Migration och asylpolitik

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 1 och säga att vi självfallet står bakom alla våra reservationer i detta betänkande men att vi för tids vinnande inte yrkar på dem. Fru talman! I dag debatterar riksdagen den svenska migrations- och asylpolitiken. Det finns anledning för mig att vara hård när det gäller omdömet om detta politikområde som är ett dåligt skött pastorat där många människor far illa och där utvecklingen ofta sker med myrsteg i mörkret. Det är nog få områden som är i så stort behov av reformer och där man ändå från Socialdemokraternas horisont väljer att hantera politiken styckevis och delt. Vi har från moderat sida ändå ställt upp på ett antal av de reformer som trots allt presenterats under denna mandatperiod. Den nya instans- och processordningen är nu på plats och vi följer med stort intresse den utveckling som den innebär. Denna ordning får emellertid inte skymma det faktum att det framöver kommer att vara nödvändigt med en översyn av såväl bestämmelser som praxis. Vi är inte färdigbyggda när det gäller detta system, långt därifrån. För oss moderater gäller i dag tre grundprinciper för vår syn på asyl- och migrationspolitiken. För det första är det bra att människor vill komma till Sverige. Det betyder att Sverige är ett attraktivt land att leva, bo och arbeta i. För det andra ska människor som är förföljda kunna få en fristad i Sverige. Rätten att söka asyl är fundamental enligt internationella konventioner, och Sverige har ett absolut ansvar för att upprätthålla flyktingars rätt att söka asyl i enlighet med dessa konventioner. För det tredje ska alla som kommer till vårt land arbeta och göra rätt för sig. Ingen har rätt att begära att ett land ska ställa upp med försörjning när skyddsbehov saknas. En utomordentligt viktig komponent som fortfarande återstår att lösa ut är frågan om hur människor ska kunna beredas större möjligheter att komma till Sverige på andra sätt än enbart som flyktingar. För att klara tillväxten och välfärden och för att ge människor som saknar flyktingskäl en möjlighet att söka sig hit anser vi att Sverige bör öppna sig för ökad arbetskraftsinvandring. Ökade möjligheter till detta skulle sannolikt också minska den stora tillströmning av asylsökande utan asyl- eller skyddsskäl som vi i dag har till Sverige. Man ska hamna i rätt kö från början - i arbetskraftskön i stället för asylkön om man inte har asylskäl. Det skulle sannolikt även leda till snabbare integration på arbetsmarknaden och därmed till mindre problem med utanförskap och bidragsberoende bland invandrare. En ökad möjlighet att arbetskraftsinvandra skulle även minska möjligheterna att göra vinster genom människohandel. En person som kommer till Sverige som arbetskraftsinvandrare bör enligt Allians för Sverige ha rätt till tidsbegränsat uppehållstillstånd som ska utfärdas för ett år i taget. Arbetsgivaren bör fritt få avgöra vem han eller hon vill anställa. Om man kan visa att man har ingått ett anställningsavtal ska man också kunna beviljas såväl uppehållstillstånd som arbetstillstånd utan övrig diskussion. Om anställningen går förlorad ska personen få stanna i Sverige under tre månader för att söka ett nytt arbete. Om det inte lyckas faller därefter grunden för uppehållstillståndet. Efter fem års arbete i Sverige bör permanent uppehållstillstånd normalt kunna beviljas. Vidare bör det bli tillåtet för medborgare från länder utanför EU och EES-området att vistas i Sverige under en period av tre månader för att kunna söka arbete. Under tiden ska det självfallet ställas krav på självförsörjning och eget ansvar för boende. Jag är nöjd med att kunna konstatera att de fyra borgerliga partierna i Allians för Sverige på den här liksom på andra punkter när det gäller arbetskraftsinvandringen står eniga i ett stort antal reservationer till betänkandet. Lika intressant är det att konstatera att våra motståndare i form av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har helt spretande uppfattningar i denna liksom i många andra frågor. Socialdemokraterna vill inte ha något annat än en synnerligen begränsad möjlighet att söka arbete i Sverige. Den ska främst baseras på fackets vetorätt. Det är alltså samma princip som vi har sett sedan 1968, då Tage Erlander kapitulerade inför LO och tyvärr införde det system som fortfarande existerar. Miljöpartiet är visserligen preliminärt positivt, men Vänsterpartiet är i detta betänkande direkt avvisande och har inte en enda egen reservation till förmån för arbetskraftsinvandring i betänkandet. Det är faktiskt inte för mycket att säga att den väljare som står i begrepp att lägga sin röst i höst kommer att ha ytterligt svårt att se vilken migrationspolitik som kommer att föras av Socialdemokraterna och deras regeringsunderlag. Det är en betänklig sak. Avslutningsvis är vi moderater öppna för diskussioner om migrationspolitikens utformning. Det är vi alltid. Klart är dock att de grundprinciper som jag har redogjort för här måste ligga till grund för ett sådant samråd. Det går inte att bygga en solid bas för en framtida migrationspolitik utan att inse kopplingen mellan arbetskraft, rörlighet och möjligheten att söka sig en framtid i andra länder och den kravprofil som då bör finnas.

