Kommunal demokrati och kompetens

Fru talman! I betänkandet Kommunal demokrati och kompetens behandlas 18 motionsyrkanden i kommunala frågor. Motionerna gäller kommunernas storlek och uppgifter, sanktioner mot kommuner, parkeringsavgifter för fastighetsägare, återkallanden av förtroendeuppdrag, förtroendevaldas uppdrag samt deras delaktighet. Ett enigt utskott avstyrker samtliga motioner. Jag vill ändå lyfta fram motionen från Gunnar Sandberg och Marie Nordén, Socialdemokraterna, om stationeringsort och reseersättning för förtroendevalda. Våren 2004 redovisade och analyserade den dåvarande regeringen den svenska demokratins utveckling efter 2002 i förhållande till bland annat målet att antalet förtroendevalda skulle öka. Regeringen anförde att ansvaret för att uppnå målet om fler förtroendevalda på lokal nivå var något som framför allt åvilade kommuner, landsting och de politiska partierna. Regeringen hade i uppgift att kontinuerligt se över de förtroendevaldas villkor och att undanröja eventuella hinder. Ett sådant hinder tar motionärerna upp vad gäller reseersättning för förtroendevalda som har heltidsuppdrag eller mer än 40 procent av en heltid. Då räknas man som politiker i kommun och landsting helt plötsligt som anställd. Fru talman! Man måste ändå ställa sig frågan: Kan ett förtroendeuppdrag bli en anställning, eller är det ett renodlat förtroendeuppdrag med arvode för uppdraget oavsett hur stor del man har arvode för? Tjänstestället för riksdagens ledamöter utgörs av bostaden, vilket regleras i lagen om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter. Men denna lag är inte tillämplig för andra heltidsarvoderade förtroendemän. För förtroendeuppdrag på heltid för kommunalråd, landstingsråd och regionråd gäller inte lagen, utan man är likställd med anställd. Tjänstestället är då inte bostaden. Problematiken ökar dessutom för landsting i Norrland med stora avstånd samt vid sammanslagning av olika landsting för att bilda regioner. Det medför stora avstånd för att ta sig från hemorten till tjänstestället. För exempelvis ett regionråd är det inte bostaden utan det kontor som i regel tilldelas i anslutning till där regionstyrelsen har sina sammanträden. Ett exempel är att om man är ersättare i regionstyrelsen och ska resa till ett sammanträde 15 mil bort har man rätt till reseersättning som ersättare då man inte har ett arvode på minst 40 procent av en heltid. Men regionstyrelsens ordförande eller andra regionråd har inte rätt till reseersättning om de bor på samma ort och reser samma 15 mil bara för att de har ett heltidsarvode. Då blir de betraktade som anställda. Om en region skulle ge reseersättning till regionrådet är det en beskattningsbar förmån, vilket det inte är för ersättaren som reste samma väg. Det är två helt olika förutsättningar för att ta sig till samma sammanträde med lika lång resväg. Om regionstyrelsens ordförande dessutom hade bott i närheten av den plats man hade bestämt skulle vara tjänstestället hade man inte haft några resekostnader alls. Kostnaden för att ha ett förtroendeuppdrag blir med nuvarande bestämmelser inte på lika villkor för alla förtroendevalda. Likställighetsprincipen gäller inte, utan orten där man bor blir det avgörande. Det är vår förhoppning att regeringen i sin uppgift att kontinuerligt se över de förtroendevaldas villkor med ansvar att undanröja hinder tar de förtroendevaldas olikheter vad gäller reseersättning i beaktande, inte minst med tanke på att nya regioner med stora avstånd till tjänstestället kan bildas inom en snar framtid. Fru talman! Vi socialdemokrater vill med detta sagt yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Som nyss sades här är det 18 motioner som vi behandlar i betänkandet. Åtta av dem behandlas på så kallat förenklat sätt. Det innebär att det är motioner som har behandlats tidigare, och inget nytt har egentligen tillförts. Därför har utskottet tagit samma ställning som tidigare. Av de motioner som har fått lite mer grundlig beredning vill jag uppehålla mig helt kort vid två stycken. Den ena gäller kommunernas storlek och uppgift och den andra sanktioner mot kommuner med mera. När det gäller kommunernas storlek och uppgifter är vi väl överens om och medvetna om att det finns problem för en del. Det är inte bara storleken det handlar om utan det kan vara skattekraft, geografi, inflyttnings- eller utflyttningskommuner med mera. När det gäller kommunernas möjligheter att klara sina uppgifter finns det även för små kommuner en rad verktyg. Vi har en lång tradition av kommunal samverkan genom till exempel kommunalförbund. Det finns många som i sådana förbund sköter räddningstjänst, skolfrågor, trafik med mera. Man kan skapa gemensamma nämnder. Det finns också företag. Det är inte ovanligt att man lägger turistfrågor i sådana företag. Stiftelser är en annan samarbetsform för skyddsvärd natur, byggnader, anläggningar och annat. Man har även föreningar. Det finns kommuner som tillsammans med näringslivet bildar föreningar och driver just den typ av frågor som har anknytning till både kommuner och näringsliv. Interkommunala avtal är vanliga när det gäller till exempel gymnasie-utbildningar. Ansvarskommittén gjorde bedömningen att det för närvarande inte behöver göras någon kommunindelningsreform, men säger också att