Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål – genomförande av direktiv 2006/24/EG

Herr talman! God morgon! På vårt bord har vi justitieutskottets betänkande nr 14 om lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål, det som vi i dagligt tal kallar datalagringsdirektivet. Det finns tre följdmotioner och två motioner från den allmänna motionstiden med sex reservationer. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 5 under punkt 6 om underställning samt avslag på samtliga övriga reservationer. Betänkandet handlar om att vi i lag ska reglera lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning. Grunden till dagens ärende är ett för Sverige och alla andra EU-medlemmar bindande direktiv från år 2006, det vill säga innan alliansregeringen tillträdde, då medlemsstaternas regeringar enades om att det behövs regler för att se till att trafikuppgifter lagras under en viss tid för att kunna vara tillgängliga för brottsutredningar. Direktivet skulle i vissa delar ha varit infört den 15 september 2007 och i resterande delar den 15 mars 2009. Sverige är som medlem av Europeiska unionen skyldigt att införa ett direktiv. Herr talman! Tele- och Internetoperatörer får redan i dag lagra trafikuppgifter som de har behov av för exempelvis fakturering och marknadsföring. Skillnaden med den lag som vi i dag har på bordet är att lagringen görs obligatorisk under sex månader. Samtidigt införs strängare krav på operatörerna vad gäller säkerheten kring de uppgifter som lagras. Att brottsbekämpande myndigheter har tillgång till trafikdatauppgifter i Sverige är i sig inget nytt under solen. Redan i dag har de tillgång till uppgifterna för att utreda allvarlig och organiserad brottslighet. Det är ett nödvändigt och effektivt redskap för att utreda, avslöja och åtala brott. Med uppgifterna kan polisen kartlägga hur ett brott har planerats och hur misstänkta personer agerat under och efter att brottet genomförts. De uppgifter som med denna lag ska lagras svarar mot frågorna: Vem kommunicerade med vem? När skedde det? Var befann de sig? Vilken typ av information användes? Dessutom ska uppgifter om misslyckad uppringning och lokalisering vid kommunikationens slut lagras. Uppgifterna rör alltså inte innehållet i kommunikationen. Vi ska inte lagra innehållet i de sms som vi skickar, de telefonsamtal vi har eller de mejl vi skriver. Chat, nedladdning av filer och surfning omfattas inte heller av lagringskravet. Uppgifterna ska enligt direktivet finnas lagrade i minst sex månader och i max två år. Herr talman! Vissa har tidigare i debatten om denna fråga sagt, och kommer förmodligen även i denna debatt att säga, att regeringen är senfärdig med att införa direktivet. Kritiken mot att lagförslaget har dröjt är befogad. Det har dröjt. Majoriteten av medlemsländerna i EU har redan implementerat direktivet, som skulle ha varit implementerat år 2007, så det råder inga tvivel om att vi i Sverige är sena. Samtidigt är denna fördröjning befogad och rättfärdigad av den eftertänksamhet som justitieminister Beatrice Ask och regeringen visat i frågan. Regeringen har tittat på helheten och fört in datalagringsdirektivet i ett bredare sammanhang. Snart kommer därför denna riksdag att debattera ett annat lagförslag som reglerar frågorna om polis och åklagares tillgång till de lagrade uppgifterna. I den bästa av världar hade dessa två lagförslag legat sida vid sida i dag. Men då kommissionen avser att stämma Sverige för att inte ha implementerat direktivet är det en klok avvägning att här och nu ta detta lagförslag, som i dag ligger på riksdagens bord. När vissa säger att vi är senfärdiga kommer förmodligen andra i denna debatt att säga att vi hastar fram ett beslut och att vi därför bör bordlägga frågan, herr talman. Låt mig därför rekapitulera och gå tillbaka till historiken eftersom frågan på intet sätt är framhafsad - tvärtom. EU:s datalagringsdirektiv drevs fram av den dåvarande socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström efter bombattentaten i Madrid år 2004. Vi i Moderaterna var negativa mot direktivet när det processades fram. Moderaterna i Europaparlamentet röstade emot förslaget, och moderaterna i dåvarande justitieutskott reserverade sig. Det är ingen hemlighet. Men av vårt EU-medlemskap följer en skyldighet att införa direktiv - så även detta direktiv, herr talman. Möjligheterna att stoppa eller förändra direktivet fanns när lagförslaget förhandlades fram under åren 2004 och 2005. Vid den tiden hade Sverige en socialdemokratisk justitieminister som var pådrivande i processen. Det bör tilläggas att den socialdemokratiska regeringen regerade med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet i denna riksdag. Samma partier som då utgjorde regeringsunderlag anför i dag att vi inte ska genomföra detta bindande direktiv, herr talman. Det är viktigt att slå fast i denna debatt att integritetsfrågorna, vilka vi många gånger kretsar kring när vi talar om datalagringsdirektivet, är viktiga. Respekten för varje människas integritet är ett grundläggande värde i vår demokrati. I den ena vågskålen ligger de brottsbekämpande myndigheter som polis och åklagare och deras förutsättningar att agera mot den grova brottsligheten. I den andra vågskålen ligger frågan om fri- och rättigheter och den enskildes integritet. De här måste vi väga mot varandra, och balansen är viktig och ska alltid beaktas. Anledningen till att det har tagit lång tid för regeringen att införa direktivet är att en av de viktigaste frågorna inte var löst när alliansregeringen tillträdde år 2006, nämligen frågan om när de brottsbekämpande myndigheterna ska få tillgång till de uppgifter som finns lagrade. Det är här integritetskränkningen sker. Eftersom det handlar om att lagra uppgifter som berör människor som faktiskt inte är brottsmisstänkta är det viktigt att det lagregleras när uppgifter får lämnas ut. Det är viktigt att den svenska lagen har en rimlig utformning. Vi har tagit intryck av den kritik som anfördes mot den svenska utredning som initierades av den socialdemokratiska regeringen och som låg till grund för detta lagstiftningsarbete. Bland annat, och framför allt, följer regeringen inte utredningens förslag om en lagringstid om ett år, utan i stället föreslås nu en lagringstid om sex månader. Efter dessa sex månader ska uppgifterna förstöras. Med hänsyn till integritetsskyddet föreslår vi alltså en minimal lagringstid - den kortast möjliga enligt direktivet - det vill säga sex månader. Allra viktigast för att förstärka integritetsskyddet har för oss varit att se över de svenska reglerna för när polis och åklagare ska få tillgång till lagrade trafikdata. De dörrar som öppnat för en tillgång till lagrade uppgifter utan domstolsbeslut och utan skälig misstanke stänger vi. Med dagens lagstiftningsförslag bekämpar vi brott samtidigt som vi säkerställer ett rimligt och gott skydd för människors personliga integritet. En effektiv brottsbekämpning är beroende av att de brottsbekämpande myndigheterna får använda sig av vissa tvångsmedel och tillgång till viss information. Därför ska jag ge några exempel på fall där trafikuppgifter har haft betydelse för brottsutredningen. Låt mig nämna terrordådet, sprängningen, på Drottninggatan i Stockholm i december 2010, utredningen om förberedelse till terroristbrott i Köpenhamn i december 2010, helikopterrånet mot värdedepån i september 2009, mordet på en kvinna som hittades insvept i presenningar i Mälaren och utnyttjandet av en tolvårig flicka för sexuell posering via MSN. Listan kan göras mycket längre än så. Ett krav på att vissa uppgifter ska lagras innebär inte att polis och åklagare får fri tillgång till de lagrade uppgifterna. För all inhämtning kommer framöver följande att gälla: Inhämtning får bara ske i vissa särskilt angivna syften. Uppgifterna ska ha betydelse för det syfte i vilket de inhämtas - en proportionalitetsbedömning ska göras. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska utöva tillsyn över inhämtningen. Hanteringen av överskottsinformation regleras. All inhämtning ska redovisas till riksdagen i regeringens årliga skrivelse. All användning av uppgifterna i en förundersökning kommer att kräva domstolsbeslut och omfattas av rättegångsbalkens regler om underrättelse till enskild. Enligt rättegångsbalkens regler krävs att en person är skäligen misstänkt för ett brott som kan ge minst sex månaders fängelse. Det är viktigt att nämna detta eftersom det i debatten framställs som att det skulle vara en massövervakning som drabbar oss alla. Låt mig också säga något kort om en vilandeförklaring. Vi vet att kommissionen i denna stund utvärderar direktivet. Vi vet också att vi oavsett denna utvärdering förr eller senare tvingas införa direktivet. Då är det bättre att göra det nu. I annat fall tvingar vi skattebetalarna att stå för notan för de böter som Sverige tvingas betala. Det rör sig om ett niosiffrigt belopp, och det lutar åt 150 miljoner kronor per år. Det är oansvarigt att skicka den notan till skattebetalarna. Hur vi än vrider och vänder på frågan kommer vi inte ifrån att vi i Sverige är skyldiga att införa direktivet. Vid en bordläggning skulle skattebetalarna få stå för notan för böterna. Avslutningsvis vill jag säga att skyddet för den personliga integriteten måste värnas och vägas mot effektiva verktyg för brottsbekämpande myndigheters kamp mot allvarlig brottslighet. Den avvägningen väcker många svåra frågor. Direktivet om datalagring är som Sverige som medlemsstat skyldigt att införa. Jag har berättat vilka uppgifter som ska lagras, nämligen: Vem kommunicerade med vem? När skedde det? Var befann de sig? Vilken typ av kommunikation användes? Även misslyckad uppringning och lokalisering vid kommunikationens slut ska lagras, men inte uppgifter som rör innehållet i kommunikationen och inte heller chatt, nedladdning av filer och surfning. Herr talman! Med detta yrkar jag på nytt bifall till reservation 5 och avslag på samtliga övriga reservationer. (Applåder) I detta anförande instämde Krister Hammarbergh och Patrick Reslow (båda M).

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 1 och 6 samt ställa mig bakom utskottets förslag under punkt 6, och jag yrkar därför avslag på reservation 5. Jag vill också yrka bifall till att hänvisa lagförslaget till justitieutskottet för att låta det där vila i tolv månader. Dagens debatt är viktig. Vi kommer i dag att diskutera datalagringsdirektivet och dess eventuella införande i svensk lagstiftning. Datalagringsdirektivet innebär att alla uppgifter om all elektronisk kommunikation mellan människor i Sverige kommer att lagras i sex månader. I dag lagras bara de uppgifter som kommunikationsföretagen behöver spara för att kunna ta betalt av sina kunder. Det som nu föreslås av regeringen är ett fullständigt systemskifte. I stället för att bara lagra det som behöver lagras, lagras nu allt utifall att det eventuellt kanske kommer att behöva tas fram och användas av polisen i framtiden. Datalagringsdirektivet är en i raden av integritetskränkande lagar som innebär en massövervakning av befolkningen. Bland andra sådana kan nämnas telefonavlyssning av personer som inte är skäligen misstänkta, användning av överskottsinformation från hemlig telefonavlyssning, lagring av uppgifter om telefonsamtal, e-post och Internettrafik, användning av hemlig rumsavlyssning samt FRA-lagen. Staten vill lagra allt den kan om sina medborgare och alla andra. Samtidigt vill regeringen själv inte lämna ut uppgifter till oss eller till medier. När Dagens Nyheter i somras kartlade hur svenska myndigheter tillämpade offentlighetsprincipen var resultatet uselt. Över hälften av 322 myndigheter tillämpade inte offentlighetsprincipen korrekt. Jag tycker att detta är allvarligt, men hittills har regeringen inte gjort något åt det. Jag kan bara tolka detta som att regeringen tycker att övervakning av medborgarna är viktigare än att se till att den grundlagsfästa offentlighetsprincipen fungerar. Direktivet har ända från början mött mycket kritik och är ett av de mest långtgående exemplen på integritetskränkande terrorbekämpningslagar som drivits igenom i EU efter den 11 september. Direktivet har varit och är kontroversiellt. Förslag till direktiv lades fram först efter bombdåden i Madrid 2004 och mötte redan då hårt motstånd. Tyvärr måste jag konstatera att Sverige genom sin dåvarande justitieminister Thomas Bodström var drivande för att få igenom förslaget. Miljöpartiet motsatte sig förslaget då, och vi gör det även nu. Direktivet skulle ha varit implementerat i svensk rätt senast 2007. Ett flertal utredningar har därefter tillsatts för att utreda hur genomförandet ska ske. Polismetodutredningen överlämnade slutligen sitt betänkande i frågan i januari 2009. Sedan dess har beredning skett inom Regeringskansliet. Förhandlandet har tagit så lång tid att EU-domstolen den 4 februari 2010 fastställde att Sverige hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter i enlighet med direktivet. Men Sverige är inte ensamt om att inte ha införlivat direktivet. Vår regering i Sverige har således haft mycket lång tid på sig att införliva direktivet i svensk rätt, men den har valt att inte göra det. Vi kan bara spekulera om varför, men ett inte helt orimligt antagande är att de borgerliga partierna inte ville ha upp frågan i valrörelsen hösten 2010. Det lyckades de också med. Oavsett vilket har regeringen haft mycket gott om tid på sig att genomföra direktivet. Trots det har inga initiativ tagits för att förändra eller riva upp direktivet i EU. När förslaget togs fram framförde Europeiska datatillsynsmannen att förslaget var kränkande för den personliga integriteten och att det inte var förenligt med Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikesfrågor röstade i linje med tillsynsmannens yttrande ned förslaget. Förslaget mötte sedan också kritik från näringslivets branschrepresentanter. Trots detta valde rådet att besluta för direktivet. I Sverige har kritiken mot direktivet och dess införande varit massiv. Utöver de integritetsskyddsargument som har anförts har berörda företag som tvingas lagra alla trafikuppgifter framfört att de kommer att behöva lägga ned nästan 1 miljard kronor på olika systemanpassningar. Det är kostnader som jag antar kommer att föras över på konsumenterna. IT- och telekomföretagen har dessutom framfört att det kommer att ta ett år för dem att genomföra lagstiftningen när den väl är beslutad. De vet inte vilka krav som kommer att ställas på dem förrän det konkretiseras i förordningen. Osäkerheten hos de tillämpande företagen är således stor. Det är över 500 operatörer av teletrafik som kommer att påverkas av lagstiftningsförslaget. Många av dem är små, och datalagen kommer att medföra kostnader för dem som de inte kan bära på kort sikt. Datalagen riskerar således att slå ut företag. Jag undrar om näringslivsministern var medveten om detta när hon och Centerpartiet gick med på ett genomförande av direktivet. Flera tunga remissinstanser har också varit emot genomförandet av direktivet och framfört allvarlig kritik. Jag vill särskilt lyfta fram två, Tidningsutgivarna och Svenska Journalistförbundet. De anser att det bästa vore att skrota lagen helt och hållet eftersom staten genom att lagra trafikuppgifter ges möjlighet att övervaka vilka källor journalister har. Källornas trygghet och journalisternas plikt att skydda sina källor undermineras ytterligare. Trafikuppgifter om kommunikation mellan en källa och en journalist kan avslöjas utan att det finns misstanke om allvarligt brott. I vårt teknikberoende samhälle är det omöjligt för journalister att arbeta utan hjälp av teknik. Man ger journalister och utgivare råd om vilka metoder de ska använda sig av för att skydda sig själva och sina källor, men den bistra sanningen är att det i dag är näst intill omöjligt. Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslår en minoritetsbordläggning, även kallad vilandeförklaring, av datalagringsdirektivet. Vi vill skjuta upp beslutet i ett år. Det är möjligt för en minoritet av riksdagens ledamöter att driva igenom en vilandeförklaring när det gäller lagar som inskränker grundläggande rättigheter. Konstitutionsutskottet har konstaterat att vilandeförklaring är tillämplig på datalagringsdirektivet. Det är viktigt att skjuta upp beslutet av flera skäl. För det första är det angeläget att under året få i gång en rejäl debatt om vilken enorm påverkan direktivet kommer att få på våra medborgerliga rättigheter och på meddelarfrihet och yttrandefrihet. När buggningslagen och FRA-lagen sköts upp ett år kom debatten i gång på ett sätt som inte varit möjligt utan vilandeförklaring. För det andra kommer EU snart med en utvärdering av direktivets utförande. Det är troligt att förändringar kommer att föreslås. Därför är det märkligt att regeringen vill hasta igenom direktivet innan förslagen på justeringar kommer från EU. Risken finns att det kommer att innebära onödiga kostnader både för staten och för branschen. För det tredje vill vi att regeringen ska agera för att omförhandla eller riva upp direktivet i EU under året. Sverige bör ta strid för grundläggande rättigheter. Regeringen har tidigare inte tagit några som helst initiativ för att förändra direktivet utan endast låtit införandet dra ut på tiden. Man har därmed försatt sig i en situation där eventuella böter kan komma. Nu är det dags att agera. Precis som när all integritetskränkande lagstiftning ska införas behöver en bedömning göras för att se som det är proportionerligt och effektivt. Datalagringsdirektivet svarar inte upp mot något av det. Direktivet innebär oproportionerlig ineffektiv massövervakning. Redan i dag har polisen möjlighet att begära ut uppgifter som IT- och telekombolagen har när det gäller misstänkta brottslingar. Detta görs, och enligt IT- och telekombolagen säger polisen själv att man redan i dag har tillgång till all information man behöver. Varför ska då detta direktiv införas? Vad är egentligen syftet om polisen redan får den information man behöver? Regeringen har hävdat att kostnaden för ett införande blir ca 200 miljoner plus löpande årliga kostnader. Branschen hävdar att ett införande kommer att kosta minst 1 miljard. Det är orimligt att driva igenom en så snabbt framhastad lag och tro att branschen ska klara en omställning som gör att lagringen kan ske på ett säkert sätt redan i juli. Risken för läckage är stor, och risken för att branschen drabbas negativt, inte minst vad gäller småföretag som kommer att få höga kostnader, är överhängande. Precis som i alla övervakningssystem finns risker för läckage. Vad är det som säger att den information som lämnas ut inte hamnar i orätta händer? Vad är det som säger att rykten inte börjar florera om en person som polisen begärt ut uppgifter om? Det är många olika företag som ska bygga upp olika system för lagring och därmed många olika personer som kommer att lämna ut information till polisen. Steget är dessutom ganska litet rent tekniskt från att bara lagra information om till och från vem och när mejl och sms har skickats till att även lagra informationen i mejlet eller sms:et. Frågetecknen är så många att regeringens förslag helst borde avslås. Då det tyvärr inte finns majoritet för det i riksdagen är det bästa att bordlägga förslaget för att avvakta pågående utredningar hos kommissionen och ge regeringen tid att göra om och göra rätt. Om det inte heller finns tillräckligt med stöd för detta vill vi inte bara att propositionen utan även förordningarna underställs riksdagen - detta för att säkerställa att riksdagen får besluta även om detaljerna för lagringen. Utredningen som gjordes inför framtagandet av propositionen innehåller betydligt mer omfattande regler för vad som ska lagras än vad propositionen gör. När det gäller så pass stora inskränkningar i den personliga integriteten är det viktigt att folkvalda ledamöter få insyn och möjlighet att besluta även i detta. Herr talman! Jag avslutar med att uppmana de liberala ledamöter i allianspartierna som är motståndare till datalagringen att stödja vårt förslag om en minoritetsbordläggning. Det är orimligt att denna lagstiftning drivs igenom utan att försök ens har gjorts från regeringshåll att försöka omförhandla eller riva upp direktivet. Det är dessutom orimligt att hasta igenom lagen och tro att branschen ska klara av omställningen så här snabbt. Det krävs ett år för bättre förberedelser och för att ta strid i EU så att vi inte genom mer och mer övervakning avskaffar de demokratiska principer som dessa lagar egentligen är tänkta att värna om.