Fru talman! Det här är den sista debatten om migrationspolitik under den här mandatperioden. Jag har räknat ut att det är den åttonde det här riksdagsåret. Det senaste året har det hänt en del förändringar till det bättre, åtminstone på papperet - det måste jag erkänna. Men det har tagit tid. Redan i november 2001 begärde riksdagen ett förslag från regeringen om hur det skulle gå till att lägga ned Utlänningsnämnden för att få en mer rättssäker asylprocess. Först i september 2005 fattades beslutet, och de nya domstolarna har nu varit i kraft i ungefär en månad. Fru talman! Min allra första interpellationsdebatt i riksdagen på hösten 2002 handlade om hur man ska beakta asylsökande barns hälsoskäl. När jag tittade i protokollet såg jag att jag redan då påtalade att det fanns barn i asylsökande familjer som tystnade och blev apatiska. Men mycket lite hände - inte förrän kyrkornas påskupprop förra året då ca 150 000 personer krävde en flyktingamnesti och att de apatiska barnen skulle få stanna i Sverige. Folkopinionen bidrog till att vi fick en tillfällig lag som har medfört att många barnfamiljer, varav en del har levt gömda av rädsla för att återvända till hemlandet, har fått uppehållstillstånd. Även om jag i de flesta andra frågor inte tycker som Miljöpartiet och Vänsterpartiet och även om Folkpartiet hade ett något annorlunda förslag måste jag ge er en eloge för att ni drev igenom den tillfälliga lagen. Den har medfört att många människor har kunnat starta ett nytt liv. Fru talman! Den tillfälliga lagen har dock inte gynnat alla. Det finns apatiska barn som fortfarande inte har fått något beslut. I några fall har föräldrarna polisanmälts för att ha förgiftat barnen eller misshandlat dem på annat sätt. Det som förvånar mig är bland annat att dessa barn fortfarande bor tillsammans med föräldrarna trots att de är misstänkta för att ha misshandlat dem - om det nu är så. Borde inte barnen ha skilts från sina föräldrar så snart misstanke uppstod om att de blir misshandlade? Jag har också en annan fråga om de här barnen. Vad händer med dem om det visar sig att de har misshandlats? Ska de då avvisas tillsammans med sina misshandlande föräldrar? Dessutom har utredningen om de här barnen tagit alldeles för lång tid. Det återstår att se huruvida de har blivit misshandlade eller inte. Det finns inga klara bevis på att de har blivit det. Fru talman! Familjer med riktigt små barn har inte heller fått stanna och inte heller ensamstående. I går fick jag ett telefonsamtal om en familj som har väntat i flera år på besked om sitt överklagande. De har bland annat en dotter på över 18 år som är så neddrogad att hon går som en zombie. Fru talman! Det återstår således mycket att göra för att flyktingpolitiken ska bli human och rättssäker. Det visar inte minst att det till betänkandet finns hela 64 reservationer som spänner över många delar i asylpolitiken. Jag har redan nämnt barnen. De återkommer ständigt i våra debatter. Asylsökande barn är ännu mer utsatta än andra barn. Det är glädjande att utskottet har fört in en skrivning där det klart uttalas att barnen ska höras i asylutredningen även inför migrationsdomstolen och att utskottet starkt betonar vikten av att barnen möts av ett humant och rättssäkert asylsystem. Dessutom görs ett tillkännagivande till regeringen om att det behövs särskilda barntolkar. Förhoppningsvis stannar utskottets ställningstagande inte bara vid tomma ord, vilket tyvärr har hänt många gånger förr. Vi hoppas att det blir en realitet. Folkpartiet vill dock gå längre när det gäller barnen. Hänsynen till barnens bästa måste väga tyngre i asylprocessen och som regel gå före samhällets intresse av att reglera invandringen. Dessutom anser Folkpartiet tillsammans med några andra partier att lagen ska ändras så att barn ska kunna få uppehållstillstånd om det föreligger särskilt ömmande skäl, och inte synnerliga som det står i den nya utlänningslagen. Detta anser vi tillsammans med Kristdemokraterna och Centerpartiet. Men, fru talman, även när det gäller asylprocessen i dess helhet finns det en hel del övrigt att önska. För att alla ska kunna ha tilltro till att de beslut som fattas är rättssäkra måste hela asylprocessen vara rättssäker. Genom de nya migrationsdomstolarna har andra instans förhoppningsvis blivit mer rättssäker med bland annat möjlighet för den asylsökande att framföra sina skäl muntligt. Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Även på Migrationsverket måste rättssäkerheten ökas. Visst finns det i dag problem som ställer till svårigheter. Många asylsökande har i dag inte identitetspapper med sig när de kommer. Men de som flyr har många gånger svårigheter att få giltiga handlingar från de myndigheter som de flyr ifrån, eller så har de blivit lurade av någon smugglare att slänga sina handlingar. Därför, fru talman, används ibland till exempel språkanalyser. Jag vänder mig inte mot användandet av språkanalyser i sig för att ta reda på från vilket land asylsökande kommer. Men en språkanalys får inte vara det enda underlaget för ett beslut. Det säger också Barbro Holmberg i ett svar på en skriftlig fråga som jag ställt. Dessutom är det viktigt att analyserna görs på ett rättssäkert och vetenskapligt sätt. Men så är det inte i dag. Jag har tagit del av ett par fall där det enda som ligger till grund för beslutet är språkanalysen. I ett inslag i Aktuellt i Sveriges Television har det framkommit att av de språkanalyser som hittills har utförts upplever Migrationsverket självt att ca 10 % är felaktiga, det vill säga att av de ca 4 000-5 000 språkanalyser som görs varje år kan så många som 400-500 vara felaktiga. Detta är inte rättssäkert. Dessutom är det så att de som utför analyserna är anonyma bortsett från ett identitetsnummer. Det kan komma att ändras i samband med att migrationsdomstolarna införs därför att det då kan krävas att identiteten avslöjas för att använda den som bevis i samband med en muntlig förhandling. Inte heller framgår det vilken utbildning som krävs för en språkanalytiker. Numera har Migrationsverket bytt leverantör. I avtalet står det att de som utför språkanalyser "om möjligt" ska ha högre utbildning. Det jag fann mest märkligt i ett av de fall som jag tagit del av var att analytikerna också analyserar den engelska som kvinnan i sammanhanget talar - kvinnan kommer från Afrika. Den analytiker som kommer från land x tror att kvinnan kommer från land x, och den analytiker som kommer från land y tror att kvinnan kommer från land y - detta utifrån den engelska som talas. Onekligen behöver det göras en översyn av hur Migrationsverket använder språkanalyser och av hur rättssäkra dessa är. Fru talman! Det finns en rad ytterligare punkter i betänkandet där Folkpartiet har reservationer. Jag ska här ta upp några av dem. Redan i samband med att den nya asyllagstiftningen togs föreslog vi att en asylsökandes offentliga biträde inte ska utses av Migrationsverket utan av migrationsdomstolen. Det är det offentliga biträdet som ska bistå den asylsökande både vid handläggningen på Migrationsverket och i migrationsdomstolen. I betänkandet säger majoriteten att Migrationsverket inte är motpart till utlänningen vid handläggningen vid verket. Det är väl till en viss del sanning. Men när ärendet sedan kommer till domstolen är Migrationsverket verkligen den asylsökandes motpart. Fru talman! Förutom att själva asylprocessen ska vara human och rättssäker måste också mottagandet av de asylsökande vara humant, och de asylsökande måste behandlas med respekt. En proposition om mottagandet har länge aviserats. Men var finns den? Folkpartiet anser att mottagandet måste ses över helt och hållet. Enligt vår syn borde Migrationsverket enbart ägna sig åt själva utredningen. Mottagandet i övrigt vill vi överlåta till kommuner och frivilligorganisationer. Det är också viktigt att de asylsökande verkligen får något att sysselsätta sig med, i första hand ett riktigt arbete. Vidare är det viktigt att utreda vilken kunskap och kompetens de asylsökande bär med sig. Fru talman! Förhoppningsvis kommer asylprocessen att bli mer rättssäker och få en större tilltro i framtiden så att ingen ska behöva gömma sig och gå under jorden. Men självklart kommer människor också i framtiden att få avslag på sina ansökningar. Ett återvändande måste då vara värdigt, och de som återvänder ska få hjälp och stöd. I det sammanhanget kan det nämnas att vi tycker att det kan vara bra med återvändandeavtal, men dessa bör inte vara kopplade till motprestationer. Risken finns då att själva återtagandet av landets medborgare på ett bra sätt inte blir det väsentliga utan i stället till exempel löften om avskaffat visumtvång - som i Bosnien till exempel. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen framfört att tveksamma avvisningar bör följas upp, inte minst för att skaffa kunskap om landet i fråga. Fru talman! Folkpartiet efterlyser också en samlad analys av varför antalet anmälningar till FN:s kommitté mot tortyr och i Europadomstolen ökat mot Sverige och av vad man ska göra för att Sverige i framtiden inte ska fällas. Trots att EG:s direktiv tillåter att en gammal mamma eller pappa ska ha rätt att få komma till Sverige och bo hos sina barn valde den svenska socialdemokratiska regeringen att inte ta med det i den svenska lagen när denna för någon månad sedan beslutades - tyvärr! Det är många som är oroliga för en ensam kvarvarande mamma eller pappa i hemlandet. Detta kan också påverka integrationen i Sverige. För många föräldrar och andra anhöriga är det dessutom svårt att få besöksvisum. Vid beviljandet görs en bedömning av om det är troligt att personen kommer att lämna landet. En mormor som bor på andra sidan jordklotet borde ha samma rätt som jag att någon gång då och då träffa sina barnbarn eller delta vid en nära anhörigs bröllop eller begravning. Jag tror också att genom att göra det lättare att få besöksvisum minskas risken att den som kommer hit stannar för gott. Fru talman! Till sist vill jag påpeka hur viktigt det är att vi tillåter arbetskraftsinvandring även från länder utanför EU. Inom en nära framtid kommer det att behövas fler som försörjer mig och andra 40-talister. I övrigt har Tobias Billström klart redogjort för hur vi ser på detta med arbetskraftsinvandring där vi har gemensamma reservationer. Även om mycket, som sagt, är gjort finns det mycket kvar att göra. Att detta är en fråga som engagerar många är tydligt. Många har hört av sig till oss i socialförsäkringsutskottet inför nästan varje debatt. Intresset har visat sig inte minst i form av alla journalister som stundtals belägrat korridoren utanför socialförsäkringsutskottets sessionssal. Jag sitter också med i skatteutskottet, men jag tror inte att vi någonsin haft några journalister utanför när vi har avslutat vårt möte. Till sist, fru talman: Det är viktigt att ta till vara engagemanget både bland människor och bland oss som är engagerade i de här frågorna. Jag och Folkpartiet tänker fortsätta att kämpa för en human och rättssäker asylpolitik. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 23, men självklart står jag bakom alla övriga reservationer där Folkpartiet finns med.

Fru talman! I den första reservationen i betänkandet säger fyra partier att den svenska migrationspolitiken ska vara öppen, human och generös. Det är tre självklara honnörsord, kan man tycka. Ändå finns det anledning att påminna om de här viktiga begreppen och att göra det gång på gång. Orsaken är att den migrationspolitik som förs av den nuvarande regeringen så dåligt förmår att hantera de här problemen. Problem finns naturligtvis även på detta område. I den bästa av världar är visionen en öppenhet över alla landgränser, en värld där alla ska kunna välja det land där de vill skapa sig en framtid. Men än så länge lever vi inte i den bästa av världar. I vårt land är vi överens om att det krävs en reglerad invandring. Men även inom ramen för en reglerad invandring kan mycket mer åstadkommas än som i dag sker när det gäller att ta vara på de möjligheter som ligger i en större öppenhet. Regeringens politik på migrationsområdet har varit inriktad på att åtgärda verkliga eller förmenta problem snarare än på att ta vara på möjligheterna. En av möjligheterna på det här området är den som handlar om arbetskraftsinvandring till vårt land. Det är i högsta grad relevant att tala om arbetskraftsinvandring trots hög arbetslöshet. Det kan tyckas paradoxalt, men det är ändå rimligt att föra det resonemanget. Den demografiska utvecklingen i vårt land präglas av låga födelsetal och en alltmer åldrande befolkning. Obalansen mellan förvärvsarbetande och bidragsförsörjda förvärras av att så många i arbetsför ålder står utanför arbetslivet i dag. Genom en ökad arbetskraftsinvandring även från länder utanför EU och EES-området kan vi förbättra den demografiska balansen och få en mera dynamisk samhällsutveckling i vårt eget land. Det finns delar i vårt land och också yrkesområden där det råder brist på arbetskraft. Just därför kan en ökad arbetskraftsinvandring också bidra till en starkare ekonomisk tillväxt i Sverige. En person som kommer till Sverige för att arbeta bör ha rätt till ett tidsbegränsat uppehållstillstånd under ett år i taget, menar vi. Det måste vara fritt för arbetsgivaren att anställa den han eller hon finner lämpligast för arbetet. Om anställningen skulle upphöra ska personen få stanna i landet under tre månader för att söka ett annat arbete. Om det mot förmodan inte skulle lyckas upphör ju grunden för uppehållstillstånd. Fru talman! Om fler människor från andra länder får arbete i Sverige leder det rimligen till att den nuvarande diskrimineringen av invandrare på arbetsmarknaden minskar. Invandrare kommer att förknippas med något positivt och inte, som ofta nu, med omhändertagande och problem. Därför är den här frågan, som så många andra på det här området, också i hög grad en fråga om vilka attityder vi skapar. Fru talman! Arbete är nyckeln till delaktighet och integration i samhället. Det gäller också de asylsökande. En tidig kontakt med arbetslivet är därför avgörande för asylsökandes chanser att få ett arbete. Därför måste det bli enklare för asylsökande att få arbetstillstånd, samtidigt som handläggningstiderna måste kortas. Det betyder väldigt mycket för en persons självförtroende att ha ett arbete, att betyda någonting, att ha en plats i samhället. Det gäller inte minst för de asylsökande som fått avslag på sin ansökan. Därför bör det vara möjligt att arbeta så länge som avvisningen inte kan verkställas. Vidare anser vi kristdemokrater att en asylsökande som fått avslag men som har ett arbete som man kan försörja sig på ska kunna få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd - detta utan att behöva åka tillbaka till hemlandet och söka därifrån. Fru talman! Viseringsfrågorna är högst aktuella när vi talar om migrationspolitik. Efter anslutningen till Schengenavtalet har listan över viseringspliktiga länder blivit allt längre. Bland de viseringspliktiga länderna återfinns sådana länder som många av de asylsökande i Sverige och Europa i själva verket kommer ifrån. Därför finns det anledning att se över listan över viseringspliktiga länder och inte tillåta att den får växa. Sverige bör i själva verket verka för att den ska kortas. När man bedömer om visum ska beviljas sker det utifrån sannolikheten att den sökande kommer att stanna i Sverige. Om det förefaller troligt avslås ju ansökan. Det kan för väldigt många människor innebära att man inte kan få besök av en nära anhörig ens i samband med stora familjehögtider. Vi kristdemokrater menar att det finns anledning att se över systemet med besöksvisum utifrån rimliga krav på släkt- och familjegemenskap. Vi menar också att regeringen bör utreda förutsättningarna för att införa asylvisum eller det som man skulle kunna kalla för nödvisum. Det är tyvärr inte ovanligt att skyddsbehövande personer anlitar skrupelfria människosmugglare för att ta sig till Sverige. Det innebär stora risker och stort mänskligt lidande. Exemplen på detta är förfärande. Transportörsansvaret, som vi ska diskutera lite senare här i eftermiddag, innebär också att det är svårt för många att ta sig till EU och EES-området på ett lagligt sätt. Detta är inhumant och oacceptabelt. Fru talman! Vi har fått en ny instans- och processordning i utlänningsärenden. Det har tagit lång tid att komma dit, men det är en efterlängtad och bra reform. Nu måste vi visa tilltro till den nya ordningen och ge den nya instans- och processordningen resurser och tilltro att fungera på det sätt vi önskar. Inget är så bra att det inte kan förbättras ytterligare. Vi anser till exempel att ett system med medborgarvittnen i ett asylärende bör införas, om den sökande önskar det. Det skulle kunna öka öppenheten i asylprocessen. Vi anser vidare att det bör göras en översyn av Migrationsverkets användning av språktester, som Anne-Marie Ekström redan har varit inne på här. I regleringsbrevet bör regeringen ange att testerna ska upphöra medan översynen pågår. Vi anser också att regeringen bör återkomma med redogörelser för vilka åtgärder man har vidtagit för att förverkliga det tidigare kravet på att i första hand anlita auktoriserade tolkar och översättare i asylprocessen. Fru talman! Dagens betänkande rymmer också ett viktigt tillkännagivande som har att göra med barnens situation i asylprocessen. Det är bra att utskottet betonar hur viktigt det är att barn som söker skydd i Sverige möts av ett humant och rättssäkert asylsystem. Barns egna asylskäl ska naturligtvis utredas grundligt och redovisas. En rad satsningar har gjorts i den riktningen, som också redovisas i betänkandet. Enligt en utvärdering som Rädda Barnen gjort har Migrationsverket blivit bättre på att höra barns egna asylskäl. Det är positivt. Men utskottet konstaterar också att det fortfarande finns brister i handläggningen. Viktiga aktörer i en rättssäker asylprocess är naturligtvis tolkarna. Regeringen bereder redan nu ett förslag som bland annat handlar om tolkarnas utbildning. Där talas det om fördjupningskurser och om särskild utbildning i att tolka för barn. Utskottet förutsätter i tillkännagivandet att frågan om behovet av speciella barntolkar tas med i det här sammanhanget och att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag. Det finns anledning att noga följa vad som händer i frågan. Fru talman! Avslutningsvis står jag naturligtvis bakom de kristdemokratiska reservationer som vi har själva och tillsammans med andra partier. Men för att vinna tid yrkar jag här bifall bara till reservationerna 1 och 15.

