Hemlig teleavlyssning m.m. under år 2007

Fru talman! Det känns trevligt att mina utskottskamrater är på väg in i kammaren så att det blir någon debatt så här i den sena kvällstimmen. Jag tänkte inte vara speciellt långrandig, utan konstaterar att vi diskuterar en skrivelse från regeringen som handlar om hemlig teleavlyssning bland annat. Man kan säga att vi tyvärr diskuterar den här skrivelsen, för det är egentligen tråkigt att alla tvångsmedel som vi använder behöver finnas. De är ju ett intrång i människors privatliv och integritet. Därför måste vi alltid väga integritetsintresset mot de viktiga kraven på att polisen ska ha moderna och effektiva arbetsmetoder. Till skrivelsen har vi socialdemokrater en reservation som jag skulle vilja lyfta fram och yrka på här. Det är reservation nr 2, som handlar om offentliga ombud. Systemet med offentliga ombud fyller en viktig funktion. För ett rättssamhälle är det viktigt att ta till vara den enskildes rätt och integritetsintressen. Det är otroligt viktigt att systemet med offentliga ombud fungerar när fler tvångsmedel ställs till polis och åklagares förfogande. Många offentliga ombud har starkt kritiserat sin ytterst begränsade möjlighet att hjälpa dem som de företräder att tillvarata sina medborgerliga fri- och rättigheter. Det har framkommit i domstolar att de offentliga ombuden har svårt att arbeta. Det skulle till och med kunna ifrågasättas om den rättsliga prövningen och de offentliga ombudens inblandning i proceduren är av rent formellt slag. Mot denna bakgrund anser vi att det är angeläget att de offentliga ombudens roll i försvaret av medborgarnas integritet effektiviseras och förbättras så att de får bättre förutsättningar att genomföra sitt arbete. Därför vill jag kort och koncist, fru talman, yrka bifall till vår reservation nr 2.

Fru talman! Vi behandlar nu skrivelsen om hemlig teleavlyssning under 2007. Vi i Vänsterpartiet står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till endast reservation 1. För Vänsterpartiet är det viktigt att bekämpa brott. Men vi tycker också att användandet av hemliga tvångsåtgärder innebär ett ingrepp i den personliga integriteten. Det är ett måste att det sker på ett sätt som är rättssäkert. Den yttersta avvägningen ska ske mellan brottsbekämpandebehov och den enskildes integritet. Regeringen sammanfattar användningen av hemliga tvångsmedel under 2007 som framgångsrik eftersom den i flera fall har lett till resultat. Detta räcker inte. Uppenbarligen gör polisen i Sverige bedömningen att allvarliga narkotikabrott ökar. Den organiserade brottsligheten kräver mer resurser av polisen som kan prioriteras till avlyssning. Då måste samtidigt också rättssäkerhetsgarantierna, domstolar samt de offentliga ombuden ha bättre förutsättningar att göra bedömningar som är mer effektiva än dagens påvra resultat. Endast cirka hälften av de beviljade hemliga tvångsmedlen har befunnits effektiva. Det står inte i paritet med kraven på att reglerna ska uppfylla behovet av professionalitet och ändamålsenlighet. Det är uppenbart att stora delar av polisens resurser till dags dato sedan åtminstone 2005 har använts för ytterst ineffektiva hemliga tvångsmedel mot misstänkta som aldrig lagförs. Det är på sätt och vis uppseendeväckande med tanke på de miljardsatsningar som regeringen nu påstår sig göra på rättsväsendet i statsbudgeten. Hoppet om att den personliga integriteten värnas i det rättsliga arbetet ligger i händerna på de offentliga ombuden. När polisen i domstolen ansöker om att utnyttja hemliga tvångsmedel ska ombuden företräda den som dessa ska riktas mot. År 2007 avslogs 16 ansökningar. År 2006 avslogs 13 ansökningar. År 2004 avslogs endast en ansökan. Det faktum att så få ansökningar avslås trots att exempelvis bara hälften av teleavlyssningen sedan är till nytta för utredningen tycker vi visar på bristen på ett effektivt rättsmedel. Regeringen anför att hemliga tvångsmedel är ett viktigt instrument i den brottsbekämpande verksamheten. Den höga ineffektiviteten kommenteras med ett resonemang om att alla undersökningar inte kan leda till fällande dom. Det ter sig lite motsägelsefullt att regeringen anser att användningen av hemliga tvångsmedel har varit framgångsrik - så skriver man - då medlen har haft betydelse i bara cirka hälften av fallen. Det är faktiskt en konstant nivå sedan tio år tillbaka. Med tanke på att regeringen nu har infört ytterligare integritetskränkande instrument såsom preventiva tvångsmedel och buggning borde det också ligga i regeringens intresse att se allvarligt på den låga effektiviteten för att upprätthålla ett högt förtroende för rättsväsendet.