Herr talman! Det kan vara på sin plats med lite ärlighet i debatten. Möjligheten att stoppa eller förändra direktivet fanns när det förhandlades fram. Det var under åren 2004-2005. Under den tiden hade vi en socialdemokratisk regering som regerade med stöd av bland annat Miljöpartiet. I dag anför Miljöpartiet att den nuvarande regeringen inte har rett ut frågetecknen. Jag vill därför be Maria Ferm svara på frågan: Hur agerade ni för att reda ut dessa frågetecken? Det har ju gått sju år. Uppskovsförfarandet verkar som ett skydd mot påtryckningar från främmande makt och mot att få en inhemsk tillfällig opinion. Det är en konstitutionell rätt för oss att bordlägga en fråga för att under bordläggningstiden kunna föra debatt om ett hastigt uppkommet förslag. Som jag sade, herr talman, har det gått sju år. Att vilandeförklara detta förslag är inget annat än ett missbruk av den konstitutionella rätt som getts oss. Här vill man använda det för att man inte accepterar majoritetens synpunkter. Jag vill fråga Maria Ferm varifrån hon ska ta pengarna till den nota som hon med oppositionen skickar till skattebetalarna, närmare bestämt de 150 miljoner kronorna.

Herr talman! För det första finns det enligt riksdagens utredningstjänst inga beräkningar på hur stora eventuella böter skulle kunna bli. Det är ingenting som man kan säga i förväg. För det andra kommer införandet att kosta branschen minst 1 miljard kronor. Det är någonting som kommer att drabba dem som sedan använder tjänsterna. När det gäller frågan om att Socialdemokraterna och Thomas Bodström var drivande för att införa direktivet tycker jag inte att det är särskilt imponerande att påpeka att Socialdemokraterna är lika dåliga som ni är. De var också drivande för att genomföra detta. Jag tycker att det finns stora problem med att ni inte har tagit några som helst initiativ för att omförhandla det. Självfallet kan man göra det även nu, inte minst eftersom det om några veckor ska komma en utredning om direktivets införande och när det ska justeras ytterligare. Det är klart att det finns alla möjligheter att under detta år ta initiativ för att omförhandla eller riva upp direktivet. Jag skulle vilja ha svar på hur det kommer sig att ni vill hasta igenom förslaget innan utredningen har kommit. Den kommer ju att föreslå förändringar. Varför är det så viktigt att genomföra detta nu?

Herr talman! Det är helt klart att bötesbeloppet är en stor engångssumma. Sedan utfaller dagsböter om vi inte inför detta bindande direktiv. Det är ett niosiffrigt belopp, och detta kommer att fastställas av EU-domstolen. Vi är förpliktade att införa direktivet. Så är det. Direktivet finns här och nu. Oavsett kommissionens utredning och utvärdering av direktivet är vi förpliktade att införa det. Varje dag som vi fördröjer införandet tvingas vi betala böter. Jag frågar igen: Är det verkligen rimligt att skicka denna nota till skattebetalarna när vi till syvende och sist ändå kommer att tvingas införa direktivet? Vi vet alla att det finns olika diskussioner i Europa om utvärderingen. En del vill gå längre. De vill ha längre lagringstid och vill att fler uppgifter ska lagras. Andra vill inte det, utan vill någonting annat. Vi vet inte var detta kommer att landa. Det hela kommer att förhandlas fram i parlamentet och i ministerrådet, så det kommer att ta lång tid. Under denna tid är det någon som ska betala dessa böter i niosiffriga belopp till EU. Är det verkligen klokt att använda resurserna och skattepengarna på det sättet? Det vill jag fråga Maria Ferm, herr talman.

Herr talman! Ulrika Karlsson säger att vi är förpliktade att införa direktivet i svensk lag. Jag tycker att regeringen är förpliktad att försvara medborgerliga rättigheter i EU och att faktiskt arbeta för att förändra direktivet eller att riva upp det, inte minst när det kommer en utredning som kommer att föreslå förändringar. Ett hastigt införande nu kan eventuellt innebära att det blir större kostnader både för staten och för branschen när man sedan måste göra justeringar och förändringar. Jag skulle vilja fråga hur det kommer sig att man inte har gjort någonting för att förändra detta under åren. Ni har själva varit de som har försenat lagförslaget utan att ta några initiativ. Som svar på en skriftlig fråga 2010 säger Beatrice Ask att förslaget väcker många svåra frågor kring den personliga integriteten kontra en effektiv brottsbekämpning och att regeringen också av detta skäl har valt att avvakta med genomförandet av direktivet. Hur kommer det sig att man samtidigt som man ser stora problem med den personliga integriteten och att detta kränker medborgerliga rättigheter ändå inte har gjort någonting för att förändra det? Jag tycker att det är dags nu. Jag tycker att regeringen ska agera i frågan, och jag tycker att detta år ska vara tidpunkten för det.

Herr talman! Integritet är ett viktigt begrepp. Det är också svårt. När vi i denna riksdag ska stifta lagar och när vi ska garantera rättsstaten och det öppna samhället har vi inte sällan en målkonflikt när det gäller just integritet. Det första integritetsintresset är att staten så långt som möjligt ska hålla sig borta från våra privata liv. Det andra integritetsintresset handlar om att vi på ett balanserat sätt ska kunna ha en effektiv brottsbekämpning, det vill säga bekämpa de verksamheter som vissa ägnar sig åt - verksamheter som i grunden har som idé att förstöra livet för andra människor. Rättsstatsprincipen om att det är staten, och inte vi som privatpersoner, som bekämpar brott bygger på att staten har kraft att verkligen kunna skydda oss mot grova och allvarliga brott. Dessa två principer - att staten ska låta oss vara i fred och att staten samtidigt under vissa givna förutsättningar ska kunna gripa, anhålla, häkta, frysa tillgångar och kontrollera bostäder och andra rum för den som är brottsmisstänkt - måste kunna förenas. Det är en svår balansgång där vi riskerar att hamna i det ena eller andra diket. Vi har här sagt nej till vissas långtgående önskningar om allomfattande register på till exempel dna eller extrem trafikövervakning på våra vägar. Trots att det skulle ske i trafiksäkerhetens namn och trots att det har funnits teknisk möjlighet har vi sagt nej från myndighetshåll och från politiskt håll därför att det har gått för långt. Vi har däremot sagt ja till andra åtgärder - detta efter en noggrann prövning där rättsäkerhetsaspekter och integritetsaspekter har lyfts upp och hanterats med stor respekt. Rumsavlyssning och buggning är sådana exempel. Fri kommunikation är en förutsättning för det öppna samhället. Vi har i vårt land ett omfattande skydd för yttrandefriheten och likaså meddelarfriheten. Allt är dock begränsat och reglerat med tydliga ramar. Förtal och hat får inte uttryckas hur som helst om vem som helst. Vissa tankar och åsikter via stämpling som övergår i rena förberedelser till vissa allvarliga brott är helt förbjudna. Det är noga reglerat hur staten får förbjuda eller gripa in mot meningsyttranden i vårt land. Sverige anses som en följd av detta i många internationella rankningslistor vara ett av världens mest öppna och fria länder. Och så ska det förbli. Staten ställer dock omfattande krav på oss medborgare. Det gäller arkiveringsregler, som är omfattande i näringslivet och för myndigheter, men också för oss som vanliga människor. Det är körjournaler, kvitton och deklarationer som allt måste sparas. Det är tvingande. De måste kunna tas fram vid misstanke om brott. Då ska vi kunna visa upp detta. Staten kan kräva det, och vi måste verifiera. Det är få, som jag uppfattar det, som ser detta som svårt integritetskränkande. Trafikdata vid telekommunikation har lagrats i årtionden. Det har också använts i brottsbekämpning under årtionden. Den som misstänks för grova brott kan, som jag nämnde tidigare, gripas, anhållas, häktas och få sina tillgångar frysta. Personen kan skärmas av helt från omvärlden, och hans eller hennes hem kan genomsökas. Om man är misstänkt kan också ens telekommunikation historiskt granskas i jakten för att försöka hitta en person som har begått ett mycket grovt brott och förstört livet och integriteten, kanske för alltid, för en annan individ. Dessa åtgärder är samtliga acceptabla under förutsättning att de är inramade av lagstiftning och inte minst med spärrar mot missbruk. Herr talman! Vi diskuterar i dag om EU:s direktiv om att reglera just lagringen av trafikdata ska genomföras eller inte i Sverige. Jag tycker att vi lätt kan konstatera att vi är skyldiga att göra detta. Hela meningen med EU-samarbetet bygger på att vi gemensamt fattar beslut. Vi förhandlar, vi processar, vi får ge och ta och man är inte alltid helt nöjd med allting. Men vi genomför detta gemensamt med tanke på ett allt starkare band med Europas folk. Jag tycker att det är en viktig och bra tanke. Man får ge och man får ta i detta. Det finns dessutom ett ändamål med lagstiftningen som är relevant. Det finns ett behov, enligt dem som bekämpar grova brott. Då är slutligen frågan om det är proportionellt. Är detta proportionellt? Jag menar att så är fallet. Värdet av en effektivare brottsbekämpning överstiger den effekt som detta har på vars och ens integritet. Vi talar alltså om en obligatorisk lagring under en ytterst begränsad tid av vissa kontaktuppgifter i till exempel min telefonkommunikation. Det är uppgifter som redan i dag lagrats i årtionden. Nu föreslås det att dessa ska lagras särskilt i sex månader. Sedan upphör den här obligatoriska lagringen. Det ingen annan än brottsbekämpande myndigheter som får se dessa uppgifter eller begära ut dessa uppgifter enligt särskild lagreglering, och det får endast ske om det också finns misstanke om en allvarlig brottslighet. Mina frågor blir: Vari ligger den påstådda massövervakningen? Varifrån kommer påståendet att det skulle vara ineffektivt att vid misstanke om grova brott kunna söka på dessa historiska uppgifter? Vi vet ju att i stort sett vartenda brott föregås av omfattande kommunikation. Jag har inte träffat en enda person som jobbar med brottsbekämpning i Sverige som säger att det är fullständigt meningslösa uppgifter och att man inte har någon nytta av dem. Jag har inte träffat någon som jagar människor som förgriper sig på småbarn, inte någon som försöker bekämpa dem som för in knark i det här landet och inte någon som bekämpar terrorism som säger att detta är meningslösa uppgifter som man inte behöver ha. Alla säger att det är väldigt viktiga verktyg att vid misstanke och under särskilda regleringar kunna kolla trafikdata. Herr talman! Jag har stor respekt för den som känner tveksamhet inför den här lagstiftningen eftersom det påstås så mycket. När man lyssnar på vissa debattörer får man höra att det handlar om övervakning av minoriteter, sovjetstat och diktaturfasoner. Det blir lätt överord när sakligheten tryter. Fast i tider när människor i massor dör av frihetslängtan vore det passande att inte devalvera dessa begrepp, åtminstone inte om man tillhör Sveriges riksdag. Viktiga rättsprinciper om just behov, ändamål och proportionalitet måste följa med samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen. Nya sätt att kommunicera kräver nya prövningar. Vissa åtgärder klarar de här testen när det gäller behov, ändamål och proportionalitet, andra gör det inte. Varje lagförslag ska prövas. Varje ny lag måste självfallet kunna ifrågasättas. Varje ny teknisk landvinning kommer med nya utmaningar och behov av en vettig reglering. Det vore orimligt om vi alla skulle tycka helt lika. Däremot är jag mycket förvånad över att Miljöpartiet, som vill vara medlem i EU, inte tar detta samarbete på större allvar. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, som är mer nationalstatsinriktade om jag uttrycker mig så, kan väl obstruera och dra på oss dyra böter, miljontals kronor som kunde användas till helt andra saker, eftersom det ändå är partier som arbetar för att vi snarast ska lämna Europas viktigaste samarbetsforum eftersom dessa, i det här fallet, extremistpartier menar att Sverige är sig självt nog. Direktivet om lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål är en kompromiss mellan den totala friheten och behovet av reglering för att bekämpa allvarlig brottslighet. Målet är att människor ska känna sig trygga att kunna kommunicera elektroniskt medvetna om att historiska data endast ska komma till myndigheters kännedom, och detta under en mycket begränsad tid, nämligen sex månader, om man misstänks ha begått ett mycket allvarligt brott. Därmed säkerställer vi ett effektivt verktyg för att bekämpa grova brott över hela Europa. Det här är ett gemensamt direktiv eftersom man har samma problem i Frankrike, England och Tyskland. Överallt möter man problem med grov brottslighet som förstör integriteten för andra människor. Det handlar om den integritetskränkande brottslighet som har som affärsidé att skada människor. Herr talman! Folkpartiet liberalerna har vägt denna lagstiftning fram och tillbaka. Vi har testat den mot grundlag, Europarådets konventioner om mänskliga rättigheter och FN:s konventioner, och den har klarat det testet. Lagstiftningen är därvidlag vid en sammantagen bedömning värd att stödja. Herr talman! Därför yrkar jag bifall till reservation 5 och i övrigt till förslaget i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Gunnar Andrén, Karin Granbom Ellison och Roger Haddad (alla FP) samt Anton Abele, Krister Hammarbergh och Patrick Reslow (alla M).

Herr talman! Det här direktivet är utan tvekan integritetskränkande. Det tror jag att vi båda är eniga om. Johan Pehrson framför samtidigt att han anser att det här är effektivt och proportionerligt. Då uppkommer vissa frågor hos mig. När man röstade om direktivet i EU-parlamentet var ju Folkpartiet emot direktivet. Då ansåg ni uppenbarligen inte att det var vare sig effektivt eller proportionerligt utan det var en alldeles för stor integritetskränkning. Den första frågan blir: När ändrade Folkpartiet uppfattning i den här frågan? Dessutom hör jag att Johan Pehrson säger att det här är uppgifter som lagras redan i dag. Enligt branschen är det inte så. Branschen sparar bara uppgifter som betalningsinformation och liknande om kunderna. Samtidigt säger branschen att polisen redan får det de behöver. De har inte hört några klagomål när de har lämnat ut uppgifter hittills. De systemanpassningar som regeringen föreslår kommer att bli otroligt kostsamma och innebära enorma förändringar för de företag som det gäller. Det kommer att kosta uppemot 1 miljard kronor. Jag vill veta både när ni ändrade åsikt i frågan om huruvida det här är proportionerligt och hur det kommer sig att ni vill att företagen ska lagra uppgifter som polisen säger att man inte behöver.

Herr talman! Det var några av oss som var med när det här direktivet förhandlades fram. Det var ett rätt omfattande innehåll i de drömmar som då fördes fram av de länder som ville driva detta. I Sverige var det Socialdemokraterna som hade regeringsmakten tack vare Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det var ni som vill ha den justitieminister som åkte ned till Bryssel, om ni minns det. Då var det ett enormt vitt fält som skulle täckas in. Detta lyckades vi i Sveriges justitieutskott smalna av kraftigt. Vi lyckades också få de svenska positionerna att smalna av. Liberaler i Europaparlamentet tyckte att de första utkasten var jättekonstiga. Sedan smalnades detta av. Men det blev ändå ett ganska stort spann när det gäller hur länge de här uppgifterna ska lagras. Jag kan tycka att det är ett för stort spann. Nu kan man lagra uppgifter i upp till två år i vissa länder och ned till sex månader. Vi i Sverige har valt att lägga oss på den lägsta nivå. Jag tycker att det skapar minst integritetsskada generellt sett. Jag tycker att det är rimligt. Det därför som vi kan säga ja till detta medan man i Europaparlamentet kunde tycka att det var en för hög nivå med upp till två år. Det kan vara en förklaring som även Maria Ferm borde kunna tycka är rimlig. När det gäller de här kostnaderna blir man lite rörd över Miljöpartiets engagemang för Sveriges småföretag, Telenor, Telia och andra, som har så svårt att genomföra det här. Finns det här kostnadstänket när det gäller andra saker som Miljöpartiet för fram? Det är självklart att all säkerhet kostar pengar. Det kostar pengar för flygbolagen, det kostar pengar för tågbolagen och det kostar pengar för vägtrafiken. Alla de pålagor som vi har för att skydda människor och skapa förutsättning för god säkerhet och trygghet kostar pengar. Så är det. Jag kan inte ifrågasätta det. Däremot ifrågasätter jag summan 1 miljard. Jag ifrågasätter dessutom tanken på att man skulle vara så oförberedd. Om de här företagen har ägnat sig åt någon omvärldsanalys har de ju sett att det här har varit på väg.