Fru talman! Vi lever som bekant i en orättvis världsordning. Vi lever i en värld där de allra rikaste människorna har makt över andra människors liv bara i kraft av sin rikedom. Vi lever i en värld där enskilda företag har större förmögenhet på sina konton än vad hela länder har som bnp. Vi lever i en värld där många män har stora förmögenheter som är skapade på kvinnors bekostnad. Vi lever i en värld där företag och privatpersoner, många gånger med rovdrift på miljön som vapen, driver fram privata vinster. Så länge vi lever i en sådan värld kommer också människor att tvingas lämna sina länder. Det kommer säkert att vara så också i framtiden, när dessa motsättningar är övervunna - jag är nämligen optimist inför framtiden - att människor behöver eller vill flytta och bosätta sig på andra platser i världen än där de är födda. Förhoppningen för vår del är dock att detta ska kunna ske av fri vilja och inte därför att man tvingas. I den världsordning vi har i dag spelar internationella konventioner, som Sverige också har undertecknat, en stor roll. Respekten för de internationella konventioner som vi har undertecknat - om mänskliga rättigheter, om kvinnors rättigheter, om rätten att söka och åtnjuta skydd undan förföljelse - är bland det väsentligaste vi i denna kammare kan diskutera. I dag handlar det om migration och asylpolitik. Det är väl värt att säga att när man diskuterar dessa frågor finns det de - och det har inte varit osynligt utan tvärtom fullt öppet redogjort för - som ser frågan om flyktingpolitik, migration och asylpolitik som en fråga om nytta för Sverige, som om utgångspunkten vore att vi har behov av att människor kommer hit. Missförstå mig inte: Det är klart att det är bra att människor får komma till Sverige. Men utgångspunkten för asylpolitiken måste förstås vara solidaritet, ett begrepp som tyder på ömsesidighet. Det måste förstås vara en rättighet man har att i ett annat land söka och åtnjuta skydd. Annars är risken uppenbar att asylpolitiken blir en konjunkturfråga. Vissa perioder har man råd att ta emot människor från andra länder medan man i andra perioder inte längre har råd, och därför snävas möjligheterna in att få stanna i Sverige vid förföljelse. Fru talman! Jag tror att det är viktigt att ta med sig dessa perspektiv så att man inte hamnar fel i den debatt vi har framför oss. Vi får ibland frågan från ministrar, statssekreterare och emellanåt på gatan om vi i Vänsterpartiet verkligen står bakom den reglerade invandringen. Svaret på frågan är både ja och nej. Vi står bakom principen om att det i dag ska finnas en reglerad invandring. Den som talar om öppna gränser och fri invandring är antingen en person som lever i framtiden, där också jag skulle vilja leva, där vi kan tala om och välkomna öppna gränser, eller också en person som anser att öppna gränser i dag skulle innebära en press på människors löneanspråk och människors förmåga att göra sig hörda på arbetsmarknaden. Man är antingen en drömmare som har mycket gemensamt med vår dröm eller också en cynisk person som vill sätta press på möjligheterna på arbetsmarknaden. Men vi står inte bakom den reglerade invandring vi i dag har. Skillnaden är betydelsefull. Vi har i stället i det betänkande vi nu diskuterar ett stort antal reservationer som pekar på vilken politik vi i stället skulle vilja föra. 24 reservationer bär Vänsterpartiets namn. En del är gemensamma med andra, men i några fall är de helt självständiga. Vi har nu möjlighet, fru talman, att summera den gångna mandatperiodens flyktingpolitik. Det är lätt att konstatera att det har varit en dragkamp. Det har varit en dragkamp mellan å ena sidan den mörka kraften, den mörka sidan, och å andra sidan den ljusa kraften, den ljusa sidan. Det har varit de som vill inskränka, begränsa och försvåra samt de som snarare vill välkomna, öppna och göra flyktingpolitiken mer human. Vi börjar med den mörka sidan, del 1 av vad som har hänt. Det är lätt att konstatera att vi de senaste åren sedan förra valet har fått en hårdare flyktingpolitik. Den är mer restriktiv i dag. Ett exempel på det är att de som har fått möjlighet att stanna har nästan halverats sedan förra valet. Vi har också sett hur den EU-anpassade harmoniseringen har inneburit att förslag efter förslag - vi återkommer till sådana i nästa debatt - som innebär ökad restriktivitet har föredragits för denna riksdag. De förslag som EU har genomfört, som har varit mer positiva när det gäller flyktingmottagande, är, milt uttryckt, få - om några. Vi har också sett hur järnaxeln mellan socialdemokrater och moderater de senaste åren i allt väsentligt har upprätthållits. Jag ska ge några exempel. Det var Socialdemokraterna och Moderaterna som bildade majoritet i Kommittén för översyn av utlänningslagstiftningen. Det är ett arbete som ligger till grund för införandet av den nya instans- och processordningen. I det sammanhanget vill jag bara notera, utan att yrka bifall, att vi ställer oss bakom den reservation som nu finns om att ändra begreppet "synnerligen ömmande omständigheter" till "särskilt ömmande omständigheter", precis som vi gjorde i utredningen. Vi har också gemensamt med flera andra partier en reservation i betänkandet om att det inte längre ska vara Migrationsverket som utser offentliga biträden i domstolarna. Det var också Socialdemokraterna och Moderaterna som sade nej till att de apatiska barnen ska få stanna i Sverige. Det är en debatt som jag personligen minns mycket väl från denna kammare. Jag vet att flera debattörer i dag har minnen från den som en av de svåraste debatterna vi har genomlidit. Det handlar om barn som lever i en situation som det helt enkelt är svårt att göra något åt, annat än att få börja ett tillfrisknande genom att få chansen till den trygghet som ett uppehållstillstånd innebär. Det har varit en diskussion om dessa frågor de senaste veckorna. Regeringens utredare Marie Hässle har lämnat en delrapport i fråga om kartläggningen av den situation som har funnits under ett antal år. Det finns mycket att säga om den, men det är inte nu tillfälle att utveckla resonemangen. Men en sak kan man konstatera: att i utredningen dras slutsatsen dels att det var långt ifrån någon humanitär katastrof att många av dessa barn får stanna - som någon antydde - dels att det faktum att barnen får stanna också är det som bedöms av utredaren vara det som enskilt gör mest för möjligheten att komma tillbaka till livet igen. Det var dessutom socialdemokrater och moderater som avvisade en generell flyktingamnesti i omröstningen i höstas. Det är det förslag som hade varit enkelt att genomföra och som hade gett både upprättelse och uppehållstillstånd för ett stort antal människor. Visst har järnaxeln bestått, och den mörka sidan har skördat en del framgångar de senaste åren. Samtidigt finns det motbilder. Det finns ett annat ljus att skåda - om man så önskar. Förändringar till det bättre har skett, som Anne-Marie Ekström uttryckte det tidigare. Nedläggningen av Utlänningsnämnden är nu genomförd. Det är bra att det nu ges ett allmänt stöd i kammaren till att den reformen var välkommen. Det har låtit lite olika genom åren om vi ser historiskt på det, men vi välkomnar att samtliga partier i stora drag står bakom den förändring som genomförs. Rättssäkerheten ökar, öppenheten blir bättre, tvåpartsförfarandet gör att den enskilde får en helt annan möjlighet än tidigare att lägga fram sin sak med, i bästa fall, hjälp av en erfaren advokat. Man ska förstås vara medveten om att det fortfarande är en restriktiv lagstiftning som också nu gäller. Alla de som hoppas på en stor förändring av bifallsfrekvenser och möjligheter att stanna riskerar att bli besvikna. Det är en lång strid kvar för att åstadkomma den utlänningslag som Vänsterpartiet gärna skulle vilja se. Låt mig ändå säga att det är positivt att skyddsskälen utvidgas i lagstiftningen, att barns möjligheter att få stanna blir större och att möjligheterna att få stanna på grunden kvinnors asylskäl förbättras - även om vi från Vänsterpartiets sida gärna hade gått ännu längre. Vi kan konstatera i fråga om den tillfälliga asyllagen att än så länge åtminstone 13 000 personer har fått stanna. Det är personer som annars skulle ha avvisats från Sverige eller fortsatt ha levt gömda. Det är förstås en framgång. Vi vet också att tusentals andra kommer att tillkomma. Vi vet att de apatiska barn som har fått prövning enligt den tillfälliga lagen, vilket är ett stort antal, har fått stanna. Inget apatiskt barn har, efter det att de har prövats, fått avslag eller utvisats. Det är också ett välkommet resultat för en kammare som engagerade sig mycket i de frågorna. Det här är inte en lösning för alla. Därför måste vi fortsätta vårt arbete så att den tillfälliga asyllagen inte bara blir en parentes utan blir en möjlighet att på något sätt i framtidens asylsystem ge människor den rätt till uppehållstillstånd de har. Fru talman! Vi har haft en del motgångar de senaste åren. Vi har också haft en del framgångar. Avgörande för de framgångar som den ljusa sidan har åstadkommit har handlat om att en rörelse, en kraft, har funnits. Vi har sett att tusentals, tiotusentals, kanske hundratusentals, människor har engagerat sig för en human och rättssäker asylprocess. Det här kommer vi att behöva bygga vidare på. Vad några partier i den här salen kan åstadkomma är begränsat om inte stödet utanför också är omfattande. Det har vi, om något, kunnat se de senaste åren. Vi noterar att valrörelsen närmar sig. Det är välkommet. Det ska bli spännande. Inte minst i de här frågorna är det intressant att se detta. De borgerliga partierna börjar formera sig som ett block i flyktingfrågor. Det är trevande, i flera fall halvdant. Det är till intet förpliktande när det gäller den första reservationen. Men man ska minnas att de som i praktiken åstadkommit något när det gäller förändringar i flyktingpolitiken inte är de borgerliga partierna gemensamt utan faktiskt de partier som har samarbetat om nedläggningen av Utlänningsnämnden och om den tillfälliga asyllagen. Vi har åstadkommit en konkret förändring som har inneburit att många människor har kunnat bygga en framtid i det här landet. Fru talman! Jag vill kommentera några av de punkter som finns i dagens betänkande. Jag har nämligen emellanåt under de år jag har varit här i riksdagen fått höra att när man själv har en reservation och andra partier har reservationer och ens egen har fallit ska man antingen avstå konsekvent eller alltid rösta för majoriteten. Jag har aldrig riktigt begripit att man ska ha en princip runt det där. Det är väl snarare så att man ska se till vad det politiska resultatet blir av de ställningstaganden man gör. I första hand företräder man sina egna idéer - det gör vi alltid. Om de faller vill man ha ett så gott resultat som möjligt ändå. Låt mig därför säga att på punkt 11, som handlar om Dublinförordningen, yrkar jag bifall till reservation nr 16. Om den faller kommer vi att avstå från att rösta i slutvoteringen. Den beskrivning som görs i den borgerliga reservationen är avsevärt bättre än den som majoriteten har lyckats komma fram med. Men den innehåller också en formulering om att asylprocedurdirektivet ska genomföras skyndsamt, och det är ett ställningstagande som vi inte delar. När det gäller punkt 17 om EU:s flyktingpolitik vill jag meddela att vi också där kommer att avstå från att rösta i slutvoteringen. Skälet till det är att inte vare sig den borgerliga reservationen eller den majoritetstext som föreligger säger något särskilt bra om hur EU:s flyktingpolitik borde utvecklas. Faktum är att den inte borde utvecklas utan avvecklas. Det vore det bästa för möjligheterna att visa på en framgångsrik väg för hur asylpolitiken skulle kunna utvecklas också i Sverige. Jag vill också yrka bifall till reservation nr 63 under punkt 43. Det handlar om att man ska låta alla kommuner ta ansvar för flyktingmottagandet. Skälet till det är egentligen ganska enkelt. Jag tror att det är välbekant för kammaren att det inte är Södertälje kommun som har skrivit under Genèvekonventionen. Det är inte heller Malmö kommun som har undertecknat den ena eller den andra lagstiftningen. Av den anledningen är det självklart att det är hela landets ansvar att människor som söker en fristad i Sverige får möjligheten att stanna och få ett värdigt mottagande. De kommande åren kommer kampen att fortsätta. Dragkampen fortsätter, den mörka sidan mot den ljusa. En sak vet vi, och det är att rörelsen är med oss. I detta anförande instämde Ulla Hoffmann (v).

