Handel med vissa receptfria läkemedel

Herr talman! Nu ska vi i kammaren debattera ett betänkande som behandlar regeringens proposition om handel med vissa receptfria läkemedel. Tre motioner har väckts med anledning av propositionen, och utskottet har även behandlat en motion från den allmänna motionstiden 2008. Näringsutskottet har också yttrat sig över propositionen och följdmotionerna. Förslaget från regeringen handlar om att detaljhandel med vissa receptfria läkemedel ska få bedrivas på andra platser än på öppenvårdsapoteken. Syftet med förslaget är att ytterligare öka tillgängligheten för oss konsumenter. Det gläder mig att den här handeln föreslås ske enligt en ny lag om handel med vissa receptfria läkemedel. Läkemedelsverket ska enligt förslaget pröva och besluta om vilka läkemedel utöver nikotinläkemedel som ska få säljas enligt den nya lagen. Kommunerna föreslås få ett kontrollansvar. Enligt den nya lagen ska läkemedel som omfattas av denna inte få säljas till den som inte fyllt 18 år. I betänkandet behandlas vidare frågor om apoteksombud och särskilda egenvårdsbutiker. Samtliga motionsyrkanden avstyrks i betänkandet, och det finns två reservationer. Lagen föreslås träda i kraft den 1 november 2009. Jag lämnar nu utrymme för debatt.

Herr talman! Vi behandlar nu ytterligare ett betänkande om apoteksmarknaden. Det finns anledning att upprepa en del som har blivit sagt tidigare. Läkemedel är den vanligaste behandlingsmetoden i sjukvården, och min bedömning är att den kommer att bli ännu vanligare. Det är också önskvärt. Det nås nya framgångar med nya, potenta och mycket bra läkemedel. Det är önskvärt att de kan användas i stor utsträckning för att behandla och bota sjuka personer. Det handlar också om stora pengar. Huvuddelen av de receptbelagda läkemedlen betalas av skattebetalarna genom läkemedelssubventionen. Det är därför stora andelar av skattebetalarnas pengar som vi gör anspråk på till läkemedelsbehandling. Det har skett många fantastiska framgångar med nya läkemedel, men det innebär också svåra avvägningar. I dagarna är det aktuellt att diskutera vem som får tillgång till nya cancerläkemedel, till exempel. Det är inte länge sedan vi hade debatter om avarterna med felaktig användning av läkemedel. Inte minst multisjuka äldre får alldeles för många eller felaktiga kombinationer av läkemedel. Det finns alltså stora utmaningar som gäller läkemedelsområdet. Det är bekant för alla här i kammaren att vi socialdemokrater är mycket kritiska till den avreglering och utförsäljning av apoteken som majoriteten här i kammaren har beslutat om. Det kommer att leda till att det blir dyrare för skattebetalarna att betala de läkemedel som vi redan har tillgång till, och det blir naturligtvis ännu dyrare när vi har tillgång till nya läkemedel. Det kommer också, tror jag, att leda till ett djupt problematiskt beroendeförhållande mellan apoteksbolagen och läkemedelsbolagen, som på sikt också riskerar att hota patientsäkerheten. Det finns emellertid också ett annat stort användningsområde för läkemedel, och då handlar det inte om de receptbelagda läkemedlen. Det är möjligheten till egenvård, och där är det framför allt de icke receptbelagda läkemedlen som används. Jag ser att det finns en stor potential för att mer aktivt använda egenvård. Vi skulle också kunna spara resurser i sjukvården genom att fler fick möjlighet att med god rådgivning själva ta ansvar för att behandla till exempel förkylningar. För ett par veckor sedan kunde vi i en av de stora morgontidningarna i Stockholm, Dagens Nyheter, ta del av en undersökning av olika läkare, specialister i allmänmedicin, inom primärvården. I undersökningen hade en icke sjuk person sökt vård och ville ha antibiotika. Nio av tio läkare skrev ut det utan närmare undersökning. En läkare gav det som är det rimliga svaret: Nej, du har inte bakterier. Det räcker med nässprej för att behandla din täppta näsa. Om fler läkare tillhandahöll korrekt rådgivning skulle det finnas en stor potential att använda egenvården som en del av sjukvården. Därför är det angeläget att öka tillgången till receptfria läkemedel, och det är angeläget att öka tillgången till kompetent rådgivning om receptfria läkemedel. Detta måste naturligtvis göras med hänsyn tagen till säkerhet och kontroll på ett rimligt sätt. Det finns anledning att vara orolig för de förslag som nu ligger på riksdagens bord. Vi fick helt nyligen en rapport från Läkemedelsverket där man har sett på hur samma typ av reglering fungerar för nikotinläkemedel. Det kommer Thomas Nihlén att ta upp närmare i sitt anförande, så jag ska inte gå in på det nu. Men det väcker många frågor inför den liknande lagstiftning som nu föreslås. Om man kan klara säkerhet och kontroll på ett bra sätt är det min bedömning att det finns en mycket stor potential med bättre tillgång till både de receptfria läkemedlen och rådgivning. Därför tycker jag att det är olyckligt att majoriteten väljer att inte löpa linan ut. Med den här lagstiftningen får man nu tillgång till vissa receptfria läkemedel i vissa vanliga butiker, och det är bra. Men man kan också tänka sig möjligheten att man får tillgång till alla receptfria läkemedel och till kompetent rådgivning från utbildade farmaceuter utan att det för den skull behöver vara på ett fullsortimentsapotek med alla receptbelagda läkemedel och med de problem som det innebär. Majoriteten väljer dock att inte stödja det förslaget, och jag tycker att det är olyckligt. Jag tror att det finns en stor potential för sådana fullsortimentsbutiker för att både öka tillgängligheten och, framför allt, använda rådgivningen mer aktivt för egenvården. Till skillnad från när det gäller receptbelagda läkemedel finns det ganska goda förutsättningar för att receptfria läkemedel kan fungera på en marknad och att man kan få sunda marknadskrafter att fungera på ett positivt sätt. För receptfria läkemedel är det i allmänhet kunden som betalar, och det är kunden som väljer produkten. Därför finns det möjligheter att där få en fungerande marknad på ett helt annat sätt än när det gäller receptbelagda läkemedel, där ju kunden inte betalar och inte heller väljer läkemedel själv, utan det är läkaren som väljer. Min fråga till majoriteten är: Varför inte löpa linan ut och ta steget att låta det finnas också fullsortimentsbutiker med alla receptfria läkemedel? Där finns en stor potential för att öka möjligheten till egenvård. Hur ser majoriteten på egenvårdens roll inom svensk hälsovård? Jag yrkar bifall till reservation 2. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson, Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt, Lars U Granberg, Marina Pettersson och Per Svedberg (alla s) samt Thomas Nihlén (mp).