Herr talman! Det är IT- och telekombolagen själva som har framfört att de beräknar att det kommer att kosta minst 1 miljard. Jag blir lite förundrad när Johan Pehrson nästan insinuerar att det inte skulle finnas några småföretag här utan bara nämner de allra största som Telia och Telenor. Det finns över 500 olika företag som det här gäller, och många av dem är väldigt små. Det är någonting som får mig att undra om ni från regeringshåll har insett vad den här lagändringen kommer att innebära. Det är många olika små företag som kommer att behöva bygga upp parallella system för att lagra dessa uppgifter. Och det är många olika personer som kommer att hantera dessa uppgifter och ska försöka göra det på ett säkert sätt för att senare ge dem till polisen. Självklart finns det problem vad gäller läckage, ekonomi och säkerhet. Jag skulle för det första vilja fråga Johan Pehrson om han är medveten om att det faktiskt är på det sättet, och för det andra, inte minst mot bakgrund av det, hur det kommer sig att ni vill hasta igenom lagen innan utvärderingen, som kommer att föreslå ändringar i direktivet, har kommit. Det kommer att ske på ett sätt som gör att det i princip är omöjligt för branschen att införa det till den 1 juli. De säger att det blir mycket svårt, att det skulle krävas minst ett år för att kunna garantera att man kan bygga upp systemen och lämna ut uppgifter på ett säkert sätt.

Herr talman! Folkpartiet är mycket medvetet om att det finns många små företag i Sverige. Vi funderar varje morgon när vi vaknar hur vi kan göra livet lättare för dem. Ibland finns det dock situationer då vi måste sätta säkerheten för medborgarna i främsta rummet. Det finns situationer då vi måste införa system som kostar pengar. Vad tror Maria Ferm att kostnaden är för säkerheten på våra flygplatser, för de absolut minsta flygbolagen? Det är inte gratis, men det är värt kostnaden eftersom vi vill ha trygghet i våra kommunikationer. Jag känner ingen som vill flyga med en beväpnad person ombord på planet. Vi ska vara noga med att föra fram att reglerna om hur direktivet ska implementeras, det vill säga förordningsmakten, inbegriper fortsatta kontakter med telekomindustrin. Vi är medvetna om deras oro. Vi lyssnar på vartenda ord de säger om att detta är svårt för dem, att det är krångligt. Självfallet kommer vi att se till att lagstiftningen genomförs på samma sätt som för andra säkerhetsåtgärder. Det handlar inte alltid enbart om att skydda människoliv utan också om att skydda skatteintäkter, något som Miljöpartiet brukar vilja vara med på. Det kan gälla regler om att man ska ha kassaapparat, och vad det nu kan vara. Man har hittat övergångsregler när företaget sagt att de beställt apparaten men inte fått den eftersom den inte funnits att köpa. Då har dessa företag naturligtvis inte jagats och bötfällts. Samma sak kommer att gälla i det här fallet. Det är självklart viktigt att detta görs i samklang med telekomindustrin, som är en viktig del av svenskt näringsliv.

Herr talman! Nu, efter mer än sju års diskussion, är vi framme vid debatt och beslut i riksdagen. För mig är det ingen trevlig dag. För mig är det en sorglig dag nu när Sverige måste implementera datalagringsdirektivet i svensk lagstiftning. Dåvarande justitieminister Thomas Bodström var drivande i EU för att direktivet om lagring av trafikdatauppgifter skulle antas. Han lyckades, och i mars 2006 fattades beslut i EU. De första delarna skulle ha varit implementerade i svensk lagstiftning den 15 september 2007. Från första början har vi i Centerpartiet motarbetat direktivet. Vi var ett av fyra partier i Sveriges riksdag som röstade mot det. Vi gjorde det inte för att vi inte tycker att de brottsbekämpande myndigheterna i sin verksamhet behöver få tillgång till trafikdatauppgifter, sådana som operatörerna lagrar redan i dag, för det är utan tvekan ett viktigt verktyg i brottsbekämpningen. Vi röstade mot förslaget för att vi inte vill att staten ska tvinga fram stora integritetskränkande databaser över hur vi kommunicerar med varandra. Detta är en djupt ideologisk fråga för Centerpartiet. Som liberaler vill vi inte se ett övervakningssamhälle växa fram där medborgarna skulle kunna kontrolleras i minsta detalj. Det finns en lång rad integritetsinskränkande åtgärder som är proportionella, det vill säga att det brottsbekämpande behovet är starkare än den kränkning som åtgärden innebär. Vi kan som exempel nämna hemlig telefonavlyssning och husrannsakan, men vi menar att datalagringen inte är proportionell. Vi förlorade frågan 2006, och direktivet antogs. Vi har dock i Centerpartiet fortsatt att kämpa för att datalagringsdirektivet ska rivas upp eller åtminstone göras frivilligt för medlemsländerna att genomföra. Till exempel fick vi under 2010 med oss hela den europeiska liberala partigruppen, som Centerpartiet tillhör, på att datalagringsdirektivet borde göras frivilligt för EU-länderna. Herr talman! Nu står vi med ett direktiv som jag och Centerpartiet skarpt ogillar, men ändå är vi tvungna att implementera det i svensk lag. Det är en otrevlig situation när det reella handlingsutrymmet har reducerats till ett enda möjligt alternativ. Det finns de som påstår att Sverige inte skulle behöva implementera direktivet. Det stämmer inte. EU-rätten är mycket tydlig på vad som gäller. Det finns inget utrymme att säga nej, vi vill inte ha det och därför implementerar vi det inte. Det finns även de som försöker argumentera för att Sverige kan strunta i att följa de EU-regler som vi själva varit med om att besluta och i stället betala oss fria. Men det är inte möjligt. Det finns inte någon paragraf i Lissabonfördraget som ger möjlighet att i stället för att implementera direktivet betala sig ur det. Vad händer då om Sverige inte antar lagen i dag och det i stället blir en bordläggning av frågan i ett år? Kommissionen har varit mycket tydlig i sin kommunikation. Kommissionen avvaktar nu riksdagens beslut, men om det blir en minoritetsbordläggning kommer kommissionen på sitt möte den 6 april att stämma Sverige inför EU-domstolen. Då handlar det inte, vilket framförts i den mediala debatten inför denna kammardebatt, om att EU-domstolen ska säga om Sverige har gjort rätt eller fel, utan då handlar det om att fastställa vilket bötesbelopp, vitesbelopp, Sverige ska bli skyldigt att betala. Hur dyrt det skulle bli för Sverige vet vi inte exakt i dag. Men om vi tittar på praxis - det har ju vid ett antal tillfällen hänt att den typen av böter dömts ut - kan vi konstatera att det handlar om ungefär 5 miljoner euro som en engångsbot, det vill säga ungefär 45 miljoner svenska kronor, och ungefär 45 000 euro per dag i vite, det vill säga ungefär 400 000 svenska kronor. Det gör ungefär 150 miljoner kronor på ett år. De är troliga belopp om man tittar på hur praxis varit tidigare. Domstolen kan också komma fram till att den överträdelse Sverige gjort är en grövre överträdelse, och i så fall är det fråga om helt andra belopp. Då kan det handla om mer än en halv miljard kronor på ett år. Trots detta finns det de som säger att de vill minoritetsbordlägga frågan, och till och med yrkat på det i kammaren, och på så sätt medvetet skapa en situation där Sverige tvingas betala dessa böter och viten till EU. Jag har svårt att förstå det resonemanget av flera skäl. För det första tycker jag att vi som riksdagsledamöter, som fått makten att fatta beslut som direkt kan påverka skattebetalarna, ska vara rädda om medborgarnas pengar. Vi ska vara väldigt försiktiga med hur vi beslutar att använda medborgarnas pengar. Ska vi skicka i väg 150 miljoner kronor, eller kanske till och med 500-600 miljoner, till EU? Det är oerhört mycket pengar. Det är det som Miljöpartiet och Vänsterpartiet förordar. Det gör mig sorgsen, för jag tycker att vi ska ha större respekt för medborgarnas pengar. För det andra är det, även principiellt, en orimlig hållning att säga att Sverige ska strunta i att följa gemensamma EU-regler och i stället betala böter och vite. Skulle det vara okej om en ekonomiskt oberoende person i vårt land sade att han eller hon struntar i att följa de lagar som enbart ger bötesstraff eftersom han eller hon har råd att betala böterna? Är det lämpligt att medborgare, eller för den delen länder, medvetet inte följer demokratiskt fattade regler och i stället försöker köpa sig fria? För det tredje finns det ingen möjlighet att i längden köpa sig fri. Skyldigheten att följa EU-reglerna om att implementera direktiv i nationell lagstiftning finns kvar oavsett hur mycket böter och vite vi betalar. Dessutom kan vi räkna med att vitesbeloppet ökar med tiden. Kostnaden som Maria Ferm hänvisar till och som är mycket osäker kommer att finnas kvar. Den skjuts bara på framtiden, och under tiden får vi betala vite i mångmiljonklassen. Herr talman! Det är väldigt enkelt att sitta i opposition och tycka det ena eller det andra utan konsekvensbeskrivningar. Miljöpartiet och Vänsterpartiet är vana vid att lägga fram förslag utan att det egentligen får någon större betydelse för vilka beslut vi fattar här i riksdagen. Sverigedemokraterna är av ganska naturliga skäl inte vana vid att ta ansvar över huvud taget. I dag är det inte så enkelt. I dag är det allvar. I dag är det Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som bestämmer hur vi ska använda hundratals miljoner kronor. Ska pengarna användas till att bekämpa brott, att vidta klimatåtgärder, att utföra underhåll på våra järnvägar eller något annat, eller ska vi betala pengarna direkt till EU som böter eller vite? I det här fallet är det ni som bestämmer. Det är ni som tar ansvaret. Det är ni som ska stå framför svenska folket och säga att ni föredrog att skicka pengarna till EU. Det gäller inte minst er i Sverigedemokraterna, som efter valet sade att ni skulle vara ett ansvarsfullt parti i Sveriges riksdag. Nu har ni faktiskt ansvaret. Var beredda att ta det, och var beredda att stå för ert beslut! Det finns mycket mer att säga, till exempel om oppositionens ändring av lagförslaget, så att föreskrifter som regeringen meddelar ska underställas riksdagen snarast. Vi skulle också kunna diskutera lagring i eller utanför Sverige. Men jag ser, herr talman, att tiden går, och därför får jag återkomma till detta i mina repliker. Jag vill därför avsluta med att säga att detta är en jobbig dag. Vi står här med ett lagförslag som jag inte alls skulle vilja rösta för. Ändå finns det inget annat rimligt och möjligt alternativ. För snart 500 år sedan, år 1517, satte biskop Hans Brask sitt sigill på ett beslut om att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle. Han ville inte göra det, men han var skyldig att göra det. Därför smög han in en liten lapp i sitt sigill. Jag kan tänka mig hur biskop Brask kände sig den dagen: Härtill är jag nödd och tvungen.

Herr talman! Först och främst skulle jag vilja säga att jag har full förståelse för att Johan Linander tycker att detta är en sorgedag, och jag har såklart stort förtroendet för att jag tror att du tycker att integritetsfrågorna är viktiga och att du tycker att direktivet är dåligt. Men jag invänder ändå mot att du anser att detta är den enda vägen att gå. Jag tycker faktiskt inte att så är fallet. Det finns flera andra alternativ. Som medlemsstat i EU finns det såklart direktiv som vi måste genomföra. Detta är ett sådant. Men jag tycker inte att vi bara så där ska ge upp kampen för att försöka riva upp det eller omförhandla det. Jag anser att regeringen under året bör göra allt i EU för att omförhandla eller riva upp direktivet. Det är faktiskt en annan väg att gå som också är möjlig. Ni som är motståndare till direktivet befinner er inte bara i en hopplös situation där ni måste genomföra ett direktiv, utan ni befinner er i regeringsställning. Ni kan be regeringen att med alla medel försöka omförhandla eller riva upp direktivet. Men det är något som ni inte har gjort, utan i stället har ni bara skjutit det på framtiden och väntat tills riksdagsvalet var förbi för att undvika debatt och därefter hastigt lagt fram en proposition om detta. Jag skulle vilja fråga hur det kommer sig att ni inte vill agera i EU för att omförhandla och riva upp direktivet, om ni är motståndare till det.

Herr talman! Först och främst kan jag inte låta bli att kommentera Maria Ferms något dubbla budskap om vad som har tagit lång tid och att regeringen har haft gott om tid och skjutit på beslutet men att det i slutändan ändå är ett förhastat beslut. Det känns inte riktigt som om det går ihop. Man kanske får bestämma sig för om man tycker att det har tagit för lång tid eller för kort tid. Då blir logiken lite rimligare. När det gäller vad vi gör för att förändra direktivet: Centerpartiet har drivit frågan. Vi driver den i Europaparlamentet genom vår ledamot där Lena Ek. Vi har genom den liberala partigrupp som Centerpartiet tillhör fått med oss hela den liberala gruppen på att direktivet borde förändras så att det kan göras frivilligt för medlemsländerna att genomföra. Maria Ferm har fel när hon säger att vi inte skulle ha gjort något för att förändra. Vi i Centerpartiet har jobbat och fortsätter att jobba aktivt. Det är intressant att Maria Ferm konstaterar att Sverige måste genomföra direktivet. Det är en bra början. Men att sedan säga "Vi måste göra det, men vi tänker inte göra det" innebär att logiken brister. Måste vi genomföra det så måste vi genomföra det, och då gör vi det. Men det betyder inte att vi sedan slutar att påverka för att förändra direktivet. Det är en utvärdering som kommer. Vi vet båda två att EU-processen är ganska trög. Men i den processen kommer vi från Centerpartiets sida givetvis att göra allt vi kan för att förändra direktivet, och i den bästa av världar blir det förändring i vår riktning. Men vi ska vara medvetna om att många EU-länder har åsikter som går precis stick i stäv med det Maria Ferm, Miljöpartiet, jag och Centerpartiet tycker.

Herr talman! Det är positivt att Centerpartiet vill att det ska vara frivilligt att genomföra direktivet. Ifall det i eftermiddag blir en minoritetsbordläggning när vi röstar om detta hoppas jag att ni tar tillfället i akt att driva förslaget på EU-nivå, att göra det frivilligt för medlemsländerna att införa direktivet eller inte. Det tycker jag låter som en rimlig linje att hålla, och jag hoppas att ni kan få med er regeringen på det. När det gäller EU-direktiv finns det såklart situationer där man måste införa direktiv. Men det jag menar är att vi inte kan införa direktiv som så allvarligt inskränker grundläggande rättigheter utan att ha gjort allt för att stoppa det. Men det har inte den här regeringen gjort. Det kanske låter lite som både och när jag säger att frågan både har skjutits upp och är framhastad, men det är precis vad som har hänt. Under flera år har regeringen - i stället för att införa direktivet - varit passiv och skjutit beslutet på framtiden. Man har inte agerat för att förändra direktivet på något sätt och har inte försökt lyfta upp frågor om till exempel frivillighet i EU. Man har bara skjutit upp beslutet. Därför är vi nu i en situation där Sverige till och med skulle kunna få böter. Man har inte gjort något för att förändra det. Men direkt efter valet 2010 lade man fram en proposition om att införa direktivet. Det har gått väldigt snabbt. Branschen har inte haft tid att förbereda sig. Det beslut som vi ska ta i dag kommer dessutom precis innan EU ska presentera en utredning om justeringar och förändringar. Det är väldigt svårt för mig att förstå varför man så snabbt vill införa direktivet nu, i stället för att i EU försöka förändra det och till exempel, som du föreslår, göra det frivilligt.

