Idrottsfrågor

Herr talman! I det här betänkandet som berör idrottsfrågor behandlas närmare 30 motionsyrkanden väckta under motionstiden 2004 och 2005. Vi kommer här att höra om olika områden som berör idrotten. Det kan gälla folkhälsa, breddidrott, näridrottsplatser eller etikfrågor. Säkert får vi också diskussioner angående det så kallade Handslaget, en del om idrottsföreningars ekonomiska förutsättningar, OS och troligtvis också annat som berör internationellt engagemang. Samtliga motioner i det här betänkandet avstyrks. Det finns tio reservationer och ett särskilt yttrande. Herr talman! Idrottsrörelsen har en viktig uppgift att fylla när det gäller frågor om ungdomars fysiska hälsa och folkhälsofrågor över huvud taget. Dessa frågor uppmärksammas också inom flera politikområden. Det så kallade Handslaget går ut på att bland annat öppna dörrar för fler, satsa mer på flickidrotten, intensifiera samarbetet med skolorna och komma till rätta med droger. I budgetpropositionen för 2006 anges att åtgärder ska vidtas inom ramen för Handslaget för att erbjuda flickor och pojkar som i dag inte deltar i idrottsverksamhet lustfyllda och hälsofrämjande aktiviteter utan krav på resultat. Jag ska inte förlänga inledningen men vill peka på två frågor som jag tycker bör uppmärksammas. Den ena är att antalet medlemmar inom idrottsrörelsen i Sverige där människor mellan 7 och 70 år deltar uppgår till 3,4 miljoner. Jag vill också helt kort nämna det vi tycker är viktigt när det gäller etiken och uppmärksamma idrottens så kallade Idéprogram, då även Riksidrottsförbundets verksamhetsinriktning för 2006-2007 som anger att idrottsrörelsen ska vara öppen för alla, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt oavsett fysiska eller psykiska förutsättningar. Idrott förutsätter och byggs på glädje. Herr talman! Härmed är debatten invigd, elden är tänd och det är dags för första start.

Herr talman! Tack, Göran, för introduktionen! Jag utgår, herr talman, från att vi alla är närvarande vid voteringen så långt som möjligt. Jag ska börja med några citat. "I dagens betänkande har Folkpartiet en reservation, och den gäller idrottens självständighet. Vi oroas över tendensen från regeringen att vilja gå in och peta i detaljer, att avsätta pengar för egen del som används till olika projekt, där regeringen verkligen är inne och petar." Sedan står det så här: "Folkpartiet anser vidare att Riksidrottsförbundet som myndighet ska ha en stor självständighet i förhållande till statsmakten i fråga om hur man förvaltar de medel som samhället ställer till förfogande." Därtill kommer frågor i förhållande till att regeringen skickar pengar direkt till Sveriges Olympiska Kommitté och inte låter Riksidrottsförbundet förmedla dem. Frågan är om regeringen anser sig bättre skickad att lägga pengarna direkt till Sveriges Olympiska Kommitté än Riksidrottsförbundet. Det här är hämtat från idrottsdebatten den 3 mars 2003. Redan då pekade vi på statens insatser, och glädjen i att peta i frågan om hur Riksidrottsförbundet ska använda pengarna behandlades. Det hade varit glädjande och kanske nästan nödvändigt att se idrottsministern här i dag, inte minst med tanke på vad som har hänt i dag med det brev från Riksidrottsförbundet som är ställt till Bosse Ringholm och som innehåller en väldig vidräkning beträffande detaljstyrning och liknande: "En sammanhållen idrottsrörelse byggd underifrån på idrottsföreningarna är en avgörande framgångsfaktor. Just möjligheten att själv bestämma var och hur resurserna bäst ska användas är avgörande för fortsatt framgång för svensk idrott, och det är något som såväl riksdag som riksidrottsmöten för flera decennier sedan slagit fast." Det pekas på hur man valt att jobba med de här frågorna. "Dessvärre", skriver man, "upplever vi att detta val inte fullt ut respekteras." Däremot säger man att det självklart är viktigt med en noggrann redovisning av vad som händer inom idrotten, det vill säga uppföljningen. Men man är inte glad över att regeringen talar om hur . Man har ett antal exempel och talar om hur, till råga på allt, regeringen av idrottspengarna flyttar över 8 miljoner till SOK. Riksidrottsförbundet får besked om detta via medierna. Vidare skriver man: "Vi börjar helt enkelt undra om du" - brevet är alltså ställt till Bosse Ringholm - "saknar förtroende för den demokratiskt uppbyggda idrottsrörelsen att bedöma hur pengarna gör bäst nytta." Det här är hårda ord. Brevet kommer, som sagt, från Riksidrottsförbundets styrelse och dess ordförande men efter diskussioner i Riksidrottsstyrelsen. Jag tycker att det hela är anmärkningsvärt och graverande. För drygt två år sedan hade jag en artikel i lokaltidningen här i Stockholm. Men då gällde det att Riksidrottsförbundet borde lämna politiken. Gång på gång i tidningen Svensk Idrott förhärligades nämligen regeringens insatser av den dåvarande ordföranden i Riksidrottsförbundet. Man nämnde över huvud taget inte att det fanns en opposition - den existerade inte på den tiden - däremot alla andra insatser. Till och med det socialdemokratiska valmanifestet togs upp på ledarsidan i tidningen Svensk Idrott, dock icke efter det att den här artikeln hade varit inne sommaren 2004. Därefter blev det bättring. Nu är det en ny ordförande. Det visar kanske att man från Riksidrottsförbundets sida vill vara betydligt mer på armlängds avstånd från staten. Detta gläder mig. Idrotten är naturligtvis engagerande. Vi som tar del av idrott engageras både positivt och negativt. Det är klart att de nyligen genomförda olympiska spelen gav den ena positiva kicken efter den andra. Men sedan dröjer det bara någon dag så kommer det mossiga regler, till exempel om att en tjej inte ska kunna delta i kälkhockey i Paralympics. Givetvis får man då lust att gå in och påtala att så kan vi inte ha det. Till råga på allt inträffade detta på den internationella kvinnodagen. Det gör att det hela känns ännu fånigare. Nu är jag övertygad om att idrotten själv kommer att arbeta med att ändra sådana regler och att man tar tag i det. Men vi som politiker har självfallet möjligheter att gå ut och ge våra kommentarer och att lobba från vårt håll. Sedan finns det tillfällen då vi ska använda de politiska medlen i anslutning till idrottshändelser. Vi är väldigt många som har reagerat oerhört kraftigt på det som hänt beträffande bordeller i anslutning till fotbolls-VM. Vi var också några som reagerade över att kvinnor inte skulle få se en fotbollslandskamp i Saudiarabien. Jag förutsätter att ansvarig minister framför vår upprördhet över sådana inslag. Jag har inlämnat en skriftlig fråga till Bosse Ringholm. Han svarade när det gäller Saudiarabien att regeringen kommer att fortsätta att i bilaterala kontakter med företrädare för Saudiarabien inskärpa Sveriges hållning i dessa frågor. Det låter bra. Jag hoppas att det också genomförs. Ett annat OS än det i Turin är ju på gång och ska gå i Peking. Jag är fortfarande väldigt besviken över att det blev så och över att Sverige stödde denna kandidatur. Nu har vi fått rapporter om hur befolkningen flyttas för att man ska få plats för arenor. Mig veterligt har inte yttrandefriheten, demokratin, kampen för mänskliga rättigheter och andra välfärdsfrågor kommit ett uns närmare en lösning. Vi utgår från att regeringen uppmanar SOK att i kontakterna med Kina inför OS arbeta för en demokratisering och för införandet av mänskliga rättigheter. Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation 8 under punkt 9. Det finns också ett annat område som bekymrar oss, och det är att det inom en del idrotter blir elitsatsning på barnnivå. Häromdagen läste jag en lokaltidning i Östergötland och såg en helsidesartikel om en trettonårig tjej som vunnit SM i boxning. Det var inte hennes första match, för hon hade tidigare "fått stryk" i två matcher och vunnit en annan där domaren bröt därför att hon slog för hårt. Är det lämpligt att ha SM i boxning för så unga tjejer? När det var World Cup-simningar på Eriksdalsbadet här i Stockholm var, minns jag, en tolvårig tjej med i tävlingarna, alltså på världsnivå i kamp med, eller mot - kalla det vad ni vill - seniorer. Är detta rimligt? I och för sig var det inte en svensk tjej. Det är klart att idrott ska finnas tillgänglig för barn och ungdomar, både för dem som vill tävla och för dem som inte vill tävla. Men det är viktigt dels att ledarna är uppmärksamma på det här och lägger upp träningen så att inte bara de bästa premieras, dels att elitsatsning inte sker för tidigt. Jag ser att talartiden börjar rinna ut. Eventuellt återkommer jag till frågan om evenemangen. Givetvis står jag, herr talman, bakom de reservationer i betänkandet där Folkpartiet finns med, men jag yrkar bifall bara till den reservation som jag tidigare nämnt.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 4, men givetvis står jag bakom också de övriga reservationer som vi har lagt fram, ensamma eller tillsammans med andra. I den här debatten tänkte jag egentligen ta upp två saker, även om det finns många saker att ta upp. Den ena saken gäller idrottens självständighet, och den andra gäller internationella idrottsevenemang. Innan jag kommer in på de sakerna kan jag inte låta bli att nämna ett antal andra väsentliga saker som tas upp i det här betänkandet. De problem vi har med övervikt bland alltför många ungdomar och kanske även bland oss lite äldre är det viktigt att vi försöker komma till rätta med. Lennart Kollmats nämnde den elitsatsning som i många fall sker i alltför tidig ålder. Även om detta har vi en reservation. Vidare delar jag Lennart Kollmats uppfattning när det gäller OS i Kina. Det är viktigt att man där ges möjligheter att ta tag i demokratifrågan. För mig som är speciellt intresserad av Tibetfrågan är det viktigt att möjligheter ges att ta upp den frågan i samband med OS och kanske få den belyst på ett helt annat sätt än vad som är fallet nu. OS i Sverige är också med i detta, och jag tycker att det är viktigt och väsentligt att även Sverige i framtiden ges möjlighet att söka ett OS. Hoppas att vi kan komma dithän lite längre fram, i första hand kanske ett vinter-OS. Tillbaka till idrottens självständighet. Den har för oss varit en viktig fråga oerhört länge. Man har från socialdemokratins sida sagt att idrotten är självständig. Vi gör små antydningar bara. Som moderat kan man se brevet från Riksidrottsförbundet på två sätt. Vi kan säga: Vad var det vi sade? Vi hade rätt. Idrotten är inte självständig. Äntligen inser man detta och har blivit så irriterad på regeringen att man gör något ganska unikt i svensk idrott: Man skickar ett brev till idrottsministern, en idrottsminister som man är ganska så bekant med. Man inleder brevet med "Bosse". Bara detta ger en känsla av att det finns en intim samhörighet mellan Riksidrottsförbundet och regeringen, och ändå visar man denna enorma besvikelse på att man från Riksidrottsförbundets sida känner att man är överkörd. Det skulle vara intressant att höra vad majoritetens talesman i dag, Lars Wegendal, har att säga till detta. Han har tidigare här i kammaren sagt att Moderaterna överdriver när de talar om att idrottsrörelsen inte är självständig. Kan vi få ett bekräftande av detta, eller anser Lars Wegendal att Riksidrottsförbundet har fel i sitt brev? Det känns lite konstigt. Jag ska återge ett par saker från Karin Mattssons brev där man talar om hur regeringen jobbar. Ett annat litet exempel är diskussionerna om resurserna till antidopningsarbetet där vi inför föregående år begärde 22 miljoner för att uppfylla de mål och den inriktning som både ni och vi satt upp för antidopningsarbetet. Vi fick mer än vad vi begärde. 23 miljoner. Alltså underkändes den bedömning vi redan gjort. Jag tvingas konstatera att du eller regeringen anser här att er kompetens är bättre än vår. Det är klart att man kan vara nöjd när man får mer pengar än vad man begär, det är inte många som får det. Men detta är väl unikt. Man säger också på ett ställe, som Lennart Kollmats var inne på: Vi börjar helt enkel undra om du saknar förtroende för den demokratiskt uppbyggda idrottsrörelsen att bedöma hur pengarna gör bäst nytta. Det är tyvärr bara att konstatera att RIF trots upprepade försök till dialog och samförståndslösningar inte fått gehör i diskussionerna med regeringen. Detta är skrämmande. Låt mig i all blygsamhet påpeka att vi har lagt fram ett förslag vad gäller ersättning till Handslaget, där vi talar om att vi vill ge en miljard under fyra år, men vi vill ge pengarna på det viset att idrotten självständigt ska få bedöma vad man vill använda pengarna till. Det är stor skillnad mellan vad vi moderater gör och vad ni socialdemokrater gör, det vill säga att ni styr in i minsta detalj vad de ska göra. Det tycker jag är skrämmande. Vi talar för vår del om att vi vill följa vad RIF har sagt och vill öka det ekonomiska stödet till de mindre specialförbunden, precis vad RIF har sagt på sin stämma. Vi vill att man ska använda pengarna till stöd för idrottsanläggningar och till stöd för ledarutbildning och fortbildning, men vi kommer inte att tala om på miljonen när hur de här pengarna ska användas. Det vore intressant att höra från Lars Wegendal hur man ser på idrottens självständighet och om man tar till sig den här kritiken eller om man fortfarande inte anser att kritiken är befogad. Så över till en annan reservation som vi har gemensamt från alliansen, nämligen om internationella idrottsevenemang där vi vill göra en utredning. Låt mig som västkustbo få göra lite reklam för ett evenemang på västkusten den 6-13 augusti, som ingen har missat, nämligen EM i friidrott. Till EM i friidrott kommer 1 400 tävlande, 3 000 volontärer, 2 000 medierepresentanter, 32 000 åskådare på Ullevi varje dag, 200 000 människor på stan varje dag, för att inte tala om tv och så vidare. Låt oss säga att folk gör av med någonstans mellan 500 och 1 000 kr varje dag, och då har idrotten en enorm betydelse för turismen. Man tjänar pengar, staten tjänar oerhört mycket pengar i moms, olika näringsgrenar i Västsverige tjänar pengar, inte bara i Västsverige utan även andra ställen. I Göteborg har man gjort ett arrangemang där både kommunen och företag går in. Man kan tycka att de som arrangerar detta, nämligen Friidrottsförbundet, tar risker. Många tjänar pengar, men man vet inte om Friidrottsförbundet tjänar pengar - man hoppas att de gör det genom tv-avtal, även om pengar från tv-avtalen ofta inte, och inte i det här fallet heller, går till Friidrottsförbundet. Vi vet vad som hände 1995 när vi hade det kanske mest succéfulla idrottsevenemanget någonsin i Sverige, friidrotts-VM. Det var en folkfest, men Friidrottsförbundet kom många år att gå på knäna, eftersom det inte klarade det. Därför tycker vi att det är viktigt att göra denna utredning för att se om inte staten kan vara med och stödja förbunden. Vi anser nämligen att det är oerhört viktigt att Sverige får arrangemang som är till nytta för turism, till nytta för näringsliv och till nytta för oss idrottsintresserade. Vi är lite - för att inte ta i i överkant - förvånade över att Socialdemokraterna inte anser att vi ska göra den här utredningen, utan vi var tvungna att skriva en reservation i frågan. Jag hoppas att Lars Wegendal, när han väl får ordet, säger att han anser att det är viktigt att man från statens sida går in och ger ett stöd till detta för att idrotten ska våga satsa och för att vi ska våga ha arrangemang i Sverige. Det är viktigt. Sverige kan inte alltid stå vid sidan av. Nu har vi ett stort evenemang i Göteborg. Jag har just nämnt vad det ger i pengar. Vi kan räkna med miljarder om det går bra. Det är bra för Göteborg, och det är bra för Sverige att ordna idrottsevenemang och att tjäna pengar på det. Med det, herr talman, ber jag att än en gång få yrka bifall till reservation 4.