Herr talman! För över ett år sedan öppnade regeringen för försäljning av nikotinläkemedel i handeln. Sedan dess har Apoteket avreglerats, och 616 apotek ska inom kort säljas. Nu kommer lagen om handel med vissa receptfria läkemedel att klubbas igenom här i riksdagen. Vänsterpartiets politik beträffande avregleringen av apoteksmarknaden är välkänd. Jag vill ändå upprepa vår bestämda uppfattning: Läkemedel är inte som vilken vara som helst. Till skillnad från regeringen ser vi inte läkemedel som detaljhandelsfråga eller en näringslivspolitisk fråga utan som en del av hälso- och sjukvården. Det finns gott om undersökningar och vetenskapliga rapporter som stöder vår uppfattning. Jag tror att det finns representanter från samtliga partier som har talat i kammaren om risker med läkemedel i andra sammanhang. Kom ihåg att dessa risker inte enbart handlar om receptbelagda läkemedel utan gäller även många av de läkemedel som med regeringens förslag nu kommer att säljas i vanliga butiker. Missbruk av receptfria läkemedel är vanligt förekommande, speciellt bland ungdomar och äldre. De läkemedel som i första hand missbrukas är smärtstillande läkemedel. En stor undersökning bland svenska ungdomar för några år sedan visade att 6 procent av de tillfrågade åt värktabletter dagligen, och av dessa uppgav 13 procent att de tog tabletterna mot stress - något som tabletterna inte på något sätt hjälper mot. I regeringens egen proposition kan vi läsa att försäljningen av receptfria läkemedel under de senaste åren har ökat mångfalt, och den trenden kommer antagligen att hålla i sig. Redan nu är problemen stora. Förra året fick Giftinformationscentralen in 5 000 frågor om smärtstillande läkemedel. Det gällde mest tillbud eller förgiftningar bland barn och ungdomar. Vänsterpartiet är allvarligt bekymrat över utvecklingen. Redan nu kan vi läsa i medierna att handeln är missnöjd eftersom försäljningssiffrorna för nikotinläkemedlet inte motsvarat förväntningarna. Försäljningen av nikotinläkemedel i mataffärer beskrivs som en försäljningsflopp. Jag förstår handeln. Förväntningarna skruvades också upp av den politiska retoriken, där man beskrev ett uppdämt behov av att köpa nikotinläkemedel. Detsamma händer antagligen med de andra receptfria läkemedlen, och redan nu hörs kritik mot det regelverk som omgärdar försäljningen. Herr talman! Vänsterpartiet tycker att det är bra att regeringen inför åldersgränsen på 18 år. Vi har föreslagit detta redan tidigare, just med tanke på missbruk av smärtstillande läkemedel hos unga. Ändå vet vi att det är svårt att leva upp till kraven på ålderskontrollen i handeln. Erfarenheterna från försäljningen av folköl är som bekant inte goda. Jag tycker att det finns fog för oron att missbruk av smärtstillande läkemedel bland ungdomar kan öka. För drygt en månad sedan, när vi debatterade apoteksavregleringen här i kammaren, citerade jag ur Konsumentverkets rapport som handlar om apoteksmarknaden ur ett konsumentperspektiv. I rapporten ställs också frågor om receptfria läkemedel. Man har frågat personer vad de tror om att fler än Apoteket ska sälja receptfria läkemedel. Svaren är något mindre negativa än när det gäller synen på försäljningen av receptbelagda läkemedel på en förändrad apoteksmarknad. Men ändå anser 62 procent att informationen om läkemedel kommer att bli sämre eller mycket sämre. 64 procent anser att den hjälp han eller hon kommer att få av personalen kommer att bli sämre eller mycket sämre. Vänsterpartiet menar att bristen på kunnig personal, alltså kunnig när det gäller läkemedel, är en hälsorisk. Någon möjlighet att få kvalificerad rådgivning kommer vanligen inte att finnas. Det finns även risk för direkt felaktig rådgivning. Självklart vill en serviceinriktad försäljare ge svar på kundens frågor. Regeringen menar i propositionen att det torde vara självklart att personer utan farmaceutiska kunskaper inte ger farmaceutisk rådgivning. Jag tror att det finns en mycket stor risk att ett butiksbiträde anser sig ha kunskaper om till exempel olika smärtstillande läkemedels effekter. Visst har det en viss betydelse att personalen också har i uppdrag att öka försäljningen. Nej, återigen, hälsoriskerna är uppenbara. Jag vill också påpeka att själva försäljningsplatsen ger viktiga signaler om vad det är för något man köper. Att gå in på ett apotek och köpa ett febernedsättande läkemedel eller näsdroppar är förknippat med känslan av att man köper just läkemedel. Det är viktigt för vår syn på läkemedel, vilket i sin tur påverkar vår konsumtion och användning. Försäljningen av läkemedel i vanliga affärer signalerar däremot att det inte är något särskilt med dessa produkter, och risken för överkonsumtion och missbruk ökar. Herr talman! Jag vill avsluta min argumentation mot regeringens förslag med att yrka avslag på förslaget i betänkandet och bifall till reservation nr 1.

Herr talman! I det här betänkandet har Miljöpartiet en reservation gemensamt med Socialdemokraterna. Vi vill därför yrka bifall till reservation nr 2. I dag ska vi debattera och besluta om den hittills sista av regeringens propositioner som handlar om avregleringen av Apoteket och utförsäljningen av apotek. Den nu aktuella propositionen handlar om att vissa receptfria läkemedel ska kunna få säljas ute i handeln. Till att börja med kan man konstatera att förslaget att släppa ut vissa receptfria läkemedel i handeln borde ha genomförts tidigare, eftersom det inte har någonting med avregleringen eller utförsäljningen av apoteken att göra. Receptfritt i handeln hade kunnat genomföras utan att avreglera apoteksmarknaden. Dessutom tycker vi i Miljöpartiet att det är anmärkningsvärt och beklagligt att regeringen, trots tydliga signaler från oppositionen, inte ens har försökt skapa en bred parlamentarisk överenskommelse kring just receptfritt i handeln. Det hade naturligtvis varit önskvärt med en bred överenskommelse som då också skulle garantera att åtminstone denna reform blev hållbar över tid. Miljöpartiet tycker, tillsammans med Socialdemokraterna, att det är bra att vissa receptfria läkemedel får säljas på andra försäljningsställen än apotek och att man därigenom ökar tillgängligheten. Vi stöder därför regeringens grundförslag i propositionen. Receptfria läkemedel är till skillnad från receptbelagda läkemedel lämpliga att släppa ut i handeln. Därigenom skapas en sund konkurrens och prispress, detta eftersom försäljningen av receptfria läkemedel kan liknas vid en vanlig marknad där det är patienterna själva som avgör vilket preparat de ska köpa, och de betalar i allmänhet själva utan några subventioner. Ett grundvillkor för att försäljning av receptfria läkemedel utanför apoteken ska bli bra är naturligtvis att den sker på ett tryggt och säkert sätt. Även receptfria läkemedel är potenta och kraftfulla, vilket kan leda till både oönskade biverkningar och missbruk. Därför är det en förutsättning att man har en väl genomtänkt säkerhetshantering även av receptfria läkemedel. Det är därför nödvändigt att noggrant överväga hur försäljningen av dessa läkemedel ska vara utformad. De brister som konstaterats när det gäller försäljningen av receptfria läkemedel i Norge och Danmark understryker behovet av en tydlig reglering av de krav och villkor som ska ställas på verksamheten och att vi försäkrar oss om en effektiv tillsyn och kontroll. Herr talman! Miljöpartiet ställer sig i huvudsak positivt till regeringens proposition men anser att det behövs ett antal förändringar i det nu framlagda förslaget för att målet om en trygg och säker försäljning av receptfria läkemedel i handeln ska kunna förverkligas. I fortsättningen av mitt anförande tänker jag uppehålla mig vid två av våra förslag i vår gemensamma motion som innebär förändringar i förhållande till regeringens förslag, nämligen att försäljningen av receptfria läkemedel ska vara tillståndspliktig verksamhet samt att Läkemedelsverket ska ha hela ansvaret för både tillsyn och kontroll. Regeringen föreslår inte i propositionen att detaljhandel med receptfria läkemedel ska vara tillståndspliktig verksamhet. I stället föreslår regeringen ett system med anmälningsplikt. Vi anser i motsats till regeringen att det ska råda tillståndsplikt för försäljning av receptfria läkemedel. Flera viktiga remissinstanser som Farmaciförbundet, Sveriges Farmacevtförbund, Nutek, Vårdförbundet och Sveriges läkarförbund föreslår också i sina remissvar att det ska råda tillståndsplikt. Regeringens argument för att välja ett enklare anmälningsförfarande är att det skulle vara administrativt enklare att hantera ett anmälningsförfarande. För oss i Miljöpartiet är detta argument inte hållbart. Vi vill i stället sätta patientsäkerheten och kvaliteten främst. Då är ett tillståndsförfarande en bättre garant för en säker och trygg försäljning av receptfria läkemedel. En fördel med ett krav på tillstånd är att tillsynsmyndigheten redan innan försäljningen påbörjas ges tillfälle att göra en bedömning av näringsidkarens lämplighet att sälja receptfria läkemedel. Vidare blir det lättare att ingripa mot den som inte följer reglerna, eftersom det då finns ett försäljningstillstånd att dra in om man inte följer lagstiftning och regelverk. För att skapa en bättre garanti för att receptfria läkemedel hanteras i enlighet med de regler och säkerhetskrav som lagstiftningen ställer upp föreslår vi därför ett system med tillståndsplikt för detaljhandel med receptfria läkemedel. När det gäller vem som ska hantera tillsynen och kontrollen av försäljningen av receptfria läkemedel har vi även här ett annat förslag än regeringen. I propositionen föreslår regeringen att Läkemedelsverket ska ha hand om tillsynen och att kommunerna hanterar kontrollen. Vi tror inte på denna modell. Det är enligt vår mening fel att dela ansvaret och lägga ansvaret för kontroll av receptfria läkemedel på kommunerna. Erfarenheter visar att det finns en uppenbar risk för att kommunerna saknar resurser och kompetens för att uppfylla detta kontrollansvar på ett tillfredsställande sätt. Vi föreslår därför att både tillsyn och kontroll i stället hanteras av Läkemedelsverket. De har den kompetens och det nätverk som krävs för att få en effektiv kontroll. Att lägga även kontrollfunktionen på Läkemedelsverket innebär också bättre förutsättningar för en enhetlig kontroll och bedömning av regelverket över hela landet. Herr talman! För att bedöma regeringens förslag kring anmälningsförfarande och kontroll av regler och lagstiftning tycker vi att det är högst relevant att titta på hur detta system har fungerat när det gäller detaljhandel med nikotinläkemedel. Försäljning av nikotinläkemedel är sedan den 1 mars 2008 tillåten i detaljhandeln. Kommunerna ska ansvara för att kontrollera efterlevnaden av reglerna. Brister som upptäcks ska anmälas till Läkemedelsverket. Läkemedelsverket har hittills under ett drygt år fått in endast sex rapporter från kommunerna om missförhållanden. Läkemedelsverket gjorde därför nyligen en egen undersökning där man genomförde inspektioner av 31 olika försäljningsställen i Göteborg, Uppsala och Skellefteå med omnejd. I rapporten konstaterar Läkemedelsverket att försäljningen av nikotinläkemedel i vanliga butiker har stora brister. Vid inspektionerna hittade inspektörerna många avvikelser från regler och lagstiftade krav. De vanligaste var bristfällig dokumentation och arkivering, obefintliga rutiner för reklamationer och indragningar, dålig skyltning om 18-årsgränsen och brist på information om att produkterna är läkemedel. Det kanske mest anmärkningsvärda var att 80 procent, alltså fyra av fem försäljningsställen, saknade egenkontrollsprogram vilket är ett lagstadgat krav. En annan brist var att 30 procent av försäljningsställena inte inkommit med försäljningsstatistik till Läkemedelsverket. Vi i Miljöpartiet tycker att detta på ett tydligt sätt visar att regeringens förslag inte håller måttet utan riskerar att leda till att försäljning av vissa receptfria läkemedel i handeln inte kommer att garantera patientsäkerheten och kvaliteten och att regelverket och lagstiftningen inte kommer att följas. Läkemedelsverkets rapport ger också ett starkt stöd för våra förslag om att det ska krävas tillstånd av Läkemedelsverket för att få sälja receptfria läkemedel samt att det ska vara Läkemedelsverket som är huvudansvarig för både tillsyn och kontroll. Avslutningsvis, herr talman, är det en stor brist i propositionen att man inte har analyserat hälsomässiga, samhällsekonomiska och folkhälsomässiga konsekvenser av att släppa ut vissa receptfria läkemedel i handeln. Vi anser att det är ett allvarligt misstag från regeringen att man har struntat i att utreda och analysera dessa konsekvenser innan man lägger fram denna proposition för riksdagen. Det hade också varit bra om man tydligt i propositionen beskrivit hur denna reform ska utvärderas och följas upp och av vem, avseende effekter och konsekvenser på folkhälsan, tillgänglighet, kvalitet, patientsäkerhet, priser och kostnader. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson, Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt, Lars U Granberg, Ylva Johansson, Marina Pettersson och Per Svedberg (alla s).