Herr talman! Maria Ferm kryper från hur verkligheten ser ut. Därför blir det väldigt besvärligt att debattera. Kommissionen säger inte: Sverige kan vänta med att genomföra direktivet lite till och avvakta utvärderingen och den process som i normalfallet tar ett eller ett par år - vi tänker inte ge er böter eller viten. Så är ju inte fallet! Fallet är att vi vet exakt vilket datum det gäller. Den 6 april kommer kommissionen att ha ett sammanträde, och om vi här i dag inte fattar beslut om att lagen ska börja gälla senare i år, då kommer kommissionen att vända sig till EU-domstolen, och böter och viten som Sverige är skyldiga att betala kommer att utdömas. Det är ni som är ansvariga för det. Det är ni som tänker rösta för en minoritetsbordläggning. Det är ni som är skyldiga till att man då tvingar svenska folket att genom sin skattsedel betala 150 miljoner kronor eller kanske, i värsta fall, 500-600 miljoner kronor i böter och vite. Det är pengar som ska tas från svenska folket. Ni säger: Ja, vi vill hellre ha minoritetsbordläggning. Vi vill avvakta. Vi vet inte om det kommer att innebära någonting i det långa loppet. Men vi väljer det alternativet, och vi skickar räkningen direkt till svenska folket. Det är ni ansvariga för. Det tycker inte jag är ett ansvarsfullt sätt att hantera den makt som har givits svenska riksdagen. Vi i riksdagen måste vara så försiktiga det bara går med medborgarnas pengar. Jag tycker inte att man ska använda svenska folkets pengar på detta sätt. Det finns bättre sätt än att skicka dem direkt till EU i form av böter och vite. (Applåder)

Herr talman! Sverigedemokraterna börjar med att yrka bifall endast till reservation 2 för att göra det väldigt tydligt att det är den reservationen som vi vill se tillgodosedd. Vi gläder oss åt den debatt som trots allt har förts den senaste tiden rörande datalagringsdirektivet, där jag väl får säga att Sverigedemokraterna har varit i visst fokus. Nu har inte allt som sagts varit sakligt, korrekt eller relevant, för den delen, från motståndarsidan. Men debatt har förts, och svenska folket har i högre utsträckning än vad som ofta är fallet kunnat ta ställning till förslaget, och det är något som gynnar alla, oavsett vilken hållning man må ha. Angående debatten har det framkommit ett par saker som vi skulle vilja rätta till. Vi har bland annat blivit anklagade för att vilja göra Sverige till en bananrepublik genom att göra oss skyldiga till utpressning, vilket är lite komiskt i sig, och detta enbart för att vi anser att känsliga uppgifter om alla svenska medborgare ska lagras på svensk mark. Jag ska börja med att titta på det där lite grann. Redan i dag finns det sju länder som har ett förbud mot att lagra trafikuppgifter utanför landets gränser. Det är således inget konstigt eller kontroversiellt med det förslaget. Tvärtom är detta enligt Post- och telestyrelsen en av de vanligaste invändningarna och en av de vanligaste regleringar som man har gällande det här direktivet. Skälen till detta är precis det som Advokatsamfundet och Säpo har anmärkt på, nämligen att känsliga uppgifter om landets medborgare som lagras hos främmande makt drabbar individens rättssäkerhet, och det kan även vara ett hot mot rikets säkerhet. Precis alla trafikuppgifter kommer att lagras, även justitieministerns och statsministerns. Ligger det verkligen i Sveriges intresse att de här uppgifterna ska placeras på främmande mark? Det är även en fråga om rättssäkerheten för Sveriges medborgare. Man skulle ju kunna tänka sig att man vid ett införande av en lagstiftning som registrerar alla medborgares dagliga kommunikationer skulle vara lite återhållsam i sitt tillvägagångssätt, men så verkar inte vara fallet. Om lagring sker utomlands komplicerar det en redan väldigt komplicerad situation. Det försvårar för kontrollmyndigheten att säkerställa att allt går rätt till. Det komplicerar för individen i det fall dennes uppgifter missbrukats och en rättslig prövning blir aktuell. Nu vet vi att Alliansen och övriga partier har varit negativt inställda till direktivet i sig - inte minst hörde vi Centerpartiet här i debatten tidigare. Men nu känner man sig pressad. Man har skjutit upp ärendet i tre fyra års tid. Detta är som sagt förståeligt, men att göra en dålig sak sämre är däremot mindre förståeligt. Frågan är varför man är så benägen att tillåta lagring av känsliga uppgifter hos främmande makt. Vad exakt har Sverige att vinna på det? Vi sverigedemokrater har hela tiden varit väldigt tydliga med att vi är beredda att ta ansvar för Sverige och i sann demokratisk anda sätta oss ned och förhandla med regeringen och med allianspartierna. Detta kan inte ha undgått någon under den senaste debattiden. Vi har, som framgått, ställt ett par krav på vissa punkter. Men i det här anförandet yrkar jag bara på ett av dem. De andra är vi villiga att bortse från. Men just frågan om lagringen utomlands är viktig för oss. Detta är inte utpressning, utan det är demokratiska spelregler som vi alla följer. Regeringen har valt att inte lyssna på det örat. Det framstår nästan som att det är viktigare för regeringen att känsliga uppgifter om svenskar lagras hos främmande makt än att förhandla om situationen - det handlar om ett förslag där vi de facto ligger ganska nära varandra. Bollen har hela tiden legat hos regeringspartierna, och de har fortfarande chansen att i dag få igenom det här direktivet utan böteskrav. Kl. 16 i eftermiddag kan de rösta för reservation nr 2 och få igenom detta, slippa böteskrav och slippa all den oro som de verkar känna. Bollen ligger hos regeringen. Den har gjort det och gör det fortfarande i dag. Men beskeden vi fått hittills är att de inte kommer att förhandla med oss, att de inte kommer att stödja det här förslaget. Då finns det ingen annan utväg än att ställa sig bakom en minoritetsbordläggning och skjuta upp förslaget i tolv månader. Detta har vi också hela tiden varit väldigt tydliga med. Det finns, som sagt, flera orsaker. Det handlar om den fullständiga oviljan från regeringspartierna att förhandla. Men det har också att göra med, som vi poängterade i vår motion, att kommissionen skulle ha kommit med en utvärdering redan i september 2010. Sedan blev det januari 2011, och nu ska den komma någon gång i vår. Post- och telestyrelsen har i en rapport från januari delgivits ett preliminärt besked från kommissionen. Här framgår att direktivet i stora delar ska skrivas om, bland annat när det gäller lagringstid, vilka aktörer som får lagra trafikuppgifterna, vilken brottslighet som ska bekämpas samt uppkomna kostnader och hur de ska fördelas. Med detta i åtanke finns det väl goda skäl att invänta utvärderingen. Samtliga företrädare för allianspartierna hittills har tagit upp det här med kostnader. Som jag var inne på är bollen hos regeringen. Den är hos allianspartierna. Man kan undvika böteskrav redan i dag genom att rösta för reservation 2. Då går det här igenom. Det är ert ansvar. Kom inte och skyll på någon annan när ni har väntat med det här i ett visst antal år! Och ni tog upp det här efter valet för att ni ville slippa den debatten inför valet. Inledningsvis fick vi en fråga om var de här miljonerna, om det är 100 miljoner eller om det är 150 miljoner, ska tas från. Det sades att det är oansvarigt att få de här kostnaderna att uppkomma. Jag har ett förslag var ni kan ta detta från. Ni kan ta det från den totalt galna migrationsöverenskommelse som ni gjorde inom Alliansen med Miljöpartiet, där ni väljer att i stället slänga 2-3 miljarder på kriminella, alltså illegala invandrare. Ta pengarna därifrån i stället och kom sedan och prata om att vara oansvarig! 150 miljoner utgör 0,02 procent av Sveriges statsbudget för 2011. Det är inga fantasisummor vi pratar om. 150 miljoner ska man inte förakta. Men å andra sidan föraktar ni 3 miljarder, som ni lägger på kriminella människor i det här landet, alltså illegala invandrare. 0,02 procent, 150 miljoner kronor, är mindre än vad det skulle kosta att införa datalagringsdirektivet. Det är antagligen mycket mindre. Det är ingen stor summa i sammanhanget. Det är kanske den kostnaden vi måste ta för att regeringen är oansvarig nog att inte gå oss till mötes i en fråga om att lagra det här i Sverige. Då är det en mindre kostnad. Sedan finns alltid alternativet att inte bara böja sig bakåt för EU varenda gång EU säger någonting. Mig veterligen finns det andra länder som har fått böteskrav men som har struntat i det. Jag är inte helt säker på att Sverige varenda gång EU säger någonting bara ska gå med på det, utan vi måste på något sätt stå upp för det vi vill i det här landet, och det finns fortfarande möjlighet att göra det. Allianspartierna kan, som sagt, fortfarande rösta ja till vår reservation nr 2 i eftermiddag och få igenom direktivet mycket enkelt. Men vi får väl se om allianspartierna i stället av någon anledning prioriterar att lagra uppgifterna i ett annat land. I så fall får det ses som en väldigt konstig prioritering. I detta anförande instämde Thoralf Alfsson (SD).

Herr talman! Med handen på hjärtat - hjärtat sitter till vänster på kroppen - måste väl Kent Ekeroth ändå känna att detta är att gå något långt. Vi har hört vad du har sagt. Vi har hört att du vill att vi ska tvinga Sverige att bli ett mer slutet land, att vi ska lagra alla dessa uppgifter i Sverige. Vi ska inte lita på Norge. Vi ska inte lita på Finland. Vi ska isolera Sverige. Vi kan inte lita på så kallade utlänningar. Ja, så tycker du. Och vi tycker inte som du. Du kräver att vi ska förhandla om detta. Ja, vi kan förhandla nu. Du säger ditt krav. Och vi tycker inte som du. Ja, då har vi förhandlat. Men du är alltså beredd att med denna mer nationalisolerande ingång i politiken se till att vi skickar iväg kanske 100-150 miljoner till Bryssel utan att få någonting igen. Vet du hur många undersköterskor det är? Vet du hur många människor som du slänger bort, som skulle kunna vara extra händer i vården eller extra händer i skolan, genom att du ska demonstrera en, tycker jag, ganska omogen inställning? Jag försöker lyssna på allt du säger med största respekt, men det är väl klart att när du tycker att vi inte kan lita på Finland och Norge, fast Sverige är ett internationellt land med mängder av internationella företag, är åsikten att de helt plötsligt ska samla ihop alla sina databaser och sätta dem i Sverige något som jag känner kommer från månens baksida. Jag lyssnar, och jag förklarar varför det inte funkar. Det är nästan helt omöjligt. De regler som finns gäller och står att läsa innantill i propositionen. Reglerna gäller också för den här typen av uppgifter. Den där typen av barnslig utpressning kostar nu svenska skattebetalare mängder av miljoner som Kent Ekeroth personligen åker med till Bryssel och vräker utanför Europarlamentet och Europadomstolen. Det är ditt ansvar, och det är oansvarigt.

Herr talman! Jag tycker att det är ett lite roligt ställningstagande vi får höra här. Det är inte bara vi som säger detta. WP29, alltså Data Protection Working Party i EU, har representanter från alla medlemsstaters datainspektioner samt medlemmar från kommissionen. I sin egen rapport har de granskat införande av datalagringsdirektivet. De var minst sagt kritiska. De säger bland annat så här: Direktivet är implementerat på väldigt olika sätt i olika medlemsstater, särskilt vad avser kraven om säkerhetsåtgärder för lagrade uppgifter. Resultatet är att det finns mycket olika nivåer av skyddsåtgärder för att skydda uppgifterna. Vi har andra rapporter från svenska medier som säger att om man ska krypterade data finns det vissa länder som kräver att man lämnar ut krypteringsnyckeln och så vidare. Säkerheten är alltså ifrågasatt i andra länder. Dessutom finns det olika former av korruption, och det är frågan om rättstaten. Då blir frågan: Vet regeringen något som de här organen inte vet? Vad är poängen med att lagra data utomlands? Vad är det som är så viktigt att ni vill skicka notan - 150 miljoner kronor - till EU, för det är det som det handlar om. Det kan vara mycket enkelt: Ni tar beslutet senare i eftermiddag om att lagra uppgifterna i Sverige. Då blir det inga böteskrav från EU. Varför är det så viktigt för er att lagra data utomlands? Säpo motsätter sig det. Advokatsamfundet motsätter sig det. Organ i EU motsätter sig det. Varför vill ni skicka iväg 150 miljoner? Prata inte om att vara oansvarig med pengar; det är ni som vill skicka 3 miljarder till kriminella invandrare.

Herr talman! Om du har något hjärta, Kent Ekeroth, så sitter det till vänster. Försök känna efter, det är inte säkert att du hittar något. Jag tycker att detta är uppseendeväckande. Jag vill att Kent Ekeroth redogör för vilka länder där Sverige i dag har telekommunikationsuppgifter lagrade. De här företagen gör detta i dag. Vilka länder är osäkra? Börjar du prata om Libyen eller så ska jag vara beredd att lyssna, men jag vill höra vilka länder det gäller och på vilken grund. Din åtgärd innebär att svenska företag inte heller på andra områden, utgår jag ifrån, ska kunna ha kommunikationsuppgifter som rör kunder och leverantörer utomlands. Ni verkar ju ha en näst intill sjuklig misstänksamhet mot andra länder. Vad är det för fel på att Telenor har uppgifter i Norge? Jag kan faktiskt inte förstå detta. Jag tycker att det verkar jättekonstigt. Vi har ett behov av att samarbeta med andra. Vi har en fri ekonomi där svenska exportföretag bygger välståndet i det här landet, det välstånd som skrapas in genom att människor går och jobbar leder till skattepengar. Nu ska Kent Ekeroth och Sverigedemokraterna ta kanske 150 miljoner och åka ned och tömma dem i Bryssel till ingen nytta på temat att ni ska isolera Sverige. Jag har lyssnat på argumenten, men Kent Ekeroth får ursäkta: Det är väldigt få som delar den uppfattningen.

Herr talman! Jag sade det i mitt anförande - jag vet inte om Johan Pehrson lyssnade - men det är inte väldigt få som delar den här synen. Enligt Post- och telestyrelsen är detta den vanligaste regleringen hos de länder som har infört direktivet. Det finns sju andra länder som har gjort det, så det är alltså inget ovanligt. Hörde inte Johan Pehrson vad jag sade tidigare? Det är den vanligaste regleringen ute i Europa och har inte med någon sjuklig misstänksamhet att göra. De uppgifter som i dag lagras utomlands lagras av affärsmässiga skäl. Det är abonnemangsuppgifter och samtalsspecifikationer så att företaget kan debitera rätt och kunden kan se att det blir rätt. Dessa uppgifter raderas när det inte finns några affärsmässiga skäl att spara dem. Som alla vet handlar det inte om att lagra uppgifter för brottsbekämpande myndigheters räkning. Dessutom ställs det i regeringens förslag krav på att lagra sådant som i dag inte lagras, i alla fall inte på det systematiska sätt som lagförslaget kräver. Det jämför äpplen med päron, och det finns inget samband med detta. Om det nu skulle vara så att även detta var negativt finns det inga som helst skäl att göra en dålig sak värre. Två fel gör inte ett rätt, som man säger.

Herr talman! Nu har det blivit väldigt tydligt att Sverigedemokraterna avser att missbruka den konstitutionella rätten som vi har om bordläggning för att utpressa regeringen till förhandlingsbordet. För några dagar sedan läste jag i Expressen en artikel där ni säger att datalagring är ett viktigt verktyg inom brottsbekämpningen, oavsett EU:s direktiv. Vi är dock inte nöjda med regeringens förslag och har därför öppnat upp för förhandlingar kring fyra punkter, säger ni. Dessa punkter har varit tillsynsmyndighetens rapportering till riksdagen, ny straffbestämmelse om grovt dataintrång, en lagringstid om ett år och lagring av trafikuppgifter utanför Sverige. Dessa fyra punkter gick man fram med. I betänkandet har Sverigedemokraterna reserverat sig på tre av dessa fyra punkter, eftersom tillsynsmyndigheten redan kommer att rapportera till riksdagen. Det var alltså uppfyllt redan i propositionen. Dessutom har vi i betänkandet på inget sätt stängt dörren till att införa en ny straffbestämmelse om grovt dataintrång, men det fanns inte tillräckligt underlag för att införa en sådan bestämmelse i detta skede. Av de fyra punkterna har man alltså fått igenom en och nästan en till, det vill säga två punkter. Om då Sverigedemokraterna har någon heder borde man ju inte rösta för en eventuell vilandeförklaring och skicka notan på mångmiljonbelopp till skattebetalarna bara för att man är så sugen på att förhandla med regeringen.

Herr talman! Vi hade fyra punkter, och det är en av dem som blivit tillgodosedd. Kravet på ny bedömning av olaga dataintrång till exempel är inte tillgodosett. Kravet angående en lagringstid på ett år har inte heller blivit tillgodosett. Jag vet inte riktigt vad du pratar om, Ulrika Karlsson. Givetvis är inte heller kravet om att lagra i Sverige vilket vi har sagt i alla debattartiklar och i alla uttalanden vi har gjort tillgodosett. Det är det som är det viktigaste för oss. Det är, kan jag tycka, en till synes liten förändring i jämförelse med ert förslag. Jag tycker inte att det borde stå i motsats till vad allianspartierna eller regeringen tycker. Det borde vara väldigt enkelt för er att tillgodose det här kravet som uppenbarligen är det vanligaste ute i Europa av alla länder som infört det här. Det är alltså inget konstigt. Vad regeringen nu gör är att säga nej till den reglering som är vanligast ute i Europa och därmed ådra sig böteskrav från EU på 100 eller 150 miljoner. Det är en oansvarig politik. Det roliga här är att ni fortfarande har chansen i eftermiddag att slippa hela den diskussionen genom att rösta ja till reservation 2. Men det kommer ni säkert inte att göra, för det har gått prestige i detta för er, mer än någonting annat - inte minst när det gäller att förhandla med Sverigedemokraterna, vilket verkar vara tabu för er. Vad ni i stället gör är att skicka böteskrav från EU till Sverige på 100-150 miljoner kronor. Men att vara oansvarig med pengar har vi som sagt sett i den fantastiska migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet, där ni skickar miljarder och åter miljarder till illegala invandringar, alltså brottslingar. Komma här och prata om att vara oansvariga - det är det ni som är bäst på!

Herr talman! Det blir väldigt tydligt för mig att Sverigedemokraterna missbrukar den konstitutionella rätten om bordläggning i syfte att utpressa regeringen till förhandlingsbordet, trots att flera av punkterna som man lade fram från början är uppfyllda. När det gäller frågan om att inte lagra information utanför Sveriges gränser går den nationalprotektionistiska romantiken över styr. Sverigedemokraterna skrämmer upp människor om det otäcka utlandet, och när man gör detta har man inte förstått Internet. Internet är till sin natur ett globalt nätverk. Vi kan inte lagstifta bort Internet som globalt nätverk. Telenor finns i både Sverige och Norge och har sina servrar i Norge till viss del. Gmail lagras också utomlands. Hotmail lagras utomlands. Det finns en utländsk IT-telefonitjänst som vi använder här i landet. Skype, garanterar jag, lagras utomlands. Vi har British Telecom som lagras i England, och vi har företag som lagrar i Norge. Servarna finns i olika länder, men likväl är det svensk lagstiftning som gäller för utlämnandet. Det är enbart till svenska myndigheter den här informationen kommer att utlämnas. När man ställer krav på att alla serverhallar helt plötsligt ska läggas i Sverige har man ju inte förstått Internet. Herr talman! Jag undrar om Kent Ekeroth över huvud taget vet var hans Twitter lagras någonstans.