Fru talman! Vi diskuterar i dag, denna sena timme, justitieutskottets betänkande nr 15 om hemlig teleavlyssning under år 2007. Det är en fördröjning med ett år på de här redovisningarna, och det har så varit hela tiden. Jag antar att proceduren är sådan att det inte kan vara på något annat sätt. Vi diskuterar alltså någonting som har hänt för två år sedan och inte förra året. Vi från Miljöpartiet ser hemlig teleavlyssning som något nödvändigt. Det är oerhört viktigt att kunna ha dessa tvångsmedel för att bekämpa brottsligheten - den alltmer organiserade brottslighet som i dag sätter skräck i människor. Den största integritetskränkning som människor utsätts för sker just när brottet begås. Det är brottsoffret som är det största offret. Jag vill ta upp ett antal viktiga frågor som rör ett rättssamhälles väl och ve. Det handlar också om att hantera frågorna på ett högre plan. Visst kan man ha många olika tvångsmedel. Det finns olika samhällen och olika system som har prövat olika typer av tvångsmedel. De kan vara hemliga eller väldigt öppna. Som ett rättssamhälle, som en rättsstat, är det oerhört viktigt att vi balanserar ordentligt på denna väldigt slaka lina. Vi har flera gånger hört från företrädare för de fyra partierna som utgör regeringsunderlaget att det är oerhört viktigt med just denna balans. Även statsrådet Beatrice Ask har varit inne på den frågan och säger sig vilja företräda just rättssäkerhetsfrågorna på ett föredömligt sätt. Jag vill titta på vad som har hänt under förrförra året när det gäller hemliga tvångsmedel. Det vi ser som problematiskt vid användning av hemlig teleavlyssning, hemlig kameraövervakning och hemlig teleövervakning är när detta medför att oskyldiga och tredje part i direkt oproportionerligt och oacceptabelt hög grad utsätts för integritetskränkning. Då hamnar frågan återigen i denna kammare. Det är vi riksdagsledamöter som har att ta i frågan och tillrättavisa regeringen och i förlängningen den utförande parten. Jag tycker att dagens system är ineffektivt, och Lena Olsson var tidigare inne på det också. Den ineffektiviteten innebär att man inte lyckas nå upp till de krav som ställs på Sverige som en undertecknande part av Europakonventionen artikel 8 om rätten till skydd för privatlivet samt artikel 13 om rätten till effektiva rättsmedel. Av det här betänkandet och skrivelsen framgår det att nära hälften av ärendena är lyckade. Det är som att titta på glaset och se om det är halvfullt eller halvtomt. Det är regeringens och de partier som utgör regeringens underlags sak att påstå att det är bra, att det är halvfullt. Det är oppositionens, och däribland Miljöpartiets, roll att se det tomma utrymmet och att se varför glaset är halvtomt. Vi kan titta på hur många ärenden som beviljades så tidigt som 2001. Jag väljer inte årtalet för att det är just där det vänder, utan jag väljer det därför att det har en koppling till händelser under 2001. Vi kan se att 398 hemliga teleavlyssningar beviljades under 2001. År 2007, det vill säga det år som den här skrivelsen behandlar, beviljades nästan 1 000 sådana ärenden. Det var alltså två och en halv gång fler ärenden som beviljades. En jämförelse av hemlig teleövervakning mellan 2001 och 2007 visar att det är en tredubbling av antalet beviljade ärenden. Det var 414 år 2001 och 1 315 år 2007. Det är en tredubbling. Trots detta verkar inte effektiviteten öka. Det är rätt okej med ca 50 procent, men som jag sade tidigare är glaset halvtomt. Om vi ska öka antalet beviljade tvångsmedel på det här dramatiska sättet, det vill säga nästan en tredubbling när det gäller teleavlyssningar och mer än en tredubbling när det gäller teleövervakning, tycker vi i Miljöpartiet att det är på sin plats att utreda hur man kan öka effektiviteten, hur man kan fylla på glaset så att det inte ser halvtomt ut. En fråga som uppstår hos oss handlar om det slentrianmässiga. Ansökningar om att få använda hemliga tvångsmedel hanteras på ett icke rättssäkert sätt. Har jag då något fog för detta? Hur ska vi se till att detta blir rättssäkert? Vi har någonting som heter offentliga ombud som ska företräda de personer som ska utsättas för hemliga tvångsmedel och kunna övertyga den instans som ska bevilja användandet av hemliga tvångsmedel. Hur går det? Är hemliga tvångsmedel någonting som i princip passerar obemärkt förbi? Är det så att varken den instans som ska ge tillståndet till detta eller de offentliga ombuden har någon möjlighet att påverka egentligen? Även här talar siffrorna sitt tydliga språk. De offentliga ombuden lyckades övertyga dem som skulle bestämma om hemliga tvångsmedel, nämligen domstolarna, om att det var onödigt i 16 av nära 1 000 fall när det gäller teleavlyssningar. 16 ärenden var alltså onödiga enligt domstolarna. 