Herr talman! Idrottsdebatt med påtaglig inriktning på ungdom och breddverksamhet är vad vi sysslar med just nu. Vi borde kanske, i enlighet med dagen när vi har utrikesdebatt, ha fyllt Riksdagshuset med idrottsemblem och representanter för alla ungdomsklubbar runtom i vårt avlånga land. Det hade varit en prydnad att se ledamöterna iförda sina "hemmalags" dräkter träda upp i talarstolen i dag i stället för att vara prydda med enbart partipolitiska pins . Låt mig inledningsvis yrka bifall till reservation 1 under punkt 1. Självklart står jag bakom Kristdemokraternas övriga reservationer. Det finns något speciellt och alldeles unikt i idrotten. Det skapar personlig utveckling: Idrott betyder fysisk aktivitet - man blir starkare, får bättre kondition och blir friskare. Idrotten betyder samverkan med lagkamrater - att lära sig att ta hänsyn och att inte bara se till egna åsikter och önskningar. Idrott betyder respekt för regler - både skrivna och oskrivna - liksom respekt för medspelare, motspelare och domare. När vi talar om idrottens samhällsnytta - om idrotten som folkhälsofaktor, om hur vi bidrar till barns och ungdomars sociala utveckling, om hur människor i idrotten upplever glädje och får del av en positiv gemenskap - så är det i de lokala idrottsföreningarna som detta sker. Därför måste det föreningsarbete stödjas där man varje dag i träningen för pojk- eller flicklaget, i pensionärsgympan, i bassängen och i stallet möts för att bygga upp sin egen kropp och en gemenskap. De små gemenskaperna är viktiga att utveckla och förstärka, så att fler blir sedda, känner delaktighet och glädje och därmed också förbättrar sin hälsa. De senaste dagarna har vi återigen blivit påminda genom nyhetsförmedlingar om småbarnens övervikt. Jag tror inte primärt att det är för mycket mat utan snarare för lite rörelse i det svenska samhället. Utomhuslekar och förflyttningar per cykel och till fots har ju tyvärr nästan helt försvunnit. Att mäta BMI på fyraåringar talar väl ändå sitt tydliga språk. Vi måste ta ett gemensamt ansvar för mer fysisk aktivitet. Det finns, herr talman, över 20 000 idrottsföreningar i Sverige. Många är små, en del är stora med flera tusen medlemmar. Några har en elitinriktad verksamhet, andra satsar främst på bredden. Det finns klubbar och föreningar i både storstad och landsbygd, och alla föreningar lever under helt olika villkor. Alla är de unika. Enligt en studie som Riksidrottsförbundet publicerade 2004 har genomsnittsföreningen 271 medlemmar, 17 ideella ledare, ingen anställd personal och en årlig omsättning på 160 000 kr. Den har ett litet överskott i ekonomin och ser ledarförsörjningen som det största framtidsproblemet. Samtidigt vet vi att det finns föreningar med flera tusen medlemmar, mångmiljonomsättningar och professionella kanslier, likaväl som klubbar som endast består av en mindre grupp idrottsintresserade och med väldigt liten ekonomi. Oavsett storlek har alla idrottsföreningar behov av pengar. Därför var Handslaget en god, om än tidsbegränsad, investering. I en intervju med Bosse Ringholm i Göteborgs-Posten den 8 januari sade ministern: "Erfarenheterna från Handslaget är så positiva att jag utgår från att idrotten får minst lika mycket pengar även framgent." Däremot preciserade ministern inte närmare i vilka former detta skulle ske, och det är mer än två månader sedan. Dessutom meddelade Svenska Spel den 16 februari att bolagets vinst sjönk med några procentenheter 2005, vilket sannolikt ger idrottsföreningarna ungefär 96 miljoner kronor mindre i år. Effekten av detta system när Svenska Spels vinst minskar slår mot idrotten. Detta tycker jag är ett oroande tecken. Idrottsrörelsens huvudbudskap inför valet är en säker och långsiktig finansiering. Dagens brev behöver jag inte gå djupare in på. Det har vi redan nämnt, och det återkommer vi säkerligen till i kommande repliker. Herr talman! Kristdemokraterna anser att det är viktigt att säkra idrottens självständighet och särart. Idrottsrörelsen ska ha ett starkt stöd från samhället, men dess verksamhet ska vara självständig i förhållandet till stat, kommun och näringsliv. Därför måste varje diskussion om att utveckla idrottsrörelsen ta sin utgångspunkt i en utveckling av föreningarna. Barn och ungdomar söker sig till dem, och över 90 % är eller har varit medlemmar i en idrottsförening. Men de söker sig tyvärr också därifrån. Alltför många slutar alltför tidigt. Det förekommer, beklagligt nog, en elitistisk utgallring som jag anser vara väldigt negativ. Självklart kan inte alla människor älska idrott. I de flesta fall är det inte heller möjligt för en enskild förening att bedriva en verksamhet som passar alla önskemål och ambitionsnivåer. Även om Kristdemokraterna ännu inte anslår mer pengar än regeringen, kan jag inte låta bli att lyfta fram behovet av ett stöd till barn- och ungdomsidrotten för att skapa ett mer varaktigt intresse. Vi talar ofta om det livslånga lärandet, herr talman, och kanske är det nu dags att också börja tala om ett livslångt idrottande. Idrotten engagerar mig mycket. Speciellt breddidrotten är oerhört viktig, så även spontanidrotten. Vardagsmotionen är betydelsefull i detta sammanhang, och jag vill lovorda idrottsrörelsen och uppmuntra till fortsatta osjälviska insatser i detta arbete. I den parlamentariska utredning som arbetat med en översyn av plan- och bygglagen som presenterades i maj 2005 och som heter Får jag lov? Om planering och byggande lyser tyvärr spontanidrottsfrågorna fortfarande med sin frånvaro. Dessa frågor, herr talman, måste aktualiseras framöver. Idrottsrörelsen är till stor glädje i arbetet för ökad integration och jämställdhet. Denna målsättning får aldrig glömmas bort eller förringas på något sätt. Att arbetet är viktigt understryks av ett fåtal studier som gjorts. En av dessa är Etnicitet och social mångfald - belastning eller tillgång inom barn- och ungdomsidrotten av Rolf Carlson vid Idrottshögskolan i Stockholm. Jag hade tänkt läsa upp en del förslag som kommer direkt från hans utredning. Jag ska inte ta tid till att göra det med hänsyn till kommande votering, men jag kanske kan återkomma vid ett senare tillfälle. Herr talman! Elitverksamheten är delvis finansierad av oss sportintresserade i egenskap av publik, en publik som i sig också förenar och bör skapa trygghet, styrka och gemenskap i stället för slagsmål och skadegörelse. Elitverksamheten ska inte förringas, utan den är en sporre för vårt uppväxande släkte. Däremot är det alldeles klart att kravet på drogfrihet och god etik måste vara en självklar arbetsmodell för ett elitidrottande. Även om jag själv inte hade möjlighet att närvara, satte jag stort värde på den konferens om gendopning som arrangerades av Karolinska Institutet i Stockholm i december. Världens ledande genforskare och idrottsvärldens främsta profiler diskuterade gendopning i förhållande till vetenskap och etik och kom fram till gemensamma principer och ståndpunkter. Avslutningsvis, herr talman, handlar etikarbetet inom idrotten om att stimulera positiva beteenden och motverka negativa. Idrottsrörelsen har själv satt upp ett mål om att uppfattas som en samhällsnyttig folkrörelse och en förebild för etik, moral och ansvarstagande. På nationellt plan är idrottsrörelsen och Riksidrottsförbundet tillsammans med SISU Idrottsutbildarna betydelsefulla när det gäller att förmedla etik och värderingar. Kristdemokraterna anser att det bör läggas stor vikt vid att lyfta fram de idrottsetiska frågorna.