Herr talman! Jag vet inte om Ulrika Karlsson hör vad jag säger. Jag redogjorde för Johan Pehrson tidigare för att det finns en skillnad mellan de uppgifter som nu ska lagras, vilket syftet är och hur de systematiseras. Jag redogjorde för det för några minuter sedan. Hör inte Ulrika Karlsson vad jag säger? Det är äpplen och päron. Det går inte att jämföra de två på det sättet. Sedan pratar Ulrika Karlsson om nationalprotektionistiska åtgärder och så vidare. Har du det omdömet också om övriga EU-länder som gör den vanligaste regleringen, som det de facto är? Har du också det här föga smickrande omdömet om dina kolleger ute i Europa? Har allianspartierna omdömet att man sluter sig mot världen och inte vill göra någonting med någon annan om Norge, Island och Schweiz också? Förolämpar ni de länderna, deras regeringar och deras folk på det sättet bara för att de inte är med i EU? Gäller det alla de länder som har reglerat på liknande sätt som om det bara ska lagras i Sverige? Har ni de här omdömena om dem också? Då kan ni gärna framföra det nästa gång ni möter dem i EU-sammanhang, nästa gång ni åker till Norge på statsbesök eller vad det nu är. Uppenbarligen har ni inte några höga tankar om Schweiz, Norge, Island och ytterligare sju länder i Europa. Det kan vara intressant för dem att veta att ni har de tankarna om dem.

Herr talman! Det är tydligt att Sverigedemokraterna inte tycker att 150 miljoner är något större problem. Det var en väldigt liten del av vår statsbudget. Det kan ju bli några hundra miljoner kronor till, men det kanske inte heller är något att bry sig om. Jag har större respekt för svenska folkets pengar än så. Det blir onekligen något av sandlådenivå: Om ni inte förhandlar med oss kommer vi att skicka en faktura på minst 150 miljoner kronor till svenska folket. Frågan är, precis som Johan Pehrson var inne på, vad det finns att förhandla om. Vi tycker ju olika. Vi tycker fundamentalt olika i den här frågan. Varför ska vi förhandla om någonting som det inte finns några förutsättningar att komma överens om? Sverigedemokraterna står helt ensamma i sin reservation. Det finns ingen av övriga 94-95 procent av Sveriges riksdag eller 329 ledamöter som står bakom. Varför ska ni få igenom det när ni står för en väldigt liten minoritet? Vi respekterar att ni har en annan syn på var de här uppgifterna ska få lagras. Frågan är varför ni kopplar det till minoritetsbordläggningen. Rätten till minoritetsbordläggning handlar om skyddet av grundläggande fri- och rättigheter. Däri ligger inte någonting om huruvida det ska lagras i det ena landet eller det andra. Ni kopplar ihop två helt skilda frågor med varandra för att i utpressningssyfte säga: Ni måste gå med på det här, annars använder vi minoritetsbordläggningsreglerna, som egentligen syftar till någonting helt annat, för att straffa er. Men det är inte oss ni straffar. Det är svenska folket ni straffar, för det är till svenska folket ni skickar fakturan på böter och viten för hundratals miljoner kronor, som ni dessutom ska skicka till EU, samma EU som ni i alla andra sammanhang inte tycker är något vidare bra.

Herr talman! Det är klart viktigt i debatten att storleken på bötesbeloppet sätts i relation till ekonomin. 150 miljoner kronor utgör ungefär 0,02 procent. Det är bra att ha det perspektivet. Sedan kan man säkert göra mycket för 150 miljoner kronor. Jag hoppas att allianspartierna vill göra någonting annat för dem, annat än så klart att lägga dem på kriminella invandrare. Man har uppenbarligen olika prioriteringar. Vissa vill prioritera kriminella, andra vill ha ett rättssäkert system för datalagring. Så kan det gå här i världen när man tycker olika i politiken. Vad som framgår oerhört tydligt är att det är viktigare att ge 100 miljoner kronor till EU. Även om allianspartierna, som Linander säger, inte delar Sverigedemokraternas uppfattning att de här uppgifterna ska lagras i Sverige väljer de att göra den prioriteringen. Då måste man dra slutsatsen att det är viktigare att uppgifterna lagras utomlands för att slippa betala de 150 miljoner kronorna. Det är en väldigt konstig prioritering. Jag vill inte vara tjatig, men jag har sagt det tidigare att vi har vant oss vid konstiga prioriteringar från Alliansens sida, speciellt när det gäller invandrarpolitiken.

Herr talman! Det blir inte bättre av att du upprepar det. Det blir inte mer logiskt att koppla ihop två helt olika frågor, frågan om uppgifterna ska få lagras utomlands med minoritetsbordläggningen, som handlar om att skydda de grundläggande fri- och rättigheterna, som ni i själva verket vill kränka ytterligare lite, för ni vill ha ett års lagring av de här uppgifterna. Ni går precis tvärtemot det ni egentligen vill för att kunna sätta press på regeringen. Ni vill säkert inte kalla det utpressning, men det kan inte uppfattas på något annat sätt. Det finns inget att förhandla om, för vi tycker fundamentalt olika i de här frågorna. Det handlar om känsliga uppgifter. Det har vi varit inne på tidigare. Datalagen handlar om känsliga uppgifter. Men redan i dag är det så att om Kent Ekeroth, jag eller statsministern ringer lagras uppgifter under en viss tid. Dessa uppgifter kan i dag lagras någon helt annanstans. Det är så, precis som Ulrika Karlsson har varit inne på, att de lagras. Har Kent Ekeroth upplevt stora problem med detta? Jag har åtminstone inte sett några motioner i Sveriges riksdag hittills om att det här måste förändras. Om vi pratar om känsliga uppgifter som kanske lagras i andra länder är frågan om Kent Ekeroth vet var hans bank lagrar uppgifter om honom och hans konton. Jag har ingen kunskap om var min bank lagrar den typen av uppgifter. Jag använder Visakort, därför kan jag misstänka att precis vad jag har köpt, i vilka affärer och var jag har befunnit mig också lagras. Jag är helt övertygad om att det inte lagras i Sverige i dag. Men jag har faktiskt inte upplevt några större problem med det. Jag undrar om Kent Ekeroth har uppfattat att det är något större problem. Om så är fallet, varför har vi inte sett några förslag från Sverigedemokraterna på det området?

Herr talman! Jag säger det för tredje gången. Det finns data som lagras utomlands, men det görs av affärsmässiga skäl. Den information som ska lagras nu är mer långtgående, mer omfattande och kommer att systematiseras på ett sådant sätt att det finns anledning att lagra den i Sverige. Vi är som sagt inte ensamma. Detta finns i sju andra länder. Det är den vanligaste regleringen som görs. Ändå framställs det i debatten från allianspartierna som att det är ett förslag helt uppåt väggarna som kommer från ingenstans. Trots att Säpo säger det, trots att Advokatsamfundet säger det och trots att sju andra länder har gjort det menar ni att det är en jättekonstig vinkling. Det har man aldrig hört om innan. Ojojoj vad konstigt det är, trots att det är så vanligt, trots att vi har remissinstanser som säger det. Vi har Fortifikationsverket som också säger att det kan spela roll när någon pratar om molnet och molnbolag och att de kanske var placerade i fel land. Per Hellqvist säger att det finns nationer som kräver kopior på kryptonycklar och så vidare så det spelar ingen roll. Det är klart att det finns variationer i hur länderna hanterar det här, precis som WP29 har kommit fram till. Det finns en massa olika instanser runt om i EU som har de här farhågorna. Det är inget konstigt. Det är inget nytt. Det är inget som Sverigedemokraterna är ensamma om att tycka. Det är tvärtom det vanligaste att tycka.

Herr talman! Teknikens utveckling ger statsmakten stora möjligheter att utöva kontroll över medborgarna. Bara för att en teknik finns betyder inte det att den måste användas. Datalagring innebär att alla telefonsamtal, sms, mms och e-post kommer att sparas. Gigantiska register och databaser kommer att byggas upp. På begäran ska polisen kunna få ut uppgifterna. Med register med miljontals data som handläggs av privata företag är risken för läckage uppenbar. Läckorna från Wikileaks visar tydligt att inte ens USA:s militär kan hålla känsliga uppgifter hemliga. Kommer då kommersiella telekomoperatörer att ha högre krav på säkerhets- och integritetsskydd? Förr eller senare är jag säker på att delar av dessa uppgifter kommer att hamna i händer där de inte ska vara. Vad händer då? I en snabb sökning i ett register kan ett enkelt pussel läggas som skapar en bild av vem en människa egentligen är: Jaha, tio samtal till RFSL den senaste månaden. Ett sms till en dömd brottsling. Vad är det här för slags människa egentligen? Det går att lägga pussel om uppgifterna hamnar i orätta händer, och det gör de förr eller senare. Allt detta gör att datalagring skapar en befogad rädsla och oro hos människor. Journalister kan inte längre garantera skyddet av sina källor. Hur påverkar det en fri journalistik? Hur påverkar det människornas känsla av trygghet och säkerhet när de pratar med medierna? Med all rätt har datalagringsdirektivet väckt en folkstorm över hela Europa. Människorättsaktivister, nätaktivister, journalister, tidningsutgivare, telekomoperatörer och andra vädjar om att inte införa datalagring. Enligt Europakonventionens artikel 8 ska var och en ha rätt till korrespondenshemlighet. Jag instämmer fullt ut med vår nuvarande justitieminister som tillsammans med ledamöter i justitieutskottet, från vänster till höger, i ett särskilt yttrande 2005 kommenterade datalagringsdirektivet: Det är en allvarlig kränkning av den personliga integriteten och de mänskliga rättigheterna. Det är helt korrekt. Europakonventionen är inte vilken text som helst. Europakonventionen är överordnad nationell lagstiftning och den är också överordnad EU. Om vi hade haft en regering som verkligen stod upp för integriteten och de mänskliga rättigheterna hade vi tagit strid på EU-nivå. Ännu starkare blir argumentet att ta strid för de mänskliga rättigheterna om vi tar i beaktande att författningsdomstolarna i både Rumänien och Tyskland har underkänt införandet av datalagringsdirektivet. För närvarande sker ingen datalagring i Rumänien och Tyskland. En rad andra europeiska länder har inte heller infört datalagringsdirektivet. Irland, Belgien, Luxemburg, Grekland, Österrike och Norge har inte gjort det. Det kanske viktigaste argumentet för att avvakta med ett införande är att kommissionen just nu håller på att utvärdera datalagringsdirektivet. Utvärderingen kommer inom kort. Varför då hasta fram detta nu? Jag tror att det var så här: Regeringspartierna har varit flitiga kritiker mot datalagringsdirektivet, men snart efter det val man vann skyndande man sig att försöka införa det. Det tycker jag är att svika väljarna. Man kan också fråga sig om datalagring är ett effektivt sätt att bekämpa brottslighet. Anhängarna säger att datalagring verkligen behövs, att vi behöver registren och databaserna, att det blir lättare för polisen att spana på grova brottslingar. Men datalagring handlar om massregistrering. Alla hamnar i registren. Datalagring är den selektiva spaningens raka motsats. I stället för att polisen övervakar ett fåtal misstänkta personer ska alla medborgare trasslas in i statsmaktens nät av kontroll och övervakning. Redan i dag har polisen långtgående möjligheter att till exempel telefonavlyssna och kameraövervaka misstänkta grova brottslingar. Det är också en möjlighet som polisen använder sig av flitigt. Vi kan ta telefonavlyssningen som ett exempel. Sedan början av 2000-talet har användandet av telefonavlyssning hos polisen femfaldigats. Man har gått från ungefär 200 tillstånd i början av år 2000 till ungefär 1 000 tillstånd de senaste åren. När polisen inkommer med en ansökan om telefonavlyssning är det färre än 1 procent av ansökningarna som avslås av åklagare. Med detta menar jag att polisen redan har goda möjligheter att spana på grova brottslingar. Lägg därtill att jag tror att polisen verkligen skulle må bra av en grundläggande IT- och datorutbildning för att lära sig mer om hur brottslighet sker på nätet. Då skulle polisen få tillgång till bra verktyg för att bekämpa brottslighet. Jag tycker också att det är upprörande att regeringens förslag till datalagringsdirektiv faktiskt går längre än vad EU kräver. Enligt regeringens förslag ska också missade samtal registreras och mobilers positioner vid samtalets slut tas upp. Det sistnämnda gör att alla våra mobiltelefoner blir spårsändare i statens tjänst. Angående de missade samtalen tycker jag att vi kan ta ett konkret exempel. Det finns faktiskt ett. Jag vet inte hur många här som har sett filmen Utlämnad - Rendition på engelska. Den kom för några år sedan. Filmen bygger på en verklig händelse. Den marockanske medborgaren Maher Arar bodde sedan många år tillbaka i Kanada med sin fru och sina barn. Han var tillfälligt på semester i ett land i Afrika, och han blev felaktigt uppringd av en ökänd terrorist. Samtalet tog inte mer än ett par sekunder innan uppringaren förstod att han hade slagit fel nummer. När Arar mellanlandade på en flygplats i USA blev han genast gripen av CIA. Han blev förd till Syrien och svårt torterad i närmare ett års tid så att han nästan dog. Det här är förstås ett förfärligt fall, och ingen vill se sådana fall i framtiden. Men det här är ändå ett exempel på att ju mer data vi sparar över människor desto större är risken för felaktigheter och desto större är risken för läckage. Kostnaden för antingen att minoritetsbordlägga, alltså att inte införa datalagringsdirektivet, eller att införa datalagringsdirektivet från och med den 1 juli har diskuterats. Vi kan konstatera att införandet av datalagring kommer att kosta mycket pengar. Enligt regeringens proposition är det fråga om 200 miljoner kronor, men det är flera år gamla uppskattningar. IT- och telekomföretagen, som ska genomföra datalagringen, talar om närmare 1 miljard kronor och om en driftskostnad på över 100 miljoner kronor varje år. Vad kostar det då att vilandeförklara, att inte införa, datalagringsdirektivet? Vi i Vänsterpartiet bad riksdagens utredningstjänst att gräva lite djupare i frågan. Det går inte att säga ett exakt belopp, om det över huvud taget blir ett bötesbelopp - men det är väl sannolikt. Det vi vet är att böterna kommer att börja ticka från och med att det kommer en dom i EU-domstolen. Än så länge har kommissionen inte skickat någon ansökan till domstolen om en dom, men från och med att kommissionen gör det kan vi räkna med att den processen kommer att ta ungefär sex månader. Någon gång efter sex månader kan böterna börja ticka. För mig är pengarna inte det viktigaste utan att det blir rätt, att vi står upp för grundläggande värderingar, att vi står upp för integritet, mänskliga rättigheter och journalisters rättigheter att skydda sina källor. Det är därför vi måste ta strid mot datalagringen på EU-nivå. Jag ser också datalagring som ett stort problem för alla de IT- och telekombolag som verkar i Sverige. Det är de privata företagen som kommer att åläggas att bygga upp registren och databaserna. De ska skyndsamt lämna ut uppgifter till polisen. Skyndsamt innebär samma dag. Det kan möjligen gå bra för stora telekombolag som Telia och andra, men för merparten av de ungefär 500 aktiva telekombolagen i Sverige kommer det att bli svårt och kostsamt. Jag undrar också var datalagringen kommer att sluta någonstans. Vi vet att de grova brottslingarna inte kommer att omfattas av detta. De kommer att se till att kommunicera på ett sätt så att de kan kringgå datalagring. Det finns några konkreta exempel som jag tycker att propositionen inte lämnar svar på. Om man till exempel e-postar från en webbsida blir adressaten en del av innehållet, och det är ingenting som kommer att lagras. Men skickar du samma mejl med ett helt vanligt mejlprogram till samma person lagras det. Hur fungerar det med alla dem som kommer att använda krypteringsprogram? Dem kommer man inte att kunna spåra i datalagringen. Hur fungerar det med att ringa med ett kontantkort? Det säger ingenting om vem som ringer. Hur fungerar det med öppna nätverk, som kan ha hundratals personer på samma IP-adress som använder det nätverket? Om datalagringen verkligen ska fungera måste man se till att täppa till de här kryphålen. Och då är vi där: ännu ett steg längre in i övervaknings- och storebrorssamhället. Jag vill passa på att yrka bifall till reservation 1 där Miljöpartiet och Vänsterpartiet yrkar avslag på hela detta förslag. Jag vill yrka avslag på den borgerliga reservationen 5 och bifall till utskottets förslag. Jag vill också yrka bifall till Vänsterpartiets och Miljöpartiets vilandeförklaring. Med en vilandeförklaring får vi ett år på oss att övertyga EU om att masslagring av väldigt känsliga data inte är modernt och inte effektivt. I den här församlingen fattar vi beslut som är välgrundade, väl förberedda och genomtänkta. Det här förslaget är inte väl förberett, genomtänkt eller välgrundat, och därför ska det inte införas. I detta anförande instämde Lena Olsson (V) och Maria Ferm (MP).