Fru talman! Kalle Larsson brukar vara lite slängig med att jag inte tar repliker på honom trots att han riktar slängar mot mitt parti. Därför hade jag tänkt ta tillfället i akt och ta replik och ställa ett par frågor. Om man bortser från den Star Wars -inspirerade retoriken om diverse sidor slår det mig att den historieskrivning som Kalle Larsson levererade nyss kring hur den nya instans- och processordningen togs fram inte är korrekt. Det var ju så att det var de borgerliga partierna, visserligen tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern men icke desto mindre, som åstadkom den förändring som vi nu i nästan varje debatt prisar som någonting positivt. Jag tycker att Kalle Larsson skulle kunna ge det erkännandet i stället för att bara göra den här uppdelningen. Sedan har jag en fråga, som jag berörde i mitt anförande, och det är om Vänsterpartiets inställning till arbetskraftsinvandring. Det fick vi inte höra någonting om i Kalle Larssons annars mycket uttömmande beskrivning. Var står Vänsterpartiet i den här frågan? Vilken slutsats kommer man att landa i? Vi vet att det finns en kommitté som sitter och arbetar med de här frågorna, men jag tycker att det är ganska rimligt att ställa frågan till Kalle Larsson: Vad har ni för uppfattning när det gäller människors möjligheter att få komma hit, arbeta och göra rätt för sig? Vad säger ni om de borgerliga förslagen som ligger i reservationerna här och som vi är eniga kring? Ni har ju ingenting som är gemensamt i de här frågorna från den vänsterkartell som regerar det här landet för närvarande.

Fru talman! Jag uppskattar att Tobias Billström tar replik. Det gör att jag kan krossa en av mina egna fördomar, att skälet till att Tobias Billström alltid sitter still när jag talar är att han inte har något särskilt att fråga om. Men det har han uppenbarligen, och nu väljer han att också göra det. Jag är ledsen om jag fann ett fungerande sätt att beskriva motsättningen som Tobias Billström inte delar. När det gäller den nya instans- och processordningen tror jag att Tobias Billström ska gå ytterligare några år tillbaka i tiden för att se hur historien egentligen såg ut. Det första initiativet kom 1996 med en debattartikel på DN Debatt. Därefter fanns det en utredning som lämnade sitt betänkande 1999 som handlade om en ny instans- och processordning i utlänningsärenden. Då vidtog - jag följde med spänning de debatterna - en förändring i partiernas ställningstaganden. Ett efter ett anslöt sig partierna. Några av oss var överens från början. Jag ska inte ensam ta äran av detta. Det parti som sist, före Socialdemokraterna, anslöt sig till positionen att Utlänningsnämnden borde läggas ned var Moderaterna. Ulla Hoffmann, här i kammaren i dag, och Gustav von Essen, tidigare moderat riksdagsman, hade ett stort antal debatter där den här frågan blev huvudfrågan. Gustaf von Essen försvarade för Moderaternas räkning väldigt länge ställningstagandet att man inte skulle lägga ned Utlänningsnämnden, men sedan valde man ändå att göra det. Det är riktigt: Ni ska ha en eloge för att ni anslöt er till den uppfattningen. Det dröjde lite för länge. Jag gav Miljöpartiet och Vänsterpartiet en eloge för att ha genomfört det, och det berodde nog på att vi satte en press under budgetförhandlingarna som gjorde att det gick snabbare än vad det annars skulle ha gjort. Frågan om arbetskraftsinvandring: Ja, vi lade motioner i den här riksdagen före de flesta andra partier om behovet av att se över möjligheterna för arbetskraftsinvandring. Vi är långtifrån motståndare till detta, som ibland antyds. Tvärtom ser vi att det kan finnas ett sådant behov. Men det ska alltid vara med samma rättigheter och samma möjligheter som de har som är födda i landet. Jag ska utveckla detta i min andra replik.

