Mediefrågor

Fru talman! I betänkandet behandlas 17 motionsyrkanden från allmänna motionstiden 2007. I betänkandet finns två reservationer, båda vänsterpartistiska. För att vinna tid yrkar jag bifall till reservation 2 om utbyte av tv-sändningar mellan Sverige och Finland. Utskottet avstyrker detta med hänvisning till upphovsrättsliga och ekonomiska orsaker. Fru talman! Det är av stor betydelse att de särskilda behov som Sveriges nationella minoriteter har prioriteras i public service-företagens programverksamhet. Jag är medveten om att sändningstillståndsperioden pågår. De tre programföretagen har en dialog med företrädare för de berörda minoritetsgrupperna. Vänsterpartiet föreslog i en motion, K330, att dialogen mellan public service-företagen och de nationella minoriteternas riksorganisationer skulle formaliseras så att tillgängligheten till de nationella minoritetsspråken skulle kunna förbättras. Jag har avstått från att reservera mig. Det beror på att vi befinner oss mitt i en sändningstillståndsperiod. Jag utgår från att kravet på formaliserade dialoger beaktas inom ramen för den särskilda utredarens arbete som ska avslutas under sommaren. Fru talman! I betänkandet finns ett gemensamt särskilt yttrande om konkurrens på biografmarknaden från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. I likhet med motionären Thomas Bodström anser vi att det är viktigt att det blir fler aktörer på den svenska biografmarknaden, inte färre. I dag har vi en monopolliknande situation med SF Bios dominerande ställning på biograf- och distributionsmarknaderna. Regeringens passivitet i frågan har varit genomgående. Vänsterpartiet efterlyser regeringens handlingskraft i fråga om att skapa ekonomiska förutsättningar för att digitalisera biografer på mindre orter. Vi förutsätter att regeringen tillsätter en förhoppningsvis parlamentarisk utredning för att förbereda en ny filmpolitik. I samband med detta arbete vill vi ha förslag från regeringen till hur koncentrationen på biografmarknaden ska brytas. Fru talman! I vår reservation med rubriken Grannlands-tv framför vi delvis samma sak som framförs i två folkpartimotioner, en centermotion och en socialdemokratisk motion. Den finskspråkiga tv-publiken har tillgång till en redigerad finsk tv-kanal i några få regioner i Sverige samt Com Hems kabelnät. Samtidigt fylls det digitala marknätet med en mängd kommersiella skräpkanaler. Det är inte tillfredsställande. I likhet med vad Lars Wegendal anför i sin motion anser jag att regeringen bör arbeta för en kvalitetshöjning av utbudet genom att ge utrymme för de nordiska grannländernas public service-kanaler. Det skulle innebära positiva förbättringar för bland annat den sverigefinska nationella minoritetens möjligheter att ta del av ett finskspråkigt tv-utbud. Det är hög tid att regeringen snarast tar initiativ till att förverkliga Nordiska rådets rekommendation, så att vi kan få tillgång till grannländernas public service-kanaler. Fru talman! Jag anser att reservation 2, Utbyte av tv-sändningar mellan Sverige och Finland, är värd att få ett brett stöd i riksdagen vid voteringen. Staten har ett särskilt ansvar för de nationella minoriteterna. Den redigerade finländska tv-kanalen TV Finland sänds över det digitala tv-nätet, men endast över Stockholm, Västerås och Uppsala. Det är hög tid att regeringen nu ser till att bygga ut de finländska sändningarna så att de i nästa steg omfattar de så kallade förvaltningsområdena i norra Sverige. I ett förvaltningsområde har exempelvis finskan en starkare ställning som nationellt minoritetsspråk än i övriga landet. Norrbotten är det enda länet i landet som har dessa förvaltningsområden. På sikt vill vi att man i hela landet ska ha samma möjligheter som man har i Uppsala, Västerås och Stockholm att se TV Finland. Fru talman! Tekniken är inget hinder. Kostnaderna är överkomliga. Börja med att bygga ut tv-sändningarna mellan Sverige och Finland. I Sverige finns det minst två nationella minoriteter, sverigefinnar och tornedalingar, som vill se finsk tv. Jag tror att romer från Finland också är intresserade av att ta del av finsk tv. Finns det ett reellt politiskt intresse hos framför allt den svenska regeringen kan regeringen också gå vidare. Regeringen kan ta reella initiativ för att förverkliga Nordiska rådets rekommendation att man ska få tillgång till grannländernas public service-kanaler.