Herr talman! Man måste säga att Jens Holm och Vänsterpartiet ändå har en korrekt position här. Man har ju en inbyggd misstro mot EU. Man vill lämna EU och tycker att Sverige är sig självt nog. Vi ska klara oss själva och eventuellt ha en hel del bilateralt samarbete med andra länder. Det gäller viss handel och brottsbekämpning. I detta fall väljer man nu att säga att vi inte kan vara med på det här, att det är fel, att det inte finns något behov, inte finns något ändamål och framför allt inte är proportionellt. Ja, det blir ju lite logiskt. Om jag nu ska ta vad som nu kommer från Jens Holm, om massövervakning och invektiv om polisen, var privata företag tydligen ena stunden pålitliga och i andra sekunden opålitliga, för det skulle börja läcka om detta. Då vill jag att Jens Holm ger ett svar: Hur mycket läckage från det som i dag sparas i sådana här databaser har du noterat? I vilken omfattning läcker de riktigt hemliga uppgifterna? Annars kan man konstatera att meddelarfriheten fungerar bra i svensk polis, för ibland kommer det fram väldigt mycket uppgifter. Men i vilken omfattning kommer de uppgifter som är kvalificerat hemliga till allmänhetens kännedom? Kan du ge ett enda exempel? Det är väldigt viktigt att det kommer fram. Vad har du för grund för detta? Vad har du för grund för att det är övervakning av människor? Polisen får väl ut dessa uppgifter i dag, och har fått det under lång tid, bara om det misstänks att någon begår, om man ska ha pågående avlyssning, ett allvarligt brott? Menar du på fullt allvar att det ska sitta någon och fiska i dessa uppgifter, att det ska sitta någon och bara allmänt gräva? Det är ett ganska felaktigt påstående som du kommer med.

Herr talman! Jag noterar att det finns ett väldigt stort intresse för det som jag har sagt, och det är verkligen jätteroligt. Till Johan Pehrson vill jag säga att när jag har varit i kontakt med de bolag som i praktiken ska implementera det här direktivet säger de att de själva tycker att det kommer att bli extremt svårt att bygga upp system som är helt vattentäta och helt säkra. Det är väl viktigt att lyssna på dem. Som jag sade tidigare har stora bolag som Telia, Telenor och andra säkert rimliga möjligheter att göra det. Men hur ska alla de andra, mindre telekombolagen klara av det? Jag tycker att vi ser hela tiden att stora system läcker. Jag tog exemplet med Wikileaks. Och oavsett om det läcker skapar det en stor osäkerhet hos människor. Känslan att vara övervakad är någonting som påverkar människors beteende. Det är därför jag tycker att man ska vara så otroligt försiktig i de här frågorna.

Herr talman! Redan i dag sparar Telenor, Telia och andra samtalen från dem som ringer på mobiltelefon, från vilket nummer och till vilket nummer. Detta finns det rimligen tillgång till för marknadsdirektörer och andra i de privata bolagen. Finns det något exempel på att människor sitter och rotar i Jens Holms, mina eller någon annans telefonsamtal? Har du någon grund för det påståendet? Ni har ju en ganska omfattande misstro mot privat företagsamhet och vill förstatliga en hel del verksamhet just av det skälet att de inte klarar av att vara privata. Men har du grund för att också svensk polis skulle ägna sig åt detta och för att människor som jobbar i svenska myndigheter skulle ägna sig åt att förfölja dig i din deklaration, i din bokföring om du är företagare eller om du har ringt? Är du, Jens Holm, eller jag misstänkt för grova narkotikabrott riskerar vi att drabbas. Men på vilket sätt skulle människor i största allmänhet bli automatiskt övervakade med detta system? Det är ett påstående som skrämmer upp folk. Det förstår jag, för det låter inte klokt. Men det finns ingen grund för det. Det sker inte i dag och kommer ännu mindre att ske att polisen ger sig in i detta. Men det är klart att polisen begär en massa telefonavlyssning. Det sade du också i ditt anförande. När det fanns en miljon mobiltelefonabonnemang i Sverige var det naturligtvis mindre avlyssning än när det finns tio miljoner mobiltelefonabonnemang. Mobiltelefoner är ett fantastiskt verktyg, ett nytt kommunikationsverktyg som hela tiden gör nya landvinningar. Men de används för att förstöra livet för människor: kidnappa småflickor, sälja knark och spränga bomber. Mellan den totala friheten och möjligheten att bekämpa brott finns det ett mellanläge. Det måste vi ha på alla områden i det öppna samhället.

Herr talman! Om man pratar med telekombolagen går allt fler ifrån att lagra väldigt många uppgifter. Med ny teknik behöver man lagra mindre saker. Just nu bestämmer de själva hur mycket de ska lagra. Jag tycker att det är en positiv utveckling. Jag tycker att det är bra om man sparar så lite data som möjligt av människor. Man ska också komma ihåg att när kraven kommer från staten att stora företag ska bygga upp de här databaserna över vår kommunikation kommer det att påverka människors beteende. Man gjorde en undersökning i Tyskland efter att de hade infört datalagringsdirektivet, och jag tror att det var så många som 40-50 procent som svarade att deras beteende hade påverkats av det. Folk tyckte till exempel att det kändes obekvämt att ringa till exempel till psykologen. Du kanske kan tycka att det här är flummigt eller löjligt, Johan Pehrson, men jag tycker att man ska ta sådant här på största tänkbara allvar. Det är precis så här människor upplever att vara en del av ett övervakningssamhälle. Jag noterar att det även i ditt parti är fler som delar Vänsterpartiets kritik mot datalagring än de åsikter som du torgför. Bara en sådan sak som att ni röstade emot datalagringsdirektivet i EU-parlamentet när det var uppe borde stämma lite till eftertanke.

Herr talman! Jens Holm hänvisade till uppgifter som han ska ha fått från bolag, och de bolagen ska till Jens Holm ha uppgett att det inte finns några säkra och vattentäta system för den information som vi ställer krav på ska lagras. Det är en oerhört oroväckande uppgift, eftersom den här informationen redan i dag lagras. Det här är uppgifter som man behöver för fakturering. Låt mig återkomma: Vem kommunicerade med vem? Till vilket nummer ringde jag? Det finns olika taxor beroende på vilket nummer jag ringer till. När ringde jag? Det finns olika taxor för vilken tid på dygnet jag ringde. Varifrån ringde jag, från Sverige eller från utlandet? Det finns olika taxor beroende på varifrån jag ringer. Vilken typ av kommunikation använde jag? Det är olika taxor om jag använder min mobil för sms, mms eller telefonsamtal. Den här informationen lagras i dag för fakturering. Om det då kommer fram uppgifter om att den skulle kunna läcka ut hur som haver är det ju en anledning att ställa upp på den här lagen, för vad vi gör är att vi med den här lagstiftningen inför strängare krav på operatörerna vad gäller just säkerheten kring uppgifterna som redan i dag finns lagrade.

Fru talman! Jag undrar vad Ulrika Karlsson själv har att säga till de små telekombolagen, telekombolag med kanske två eller tre anställda, som finns i Sverige. Det är hundratals som kommer att drabbas av datalagringskraven när de skyndsamt ska lämna ut de här uppgifterna. De ska lämna ut uppgifterna samma dag. Om det kommer en begäran från polisen kl. 18 en fredagskväll eller på morgonen en söndag, hur ska de klara av en sådan hantering? Det går att läsa i remissvar och det går också, som sagt, att prata med telekombolagen direkt. De säger att till den 1 juli kommer de omöjligen att kunna bygga upp säkra system. Det är vad de svarar, och det tycker jag att man ska lyssna på.

Fru talman! Inget nytt under solen, höll jag på att säga, men det är mycket nytt under solen. När det gäller att de små telekombolagen skulle drabbas när det kommer en begäran från polisen, fru talman, tycker jag faktiskt att det är helt rimligt att det kommer sådana begäranden från polisen i vissa fall när det finns misstänkta. Jag kan nämna ett exempel där man har använt den här informationen. En åttaårig flicka utsattes för människorov. Under människorovet, när hon förvarades i en bil, utsattes hon för sexuella övergrepp. Flickan uppgav senare i brottsutredningen att mannen hade fått två samtal när övergreppen pågick som han inte hade svarat på. De två obesvarade samtalen gjorde att just en abonnent kunde urskiljas i detta område och att man kunde få fast förövaren. Det finns många olika tillfällen när detta är befogat, och det lagregleras. Det största integritetsintrånget är egentligen när de brottsbekämpande myndigheterna får använda uppgifterna, den information som finns lagrad, och då inte innehållet i kommunikationen utan bara uppgifter om vem, var, när och hur. Och frågan om när de brottsbekämpande myndigheterna ska få tillgång till informationen var inte utredd när Vänsterpartiet utgjorde regeringsunderlag tillsammans med Socialdemokraterna. Den hade man släppt vind för våg. Den har vi tagit tag i och stärker integritetsskyddet i den här lagstiftningen. Fru talman! Det ställningstagande som Vänsterpartiet gör ter sig märkligt, för vill man värna integriteten bör man rimligtvis ställa upp på att vässa till verktygen och säkerställa den lagrade informationen.

Fru talman! Är det någonting som kan verka lite märkligt för väljarna är det väl kanske Moderaternas hållning i den här frågan. De har varit ivriga motståndare till datalagring, och vår egen justitieminister uttalade i justitieutskottet att det här är en allvarlig kränkning av den personliga integriteten och de mänskliga rättigheterna. Nu kanske Ulrika Karlsson menar att med regeringens förslag till datalagringsdirektiv har man kommit till rätta med alla de här invändningarna. Men med regeringens förslag går man ju till och med längre än vad EU kräver. Även missade samtal och var mobilen befinner sig efter att ett samtal har avslutats ska lagras. Det är verkligen helt onödigt ifall man verkligen är anhängare av den personliga integriteten och de mänskliga rättigheterna. Jag är självklart absolut för att polisen ska ha stora befogenheter att jaga grova brottslingar. Men jag menar att man redan har alla de möjligheterna men att polisen behöver gå lite dator- och IT-utbildningar, för där tror jag att det finns en stor kompetensbrist att komma till rätta med.

Fru talman! I sak är jag och Jens Holm i princip överens: Datalagringsdirektivet borde aldrig ha antagits. Även om jag måste säga att Jens Holm använde en del argument som nog var uppåt väggarna fel, tycker vi i princip i sak lika om datalagringsdirektivet. Mina frågor till Jens Holm är av mer principiell natur. För det första är frågan om vi som lagstiftare i Sveriges riksdag ska vara försiktiga med medborgarnas pengar och om böterna och vitena till EU, som Jens Holm faktiskt bekräftade kommer att dömas ut, är väl använda pengar. För det andra är frågan om Vänsterpartiet och Jens Holm tycker att det är rimligt som princip att medborgare, eller för den delen länder, medvetet väljer att inte följa demokratiskt fattade beslut, lagar och regler och i stället menar att de kan köpa sig fria. Är det en rimlig ståndpunkt? Vilket samhälle skulle det kunna leda till om vi tycker att det är en väg som vi ska gå?

Fru talman! I sak är jag och Jens Holm i princip överens: Datalagringsdirektivet borde aldrig ha antagits. Även om jag måste säga att Jens Holm använde en del argument som nog var uppåt väggarna fel, tycker vi i princip i sak lika om datalagringsdirektivet. Mina frågor till Jens Holm är av mer principiell natur. För det första är frågan om vi som lagstiftare i Sveriges riksdag ska vara försiktiga med medborgarnas pengar och om böterna och vitena till EU, som Jens Holm faktiskt bekräftade kommer att dömas ut, är väl använda pengar. För det andra är frågan om Vänsterpartiet och Jens Holm tycker att det är rimligt som princip att medborgare, eller för den delen länder, medvetet väljer att inte följa demokratiskt fattade beslut, lagar och regler och i stället menar att de kan köpa sig fria. Är det en rimlig ståndpunkt? Vilket samhälle skulle det kunna leda till om vi tycker att det är en väg som vi ska gå?

Fru talman! Det är fint att jag, Johan Linander, Centerpartiet och Vänsterpartiet är överens om kritiken mot datalagring. Ja, vi är i alla fall överens i teorin. Men när det sedan kommer till praktiken, att verkligen ta strid för integriteten, tycker jag att Centerpartiet tyvärr brister. Johan Linander frågar mig om vi ska vara ansvarsfulla med statens pengar, och det ska vi självklart vara. Och jag noterar att införandet av datalagringsdirektivet kommer att kosta någonstans mellan 200 miljoner kronor och upp till 1 miljard. Vi kan prata om årliga driftskostnader på över 100 miljoner kronor. Det är väldigt mycket pengar. Jag tror också att det är mycket möjligt att det blir en dom i EU-domstolen och att det blir vite mot Sverige. Men man ska komma ihåg att det inte kommer att börja krävas in förrän hela den rättsliga processen har haft sin gång på EU-nivå, och det tar många månader. Jag skulle uppskatta att det tar ungefär sex månader. Principer är väldigt viktiga, och det är därför som jag tycker att Europakonventionen, artikel 8 om att just vår kommunikationshemlighet ska vara tryggad, är viktig att värna. Och Europakonventionen är överordnad både nationell lagstiftning och EU. EU ska följa Europarådet. Därför tycker jag att vi har goda skäl för att ta strid.

Fru talman! Jag börjar med att konstatera att Jens Holm valde att inte svara på frågan om det är rimligt att kunna välja att köpa sig förbi demokratiskt beslutade regler och lagar, om det är en princip som vi som land ska kunna följa. Svenska folket kanske tycker: Den där lagen vill jag inte följa. Det ger ändå bara böter, och jag har råd att betala böterna, så varför ska jag följa den? Jag tycker inte att det är en rimlig principiell hållning i ett rättssamhälle. Jag kan inte heller låta bli att konstatera att Jens Holm pratar om statens pengar. Jag pratar hellre om medborgarnas pengar, för statens pengar är faktiskt medborgarnas pengar. Men det kanske är en grundläggande skillnad mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. När det gäller Europakonventionen om mänskliga rättigheter och paragraf 8 har vi haft en lagrådsprövning. Och Jens Holm vet att Lagrådet inte kom med den kritik som han framför här. När det gäller att tolka våra grundlagar och Europakonventionen tror jag nog att Lagrådet kan göra det. Sedan ska jag faktiskt hålla med om en sak. Det tar en viss tid efter Europadomstolens stämningsförfarande och Europadomstolens fattade beslut, men tre månader är en betydligt rimligare bedömning och enligt tidigare praxis än sex månader. Vi har nu en minoritetsbordläggning under ett år plus att det tar viss tid innan utskottet kan hantera frågan och sedan fattar vi beslut här i riksdagen igen, så om någonstans mellan nio månader och ett år kommer vi att få betala böterna. Det är på det sättet vi har räknat ut att beloppet bör handla om minst 150 miljoner. Men det kan också bli betydligt mer om domstolen menar att Sverige har gjort en allvarligare överträdelse av EU:s regler.

Fru talman! Det är lite intressant med bötesbeloppet. Det enda vi kan säga säkert är gången och hur det kommer att förfaras. Det blir en rättslig process som kommer att ta många månader. Då kommer det inte att utdömas några böter. Beatrice Ask var ute för två veckor sedan och sade att det kommer att kosta 100 miljoner kronor i böter. För två dagar sedan, nu när vi kommer lite närmare beslutet, sade hon att det kommer att kosta 150 miljoner kronor i böter. Såvitt jag kan se har hon inga grunder för det. För mig handlar det inte om att köpa sig förbi någon lagstiftning. Vi ska följa Sveriges lagar, EU:s lagar och också Europakonventionen. Allt detta är sådant som Sverige är förpliktigat att följa. Just därför ska vi lyfta frågan på EU-nivå. Med en minoritetsbordläggning får vi ett års tid på oss att övertyga EU att detta är ett väldigt dåligt förslag. Pengarna är trots allt inte det viktigaste. För mig handlar det om grundläggande värderingar. Hur mycket är en grundläggande värdering värd? Hur mycket är integriteten och de mänskliga rättigheterna värda? Det är vad den här frågan handlar om. Det är därför det är så viktigt att det inte ska hastas igenom och klubbas igenom i dag, utan vi ska ta strid på EU-nivå.