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till förslaget i socialutskottets betänkande SoU25 och avslag på reservationerna. Från den 1 november i år blir det möjligt att sälja vissa receptfria läkemedel i vanliga butiker. Det är en efterlängtad reform, och gensvaret när vi från Centerpartiet och övriga allianspartier presenterade propositionen runt om i landet, i mitt fall vid Ica Maxi i Falun, var och är stort. Småbarnsföräldrar vet att barnen inte alltid blir snuviga eller febriga anpassat till apotekets öppettider. Varför ska man vänta tills vardagen kommer eller åka många mil för att få tag på till exempel allergimedicin, näsdroppar eller huvudvärkstabletter? Vi ska väl hjälpas åt att göra det lite enklare i vardagen, och det är precis vad vi alliansföreträdare vill medverka till. Dagens beslut om att vissa receptfria läkemedel ska få säljas på andra platser än apotek ska ses i sitt sammanhang. Sedan tidigare har vi, som redan har nämnts, öppnat för att nikotinläkemedel nu, utöver hos apotek och hos apoteksombud, kan säljas i handeln vilket har ökat tillgängligheten högst avsevärt. De brister som har kommit fram är värda att ta på allvar, och det utgår jag från att också regeringen och olika myndigheter har fått klart för sig och tar tag i. Från den 1 juli är apoteksmonopolet äntligen avvecklat. Nu genomför vi vad vi lovade i valet: en samlad apoteksreform som banar väg för fler apotek i mångfaldens tecken, generösare öppettider, ökad tillgänglighet och bättre service - allt med minst samma säkerhet och kontroll som tidigare för patienter och användare av läkemedel. Dagens beslut innebär bland annat att vissa receptfria läkemedel ska få säljas på andra ställen än apotek, exempelvis i butiker och på bensinstationer. Vilka läkemedlen är avgörs av Läkemedelsverket. Apoteksombudens nuvarande sortiment - 50-80 preparat - är en riktlinje. Med undantag för detaljhandel med nikotinläkemedel ska handeln inte få bedrivas i serveringsutrymmen där serveringstillstånd gäller. Den som vill sälja receptfria läkemedel ska anmäla det till Läkemedelsverket. Läkemedelsverket ska ha tillsyn över efterlevnaden av den nya lagen, och kommunerna ska ha ett kontrollansvar. Receptfria läkemedel i butik får endast säljas till den som fyllt 18 år. Näringsidkarna ska utöva egenkontroll och upprätta egenkontrollsprogram i ändamålsenliga lokaler. Det är en sammanfattning. Jag vill göra den tydlig, för det visar att det är ett genomtänkt arbete som regeringen presenterar och som nu socialutskottets majoritet står bakom. Socialutskottet har inhämtat näringsutskottets synpunkter, och dessa redovisas i betänkandet. En bred majoritet står bakom att receptfria läkemedel ska få försäljas på andra ställen än apotek, och det är bra. Det är endast Vänsterpartiet som är emot. Någon samlad opposition i den här frågan finns alltså inte, vilket är värt att notera. Vänsterpartiet fortsätter sitt monopolkramande, är inte riktigt med i utvecklingen och vill tydligen inte att det ska bli enklare för barnfamiljer och andra i vardagen. När vi läser Socialdemokraternas och Miljöpartiets reservationer blir vi för det första glada över att vi i huvudfrågan har en samsyn. Det är bra. Vad gäller de olika delarna har tillståndsplikten nämnts. Där är vår och näringsutskottets uppfattning att det är tillräckligt med en anmälan. Man klarar kontroll och tillsyn. Det ska inte försvåras i onödan. Den andra punkt som tas upp i reservationen är att kommuner och landsting ska få sälja receptfria läkemedel. Det var att vänta. Från vår sida är det principiellt viktigt att kommuner och landsting inte ska konkurrera där det finns en marknad. Kontrollen ska göras enbart av Läkemedelsverket, sägs det i reservationen. Vi är av den bestämda uppfattningen att om man ska komma nära den lokala marknaden kan man inte räkna med att Läkemedelsverket ska bygga upp lokala organisationer. Det är kommunen som är den mest lokala decentraliserade organisation vi har. Självfallet ska det fungera. Erfarenheterna från nikotinläkemedel är att ta på allvar. När det gäller egenvårdsbutiker och försäljning av samtliga receptfria läkemedel står det tydligt och klart i propositionen att nya apoteksmarknader ska ges förutsättningar och tid att etablera sig. Det är svaret på Ylva Johanssons fråga. Vi i majoriteten i utskottet ansluter oss till detta och betonar att det noga ska följas av konkurrensneutralitetsskäl. Avslutningsvis vill jag säga något om apoteksombuden. Här försöker oppositionen sprida uppfattningen att reformeringen av apoteksmarknaden leder till svårigheter att upprätthålla god tillgänglighet i hela landet. Jag menar att det är precis tvärtom. Nu ges bättre möjligheter. För att ha både hängslen och livrem vidtas särskilda åtgärder för att säkra tillgängligheten i glesbygden. Systemet med apoteksombud blir kvar minst tre år. Nya aktörer åläggs via avtal att svara för apotekstäckning i hela landet. Inför att treårsperioden med apoteksombud löper ut kommer man att ta ställning till hur behovet av apoteksombud kommer att se ut framöver. Hela landet ska ha servicen. Det är en självklarhet för Centerpartiet och övriga allianspartier. (Applåder) I detta anförande instämde Maria Kornevik Jakobsson (c).