Fru talman! Att vara ledamot i kulturutskottet i dessa tider är som att genomgå en lång och utdragen graviditet. Det har nu gått 18 månader sedan regeringen tillträdde, och inget barn är fött. Ingen proposition som presenterar regeringens vilja och ambition på kulturområdet har lagts på riksdagens bord. Under mina snart 26 år i riksdagen har jag aldrig varit med om att sitta i ett så undersysselsatt utskott. Då kan ni inberäkna förra gången som de borgerliga partierna styrde Sverige med stöd av det främlingsfientliga partiet Ny demokrati. Nu för tiden tycks det som om de inte ens kan styra med hjälp av varandra. Ännu har man nämligen inte enats om en gemensam politik i kulturfrågor, ej heller på det område som vi nu diskuterar - mediefrågorna. Trots att jag många gångar har hört kulturministern under sin tid som riksdagsledamot uttrycka sin avoghet mot knyppling tycks det som om det är just kunskaper på det området som krävs. Nu måste ni snart knyppla ihop någonting. Det närmaste en gemensam åsikt som man kan komma är de direktiv som alla arbetsgrupper och beredningar har lyckats få ihop. När det gäller direktiven till utredningen om public service verkar dock en hel del arbete kvarstå. Jag har i alla fall fått ägna en hel del tid åt att debattera med moderater och folkpartister om hur direktiven ska tolkas och vad som är public service. Det blev faktiskt inte heller riktigt sant. När vi skulle debattera i TV 8 tog man det säkra före det osäkra och valde att tala direkt med herr Adaktusson själv i stället för att debattera med mig. Kanske var det för att man inte skulle få mothugg. Men mothugg blev det i alla fall så småningom när kulturministern själv trädde in i debatten och talade om var skåpet ska stå. Här ska minsann inte delas ut några licenspengar till programproduktion i kommersiella kanaler, sade hon. Sedan verkar det som om den debatten dog ut. Det återstår dock att se om vi får möta en gemensam syn framöver. Jag har sedan Rose-Marie Frebran fick uppdraget att utreda public service deklarerat att vi socialdemokrater emotser en öppen dialog med henne. Det har inneburit två möten - senast i januari - och jag väntar nu med spänning på att få se om socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister ska bli inbjudna till ytterligare dialog innan regeringspartierna bestämmer sig för hur det ska bli. Tiden går, och vi väntar. Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga något om det särskilda yttrande som vi tillsammans med Vänsterpartiet fogat till detta betänkande. Vi delar en gemensam strävan om att hålla i gång ett levande biografliv i hela landet. Vi delar också den oro som Thomas Bodström uttrycker i sin motion för att den monopolliknande situationen på biografmarknaden ska leda till höjda biljettpriser och ett alltmer begränsat filmutbud. När Svenska Filminstitutet talar om frågan om biograferna som en tydligt lokal kultur- och filmpolitisk fråga tror vi att de har rätt. Framtida digitala hus kan mycket väl vara en kommunal och regional angelägenhet. Men en digitalisering av biograferna i Sverige kräver insatser av flera - distributörer, biografägare, visningsorganisationer, teknikföretag, regioner och berörda kommuner. Däremot känner vi oss tveksamma till att gå mot en kommunalisering av biografverksamheten. Vi vill snarare - precis som motionären - se fler aktörer på marknaden. I detta anförande instämde Gunilla Carlsson i Hisings Backa, Anne Ludvigsson, Nikos Papadopoulos, Göran Persson i Simrishamn, Leif Pettersson, Anneli Särnblad och Lars Wegendal (alla s).

Fru talman! Låt mig inledningsvis beklaga att Margareta Israelsson upplever att hon inte har en meningsfull tillvaro här i riksdagen. Vi i alliansen tycker också att det är beklagligt att Margareta Israelsson inte har något att göra, men det kan hon kanske göra någonting åt själv. Fru talman! Det har hänt och händer mycket spännande på medieområdet i Sverige. Det märks att det är goda tider och att det finns ett stort intresse för stora investeringar i den mediala framtiden, i framtidstro. Låt mig för personlig del få säga att jag finner det särskilt glädjande att min gamla tidning Svenska Dagbladet hävdar sig väl i den hårda konkurrensen på en av världens tuffaste tidningsmarknader. De här goda tiderna är inget storstadsfenomen. Välskötta tidningskoncerner ute i landet lägger ännu ett år av hundratals miljoner i vinst bakom sig. Det handlar om familjeföretag, som till exempel Nya Wermlands-Tidningen, vars historia jag nyss har skrivit. Den utvecklingen borgar för att det finns resurser att utveckla nya tjänster för att möta behoven hos läsare och annonsörer. Dessbättre är det för det mesta inte vi politiker som fattar avgörande beslut om utvecklingen på medieområdet. Det gör, som sig bör, marknadskrafterna, det vill säga konsumenter och producenter i ett frivilligt samspel på de olika delmarknaderna. Så ska det vara i en liberal demokrati. Ytterligare steg på avregleringens väg på medieområdet togs den 1 april när Radio- och TV-verket fördelade nya sändningstillstånd för television i det digitala marknätet. Det var en uppgift som tidigare låg hos regeringen, vilket vi kunde se öppnade för politiskt godtycke. Därför ändrade vi på den ordningen, och nu sker besluten i en bättre, öppnare process. Det är glädjande att kunna konstatera att vi med den senaste fördelningen av sändningstillstånd fått åtta nya nationella tv-kanaler och nio nya regionala och lokala, det som Siv Holma kallar för skräpkanaler. För oss innebär det ökad mångfald, framför allt på det regionala och lokala planet, och därtill ökad konkurrens i nyhetsförmedlingen för både Sveriges Television och TV 4. Det sker tack vare mediehus med förankring i tidningsvärlden i bland annat Östergötland, Västergötland, Västernorrland och Norrbotten. De företagen får nu en chans att addera till tanken att hela landet ska speglas i medierna. Det sker alltså med hjälp av privata initiativ. På tv-området pågår en annan glädjande utveckling i form av en breddning av public service-utbudet i flera kanaler. Som nämndes här kunde vi vid ett seminarium ordnat av kulturalliansen i riksdagen i förra veckan, utan socialdemokratisk medverkan, vilket ska noteras, konstatera att ett antal privata tv-företag som TV 4, TV 8 och kulturkanalen Axess har goda ambitioner att öka sitt utbud av kultur- och samhällsprogram inom ramen för sin kommersiella eller filantropiska verksamhet. Det ser vi i alliansen som värdefulla tillskott till det offentligt finansierade eterutbudet. Vi ser det som initiativ som bör hälsas välkomna snarare än bekämpas och förtalas. De offentligfinansierade företagens framtid är nu under saklig granskning i Public service-utredningen under ledningen av Rose-Marie Frebran, tidigare ledamot för Kristdemokraterna och vice talman i denna kammare. Efter midsommar får vi se resultatet av hennes tankemödor. Jag har all anledning att tro att arbetet ska kunna resultera i välbehövliga förändringar efter decennier av socialdemokratisk passivitet och konservatism i synen på medievärldens snabba förändring. Det samma gäller den översyn av privatradions villkor och framtid som leds av domaren Martin Holmgren och som ska vara klar i höst. Vi moderater ser fram emot ökade möjligheter till utbyggnad av den fria radion med ett privat riksradioalternativ till Sveriges Radio. Som varm anhängare av radiomediets särart och Sveriges Radios behov att hävda sig inom public service-världen tror jag ändå att det vore bra med en stimulerande tävlan även på det seriösa radioområdet. Jag vet att den inställningen också delas av Sveriges Radios nuvarande ledning. Så går vi vidare område för område i alliansens arbete med mediefrågorna med den teknologiska utvecklingen i ryggen och med den politiska friheten för ögonen. Fru talman! Vi gör skillnad. Det märktes skillnad i mediepolitiken under alliansregeringen på 70-talet när vi stoppade planerna på ett parabolförbud och öppnade möjligheterna för närradiosändningar. Det märktes skillnad på 80-talet när vår opinionsbildning mot monopolkramarna och för fri television banade väg för de privata alternativ som då var väldigt kontroversiella men som i dag är en självklar del av hushållens vanor och vardag. Det märktes skillnad på 90-talet när alliansregeringen genomförde fri-radio-reformen som i dag berikar musikutbudet i stort. Och nu ska vi gå vidare på avregleringens och mångfaldens väg. Fru talman! Betänkandet KrU10 behandlar frågor som rör radio- och tv-frågor, film och censur. Vår filmpolitiska talesman Hans Wallmark hade gärna tagit en filmdebatt men kan tyvärr inte närvara. Men jag är säker på att de frågorna kommer tillbaka till kammaren. Då ska vi också lägga fram vår filmpolitik till skillnad från den filmpolitik som under de föregående tolv åren inte kunde åstadkomma det som nu oppositionen själva efterlyser. Mot bakgrund av det sagda om de snabba förändringarna på marknaderna och de utredningar som snart ska leda fram till politiska beslut i denna kammare ber jag att få yrka avslag på samtliga motioner och bifall till utskottets förslag till beslut. (Applåder)