Fru talman! Utan tvivel har den snabba e-teknikutvecklingen och telekommunikationen gett upphov till ett flertal utmaningar för samhället i stort, bland annat avseende integritetsfrågor. Men lika uppenbart är att vi på mycket kort tid har kunnat se stora och omvälvande förändringar som först och främst är positiva. Det gäller likaså våra möjligheter att kommunicera med världen med små eller försumbara medel. Tillgången till information och kunskap har exploderat, och bara i undantagsfall är detta något negativt. Den demokratisering som Internet och telekommunikation har möjliggjort både i Sverige och i omvärlden går inte att förringa. Det har varit en lång debatt. Men jag vill förtydliga några saker. För mig handlar det om: Vad tycker vi som parti? Finns det något som gör mig tveksam? Vad händer om vi säger nej? Finns det något jag skulle vilja förändra efter ett ja? Vi har datalagring i Sverige och har haft det i över 30 år. Frågan när den först kom upp var hur reglerat eller oreglerat det skulle vara. Detta var innan min tid. Men mina partiföreträdare fokuserade då på att reglering av hur lagring sker är något viktigt. Lagringstiden har alltid stått i fokus för oss samt tydlighet i vad som ska får sparas. Vår förre ledamot i EU-nämnden, Ingvar Svensson, krävde tidigt att Internetsurfning inte skulle ingå i beslutet. Det har nu tillgodosetts i direktivet som presenteras. I EU-direktivet från 2006 har medlemsstaterna enats om att det behövs regler som ser till att vissa trafikuppgifter lagras under en viss tid så att uppgifterna finns tillgängliga för att kunna användas i brottsutredningar. Datalagringsdirektivet innebär att till exempel uppgifter om vem som ringer och sms:ar ska lagras i mellan sex månader och två år. Vi i alliansregeringen har med hänsyn till integriteten valt den lägsta lagringstiden, det vill säga sex månader. Genom uppgifter, exempelvis från mobiltelefoner, kan polisen kartlägga hur brott har planerats och hur misstänkta personer har agerat under och efter att ett brott genomförts. Några uppgifter som avslöjar innehållet i en kommunikation, till exempel vad som har sagts i ett telefonsamtal, får inte lagras. Exempelvis har lagrade uppgifter använts för att få tydlighet kring självmordssprängningen i centrala Stockholm där utredning pågår. Men det kan redan i dag konstateras att historiska trafikuppgifter är mycket viktiga för att kartlägga bland annat aktiviteter före, under och efter gärningen. I rättegången efter helikopterrånet som skedde i september 2009 använde åklagarens i sin sakframställan historiska trafikuppgifter för att visa gärningsmännens aktiviteter före, under och efter rånet. Detta är bara några exempel. Vi får inte glömma att vi inte är immuna mot grova brott. Då gäller det att de ansvariga myndigheterna har rätt redskap. Vi har som EU-medlemmar en skyldighet att inför direktivet, och tyvärr gick Thomas Bodström som tidigare justitieminister i bräschen för detta arbete inom EU. Vi i Alliansen är säkra på att det hade sett annorlunda ut om Alliansen suttit vid rodret när det skrevs. Men man måste se att den debatt som fördes om rambeslutet skedde efter såväl den 11 september som bombdåden i London och Madrid. Det är beslutat på EU-nivå, och vi kan inte göra annat som EU-medlemmar. Sverige är som land bland de sista att implementera detta. På senare år har det stiftats flera lagar som påverkar den personliga integriteten. Däremot saknas en samlad översyn av dessa lagars totala effekt, där självklart datalagringsdirektivet borde ingå. Ofta har debatten om den personliga integriteten hållits i gälla tonlägen från både motståndare och anhängare av de lagar som stiftas. Det behövs en mer djupgående debatt än den som ryms i det dagliga riksdagsarbetet. Denna debatt får inte begränsas av riksdagens väggar. Det ska inte enbart vara en politisk debatt, utan det måste vara en samhällsdebatt. Trafikuppgiftsutredningen har beräknat att ett genomförande kommer att kosta operatörerna ca 200 miljoner kronor. Dessa kostnader kan enligt remissvaren vara ännu högre. Jag kan hålla med om att det är stora kostnader. Men vi har i betänkandet varit tydliga med att berörda aktörer ska ges en rimlig tid att anpassa sin verksamhet till de specifika lagringskraven. Jag säger det igen: Vi är EU-medlemmar, och vi är därför skyldiga att genomföra direktivet. Kommissionen har meddelat att om inte beslut fattas i dag den 16 mars kommer kommissionen att be EU-domstolen att fastställa ett skadestånd, såväl ett fast belopp som ett löpande vite, som Sverige kommer att vara tvunget att betala. Enligt beräkningar från Justitiedepartementet kan det handla om 150 miljoner kronor. För oss kristdemokrater är det viktigt att tydligt visa var gränsen går mellan integritetsskydd och brottsbekämpning. Sverige är bland de sista länderna att genomföra datalagringsdirektivet. För dem som till exempel påstår att Tyskland inte har gjort det vill jag säga att detta är fel. Det tyska parlamentet har antagit direktivet, men deras författningsdomstol underkände detta. Det är samma sak som gäller för den rumänska författningsdomstolen som har ogiltigförklarat deras nationella lagstiftningar. Jag kan i sammanhanget säga att det kanske är synd att vi i Sverige inte har valt att ha en författningsdomstol. Än så länge finns det dock inte någon begäran från till exempel Irland, som också har tagits upp som ett exempel, att överlämna någonting för att se om det är förenligt med Europakonventionen. Vi vet inte i dag om det kommer att ske förändringar på EU-nivå. Kommissionen skulle enligt direktivet ha utvärderat det senast den 15 september 2010. Arbetet har inte kunnat färdigställas då kommissionen ansett sig sakna viktig information från medlemsländerna om hur införandet har skett samt vilket resultat det har gett. En utvärdering kommer att ske för att se om vi kan kombinera en effektiv brottsbekämpning med ett förstärkt skydd för den personliga integriteten, vilket är bra. Frågan har väckts i EU, och större förändringar ska ske just där. Med tanke på att en utvärdering inte är slutförd kommer det antagligen att dröja länge innan ett eventuellt reviderat direktiv presenteras, och än längre tid kommer att förflyta innan det är färdigförhandlat i ministerrådet och Europaparlamentet och sedan trätt i kraft. Det finns alltså möjlighet att jobba för förändringar även i liggande förslag. Dock är det osäkert vad ett reviderat direktiv skulle kunna komma att innehålla. Åsikterna hos medlemsstaterna går kraftigt isär. Vissa anser att direktivet innefattar för få uppgifter och för korta lagringstider medan andra är av precis motsatt uppfattning. Detta gör att vi faktiskt inte vet om det blir en bättre produkt för att direktivet arbetas om. Det tycker jag vi ska vara tydliga med. Vi ser inte att en vilandeförklaring i dag ger oss utrymme att påverka direktivet. Det får vi genom att implementera det och sedan göra en utvärdering som kan ingå in den större utvärdering som sker på EU-nivå. Det är en utvärdering som skulle kunna utvärdera hur effektiv en datalagring är för att bekämpa och utreda brott. Vi kommer att rösta ja för att ge de rättsvårdande myndigheterna det redskap de behöver i sitt arbete. Jag yrkar bifall till reservation 5 och avslag på övriga. (Applåder) I detta anförande instämde Anton Abele, Krister Hammarbergh och Ulrika Karlsson i Uppsala (alla M) samt Johan Pehrson (FP).

Fru talman! Tack, Caroline, för ditt anförande. Jag vill först påpeka något om Rumänien som jag inte tycker framgick riktigt tydligt i ditt anförande. Det är korrekt att det både i Rumänien och i Tyskland är författningsdomstolarna som har underkänt implementeringen av datalagringsdirektivet. I Rumänien har man hänvisat till Europakonventionens artikel 8 och till att implementeringen har varit i strid med den. Det tycker jag är viktigt att slå fast. Jag har två frågor. Varför tycker ni kristdemokrater att det, med den här propositionen från regeringen, är bra att gå längre än vad EU kräver? Vilka förslag har ni från Kristdemokraterna för de små IT-bolag som kommer att åläggas att datalagra? De kanske blir uppringda på fredagskvällen och måste lämna ut uppgifterna skyndsamt. Hur ska ett litet telekombolag kunna hantera det?

Fru talman! Som du säger har vi haft olika åsikter om hur långt vi ska gå. Vår ingångspunkt har varit att man så långt som möjligt ska följa det som har varit de grundläggande nivåerna i EU. De rättsvårdande myndigheterna har ju varit tydliga med att de skulle vilja ha en del komplement. Därför har vi i slutändan valt att gå längre än de grundläggande nivåerna. Det beror just på att missade samtal har varit avgörande i en del brott. Vi har sett att man måste vara lyhörd för det. När det gäller frågan om de små IT-bolagen håller jag med om att det är en stor kostnad för dem. I stället för att betala ett vite till EU - ett EU som du själv vill gå ur och är negativ till - skulle vi kanske kunna lägga pengar på att föra en bättre dialog med IT-bolagen. Man ska också vara öppen med att detta inte är någon ny process. Vi har haft en dialog med IT-bolagen under väldigt lång tid. De har vetat att det här måste genomföras. Vi har varit tydliga med att vi vill överbrygga detta på ett bra sätt. Därför har vi föreskrivit att det ska ske inom rimlig tid. Jag vill understryka att det naturligtvis kan bli tungt för några små bolag, men det blir inte bättre av att vi i dag lägger 150 miljoner kronor till EU i stället för att ge dem till IT-bolagen som en brygga för deras kommande verksamhet.

Fru talman! Rimlig tid, säger Caroline Szyber. IT-bolagen har ungefär fyra månader på sig att införa detta. När du pratar om IT-bolag får jag en känsla av att du tänker på Telia, Telenor och de stora jättarna. Jag tror att de kan klara detta, men hur ska de små bolagen klara det? Vi talar om hundratals små IT-operatörer i Sverige som drabbas av datalagringsdirektivet. Jag kan inte se att de kommer att ha resurser att göra detta i tid. När man frågar dem själva säger de att de inte kommer att hinna med detta. De säger att de framför allt inte kommer att hinna med att skyndsamt lämna ut uppgifterna. En säger: Jag har bara tre anställda. Vi kan inte vara på plats en fredagskväll eller söndagsmorgon och lämna ut uppgifterna. På vilket sätt ska de hantera det? Om man är anhängare av den personliga integriteten tycker jag att det är märkligt att man lägger fram ett förslag som går längre än vad EU kräver. Missade samtal kan ibland kanske vara till hjälp för polisen, men det kan också bli ett stort problem för den person som blir uppringd vid fel tillfälle av fel person. Det var det jag försökte illustrera med det verkliga exemplet från filmen Utlämnad . Jag förstår inte varför ni går längre än vad EU kräver. Ni behöver ju inte ta med missade samtal eller den exakta positioneringen vid ett avslutat samtal.

Fru talman! Det som har föreskrivits är att det ska ske en beställning inom fyra månader, inte att verksamheten måste vara up and running inom fyra månader. Det har vi varit tydliga med. Det vet även de små databolagen. Jag tror inte att ett års vilandeförklaring gör att man får längre tid. De visste detta redan för ett år sedan. Man ska vara tydlig med det. Du pratar om ett fall där det har blivit komplikationer som jag kan hålla med om gick otroligt mycket över gränsen på grund av att man råkade bli felaktigt uppringd. Det finns emellertid flera kidnappningsfall i England bland annat som man har kunnat lösa tack vare tekniken att man har följt upp ett misslyckat samtal som man har lyckats ringa från en skuff i en bil. Det finns alltså exempel från båda håll. Jag vill anknyta till det du sade tidigare. Det här skulle vara en allmän översyn medan vissa är selektiva. Ni är emot även de selektiva. Frågan är vilka redskap som finns för polisen i slutänden. Ni har varit väldigt kritiska mot telefonavlyssning, buggning och andra hemliga tvångsmedel, så frågan är vilka medel de rättsvårdande myndigheterna ska ha, enligt Vänsterpartiet, för att motverka den grova kriminella brottsligheten.

Fru talman! Vi närmar oss slutet av den här debatten. Mycket har blivit sagt. Frågan om datalagring har belysts ur flera olika aspekter. Det här är grunden för det vi debatterar: I enlighet med artikel 1.1 i direktivet om lagring av trafikuppgifter är syftet med direktivet att harmonisera medlemsstaternas bestämmelser om skyldighet att lagra vissa uppgifter för att på så sätt säkerställa att uppgifterna är tillgängliga för avslöjande, utredning och åtal av allvarliga brott. Det är grundsyftet, och datalagring är ett viktigt redskap vid utredning av brott. Som vi vet och har hört i debatten riktas fokus ofta mot integriteten. Det är inte helt oproblematiskt. Vi har också brottsoffers integritet att ta hänsyn till. Från Socialdemokraternas sida vill jag trycka på det förslag som justitieutskottet lägger fram utifrån konstitutionsutskottets remissvar till justitieutskottet. Det handlar om att riksdagen får möjlighet att vara med och besluta om vilka uppgifter företagen får direktiv om att spara. Eftersom frågan är kontroversiell tycker vi att det är viktigt. Det är annars inte den vanliga gången när det gäller förordningar. Här tycker vi att det är på sin plats. Alternativet är att regeringen helt själv kan reglerar detta. Då har vi folkvalda representanter inget inflytande alls. På det här sättet blir det också lätt för medborgarna att veta vilka uppgifter som lagras. I dag är det upp till varje leverantör att själv avgöra vilka uppgifter som behöver lagras för den egna verksamheten. Det är ett problem att privata operatörers lagring av trafikdata inte är reglerad. Därför bör det också ur ett integritetsperspektiv vara viktigt att reglera lagringen. Det här ärendet har varit aktuellt i flera år. Nu är vi framme vid debatten och därpå följande beslut. Som vi har hört finns det en förhoppning om att en kommande utvärdering skulle leda till att kraven på Sverige att ha datalagring skulle mildras eller förändras. Vi socialdemokrater tror inte, att det är något vi ska förvänta oss. Det här följer med medlemskapet i Europeiska unionen. Därför bör vi fatta beslut i dag. Vi talar om ett redskap för att kunna nysta upp och bekämpa grov brottslighet. Uppgifter hämtas i stort sett i varje utredning om allvarliga brott. Det gäller mord, våldtäkt, terroristbrott och grova narkotikabrott. Uppgifterna kan ha avgörande betydelse. Uppgifterna kan också många gånger resultera i att personer avskrivs från utredning. De absolut flesta uppgifterna kommer aldrig någonsin att begäras ut för brottsutredningar, utan de försvinner efter sex månader utan att någon har tagit del av dem. Vi socialdemokrater vet att datalagringsdirektiv inte är det enda sättet att minska kriminaliteten. Det handlar främst om att arbeta på ett sådant att människor inte hamnar i kriminalitet. Det bästa sätt vi vet är att bekämpa klyftor mellan människor eftersom vi vet att det i alla samhällen är de mest utsatta, de fattigaste, som blir kriminella av olika anledningar. Det är inte den diskussionen vi ska föra här, men genom att nämna det vill jag säga att vi socialdemokrater inte tror att datalagring ensam löser problemen med allvarliga brott. Fru talman! Med det som bakgrund yrkar jag bifall till propositionen och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Jag tänkte ta upp en sak som vi inte har diskuterat så mycket här i dag. Det föreslås en ändring av det lagförslag som finns i propositionen. Denna ändring handlar om att regeringen när den fattar beslut om en förordning ska komma tillbaka till riksdagen för att riksdagen ska kunna pröva den. I lagtexten, som finns i lagen om elektronisk kommunikation 6 kap. 3 a §, vill majoriteten i utskottet införa ett nytt tredje stycke: "Föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av denna paragraf ska snarast underställas riksdagens prövning." Det finns ingenting i utredningen, det finns ingenting i propositionen, och det finns ingenting i betänkandet om vad detta betyder. Jag skulle vilja att Elin Lundgren förklarar vad detta "snarast underställas riksdagens prövning" egentligen betyder.

Fru talman! Det som vi ser framför oss, Johan Linander, är att detta är ett exceptionellt läge. Vi ska införa datalagringsdirektivet och få något slags styrning på vilka uppgifter som ska sparas. Utifrån det som jag har hört dig säga tidigare i debatten borde du vara positivt inställd till detta. Genom att underställa riksdagen vilka uppgifter det är har vi som folkvalda möjlighet att påverka. Det innebär att vi i vanlig ordning kan lämna synpunkter till regeringen om vi tycker att detta är lämpliga uppgifter för brottsbekämpande ändamål eller inte.

Fru talman! Om riksdagen inte litar på att regeringen, oavsett vilken regering vi har i framtiden, antar tillräckligt bra förordningar och menar att de inte ska gälla borde ni i stället föreslå att detta ska ligga i en lag. Riksdagen stiftar ju lagar. Då hade det automatiskt kommit till riksdagen. I stället använder ni en paragraf i regeringsformen som inte alls är tänkt för detta läge. Den har använts för smittskyddsfrågor. Den nämns i förarbetena om ransonering och liknande. Det är mycket märkligt att denna paragraf för första gången används på detta sätt. Men det är egentligen inte det som jag är mest oroad för. Jag är mest oroad för att det över huvud taget inte finns några förarbeten. Nu blir det en lagstiftning som det inte finns några förarbeten om hur den ska tolkas. Återigen: Vad betyder "snarast underställas riksdagens prövning"? Vad är snarast? Om regeringen ändrar en förordning i juni månad, när är då snarast? Ska riksdagen kallas in under sommaren för att denna prövning ska göras snarast, eller räcker det om regeringen återkommer efter sommaren någon gång i september när riksdagen öppnar igen? Vad är snarast? Är det en vecka, en månad, tre månader eller längre tid? Det får vi inga som helst svar på i betänkandet. Det är därför som jag ställer frågan till Elin Lundgren och hoppas att hon har ett svar.

Fru talman! Det som vi har gått på och som är viktigt att poängtera är att konstitutionsutskottet faktiskt har rekommenderat att vi ska förfara på detta sätt. Jag vet utifrån andra debatter att Centerpartiet är lite konservativt och vill hålla sig till det som man brukar göra. Vi anser att man kan vara så att säga lite mer bred i tanken, och vi vet att vi kan använda denna metod nu. Din fråga, Johan Linander, var: När är snarast? Det är naturligtvis när det snarast är lämpligt. Jag tänker inte förlora mig i de tekniska detaljerna. Jag undrar om inte du, Johan Linander, som är oroad över mycket annat i detta datalagringsdirektiv, är oroad över om det är så att vi från riksdagen inte har några som helst möjligheter att påverka innehållet i vad som lagras? Det skulle jag vara om jag var du.

Fru talman! Jag hade från början inte tänkt delta i denna debatt. Men efter att jag har lyssnat på hela denna debatt om datalagring kunde jag inte låta bli. Vi har hört mycket från Alliansens sida som har lagt fram detta förslag till datalagring, och man tycker själv att man tar hänsyn till den personliga integriteten. Man har, precis som har framkommit i denna debatt, tidigare varit emot det förslag som man nu lägger fram. Det finns inte så stora skillnader nu. Jag anser att man har haft stora möjligheter att förändra detta förslag om man hade velat. Jag kan påminna mig en debatt som fördes för ett tag sedan där ministern fick en fråga om implementeringen av direktivet. Då kom också bötesfrågan upp. Just då spelade inte pengarna så stor roll. Det var den personliga integriteten som skulle väga tyngst. Detta blir lite märkligt. Så lät det före valet. Sedan kom förslaget ganska snabbt efter valet. Vi kan inte se att det har blivit så många förändringar vad gäller skyddet av den personliga integriteten. Före valet var det ett ljud i skällan, sedan blev det ett annat. När de gäller direktivet går man till och med längre än vad som krävs, vilket är mycket märkligt. Vi vet också att operatörerna vill ha riktlinjer. De tycker att de har för dåligt med tid på sig. Vi anordnade ett frukostmöte för att få reda på vilka problem som finns. De vill ha riktlinjer angående säkerheten i systemen, vilket är mycket viktigt. De säger att de gärna vill hjälpa till för att åstadkomma detta men att de behöver ha mer tid på sig för att kunna fixa det. Det är relevant. Det behövs också övergångsregler. De säger att de har varit i kontakt med departementet och ställt dessa frågor, men de har inte fått några svar. Det tycker jag är märkligt. Det borde ni svara på. Jag har också hört: Till detta var man nödd och tvungen. Så kan man också se det. Det är faktiskt så att en del får svälja det som tar emot för att de råkar sitta i regeringen. Jag vill nämna något om detta bötesbelopp. Det blir en märklig debatt. Ni gör en så stor affär av pengarna. Ni gjorde precis tvärtom före valet. Det tycker jag ska framgå. Enligt riksdagens utredningstjänst kan man inte tala om vad detta kommer att kosta. Däremot skriver man om vitet. Först ska det ske en stämning, och sedan ska det till domstol. Vitet löper från och med den dag då den andra domen från domstolen delges. Så är det.