det finns anledning för staten att särskilt följa utvecklingen inom de mindre kommunerna. Ansvarskommitténs förslag bereds för närvarande. Utskottet anser att beredningen bör avvaktas, varför motionen avstyrks. När det gäller sanktioner mot kommuner som bryter mot lag anser utskottet att det inte är nödvändigt med ett tillkännagivande om utökade sanktionsmöjligheter. Bestämmelser om laglighetsprövning finns i kommunallagen. Om ett beslut överklagas som inte har tillkommit i laga ordning, det vill säga inte är en angelägenhet för kommunen, upphävs beslutet. Det finns då en möjlighet för revisorerna att kontrollera om domarna följs. Om det inte görs ska det påtalas för nämnden. Om nämnden inte bryr sig om det går man vidare till fullmäktige och får upp frågan på det sättet. I lagen från 1993 infördes även bestämmelser om sanktionsavgifter. Man har en lägsta avgift på 10 000 och en högsta på 1 miljon kronor. Ganska nyligen, i proposition 2008/09:231, föreslogs nya regler i konkurrenslagen, vilket innebär att en kommun eller ett landsting kan förbjudas att bedriva viss verksamhet. Utskottet anser, fru talman, att detta sammantaget räcker och att ett tillkännagivande inte är nödvändigt. Fru talman! I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Också jag yrkar bifall till utskottets förslag i det eniga betänkandet. Vi avslår där samtliga motioner. Åren i riksdagen har lärt mig att även om vi avslår motioner kan vi ofta se ett stort värde i dem. Jag skulle vilja uppehålla mig vid en motion som jag tycker att det är rätt att vi avslår, men där ändå väsentliga saker som berör det här området tas upp. Det är motion 277 om de mindre kommunernas situation. Lösningen i motionen handlar om att ändra kommunindelningen och slå samman kommuner till större kommuner enligt dansk modell. I motionen hävdar man att den danska nivån på minst 30 000 invånare per kommun är i underkant för en svensk modell. För mig som centerpartist är detta självfallet ett oacceptabelt alternativ för att möta de utmaningar som kommunerna står inför. För min egen region skulle det innebära ungefär fem sex kommuner i hela länet, som omfattar en fjärdedel av hela Sveriges yta. Samtidigt är det som tas upp i motionen en allvarlig utmaning inför framtiden. Hur ska den kommunala sektorn och framför allt de mindre kommunerna hantera den utmaning som vi står inför? Björn Leivik pekade på olika former för samverkansmöjligheter men också på det som Ansvarskommittén tar upp. Jag tror också att samverkan är en nödvändig framkomlig väg. Samverkan mellan kommunerna måste öka med kommunalförbund och gemensamma nämnder, men det gäller också samverkan mellan kommuner och landsting. Det handlar om att effektivisera och öka kompetensen men framför allt om att klara den demografiska utmaning som många kommuner i vårt land kommer att stå inför inom de närmaste decennierna. Flera kommuner lever i den situationen redan i dag. Precis som tidigare har framhållits här är detta en fråga som kom upp i Ansvarskommitténs arbete. De olika samverkansmöjligheterna leder redan i dag till, och riskerar framöver att leda till, en regional och kommunal röra med överlappande samverkansformer och en otydlighet i ansvarsförhållanden. Därför finns det, precis som Ansvarskommittén tog upp i sitt betänkande, anledning att titta på möjligheterna. Det gäller dels de mindre kommunernas situation, dels på vilket sätt en regional nivå kan bistå de mindre kommunerna. Ytterst finns det också ett gemensamt nationellt statligt intresse för det. Fru talman! Sedan utskottsbetänkandet justerades har Kammarkollegiet nu kommit med sitt svar på den ansökan från landstingen i norra Sverige och i Mittsverige som det refereras till i betänkandet. Där säger Kammarkollegiet inte helt oväntat nej till ansökningarna utifrån att man konstaterar att det inte finns något brett politiskt stöd för dem. Man är inte överens om indelningen. Som boende i regionen kan man också konstatera att det saknas ett folkligt stöd för detta. Kammarkollegiet har utgått från Ansvarskommitténs kriterier i sitt arbete. Ändå stämmer deras slutsats väl med den inriktning som partiledarna för Allians för Sverige angav i början på året för hur man såg på den framtida regionaliseringen av Sverige. Dels konstaterade man att vi behöver ha en direkt vald regional nivå med egen beskattningsrätt, dels ändrade man i övrigt på förutsättningar som fanns från Ansvarskommitténs betänkande. Det blev ett tydligare underifrånperspektiv. Det blev en annan tidsplan med ett inte lika forcerat genomförande. Man öppnade också för en mer asymmetrisk geografi där alla regioner inte behövde ha ungefär samma storlek. Detta gjordes i och med att man öppnade för att Halland och Gotland skulle kunna bilda egna regionkommuner. Dessutom pekar man på behovet av en översyn av statens regionala organisation. Jag tycker att det här är rätt. Det är en bra inriktning. Det innebär också en utmaning för den nationella nivån även utifrån det underifrånperspektiv som är den nya inriktningen. Vi kan aldrig komma ifrån att det finns ett nationellt ansvar för helheten, vilket också Kammarkollegiet pekade på i sitt svar på regionansökningarna från norra Sverige. Fru talman! Underifrånperspektivet får aldrig tillåtas att bli ett underlåtenhetsperspektiv.