Herr talman! Det en utmaning att börja debatten efter voteringen. Vi får ta det som att gonggongen har gått för andra ronden. Det är mycket roligare att utöva idrott själv eller att titta på idrott än att debattera idrott, men jag ska göra ett tappert försök. I går var ett antal partier ute på stan och diskuterade idrottsfrågor med representanter för olika specialförbund och idrottsförbund. Vi kom fram till att vi har likartad syn på detta. Det som är viktigt att få fram och där vi inte riktigt är överens är på marginalen. Jag tror att det är få frågor där vi har en så gemensam grundinställning bland partierna som just idrottsfrågor. Det har väl att göra med att vi på olika sätt uttrycker att idrott inte ska politiseras alltför mycket. Det är viktigt att i alla sammanhang - inte minst här i riksdagen - framhålla att idrottsrörelsen är en självständig folkrörelse. Vi ska inte gå in och reglera deras verksamhet med politiska beslut. Idrotten betyder väldigt mycket för väldigt många människor. Den kan ge fantastiska upplevelser, till exempel de sju OS-gulden. Men om jag säger Vitryssland förstår alla att jag menar att det också kan finnas smärtsamma idrottsminnen. Jag bor på en ort där idrotten har en stor betydelse. Och jag tänkte att jag skulle uppmuntra sällskapet med en liten anekdot. Någon gång på 50- eller 60-talet var det en kvinna på cykel som råkade kollidera med en bilist i en korsning och åkte ned i diket. Bilisten hoppade ur bilen och undrade hur det gick. 2-1 till Degerfors, svarade damen. Då är idrotten ganska viktig i sammanhanget. För de idrottsintresserade räcker det om man nämner ett årtal som 1958, ett resultat som 8,90, en person som Ulrika Knape, ett smeknamn som Lillstöveln, idrottsklubbar som Färjestads BK eller en idrottsplats som Örjansvall eller Stora Valla så kopplar alla någon typ av minne i tidsperspektivet och rummet till denna händelse. Det är det som gör idrotten fantastisk, både på elitnivå och på breddnivå. Vi menar alltså att det är oerhört viktigt att en rörelse som ligger så nära folkets hjärta och som är den största folkrörelse som vi har också ges det förtroende som man efterfrågar i det brev som många från de borgerliga partierna har citerat. Vi tycker att det är viktigt att ta detta brev på allvar. Och jag uppskattar den uppriktighet som RF:s ordförande presenterar i detta brev till vår idrottsminister. Trots alla de diskussioner som vi har haft gemensamt mellan de olika partierna och Riksidrottsförbundet uppfattas det tydligen som att vi politiker är alltför klåfingriga och förlitar oss alltför lite på de självständiga beslut som idrottsrörelsen ska ha rätt att fatta. Detta tycker jag att vi ska ta på djupaste allvar och verkligen sätta oss ned i viktiga diskussioner för att komma fram till hur denna modell ska fungera. Jag skäms emellertid inte speciellt mycket. När jag läser brevet från Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson kan jag nämligen konstatera att vissa passager där ligger väldigt nära det som Vänsterpartiet under årens lopp har formulerat i olika motioner där vi pekar på just vikten av självständighet för idrottsrörelsen och att det faktiskt är upp till idrotten själv hur olika mål ska uppnås. Däremot är det rimligt, vilket även Riksidrottsförbundet skriver, att politikerna kan ange mål för sin bidragsgivning. Men det ska vara övergripande mål, inte detaljstyrning av idrottsrörelsen. Med det positiva klimat som hittills har varit utgår jag från att vi ska kunna hitta fram till en bra lösning i just den frågan. Jag kommer att hoppa över en massa saker. Vi har en ny ordning, och vissa saker anses ha debatterats tidigare. Jag försöker därför hålla mig till de frågor där Vänsterpartiet har lagt fram förslag som inte har hänskjutits till den här särskilda ordningen. Dit hör det som vi kan kalla för finansiering av idrottsrörelsen. Där har vi ett långt stycke i vår kommittémotion där vi pekar på att det är viktigt att vi vid den statliga bidragsgivningen utgår från synsättet att idrott stimulerar många till fysisk rörelse, vilket främjar folkhälsan. Så länge idrotten lever upp till eller arbetar seriöst i fråga om uppställda mål är det logiskt med ett långsiktigt statligt stöd på en säkerställd nivå. Vi vill alltså ha en trygghet för idrotten att kunna planera sin verksamhet självständigt på ett långsiktigt och genomtänkt sätt. Vi menar alltså att statens bidragsgivning till idrotten måste utformas med respekt för att idrottsrörelsen är en självständig och oberoende folkrörelse. Detta påpekande får stor betydelse inte minst med anledning av detta så ofta citerade brev till idrottsministern. Vi har ställt oss bakom och tycker att det är positivt med Handslaget som har skett under denna mandatperiod. Vi tycker att det är viktigt att erfarenheterna och utfallet av detta utvärderas så fort som möjligt så att vi kan gå vidare för framtiden. Vi vill alltså inte redan nu spekulera om nivåer och så vidare som vi uppfattar att åtminstone Moderaterna har gjort, utan vi tycker att det är rimligt att man även i detta sammanhang faktiskt utvärderar en verksamhet som ligger på 1 miljard kronor innan man bara säger att man öser på. Det kan till exempel handla om hur den framtida utformningen ska gå till. Vi har också pekat på att det är viktigt att det finns en betydande egenfinansiering inom idrottsrörelsen. En självständig rörelse kan inte vara helt eller ensidigt beroende av andra parter, vare sig stat, kommun och landsting, näringsliv eller sponsorer, utan det är viktigt att man hittar en vettig mix mellan det offentliga stödet, stöd från näringslivet via sponsring och de pengar som man kan ta in på andra sätt. Vi är också oroliga över den tydliga koppling som finns mellan pengar till idrottsrörelsen och spelpengar. Det framgår i betänkandet att det är en betydande andel av det så kallade statliga stödet till idrotten som faktiskt genereras av spelpengar. Det kan fungera bra utifrån ett idrottssammanhang - ju fler som spelar och ju mer pengar som vi gör av med på spel och dobbel, desto mer pengar faller ut till idrotten. Men som tur är kan det vara lite upp och ned med det. Jag ser det inte som något självändamål att svenska folket ska spela mer och göra av med mer pengar på spel. Vi skulle hellre vilja ha en koppling som innebär ett tydligt anslag på en säkerställd nivå till idrotten via statsanslaget. Det innebär egentligen inte mer pengar, utan det innebär att man inte har denna tydliga och direkta koppling från spel till idrott, eller som det var förut från Jack Vegas eller ungdomsidrott, vilket var ännu värre. Det vinstdelningssystem som vi har är alltså ett steg i rätt riktning. Vi tycker att man ska fundera vidare på hur man ska hitta ett bra sätt att balansera dessa olika intressen mot varandra. Vi tycker därför att det är bra att de flesta, såvitt vi förstår, idrottsförbund i EU-länderna liksom vårt idrottsförbund, vilket åtminstone vissa borgerliga partier är mycket irriterade på, värnar om en fortsatt reglerad spelmarknad och att vi inte ska släppa loss andra aktörer på den marknaden. Vi tror inte att det gynnar den allmännyttiga ideella verksamheten i Sverige. När det gäller jämställd idrott tycker jag så här dagen efter kvinnodagen att det är viktigt att från talarstolen poängtera de fantastiska framgångar som vi har haft i största allmänhet, men inte minst de framgångar som har varit inom den kvinnliga idrotten. Då är det ganska roligt att när ordföranden i kulturutskottet skulle ge exempel på något som hade upprört honom så var det tydligen att någon ung tjej hade boxats. Jag måste säga att jag blir lika upprörd oavsett om det är unga killar eller tjejer som går tävlingsmatcher i boxning vid åtta eller om det var tolv års ålder. Jag tycker att det låter väldigt konstigt oavsett kön. Däremot har jag till skillnad från vissa andra potentater som har ändrat uppfattning inga som helst synpunkter på vilka idrotter som killar och tjejer ägnar sig åt. Jag tycker inte att det finns några idrotter som passar specifikt för killar eller för tjejer. Nu har till och med den gamle hockeyordföranden Rickard Fagerlund skrivit en debattartikel där han erkänner att han nog hade fel när det gäller tjejernas förmåga att spela ishockey. Det tycker jag är glädjande. Och jag tycker inte man ska hålla på att ge denna typ av exempel. När det gäller boxningsexemplet så ägnar man sig såvitt jag vet åt diplomboxning, och då får man i princip inte träffa varandra, utan man ska öva teknik och så vidare. Det låter därför jättekonstigt om man skulle gå något slags fullkontaktmatch vid åtta eller tolv års ålder. Jag uppfattade inte riktigt vilken ålder som ordföranden nämnde här. Men jag tycker att man ska bli upprörd oavsett vilket kön som det handlar om om man har denna typ av tävlingsverksamhet vid så låg ålder. Den trovärdiga idrotten har många tagit upp här. Det är också oerhört viktigt och en rimlig åsikt att när vi ger statliga bidrag ska man upprätthålla en ren och trovärdig idrott. Jag har fullt förtroende för att idrotten kan avgöra om det ska vara 22 eller 23 miljoner som går till verksamheten mot dopning. Jag vet inte om det var förutseende att man fick 1 miljon för mycket till den verksamheten. Avslutningsvis när det gäller de internationella idrottsevenemangen tycker även vi från Vänstern att det är viktigt att lyfta fram betydelsen av att Sverige förutom att delta vid olika stora arrangemang ute i världen också kan arrangera sådana själva. Då måste vi hitta en ordning där berörda parter - då talar jag om det offentliga, till exempel stat, kommun, landsting, näringsliv, idrottsföreningar och hela idrottsrörelsen både SOK, RF och alla specialförbund - jobbar tillsammans för att ta hem dessa arrangemang. Vi är däremot inte beredda att redan nu, som de borgerliga partierna nu föreslår, närmast ska garantera att det ges en statlig garanti för att man ska kunna arrangera OS. Det handlar om väldigt mycket pengar. Vi vill alltså se ett ansvarstagande från alla parter, men vi har alltså ingenting emot ett engagemang från samhällets sida när det gäller den typen av åtgärder. Vi tror att det är viktigt för Sverige att kunna visa upp sig, och det är viktigt att ha förebilder som även kan visa upp sig på hemmaplan. Med anledning av detta yrkar jag bifall till reservation 6 från Vänstern under punkt 6 som handlar om idrottsföreningarnas ekonomiska förutsättningar.

Herr talman! Med tanke på Peters kunskaper och min åsikt kring boxning och liknande avstår jag från andra ronden, speciellt när motståndet ser ut som det gör. Jag ska dock ta upp några andra frågor. När det gäller exemplet med boxning var tjejen 13 år. Det var mycket riktigt diplomboxning, men det jag reagerade emot var uttrycken att hon tidigare hade fått stryk i matcher och att matchen bröts därför att hon slog för hårt. Det indikerar för mig att det är fullkontakt. Jag reagerade också emot att man har ett SM för 13-åringar, och där håller jag med om att det inte spelar någon roll om det är tjejer eller killar. Det var det klarläggandet. Sedan är jag nästan rädd att ge beröm efter vad Lars Wegendal sade om min debatteknik, men det var glädjande att du hade med detta kring idrottens självständighet. Dock blev jag då naturligtvis rätt överraskad över att du inte har varit med på våra reservationer tidigare. Du hörde ju mina citat bland annat från debatten 2003. Dessa ställningstaganden har jag och Folkpartiet upprepat flera gånger senare, men då har vi inte fått något stöd från Vänstern. Det är dock alltid glädjande med uppvaknanden, även senkomna, kring självständigheten. Vidare läste du upp ett stycke under rubriken Sponsring - det hänger väl snarare samman med finansieringen - om att man i framtiden ska ges möjlighet till en betydande andel egenfinansiering av de totala intäkterna. Ni uppger själva i reservationen att det är för närvarande är 50 %. Är detta ett tecken på att ni vill minska de statliga stöden, eller vill ni minska möjligheterna till sponsring och tv-intäkter för att öka egenfinansieringen för att därmed kunna öka självständigheten?

Herr talman! Nej, vi vill bara markera vikten av att ha en balans mellan egenfinansiering, stöd från samhället och eventuell sponsring eller andra intäkter så att man inte blir ensidigt beroende av någon. Vi tror inte att det vore bra om idrottsrörelsen till exempel skulle vara finansierad enbart med samhälleliga medel. Då skulle den här kopplingen bli ännu tydligare. Vi tycker att denna balans är viktig att upprätthålla, och därför har vi lyft upp den frågan. Sedan gällde det självständigheten. Man kan alltid säga: Varför går inte ni på vår reservation? Jag vill dock hävda att jag varje gång vi har diskuterat idrottsfrågor under mina år här i riksdagen har påtalat idrottens självständighet. Jag måste också säga något om den här debatten vi hade i går. Jag kom visserligen ganska sent, men jag uppfattade inte på detta möte den allvarliga kritik, som jag uppfattar det, som framförs i det här brevet. Den här tonen och det ganska hårda utfallet är någonting nytt för mig. Jag måste ha missat den tydliga signalen. Självklart måste detta, som jag sade, tas på djupaste allvar. Jag tycker inte heller att det sätt på vilket till exempel Riksidrottsmuseet kom till är lämpligt. Vänstern och kanske något annat parti hade under ett antal år skrivit motioner om detta, men det var nej, nej, nej. När sedan regeringen plötsligt kommer på att man vill ha detta fixar man till det, men finansieringen var inte löst. Vi har tidigare framfört att vi inte gillar den typen av sätt att bedriva politik. Det tycker jag att man ärligt och klart ska framföra. Sedan kan ju detta med självständigheten vara svårt. I andra frågor vill ju vissa partier, till exempel Folkpartiet, reglera ganska exakt hur vissa idrotter ska få utövas. Ni vill också uppmana SOK att ha vissa politiska ståndpunkter visavi Beijing-OS. Jag utgår från att de som sitter i Svenska olympiska kommittén har vishet nog att inse att det är lämpligt att i en diktaturstat som Kina framföra denna typ av åsikter. Jag tycker inte att vi politiker måste uppmana till det. De ska köra sin kritik, och vi politiker ska förstås köra vår, här liksom när det gäller Saudiarabien eller bordellerna i Tyskland. Vi ska ha ansvar för våra olika saker och ta besluten självständigt. Jag uppmanar inte idrottsrörelsen. Jag har min ståndpunkt och hoppas att de tar intryck av det vi säger politiskt.