Fru talman! Det ser vi fram emot. Jag tycker att det här är en väldigt viktig fråga, där det är angeläget för kammaren och för svenska folket att få reda på var Vänsterpartiet kommer att landa. Om historieskrivningen kan man naturligtvis alltid ha diskussioner. Vad jag vände mig emot var snarast det totala avvisandet av att de borgerliga partierna skulle ha haft någon del i detta. Man kan alltid diskutera i vilken ordning vi kom in. Jag konstaterar icke desto mindre att våra två representanter i utredningen om den nya instans- och processordningen, Sten Tolgfors och Hillevi Engström, var väldigt klara i sina ställningstaganden och presenterade vårt ställningstagande till förmån för i stort sett hela den modell som sedan blev proposition och sedermera beslut och lagstiftning i denna kammare. Huruvida det har funnits diskussioner internt i budgetarbetet må vara en sak, men det är ett faktum att utan de borgerliga partiernas gemensamma uppslutning här i kammaren hade det inte blivit någon ny instans- och processordning. Jag ska avslutningsvis bara förtydliga lite kring arbetskraftsinvandringen. Vad jag framför allt söker efter är Vänsterpartiets uppfattning när det gäller synen på uppehållstillstånd, det vill säga möjligheter för människor att komma hit, "scouta runt", om man vill använda det uttrycket, och försöka hitta en arbetsgivare. Jag tycker också att Kalle Larsson borde tala om var partiet kommer att landa när det gäller principerna, den nuvarande ordningen, där fackföreningarna och länsarbetsnämnderna har ett oproportionellt stort inflytande över möjligheterna för enskilda arbetsgivare att leta upp människor som vill komma hit och arbeta och göra rätt för sig. På de två punkterna tycker jag att det vore angeläget med klargöranden.

Fru talman! Sten Tolgfors och Hillevi Engström i all ära, men diskussionen om Utlänningsnämnden startade ju långt före det - därav min historieskrivning. Tobias Billström säger att man alltid kan diskutera i vilken ordning partierna kom in. Det kan man säkert. Man kan också ta reda på hur det var, och det finns väl beskrivet i kammarens protokoll hur partierna ställde sig. Jag ska ge alla en eloge, samtliga partier, inklusive socialdemokrater och moderater, för att ni nu gemensamt, som jag sade i mitt anförande, står bakom en reform som jag tror kommer att öka rättssäkerheten och öppenheten. Detta är liksom redan sagt. Men man kan väl säga så här för att inte gå för långt: Tobias Billströms parti har inte direkt varit den främsta tillskyndaren av att genomföra den här reformen, utan det tog rätt lång tid. Att vi nu har kommit fram är utmärkt. När det gäller arbetskraftsinvandringen efterfrågar Tobias Billström våra ställningstaganden. De finns också att ta del av. Vi har alltså sagt att man ska utreda frågan om arbetskraftsinvandring för att se hur möjligheterna ska kunna formuleras. Skälet till att göra det är att det inte är alldeles enkla frågor, om man inte har bakomliggande syften, att i allmänhet öppna den svenska arbetsmarknaden för lägre löner och sämre villkor för människor från andra länder. Har man den bakomliggande agendan är det enkelt att säga: Låt oss öppna för arbetskraftsinvandring. Har man tvärtom uppfattningen att det ska ske med samma regler och med samma möjligheter som för dem som sedan generationer är födda i Sverige är frågan mer komplicerad att organisera. Därför finns det en utredning. Jag är inte tillskyndare av utredningar i allmänhet, men i komplicerade frågor kan de vara bra. Jag hörde Kristdemokraternas företrädare tidigare presentera en modell som ett av de borgerliga alternativen. Den handlade om att man ska ha tillfälligt tillstånd i ett år. Om man har kvar sitt arbete kan det därefter förlängas. Om man förlorar det har man tre månader på sig att söka ett nytt arbete. Det är den typen av modell som sätter press på arbetstagaren att vara tyst på arbetsplatsen och vara återhållsam med lönekraven. Den här frågan behöver utredas ordentligt för att vi ska komma fram till ett system som fungerar och ger lika rättigheter.

Fru talman! Det finns några debatter som återkommer oftare än andra. Debatter om migration och asylpolitik återkommer några gånger per år. Den här gången är det med anledning av regeringens skrivelse. Detta är ett politikområde där vi i Centerpartiet inte uppskattar regeringens förda politik. Det kan man se tydligt när man läser betänkandet där det finns inte mindre än 64 reservationer. Centerpartiet står bakom många av dem. Jag ska vara ärlig och säga att det under de senaste åren har vidtagits åtgärder som vi känner stor tillfredsställelse med. Som några har nämnt tidigare är det den tillfälliga asyllagen. Jag menar att påskuppropet, som de samlade kyrkorna stod bakom, har haft viss betydelse. Det var också samarbetspartierna som lyckades få med sig regeringen. Det var inte utan motstånd. Vi kan också känna stor tillfredsställelse med att ha kommit så långt när det gäller migrationsdomstolar. Jag tror också att den tillfälliga asyllagen har varit bra för många barnfamiljer, även om alltför många inte har fått glädje av den ännu. Den svenska migrationspolitiken måste bygga på en öppen, human och generös flyktingpolitik. Det är inte minst viktigt med tanke på alla dem som på grund av förföljelse kommer till vårt land för att bygga en ny framtid här och vars högsta önskan är att skaffa sig ett arbete och bli självförsörjande. I dagens globaliserade ekonomi är människors rörlighet både naturlig och nödvändig. Utgångspunkten måste vara tron på det universella och okränkbara i de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna samt tron på den enskilda människans kraft, vilja, förmåga och skyldighet att ta ansvar. Fru talman! Jag vill så här i början av mitt anförande yrka bifall till reservation nr 4 som handlar om barnets bästa och till reservation nr 19. Jag har vid många olika tillfällen träffat barn som kommit till vårt land med förhoppningen att de nu ska få leva ett liv i fred och frihet. Därför har jag valt att i mitt anförande den här gången mest fokusera på barnen. Många barn som kommit till Sverige från andra länder far illa i dag. Det handlar om barn som kommit hit ensamma, så kallade gömda barn och barn som kommit hit med sin familj. Enligt utlänningslagen ska hänsyn tas till portalparagrafen om barnens bästa med hänvisning till barnkonventionen. Med stor besvikelse kan vi se hur liten betydelse portalparagrafen har i svensk asylpolitik. I förarbetena till lagen anförs att kravet om barnens bästa inte är absolut, exempelvis kan hänsyn till samhällets intresse att reglera invandringen väga tyngre, vilket kan medföra att åtgärder vidtas som inte är förenliga med barnens bästa. Vi kan gång på gång konstatera att hänsyn till barnens bästa inte tas i tillräckligt hög grad. Ansökningar om uppehållstillstånd från barn som varit utsatta för allvarliga övergrepp har vid ett flertal tillfällen avslagits med motiveringen att det inte rört sig om systematisk förföljelse. Barn splittras från någon av sina föräldrar genom att de avvisas till olika länder. Detta är naturligtvis oacceptabelt. I den nya utlänningslagen finns en skrivning om att i fall som rör ett barn ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnens hälsa och utveckling samt barnens bästa i övrigt kräver. Det är 1 kap 10 § nya utlänningslagen. Vi i Centerpartiet vill betona vikten av att denna skrivning verkligen efterlevs. Barnens bästa måste beaktas i asylprocessen. Vi anser att hänsyn till barnens bästa som regel måste gå före samhällets intresse av att reglera invandringen, särskilt i de fall där det är uppenbart att barn varit utsatta för allvarliga övergrepp eller bevittnat övergrepp och därför har behov av hjälp att bearbeta de avskyvärda händelser som de själva upplevt. Det finns alltför många asylutredningar där barnen i familjer inte har hörts. Jag vet att det finns bra skrivningar om detta i det här betänkandet. Naturligtvis ska man inte tvinga barn att höras i asylprocessen men man ska heller inte utgå ifrån att barn inte har eventuella asylskäl bara för att de kommer hit i sällskap med sin familj. Barn ska alltid ha rätt att höras om sina egna asylskäl. Fru talman! Det senaste året har den tragiska företeelsen apatiska barn eller depressivt devitaliserade barn haft en stark ökning i vårt land. Jag vet att många av de barnen har fått en annan behandling i den senaste tillfälliga asyllagen. Vi lyssnade till ett seminarium förra veckan som Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade ordnat. Det var olika forskare som har arbetat med den här problematiken som medverkade. Förhoppningsvis ska kunskapen om detta fenomen göra att man kan arbeta förebyggande med barn som kan finnas i riskzonen för att drabbas av detta svåra tillstånd. Men ännu är kunskapen kring de här barnens sjukdomstillstånd för låg. För att kunna sätta in rätt åtgärder för de här barnen måste det satsas mer på forskning inom detta område. Andra åtgärder som kan bidra till att fler barn inte hamnar i ett apatiskt tillstånd är att barn som är i riskzonen för att bli apatiska måste få snabbutredningar och rättmätig vård. Psykologisk expertis bör sättas in i ett tidigt skede i asylutredningarna. Redan vid den första frivilliga hälsokontrollen bör en barnpsykolog finnas till hands. Sjukvården bör utveckla former för att kontinuerligt informera Migrationsverket om de apatiska barnens situation så att problemet uppmärksammas i god tid före en eventuell avvisning. Dessutom är det helt fel att myndigheter delar på asylsökande familjer med hänsyn till risken för att utsatta barn drabbas av psykisk ohälsa. Barns hälsoskäl måste särskilt beaktas vid beslut om uppehållstillstånd. Centerpartiet vill att barn ska beviljas uppehållstillstånd när det förekommer särskilt ömmande omständigheter. När det förekommer barn i asylprocessen, oavsett om det är barn i en familj eller ensamkommande barn, är det särskilt viktigt att det framgår att barnens asylskäl inte behöver vara lika starka som de vuxnas. Fru talman! Varje år kommer ett stort antal barn och ungdomar utan sina familjer från olika delar av världen till Sverige. Sedan 1989 har 8 000 barn och ungdomar ansökt om uppehållstillstånd i Sverige. Ungefär hälften av dem har kommit med eller till släktingar, vänner till familjen eller andra vuxna i Sverige. Andra har kommit utan att någon vuxen tagit emot dem i det nya landet. De ensamkommande barnen har en särskilt utsatt situation och kräver mycket uppmärksamhet, trygghet och omvårdnad. Därför är det särskilt viktigt att ensamkommande barn snabbt placeras hos vårdnadshavare i kommunen snarare än att de tvingas vistas länge på flyktingförläggningar. Kommunerna är bäst lämpade att ha ansvar för mottagandet av de ensamkommande barnen. Den senaste tiden har vi kunnat läsa om hur ensamkommande barn söker asyl i Sverige för att sedan försvinna spårlöst. De kommer främst från Kina. Förra året kom 104 kinesiska barn till Sverige via Arlanda. Av dem är 97 barn försvunna. Ingen vet riktigt vad som har hänt med dessa barn, men risken är stor att de utnyttjas som illegal arbetskraft eller i prostitution någonstans i Europa. Sådant får inte ske i Sverige. Vi måste ta hand om de barn som kommer hit och förhindra utnyttjande och människohandel. Fru talman! Det är naturligtvis viktigt att alla människor som kommer till Sverige behandlas värdigt när det gäller hur de mottas både under utredningen och under väntetiden här i Sverige. Ett av de viktigaste sätten att behandla människor värdigt är att låta människor arbeta och att uppmuntra till arbete. Så är det inte i dag. Den asylprocess vi nu har präglas av passivitet och långa väntetider. Tyvärr resulterar detta i många deprimerade människor som har tappat tron på all framtid. Så kan vi inte ha det. Därför är det viktigt att asylsökande får och uppmuntras till arbete så snart som möjligt efter det att de har anlänt till Sverige. Oavsett om den sökande får asyl eller inte är det oerhört centralt att väntetiden är så värdefull som den kan bli. Det måste bli enklare för asylsökande att arbeta samtidigt som handläggningstiderna måste bli kortare utan att rättssäkerheten i utredningen minskas. När människor arbetar ökar självförtroendet och man mår mycket bättre både till kropp och själ. Barnen mår också bättre om mamma och pappa mår bra. Ett jobb betyder så mycket. Därför vill jag uppmuntra till samarbete mellan Migrationsverket, arbetsförmedlingen, kommunerna och inte minst näringslivet för att de ska göra insatser för att asylsökande ska kunna arbeta under den tid de väntar på asyl eller fram till eventuellt avvisningsdatum. Oavsett om man ska stanna i Sverige eller åka tillbaka till sitt hemland är arbetslivserfarenheten värdefull. Många asylsökande kommer i dag till storstäderna och stannar där under väntetiden. Det är inget fel i det, men det är problematiskt när det gäller möjligheter till jobb och bostäder. Därför vill vi i Centerpartiet uppmuntra till bättre information till de asylsökande om var i Sverige det finns arbete och bostäder för att motverka passivt bidragsberoende och i stället öka insatserna för arbete och en bra boendemiljö. Undersökningar visar att många asylsökande skulle ha valt en annan bostadsort om de hade fått bättre information om var det finns arbete. Det borde vi bli mycket bättre på i Sverige. Fru talman! I dag är asylvägen i princip den enda vägen för människor utanför EU- och EES-området att komma in i Sverige. Det innebär att asylsystemet belastas mycket hårt. Många som verkligen har asylskäl tas inte på allvar på grund av detta. Många vill komma till Sverige för att arbeta eller kanske för att starta företag. Det behöver Sverige. Vi behöver inte bara fler som kan arbeta här - inte minst i framtiden när befolkningen åldras - utan också fler människor som kommer hit med visioner och idéer och som kan starta nya och växande företag. Därför vill vi i Centerpartiet att människor utanför EU och EES ska få komma hit och under tre månader söka arbete. Under denna tid ska krav ställas på självförsörjning och eget ansvar för boende. Men det ställer också höga krav på oss i Sverige när det gäller att skapa ett bra företagsklimat så att fler jobb skapas. Vi måste även göra insatser så att människor kommer in på arbetsmarknaden. Om vi ser positivt på människor som kommer hit och underlättar för dem att arbeta kan diskrimineringen av människor med utländsk bakgrund minska eftersom invandrare då kan förknippas med något positivt och inte som i dag med omhändertagandeproblem. Vi måste se människor, oavsett bakgrund, som resurser med mycket att ge.