Fru talman! Jag ska förtydliga en sak som Lena Olssons partikamrat Jens Holm talade mycket om tidigare, nämligen om de små leverantörerna. Man måste komma ihåg att det faktiskt finns ett utrymme i lagstiftningen för mindre bolag att få undantag från lagringskravet. Det har ni glömt att berätta. Jag ville bara nämna det. Jag kan också nämna att de stora operatörerna i remissrundan faktiskt var motståndare till att regeringen har ställt sig på de små bolagens sida i denna fråga. Jag vill också göra ett annat förtydligande eftersom Lena Olsson insinuerade någonting annat. Nu sitter Centerpartiet i regeringsställning. Men jag kan försäkra Lena Olsson om att vi hade agerat precis likadant vad gäller medborgarnas pengar om vi hade suttit i opposition. Oavsett om man sitter i majoritet eller i opposition har man ett ansvar för hur vi i riksdagen beslutar om att använda medborgarnas pengar. I detta fall är det Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som har ansvaret. Det är ni som ska ta ansvar för hur 150 miljoner och i värsta fall kanske upp till en halv miljard ska användas. Ska vi använda dessa pengar till att betala böter och vite till EU, eller ska vi använda dessa pengar på något annat sätt? Det ansvaret har ni i Vänsterpartiet, och det ansvaret ska ni ta. När det gäller vad som hänt före valet: Före valet hade vi inte fått något besked från kommissionen om ett datum för stämning. Före valet visste vi inte det, men nu har vi till och med ett datum. Kommissionen är extremt tydlig. Den 6 april kommer de att ha ett möte. Om vi i dag inte fattar beslutet i frågan kommer de att begära att domstolen fastställer ett belopp. Det är andra domen vi här talar om. Första domen har redan skett. Den andra domen handlar om att fastställa belopp för böter eller vite. Det kommer domstolen därefter att göra.

Fru talman! Jag har hört Johan Linanders tal här från talarstolen och har naturligtvis respekt för hans åsikter. Men i det här sammanhanget vill jag säga att jag ställer mig bakom det som Miljöpartiet och Vänsterpartiet här förut har sagt. Jag kan tycka att det blir lite konstigt att tala om bötesbelopp - ingen vet egentligen vad det blir. Jag tror att vi kan lita på riksdagens utredningstjänst. Även vi har haft kontakter med departementet om detta, men man kan inte ge ett svar. Johan Linander, du säger att kommissionen inte har kommit med något besked. Det tycker inte jag spelar roll i sammanhanget. Ni visste ju att de skulle komma med besked. Att trixa med datum och sådant blir bara löjligt, tycker jag. I retoriken före valet spelade de här pengarna inte någon roll. Det var den personliga integriteten man ville skydda; så lät det. Ministern var själv ute och talade om detta, så det är inget konstigt. Hade man från Centerns sida då varit ansvarsfull skulle det nu vara fritt fram att tala om att vi inte, som ni säger, ska slarva med skattebetalarnas pengar. Att införa det här direktivet, Johan Linander, kostar mycket mer än ni säger i propositionen.

Fru talman! Jag kan berätta för Lena Olsson att jag satt med i den utredning som utredde hur direktivet ska implementeras i svensk lagstiftning. Vänsterpartiet hade också en representant i utredningen. Vi försökte få svar från bolagen om hur mycket det skulle kosta. Men de ville inte svara på den frågan. De menade att det var en konkurrensnackdel att lämna uppgifter som andra bolag därmed får reda på. Därför är det som står i utredningen om kostnaderna en ren uppskattning - dessutom i ett väldigt brett spann. Senare har bolagen valt att precisera sig, som de säger. Men det är inte uppgifter som har kunnat kontrolleras. Jag vill å det bestämdaste säga att Centerpartiet har sagt precis samma sak både före och efter valet i frågan. Gång på gång har vi sagt att vi tycker att datalagringsdirektivet är fel. Det var fel att anta det. Vi borde riva upp det beslutet eller åtminstone göra det frivilligt för medlemsstaterna att genomföra detta. Vi har också, till skillnad från Vänsterpartiet, sagt att Centerpartiet står bakom att Sverige är medlemmar i EU. Så länge vi är medlemmar i EU måste vi följa de gemensamma regler som finns. Vi har själva varit med och fattat beslut om de reglerna. Därför har vi inte rätt att säga: Men den här gången väljer vi att bryta mot reglerna. Vi har alltså en skyldighet att implementera direktivet. Hur dåligt det än är måste vi göra det. Det är där vi i dag står. Antingen följer vi således de demokratiska spelreglerna eller också väljer vi att inte göra det. Väljer vi att inte göra det säger vi samtidigt att vi skickar en faktura till svenska folket på minst 150 miljoner kronor. Summan är inte exakt - en sådan finns inte - men utifrån den praxis som finns kan man räkna fram nämnda summa. Jag tycker inte att man ska handskas med medborgarnas pengar på det sättet.

Fru talman! Jag hävdar igen att vi har vänt oss till utredningstjänsten och tidigare också till departementet, men ingen har kunnat tala om vad det här kommer att kosta i form av de bötesbelopp som det talas om. Visst, vi ska ta ansvar för skattebetalarnas pengar. Men ska det gälla i ett läge ska det gälla i alla lägen. Det är väl vad som kan sägas. Det talas här om en skyldighet. Visst är det så. Men i varenda debatt är det samma tugg om vad Vänsterpartiet har tyckt. Vi gillar inte EU, men vi finner oss i demokratiskt fattade beslut och jobbar naturligtvis efter dem. Men fortfarande menar vi att det förslag som ni själva för några år sedan sade nej till inte genomgått så stora förändringar jämfört med vad som i dag ligger på riksdagens bord. Ni har haft stora möjligheter att göra förändringar eftersom ni är i regeringsställning.

Fru talman! Jag vill göra alla som lyssnar på och som deltar i debatten uppmärksamma på att det hela återigen blir väldigt märkligt. Först går det enligt Vänsterpartiet för långsamt. Sedan går det för fort - två oförenliga åsikter. Det är helt rimligt att försöka vända på varje sten och att se till att detta direktiv genomförs på ett sätt som är så lite integritetskränkande som bara är möjligt samtidigt som det svarar mot reella behov. Tiden för lagringen är en sådan sak, menar jag. Vi har tittat på de länder som har försökt göra något. Författningsdomstolen i de länderna har sagt att det gjorda försöket, till exempel i Tyskland, är mindre lyckat. Vi har lyssnat på Lagrådet. De har sagt att vårt förslag är lyckat. Underkänner Lena Olsson bedömningen som gjorts av Lagrådet som är det närmaste en författningsdomstol som vi har i Sverige? På vilken grund har Lagrådet i så fall fel? Och menar Vänsterpartiet att alla statliga regleringar av privat affärsverksamhet för att skydda människor från att bli utsatta för brott är av ondo? Det är i så fall en ganska ny ståndpunkt från Vänsterpartiet som annars, har jag förstått, gärna ser en hel del statliga regleringar. Det är bara att titta på patientregisterlagstiftningen, på regler om bokföring och på personallagar och hur mycket annat som helst där Vänsterpartiet rimligen tycker att privat verksamhet ska regleras. Människors beteende handlar det också om. Det ska arkiveras och sparas för att kontrollera om något fel skett. Är detta på något vis av ondo, eller ska allt beträffande telefonföretag exempelvis vara totalt fritt? Ska det aldrig någonsin finnas något regelverk för att balansera frihet med ansvar och möjlighet att praktiskt bekämpa mycket grova brott?

Fru talman! Johan Pehrson frågar om allt det han räknat upp är av ondo. Det är nonsens! Nu har vi en proposition där regeringen ålägger privata företag att samla in data om svenska medborgare. Jag hörde dig, Johan Pehrson, tidigare här i talarstolen tala enbart om grova brottslingar. Här handlar det inte om det, utan det handlar om en omfattande lagring av data om dem som aldrig begår brott. När det gäller datalagringen tycker jag att det ska komma till protokollet. Vi tycker, Johan Pehrson, att detta går för fort och att det tidigare dragits i långbänk. Med vår vilandeförklaring får ni en chans att i propositionen rätta till när det gäller integritetsbehovet. Från regeringsalliansen har ni ju sagt: Det här med pengar och bötesbelopp är inte så noga. Vi ska värna den personliga integriteten mer. Men förslaget skiljer sig i stort sett inte så mycket från hur det var förut. Vi vill ha en bra förklaring till det.

Fru talman! Jag kan konstatera att vi har ett förslag, och det har behovsprövats, ändamålsprövats och proportionalitetsprövats. Lagrådet har godkänt förslaget. Trots det är Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte nöjda, utan detta ska bordläggas. Därför vill jag fråga: Om vi skulle ta bort något av det som här framkommit från Vänsterpartiets representanter, skulle Vänsterpartiet då godkänna förslaget? Svaret är nej. Ni skulle fortsätta vägra att införa detta under hur lång tid som helst. Det kan åsamka de svenska skattebetalarna en kostnad på kanske 150 miljoner under ett år, men fick ni bestämma - låt oss säga att ni skulle få egen majoritet - skulle ni aldrig genomföra detta. Då skulle kostnaden efter ett tag sluta på någon miljard - eller två, eller tre, eller tills ni har gått ut ur EU. Det är ju ert mål. Vi samarbetar i EU. Allt blir inte exakt som vi vill, men vi har en skyldighet att genomföra dessa förslag. Jag kan konstatera att detta förslag är prövat. När det gäller massregistrering och oskyldiga undrar jag: Menar Vänsterpartiet att det är ett problem att alla företagare måste spara sina fakturor? Är det ett problem att människor måste ha kvar sina kvitton när de har deklarerat? Är det ett problem att vi har omfattande reglering av vägtrafiken? Det åker runt massor av oskyldiga människor på våra vägar som aldrig har begått något brott, men ändå ska de kunna kontrolleras i efterhand och på plats. Var är massövervakningen? Vi talar om arkiveringsregler för kontaktuppgifter under sex månader, och det är uppgifter som redan i dag sparas.

Fru talman! Det var lite mycket; jag vet inte om jag hinner svara på allt. Jag börjar med det sistnämnda, om att spara saker. Dessa företag har under senare år reducerat antalet uppgifter de sparar, vilket är ett gott tecken. Nu blir det dock annat som ska sparas, och det är kanske inte bara det som har med brott att göra. Vi menar alltså att man också sparar så mycket annat. Jag har även hört i debatten att Johan Linander har tagit upp massövervakningen och datalagringen. Jag vill påminna om alla lagstiftningsärenden som vi har beslutat om sedan 2001. Vi har Integritetsskyddskommittén som har tittat på dessa lagförslag ur proportionalitetssynpunkt. De var i denna kommitté eniga, och det är ganska skrämmande att se. Frågorna man ska ställa sig först är: Finns det nödvändighet? Är detta effektivt? Är det värt det i förhållande till kränkningen av den personliga integriteten? Man kan alltså inte se alla dessa förslag som lagts fram och som är och kan vara integritetskränkande var för sig. Väg samman allihop! Det blir ganska många, och då menar vi att det är en massövervakning.

Fru talman! Lena Olsson är en mycket trevlig politiker, och en hederlig sådan. Hon säger sig värna den personliga integriteten, som väger tungt. Jag instämmer i detta, och det gör också alliansregeringen. Integritetsfrågorna är viktiga, och respekten för varje människas integritet är ett grundläggande värde i vår demokrati. Det är också anledningen till att det har tagit tid innan vi har fått detta lagstiftningsförslag på plats på riksdagens bord. När alliansregeringen tillträdde var en av de viktigaste frågorna nämligen inte löst, det vill säga när de brottsbekämpande myndigheterna får tillgång till de uppgifter som finns lagrade. Den frågan löser vi nu, och den ligger på riksdagens bord i ett annat lagstiftningsärende som kommer om några veckor. Det är den viktigaste integritetsfrågan i detta avseende. Sedan man måste man också alltid i ett integritetsperspektiv sätta den enskildes rätt till integritet i kommunikation och rätt till privatliv mot den rätt till integritet som brottsoffer har. Den flicka som har våldtagits har också rätt till sin integritet, och där har vi som lagstiftare en uppgift att upprätthålla. Därför är det viktigt att de brottsbekämpande myndigheterna har rätt verktyg för att arbeta effektivt med att bekämpa den grova och allvarliga brottsligheten. Jag har sagt det tidigare: Möjligheten att stoppa detta förslag eller förändra direktivet fanns faktiskt under åren 2004 och 2005, då vi hade en socialdemokratisk regering där Lena Olsson och Vänsterpartiet ingick som regeringsunderlag för den justitieminister som drev på denna utveckling. Då agerade man ju inte. I dag har vi detta lagstiftningsförslag inte av en slump utan för att vi har varit förpliktigade att förhålla oss till de regler EU ställer upp, det vill säga implementera de direktiv vi är förpliktigade att implementera.

Fru talman! Ulrika från Moderaterna säger att de har varit totalt förhindrade från att förändra detta. Sitter man i regeringen har man naturligtvis, om man vill, möjlighet att förändra saker och ting i detta. Det är i princip bara upp till en själv. Ulrika nämnde också hur vi agerade då. Jag kan tala om för Ulrika Karlsson att Vänsterpartiet först och främst agerade för att stoppa det som var på gång, och i andra hand agerade vi för fullt för att förändra. Det är alltså svaret på din fråga, Ulrika. Jag vet att Ulrika Karlsson är väldigt intresserad av de frågor som har med integritetsaspekter att göra. Håller Ulrika Karlsson med mig om att detta ärende specifikt kan mejslas ur ett annat? Då menar jag lagstiftningsärenden vi har tagit beslut om sedan 2001 och som gäller den personliga integriteten. Det har hänt väldigt mycket på detta område utan att man har gjort en samlad bedömning innan man har kommit med ett förslag. Innan man kommer med ett förslag ska man naturligtvis ha ställt sig frågan om proportionalitetsprincipen. Det har Integritetsskyddskommittén kommit fram till. Där satt alla partier, och där var vi också eniga.

Fru talman! I mitt anförande berättade jag om kritiken mot regeringen för att den är senfärdig med att införa detta datalagringsdirektiv i Sverige. Kritiken är berättigad; vi är sena. Detta är något som skulle ha varit implementerat år 2007. Denna försening är dock berättigad. Man har nämligen gjort en helhetsbedömning, och man har gjort en integritetsbedömning och en proportionalitetsbedömning av detta ärende samt sett frågan i ett vidare perspektiv - bland annat med den fråga jag tog upp, det vill säga när de brottsbekämpande myndigheterna får hämta ut uppgifter. Vi tycker inte likadant. Vi tycker inte likadant i fråga om EU och den delen, och vi tycker inte likadant i denna fråga. Jag tycker att det finns skäl till att de brottsbekämpande myndigheterna får tillgång till viss information. Likväl: Bara för att man inte instämmer i någonting kan man inte missbruka den konstitutionella rätt som ges i regeringsformen 2:12, där det står att vi kan bordlägga ett ärende under ett års tid. Syftet med denna reglering är att hantera påtryckningar från främmande makt eller en tillfällig opinion i landet. Datalagringen har inte tillkommit av dessa skäl. Det är inte en tillfällig opinion i det här landet, och det är inte heller något nytt och hastigt uppkommet förslag. Detta har pågått under sju års tid, och diskussionen har funnits. Det har funnits möjlighet att föra debatten under sju års tid. Jag tycker faktiskt att det är smaklöst att missbruka den konstitutionella rätt som ges bara för att man inte accepterar majoritetens synpunkter. Det är nämligen obstruktion, och de som får betala notan är skattebetalarna - med mångmiljonbelopp.

Fru talman! Nu kom det in lite där på slutet att vi ska vara rädda om skattebetalarnas pengar eftersom det är 150 miljoner som står på spel - trots att vi har fått det utrett att ingen vet vad det kommer att kosta. Jag vill återigen fråga: Hur hederligt är det att det innan valet inte var pengarna utan den personliga integriteten som betydde något, och när vi sedan får ett förslag på bordet direkt efter valet har ni inte kunnat göra så stora förändringar att de tillmötesgår det som kanske skulle ha varit er behjälpligt? Ni går i stället längre än vad direktivet kräver. Ulrika Karlsson, vi har haft många debatter, och du vet mycket väl att Vänsterpartiet vill bekämpa brott - grov, organiserad brottslighet och all den retorik ni alltid använder. Men det finns också en baksida, det läste Jens Holm upp här, som ska beaktas. Man ska göra precis allt man kan för att förhindra att människor råkar hemskt illa ut därför att det införts en viss lagstiftning. Det är smaklöst, säger Ulrika Karlsson, till mig. Då säger att jag det var lika smaklöst av er att lura väljarna före valet.