Herr talman! När det gäller bordellerna och Saudiarabien har uppmaningen att agera gått till idrottsministern. Jag tyckte alltså inte att fotbollslandslaget på plats nere i Saudiarabien ska utöva någon politisk inverkan, utan då är det självfallet den politiskt ansvarige ministern som ska agera. Sedan var det väl inte riktigt att vi i detalj vill reglera hur idrotter ska få utövas. Vi talar om att det finns vissa idrotter som inte ska få utövas. Det är nog detta det handlar om, inte hur man utövar dem i övrigt. Men det finns en del idrotter, med fullkontakt och liknande, som åtminstone jag är klar motståndare till. Jag uppfattade dock att du delade ett antal skrivningar i brevet från Riksidrottsförbundet. Dessutom är det mycket riktigt att du kom sent till debatten i går. Det var nämligen den första punkten som var uppe i den diskussion vi i går hade med generalsekreterarna i specialidrottsförbunden - att vi inte ska lägga oss i hur det går till. De var då säkerligen medvetna om den skrivelse som var på väg, vilket vi inte var. Ändå kom under diskussionen kritiken upp från vår sida att regeringen går in för mycket och styr det hela. Sedan skulle jag apropå OS i Kina vilja fråga: Tycker du att det är rätt att Beijing har fått OS med tanke på dels hur man hanterar befolkningen nu när man ska ha arenor, dels över huvud taget den diktatur som har använt idrottsarenor till att undertrycka mänskliga rättigheter och göra andra illdåd?

Herr talman! Nej, jag tycker inte att Beijing var det bästa valet. Jag tycker att det borde ha funnits en rad andra alternativ där det skulle ha passat bättre att ha ett sommar-OS. Dock utgår jag fortfarande från att vi politiskt kan framföra våra ståndpunkter i den frågan. Jag utgår också från att idrottsrörelsen i Sverige kommer att framföra nödvändig kritik. Däremot vill jag inte uppmana dem. Det tycker jag är viktigt. Det kan uppstå viss komplikation om de uppfattar att de nästan får i uppdrag av oss att framföra vissa ståndpunkter. Detta har jag inga som helst problem med. Jag har som sagt själv haft synpunkter, engagerat mig och ställt frågor vad gäller bordellerna i Tyskland. Det är viktigt att vi för fram kritik på de olika arenorna, men det är ändå viktigt att vi har den här rågången. Vi kan inte hela tiden hävda idrottsrörelsens självständighet när det passar de egna syftena. När det passar våra egna idéer är vi snabbt inne med pekpinnar och talar om hur vi tycker att det ska vara. Jag tror att man ibland får hålla fingrarna borta från syltburken även om det kliar och man vill dit och ha synpunkter. Annars har vi inte den respekt som vi hela tiden säger att vi eftersträvar. Jag uppfattar som sagt ändå att det finns en bra grund för att hitta en lösning på denna problematik. Jag utgår från att det här brevet kommer att behandlas på ett seriöst sätt, att vi kan sitta ned i seriösa diskussioner och hitta fram till lösningar så att vi inte ska behöva ha denna ordning i framtiden. Det tror jag inte att något parti vill.

Herr talman! Det är alltid intressant att diskutera med Peter. Han är kunnig, har varit idrottsledare och kan idrotten. Men hur är det egentligen med minnet? Det kan väl inte vara så att du inte någon gång har hört att man diskuterat idrottens självständighet. Under den period som jag har suttit i riksdagens kulturutskott har vi varje år diskuterat idrottens självständighet. Du har varit med på riksidrottsmötet - jag satt jämte dig, så det vet jag - och där har man också tagit upp diskussionerna om idrottens självständighet. Och så säger du: Jag är förvånad över att ett sådant här brev kommer. Det är jag med. Jag är förvånad, för detta är grova anklagelser. Man säger exempelvis: Det är tyvärr bara att konstatera att RF trots upprepade försök till dialog och samförståndslösningar inte har fått gehör vid diskussionerna kring detta med självständigheten. Då frågar man sig varför. Är det så att bara för att det är borgerliga förslag så lyssnar du inte? När man hör dig stå här och prata tycker man nästan att du vill gå längre med självständigheten än vi på den borgerliga sidan. Ändå har du gått emot detta. Vi hade ju gemensamt med Socialdemokraterna utan vidare kunnat se till att det hade blivit den självständighet som RF vill ha. Sedan har jag en sista fråga. Du talar om nyttan av de här pengarna. Från moderat sida har vi tydligt gått ut och sagt att vi inte tänker försämra idrottens finanser. Vi vill ge dem 1 miljard. Varför vill du inte ge idrotten 1 miljard? Är det tveksamhet inom partiet, eller är det bara så att de kommer lite senare?

Herr talman! Jag står inte liksom bara här och spånar. Det är bara att ta fram den rad av motioner som vi från Vänstern har skrivit under årens lopp. Jag hävdar att vi i varje motion om idrott har betonat idrottens självständighet. Det finns ingen tvekan. Det är inget nytt påstående från vår sida. Jag tyckte att jag läste ganska tydligt när jag hänvisade till bidragsgivningen och att denna ska ske med respekt för en självständig och oberoende folkrörelse. Detta skrev vi faktiskt inte nu. Jag behöver inte citera Karin Mattssons brev i dag. Den här motionen lämnades in någon gång i oktober förra året. Jag tycker att det var ganska förutseende kritik från Vänsterns sida. Det är ingen anpassning till RF:s kritik. Men jag kan konstatera att vi båda är förvånade. Det är alltid något. Då kan man försöka göra någonting åt det. Sedan kan man vara förvånad utifrån olika utgångspunkter. Men det finns, som sagt var, en viss tendens till att vi nu ska försöka ta hem politiska poäng utifrån det här brevet. Jag tycker att det är olyckligt. Jag tror att det egentligen finns en samsyn. Vi vill ha en självständig folkrörelse. Vi kan ha olika definitioner på vad det betyder eller hur den ska utformas. Men det är viktigt att få en utformning. Det tror jag är oerhört väsentligt för framtiden. Svar, ja. Jag vill ha en väldigt tydlig gräns mellan vad folkrörelsen bestämmer och vad staten bestämmer. Det tycker jag är självklart.

Herr talman! Vi tar inte hem politiska poäng. Vi konstaterar bara att Riksidrottsförbundet och vi har samma åsikt i den här frågan. Om du vill kalla det för politiska poäng må det vara hänt, men detta har vi drivit gång efter gång i den här kammaren. Hade vi fått stöd av dig hade Handslaget inte sett ut på det här sättet. Det är det som är den uppenbara sanningen. Du har genom ditt stöd till majoritetspartiet sett till att Handslaget är detaljerat, trots att det har kommit kritik från specialförbund och andra. Att ni skriver motioner är en sak, men att ni sedan inte står för era motioner är ju en helt annan sak. Det är faktiskt ni som har kunnat se till att Socialdemokraterna på det här viset har fått denna hårda styrning av Handslaget som man nu är så förtvivlad över från Riksidrottsförbundets sida. Jag tycker på något sätt att det här blir en konstig debatt. Sedan tycker jag inte heller att vi ska dra några politiska poäng. Jag vill bara konstatera att idrottens självständighet har vi drivit och kommer vi att driva hela tiden. Om man ska vara positiv är det bra att ni är med på vagnen. Försök under de sex månader ni har kvar att regera att förändra Socialdemokraternas syn på den här frågan så att vi får en idrottsrörelse som är självständig. Se till att vi får en dialog och ett svar så att man kan konstatera att nu är en ny anda på gång, det är en förändring på gång i politiken mot att vi lyssnar på vad de säger. Även om brevet är ställt till Bosse Ringholm har vi övriga fått läsa det. Med det inflytande och den kunskap du har är min förhoppning att du åtminstone kan försöka få det regeringsbärande partiet att ändra sig i den frågan. Jag har fortfarande inte fått svar på frågan om pengarna till idrotten de närmaste fyra åren.

Herr talman! På den sista frågan har jag redan svarat att vi tycker att man ska göra en utvärdering av Handslaget, inte minst med anledning av den kritik som anförs från borgerligt håll och eventuellt också från idrottsrörelsen när det gäller hur det här har gått till. Då är det väl rimligt att man utvärderar utformningen och nivån på Handslaget eller vad det ska kallas i framtiden, och inte bara säger att nu går vi vidare. Det tycker jag är seriös politik. Nu tänker jag också ta en politisk poäng. Ni härmar liksom den rådande majoriteten och säger att vi fortsätter men gör en lite annorlunda konstruktion. Det vore lämpligt att ni hittade på något eget förslag i det här sammanhanget. Det finns en rad olika områden där jag törs säga att som helhet betraktat tror jag faktiskt inte att vi i den nuvarande majoriteten ska vara oroliga för att idrottsrörelsen är jättearg på oss i största allmänhet. Jag tror att de i stort sett är nöjda med anslaget. De är i stort sett nöjda med Handslaget. Jag uppfattar att de är väldigt positiva till utfallet av Handslaget. Men de är irriterade på att vi är inne och detaljstyr för mycket. Det tycker jag att man ska ta till vara. Men jag uppfattar inte det som en sådan oerhörd kritik som drabbar hela det statliga stödet till idrottsrörelsen. Och jag kan konstatera att när det gäller till exempel synen på en reglerad spelmarknad är två partier på den borgerliga kanten väldigt irriterade på idrottsrörelsen för att den intar den ståndpunkt den gör. Jag konstaterar att den nuvarande majoriteten åtminstone har stöd av två borgerliga partier på den linjen att vi fortsatt vill se en koppling till allmännyttig verksamhet, att de spelpengar som finns kommer den till del. Det känns tryggt. Men vi vill inte ha en sådan tydlig koppling som finns nu.