Fru talman! I motion K288 har jag föreslagit riksdagen att tillkännagiva för regeringen att kommuner måste följa lagakraftvunna domar. Det kan synas onödigt. Som Björn Leivik påpekade står det redan i kommunallagen. Det är bara det att ett antal kommuner under en 10-15-årsperiod har struntat i att följa lagakraftvunna domar. Konstitutionsutskottet påpekar att år 2002 infördes i lag skyldighet för kommunala revisorer, bland vilka jag är en, att till fullmäktige anmäla om kommunal nämnd inte följer förvaltningsdomstols beslut beträffande stöd till enskild person. Samtidigt infördes också sanktionsavgifter på max 1 miljon kronor. Utskottet refererar också till propositionen 2008/09:231 där man i konkurrenslagen har infört möjlighet för Konkurrensverket att föra talan vid Stockholms tingsrätt mot kommun som snedvrider konkurrensen i verksamheter av kommersiell och ekonomisk natur. Vite kan därvid också utdömas. Utskottet anser att dessa bestämmelser är tillräckliga och avstyrker min motion. Jag finner det väldigt tråkigt och beklagligt att utskottet har fattat detta beslut eftersom, som jag säger, ett stort antal kommuner har åsidosatt lagakraftvunna domar. Man kan konstatera att om Konkurrensverket skulle föra talan vid Stockholms tingsrätt mot en felande kommun i framtiden kan denna med erfarenheter från andra kommuner under de senaste 10-15 åren strunta i utslaget, och inget tycks hända. Nyligen avkunnade Länsrätten i Östergötland en dom mot två kommuner, nämligen Söderköping och Ydre kommun, där man påpekade att de måste göra om en upphandling som gällde transporter av avfallsvaror. Renhållningschefen i Söderköping säger att det inte står någonting i domen om när den här omförhandlingen ska utföras. Det står bara att den ska göras om. Det står i Norrköpings Tidningar den 7 september. Ydre kommun har för sin del meddelat att kommunen kommer att fullfölja kontraktet med Tekniska Verken i en annan kommun trots att länsrätten anser att kommunen brutit mot lagen när det gäller upphandlingen. Ydre kommun tar lätt på länsrättens dom om att man bryter mot lagen om offentlig upphandling. I domen från Länsrätten i Östergötland står det ingenting om när det ska ske, säger man i Ydre kommun, men det kommer att ske senast när avtalet går ut, nämligen 2009. Det är ganska skrattretande egentligen, men man kan i stället vara lite ledsen. Vad får detta för konsekvenser? I det här fallet har de båda kommunernas domstolstrots medfört att EG-kommissionen inlett ett så kallat överträdelseförfarande genom att rikta en så kallad formell underrättelse mot Sverige där regeringen ges möjlighet att kommentera framförda misstankar om brott mot EG-fördraget. Genom överträdelseförfarandet riskerar Sverige att få betala dryga böter samt att eventuellt dras inför EG-domstolen. Det är ganska tråkiga konsekvenser när vi sitter som ordförande i EG. Därför är jag lite besviken över att just konstitutionsutskottet inte har borrat lite djupare i de här frågorna. Man kan fråga sig hur småföretagen, som ofta försöker komma med anbud till kommuner och landsting, ska tänka när sådana här saker sker. Det hjälper inte att ägna mycket tid åt detta eller att be Konkurrenskommissionen, som har funnits i 15 år och som har drivit en hel del frågor och vunnit samtliga fall där de har anklagat kommuner för bristande uppföljning av upphandlingslagen, om hjälp. Vad ska de småföretagen tycka? Ja, de kan nog inte vända sig till konstitutionsutskottet. De kan kanske vända sig till näringsministern och hoppas på någon hjälp. Vad ska Sveriges ungdom tänka? Landet får kanske betala dryga böter för att två kommuner struntar i lagakraftvunna domar. Vilka lärare, föräldrar eller poliser ska kunna ge dem en rätt uppfostran? Det heter visserligen att vi alla är lika inför lagen, men dock icke när det gäller kommuner som behagar trotsa lagakraftvunna domar. En möjlighet vore att införa en personlig sanktion mot de chefstjänstemän som låter en kommun trotsa lagakraftvunna domar, såsom man har i Norge och Danmark. Fru talman! Om det är möjligt önskar jag att min motion bifalles. Om icke hoppas jag att något annat utskott ska finna att det här måste rättas till i rättsstaten Sverige.