1 fall av 1 315 teleövervakningar ansågs vara onödigt. Något som jag tycker är mycket märkligt är att inte en enda ansökan om hemlig kameraövervakning har avslagits. Nu är det inte så många som råkar ut för detta. Det var ca 40-50 stycken. Inte ett enda av dessa ärenden har avslagits, och detta trots att andelen ärenden där åtgärden har haft betydelse för förundersökning har minskat med 30 procent de senaste två åren. Andelen där åtgärden har haft betydelse för förundersökningen har minskat från 61 procent 2005 till 43 procent 2007. Detta är inte en lek med siffror, utan det är en lek med människor. Det är en lek med människor som har visat sig vara oskyldiga och där man inte har kunnat gå vidare. Väldigt misstänksamma människor skulle kunna titta närmare på detta och inse att den människa som har utsatts för detta är oskyldig. När vi försöker hantera de här frågorna ser vi oftast den ena ytterligheten, nämligen organiserad brottslighet och olika typer av verksamheter som kan betecknas som samhällsomstörtande. Då tycker vi att vi måste ta tag i frågan, och storsläggan kommer fram. Visst ska vi ha effektiva tvångsmedel, men vi får inte glömma proportionalitetsprincipen och den andra ytterligheten, nämligen att människor som råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt råkar illa ut. Ska vi tänka att lite svinn får man räkna med? Eller har vi som riksdagsledamöter ett ansvar? Är regeringen skyldig att se till att helt oskyldiga människor inte drabbas av detta? Glaset är halvfullt, men glaset kan också anses vara halvtomt. Vi måste se till att fylla glaset ytterligare. Det är regeringens uppgift att göra detta, och det är majoriteten i riksdagens uppgift att berätta detta för regeringen. Det finns en annan fråga som vi har tagit upp. Den handlar om hur de offentliga ombudens roll ser ut. När polisen i dag ansöker hos domstol om att få utnyttja hemliga tvångsmedel ska de offentliga ombuden företräda dem som dessa hemliga tvångsmedel riktas mot. Det berättade jag om tidigare. För att siffrorna inte ska se ut som de gör - 1 av 1 315 ansökningar om teleövervakning avslog och 16 av nära 1 000 ansökningar om teleavlyssningar avslås - är det viktigt att de offentliga ombudens invändningar hanteras på ett bra sätt. Det är viktigt att de som ska utsättas för hemliga tvångsmedel företräds på det sätt som vi lagstiftare har tänkt oss. Det får inte bli slentrian. Det finns en oro att ökningen av antalet ansökningar om hemliga tvångsmedel som beviljas kommer att ytterligare inskränka den personliga friheten. Vi tycker att man måste vara klart medveten om att det är en balansgång att ha rätt att utöva det våldsmonopol som vi faktiskt har. Tidigare regeringsföreträdare, både för den förra och för den nuvarande regeringen, har pratat om just den här balansgången. Jag tycker inte att man sköter den balansgången riktigt på det sätt som man borde göra. Miljöpartiet har även varit kritiskt tidigare när övertramp har begåtts. Men i dag när vi har en justitieminister som säger sig vilja göra denna balansgång lite mer säker är det med sorg vi ser hur man i princip inte tittar på just den här frågan. Vi har dessutom företrädare i utskottet som faktiskt tidigare har hållit fanan högt och pratat om rättssäkerhetsgarantier och pratat om att det är oerhört viktigt att tillgodose just frågan om att enskilda individer inte ska vara oroliga för att utsättas för hemliga tvångsmedel om de är oskyldiga. Pratet om det rena mjölet i påsen ekar i dag tomt, och jag är mycket intresserad av att höra företrädare för de partierna som tidigare har pratat om integritetsskydd. Frågan om en effektiv rättssäkerhetsgaranti skulle kunna innebära att om den avlyssnade visar sig vara oskyldig ska denne kunna kräva skadestånd av staten. Vi har framfört tidigare - och än en gång tycker jag att det ska bli intressant att höra hur företrädare för allianspartierna resonerar - att det finns en relativt invecklad text om varför man inte tycker att det här ska vara på det viset. Slentrian kan infinna sig i hanteringen när domstolarna med de offentliga ombudens hjälp ska se till att sålla bort de ansökningar som faktiskt inte håller måttet. Det kan inte vara så att endast 1 av 1 315 ansökningar är undermålig. Det måste vara fler! Hur kan jag vara säker på detta? Rent statistiskt är 1 av 1 315 mindre än 1 promille. Vi har tittat på vad som skulle kunna strama till detta och vad som skulle kunna göra att polisen inte slentrianmässigt begär detta, eller snarare att domstolen slentrianmässigt beviljar det utan att se till de ombud som finns och deras framställan. De har varit kritiska, det står också i texten. Det är oerhört viktigt att staten måste ha en spärr, och den spärren tror vi att skadestånd skulle kunna vara. Det här säger majoriteten nej till, och det tycker jag är mycket synd. Det skulle åtminstone kunna tyda på att vi i detta fall har gått tillräckligt långt när det gäller den här mycket känsliga balansgången. Man får inte sluta hoppas, men det ser inte ut som att det blir en ändring denna gång heller. Jag yrkar bifall till reservation nr 1 och reservation nr 2 och ser fram emot framställningarna från representanter för majoriteten.