Herr talman! Kenneth Johansson säger att förändringarna på apoteksmarknaden ska göras med minst samma säkerhet och kontroll som tidigare. Det stämmer inte. Detta innebär mindre och sämre kontroll och säkerhet. Det tycker jag att man ska säga ärligt. Det är självklart så att när man säljer receptfria läkemedel på Konsum eller Statoil kommer det att innebära att det är något sämre säkerhet och kontroll än när man säljer dem på apotek. Jag menar att den ökade risken är värd att ta. Jag tror att den är hanterlig. Vinsten man får genom ökad tillgänglighet och ökad möjlighet till egenvård är så pass stor i förhållande till den något ökade risken att den är värd att ta. Men jag tycker inte att man ska säga att det är minst samma säkerhet och kontroll, för så är det inte. Kenneth Johansson säger också, vilket är lite närmare sanningen, att ni i majoriteten är övertygade om att det kommer att räcka med den lagstiftning och den kontroll som ni nu föreslår. Det är mer med sanningen överensstämmande. Det är en tro man kan ha. Men nu är det så att Läkemedelsverkets undersökning av nästan exakt samma system, det som gäller för nikotinläkemedel, är alarmerande. Det kan naturligtvis vara barnsjukdomar. Man kanske kommer att lära sig systemet bättre. Men det är, som Kenneth Johansson själv säger, någonting att ta på allvar. Jag skulle vilja ha svar på frågorna: På vilket sätt kommer man att ta rapporterna från Läkemedelsverket på allvar? Vilken konsekvens kan det bli för den nya lagstiftningen, som gäller mer potenta läkemedel än nikotinläkemedel?

Herr talman! Ylva Johansson kommer att kunna se i protokollet att när jag pratade om minst lika bra säkerhet och kontroll åsyftade det beslutet som gäller från den 1 juli om den stora apoteksreformen. I övrigt tycker jag att den redovisning som har gjorts med hänvisning till farmaceutisk rådgivning, de diskussioner som Läkemedelsverket kommer att ha tillsammans med näringen, att man ser till att preparaten kommer att ha en placering i lokalen som gör att det är säkrare, 18-årsgränsen med mera sammantaget gör att vi får en god nivå på patientsäkerheten. Preparaten ska användas på ett bra sätt under insikt om att det vid felanvändning kan bli mycket negativa effekter. Jag tycker att det samlat är en mycket ansvarsfull redovisning av de förslag som finns för att garantera säkerhet och kontroll. Genom det jag sade i mitt anförande åberopar jag alltså beslutet som gäller från och med den 1 juli.

Herr talman! Kenneth Johansson tog också upp problemet med snuviga barn som behöver behandling. Snuviga barn som behöver behandling behöver framför allt rådgivning. Att vi har problem på det området visar inte minst den undersökning som Dagens Nyheter gjorde. Vi anar att många ibland söker läkare utan att det är nödvändigt; man hade kunnat hantera det med egenvård. Och när man söker läkare utan att det är nödvändigt med antibiotika får man i väldigt många fall antibiotika utskriven. Tillgängligheten till antibiotika tycks vara för stor utifrån den undersökningen. Det viktiga om man har ett snuvigt barn är naturligtvis att få rådgivning. Hur ska jag hantera detta? Vilka läkemedel fungerar för det snuviga barnet? Frågan om kompetensen är den fråga som ni genomgående har undvikit i hela arbetet med apoteksavregleringen och undviker också nu. Man kommer inte att kunna ha den kompetensen i Konsumbutiken eller på Statoil. Det vet vi, och det är inte rimligt att kräva det heller. Men varför säger man då nej till att det ska kunna finnas andra butiker som har den kompetensen och som är specialiserade på receptfria läkemedel?

Herr talman! Återigen: Det står väldigt tydligt i propositionen att man om man bedriver detaljhandel ska informera konsumenten om var han eller hon kan få farmaceutisk rådgivning. Dessutom hänvisas till sjukvårdsrådgivning. Naturligtvis kommer vi att öka kompetensen om det behövs. I ett läge då vi har snuviga barn har också vi själva som föräldrar möjlighet att läsa bipacksedeln och ta till oss den information som finns där, så att man använder nässprejen eller vad det nu kan vara som det finns behov av på rätt sätt. Också när det gäller fullskalemodellen är det uttalat att egenvård i sammanhanget är mycket angeläget. Vi vill först få erfarenheter. Det kan i framtiden, när marknaden är utbyggd och har kommit i gång, komma ett ställningstagande om hur det ska kunna se ut i framtiden. Det finns inga låsta dörrar där.

Herr talman! Kenneth Johansson talar sig varm om fördelarna för barnfamiljer med att kunna gå till närmaste bensinstation eller närmaste affär för att köpa febernedsättande medel eller näsdroppar. Vi tar i vår motion upp problemen med felaktig dosering. När det gäller barn och läkemedel för barn har vi diskuterat tidigare att man inte ska ge läkemedel till barn som inte ens är testade för barn. Det finns inte i regeringens förslag något krav på ett bassortiment för att få sälja läkemedel i handeln. Läkemedelsverket har uttryckt farhågor om att avsaknaden av ett bassortiment riskerar att sätta människor i en situation där de försöker anpassa ett läkemedel doserat för en vuxen så att det ska passa ett barn. Det är naturligtvis riskabelt att göra så. Barn tål inte läkemedel på samma sätt som vuxna när doseringen bygger på en vuxen person. Vilket råd har Kenneth Johansson till de föräldrar som går till närmaste bensinstation eller affär och det inte finns läkemedel i bassortimentet som är testade och tänkta för barn?

Herr talman! Jag vill påstå att i så gott som alla kontakter - de är ganska många - som jag har haft, och säkert också Elina Linna haft, är reaktionen positiv. Man är glad. Barnfamiljer och andra anser att det här är en förbättrad service. Man har kanske 10-15 mil att åka en söndag för att få tillgång till ett söndagsöppet apotek. Det är naturligtvis en skillnad om man vid behov en söndag kan få tag på nässprej eller febernedsättande medicin i sortimentet. Vi lever nog i olika världar, men för mig är det applåder när vi presenterar förslag för att förenkla vardagen, inte minst för barnfamiljer. Så känner jag det. Sedan var det frågan om bassortiment. Jag har också tagit del av Läkemedelsverkets synpunkter. Det arbetet pågår hos Läkemedelsverket. Det har inletts kontakter med ansvariga hos handeln. Det gäller att få fram ett bassortiment och hur vi på bästa sätt kan kombinera tillgänglighetsaspekten och säkerhetsaspekten. Det finns inriktningsbeslut att det är fråga om apoteksombudens sortiment, 50-80 preparat. Vilka preparat exakt och i vilka förpackningsstorlekar är uppdraget till Läkemedelsverket. Även om de vill ha mer detaljerade direktiv är de redan i gång. Det är min uppfattning att de kommer att lösa detta.

Herr talman! Jag nämnde i mitt anförande uppgifter från Konsumentverkets rapport. Den bygger på en bred undersökning. Man har speciellt frågat unga personer och barnfamiljer. Som Kenneth Johansson säkert kommer ihåg anser 64 procent att den hjälp han eller hon kommer att få av personalen blir sämre eller mycket sämre, och 62 procent anser att informationen om läkemedel blir sämre eller mycket sämre. Jag vill ge den bilden till de ovationer som Kenneth Johansson har mött när han har diskuterat frågan. Har Kenneth Johansson läst Konsumentverkets rapport och dragit några slutsatser? Sedan var det Läkemedelsverkets rapport som påtalar stora brister i egenkontrollsprogram, dokumentation, arkivering och skyltning. Det är många prickar i protokollet när man har följt upp vad som har skett med försäljningen av nikotinläkemedel. Vilka slutsatser drar Kenneth Johansson av Läkemedelsverkets rapport?

Herr talman! De slutsatser man måste dra, som jag också drar, är att de brister som redovisas ska rättas till. Det är självklart. De system som byggs upp för säkerhet och kontroll är till för att följas. I de fall det inte fungerar ska man se till att det fungerar. Detta har redan anammats i de redovisningar som vi har fått. Analys pågår och åtgärder kommer. Det är självklart. På ett sätt är det bra att det här redovisas så att det ges en möjlighet att rätta till. Det är naturligtvis Läkemedelsverkets skyldighet och uppgift. Det finns förslag om avgifter och annat. Det är till för att både Läkemedelsverket och kommunerna ska ha ekonomiska resurser att klara av sina åtaganden. Det direkta svaret - vilket naturligtvis ska följas upp - är att i de fall det inte fungerar ska frågorna upp på bordet och rättas till. Därför är rapporterna bra.