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att ställa en fråga till Mats Johansson. Varför får inte förvaltningsområdet i norra Sverige, där finskan och sverigefinnarna har en särskild status, ta emot tv-sändningar av den finländska tv-kanalen TV Finland? Uppsala, Västerås och Stockholm får ju det. De nämnda kommunerna ingår inte i något förvaltningsområde. Jag vill veta varför samma regler inte gäller och hur det kan komma sig att man inte har beaktat ett förvaltningsområde där de här nationella minoriteterna har en starkare ställning. Jag skulle också vilja passa på att fråga om Mats Johansson kommer att medverka till att det blir en blocköverskridande överenskommelse när Public service-utredningen är klar. Eller kommer detta att behandlas inom allianspartierna?

Fru talman! Jag tror att det är tionde gången vi för den här debatten om finskans ställning i etermedieutbudet i kammaren, inte jag, men Siv Holma har ju varit flitig och interpellerat om detta. Den här frågan har debatterats i ett par decennier. Då frågar man sig om den inte borde ha varit löst av tidigare regeringar. Vi har ingen särskild vilja att stänga ute just tv-sändningar på finska eller andra nordiska språk, tvärtom. Jag noterar med tillfredsställelse att det råkommersiella företaget Com Hem nu har löst en stor del av den här problematiken ganska snabbt genom sitt erbjudande till kabel-tv-publiken att abonnera på de nordiska kanalerna. Det torde finnas möjligheter i satellitvärlden att också se på de här kanalerna, precis som man som utlandssvensk kan ta del av Sveriges Televisions sändningar ute i Europa. Vi tycker att det är trevligt att marknaden har löst det problem som politiker av alla kategorier inte har kunnat lösa, än mindre inom ramen för det nordiska samarbetet. Något exakt svar på frågan om det finska förvaltningsområdet har jag inte, men jag ska gärna ta upp det med kulturministern nästa gång vi ses. Vi brukar prata om detta varje gång vi ses. Jag tror att ett svar på Siv Holmas fråga är att det inte är så lätt att åstadkomma som det kan synas vara. Det är därför vi också i betänkandet hänvisar till upphovsrättsproblem och andra tekniska hinder. När det gäller Public service-utredningen har jag inget emot att vi kan åstadkomma något som är blocköverskridande. Jag har svårt att tänka mig att utredningen kommer att landa där. Jag hoppas få återkomma om det.