Herr talman! Anna, Lina, Tobias, Björn, Anna-Karin, Zäta, Sudden, Foppa. Det är knappast namnförslag på mina barnbarn. Jag tror att ni alla har förstått vad det handlar om, nämligen våra hjältar som deltog i OS och verkligen satte Sverige på kartan. Vi tog sju guld. Det är självklart med glädje som vi allihop minns det här. Det roliga är att även sådana som är ganska ointresserade av idrott har sagt: Vi har tagit 14 medaljer. Det tycker jag är ganska skönt. Direkt efter slutsignalen i hockeyn sade statsministern: Det här betyder väldigt mycket för Sverige. Ja, det är vi nog många som anser. Då blir min fråga: När är då Sverige redo att vara värd för ett OS-arrangemang? Från Centerpartiets sida har vi motionerat om det här några gånger. Vi började med 2014, kände det som att vi var oerhört nära att nå fram. Men så kom Statskontoret med en skrivning där det stod att staten skulle få ett betydande åtagande. Det kom i juni förra året, 2005. Det blev så ont om tid att detta inte hann utredas ordentligt. Det blev väldigt styvmoderligt behandlat, och tyvärr sade regeringen, med idrottsministern i spetsen, att man inte kunde stå bakom ansökan. Men Centerpartiet är ett parti som inte ger sig i första taget. Det gör att vi har sett framåt ytterligare och har satt ett stort frågetecken för 2018. Är det möjligt? Vi ser ju att andra länder, som Kazakstan, Georgien och Bulgarien, vågar garantera pengar från staten för att satsa på ett OS och ansöker om OS. De ser vinster som det ger till landet. Vi tycker att vi borde kunna se likadant på det i vårt land, att alla ska se de möjligheter som finns. Flera talare före mig har pratat om det här och talat om att det ger vinster till näringslivet över huvud taget, till hotell, restauranger och så vidare som blir involverade. Vi borde kunna ha dem involverade i planeringen inför ett OS. Vi har talat en hel del om det möte som flera av oss idrottsansvariga var på i går. Där träffade vi bland annat Karin Mattsson som är ordförande i Riksidrottsförbundet. I den omtalade skrivningen säger Riksidrottsförbundet: Vi är som du vet mycket positiva till ett större statligt engagemang för att få fler internationella idrottsevenemang till Sverige. Inte minst ett ökat riskkapital är viktigt för att vi ska kunna vara konkurrenskraftiga i en framtid. Stora internationella idrottsevenemang är av allmänt intresse för Sverige. Därför är frågan för oss inte bara idrottspolitisk utan den har en mycket tydlig koppling till näringspolitiken och turismen. Vi i Centerpartiet ställer upp till hundra procent på att det är oerhört viktigt. Nu har vi alltså haft ett nej från idrottsministern. Inom idrott är det faktiskt så att i vissa idrotter kan man få nya försök. I längdhopp kan man göra övertramp, och då får man göra ett nytt försök. I höjdhopp kan man riva ribban men får hoppa igen och prova att klara av det. Jag ser det som att idrottsminister Ringholm nu har gjort ett övertramp. Men han borde kunna få en ny chans, tycker jag. Han tog den chansen lite grann för någon vecka sedan. När han var i Landskrona och det blev känt att bland annat Centerpartiet jobbar för att vi ska få OS 2018 säger han: Men vi måste övertyga IOK om att tillåta ett arrangemang som är spritt på flera platser. Östersund har inget behov av fem nybyggda ishallar. Exempelvis ishockeyn måste kunna spelas på andra platser, säger han. Vi har aldrig sagt någonting annat från Centerpartiets sida. Vi tycker alltså att det finns alla möjligheter att man kan spela hockeymatcher i Modohallen och i Timråhallen till exempel. Låt oss titta på den region som ligger rakt över mitten av Sverige - Västmanlands län och Jämtlands län. Det är många medaljer som har gått dit. Det har gått 14 guld dit. Ni förstår att jag räknar ut det på spelare i ishockeylaget och så vidare. Det har gått sex silver dit, men jag är lite osäker på hur många brons det har gått dit. Det är den region i landet som har fått den största tilldelningen av medaljerna. Det finns många andra vinklingar som talar för att vi borde kunna söka ett OS. Utskottsmajoriteten säger i betänkandet: "Enligt SOK finns det goda förutsättningar att genomföra ett vinter-OS i Östersund/Åre 2018. Frågan diskuteras för närvarande inom SOK och ska upp på SOK:s årsmöte i april 2006. En viktig förutsättning för att anordna ett OS är dock enligt SOK att arrangemanget behandlas som en näringspolitisk fråga. - - - SOK:s inriktning är därför för närvarande att försöka få anordna ett vinter-OS." Det är det svar som utskottet har gett. Men ändå känns det inte som om utskottet ställer sig bakom detta eftersom utskottet har yrkat avslag på vår motion. Jag hoppas innerligt att idrottsministerns uttalande kommer att betyda mycket för vad som kommer att hända i framtiden. Vi ska tänka på det som jag talade om, nämligen att det inte bara är idrotten som mår bra av detta. Det är många andra som tjänar oerhörda pengar på detta, och då måste de vara med och ta sitt ansvar. Jag skulle därför vilja säga till Socialdemokraterna: Ni har nu en liten chans. Ni skulle kunna bifalla reservation 9 under punkt 10, som jag nu yrkar bifall till. Då skulle ni efteråt kunna säga: "Tack vare oss har vi fått OS till Sverige 2018." Om inte ni tar den chansen i dag eller vid omröstningen på onsdag kan ni räkna med att vi i alliansen återkommer efter valet. Då sitter vi i majoritet. Då är det inga problem för oss. Det har över huvud taget talats en hel del om samhällsbetydelsen av internationella idrottsevenemang - inte bara OS. Därför tänker jag inte gå in mer på den frågan. Kent Olsson beskrev detta oerhört bra när han pratade om idrottsarrangemangen i Göteborg. Därför yrkar jag också bifall till reservation 10 under punkt 11. Folkhälsan är en annan fråga vi talar om mer och mer varje dag. I mitt län har man sedan 2004 mätt BMI på fyraåringar. Det sprider sig över hela landet. Det är många fler som kommer att göra det. Det talar sitt eget tydliga språk när vi ser att vi måste fundera över varför våra unga blir rundare och rundare redan i den åldern. Vi i Centerpartiet säger att det är viktigt att vi satsar på idrotten i ett tidigt skede, att man ska röra sig mycket. Där har skolan en oerhört stor funktion att fylla. Idrott är bra för både kropp och själ och även för inlärningen. I till exempel Bunkeflo i Skåne har man mycket rörelse i skolan, och där lär de sig mycket bättre. Västernorrlands län har också kommit långt. De åker skidor, cyklar och spelar även bridge en hel eftermiddag en dag i veckan - om nu det räknas till idrott, men det är i alla fall hjärngympa. De blir duktigare i inlärningsmomenten. Vi måste jobba enormt hårt för att få fram att alla behöver ta till sig av dessa övningar varje dag. Jag tänkte inte nämna breddidrotten. Det ska vara roligt, som någon har sagt. Det ska inte handla om tävlande. För att spara tid nämner jag inget mer om det. Det gäller likaså näridrottsplatserna. Det är något vi har pratat oss varma om hur många gånger som helst. Jag vill på slutet nämna några saker. Jag är glad över att det har kommit ett betänkande om skattereglerna. Det hör inte till dagens ärenden, men det finns ändå oerhört intressanta punkter som vi i Centerpartiet är glada över, inte minst förslaget om ett idrottsutövarkonto. Det har talats om jämställdhet i dag. I går var vi på ett möte. Vi som var där blev lite utsatta för olika svåra frågor. Vi skulle tippa 1, X eller 2. Sedan blev det utslagningsfrågor på slutet mellan ordföranden och vice ordföranden. De hade lyckats bra i tipstävlingen. De fick en fråga om hur många procent kvinnor som finns i specialförbundens styrelser. Vår ordförande sade 27 %. Nej, det är mer, sade Lars som var optimistisk. Men det var faktiskt 27 %. Det är skrämmande lite. Eftersom vi vet att vår ordförande är duktig på att räkna sade jag: Räkna snabbt igenom procenten. Hur ser det ut i idrottsdebatten i dag? 88 mot 12, tror jag.

Herr talman! Om kvinnorna är underrepresenterade till antalet får jag erbjuda Birgitta Sellén en möjlighet att utveckla sina funderingar ytterligare några minuter. Jag tänkte ta upp frågan om de olympiska spelens vara eller inte vara i Sverige. Jag förstår inte riktigt Birgitta Selléns och Centerns argumentation. Det framgår ingenstans i betänkandet att det finns något slags avståndstagande mot eventuella OS i Sverige. Det vi däremot redovisar tydligt i betänkandet är hur det går till att söka OS. Det är inte staten Sverige som söker OS, utan det är vår olympiska kommitté tillsammans med en stad eller kommun. Det verkar finnas här. En internationell utblick visar att i de flesta fall har det inneburit ganska stora investeringskostnader. Det har varit ganska svårt att räkna hem åtminstone olympiska spel på sommaren. Nu pratar vi framför allt om vinter-OS. Det är en betydligt mindre kostsam historia. Det som framgår av betänkandet är att man inför ansökan 2014 kom fram till att kostnaden, underskottet, för ett vinter-OS 2014 skulle ligga på 3 ½ till 8,4 miljarder kronor. Det är trots allt ganska mycket pengar. Vad jag förstår kom regeringen, Riksidrottsförbundet och Sveriges olympiska kommitté gemensamt fram till att inte gå vidare med en ansökan. Det var för mycket osäkerhet. Den lärdom som kan dras, inte minst eftersom idrottsministern uttalar sig ganska positivt i den interpellation som nämns, är att se till att man gör en noggrann analys och tar fram ett ordentligt underlag. Det ökar förutsättningarna för att gå in med något gemensamt ansvarstagande inför ett olympiskt spel. Jag kan inte se att man någonstans tar avstånd. Jag vill redan nu slå fast att om vi ska ha OS går man förbi själva sättet hur det går till att söka OS. Jag vill gärna veta vad det innebär att vara ekonomisk garant för staten. Innebär det att ta det totala ansvaret eller en del av ansvaret tillsammans med till exempel näringslivet? Ni pekar på att näringslivet drar in en massa pengar på detta.

Herr talman! Jag börjar med näringslivet. Vi vet att ända sedan 1990-talet då Östersund/Åre började söka vinter-OS har näringslivet hela tiden varit inkopplat som en garant för det hela. Det är ändå så pass stora osäkerheter om det ekonomiska utslaget på slutet. Därför är det viktigt för att våga satsa och söka att det finns en garant. Som jag nämnde inledningsvis finns det andra länder med sämre ekonomi än vi har som är redo att göra det. Varför skulle inte då vår regering och vårt land kunna vara garant? Du talade om det nej som kom i juni. Det var så att Statskontoret redovisade analysen i juni, och sedan skulle beslutet tas inom en vecka. Det fanns alltså inte utrymme. Det som var felet där var att Statskontoret kom för sent. Den utredningen skulle ha behövt göras tidigare, för då hade man hunnit lägga upp en strategi för hur man skulle jobba med de här frågorna. Det sades bli ett underskott på många miljarder. Det är också bara godtyckligt. Som det ser ut i dag verkar det som att Turin har gått med vinst. Och varför skulle inte vi i Sverige också kunna göra det, just med tanke på att vi säger att vi inte behöver ha alla tävlingar förlagda exakt i Östersund utan kan ha spridning på det och utnyttja de hallar som finns? Ett vinter-OS är betydligt billigare att ordna än ett sommar-OS. Det är därför som vi är så noga med att tala om vinter. Dessutom är Sverige ett land där vi är otroligt duktiga just på vintersporterna, och då borde vi ta till vara den delen.

Herr talman! Just det här med hur duktig man är att hålla på med idrott verkar inte ha så jättestor betydelse när det fastställs var de olika spelen ska ligga. I Turin verkade de vara mer intresserade av Juventus framgångar än hur det gick i skidspåren. Man kan alltså diskutera hur stor betydelse det har. Jag tycker ändå att man ska ta fasta på det positiva. I en interpellationsdebatt i september 2005, som citeras i betänkandet, säger idrottsminister Bosse Ringholm så här: "Det är enligt min mening angeläget att Sverige kan stå som värd för stora internationella idrottsevenemang. En viktig uppgift för regeringen är att visa sitt förtroende för och stötta de idrottsorganisationer som ansöker om att få arrangera internationella evenemang. Jag vill gärna understryka att Åre och Östersund är mycket väl lämpade för att arrangera stora internationella idrottstävlingar." Jag tycker att det är en väldigt positiv skrivning, som man ska ta fasta på uppe i Östersund och Åre, gå vidare och göra en så bra ansökan som möjligt. Sedan ska, som vi skriver i vår motion, berörda parter sätta sig ned och diskutera hur det gemensamma ansvaret ska se ut både före planering och under olympiska spel och även ansvarstagandet efteråt. Det finns en rad andra stora evenemang i Sverige. Man skriver att staten ska vara ekonomisk garant för alla stora internationella evenemang. Det kan bli väldigt mycket pengar. Vi kan ta till exempel EM i friidrott i Göteborg, och för något år sedan var det internationella mästerskap i basket. Vi kan hålla på så, men var finns den bortre gränsen för borgerligheten där ni tycker att det blir väldigt mycket pengar som vi riskerar att förlora om det inte blir helt lyckat? Kent Olsson sade att friidrotts-VM i Göteborg var en succé idrottsligt och på alla möjliga sätt, men dock inte för Svenska friidrottsförbundet. Vi måste alltså ha en ordning där vi i Sverige också kan hämta in de här pengarna, så att de inte bara hamnar i den internationella olympiska kommitténs ganska välfyllda kassakista eller i något stort internationellt idrottsförbund. Hur ser vi till att vi säkerställer att det här går till på ett bra sätt i Sverige, att pengarna också stannar här till stor del och gör nytta här?