Herr talman! Mina frågor till Kenneth Johansson ansluter till de frågor som både Ylva Johansson och Elina Linna har ställt. De var också huvudpoängen i mitt anförande. Regeringens förslag handlar om hur man ska uppnå en trygg och säker försäljning av receptfria läkemedel i handeln. Det förutsätter att butikerna och försäljningsställena upprättar egenkontrollsprogram, att man kontrollerar och upplyser om 18-årsgränsen, att man sköter dokumentation och arkivering samt att man skickar in försäljningsstatistik till Läkemedelsverket. Förutom att butikerna och försäljningsställena ska uppfylla dessa krav ska även kommunen utföra en effektiv kontroll av att butiker och försäljningsställen följer regelverken, och vid missförhållanden ska de anmälas till Läkemedelsverket. Med hänvisning till den rapport från Läkemedelsverket som har diskuterats vid tidigare tillfällen, och som jag också refererade till i mitt anförande, är det en katastrofalt dålig efterlevnad av regelverket vid försäljning av nikotinläkemedel. Ändå föreslår regeringen exakt samma system när det gäller kontroll och anmälningsförfarande. För mig är det svårt att förstå att det inte är uppenbart att regeringens förslag om anmälningsförfarande och att kommunerna ska ansvara för kontrollen av att regelverken följs inte kommer att fungera. Vore det inte säkrare och bättre att gå på ett tillståndsförfarande och att Läkemedelsverket i stället tar hela ansvaret för både tillsyn och kontroll?

Herr talman! Thomas Nihlén räknade förtjänstfullt upp det som man rimligen ska ställa krav på och det som också framgår i betänkande och proposition är krav. Mitt svar är återigen: Det ska fungera. De rapporter som kommer om att det inte fungerar innebär att det ska rättas till. Det är det som gäller. Det är inte säkert att det är modellen som sådan som det är fel på, utan det måste ställas krav på att det ska fungera. Är det rimligt, Thomas Nihlén, att Läkemedelsverket ska bygga upp 290 filialkontor över landet för att bedriva kontroll och tillsyn? Tror Thomas Nihlén att det är en rimlig väg? Den organisatoriska nivå som är närmast människan är kommunen. Kommunen har andra uppgifter när det gäller att bedriva tillsyn och uppföljning. Vi måste se till att det fungerar, men tror Thomas Nihlén på 290 läkemedelsverksfilialer? Jag tror inte på det.

Herr talman! Först var det Kenneth Johanssons fråga om 290 filialer till Läkemedelsverket. Det tror jag naturligtvis inte på. Däremot är det viktigt att Läkemedelsverket har ansvaret för både tillsyn och kontroll. Hur sedan Läkemedelsverket gör detta, genom att till exempel delegera till kommunerna, går det säkert att hitta lösningar på. Men då är det inte två olika huvudmän som har ansvaret för kontrollen. Kenneth Johansson säger igen att felaktigheterna som visade sig när man tittade på försäljningen av nikotinläkemedel ska rättas till. Frågan är hur det ska gå till. Vad är det som ska rättas till då? Det har jag väldigt svårt att se, och jag skulle gärna vilja ha ett lite mer nyanserat svar om vad det är som Kenneth Johansson kan tänka sig ska rättas till. För oss i Miljöpartiet känns det lite grann som att regeringen i den här frågan anser att det är viktigare att gå de privata aktörerna och handeln till mötes genom att skapa ett så enkelt regelsystem som möjligt, i stället för att värna patienternas säkerhet och kvalitet. Min fråga till Kenneth Johansson är om regeringen inte tycker att patientsäkerheten, kvaliteten och följsamheten till regelverket är viktigare än att det kanske skulle bli lite mer administration med det förslag som vi har lagt fram.

Herr talman! Säkerhet, kvalitet och trygghet i hanteringen är oerhört viktigt. Det är också utgångspunkten för det förslag som regeringen har lagt fram. Att vi tillmötesgår handeln: På två punkter tycker handeln väldigt tydligt att vi har för hårda restriktioner. Man tycker inte att 18-årsgränsen är särskilt bra och avstyrker den. Man tycker inte om att vi har synpunkter på var i lokalen man ska ha möjligheter att sälja receptfria läkemedel. Det här är ett exempel dels på att vi tänker på tillgängligheten och servicen, dels på att vi, oavsett vad handeln säger, tänker ett steg till när det gäller säkerhet, kontroll och att på bästa tänkbara sätt kunna kombinera god service med möjligheten att känna trygghet. Jag tycker att vi tydligt tar de hänsynen. Min slutkommentar är åter att de brister som finns ska ansvariga se till att åtgärda. Vi får alla medverka till det. Jag ska dra mitt strå till stacken i den delen.

Herr talman! I dag genomför alliansregeringen ytterligare ett av de vallöften som vi i valet 2006 fick väljarnas mandat att genomföra. Det är ett efterlängtat beslut om ett löfte som vi gick till val på, allt för att öka tillgängligheten för den enskilde, kanske inte minst ute på landsbygden. Jag är själv en av de småbarnsföräldrar som bor på landsbygden och vet att det inte är lätt att få tag i nässprej till grabbarna en söndagseftermiddag om man har behov av det. Man får fråga en snäll granne eller någon annan som kan tänkas ha det. Det är för att göra det enkelt i vardagen, som min kollega Kenneth Johansson säger, som vi vill genomföra detta. Det är lite symtomatiskt att vänsteroppositionen är otroligt splittrad i frågan. Några vill göra det enklare, och andra vill inte göra det enklare i vardagen. På det sättet finns det inget annat alternativ än att gå på regeringens förslag om man vill att det ska bli enklare i vardagen för människor. Och det vill vi. Det är också viktigt att fundera på varför vi gör det. Det bygger på att vi var och en har ett eget ansvar för vår hälsa, och i största möjliga mån ska man kunna arbeta med egenvård. Då finns det olika verktyg som vi kan hjälpas åt med, och det här är ett av de verktyg som förenklar för människor att kunna jobba med egenvård. Sjukvårdsrådgivning eller att gå in och läsa på Internet är andra typer av lösningar. Det här är ett tydligt exempel på hur man kan öka egenvården. Precis som många har kommenterat påbörjade vi den här reformen med nikotinläkemedel för ett år sedan. Erfarenheterna finns, och dem ska man använda sig av. Men i stället för att säga att allt det vi gjorde då var kass och kasta det i papperskorgen bör man kanske fundera på om det är bättre att följa upp och ha mer kunskap och information om vad den här typen av liberalisering innebär både för handeln och för de myndigheter som jobbar med kontroll och tillsyn. Det är otroligt viktigt att den typ av omreglering som nu genomsyrar apoteksmarknaden följs upp just med kunskap, eftersom det är en helt ny värld för hela det omkringliggande samhället som jobbar med de här frågorna. Vi välkomnar reformen från alliansregeringen. Den är en del av den fortsatta reformeringen för att förbättra för den enskilde, men den tydliggör också ansvaret vad gäller hälsa. Det är en kombination av höga krav på säkerhet för den enskilde, för konsumenten, och en god läkemedelsanvändning som är viktig. Läkemedel är inte vilken vara som helst, och att ett läkemedel är receptfritt innebär inte att det är fullt ut ofarligt. Även receptfria läkemedel kan ha mycket kraftfulla effekter och biverkningar. Alliansregeringen anser att vi har funnit en balans i det förslag som vi har lagt fram. Vi har valt att införa en åldersgräns, som för folköl och tobak, vid försäljning i butik men inte vid försäljning på apotek därför att samma typ av farmaceutisk kompetens inte ingår som ett minimikrav i den lagstiftning vi föreslår. Däremot är det inte förbjudet för någon att anställa farmaceuter, vare sig man har en hälsobutik eller en egenvårdsbutik. Med varulistan över receptfria läkemedel kan man göra detta. Det är ingenting i den här lagstiftningen som förbjuder detta - möjligheten finns. Socialdemokraterna saknar den röda tråden. Ylva Johansson börjar med att tala om att hon känner en sådan enorm oro för omregleringen av apoteksmarknaden. I nästa andetag säger hon att vi måste ha mer av egenvårdsbutiker, mer av rådgivning. Ingenting av detta är förbjudet med den här lagstiftningen. Ingenting av detta säger vi nej till. Den röda tråden brister totalt när hon sedan väljer att inte kommentera den regelbörda och den ökade administration som Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans lägger fram som motförslag till det här förslaget. Miljöpartiet säger att det här kanske är den sista delen av omregleringen. Nej, Thomas, vi lovar att vi ska återkomma. Vi har djurläkemedlen kvar. Även de ska få en ökad omreglering, och vi återkommer till det. Miljöpartiet tycker att det här är en hyfsat bra reform. De hade tolv år på sig att tillsammans med sina vänsterkolleger göra någonting mycket tidigare än vad alliansregeringen kunde - vi hade inte den chansen under de tolv åren. Men tog Miljöpartiet chansen? Tog Socialdemokraterna chansen? Nej, ni gjorde ingenting i denna sak, för ni är så splittrade i frågan. Det är lätt att stå här och kritisera att vi inte gör exakt som ni vill. Men varför tog ni själva inte chansen när ni hade den? Ni vill inte förenkla människors vardag. Vi har majoriteten att göra det, och vi genomför det. Självklart ska vi följa upp lagen så att lagen följs fullt ut - det gäller alla de lagar vi stiftar. Men kom inte och säg att ni inte har haft chansen! Den chansen har ni haft, men ni har valt att inte ta den. Till Miljöpartiet och Thomas Nihlén: Jag kan inte förstå varför vi efter ett års erfarenhet av en lagstiftning skulle säga att fler statliga kontrollanter är lösningen för att få en ökad patientsäkerhet. Är det inte så vid den typ av omreglering som vi gör, som är en ganska stor och omvälvande del av hälso- och sjukvården, där mångfalden nu blir en naturlig del även på det här området - precis som det är för tandvården - att kunskap är väldigt avgörande? Regeringen har ett ansvar att följa detta, och våra myndigheter ska nu genomföra reformerna på bästa möjliga sätt. Då är det bra att Läkemedelsverket har tydliga erfarenheter av den första delen. Precis som min kollega Kenneth Johansson sade är det viktigt att ta den delen på allvar. Avslutningsvis vill jag berätta för Thomas Nihlén att han kan läsa lite tydligare på s. 21 vad gäller utvärdering och uppföljning. Där tydliggör vi just konsumentperspektivet och konkurrenslagstiftningen, som ska utvärderas och följas upp och som vi ska återkomma till. Det är ingenting som brister i den delen. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet, herr talman. (Applåder)