Fru talman! Allt började för 13 år sedan. Jag var då fyra år gammal, och fram till dess var jag ett lyckligt barn. I mitt hemland började krig. Jag blev i stället flyktingbarn under åtta år. Till slut kom jag till Sverige, och jag har nu varit här i fyra år. Min familj fick inte uppehållstillstånd när vi sökte asyl, och vi stannade illegalt i Sverige, som det heter. En tidig morgon när vi fortfarande låg och sov i ett hus som vi gömde oss i för tillfället kom polisen. De slog på fönstren och dörrarna, och vi vågade inte öppna. Till slut kom de in genom ett fönster på andra våningen. Vi var alla jätterädda. Mamma kramade om mig och sa att jag inte skulle vara så rädd och att de inte kommer att behandla oss illa. Mamma hade fel. Den första polisen som kom in hade en pistol i handen som hon riktade mot mig och mamma. Mamma fick panikångest och ramlade ned för trapporna till första våningen. Jag sprang efter för att hjälpa henne, men hon hade redan låst in sig på toaletten. Hon tog en massa sömntabletter för hon ville ta sitt liv. Några minuter senare var huset fullt av polismän. Mamma svimmade. Vi ville komma fram till henne men det fick vi inte för polisen även om vi kunde förlora henne för alltid. Efter ett tag körde de oss andra bort till polisstationen. De sade till oss att några poliser stannade med mamma och väntade på ambulansen som skulle köra henne till sjukhuset. På kvällen sade polismän till oss att vi skulle sova över på ett hotell därför att mamma var tvungen att stanna på intensivavdelningen på ett sjukhus i en annan stad. Fru talman! Jag tycker inte om när människor säger att vi inte kan göra någonting åt krig, orättvisor och förföljelse i världen. Det är klart vi kan! Vi kan och vi ska göra mycket när det gäller bistånd, skuldavskrivningar och aktivt engagemang för att göra världen mer rättvis. Men det är ett hårt arbete. Jag är nog böjd att säga att det kommer att ta sin tid att göra världen rättvis. Så länge världen är så orättvis som den är i dag och så länge människor beter sig på det sätt som de gör mot varandra i dag, så länge diskrimineringen upprätthålls och orättvisorna och krigen fortsätter så kommer människor att tvingas fly. Då har vi ett val: att hjälpa dem som flyr, ta hand om dem på ett bra sätt och öppna våra armar eller att inte göra det. Det valet är ganska enkelt för oss i Miljöpartiet; vi väljer att hjälpa dem. Den historia jag läste upp kommer från Adela, som nu är 17 år. Den finns i konvolutet till en cd-skiva som heter För dom vi skickar tillbaks . Den cd-skivan var en del av den kampanj som drevs för att få en allmän amnesti för flyktingar som väntat länge eller tvingats gömma sig i vårt land. Den kampanjen, tillsammans med många riksdagsledamöters arbete och tillsammans med våra ansträngningar - vi i Miljöpartiet och Vänsterpartiet - i budgetarbetet ledde till att Sverige slutligen fick en tillfällig lagstiftning som gjorde det möjligt för många människor att få en ny prövning. Många av dem har nu också fått ett besked, om än med armbågen, att de är välkomna till Sverige. Det är jag glad och stolt för. Dessutom har vårt gemensamma arbete i kammaren, våra ansträngningar i budgetarbetet och tillkännagivanden från riksdagen lett till att Utlänningsnämnden äntligen har lagts ned. Överprövningar av asylärenden börjar nu att ske i tre länsrätter och en kammarrätt. Förhandlingarna kommer i de allra flesta fall att ske muntligt. Alla handlingar som ligger till grund för beslutet kommer att vara tillgängliga för båda parter. Det här är också en seger för flyktingarna, men framför allt för rättssäkerheten. Det är också en seger för alla oss som har kämpat för flyktingars rätt till humanism och för ett öppnare Sverige. Prövning enligt den tillfälliga lag som vi i amnestirörelsen tvingade igenom håller nu på att avslutas. Lagen har i vissa fall tolkats onödigt strikt; alltför få ensamma ser ut att ha fått en rättvis prövning. Men nära 90 % av barnfamiljerna och de som på grund av situationen i hemlandet inte har kunnat sändas tillbaka har nu fått en chans att stanna och få trygghet i Sverige. Till alla dem säger vi: Välkomna! Vi vill ha er här! Ni behövs här. Vi hoppas att den misshandel som ni har blivit utsatta för under era första år i Sverige med en utdragen asylprövning och avslag och ett liv som gömda utan tillgång till vård, skola och omsorg inte har satt djupare spår än att ni kan se att det finns de av oss som hela tiden har kämpat för era rättigheter. Den här kampen, fru talman, är inte över. Den tillfälliga lagen och nedläggningen av Utlänningsnämnden markerar en nystart för svensk flyktingpolitik. Under lång tid har de enda förslag som presenterats för riksdagen handlat om att göra svensk asylprövning hårdare, att göra det svårare för människor att få en fristad här och att inskränka asylrätten. Socialdemokrater och moderater, oftast, har utgjort en järnaxel som har stängt ute våra andra partier från påverkan och sakta men säkert har byggt upp en mur runt vårt land och vår världsdel. Flyktingrörelsens engagemang, kyrkornas påskupprop, fackförbundens arbete och Miljöpartiets och Vänsterpartiets påtryckningar i budgetarbetet har nu lyckats förändra detta. Vi vill därför, fru talman, att 2006 ska gå till historien som det år då Sverige vände blad i flyktingpolitiken. Nedläggningen av Utlänningsnämnden och den tillfälliga lagen har varit bra, men det är långtifrån tillräckligt. Det behövs en mer aktiv och mottagande politik och en bättre politik för dem som även fortsättningsvis kommer att tvingas leva gömda i vår världsdel och vårt land. Detta tar vi upp i en reservation till betänkandet som bär numret 60 och som jag härmed yrkar bifall till. Men det behövs också en del andra saker. Låt mig ta upp fem punkter. För det första gäller det en ny förstainstans. Inte bara Utlänningsnämnden är i behov av att läggas ned. Skandalerna inom Migrationsverket visar på ett stort behov av en ny förstainstans i prövningen för den som kommer till Sverige. En sådan myndighet, som bara tar hand om den asylsökandes prövning, bör inrättas under nästa mandatperiod. Omhändertagandet, mottagandet och stödet till den asylsökande kan delegeras ut till kommuner och folkrörelser. Integrationsverket bör vara huvudman för den verksamheten. Den som ser en kränkning inom prövningen eller mottagandet ska kunna göra en anmälan i likhet med hur lex Sara fungerar inom äldreomsorgen. Dessutom behöver reglerna för vem som utser ombud för en asylsökande vid asylprövningen ändras. Detta tas i betänkandet upp i reservation 46. Det är inte rimligt att den som är motpart i överinstansen också utser ombudet för den enskilde asylsökanden. För det andra behöver lagarna fortfarande förändras. Den nya utlänningslag som gått igenom har varit ett bra steg framåt, men fortfarande kan justeringar göras. Viktigt för oss är till exempel att barnkonventionen görs till svensk lag. Barnets bästa ska alltid sättas i främsta rummet. Ändå har vi sett exempel på att sjuka eller funktionsförhindrade barn eller andra barn utvisas till länder där deras möjligheter till trygghet, vård och framtid varit små. Genom att göra barnkonventionen till svensk lag och därmed direkt tillämplig i de nya migrationsdomstolarna och i andra domstolar kan vi få ett slut på det. För det tredje ska ingen behöva vänta mer än ett år på slutligt beslut. För att asylprocessen inte ska bli onödigt lång krävs det att staten tar ansvar för att de tidsgränser som satts upp också följs. Den som väntat längre än ett år på slutligt besked ska automatiskt kunna få permanent uppehållstillstånd om den på ett positivt sätt varit engagerad i asylprocessen på det sätt som faktiskt kan krävas. För det fjärde gäller det att öppna upp för arbetskraftsinvandring. Under nästa mandatperiod är utredningen om arbetskraftsinvandring klar. Vi vill snabbt sjösätta regelverket och öppna upp Sverige för att den som vill ska komma hit och börja arbeta. Återvändandeklausulen för utländska studenter bör tas bort så att studenter från andra länder som tagit ut examen i Sverige automatiskt ska erbjudas möjlighet att stanna kvar och arbeta här. I samband med den reformen bör de människor som befinner sig i Sverige som immigranter utan legal status, så kallade papperslösa arbetare, erbjudas amnesti. Det är inte acceptabelt att en marknad av människor som stämplats som "illegala" växer fram i ett välfärdsland som Sverige. Frågan om arbetskraftsinvandring tas förutom under punkten om papperslösa immigranter upp under punkt 4 i betänkandet om ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring. Under denna punkt kommer vi i Miljöpartiet i avvaktan på den utredning som är tillsatt att lägga ned våra röster. Den andra punkten där arbetskraftsinvandring tas upp och berörs är punkt 36 om asylsökande och rätten till arbete. Här finns det en reservation från Vänsterpartiet och Miljöpartiet där den politik klargörs som vi i första hand vill driva. Om den reservationen inte kommer till omröstning eller om den vid en sådan omröstning inte vinner bifall i kammaren kommer möjligen reservation 51 att stå mot utskottsmajoritetens text. Jag kan i detta läge se det som ganska svårförklarligt att det skulle behövas ett nytt tillkännagivande. Samtidigt har vi svårt att stödja utskottsmajoritetens text och skulle vid en sådan omröstning rimligen få stödja reservation 51. För det femte handlar det om att riva EU:s murar. EU:s flyktingpolitik har med transportörsansvar och en princip om att asylansökan prövas i bara ett EU-land successivt kommit att bli allt hårdare. I dag saknas i princip legala vägar att ta sig till EU. De modiga vitryssar som protesterat mot diktaturen har få möjligheter att ta sig till Europas demokratier om de tvingas fly från Lukasjenkos regim. Vi vill under nästa mandatperiod motverka att EU får en gemensam flyktingpolitik och i stället verka för att legala vägar öppnas till unionen och att Sverige ensidigt börjar pröva så kallade Dublinfall. Detta tas i betänkandet upp under den punkt som gäller frågor rörande Dublinavtalet. I en sista omröstning där kommer Miljöpartiet likt Vänsterpartiet att tvingas avstå från att rösta. Avslutningsvis, herr talman: Den gröna rörelsen kämpar internationellt för att värna asylrätten, för en human flyktingpolitik och för öppna gränser. Miljöpartiet driver det arbetet i Sverige tillsammans med den breda flyktingrörelsen, tillsammans med kyrkor och med judiska och muslimska samfund samt tillsammans med fackförbund och många andra. Vi strävar efter att efter valet ingå i en regering. Men ingen i vårt parti är beredd att acceptera att gröna ministrar medverkar i en flyktingpolitik som stänger ute flyende och förföljda människor. I dag fördöms svensk flyktingpolitik också internationellt. FN:s tortyrkommitté har flera gånger fällt Sverige för att ha avvisat människor till tortyr, och Europadomstolen stoppar allt oftare avvisningar från Sverige. Dagens reformer måste bli de första i en serie av reformer för en humanare politik, en politik som inte sänder tillbaka sjuka barn eller vägrar förföljda homosexuella uppehållstillstånd.