Fru talman! Jag ska bara upplysa Mats Johansson om att jag en gång har haft en interpellationsdebatt med kulturministern om denna fråga, så det måste vara några andra tio gånger som avses. Här sägs att Com Hem har lyckats lösa det här så att man får TV Finland. Den förra regeringen var faktiskt mer flitig i den här frågan eftersom det var den som gjorde det möjligt för Västerås, Stockholm och sedermera Uppsala att ha den kanalen i basutbudet. De som bor i de områdena behöver alltså inte betala för den kanalen. Jag mottar det positivt att Mats Johansson ska ta upp frågan om förvaltningsområdet med kulturministern. Det tycker jag är helt okej. Däremot blir jag väldigt förvånad över det svar som Mats Johansson ger när det gäller att arbeta för en blocköverskridande överenskommelse om public services sändningstillstånd. Det har ju varit praxis, och det vore oerhört olyckligt demokratiskt sett om inte den praxis fortsätter. Avslutningsvis vill jag ta upp den offentliga utfrågningen om TV 8, Axess och TV 4. Jag får väl gratulera de borgerliga partierna för att de har marknadsfört det på det sätt som har skett. Sanningen är ju att utfrågningen med de här aktörerna inte ligger under kulturutskottets ansvarsområde. Det ligger under konstitutionsutskottets ansvarsområde. Från min sida har det varit speciellt viktigt att hörsamma den kritik som har förts fram från kulturutskottets ledamöter om att man har varit för generös med inbjudningar. Vi har haft en restriktiv linje med det.

Fru talman! Mediepolitiken aktualiseras då och då, och nu är den hetare än på mycket länge eftersom den utredning som pågår snart ska presentera förslag som kan få stor bäring på public service och den framtida utformningen. Frågorna infinner sig hos oss i kammaren precis som hos allmänheten ute på gator och torg och i tv-soffor: Vilken roll ska SVT och Sveriges Radio egentligen ha i framtiden? Hotas public service av nya aktörer och teknisk utveckling, eller kan dessa innebära att public service faktiskt kan komma att utvecklas i stället? Och kanske viktigast: Hur kan vi säkerställa allas vår tillgång till kvalitets-tv och kvalitetsradio i en föränderlig tid där medieutbudet ständigt växer och diversifieringen hela tiden ökar? Ja, fru talman, det betänkande som vi har att hantera i dag handlar om radio, tv, film och censur, inte andra medier som till exempel dem som jag personligen är oerhört beroende av, nämligen dagstidningar. Jag vill inleda med att yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet. Fru talman! I flera årtionden var Sveriges Television och Sveriges Radio helt ohotade. I min barndom fanns det två tv-kanaler. Det fanns tre radiokanaler. TV 1 var mina föräldrars självklara val. Radions P 3 var min favoritkanal. På den tiden var det helt självklart att hela familjen tillsammans såg på lördagsunderhållningen i tv samtidigt som barnen åt lördagsgodis. I skolan på måndag morgon talades det om underhållningen, tävlingarna och artisterna. Det fanns referenspunkter som alla kunde tänka om och känna inför. Barnprogrammen var pedagogiska, och vi som växte upp på 60- och 70-talen minns med glädje Magnus, Brasse och Eva i Fem myror är fler än fyra elefanter och Birgitta Andersson som lärde oss läsa i Från A till Ö . I dag är allting annorlunda. I varje hem finns många platta tv-apparater, men det finns också ett överväldigande kanalutbud. Man kan ta hem alla kanaler via datorn. Det finns en konkurrens, och man kan undra om SVT:s ställning i det svenska folkets medvetande har eroderats. Nej, så har inte skett. Fortfarande leder varje förändring i tablåerna på SVT:s etta och tvåa till engagerade diskussioner från medborgarna på insändarsidorna, och anmälningarna till Granskningsnämnden tilltar, vilket ju faktiskt innebär att medborgarna bryr sig om public service fortfarande. Bolibompa , Rapport , Melodifestivalen , Sommarpratarna i radio och många andra program är fortfarande betydelsebärande för många svenskar. På senare år har miljoner svenskar följt Fredrik Lindström i Värsta språket eller min kompis i Uppsala Knut Knutsson i Antikrundan . Min förhoppning är att SVT och SR inte ska se uppkomsten av nya kanaler som hot utan mer som motivationsfaktorer för att ännu mer profilera sig och höja nivån när det gäller kunskap, bildning och kultur i det moderna medielandskapet. Kom ihåg att public service har en bildningspolitisk uppgift och står ända sedan Radiotjänsts tid i en kulturdemokratisk tradition, någonting som man tycks tendera att inte alltid lyfta fram. Det har funnits skillnader i synen på huruvida mångfalden inom SVT och radio är positiv. Jag vill bara upplysa, fru talman, om det faktum att den första borgerliga regeringen på 44 år på 70-talet förverkligade den allra viktigaste mediepolitiska reformen i modern tid, nämligen att en gång för alla bryta radiomonopolet. Det var en mig närstående person som kom att förverkliga den stora reformen. Olof Palme lovade att han skulle avskaffa närradion när Socialdemokraterna en gång återkommit till makten, men efter sossarnas segerval 1982 valde en klok man, Bengt Göransson, att permanenta närradion. Men så sent som på 90-talet, när parabolerna installerades på svenska hustak och balkonger, var Socialdemokraterna inte sena med missriktade förslag om lagstiftning om att förbjuda denna nymodighet. Samma tendens att försöka stoppa utvecklingen och backa in i framtiden tycks vi se ännu i dag. Ibland har jag sagt att vi lever i Googles tidevarv. Vi vänjer oss vid att allting går fort, och information finns tillgänglig genom en knapptryckning på Google eller Wikipedia. Detta ger oanade möjligheter, men det sker också en utarmning. Fördjupningen lyser ibland med sin frånvaro. Public service måste bevara de goda idealen om ett programutbud med kvalitet och spets för medborgarna samtidigt som man anpassar sig till en ny situation med mångfald och tuff konkurrens. På senare tid har vi dessvärre ibland kunnat se hur public service-kanalerna satsat på att plagiera storsäljande produkter från de kommersiella kanalerna i stället för att profilera det egna. För några år sedan blev det lite löjligt. Bolagen ville ha tittare och lyssnare i åldersspannet 22-44 år. Det gjorde att man valde bort de lyssnare och tittare man hade för att jaga sådana som man aldrig skulle få. SVT och SR kommer att fortsätta tillhandahålla kvalitets-tv och radio för medborgarna inom all överskådlig tid, men i dag produceras faktiskt public service av fler än dem. TV 8 gör seriösa magasin och debattprogram. Axess TV och andra producerar fantastiska kulturprogram av mycket hög kvalitet. Mina tidigare kolleger har nämnt dem vid namn, och jag vill också göra det. Jag vill även säga att de på ett mycket konstruktivt sätt bidrar till det diversifierade medielandskapet med sin kulturdemokratiska tradition - nya tradition förvisso, men de för den vidare. Det handlar om att bevara och samtidigt gå vidare. Runt om i världen ser vi hur möjligheten att låta oberoende producenter söka public service-medel för att skapa kvalitetsproduktioner genomförs. I Danmark har man genomfört ett system som innebär att mediemyndigheten fördelar pengar till public service-produktioner som kan sändas i kommersiella kanaler. I Storbritannien har en parlamentarisk kommitté rekommenderat att fler aktörer än BBC ska kunna få finansiering av public service-produktioner just för att undvika en monopolliknande situation. Det är hög tid att välkomna en större mångfald av kvalitets-tv även i Sverige, producerad av andra aktörer än SVT. Jag tror att de förhållandevis unga människor som jag ser på åhörarläktaren är beredda att hålla med om att det är viktigt för förnyelsen av public service att många fler aktörer finns på marknaden och att vi inte undertrycker dem utan i stället stimulerar deras positiva utveckling. Mångfald, fru talman, är som bekant att föredra framför enfald. Det gäller i synnerhet på mediepolitikens område såsom det ser ut i dag.

