom den bransch som yrkespaketet förbereder en för kan man senare läsa in en fullständig gymnasieutbildning. Vi tycker helt enkelt att detta är en bättre modell än den fasta form med tvååriga yrkesprogram som föreslås av de borgerliga partierna.

Den tredje och avslutande prioritering jag vill ta upp i detta mitt första inlägg om ett motionsbetänkande på ganska lång tid, fru talman, handlar om de estetiska ämnenas betydelse. Dessa ämnen har en betydelse i hela det svenska skolsystemet av tre skäl.

Gymnasieskolan

För det första har estetiska kunskaper ett egenvärde likt andra kunskaper inom den svenska skolan. Egenvärden är ofta väldigt svåra att beskriva. Hur beskriver man egentligen ett egenvärde? En rektor gjorde det på ett sätt som var träffande för mig. Han sa: Sedan vi började jobba med estetiska lärprocesser på vår skola har det blivit mycket lugnare. Jag tror att det beror på att eleverna har hittat olika sätt att uttrycka sig om sådant som annars är svårt att uttrycka sig om. Detta kan vara ett sätt att träffande beskriva vad estetiska kompetenser kan ge.

För det andra har vi en växande arbetsmarknad för kreativa näringar. För ett par år sedan räknade man till 94 000 människor som jobbade inom de kreativa näringarna, där estetisk kompetens är helt grundläggande för att man ska kunna bidra på sitt arbete. Dessutom har nog många av oss som jobbar utanför det man vanligen kallar kreativa näringar upptäckt att det kan vara ganska bra att bemästra Powerpoint och göra det på ett sådant sätt att någon kan förstå vad som står där. Det kan också vara bra att kunna hålla ett anförande på ett sätt som gör att någon faktiskt vill lyssna. Också detta ligger inom estetiska kompetenser.

Gymnasieskolan

För det tredje är det estetiska lärandet av det slag att det ger ledtrådar till annat lärande. Om man ska förstå geometri är det bra att ha bildförståelse. Många kan också vittna om hur man har lärt sig läsa och skriva på ett djupare sätt genom musiktexter.

Detta är en anledning till att vi fortfarande arbetar för att estetiska ämnen också ska finnas tillgängliga och som en del av all gymnasieutbildning. I dag finns ingen majoritet för detta, konstateras i utskottets bedömning. Men det här är fortfarande vår politik, och vi delar den med flera partier.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Vuxenutbildning

Beslut

Regeringen bör utreda en ny tvåårig yrkesskola på gymnasienivå (UbU11)

Regeringen bör utreda om det går att inrätta en tvåårig yrkesskola på gymnasienivå. Det tycker riksdagen som riktade ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen om detta.

Arbetsmarknaden förändras allt snabbare och kraven på kunskap och kompetens ökar. Samtidigt lämnar alltför många elever grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Enligt riksdagen skulle en tvåårig yrkesskola på gymnasienivå ge snabbare tillträde till arbetslivet eller vara en brygga till fortsatta studier för de elever som inte kommer in på någon av de treåriga utbildningarna.

Förslaget om tillkännagivande kom i samband med att utskottet behandlade motioner från allmänna motionstiden 2018 om gymnasieskolan. Riksdagen sa nej till övriga motioner.

 

Utskottets förslag till beslut
Bifall till motion 2018/19:2819 yrkande 98 och delvis bifall till motionerna 2018/19:2054 yrkande 1 och 2018/19:2918 yrkande 18 med tillkännagivande till regeringen om att regeringen ska låta utreda inrättandet av en ny tvåårig yrkesskola på gymnasial nivå som är en del av det ordinarie utbildningssystemet. Avslag på övriga motioner.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.