Herr talman! Tiden rinner ut för apoteksmonopolet. För en tid sedan fattade vi beslut här i riksdagen om att öppna för privata aktörer att få starta och driva apotek. Den förändringen träder i kraft den 1 juli i år. I dag kommer vi förhoppningsvis också att fatta beslut om att receptfria läkemedel ska få säljas i vanliga butiker, en förändring som beräknas träda i kraft den 1 november. På många sätt har den svenska apoteksmarknaden, apotekssektorn, fungerat väl. Apoteket AB är exempelvis ett väl respekterat och väl inarbetat varumärke som många människor känner respekt för och har tilltro till. Samtidigt har den svenska apoteksmarknaden lidit av ett antal problem. För det första har vi i förhållande till många andra länder få apotek. Runt om i Europa är det normalt att det går ungefär 5 000 invånare per apotek. I Sverige går det 10 000 invånare per apotek. Vi ligger sämst till i klassen efter Danmark när det gäller apotekstäthet. För det andra, herr talman, har vi en liten tillgänglighet, och det gäller inte minst receptfria läkemedel. Det är svårt att få tag i receptfria läkemedel utanför apotekets öppettider. Regeringen genomför nu ett antal reformer när det gäller den svenska apoteksmarknaden. Vi öppnar för fler aktörer att starta och driva apotek. Om vi tittar på hur det har gått i Norge, som har genomfört en motsvarande omreglering, ser vi att antalet apotek har ökat med över 60 procent. Ser vi till hur det nu ser ut när det gäller försäljningen av apoteken och den process som har satt i gång är det ett stort intresse i Sverige från både stora och små aktörer att starta och driva apotek. Den delen av omregleringen har alltså redan visat sig vara en stor framgång. Vi genomför nu en reform som gör det möjligt att receptfria läkemedel säljs också i handeln. Det kan vi säga är en uppföljning av reformen förra året där vi tillät nikotinläkemedel att säljas ute i handeln, en reform som blivit en stor framgång. Det finns många försäljningsställen i dag där man kan få tillgång till nikotinläkemedel. Det är i dag nästan lika lätt att få tag i någonting som gör att man blir av med rökbehovet som för att tillfredsställa rökbehovet, och det tycker jag är sunt. Den reform som vi förhoppningsvis ska klubba igenom i dag gör det lättare för många människor ute i vardagen att få sitt vardagspussel att gå ihop. Det är inte minst viktigt för många föräldrar med små barn som, precis som flera talare tidigare har sagt, inte alltid anpassar sina sjukdomstillstånd till när apoteket är öppet. Det är därför bra att vi nu ser till att det blir lättare att sköta sin egenvård och få hjälp mot feber, nästäppa eller vad det kan vara också när det inte är öppet på apoteket. Hur ser det då ut med den politiska ställningen i den här frågan? Ja, vi kan se att regeringens alternativ möts av en splittrad opposition. Socialdemokraterna och Miljöpartiet bejakar i allt väsentligt regeringens förslag, medan Vänsterpartiet säger blankt nej och yrkar avslag. Under en tid har det varit rätt stora oklarheter om var Socialdemokraterna har stått i frågan om receptfria läkemedel i handeln. Så sent som för någon månad sedan, när vi diskuterade omregleringen av apoteksmarknaden i dess helhet, skrev Socialdemokraterna en gemensam reservation med Vänsterpartiet och Miljöpartiet där man sade att man lika gärna kunde öka tillgängligheten genom att apoteken fick bättre öppettider. Nu ställer sig Socialdemokraterna bakom regeringens proposition. Det går naturligtvis att spekulera om varför Socialdemokraterna har ändrat sig under denna korta tidsperiod och i förhållande till de år då de själva satt vid regeringsmakten. Är det en ideologisk övertygelse, en ändring i sakförhållandena, eller är det en omvändelse under galgen? Jag tänker inte ägna mig åt att spekulera om det - det finns säkert andra som är intresserade av det - utan jag gläder mig naturligtvis över att både Miljöpartiet och Socialdemokraterna ansluter sig till regeringens politik. Men det är ändå intressant att fundera över hur det samlade regeringsalternativet ser ut på den rödgröna sidan. I samband med att vi hade en hearing om apoteksmarknaden här i mars sade Ylva Johansson i ett inlägg att det inte råder någon oenighet om receptfritt i handeln. Men det var uppenbarligen inte en korrekt utsaga, för jag utgår från att den krets som hon talar om när hon talar om enighet också måste inkludera Vänsterpartiet och Elina Linna. Vänsterpartiet har ju en egen motion och en reservation om att den här propositionen bör avslås. Den intressanta frågan är då vad som händer vid ett regeringsskifte. Kan Ylva Johansson garantera att det inte blir Vänsterpartiets och Elina Linnas linje som blir gällande om det skulle bli ett regeringsskifte? Min slutsats är att det kan Ylva Johansson inte garantera. Ylva Johansson får gärna begära replik och säga emot mig på den punkten. Problemet blir då att detta också kastar en lång skugga över Socialdemokraternas politik på apoteksområdet. Vill man vara helt säker på att man också efter valet 2010 ska kunna handla receptfria läkemedel i handeln är det tryggaste alternativet att rösta på något av allianspartierna. Det är också ett viktigt besked från dagens debatt. Thomas Nihlén sade tidigare från talarstolen att det är viktigt att vi har en bred reform, en bred uppgörelse i frågan om receptfria läkemedel i handeln. Ja, vi är ju sex partier som står bakom det förslag som regeringen nu lägger fram. Det är klart att Vänsterpartiet hade kunnat vara med, men man får ändå säga att det är en rätt så bred uppgörelse. Den är till och med bredare än uppgörelsen om det mycket framgångsrika svenska pensionssystemet. Om det är så att Thomas Nihlén vill ha en ännu bredare uppgörelse får ni ta det internt inom det rödgröna alternativet. Vi är eniga med både er och Socialdemokraterna om att detta i allt väsentligt är en viktig och bra reform. Thomas Nihlén sade också tidigare här att förslaget inte är tillräckligt analyserat ur bland annat folkhälsosynpunkt. Det är en väldigt intressant synpunkt för att komma från en person som i grund och botten stöder förslaget som regeringen nu lägger fram och som vi förhoppningsvis kommer att kunna klubba igenom i eftermiddag. Den kritiken faller i så fall tillbaka också på Thomas Nihlén, därför att Thomas Nihlén ställer upp på regeringens förslag. Om det nu är så att Thomas Nihlén är missnöjd med detta måste han fundera över varför Miljöpartiet har agerat som det har gjort. Jag tar det egentligen inte som en så allvarlig synpunkt utan mest som ett sätt att, trots den enighet som finns i sak, försöka hitta något slags profil mot regeringen. Avslutningsvis tänker jag ta upp en av de frågor som Miljöpartiet och Socialdemokraterna tar upp i sin reservation, nämligen att man ska ge kommuner och landsting möjlighet att sälja receptfria läkemedel. Det är någonting som vi i majoriteten motsätter oss bestämt. Kommuner och landsting ska inte ta kommersiella risker med skattebetalarnas pengar som insats, utan kommuner och landsting ska prioritera kärnverksamheterna skola, vård och omsorg. Jag vill inskärpa att det är särskilt viktigt nu, när vi har den kanske tuffaste ekonomiska kris som vi haft på årtionden, att kommuner och landsting måste prioritera det som är kärnan i kommunala och landstingskommunala verksamheter och inte ta risker med skattebetalarnas pengar. Därför är det extra viktigt just nu att avvisa det förslag som Miljöpartiet och Socialdemokraterna kommer med. Slutligen, herr talman, vill jag bara konstatera att detta är en viktig liberal frihetsreform som vi förhoppningsvis kommer att kunna fatta beslut om i eftermiddag. Den underlättar vardagen för väldigt många människor. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer. (Applåder)