Herr talman! Men det är ju bland annat det som vi lyfter, hur vi ska lösa det här. Det är också därför vi har lyft fram frågan. Det är därför vi har lyft fram frågan om internationella arrangemang i interpellationen. Vi vet genom utredningar som har gjorts hur mycket pengar som tillfaller landet när det gäller kringnäringar och så vidare. Vad gäller ansökningarna säger Bertil Karlsson från Östersund att staden inte ger sig: Jag tycker att det är på tiden att Sverige blir värd och bjuder igen för alla de OS vi har fått vara med om. Där är de verkligen redo att satsa. Vi har motionerat både i kommittén och här i riksdagen. Motion Kr293 har tyvärr ramlat bort - det har varit ett misstag i hanteringen av den. Om inte vi hade motionerat hade vi inte lyft fram den här frågan i dag - då hade frågan legat där och somnat in. Jag håller fullkomligt med om att det är mycket positiva skrivningar som finns här, men inte hade de stått där om inte vi hade motionerat. Det behövs att någon lyfter fram frågan, och det har vi i Centerpartiet valt att göra.

Herr talman! För oss socialdemokrater är idrottspolitiken en viktig del av folkrörelsepolitiken. Den svenska folkrörelsemodellen med lokala föreningar, ideellt engagemang och ett demokratiskt arbetssätt är grunden för den svenska idrottsrörelsen. Den har en bred verksamhet och är värdefull både för enskilda människor och deras välbefinnande och för samhället som helhet ur ett folkhälsoperspektiv. Men idrottsrörelsen har också en viktig funktion att fylla när det gäller att skapa demokratisk delaktighet, och den är en fantastisk mötesplats för personer med olika etnisk och kulturell bakgrund. Herr talman! Så här i slutet av mandatperioden kan jag konstatera att vi har haft många debatter om idrottspolitiken, och det är glädjande. Landets största folkrörelse, med omkring 3 ½ miljon medlemmar och nära 650 000 aktiva ideella ledare, förtjänar att lyftas fram i debatten. Tyvärr riktas det mesta mediala intresset mot de omkring 7 000 elitidrottarna. Det är inte så att de inte förtjänar att stå i medialt fokus. Vi vet att det finns ett starkt samband mellan den förhållandevis smala toppen inom idrotten och den breda basen. Men ibland kan man tycka att medierna även bör rikta ett större intresse mot alla de hjältar som finns i den lokala idrottsföreningen. I den första idrottspolitiska debatt som jag deltog i här i kammaren - jag tror att det var 1999 - nämnde jag min gamla idrottsledare Esse Carlsson i Karlskrona som ett gott exempel på hur en person ägnar hela sitt liv åt att ge barn och ungdomar en meningsfull fritid, att inte bara ge ungdomarna en fysisk fostran utan minst lika mycket ägna tiden åt att ge barnen och ungdomarna en etisk och demokratisk fostran. Därför ett ärligt och innerligt tack till alla Esse Carlsson som finns i landets idrottsföreningar för det arbete och den insats som de gör för landets barn och ungdomar! Inför den här mandatperioden lanserade vi socialdemokrater den hittills största satsningen på idrottspolitikens område. Genom ett handslag med idrotten och 1 miljard kronor har vi under mandatperioden givit idrotten möjlighet att öppna dörrarna för fler, satsa mer på tjejers idrottande, hålla tillbaka avgifterna, öppna upp ett samarbete mellan idrotten och skolan och dessutom stödja idrotten i kampen mot alkohol och narkotika. Den här satsningen har nu kommit drygt halvvägs, och man kan konstatera att det har blivit en fantastisk succé. Omkring 9 000 idrottsföreningar har varit aktiva projektägare. Samtliga specialidrottsförbund har deltagit och nästan samtliga distriktsidrottsförbund. Det är som Riksidrottsförbundet uttrycker det i utvärderingen av år 2 av Handslaget: Det har givit många specialidrottsförbund en möjlighet att arbeta med det som de verkligen vill. Handslaget har blivit en nästan overklig chans för idrotten att utveckla och fördjupa sin verksamhet. Herr talman! I detta motionsbetänkande behandlar vi ett antal motioner som har ett viktigt innehåll, allt från idrottens roll i folkhälsoarbetet till förutsättningar för att anordna OS och andra internationella evenemang i Sverige. Men jag kan tycka att vissa av de motioner som behandlas innehåller krav som går över gränsen när det gäller folkrörelser och i detta fall idrottens självständighet. Som exempel kan jag nämna den kristdemokratiska motionen där man vill att insatser ska göras för att uppmuntra sportskytte. Det är klart att man som privatperson kan tycka så, men om man i riksdagen skriver en motion med det innehållet har man, tycker jag, fullständigt missuppfattat vår roll som politiker och poängen med en självständig folkrörelse. Avslutningsvis, herr talman, finns det vissa frågor som vi socialdemokrater ser som viktiga inför det kommande året: att göra idrottens finansiering förutsägbar och att förenkla idrottens skatteregler. Det här är frågor som är kopplade både till inkomster från spel- och lotteriverksamhet och till den skatteutredning på idrottens område som nyligen lagt fram sitt förslag. Det finns frågor kring idrott och integration som måste stärkas i vårt numera mångkulturella samhälle. Det är idrottens ansvar för att tjejer och killar ska ha samma möjlighet att utöva idrott. Det är den ständiga frågan om balans mellan bredd- och elitidrott. Sedan finns den tidigare nämnda folkhälsofrågan, inte minst för barn och ungdomar. Avslutningsvis ser jag frågan om att alla ska vara med som viktig, att idrotten verkligen anstränger sig för att även han eller hon som blir stående vid sidan om när lagen är valda eller som inte förmår att prestera det yttersta idrottsliga resultatet får en meningsfylld roll inom idrotten, som ledare, tränare eller kanske materialförvaltare. Fru talman! Liksom i samhället i övrigt finns det inom idrotten ständiga utmaningar att ta sig an, främst för idrotten själv naturligtvis inom ramen för dess folkrörelsearbete men även för politiken genom att erbjuda den självständiga folkrörelsen både rimliga och rättvisa villkor. Jag yrkar härmed bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Låt mig först börja med att konstatera att Lars Wegendal har ett stort idrottsintresse. Det har vi som debatterar det här. Det är positivt att vi har den här diskussionen med människor som är djupt engagerade inom idrotten. Men han sade att Handslaget har varit en fantastisk succé. Det kan man kanske diskutera. Det är klart att om man får pengar använder man pengar, men vi talade för en stund sedan om den kritik som har kommit mot Handslaget. Jag hade kanske förväntat mig att Lars Wegendal hade sagt någonting om den kritik som jag tog upp i mitt anförande, det vill säga kritiken mot att idrotten inte får den självständighet den ska ha. I dag känns det skönt, för redan i december presenterade vi ett förslag där vi talade om att vi kommer att satsa 250 miljoner kronor per år de fyra åren innan Handslaget tar slut, alltså 1 miljard kronor. Då är min första fråga: Varför dröjer Socialdemokraterna så länge med ett besked om att idrotten får mer pengar när man talar om att man ska trygga idrottens finansiering? Den andra saken är att vi presenterar de pengarna på ett sätt så att idrotten själv ska få avgöra i stor omfattning. Man ställer sig frågan: Är det slutet av alla valperioder som gör att Socialdemokraterna kommer med ett antal löften? Man ska förenkla idrottens skatteregler. Varför har man inte gjort det tidigare? Vi har tjatat och tjatat om detta, och först nu kommer man dithän. Jag är lite förvånad att man inte har kunnat komma fram med detta tidigare. Samma sak nu: När får vi besked från Socialdemokraterna att de fortsätter med detta? Och med utgångspunkt från vad som sagts i brevet: Blir det mer självständighet?

Fru talman! Kent Olsson hade två frågor. En handlar om Handslaget. Det var inte jag som sade det. Jag citerade Riksidrottsförbundet. Det var de som hade sagt att det här var en formidabel succé. Det är de som säger att det här har gett möjligheter för både specialidrottsförbund, idrottsföreningar och distriktsidrottsförbund att göra det som man länge har velat men inte haft råd till. Det är alltså Riksidrottsförbundet som uttrycker detta i utvärderingen av år två av Handslaget. Frågan om fortsättningen och vad som kommer efter Handslaget är viktig. Bosse Ringholm har varit ute och sagt att idrotten ska ha minst lika mycket som den har haft det senaste året. Det är bra, tycker jag. Däremot kommer det naturligtvis att diskuteras nu under våren och försommaren hur vi ska hantera fortsättningen på Handslaget. En del av det ligger till grund för de utvärderingar som är gjorda. Jag vill gärna ställa en fråga till Kent Olsson. Jag vet att han brukar bli lite irriterad på att jag ställer frågor. Men Moderaterna går ut och säger 250 miljoner kronor per år. Om olyckan skulle vara framme och ni får en majoritet innebär det här att idrotten första året får 150 miljoner mindre än vad den får i år. Vilka är era funderingar kring detta? När det gäller skattereglerna får jag kanske återkomma till det.

Fru talman! Detta är sagt av Lars Wegendal som säger att man ska ge dem ungefär samma pengar. Vi talar om att vi ger dem den miljard de har haft nu. Jag ser inte det som en förminskning. Om man gör som ni och delar upp det på 100, 200, 300, 400 blir det 1 miljard. Om man säger att man har en garanterad satsning på 250 miljoner kronor varje år vet idrotten vilka förutsättningar som gäller. Man talar om en formidabel succé. Det är klart att det är en formidabel succé om man får mer pengar. Samtidigt kan jag inte se det här brevet som en formidabel succé. Jag skulle vara väldigt oroad, när man får ett sådant här brev om hur Riksidrottsförbundet ser på detta. Men det är klart att även om man inte kan styra över alla pengar har man fått pengar som man inte hade tidigare. Det är klart att man tycker att det är positivt. Det är inte det minsta konstigt. Det man kritiserar är att man inte får använda pengarna på det sätt man vill. Där har vi gått före och talat om det. Vi tycker att man ska följa idrottsrörelsen och vad de vill i det här fallet. Om jag nu ska svara på din fråga tycker jag att det är precis det du säger att ni vill göra, ge idrotten en fast grund att stå på. Vi ger idrotten en fast grund med en borgerlig regering. Jag antar att mina borgerliga kolleger kommer att ansluta sig till detta så småningom. Då har man en fast grund. För att inte hamna i det dilemma ni hamnar i går vi på ett tidigt stadium ut och säger att detta är viktigt. Vi står för en fast grund. Idrottsrörelsen kan lita på att det blir så. Det vet man. Det är den fasta grund man har saknat, dessutom en fast grund där man själv får styra över sina pengar.

Fru talman! Jag har förstått det sedan Fredrik Reinfeldt var ute på en krog här i Stockholm och erbjöd idrotten detta. Man kan naturligtvis fundera kring lokalval, men det här är er satsning. Mot den står att idrotten inte ska få sänkta bidrag i förhållande till i år. Min matematik blir då att ni har 150 miljoner mindre, men så är det kanske. När det gäller idrottens skatteregler, Kent Olsson, har Moderaterna suttit med i den utredningen. Ni har varit med och funderat fram det, och det är en enig utredning. Så jag utgår ifrån att regeringen i sin klokhet, och riksdagen så småningom efter remissbehandling och allt som ska vara normalt sett, kommer fram till ett enigt beslut kring detta. Jag ska verkligen följa upp Moderaternas ståndpunkter i detta och se om de står fast vid sina löften i kammaren också. När det gäller brevet måste jag kommentera det på något sätt. Jag måste erkänna att jag inte har haft några kontakter med anledning av det här brevet utan bara läst det rakt upp och ned. Jag kan konstatera att en sak som finns med i brevet handlar om satsningar mot dopning där man klagar på att man fick 1 miljon mer. Men när jag läser äskandet inför årets budget äskade man 23 miljoner och fick 23 miljoner. Men man kanske har sett fel i siffrorna där. Det är möjligt. Det är ändå så att av de miljoner som går till idrotten är 400 miljoner icke öronmärkta pengar. De pengarna hanterar idrotten själva. Av de pengar som finns i årets budget är 18 miljoner öronmärkta av regeringen som är för regeringens disposition. Vi har haft det alla år. Något år har det varit lite mer och något år lite mindre.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa två korta frågor. Är det något i kritiken i brevet som du läst där du delar kritiken? Det är den ena frågan. Vad gäller den andra frågan tog jag upp barnsatsning på elitnivå. Tycker du att det ligger något i den kritik jag ger om man har en tolvåring i världscupsimningar i tävlingar som arrangeras i Sverige alternativt SM i boxning oberoende av kön för 13-åringar?