Herr talman! Precis innan jag reste mig för att begära replik övervägde jag att instämma i Gustav Fridolins anförande. I stor utsträckning är det ett anförande som det för mig som vänsterpartist är enkelt att instämma i. Vi har ju i många år gemensamt arbetat för en rättssäkrare och bättre asylpolitik, och jag hoppas att vi kommer att kunna fortsätta att arbeta på det viset. Vi har också åstadkommit goda resultat. Jag vill ge Miljöpartiet en stor eloge för det arbete man uträttat i detta sammanhang. Jag blir ändå lite fundersam och vill därför ta chansen att fråga Gustav Fridolin vad som avses med eventuellt stöd till reservation 51 om asylsökande och rätten till arbete. Där har Miljöpartiet och Vänsterpartiet en gemensam reservation som vi står bakom. Men det jag hörde Gustav Fridolin säga var att man övervägde att ställa sig bakom den borgerliga reservationen om vår gemensamma reservation faller. Det är inte, som man vid en första anblick kan tro, en allmänt positiv reservation när det gäller asylsökandes rätt att arbeta. Det hade varit en sak, och det är ungefär vad vi skriver och också det som vi i budgetförhandlingarna gemensamt har kommit fram till ska gälla. Men här står det någonting annat, nämligen att en asylsökande som fått avslag på sin asylansökan och som har ett arbete som han eller hon kan försörja sig på ska kunna få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd utan att behöva åka tillbaka till hemlandet för att därifrån söka uppehållstillstånd. Vad betyder då detta? Jo, herr talman, det betyder att det blir arbetsgivaren som får möjligheten att bestämma om en person ska stanna i Sverige eller inte. Konsekvensen av förslaget - om det nu ska uppfattas som ett skarpt förslag här i kammaren - är ju att man sätter en oerhörd press på den människa som befinner sig som arbetssökande i Sverige att godta lägre löner och sämre villkor därför att det är förutsättningen för att få stanna i landet. Om avsikten från Miljöpartiets sida är att sätta lite fart på utredningen om arbetskraftsinvandring är det önskvärt och lovvärt. Men jag tror att man ska fundera en omgång till över vilka formuleringar reservationen i fråga innehåller och över vad som ligger bakom att de borgerliga partierna vill att den ska röstas fram.

Herr talman! Precis innan jag reste mig för att begära replik övervägde jag att instämma i Gustav Fridolins anförande. I stor utsträckning är det ett anförande som det för mig som vänsterpartist är enkelt att instämma i. Vi har ju i många år gemensamt arbetat för en rättssäkrare och bättre asylpolitik, och jag hoppas att vi kommer att kunna fortsätta att arbeta på det viset. Vi har också åstadkommit goda resultat. Jag vill ge Miljöpartiet en stor eloge för det arbete man uträttat i detta sammanhang. Jag blir ändå lite fundersam och vill därför ta chansen att fråga Gustav Fridolin vad som avses med eventuellt stöd till reservation 51 om asylsökande och rätten till arbete. Där har Miljöpartiet och Vänsterpartiet en gemensam reservation som vi står bakom. Men det jag hörde Gustav Fridolin säga var att man övervägde att ställa sig bakom den borgerliga reservationen om vår gemensamma reservation faller. Det är inte, som man vid en första anblick kan tro, en allmänt positiv reservation när det gäller asylsökandes rätt att arbeta. Det hade varit en sak, och det är ungefär vad vi skriver och också det som vi i budgetförhandlingarna gemensamt har kommit fram till ska gälla. Men här står det någonting annat, nämligen att en asylsökande som fått avslag på sin asylansökan och som har ett arbete som han eller hon kan försörja sig på ska kunna få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd utan att behöva åka tillbaka till hemlandet för att därifrån söka uppehållstillstånd. Vad betyder då detta? Jo, herr talman, det betyder att det blir arbetsgivaren som får möjligheten att bestämma om en person ska stanna i Sverige eller inte. Konsekvensen av förslaget - om det nu ska uppfattas som ett skarpt förslag här i kammaren - är ju att man sätter en oerhörd press på den människa som befinner sig som arbetssökande i Sverige att godta lägre löner och sämre villkor därför att det är förutsättningen för att få stanna i landet. Om avsikten från Miljöpartiets sida är att sätta lite fart på utredningen om arbetskraftsinvandring är det önskvärt och lovvärt. Men jag tror att man ska fundera en omgång till över vilka formuleringar reservationen i fråga innehåller och över vad som ligger bakom att de borgerliga partierna vill att den ska röstas fram.