Fru talman! Mediepolitiken aktualiseras då och då, och nu är den hetare än på mycket länge eftersom den utredning som pågår snart ska presentera förslag som kan få stor bäring på public service och den framtida utformningen. Frågorna infinner sig hos oss i kammaren precis som hos allmänheten ute på gator och torg och i tv-soffor: Vilken roll ska SVT och Sveriges Radio egentligen ha i framtiden? Hotas public service av nya aktörer och teknisk utveckling, eller kan dessa innebära att public service faktiskt kan komma att utvecklas i stället? Och kanske viktigast: Hur kan vi säkerställa allas vår tillgång till kvalitets-tv och kvalitetsradio i en föränderlig tid där medieutbudet ständigt växer och diversifieringen hela tiden ökar? Ja, fru talman, det betänkande som vi har att hantera i dag handlar om radio, tv, film och censur, inte andra medier som till exempel dem som jag personligen är oerhört beroende av, nämligen dagstidningar. Jag vill inleda med att yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet. Fru talman! I flera årtionden var Sveriges Television och Sveriges Radio helt ohotade. I min barndom fanns det två tv-kanaler. Det fanns tre radiokanaler. TV 1 var mina föräldrars självklara val. Radions P 3 var min favoritkanal. På den tiden var det helt självklart att hela familjen tillsammans såg på lördagsunderhållningen i tv samtidigt som barnen åt lördagsgodis. I skolan på måndag morgon talades det om underhållningen, tävlingarna och artisterna. Det fanns referenspunkter som alla kunde tänka om och känna inför. Barnprogrammen var pedagogiska, och vi som växte upp på 60- och 70-talen minns med glädje Magnus, Brasse och Eva i Fem myror är fler än fyra elefanter och Birgitta Andersson som lärde oss läsa i Från A till Ö . I dag är allting annorlunda. I varje hem finns många platta tv-apparater, men det finns också ett överväldigande kanalutbud. Man kan ta hem alla kanaler via datorn. Det finns en konkurrens, och man kan undra om SVT:s ställning i det svenska folkets medvetande har eroderats. Nej, så har inte skett. Fortfarande leder varje förändring i tablåerna på SVT:s etta och tvåa till engagerade diskussioner från medborgarna på insändarsidorna, och anmälningarna till Granskningsnämnden tilltar, vilket ju faktiskt innebär att medborgarna bryr sig om public service fortfarande. Bolibompa , Rapport , Melodifestivalen , Sommarpratarna i radio och många andra program är fortfarande betydelsebärande för många svenskar. På senare år har miljoner svenskar följt Fredrik Lindström i Värsta språket eller min kompis i Uppsala Knut Knutsson i Antikrundan . Min förhoppning är att SVT och SR inte ska se uppkomsten av nya kanaler som hot utan mer som motivationsfaktorer för att ännu mer profilera sig och höja nivån när det gäller kunskap, bildning och kultur i det moderna medielandskapet. Kom ihåg att public service har en bildningspolitisk uppgift och står ända sedan Radiotjänsts tid i en kulturdemokratisk tradition, någonting som man tycks tendera att inte alltid lyfta fram. Det har funnits skillnader i synen på huruvida mångfalden inom SVT och radio är positiv. Jag vill bara upplysa, fru talman, om det faktum att den första borgerliga regeringen på 44 år på 70-talet förverkligade den allra viktigaste mediepolitiska reformen i modern tid, nämligen att en gång för alla bryta radiomonopolet. Det var en mig närstående person som kom att förverkliga den stora reformen. Olof Palme lovade att han skulle avskaffa närradion när Socialdemokraterna en gång återkommit till makten, men efter sossarnas segerval 1982 valde en klok man, Bengt Göransson, att permanenta närradion. Men så sent som på 90-talet, när parabolerna installerades på svenska hustak och balkonger, var Socialdemokraterna inte sena med missriktade förslag om lagstiftning om att förbjuda denna nymodighet. Samma tendens att försöka stoppa utvecklingen och backa in i framtiden tycks vi se ännu i dag. Ibland har jag sagt att vi lever i Googles tidevarv. Vi vänjer oss vid att allting går fort, och information finns tillgänglig genom en knapptryckning på Google eller Wikipedia. Detta ger oanade möjligheter, men det sker också en utarmning. Fördjupningen lyser ibland med sin frånvaro. Public service måste bevara de goda idealen om ett programutbud med kvalitet och spets för medborgarna samtidigt som man anpassar sig till en ny situation med mångfald och tuff konkurrens. På senare tid har vi dessvärre ibland kunnat se hur public service-kanalerna satsat på att plagiera storsäljande produkter från de kommersiella kanalerna i stället för att profilera det egna. För några år sedan blev det lite löjligt. Bolagen ville ha tittare och lyssnare i åldersspannet 22-44 år. Det gjorde att man valde bort de lyssnare och tittare man hade för att jaga sådana som man aldrig skulle få. SVT och SR kommer att fortsätta tillhandahålla kvalitets-tv och radio för medborgarna inom all överskådlig tid, men i dag produceras faktiskt public service av fler än dem. TV 8 gör seriösa magasin och debattprogram. Axess TV och andra producerar fantastiska kulturprogram av mycket hög kvalitet. Mina tidigare kolleger har nämnt dem vid namn, och jag vill också göra det. Jag vill även säga att de på ett mycket konstruktivt sätt bidrar till det diversifierade medielandskapet med sin kulturdemokratiska tradition - nya tradition förvisso, men de för den vidare. Det handlar om att bevara och samtidigt gå vidare. Runt om i världen ser vi hur möjligheten att låta oberoende producenter söka public service-medel för att skapa kvalitetsproduktioner genomförs. I Danmark har man genomfört ett system som innebär att mediemyndigheten fördelar pengar till public service-produktioner som kan sändas i kommersiella kanaler. I Storbritannien har en parlamentarisk kommitté rekommenderat att fler aktörer än BBC ska kunna få finansiering av public service-produktioner just för att undvika en monopolliknande situation. Det är hög tid att välkomna en större mångfald av kvalitets-tv även i Sverige, producerad av andra aktörer än SVT. Jag tror att de förhållandevis unga människor som jag ser på åhörarläktaren är beredda att hålla med om att det är viktigt för förnyelsen av public service att många fler aktörer finns på marknaden och att vi inte undertrycker dem utan i stället stimulerar deras positiva utveckling. Mångfald, fru talman, är som bekant att föredra framför enfald. Det gäller i synnerhet på mediepolitikens område såsom det ser ut i dag.