Fru talman! Det bekymmersamma med det här brevet är tonen i det. Jag blev väldigt besviken när jag läste brevet. Jag har uppfattat relationen mellan regeringen och Riksidrottsförbundet som väldigt god tidigare - att det har varit en ömsesidighet i de beslut som är fattade. Detta brev tycker jag speglar någonting annat, men det är något som säkerligen regeringen men även jag naturligtvis ska ha en kontakt om med Riksidrottsförbundet för att få det här ytterligare beskrivet. Delar av detta förstår jag. Jag vet att man i Riksidrottsförbundet har varit irriterad över att man inte fått mer pengar till administration när det gäller Handslaget. Där är det bestämt att 90 % ska gå ut till de lokala idrottsföreningarna, medan 10 % får användas till administration. Jag vet att man från Riksidrottsförbundets sida har haft ett resonemang om det. Man vill ha mer pengar därför att man ser att administrationen växer även på förbundsnivå när aktiviteterna blir väldigt stora på basnivån inom idrottsrörelsen. Man har fått extra tillskott. Jag har för mig att man i år fått 30 miljoner extra för att klara de här problemen på SF-nivå. Tydligen - om jag ska tolka det brev som finns här - räcker inte de pengarna. Om det får man naturligtvis resonera med dem. Sedan finns det andra smådelar i detta, och där är jag faktiskt tveksam om det stämmer. Men om det här måste vi, som sagt, resonera med Riksidrottsförbundet. Det tråkiga med brevet är att det andas en ton av att man känner att ens självständighet inte existerar.

Fru talman! Det hjälper tydligen inte att ställa två mycket korta frågor. Man får bara svar på den ena, så det gäller väl att använda tiden till det. Dessutom svarade du på en sak som inte tagits upp i den här skrivningen, nämligen administrationsanslaget i förhållande till Handslaget. Idrottsministern har ju fullständigt avfärdat den här kritiken. Han anser att detta är en konflikt mellan Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté och är helt oförstående till detta enligt uppgifter som kommit i kväll på text-tv och från TT. Du sade ändå att du förstår delar av detta men gav sedan ett exempel på något som inte är nämnt i brevet, så jag förstår att ni jobbar ungefär åt samma håll. (LARS WEGENDAL (s): Det är nämnt.) Jaha. Om det är nämnt ber jag om ursäkt. Men det är tråkigt att du inte hann ta upp detta med elitidrott för barn och hur långt man ska gå till exempel när det gäller att ha SM för dem som är så pass unga som det här kan vara fråga om.

Fru talman! Jag ska absolut svara på frågan därför att det där är något som jag tycker är bekymmersamt för idrotten. Jag vet att man har en aktiv diskussion inom idrotten, men den är kanske inte så enkel som det låter på Lennart Kollmats när han ställer sin fråga. Det handlar här om väldigt olika idrotter. Man börjar olika tidigt i olika idrotter. Från Riksidrottsförbundets sida har man varit väldigt tydlig med att säga att elitsatsningen ska vara så långt upp i åldrarna som möjligt. Men det innebär inte att man i någon idrott - simningen är ett typexempel - enligt mitt förmenande inte börjar för långt ned i åldrarna. På något sätt måste idrotten själv dock kunna avgöra detta. Jag förespråkar alltså inte att det enbart ska finnas pensionärssim i det här landet utan att det ska finnas en lite flexibel ordning när det gäller när man kan starta med idrott. Det får idrotten själv i sin klokhet så att säga avgöra. Det är en aktiv diskussion inom idrotten just när det gäller detta. Jag tror att inte bara idrotten själv utan även föräldrar måste vara delaktiga i den här diskussionen för att man ska hamna på rimliga och bra nivåer. Sedan är det självklart så att också ledarna har en jätteviktig roll i detta sammanhang så att det inte bara är ledarna som "pushar på" ungdomarna i alltför unga år utan att det här kommer naturligt i förhållande till hur ungdomarna mognar.

Fru talman! Också jag har en fundering kring brevet men ska absolut inte belasta Lars med samma frågeställning en gång till. Handslaget har också berörts. Inte heller ska jag fördjupa mig i den frågan. Men låt mig lite grann få föra ett resonemang och ha ett litet tänk och också kanske dela några tankar med Wegendal angående de skatteregler som vi har och de problem som även Skatteverket erkänner. Jag skulle också vilja att vi något funderar kring den elitistiska bortgallring som förekommer. Förra replikskiftet avslutades med detta med att vara lite för ung när man går in i aktivt tävlande. Jag ser ändå med viss oro på de ungdomar som tyvärr gallras bort. Just i den ålder då kanske elitsimmarna är som skickligast finns det inom många idrotter en ganska tuff bortgallring. Där skulle jag vilja höra lite grann om hur man inom Socialdemokraterna ser på det faktum att man inte är värd något inom vissa idrotter, utan man plockas helt enkelt bara bort. Vidare har vi skattereglerna. Vad gör vi med ett system där det finns ideellt arbetande föräldrar som sitter med i styrelser och är ledare i pojk- och flicklag men som har ett rent elände med redovisningar av olika slag? Hur ser Socialdemokraterna och Lars Wegendal på de frågorna?

Fru talman! Jag kanske får börja bakifrån. Jag vet inte om Kenneth Lantz har läst idrottens skatteutredning som kom förra veckan. Grunden för den utredningen var egentligen ett resonemang som förts i varje fall under något år. Det handlar dels om försörjningen av ledare och också styrelsearbete och liknande - inom idrotten har man svårt att rekrytera kassörer - dels om föreningarnas "förutsägbarhet" när det gäller skattereglerna, alltså kontrolluppgifter och sådant. Grunden för utredningen var att man skulle försöka få till stånd en enklare ordning för föreningarna för att dessa därmed skulle få det enklare att jobba på föreningsnivå och få det lättare att rekrytera ledare och så. Såvitt jag kan se av utredningen har man tagit åt sig detta, så de förslag som föreligger är, tycker jag, rimliga och bra från den aspekten. Sedan finns det andra delar här som jag kanske inte känner samma entusiasm för. Det gäller då detta med idrottsmannakonton som jag menar är ett onödigt förslag. Annars tycker jag att det är bra. Sedan gäller det elitiseringen. Ja, det där är ett bekymmer. Det finns vissa idrotter där folk rensas ut. Jag tog upp i mitt anförande detta med den som inte blir vald i laget utan hamnar utanför. Det gäller att försöka hitta en sådan modell att de personerna ändå har en roll inom idrotten. Jag vet att Riksidrottsförbundet inom ramen för Handslaget jobbar väldigt intensivt med det för att liksom hitta modeller för detta.

Fru talman! Jag tycker att det ändå känns som en samsyn här, som något som vi kan dela. Handslagets fortsättning kan vi fördjupa oss i. Men kommer det att finnas någon form av styrning från Handslaget så att det blir en uppmuntran på just det problemområde som vi diskuterar? Jag tänker även på tjejidrotten som kanske inom vissa sporter ligger efter betydligt. Jag refererade i mitt anförande till den utredning som är gjord och som visar väldigt tydligt att inom vissa idrotter ligger tjejerna efter betydligt gentemot kontrollgruppen. Kommer Wegendal att arbeta för en bättre representation av både könen? Finns det med i socialdemokratiskt tänkande?

Herr talman! Självklart, ett av huvudmålen inom Handslaget har varit att få in fler tjejer i idrotten. Vissa idrotter har haft väldigt svårt att finna en roll för tjejerna över huvud taget. Det har blivit bättre. Massor av de projekt som anordnats inom ramen för Handslaget har haft just det anslaget. Där tror jag att idrotten själv är väldigt medveten om detta problem och jobbar intensivt med det. Ett område som jag kan tycka är väldigt intressant och som man kanske borde jobba mer med är etiken inom idrotten över hela fältet. Det är ett brett spektrum. Där finns föreningar, till exempel en som heter All fair, som jobbar väldigt intensivt med detta och får ett väldigt genomslag på förbundsnivå och på föreningsnivå och till och med bland kommuner i dag. Där finns ett anslag som jag tycker är intressant att stötta. På politikens område är det ofta som vi stöter på frågeställningar som har med etik och moral att göra. Det är bra om idrotten själv kunde jobba intensivt med det.

Fru talman! Jag brukar inte ta replik på Lars Wegendal, och jag ska inte vara speciellt elak i mina kommentarer eller börja snällt och sedan komma med piskan på slutet. Jag har uppskattat det långa samarbete som vi haft i idrottsfrågor sedan vi satt och arbetade fram underlaget tillsammans med regeringen för idrottspolitiken på 2000-talet som ligger till grund för den idrottspolitik vi har. För att få ett positivt nedslag i det så kallade brevet nu - jag reagerade på att Lars Wegendal inte tog upp det till att börja med, men nu har han utvecklat det i diverse replikskiften - kan man konstatera att där hävdas att självständigheten inte fullt ut respekteras. Det är alltså inte en total sågning, som man kan få intrycket av. Man hänvisar faktiskt till propositionen från 1998 som vi båda har varit med och tagit fram underlaget till. Man säger att man vill att vi ska lägga fast det övergripande syftet med statsbidraget till idrotten. Sedan vill man själv bestämma om målen och hur de ska uppnås. Jag hoppas att Lars Wegendal kan använda sitt inflytande som idrottspolitisk talesman för socialdemokratin för att hitta en bra samtalston här så att vi inte gräver skyttegravar och intar försvarsställning. Jag tycker att man kan säga så här: Det är ganska uppfriskande att vi har en ny ordförande i Riksidrottsförbundet som säger saker rakt ut så som hon uppfattar att det är, tillsammans med Riksidrottsstyrelsen. Hon pratar klarspråk. Det är ofta så det går till i idrottssammanhang. Det är väldigt tydligt språk, raka regler. Man vill veta när straff är straff, när en hörna är en hörna. Man vill inte diskutera det i en halvtimme i invecklade ordalag. Om vi har det angreppssättet hoppas jag att vi tillsammans kan se till att vi ytterligare klargör i relationen staten-idrottsrörelsen hur statens bidragsgivning ska se ut, vad idrottsrörelsen vill, hur den ska vara organiserad och hur man ska fördela så att vi kan hitta en bra samtalston och inte bara säger: Vi gillar inte tonen, vi gillar inte kritiken, vi förstår inte. Kan jag få ett positivt svar på det?

Fru talman! Jag ska väl kunna bjuda på ett positivt svar. Som sagt har jag inte kunnat ha några kontakter med anledning av brevet ännu, men jag kommer naturligtvis att ha det. För mig, precis som Peter Pedersen, är grunden den idrottspolitiska proposition som antogs här år 2000. Där är det väldigt klart och tydligt att statens bidragsgivning ska vara sådan att staten ska ange syftet med bidragen och att idrotten själv ska ange målen för sin verksamhet. Sedan ska vi följa upp det hela och se om man uppfyller de syften som vi har haft. Det som bekymrar mig lite grann var tonen i brevet. Jag kan i och för sig förstå att man när det är valrörelse spetsar till formuleringar. Ändå blev det en överraskning för mig. Jag har upplevt det i alla de kontakter som jag tidigare haft med både regeringen och Riksidrottsförbundet att samtalstonen har varit god, och man har nått fram till samförståndslösningar i de allra flesta frågor. Det finns några frågor som hänger lite i luften både mellan regeringen och idrotten och också mellan idrotten och SOK. Men om jag kan vara delaktig i att skapa ett samtalsklimat i de samtal som förs framöver som kan vara gott gör jag gärna det för idrottens bästa.

Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten. Jag tycker att det var en bra avslutning från Lars Wegendals sida, och jag utgår från att vi kommer att fortsätta att ha bra samarbete och hitta bra nivåer. Jag ser ytterst att vi har ett bra samarbete med idrottsrörelsen och att det här ska ses som ett uppriktigt sätt att framföra kritik på. Vi ska inte titta så mycket på tonen utan på innehållet och uppriktigheten, att det faktiskt är klarspråk, något som jag tycker är vällovligt, inte minst i politiska sammanhang där vi har en viss förmåga att klä komplicerade sammanhang i ännu mer komplicerade utvikningar. Jag tycker att det klart och tydligt framgår att man uppfattat var problematiken ligger, och då är det också lättare att angripa problemet gemensamt.