Fru talman! I detta betänkande behandlar utskottet som sagt regeringens skrivelse om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under år 2007. I ärendet har utskottet också behandlat en motion med fem yrkanden. Utskottet avstyrker förslaget i den motionen och föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna. Jag kan också nämna att det i ärendet finns fyra reservationer. Fru talman! Jag vill inleda med att säga att all övervakning alltid innebär någon form av inskränkning av den personliga integriteten. Den inskränkningen måste alltid vägas mot de rättsvårdande instansernas möjlighet att effektivt bekämpa den grova brottsligheten. Genom åren har användningen av de hemliga tvångsmedlen ansetts vara ett effektivt, behjälpligt och framgångsrikt verktyg som används av de brottsbekämpande myndigheterna i kampen mot den grova brottsligheten. Den information som polisen får fram genom de hemliga tvångsmedlen är ett komplement till den övriga information som de annars får fram via exempelvis förhör och tekniska undersökningar. Jag vill poängtera att de hemliga tvångsmedlen är ett yttersta hjälpmedel när andra spaningsmetoder prövats utan resultat eller är otillräckliga. För att de hemliga tvångsmedlen ska kunna få användas krävs det ett domstolsbeslut, och vid denna domstolsprövning ska ett offentligt ombud medverka. Det offentliga ombudet har att tillvarata den enskildes intressen och även tredje mans intressen. Det krävs att någon är skäligen misstänkt för ett grovt brott och att detta brott inte har lindrigare straffvärde än två år. Det krävs att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen, och dessutom krävs att en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Det är alltså inte tal om någon slentrian. Låt mig nämna några av de brott, fru talman, där tillstånd kan ges för att använda de hemliga tvångsmedlen. Det är brott som mord, dråp, människohandel, grovt skattebrott, grovt bokföringsbrott, grovt narkotikabrott, grov narkotikasmuggling, mordbrand, grov våldtäkt och grovt rån för att nämna några av dessa mycket grova brott. Det är alltså fråga om ytterst grov brottslighet. I skrivelsen anges att antalet tillstånd under 2007 har ökat när det gäller misstanke om mord, dråp, tullbrott, det vill säga grov narkotikasmuggling, och skattebrott, vilket ofta kan kopplas ihop med den grova organiserade brottsligheten. Skrivelsen avser alltså år 2007, fru talman, och låt oss då med anledning av det som tidigare sagts i denna debatt påminna oss om att detta är en redogörelse efter ett och ett halvt år med alliansregeringen. I skrivelsen tittar man i tioårsperspektiv där vi ser att antalet tillstånd till hemliga tvångsmedel har ökat konstant de senaste tio åren. Det avser alltså ett och ett halvt år med alliansregeringen och åtta och ett halvt år med en socialdemokratisk regering. Under den tiden har det ökat konstant och gradvis. Det finns en rimlig förklaring till denna ökning, och det är att det hänger ihop med den grova brottsligheten och att den blir alltmer organiserad. Inom den organiserade brottsligheten är det allt vanligare med en större gruppering av människor som deltar i både planerandet och utförandet av brotten. Det finns ofta flera misstänkta personer i ett och samma ärende, och det leder till ett ökat antal tillstånd. I skrivelsen anger också regeringen att de hemliga tvångsmedlen under år 2007 främst har använts vid förundersökningar vid misstanke om organiserad brottslighet, fru talman. Icke desto mindre är det värt att poängtera - och jag har sagt det tidigare i denna kammare, men det är så avgörande och viktigt att jag upprepar det - att för att en domstol ska besluta om tvångsmedelsanvändning krävs att tre allmänna principer är uppfyllda. Det är ändamålsprincipen, det är behovsprincipen och det är proportionalitetsprincipen. Alla tre principer ska vara uppfyllda. Fru talman! Låt mig också påminna riksdagens kammare om att det under de senaste åren har genomförts en rad reformer för att stärka skyddet för den personliga integriteten i samband med användande av hemliga tvångsmedel. Jag kommer att nämna några av dessa reformer. Det första är att 2004 infördes ett system med offentliga ombud för att bevaka den enskildes intressen och även tredje mans intressen. Det andra är att år 2006 införde alliansregeringen en utvecklad, förbättrad och fördjupad årlig skrivelse till riksdagen. Regeringens skrivelse har blivit tydligare och klarare, vilket också denna riksdag har konstaterat. Den tredje punkten är kanske den framför allt mest reforminriktade, och det är att regeringen den 1 januari 2008 genomförde en stor reform i syfte att stärka rättssäkerheten vid användandet av hemliga tvångsmedel. I och med denna reform ska numera personer som har utsatts för hemliga tvångsmedel i efterhand underrättas om detta. Numera finns det en fristående och självständig myndighet, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, som har tillsyn över de brottsbekämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel. Den parlamentariska kontrollen har stärkts genom att tillämpningen av hemliga tvångsmedel har stärkts ytterligare i och med att nämndens ledamöter utses av riksdagens partigrupper. Om en enskild person begär det har nämnden en skyldighet att kontrollera om han eller hon har utsatts för hemliga tvångsmedel och om det har skett i enlighet med lag. Nämnden är också ålagd att till regeringen årligen lämna redovisning för sin verksamhet. Detta är några av de mycket viktiga rättssäkerhetsförstärkningar som denna regering har gjort. Till detta kan läggas att regeringen har aviserat att man mot bakgrund av Integritetsskyddskommitténs betänkande har inlett ett arbete inom Regeringskansliet med att förbättra det underlag som redovisningen av hemliga tvångsmedel bygger på, vilket också redogörs för i denna skrivelse. Dessutom har regeringen aviserat att den avser att återkomma i frågan om en samlad översyn av samtliga bestämmelser om hemliga tvångsmedel. Fru talman! Det har lyfts fram några reservationer i detta ärende. Låt mig bara nämna något om dessa. Det sägs att användningen av hemliga tvångsmedel inte har varit effektiv. Jag vill poängtera att effektivitet inte är lika med det som redovisas i skrivelsen i samband med formuleringen "har haft nytta för utredningen". Det finns i skrivelsen exempel som ligger bortom begreppet "har haft nytta för utredningen". Dessa exempel är när undersökningen eller förundersökningen har lett framåt men inte till ytterligare tvångsmedel, eller när någon misstänkt har avförts från utredningen. Då anses det inte ha haft nytta för utredningen, men likväl kan det vara effektivt, fru talman. Dessutom säger regeringen i skrivelsen att man avser att återkomma i enlighet med Integritetsskyddskommitténs betänkande för att förbättra underlaget vad gäller effektiviteten i detta ärende. Vad gäller frågan om de offentliga ombuden, som har lyfts fram i detta ärende, gäller att systemet med de offentliga ombuden infördes 2004 under en socialdemokratisk regering, och vi har inte för avsikt att ändra detta. Vi tycker att det är bra med de offentliga ombuden i dagsläget. Men denna fråga har utretts så sent som 2006, och utskottet