Fru talman! När vi inte fick talas vid då vi var i tv kanske vi kunde byta några ord så här live . Det kan ge Cecilia Wikström tillfälle att kanske inte prata om gamla socialdemokratiska motioner men väl om folkpartipolitik. Är Folkpartiet intresserat av att få ett brett avtal för public service som löper in i framtiden och där vi kan få en bred överenskommelse omfattande förutom de partier som nu utgör regering även partierna i opposition? Det är min fråga, fru talman.

Fru talman! Jag tycker inte att det är riktigt sjyst av Margareta Israelsson att angripa mig eller Mats Johansson för den iscensättning som TV 8:s producenter hade för den debatt som gick av stapeln för omkring tio dagar sedan. Vi valde inte att sitta på var sin stol tillsammans med Lars Adaktusson. Jag skulle gärna ha en debatt med Margareta Israelsson var som helst, på den plats som Margareta Israelsson väljer och under de förhållanden som Margareta Israelsson önskar. Det kan vara i Västerås, Uppsala eller Stockholm - var som helst. Jag samtalar gärna om mediefrågor med Margareta både i dag och alla andra dagar, men jag kan inte rå över en programledares val av iscensättning av ett specifikt program. Låt oss lämna det. Det är historia. Framtiden är viktig, och då gäller det breda överenskommelser kring mediepolitiken. Om vi kan få sådana till stånd välkomnar jag och Folkpartiet det naturligtvis. Men då gäller det att se möjligheterna och inte fortsätta att backa in i framtiden.

Fru talman! Det var ett väldigt intressant svar - se möjligheterna och inte backa in i framtiden, och lite om historia. Jag tyckte inte att det var så mycket diskussion om framtiden i Cecilia Wikströms anförande. Låt oss ta det en gång till. Nu finns en utredare av public service, Rose-Marie Frebran. Socialdemokraterna, liksom kollegerna i oppositionen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är av samma åsikt, nämligen att vi trots att ni rev upp det avtal som vi hade träffat ska föra en öppen och nyanserad diskussion med utredaren. Det känns ganska angeläget att efter den typ av inlägg som Moderaterna och Folkpartiet gör få höra om det är Folkpartiets ambition att arbeta för att träffa ett brett avtal. Jag behöver veta det eftersom utredaren nu inte talar med oss. Jag antar att hon sitter i förhandlingar med regeringspartierna. Det känns angeläget för oss inom oppositionen att få veta med vilken ambition Cecilia Wikström och hennes partivänner driver denna fråga framåt. Och lämna nu parabolerna! Nu är vi på väg framåt.