Fru talman! För min del är det här en självklarhet i och med att det här är den absolut största folkrörelse vi har i landet. Kan inte den folkrörelsen och en riksdagsmajoritet ha en samsyn i de stora och väsentliga frågorna vore det en katastrof. Jag tror inte att det här brevet är så negativt som man i ett första skede kan tolka det som, utan jag tror att det finns en möjlig lösning på alla de bekymmer som man skissar i brevet. Jag har goda förhoppningar att vi även i fortsättningen, kanske till och med efter valet, kan ha ett bra samarbete med Riksidrottsförbundet.

Fru talman! Idrott och politik hör ihop. Dessa båda storheters samspel innebär både möjligheter och problem. Låt oss fokusera på möjligheterna, och då vill jag citera ur Skåneidrottens lilla skrift Ett vinnande samspel . Där ges en utmaning genom en metafor från fotbollens värld: "Hur kan idrotten och offentlig sektor tillsammans åstadkomma en utmanande spelplan där vi skapar trygghet i försvarsspelet, kraft, finess och kreativitet på mittfältet, som leder till passningskombinationer och anfallslösningar så att den samlade måluppfyllelsen kan bli så optimal som möjligt?" Centerpartiet är inom idrottspolitiken inte enbart mittfältare, utan här finns offensiva anfallare. Då menar jag sådant som siktar mot framtida mål. Hit hör motioner om att Sverige bör anordna olympiska spel. Jag har full förståelse för önskemålen om ett OS i Östersund år 2018, och jag stöder den motionen. Samtidigt vill jag genom min egen motion om OS i Öresundsregionen år 2020 markera Sveriges möjligheter att vara en del i ett sommar-OS-arrangemang tillsammans med Danmark. Jag yrkar dock inte bifall till min motion eftersom det efter det att den skrevs har visat sig att Köpenhamn driver ett aktivt arbete för att få OS år 2024 och då gärna i samarbete med skånska städer. Jag avser i stället att återkomma i detta ärende ifall jag får förmånen att få vara ytterligare en period i riksdagen. Men i väntan på detta vill jag ändå påminna åhörarna om att det finns tre städer - Malmö, Landskrona och Helsingborg - som redan har många idrottsarenor och bra inkvarteringsmöjligheter. Och vägen över sundet är kort till de danska arenorna och hotellen. Naturligtvis måste även nya anläggningar byggas, men mycket sker redan i gott samförstånd mellan Sverige och Danmark. Har vi då tidsperspektivet år 2024, skulle det väl ändå vara möjligt att ändra OS-reglerna så att två länder tillsammans kan arrangera. Den danska regeringen och de styrande i Köpenhamn ser möjligheterna och bävar inte inför svårigheterna. Vi behöver samma anfallsanda i Sverige.

Fru talman! Jag har bara en kort replik. Jag har ingenting emot olympiska spel, tvärtom. Jag har ingenting emot stora internationella idrottsevenemang. Det anordnas ju ett antal sådana i Sverige årligen. Det jag funderade kring var två frågor. Den första frågan handlar om den reservation som finns där man vill att staten ska ansöka om att få arrangera OS. Det är ju inte staten som ansöker om det, utan det är ju kommunen plus SOK, så det är fel spår på något sätt, tycker jag. Sedan vore det ju fantastiskt om det blev ett olympiskt spel i Köpenhamnsregionen. Du beskriver välviljan eller entusiasmen när det gäller köpenhamnarna, både i kommunen och i den danska regeringen. Men de satte ju en prislapp på detta i förra veckan, och den hamnade på 50 miljarder. Det skulle alltså vara en kostnad på 50 miljarder. Skulle 50 miljarder kronor i Centerns Sverige vara en rimlig kostnad att lägga på ett olympiskt spel, och hur skulle man klara det budgetmässigt?

Fru talman! Det handlar inte om att Sverige eller Danmark ska stå för kostnaden, utan det handlar ju om ett samarrangemang och att städerna i Öresundsregionen ska kunna bidra. Jag vet inte om det är realistiskt att räkna med att det ska bli så dyrt som 50 miljoner. Men jag tror ändå att det finns en acceptans, både i Danmark och i Sverige, för att det är viktigt att i alla fall pröva möjligheten att söka detta arrangemang. Jag vet att det finns en heltidsanställd person i Köpenhamn som jobbar med de här frågorna. Vi får väl se vad han kommer fram till. Jag får återkomma i ärendet.

Fru talman! Jag ska inte märka ord. Jag sade också fel på miljoner och miljarder förut. Det är 50 miljarder , inte miljoner, så det är väldigt, väldigt mycket pengar. Det är danska staten som har räknat ut sina kostnader. Jag vet inte om det blir mindre kostnader totalt sett om två länder anordnar det, om det i framtiden blir möjligt, men jag har svårt att tänka mig det. Jag tror faktiskt att kostnaderna skulle öka ytterligare, inte minst för arenabyggande på bägge sidor. Men den som lever får se.

Fru talman! Det var kloka ord.

Fru talman! Det ska bli lite mer OS-prat här. Vi var många som blev både besvikna och aningen upprörda när ansökan om att få arrangera ett vinter-OS i Östersund år 2014 stoppades. Det skedde den 27 juni förra året. Bakgrunden är att det fanns ett mycket väl förberett underlag till ansökan i Östersund. Man hade jobbat i flera år med detta. Sveriges Olympiska Kommitté och Riksidrottsförbundet hade enhälligt uttalat sitt stöd till idén om att arrangera ett vinter-OS 2014. Man visste att det fanns mycket goda förutsättningar för att man skulle lyckas med ambitionen att få arrangera OS detta år. Det har vi fått många signaler om från inte minst Internationella Olympiska Kommittén. Det är helt riktigt som Lars Wegendal säger att det är Olympiska kommittén och de städer som arrangerar som ansöker, men det krävs en nationell garanti från regeringens sida för att IOK ska acceptera ansökan. Vad som hände då var att Kazakstans, Georgiens, Sydkoreas, Spaniens, Österrikes och Bulgariens regeringar gav de här garantierna, medan Sveriges regering ansåg att i Sverige var det för osäkert. Det är klart att då är det många som funderar över vad det beror på att det förhållandevis rika Sverige anser att man inte kan ge en sådan garanti. De storartade insatserna i vinter-OS i Turin verkar ha svängt intresset en del. Nu är det många fler som öppet säger: Varför bjuder inte vi i Sverige in till ett olympiskt spel? Även idrottsministern har gjort glädjande uttalanden i den riktningen för 2018, och det är väldigt positivt. Det tjänar ju ingenting till att diskutera vad som har varit, utan nu handlar det om att se framåt - gjort är gjort - och lära av vad som har hänt tidigare. Vårt land är det enda av de stora vinteridrottsnationerna som aldrig har arrangerat något olympiskt vinterspel. Varför är det så? Det borde vi fundera över. Hur kan vi ändra på detta? I Östersund och Åre finns utmärkta sportsliga, organisatoriska, klimatmässiga förutsättningar att arrangera olympiska vinterlekar. Ett omfattande förberedelsearbete har alltså redan gjorts för 2014. Vi har en grund att arbeta vidare på för en ny ansökan. Som framgår av betänkandet som behandlas just nu är Sveriges Olympiska Kommitté också inriktat på att Sverige bör ansöka om att få arrangera ett vinter-OS. Man menar att det finns goda förutsättningar att genomföra ett sådant i Östersund och Åre år 2018. Men vad som är viktigt nu är att alla goda krafter samverkar, att vi får en nationell uppslutning. OS är inte bara ett idrottsligt jättearrangemang, en fantastisk idrottsfest. Det handlar också om en stor näringspolitisk satsning. Ett OS kräver säkerligen stora investeringar i infrastruktur, anläggningar och så vidare, men det skulle samtidigt vara ett lyft för en hel region - ja, för hela landet. Det handlar ju väldigt mycket om att stimulera näringsliv och utveckling. I Jämtlands län är uppslutningen bakom en ny OS-satsning i det närmaste total. Det finns en god beredskap för en ny ansökan. Därför är det så viktigt att vi nu skapar en nationell uppslutning. För att en ny kampanj ska bli framgångsrik är det viktigt att inte bara Sveriges Olympiska Kommitté, idrottsrörelsen, näringslivet och de lokala myndigheterna ställer upp utan också Sverige nationellt, att regering och riksdag ger signaler om att vi vill ha ett OS i Sverige. Jag hoppas att alla entusiastiska och duktiga idrottspolitiker i den här kammaren nu börjar agera för att vi ska få till stånd en sådan uppslutning, så att ansökningsprocessen kan komma i gång och så att vi i ett tidigt skede vet att det finns en uppslutning. Vi måste veta att alla utredningar som krävs är gjorda i ett tidigt skede så att man inte kommer med en utredning en vecka innan ansökan ska vara inlämnad. Det var en fullständigt oacceptabel ordning den gången. Om vi lyckas med detta och samlas kring uppgiften att ansöka om att få arrangera ett olympiskt vinterspel och bjuda in världens idrottsungdom till en OS-fest, då är jag övertygad om att Sverige också kommer att lyckas att få arrangera en sådan. Det tycker jag att vi ska börja samla oss för nu. Nästa år kommer man att fatta beslut om var 2014 års olympiska vinterspel ska arrangeras. Blir det i Sydkorea, vilket inte alls är omöjligt utan tvärtom mycket tyder på, blir det en väldigt god chans för Europa 2018. Då bör Östersund och Åre vara klara i ett väldigt tidigt skede, ha en nationell uppslutning och inte sitta en vecka innan ansökan ska vara inne med en ny utredning som inte hinner diskuteras. Låt oss sätta i gång med den processen nu!

Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten speciellt mycket, men jag vill ta tillfället i akt och ge en sorts credit till Östersund-Åreregionen för det aktiva arbete som man lägger ned för att få till stånd ett olympiskt spel. Jag tror att förutsättningarna att få spelen 2018 är oerhört mycket större än de var när man ville lämna in en ansökan för 2014. Det krävs naturligtvis riktigt rejäla ekonomiska och samhälleliga utvärderingar och bedömningar innan man kan säga ja eller nej till en sådan här satsning. Vilken storlek det hamnar i är naturligtvis också avgörande. Jag tror att det är viktigt att man får med sig näringslivet i en sådan här satsning så att inte all risk hamnar på staten, kommunen eller länet. Hela bredden av aktörer som är med och tjänar på detta ska också ta risken för det.

Fru talman! Det var ett positivt uttalande av Lars Wegendal. Jag håller inte riktigt med om att det inte var en god chans att få spelen 2014. Allt tyder på att det var en väldigt god chans, men den kan vara minst lika god för 2018. Vi ska se till att det är väldigt mycket bättre förberett väldigt mycket tidigare, även på nationell nivå. Det är rätt det du säger att det krävs uppslutning av näringslivet inte bara i regionen utan i hela landet, lika väl som det behövs en politisk uppslutning från hela landet och inte bara från regionen. Jag hoppas att den diskussion vi har nu har lett till att vi samlar oss till den stora nationella uppslutningen för ett vinter-OS 2018.

Fru talman! Inför ansökan för 2014 hade man säkert tagit fram ett väldigt bra material. Om jag har förstått det hela rätt kunde man inte, när det kom in till regeringen, göra de rejäla utredningar som behövs som grund för ett ställningstagande. Det blev ganska forcerat till slut. Jag tror att det var Statskontoret som gjorde utredningen. De hade väldigt kort tid på sig. Får man längre tid på sig så att hela samhället kan göra den här analysen tror jag att förutsättningarna är bättre när det gäller att få fram de risksummor som man vill ha för ett någorlunda vettigt beslutsunderlag. Man hinner också belysa hela bredden av risk som finns. Det är inte bara pengar. Det är oerhört mycket annat. Det handlar till exempel om hur anläggningarna ska kunna användas i fortsättningen. Jag tror att förutsättningarna är oerhört mycket bättre för 2018 än de var för 2014.

Fru talman! Problemet för 2014 var att Statskontoret inte fick uppdraget att utreda förrän i mars. De blev inte färdiga förrän i juni. Då var det en vecka kvar. Det var ju alldeles för sent. Man kunde ha gett uppdraget mycket tidigare. Gjort är gjort. Jag hoppas att vi lär oss av det och att vi är ute i ett mycket tidigare skede och att alla utredningar och underlag är klara tidigt. Det är viktigt att vi ger en positiv signal. Det tycker jag att Lars Wegendal har gjort. Nu kan vi jobba vidare för att ha en bra ansökan för 2018.