ansåg då att det inte finns någon anledning att anta att det inte fungerar väl med de offentliga ombuden. De offentliga ombuden har, som sagt, till uppgift att tillvarata även tredje mans intressen i dessa ärenden. Fru talman! Med detta sagt sammanfattar jag det hela med att de hemliga tvångsmedlen har varit ett framgångsrikt, nödvändigt och viktigt instrument i kampen mot den grova brottsligheten, en kamp som vi i alliansen och, hoppas jag, också oppositionen tar på största allvar samtidigt som vi stärker rättssäkerhetsgarantierna. Bland annat har vi gjort detta genom en särskild nämnd, som har fått i uppgift att utöva särskild tillsyn över den verksamhet där det förekommer verkställighet av hemliga tvångsmedel. Dessutom har den parlamentariska kontrollen och insynen förbättrats genom att skrivelserna har förbättrats och utvecklats och att rapporteringen har blivit tydligare och fylligare. Vi fortsätter att väga integritet mot effektivitet. En effektiv brottsbekämpning är beroende av att de brottsbekämpande myndigheterna får använda sig av vissa tvångsmedel och att dessa hemliga tvångsmedel är och kommer att vara ett viktigt verktyg i kampen mot den grova brottsligheten. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Som lagstiftare måste vi alltid fundera på om en tvångslag är väl motiverad, så motiverad att den kan anses nödvändig gentemot kränkningen av den personliga integriteten. Det måste alltid göras en avvägning mellan kränkningen av den personliga integriteten och behovet av den här åtgärden för att utreda grov brottslighet. Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning, som vi debatterar här i dag, är hemliga tvångsmedel som polisen får använda i vissa fall. Oftast sker det mot grova narkotikabrott, men det kan även användas mot andra grova brott. För mig är det ingen tvekan om att det finns goda skäl för polisen att ibland kränka människors personliga integritet, helt enkelt för att utreda grova brott som har begåtts. Men det är också så - jag säger det för egen del och för hela alliansen, vill jag påstå - att polisen ska få använda de här metoderna, men samtidigt måste vi kunna värna enskilda människors rättssäkerhet och personliga integritet. Det är därför vi från alliansen under den här mandatperioden har förbättrat den årliga skrivelsen så att det är lättare att följa vad som händer och om det är effektivt. Det skedde inte under den förra mandatperioden. Vi har infört den så kallade underrättelseplikten, det vill säga att de som är utsatta för hemliga tvångsmedel ska få veta det i efterhand. Det har vi genomfört den här mandatperioden. Det genomfördes inte när den nuvarande oppositionen satt i majoritet i den här kammaren. Vi har också genomfört och introducerat Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, som också har ett ansvar för att ha tillsyn över hur de brottsbekämpande myndigheterna använder hemliga tvångsmedel. Det har vi infört den här perioden, när alliansen sitter i regeringsställning. Det skedde inte under förra mandatperioden. Fru talman! Under 2007 ökade antalet tillstånd till hemliga tvångsmedel, med undantag för hemlig kameraövervakning. Detta betyder inte per automatik att hemliga tvångsmedel har använts i fler brottsutredningar. Eftersom den grova brottsligheten oftast är välorganiserad och det är många personer som är involverade i samma brottslighet är det ofta många misstänkta i samma ärende som avlyssnas eller övervakas. Effektiviteten har legat relativt stabilt de senaste tio åren. Det betyder i och för sig att när det blir fler avlyssningar och övervakningar har de också varit effektiva i ett större antal fall. Även om procentsatsen ligger stilla betyder det att det faktiskt har varit effektivt i fler fall. Vi kan ta telefonavlyssningen som exempel. Där har åtgärden haft betydelse för förundersökningen i 47 procent av fallen. Betyder det då att avlyssningen varit direkt felaktig i mer än hälften av fallen? Man skulle nästan kunna tro att det var så efter att ha lyssnat på tidigare talare. Men svaret är nej. Det finns många anledningar till att avlyssningen inte blir framgångsrik. I nästan en tredjedel av fallen har det berott på tekniska problem, att abonnemanget har upphört eller att den misstänkte har åkt utomlands eller gripits för annat brott. När det gäller telefonavlyssningen hade avlyssningen ingen betydelse för förundersökningen mot den misstänkte i 119 fall. I stället kunde i alla dessa 119 fall ingripande ske mot andra personer. Det kan man inte heller anse var helt misslyckat i så fall. Återstår 224 fall där förundersökningen lades ned eftersom brott inte kunde styrkas. Det är ungefär 23 procent. Man kan tycka att även det är för mycket. Om man ska lägga ned så mycket tid på siffror och statistik som Mehmet Kaplan gjorde tycker jag att man måste läsa på lite bättre och vara lite mer noggrann. Att räkna alla telefonavlyssningar som inte leder till åtal av den avlyssnade som misslyckade är missvisande. Jag tror inte att Mehmet Kaplan menar att polisen i förväg skulle räkna ut i vilka fall det blir tekniska problem så att avlyssningen inte kan genomföras. Man ska kanske inte heller kräva av polisen att de ska veta vilka av de misstänkta som kommer att gripas för andra brott. Det kan man inte anse är misslyckat. Det har inte varit effektivt i just den förundersökningen, mot den misstänkte personen, men det betyder inte att avlyssningen har varit misslyckad. Om vi tittar på telefonövervakningen är Mehmet Kaplans statistik helt enkelt felaktig. Han har läst fel i skrivelsen. När han säger att i ett fall av 1 315 hade domstolen avslagit polisens ansökan är det fel. Det handlar om ett fall där det enbart var fråga om hemlig teleövervakning. I de allra flesta fall av teleövervakning är det samtidigt telefonavlyssning, och de räknas inte in. Det var alltså ett fall av 349 som avslogs, inte av 1 315. Om man ska räkna ut det procentmässigt blir det inte så mycket ändå. Man kan tycka att det är för få avslag, men man ska i alla fall ha rätt siffror om man talar så mycket om hur statistiken fungerar. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Jag skulle efter denna redogörelse av Johan Linander vilja säga att när det gäller hemlig teleavlyssning kan vi vara överens om att 16 av nära tusen ansökningar om tillstånd till hemlig teleavlyssning har avslagits i domstol. Sedan skulle jag vilja att Johan Linander redogjorde för ytterligare en aspekt av detta, nämligen hur mycket vi har hjälpt andra länder. I skrivelsen står det att 13 förundersökningar av dessa tusen har varit föranledda av begäran om rättslig hjälp från annat land, beträffande vilka det saknas uppgift om resultatet av avlyssningen. Finns det någon idé om vad man tänker göra åt detta? Finns det någon möjlighet att efterforska om det varit effektivt? Uppenbarligen verkar vi inte riktigt kunna komma åt effektiviteten här hemma, men vi kanske kan få andra länders säkerhetstjänst eller polis - nu gäller det framför allt polisen - att eventuellt redovisa det. Vad beträffar hemlig tv-övervakning var två fall föranledda av begäran om rättslig hjälp från annat land. Jag är intresserad av detta och undrar om Johan Linander kanske kan svara på detta.