Fru talman! Parabolerna är här för att stanna. Teknikutvecklingen går allt fortare framåt, och det gäller för oss att hänga med i den och där så är möjligt ligga ett steg före. Vi har en hög ambitionsnivå i Folkpartiet vad gäller handfasta, konkreta överenskommelser. Om vi kan komma i ett läge där vi kan uppnå något sådant välkomnar jag naturligtvis det och kommer att göra vad jag kan för att bidra till en sådan överenskommelse. Nu är det dock så att utredaren allra senast den 31 maj ska presentera förslag som kan få mycket stor bäring på public service och dess framtida utformning. Innan de förslagen är framlagda kan vi inte komma till någon överenskommelse om vare sig det ena eller det andra. Vi inväntar nu utredarens förslag, och därefter ska väl alla partier ta ställning till dem.

Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på de två reservationerna. Jag vill göra några reflexioner och ge en del kommentarer till betänkandet. Mediedebatten är levande och det finns naturligtvis orsaker till det. Detta avspeglar sig också i betänkandet där det finns förslag om allt från att flytta Sveriges Television till Göteborg och tv-sändningar över de nordiska gränserna, vilket flera varit inne på, till situationen på biografmarknaden. Som jag sade är mediedebatten aktuell och levande, och som kulturpolitiker ägnar jag ganska mycket tid åt just mediepolitiken. De olika medierna är en mycket viktig del av kulturen. Medierna finns nära oss, och de påverkar oss varje dag. En del av de mediefrågor som tas upp i betänkandet handlar om både kultur och demokrati. Låt mig därför först säga något om själva medielandskapet. Medielandskapet förändras i en snabbare takt än kanske någonsin tidigare. Den mest avgörande faktorn i den förändringen är den nya tekniken. Den digitala tekniken håller på att driva fram en revolution, om den inte redan gjort det, inom medieområdet. Det sker inte enbart genom att gamla medier byter till ny teknik utan även genom att medier smälter samman och bildar nya storheter. Tv, radio och Internet är inte längre självständiga enheter, utan alla är på väg att förvandlas till en större helhet. Mediernas förändring driver också fram förändringar i våra medievanor. Ny teknik skapar nya möjligheter att ta till sig mediernas budskap på många olika sätt. För vissa grupper, till exempel de funktionshindrade, kan det innebära att de kan ta del av mediernas innehåll på samma villkor som andra. Samtidigt som medievanorna förändras i vissa delar lever annat kvar. Papperstidningarna, som för några år sedan spåddes en säker död - vilket någon var inne på tidigare - är fortfarande ett välmående nyhetsmedium. Det finns inga tecken på förändring - inom den närmaste framtiden, bör tilläggas. Teknikens behov får aldrig leda människan, utan människans behov ska styra teknikens utveckling. Innehållet i medierna, i programmen och tidningarna, är alltid viktigare än den teknik med vilken informationen förmedlas. Innehållet är naturligtvis det viktigaste. Det är mycket viktigare än själva skalet eller tekniken. Det händer således mycket på medieområdet. I betänkandet hänvisas till pågående utredningar. Vi har den pågående Public service-utredningen, som redan debatterats i dag. Den handlar om finansieringsfrågor samt om public services uppdrag och organisation. En annan utredning arbetar med den kommersiella radions villkor, och i höstas fick regeringen från Radio- och TV-verket ett antal förslag på förändringar som gäller förbättringar av närradion. Det är en fråga som engagerar mig lite extra. Det handlar i mycket om den fria åsiktsbildningen och demokratin. Fru talman! Slutligen vill jag säga några ord om de vänsterpartistiska reservationerna som tar upp tv-sändningar över gränserna på olika sätt. Det är verkligen inga nya frågor utan väl kända av oss alla. Det är många som engagerat sig i dessa frågor under årens lopp. Rent allmänt kan sägas att det inte minst ur ett kulturellt perspektiv vore bra om alla - naturligtvis först och främst minoriteterna - kunde se sina grannländers tv. Hemma har jag faktiskt tillgång till norsk, dansk och finsk tv. Men det beror nog mer på det kabel-tv-nät som jag råkar tillhöra där jag bor. Precis som det står i betänkandet handlar det också om upphovsrättsfrågor och ekonomi. Nu ska sägas att det är fler i Sverige i dag som kan se exempelvis finsk tv än förut. Jag sade förut att teknikfrågan är viktig i sammanhanget. Så är det nog också när det gäller de nordiska programmen. Vid analoga sändningar spills tv-signaler lättare över gränsen. Vid digitala sändningar blir det mer exakt, och om länderna dessutom har olika standard i de digitala systemen blir det problem. Internet är gränsöverskridande, så det kan också betyda större möjligheter att se grannländers tv - kanske inte just i dag, men inom en snar framtid. Hur som helst handlar det här om att envist arbeta vidare allesammans. Nordiska rådet, ministrarna och andra har jobbat med frågan i många år. Vi måste envist arbeta vidare med frågan. Till slut vill jag kommentera de synpunkter som har framförts om det marksända nätet och ett antal kanaler som finns där. Det viktiga i sammanhanget är att det inte är regeringen som ska sitta och avgöra vilka olika typer av kanaler som ska sändas ut i det marksända nätet. Det är en bra ordning vi har fått, att Radio- och TV-verket är de som efter ansökningar från olika tv-bolag och andra bedömer vilka som kan ges möjligheter att sända i våra marknät.