Herr talman! Det är intressant att lyssna till Tobias Krantz som ägnar i princip hela sitt anförande åt ett antal spekulationer i oppositionens inre liv och åt olika ståndpunkter i apoteksfrågan. Jag vill gärna påminna om att i december 2007, alltså för ett och ett halvt år sedan, medan Apoteksutredningen fortfarande arbetade och ännu inte hade lämnat sitt slutbetänkande, tog jag kontakt med socialministern. Jag sade så här: Vi är intresserade av att försöka finna en blocköverskridande lösning när det gäller apoteken, och vi är beredda att flytta oss i våra ståndpunkter om också regeringen och allianspartierna är beredda att göra det. Som svar på den förfrågan fick jag ett nej. Jag fick det inte direkt. Det gick ett antal dagar. Jag gav också offentlighet åt mitt erbjudande till regeringen. Inte en enda gång har regeringspartierna velat diskutera apoteksfrågan med oss i oppositionen. Det är ovanligt att det är oppositionen som tar initiativ till att undersöka förutsättningarna för en blocköverskridande överenskommelse. Det vanliga är att det är tvärtom. Och det naturliga ansvaret ligger naturligtvis hos regeringspartierna att finna breda lösningar. I det här fallet tog jag personligen på mig det ansvaret och tog ett sådant initiativ, och jag fick kalla handen. Inte en enda gång under den här resan med flera olika apoteksförslag, utredningar, remissbehandlingar, nya omgångar i departementet, ett flertal olika propositioner har regeringspartierna varit intresserade av att diskutera med oppositionen. När propositionerna ligger färdiga på riksdagens bord går det bra att stå i talarstolen och försöka spekulera om vad oppositionen egentligen tycker, men inte en enda gång har ni velat ta reda på vad vi egentligen tycker och var förutsättningarna för breda uppgörelser hade kunnat finnas.

Herr talman! Exakt vilka telefonsamtal som Ylva Johansson har haft med socialministern får Ylva Johansson reda ut med honom. Jag uppfattar att den frågan också har varit uppe i tidigare riksdagsdebatter. Det som är viktigt att diskutera är vad ett förhandlingsbud från Socialdemokraterna skulle ha inneburit och vad det skulle ha haft för värde. Socialdemokraterna har i ett antal olika delar av omregleringen av apoteksmarknaden kontinuerligt bytt position, nästan vecka för vecka. Jag ser det som svårt att föra förhandlingar med en part som inte vet vad den har för uppfattning i olika centrala frågor. Ska man dessutom träffa en överenskommelse som är hållbar över tid, vilket jag håller med om vore önskvärt, måste den man förhandlar med kunna garantera att det blir beständigt över tid. Det som både tidigare debatter och denna debatt visar är att Ylva Johansson som eventuell förhandlingspart inte kan leverera det. I dag ser vi ett betänkande med reservationer där Socialdemokraterna och Miljöpartiet har en linje och Vänsterpartiet en annan. Det går inte att förhandla med en part som inte själv vet sin position i olika frågor och som dessutom inte kan leverera säkerhet över tid. Kan Ylva Johansson garantera, i händelse av en seger för det rödgröna alternativet, att det kommer att fortsätta vara receptfritt i handeln?

Herr talman! Man förstår att Tobias Krantz aldrig har varit med i en förhandling och tagit fram några större överenskommelser. Jag hänvisade tidigare till pensionsöverenskommelsen som var en viktig blocköverskridande överenskommelse som kunde träffas. Om man hade agerat på det sätt som Tobias Krantz gör hade vi aldrig haft en sådan överenskommelse. Att stå i talarstolen och tala om att det är omöjligt att få svar från Socialdemokraterna när man aldrig ens försökt tala med oss någon annanstans än från riksdagens talarstol är inget annat än struntprat. Vill man nå en överenskommelse och vill man undersöka förutsättningarna för att nå en blocköverskridande överenskommelse sätter man sig tillsammans. Jag erbjöd mig att göra det, men jag fick nej från den samlade majoriteten och regeringen. Att sedan stå här och raljera och säga att man inte fått besked, vad är det för attityd i politiken? Vi tog kontakt och sade att vi var intresserade av att se om det gick att finna en blocköverskridande överenskommelse, men ni vägrade konsekvent i fråga efter fråga och möjlighet efter möjlighet. Regeringen har valt att inte diskutera med oppositionen på något annat sätt än från riksdagens talarstol. Och sedan står man och säger att man inte tycker att man har fått tillräckliga besked eller något förhandlingsbud. Ni var inte intresserade. Ni var helt ointresserade av att ens försöka sätta er ned och se vari konflikterna låg och om det fanns möjlighet att finna en överenskommelse. Nu står ni ett och ett halvt år senare och säger: Vi fick inget förhandlingsbud från Socialdemokraterna. Nej, men ni fick en förfrågan om det fanns förutsättningar för att sitta ned och försöka hitta en blocköverskridande överenskommelse. Ni ville inte ens försöka!

Herr talman! Jag förstår att Ylva Johansson känner sig trängd i apoteksfrågan. Olika bundsförvanter har successivt under denna process övergivit den socialdemokratiska positionen. Det är väl därför som Ylva Johansson inte vill diskutera sakfrågan utan diskuterar eventuella förhandlingsinviter och det taktiska spelet. Har man inte något intressant att säga i sakfrågan är det väl det som återstår. Så tolkar jag Ylva Johansson, både i denna debatt och i den tidigare debatten om omregleringen. Det är det som återstår för Socialdemokraterna när den socialdemokratiska politiken har fallit och alla bundsförvanter har övergivit dem. Det finns alla möjligheter, alldeles oavsett vilka kontakter Ylva Johansson har haft med socialministern, att föra fram sina synpunkter, diskutera och finna forum om man vill komma överens. Det är inte problemet. Problemet har varit att Socialdemokraterna inte har vetat vad de vill och att Socialdemokraterna inte heller har kunnat samla oppositionen i ett gemensamt alternativ. Detta skapade osäkerhet om vad en förhandling skulle vara värd. Det var det grundläggande problemet. Jag konstaterar återigen att jag inte har fått något besked om det kommer att fortsätta att vara receptfritt i butik efter en eventuell socialdemokratisk valseger. Det är ett viktigt besked i dagens debatt. (Applåder)