Fru talman! Jag skulle efter denna redogörelse av Johan Linander vilja säga att när det gäller hemlig teleavlyssning kan vi vara överens om att 16 av nära tusen ansökningar om tillstånd till hemlig teleavlyssning har avslagits i domstol. Sedan skulle jag vilja att Johan Linander redogjorde för ytterligare en aspekt av detta, nämligen hur mycket vi har hjälpt andra länder. I skrivelsen står det att 13 förundersökningar av dessa tusen har varit föranledda av begäran om rättslig hjälp från annat land, beträffande vilka det saknas uppgift om resultatet av avlyssningen. Finns det någon idé om vad man tänker göra åt detta? Finns det någon möjlighet att efterforska om det varit effektivt? Uppenbarligen verkar vi inte riktigt kunna komma åt effektiviteten här hemma, men vi kanske kan få andra länders säkerhetstjänst eller polis - nu gäller det framför allt polisen - att eventuellt redovisa det. Vad beträffar hemlig tv-övervakning var två fall föranledda av begäran om rättslig hjälp från annat land. Jag är intresserad av detta och undrar om Johan Linander kanske kan svara på detta.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är en ganska allvarlig anklagelse mot domstolarna när man påstår att de inte gör en riktig prövning av polisens ansökningar, att det bara skulle handla om en slentrianmässig prövning från domstolarnas sida. Jag tror inte att de domare som sitter och dömer dessa fall känner igen sig i det. När det gäller andra länder som begär rättslig hjälp från Sverige kan jag hålla med om att det hade varit bra om vi i denna skrivelse kunnat få en redogörelse för ifall de fallen varit effektiva på det sätt som vi definierar det, det vill säga om det lett till att den misstänkte kunnat åtalas. Nu finns inget sådant informationsutbyte, men det är förstås något man kan samarbeta om i EU. Det är glädjande att även Miljöpartiet numera vill vara kvar i EU. Man ska heller inte glömma att vi också från svensk sida begär hjälp. Vi begär hjälp av andra länder med telefonavlyssning av personer som befinner sig utanför Sveriges gränser. Hur många fall det rör sig om har vi inte med i skrivelsen. Det skulle man också kunnat tänka sig fått med. Visst finns det ytterligare förbättringar att göra. Det är ingen tvekan om det.

Fru talman! Jag tackar Johan Linander för svaret och håller med honom om att det handlar om att vi hela tiden måste se till att göra förbättringar. En annan fråga jag har till Johan Linander gäller de offentliga ombuden. Nu tog Johan Linander upp det som om problemet var domstolarna. Problemet är hela systemet anser vi. Problemet är att de offentliga ombuden inte har möjlighet att verka på det sätt som vi lagstiftare, däribland Johan Linander som lagstiftare även under den förra mandatperioden, har tänkt oss. Därför tycker jag att oavsett antalet, när andelen går ned så mycket och det är så få ansökningar som avslås, måste en äkta liberal som Johan Linander - som hela tiden sagt att det är oerhört viktigt att den enskilda individen måste kunna känna sig säker ifall han eller hon är oskyldig - höra en varningsklocka ringa någonstans. Jag är orolig när inte ens han reagerar på detta, och då förstår jag inte riktigt hur resten av den grupp som regeringen baseras på ska kunna hantera dessa frågor, som är oerhört viktiga. När andelen sjunker måste det till olika former av undersökningar, en utredning som kollar upp vad det är som gått fel. Det är absolut inte domstolarna, för domstolarna har att tolka den lagstiftning vi har. Alltså är det fel någonstans. Det kan inte vara så att man har rätt nästan varenda gång man lämnar in en begäran. Så är det inte ens i filmerna, Johan Linander!