Herr talman! Jag vill ställa samma fråga till Dan Kihlström som jag ställde till Mats Johansson. Stockholm, Västerås och Uppsala har i sitt basutbud möjlighet att se finsk tv i form av Finlandskanalen utan att betala för det. Anser inte Dan Kihlström att de förvaltningsområden som finns i norra Sverige borde ha samma möjligheter som Stockholm, Västerås och Uppsala, det vill säga att det skulle ingå i basutbudet? Det måste ju betyda någonting att vi har erkänt sverigefinnarna som en nationell minoritet och att finskan är ett nationellt erkänt minoritetsspråk. Jag skulle också vilja fråga Dan Kihlström om det är Kristdemokraternas ambition att arbeta för att det blir en överenskommelse när det gäller nästa sändningstillståndsperiod för public service. Är det inte så att det vore väldigt bra utifrån Kristdemokraternas ståndpunkt vad gäller public services framtid om det blev en överenskommelse över blockgränserna? Det borde väl gynna Kristdemokraternas grundinställning när det gäller detta? Hur ser ni på detta? Hur ser Kristdemokraterna på möjligheterna till att det verkligen blir en sådan blocköverskridande överenskommelse när vi ska fatta beslut om nästa tillståndsperiod?

Herr talman! Det var flera både viktiga och stora frågor. Vi tar det sista först, om ambitionen om en så bred överenskommelse som möjligt när det gäller public service. Jag tycker att det är bra; vi ska naturligtvis sträva efter att så många som möjligt ställer upp på det. Då får man relatera till den pågående utredningen, och det gör Siv Holma själv också. Rose-Marie Frebran med grupp arbetar med frågan. Min förhoppning är att resultatet av den utredningen ska falla oppositionen i smaken, att man tycker att det är en bra utredning och att det är relevanta frågor när det gäller finansiering, organisation och public services uppdrag, så att vi kan få en så bred överenskommelse som möjligt. Låt oss invänta resultatet av utredningen. Det viktigaste är naturligtvis inte vad som är viktigast för oss kristdemokrater, utan vad alla tittare och lyssnare, det vill säga medborgarna, får för public service i framtiden. Det är det som är det viktigaste, så att vi får ett starkt och bra public service i framtiden. När det gäller förvaltningsområdena delar jag uppfattningen att det är ett problem. Jag var inne lite på det i mitt anförande. Jag vet inte om Siv Holma noterade det, men jag tycker att det är viktigt både ur ett kulturellt perspektiv och ur tillgänglighetsperspektiv. Jag sade att det är fler i dag som kan se finsk tv än förut. Men jag tycker naturligtvis att det är en fråga att ta med sig vidare i debatten. Det vet jag också att många arbetar för.

Herr talman! Vad gäller vikten av att vi får blocköverskridande överenskommelser när vi ska träffa nästa tillståndsperiods avtal talar Dan Kihlström om vad tittarna och lyssnarna anser. Men man kan också säga att det tittarna och lyssnarna anser sammanfaller med uppfattningen i den majoritet som finns i riksdagen. Däremot kan man konstatera att den majoriteten inte finns i regeringen. Jag nämnde Kristdemokraterna som referensparti i sammanhanget. Den andra frågeställningen gäller möjligheten att ta emot och se finsk tv i förvaltningsområdena. Det tas upp i utskottsmajoritetens avslag att det handlar om upphovsrättsliga frågor och kostnader. Nu är det så att regeringen har avsatt 20 miljoner till just de här kostnaderna. Vad jag förstod av kulturministern när vi hade en interpellationsdebatt den 28 mars går ungefär hälften av dem till upphovsrättsliga kostnader. Enligt min bedömning ska det finnas resurser för att även kunna ge Norrbotten, som det enda län som har förvaltningsområden, möjlighet att ta emot de finska tv-sändningarna.

Herr talman! Först och främst är det här ingen ny fråga. Det är en gammal fråga, Siv Holma. Det här är väl också lite grann av en teknikfråga, tror jag. När vi hade analoga sändningar fanns det analoga tv-sändningar på båda sidor om gränserna och i glesbygden, vilket gjorde att man behövde ha starka sändare. Finsk tv spillde in ganska mycket över Sverige. Då var inte frågan så het och aktuell som den nu har blivit när man går över till digitala sändningar, eftersom den digitala sändningen, vad jag förstår, är mer exakt och mer avgränsad på det sättet att de analoga sändningar som förut sökte sig in på svensk arena inte gör det numera. Frågan blir alltså mer aktuell när man går över till det digitala sändningssystemet. Men jag försökte säga i min förra replik att jag tycker att det är en viktig tillgänglighetsfråga och att vi tillsammans på nordisk nivå, och vad vi nu har för olika nivåer, måste jobba vidare med frågan, så att också förvaltningsområdena får tillgång till de sändningar som man vill ha. Jag är beredd att ta med mig frågan och arbeta vidare med den. Slutligen vill jag säga något om det här med så breda överenskommelser som möjligt och den kommande mediepolitiken. Den diskussion som förekommer mellan regeringspartierna när det gäller framtida public service är en sak. Den tycker jag är bra, och den ska vi ha. Nu har vi en utredning som tittar på tre viktiga frågor. Min förhoppning är att den ska komma fram till ett så bra resultat att även Siv Holma kan omfatta den.