Herr talman! Jag känner en oerhörd glädje över att regeringen på nytt öppnar möjligheter för förbättringar för svenska folket. Jag kan inte riktigt förstå hur man från oppositionen ständigt försöker att hitta svårigheter i dessa möjligheter. Den enda rimliga förklaringen är väl att man är i opposition och måste hitta något att gnälla på för att man ska tycka att man har klarat sin linje. Det gör väl också att alla tre företrädarna för oppositionen, Ylva, Elina och Thomas, står här och talar om att vi avreglerar. Jag tror att allianspartierna åtminstone hundra gånger i kammaren har sagt att det inte är frågan om det, utan det är en omreglering. Det är minst sagt lika välreglerat, om inte bättre, efter omregleringen som i monopolet. Frågan handlar om att öppna möjligheter för fler att driva apotek för att tillgängligheten för oss alla ska öka. Låt mig därför inte höra ordet avreglering fler gånger i talarstolen, för det är lögn. Och jag tycker att vi i kammaren ska hålla oss för goda för att framföra lögner. Det andra jag vill lyfta fram är att det finns risker med läkemedel. Det finns människor som tar livet av sig av för mycket mediciner. Det är viktigt att vi ser till att alla reformer som vi genomför har så många skyddsnät som det över huvud taget går. När det gäller läkemedel som ska säljas överallt är det Läkemedelsverket som ska bestämma vilka dessa läkemedel är. Det är varken Göran Hägglund, jag och mina kolleger i alliansen eller Ylva Johansson som ska bestämma det, utan det är Läkemedelsverket som har ansvar för detta. Det är alltså inte något godtyckligt som regeringen har lagt upp. Vidare har vi skyddsnätet. Läkemedel ska inte stå bland flingorna, kaffet eller mjölken utan finnas på en väl avvägd plats för att markera att det är särskilt viktigt. Det är dessutom 18-årsgräns för att köpa läkemedel i butik. En del av skyddsnätet, mina vänner, är de ca 900 apoteksombud som vi har i dag och som vi har haft i 40 år. Och tänk att vi som bor på landet lever fortfarande! Jag har bott på landet nästan hela mitt liv. Jag har kunnat gå till Icaaffären därhemma och köpa näsdroppar, Bamyl och Panodil. Vad har det inneburit? Har det varit någon fara? Nej. Erfarenheterna har varit mycket goda. Som regerings- och allianspartier känner vi att det är viktigt att påminna om denna historia också. I första hand är kommunen ansvarig. Handlarna ska betala en avgift för denna tillsyn. Sedan har vi Läkemedelsverket, och där ska också betalas avgift för tillsynen. Tillsynen kommer att vara rigorös, tror jag. Det kommer att vara mycket arbete med att utöva tillsyn av detta. Om man har en effektiv tillsyn har man också bra instrument för en god uppföljning. Den här frågan är mycket populär ute i landet. Många människor har hört av sig och sagt: Äntligen! Nu behöver vi inte gå till grannen och låna mediciner som kanske är för gamla. Nu vet vi att det är lättillgängligt dygnet runt och man kan garantera att barnen får rätt medicin vid rätt tillfälle i rätt dos. Jag vill avsluta med att påminna om att Sjukvårdsupplysningen nu är väl utbyggd i hela landet. Jag kommer att rekommendera folk att fortsätta att ringa till Sjukvårdsupplysningen. Om Sjukvårdsupplysningen säger att man ska ge sitt barn näsdroppar eller stolpiller av Panodil har det naturligtvis inte så mycket värde om man inte får tag i det. De kan inte skicka något med fax från Sjukvårdsupplysningen. Därför är detta ett komplement och inte en konkurrent. Jag tror att det här kommer att bli jättebra. Jag hoppas att ni från oppositionen också ska kunna applådera detta efter ett tag och säga: De hade ändå rätt. Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Herr talman! När jag läste betänkandet och framför allt reservationerna från oppositionen fann jag några sakfel som jag tycker att man kan diskutera under den här debatten. Först vill jag reflektera lite över vad som har sagts i debatten. I 35 år har man behållit ett monopol samtidigt som man har haft möjlighet att avveckla detsamma. Nu föreslår vi en omreglering. Då känns det naturligtvis lite konstigt att söka hjälp hos någon som har varit så handlingsförlamad under så lång tid och tro att det skulle innebära något konstruktivt. Jag vill också reflektera något över reservationstexten där oppositionen gör ett stort nummer av det här är en ideologisk fråga varför den lämpligen löses av alliansregeringen. Jag ser just att detta är en ideologisk fråga. Jag kan se tre ideologiska punkter. Den första handlar om tillgänglighet. Det är helt uppenbart att Sverige skiljer ut sig från resten av Europa. Vi har i dag 11 000 invånare per apotek; genomsnittet i Europa är 4 000 per apotek. Dessutom har man från 1999 till 2006 fortsatt att minska antalet apotek från 890 till 872 och apoteksombuden från 963 till 871. Det har alltså skett under monopoltiden, och Socialdemokraterna har inte reflekterat över denna minskning. Att lösningen skulle stå att finna i deras ideologi är föga troligt. Därför tror jag att alliansideologiska förtecken löser problemet vilket debatten i dag har visat. Den andra ideologiska frågan gäller att detta inte är vilken vara som helst. Det är alldeles riktigt, men det är en vara som används av vem som helst. En ideologi som alliansen förespråkar är att individen också bör ta del och ansvar när det gäller kunskap om verksamheter som finns i samhället. Till det hör läkemedel. Vi måste ha en befolkning som har ett förhållningssätt till läkemedel så att vi inte bara kan skydda oss bakom beslut från politiker och myndigheter. En lättare tillgänglighet till läkemedel kommer att innebära att individer skapar en egen referensram till läkemedel tillsammans med kunskap och stöd från myndigheter och fackfolk. Den tredje ideologiska invändningen handlar om att samtidigt som detta i första hand är något för patienterna och kunderna innebär det också en handelsstimulerande effekt för våra näringsidkare. Från oppositionen vill man se så många handelshindrande regelverk som möjligt under förespegling att det skulle vara en säkerhetsfråga. Låt mig då gå över till det som gjorde att jag anmälde mig till debatten, nämligen säkerhetsproblematiken när det gäller läkemedel. Jag reflekterade över att Vänsterpartiet lyfte upp frågan att säkerheten är överordnad allt annat. Jag delar den bedömningen från Vänsterpartiet och Elina Linna. Men när jag tittar på säkerhetsaspekter när det gäller läkemedel i ett vidare perspektiv, i utvecklings- och forskningsmässiga sammanhang, känner jag inte igen att man i någon diktatur, något kommunistland eller något land som fjärmar sig från EU-samarbetet driver på säkerhetsutvecklingen. Det kan inte vara någon hemlighet för den som är inläst på området att man under det svenska ordförandeskapet i EU kommer att ha ett läkemedelspaket där två viktiga aspekter på läkemedelssäkerhet lyfts fram, nämligen säkerhetsuppföljning av läkemedel när det används bland folk och frågan om förfalskade läkemedel. Vänsterpartiet har ju som önskemål att lämna detta samarbete. Jag undrar på vilket sätt man då egentligen vill stimulera säkerhetsarbetet. Det är inte trovärdigt. Jag förstår inte riktigt Ylva Johanssons två resonemang. Det ena handlar om fullsortimentsbutiker. Ylva Johansson talar om att man ska ha alla receptfria läkemedel inom ramen för en sådan fullsortimentsbutik. Det andra handlar om de receptbelagda läkemedlen. Låt mig påminna om att receptfrihet och receptbelagda substanser inte har en antingen-eller-funktion rent medicinskt. De har det när det gäller myndighetsutövande, men rent medicinskt är det en glidande skala. Man måste alltså se detta som ett problem där vi låter myndigheten, det vill säga Läkemedelsverket, välja ut de produkter som säkert kan säljas i detaljhandeln. Sedan får framtiden får utvisa i vad mån det behövs någon ytterligare fullsortimentshandel. Då kan man se det som något som marknaden tillsammans med myndigheten löser bättre än att man politiskt förestavar det. Det förvånar mig dock inte att Ylva Johansson tycker att politiken ska bestämma detta på förhand. Ylva Johansson säger i sitt anförande att nio av tio läkare gjorde fel när en falsk reporterpatient sökte doktorn för ett infektionsproblem. Hon tar uppgiften från dagspressen. Den första frågan är naturligtvis hur Ylva Johansson kan veta detta. Vill hon själv bestämma hur doktorerna ska ordinera? Hon kanske till och med vill ta över deras ordinationsrätt. Den andra frågan som har bäring på detta exempel handlar om att det här problemet inte har lösts under de 35 år då bland andra Ylva Johansson har varit minister och ansvarig för monopolet. Det problem Ylva Johansson anför fungerar i högsta välmåga i ett monopolsamhälle. Jag tror inte att monopolet på något sätt gör det lättare att bekräfta avarter när det gäller läkemedelssäkerhet och läkemedelsfunktionalitet. Det är nog snarare tvärtom. Genom en omreglerad marknad som ökar tillgängligheten och ger en möjlighet för individer att tillsammans med myndigheter få bättre kunskap kommer vi att kunna utveckla en marknad som mer ser ut som den i Europa. Då kommer vi också att fungera bättre i säkerhetsarbetet i Europa. (Applåder)