Fru talman! Man kan också tänka sig att polisen har knappa resurser och inte vill ha telefonavlyssning och hemlig kameraövervakning eller hemlig teleövervakning i fler fall än de verkligen klarar av och att de då väljer ut de fall där det från första början är alldeles klart att de har rätt att använda de hemliga tvångsmedlen. Det är därför det sedan blir väldigt få tillfällen då domstolen avslår polisens begäran. Det kan man tänka sig. Det har inte blivit färre avslag, men de är fortfarande få, och det kan man ha synpunkter på. En viktig sak som tillkommit under de senaste åren är underrättelseplikten som den borgerliga regeringen nu har genomfört. Det betyder att den enskilda personen kan vända sig till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och fråga om han eller hon varit utsatt för hemliga tvångsmedel och ska då få svar på det. De möjligheter som enskilda har innebär klara förbättringar. Man har som enskild möjlighet att kontrollera. Att säga att om de offentliga ombuden inte fungerar finns det ingen rättssäkerhet tycker jag är felaktigt. Den borgerliga alliansen har infört två goda möjligheter för de enskilda att ha bättre kontroll på ifall man utsatts för någon felaktighet när det gäller hemliga tvångsmedel. Jag tror inte att det blir fel så värst ofta. Jag tror att polisen använder det på ett rimligt och väl avvägt sätt och att domstolarna gör en ordentlig prövning i varje enskilt fall. Det handlar inte om slentrianmässiga prövningar vilket har hävdats.

Fru talman! Vi talar i dag om hemliga tvångsmedel och regeringens rapport om detta avseende 2007. Ytterst kan man tycka att detta är lite sent, men samtidigt måste man inse att det här är ganska komplicerade fall. Det finns flera som inte är uppklarade än. En sådan här statistik kräver noggrann bearbetning. När det gäller hemliga tvångsmedel och deras användning måste vi tyvärr konstatera att vi inte lever i den bästa av världar. Hade vi gjort det hade vi inte behövt några tvångsmedel. Man måste hålla i minnet att den grova organiserade brottsligheten blir mer och mer professionell, och polisen behöver tyvärr de här medlen. De hemliga tvångsmedlen är de yttersta medel som en stat kan tillgripa vid brottsbekämpning och förundersökning. Det är viktigt att man har en ordentlig lagstiftning som balanserar de brottsbekämpande myndigheternas behov och integriteten. Den personliga integriteten är något som vi värnar om väldigt mycket i den här kammaren, som även vår regering gör. Polisen måste vara väldigt noggrann, innan man tar till dessa. Man måste få tillämpningen prövad, och som tidigare nämnts i kammaren är det ändamålsprincip, behovsprincip och proportionalitetsprincip som gäller. Det här utvärderas, och så ger man tillstånd. Vi har kvalificerade personer som gör det. Vi har kvalificerade ombud som försvarar de brottsmisstänkta och tredje man. Vi får inte glömma bort det. De brott som avses är grova brott där polisen kan använda hemlig tv-övervakning, hemlig telefonavlyssning och hemlig kameraövervakning. Många av brotten är, som nämnts, grova narkotikabrott som har åsamkat stor skada. Vi har andra grova brott som mord och dråp som är synnerligen obehagliga och till och med leder till döden för den utsatte. Därför behövs det ordentliga tvångsmedel för att undersöka den grova och organiserade brottsligheten. Vi ser samtidigt att det har varit en ökning från 2005 då man gjorde en omdefinition vad gäller begreppet och statistiken. En ökning på 6-7 procent berodde på grova narkotikabrott och övriga brott. Det har sagts många kloka ord om de här sakerna, så jag ska inte bli långrandig. Men jag måste få diskutera effektiviteten lite. Effektiviteten är svårmätt i och med att den dels kan vara relativ, dels kan vara absolut. Men låt oss först titta på det internationellt. Hur många länder har en sådan här redovisning, en öppenhet om den eventuella slutenhet som förekommer och som staten måste kunna använda sig av? Det är viktigt att man har möjlighet att skärskåda de här bitarna och få en effektivitet. Det är svåra och komplicerade fall, fru talman, som man här har att göra med, och dessa medel tillgrips inte förrän i sista hand. I 47 procent av förundersökningarna har man haft framgång, i nästan upp till 60 procent, ser man när man studerar statistiken lite djupare. Det är viktigt att vi hela tiden får en förbättring av statistiken. Det är något som regeringen har företagit sig att åstadkomma. Det är lätt att redovisa bara ett antal statistikparametrar. Det är lätt att gå i fällan att övertolka detta och få fram lite vad man vill. Så är statistiken, det känner vi väl till. Det viktiga, tror jag, är att man här kan redovisa att det har börjat bli förbättringar och att det är effektiva tvångsmedel. Samtidigt har vi också duktiga domstolar, vi har duktiga ombudsmän och vi ska ha tilltro till dem. Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Fru talman! Tack, Otto von Arnold, för en föredömlig redogörelse för situationen! Det jag skulle vilja fråga Otto von Arnold om gäller krav på det skadestånd som man som individ kan ha rätt till om man till exempel har suttit i häkte oskyldig och kommer ut ur häktet, eller för den delen har suttit i kriminalvårdsanstalt. Då har man rätt till skadestånd. I det här fallet verkar man inte tänka på liknande sätt. Jag säger inte att den här regeringen har kommit på det här själv. Jag undrar bara som jurist och i dag som lagstiftare. Kanske Otto von Arnold kan förklara för oss vad skillnaden är.

Fru talman! Tack, Mehmet Kaplan, för en bra fråga, som alltid! När det gäller skadestånd i de här fallen har det utretts tidigare av utskottet. Man anser inte att man behöver göra några ändringar och tillägg. I det fall som Mehmet Kaplan tar upp där man har suttit i fängelse och blivit frisläppt finns det, om det har begåtts fel, möjligheter att få skadestånd. Man måste skilja på olika situationer.

Fru talman! Tack, Otto von Arnold! I fråga om skadestånd tror vi från Miljöpartiets sida, också i den reservation som vi har tillsammans med Vänsterpartiet, att det här kan göra att man ytterligare skärper de krav efter vilka tillstånd beviljas. Om det finns en konsekvens för staten kommer att det bli ytterligare rättssäkerhet för den enskilde individen. Det är vad vi tror, och därför tror vi att en sådan här tillämpning skulle göra det mycket bättre för alla de hundratals som utsätts för detta. Det kan inte vara så att man, när någon har blivit övervakad via telefon eller kamera, inte tycker att det är så pass viktigt att skadestånd kan krävas. Jag menar att skillnaden är hårfin. Det kan vara så att väldigt obehagliga uppgifter och situationer kan fastna på kamera eller på ljudband, och det kan så småningom gå vidare. Vi vet från andra länder att det har hänt. Vad är det som gör att vi i Sverige skulle vara förskonade från den typen av situationer? Vi menar från Miljöpartiets sida att man ska kunna begära skadestånd om det visar sig att man är oskyldig, som det varit i mer än hälften av fallen. Det behöver inte vara speciellt svårt att försöka se efter vad det skulle innebära och inte bara förlita sig på en text som i princip är en upprepning av vad som sagts de senaste sju åtta åren.

Fru talman! Vi kan inte dra för långtgående slutsatser av hur det går till i andra länder. Vi måste ändå tala om den svenska lagstiftningen. Mehmet Kaplan tolkar statistiken lite grann som någon läser olika böcker. Det här betyder inte att den här statistiken i fråga om de 47 procent som använts för förundersökningar, för att ta det exemplet, inte har använts till någonting annat. Det har Johan Linander på ett föredömligt sätt utrett. Det visar också den grundläggande skillnaden i hur skrivelsen tolkas. Den borgerliga alliansregeringen och dess företrädare här i kammaren anser att det här är ett bra dokument som visar på att det finns en ökad effektivitet. När det gäller skadeståndet, att kanske införa "tvångsmedel" mot domstolar, tror jag att det vore väldigt farligt om man helt plötsligt skulle lägga ett tryck på dem. Det skulle innebära en risk för att tjänstemännen tar hänsyn till någonting och inte utför sitt grundlaga värv på ett tillförlitligt och rättssäkert sätt. En sådan skadeståndsregel strider helt och hållet mot vår rättstradition.

Fru talman! Jag tycker att det här är en väldigt bra debatt. Det är en klok majoritet som står bakom detta betänkande, och jag tycker mig höra en sansad opposition. Jag vill dock understryka att det här handlar om möjligheterna för staten att tillgodose att människor i vårt land får leva i frihet och i tryggheten att inte utsättas för ganska grova brott. Jag vill påstå att de tvångsmedel som vi pratar om nu, framför allt de brottsbekämpningsverktyg som svensk polis får använda, räddar ganska många liv, skapar ganska många livschanser och kan rädda en hel egendom som annars skulle ha förstörts eller pulvriserats. Det är klart att man måste fundera på om detta hela tiden är effektivt, och man måste se detta bland mycket annat som staten gör för att bekämpa brott. Om man tittar på andra brottstyper och huruvida man når framgång, om man frias eller fälls och så vidare, kan man dra intressanta paralleller. Det nämns här några saker som jag tycker är viktiga att ta upp. Det är slentrian som infinner sig, säger man från oppositionen. Det är ganska allvarligt. Jag tycker inte att det finns några belägg för att det är någon slentrian här. Jag tror snarare att den låga avslagsfrekvensen hänger ihop med det som vi hörde om, att man bara tar de fall som dras till domstol, men också det faktum att när man väl är i domstol och man från åklagarhåll känner att det kanske inte håller ända fram drar man tillbaka sin ansökan. De som har låg kvalitet drar man då tillbaka. Det leder till att där det råder meningsskiljaktighet är i verkligt hårfina fall, och de är väldigt få från början. Man säger att oskyldiga inte ska drabbas. Men hela dilemmat är att vi inte vet vem som är skyldig och vem som är oskyldig. Jag tycker att man måste ha en ganska stark diskussion om vad som är att vara kränkt. Kränkt blir man när någon gör något som är orättfärdigt. Integriteten kränks om jag blir nedslagen på stan eller om barn pumpas fulla med narkotika av cyniska människor eller om unga flickor smugglas och säljs på bordeller någonstans i den här stan. Det är människor som alla blir kränkta. Men om jag stoppas av polisen för en nykterhetskontroll känner jag inte mig kränkt. Om jag av någon anledning har kontakt med en person när jag ringer tre gånger på en annons på Blocket, och det sedan visar sig att den personen är en organiserad grovt kriminell som håller på att ta in heroinpartier i vårt land, kan min telefon bli avlyssnad om jag råkade ringa på Blocketannonserna precis när heroinet kom in. Har jag då blivit kränkt? Är det en kränkning av Johan Pehrson i det här fallet? Om polisen ingriper via åklagare, in i domstol med offentliga ombud och integritetsnämnd som övervakar, har då min integritet verkligen blivit kränkt? Jag är tveksam, för jag tycker att det är ett ganska bra system för polisen att jobba efter att de ska leta efter de misstänkta. Jag tycker att man måste vara försiktig med detta att vara kränkt. Integritet handlar ju inte om att skydda mig primärt från staten. Man ska dock minnas att det finns en anledning att fundera på att staten ska ha mycket hängslen och livremmar, så att de inte kan göra hur som helst när som helst och använda sådana här tvångsmedel, självklart. Men integriteten handlar om att skydda människor mot andra personer som har som affärsidé att förstöra människors liv och kränka deras integritet. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i detta betänkande.