Herr talman! Elogen returneras till Kalle Larsson! Mycket på grund av Miljöpartiets och andras ansträngningar i denna kammare tittar en utredning på reglerna för arbetskraftsinvandringen. Ingången är att möjligheterna till arbetskraftsinvandring till Sverige ska ökas, att det ska vara lättare att komma till Sverige från andra länder än EES-länderna och arbeta här. Den utredningen var vi tillskyndare av. Vi är fortfarande tillskyndare av att den blir färdig ganska snart. En linje som vi driver i den här utredningen är att den person som fått avslag på sin asylansökan men som har ett arbete i Sverige inte ska behöva åka tillbaka till det land han eller hon ursprungligen kom från för att där söka arbets- och uppehållstillstånd. Den processen ska kunna skötas i Sverige. Det står också i den borgerliga reservationen. Hamnar vi i läget att vi ska välja mellan utskottsmajoritetens text och den reservationen kan vi välja att stödja reservationen - och kommer att göra det. Jag har markerat att jag kan tycka att ett tillkännagivande i det här läget är ganska ointressant därför att tillkännagivandet kommer av regeringen direkt att hänvisas till sittande utredning. Men om vi har att välja mellan en utskottstext som säger att den politik vi för i utredningen inte är speciellt bra och en reservation som säger att den politik som vi för i utredningen är bra, väljer vi givetvis det senare alternativet.

Herr talman! Nu har vi varit trevliga mot varandra, och det är bra. Men jag uppfattar att Gustav Fridolin anser att det som den här reservationen innehåller är ett tillkännagivande till regeringen. Det är klart att det i någon mening är så - man talar om vad som gäller. Men jag uppfattar också att Gustav Fridolin egentligen anser att frågan bör så att säga läggas som en del av Arbetskraftsinvandringskommitténs arbete. Men är det verkligen nödvändigt att göra det en gång till? Den frågan ligger ju där redan. Även Miljöpartiet är ju representerat i den kommittén. Problemet med det här är inte att en gång till säga samma sak som förut, för det kan man väl i och för sig tycka att man ska göra, utan det är att riksdagen, om man fattar beslut om den här reservationen, kan anses lägga särskild vikt vid just det här ställningstagandet innan kommittén egentligen har lämnat något besked. Det är lite knepigt att veta hur man ska uppfatta det förslag till beslut som den borgerliga reservationen egentligen innebär. För de borgerliga partierna tror jag att frågan är klar. De anser nog att det är så här det ska vara. De har bakomliggande argumentation för detta som handlar om att det nog i alla fall inte är något stort problem att en arbetstagare sätts under press från en arbetsgivare att acceptera sämre villkor och löner. Jag trodde inte och tror fortfarande inte att det är den uppfattningen som Miljöpartiet har. Men finns det inte en uppenbar risk här att man än en gång i ett riksdagsbeslut nu slår fast att den ordning som utredningen kommer fram till också ska vara gällande? Vore det inte bättre att följa den linje som Vänsterpartiet har? Det är inte konstigt att jag anser det. Men det vore också politiskt, tror jag, rätt så klokt, därför att det skulle betyda att man med full kraft kan driva detta i utredningen men då också lägga fram all argumentation och bakgrundsinformation och få på plats hela systemet innan man föregriper det med att tala om vad riksdagen tycker i den här frågan. Se det som en uppmaning, se det som en vädjan, se det som en förhoppning! Om den inte verkställs får vi väl ta den debatten. Det har vi i och för sig inga stora problem med. Det är inte en utmaning utan bara ett konstaterande att då har vi en ganska viktig debatt som nu är inledd.

Herr talman! Vi har många viktiga debatter, och de flesta av dem som gäller arbetskraftsinvandringen förs just i den utredning som är tillsatt för att titta på arbetskraftsinvandringen. Det är ganska självklart så. Men nu är det så att vi kan hamna i en situation i kammaren vid voteringen i morgon där vi ska rösta för en utskottsmajoritetstext med meningar som säger till exempel att kravet på ansökan för inresa till Sverige är en del av den reglerade invandringen som enligt utskottet bör upprätthållas även fortsättningsvis. Vad är det om inte ett föregripande av vad utredningen ska komma fram till? Eller så ska vi rösta för en utskottsmajoritetstext som säger någonting som Miljöpartiet driver i utredningen. Jag understryker ytterligare en gång att jag har svårt att se nödvändigheten av tillkännagivanden till en sittande utredning. Konsekvensen med ett tillkännagivande blir givetvis att regeringen lägger fram det i den sittande utredningen. Men om vi har möjligheten att välja mellan en utskottsmajoritetstext som inte delar den miljöpartistiska uppfattningen eller en reservation som gör det så får vi välja det senare.

Herr talman! Jag konstaterar av inläggen och anförandena här i kammaren att det är ett brett politikområde vi diskuterar. Regeringens årligen återkommande migrationsskrivelse till riksdagen behandlar en rad olika frågeställningar inom politikområdet. För den intresserade är den ett bra uppslagsverk för att förstå den komplexitet som föreligger inom området. När vi i dag behandlar skrivelsen här i riksdagen gör vi det genom ett betänkande från socialförsäkringsutskottet till vilket en rad motioner från allmänna motionstiden fogats samt en motion som inkommit med anledning av skrivelsen. Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet innefattande ett av utskottet enigt framlagt tillkännagivande rörande barntolkar i asylprocessen. Vad gäller de till betänkandet fogade reservationerna vill jag yrka avslag på desamma med hänvisning till betänkandet. Herr talman! När man gör en analys av regeringens återkommande skrivelser inom migrations- och asylpolitiken för de år som innevarande mandatperiod omfattar, får man en ganska bra bild av de möjligheter och problemställningar som samhällets ställs inför vad gäller människors rörlighet i världen. I ett globalt perspektiv har vi fått frågan belyst genom den av FN gjorda undersökningen om migrationen i vår omvärld, som leddes av bland annat tidigare migrationsministern Jan O. Karlsson. Vi har också kunnat se hur antalet flyktingar i världen förändrats genom de beräkningar som UNHCR gjort. Enligt organisationen var siffran för år 2004 den lägsta på 25 år, vilket vi naturligtvis kan glädjas åt. Den svenska migrations- och flyktingpolitiken är starkt berörd av vad som händer i vår omvärld. Politiken och vår lagstiftning måste kunna förhålla sig till denna situation. Svensk migrations- och flyktingpolitik berör många människor, såväl direkt som indirekt. Det är ett förhållande som vi alla som arbetar med dessa frågor väl känner till. Såväl det politiska systemet som de berörda myndigheterna, kommunerna och frivilligorganisationerna måste finna former för att skapa möjligheter till en bra hantering för mottagande och integration av dem som kommer till vårt land. Under de tre första åren av innevarande mandatperiod har mer än 150 000 uppehållstillstånd beviljats för människor som kommit till vårt land. Grunden för dessa uppehållstillstånd är såväl skyddsskäl som en ansenlig andel anhöriginvandring, studie- och arbetskraftsinvandring samt genom EES-avtalet. Utskottet uttalar i betänkandet att migration kan ses som en tillgång för vårt land. Vi ska därför genom en aktiv integrationspolitik verka för möjligheten för dem som får uppehållstillstånd att snabbt finna sina förutsättningar i det svenska samhället. Herr talman! Vad jag menar med det jag sagt är att Sveriges riksdag och svenska folket har visat på en stor samsyn när det gäller den svenska migrations- och flyktingpolitiken. Regeringens skrivelse visar också på att Sverige genom vårt agerande såväl på hemmaplan som internationellt, också inom EU, har visat på en human och kraftfull hållning inom politikområdet. Sverige ses, trots den ibland hårda retoriken på hemmaplan, som föregångare inom stora delar av politikområdet i internationella kretsar. En viktig del i detta utgörs av att Sverige, till skillnad från många andra länder i världen, inte har något flyktingfientligt parti i parlamentet. Under föregående år planerades för den, som migrationsminister Barbro Holmberg uttryckte det, kanske största reformen inom politikområdet någonsin i Sverige. En ny lagstiftning, nedläggning av Utlänningsnämnden under 2006 och uppbyggandet av migrationsdomstolar och migrationsöverdomstol utgjorde en kraftfull satsning på ökad rättssäkerhet för individerna. Härtill ska föras det förändringsarbete som måste till inom första instans hos Migrationsverket för att skapa förutsättningar för ett bra underlag för kommande rättsprövning i ärenden. Utskottet har på olika sätt kunnat ta del av det stora arbete som föregick införandet av den nya instans- och processordningen. Utskottet får under kommande år ett viktigt arbete med att följa upp rättstillämpningen men också att se hur den nya organisationen praktiskt kan hantera de många gånger svåra avvägningar som migrations- och asylpolitik innebär. Riksdagen fattade under hösten beslut om en tillfällig lagstiftning, detta som ett led i att ge möjlighet till ny prövning för de personer som erhållit lagakraftvunnet avvisningsbeslut, men som på grund av verkställighetshinder ej lämnat landet. Ca 30 000 personer har fått eller kommer att få sin sak prövad enligt den tillfälliga lagstiftningen. En stor del av dessa ärenden gäller barnfamiljer, vilka också i stor utsträckning fått positiva besked vad gäller uppehållstillstånd. Och särskilda insatser har gjorts för de barn och familjer som har svåra sjukdomsbilder. Genom den särskilda lagstiftningen har även personer som tidigare har gömt sig i landet kunnat göra ansökan om prövning av sina verkställighetshinder. För vissa har detta inneburit ny prövning av asylskälen då deras gamla ärende har preskriberats. Ett stort arbete pågår nu med att finna kommuner som är villiga att ta emot dem som erhållit uppehållstillstånd. Enligt Integrationsverket, som nyligen informerade utskottet, kommer behovet för innevarande år att vara tre gånger större än under år 2005. Jag tvingas konstatera att den öppna hållning som fanns bland många lokalpolitiker under hösten inte följs upp med samma entusiasm när Integrationsverket gör förfrågan om kommunernas möjlighet till mottagande av dem som genom den tillfälliga lagstiftningen fått uppehållstillstånd. Under gårdagen kunde vi i medierna följa hur exempelvis Täby intagit en reserverad hållning till att ta emot flera människor med invandrarbakgrund, trots påstått goda förutsättningar. Regeringen har i tilläggsbudget för året anslagit extra medel för att stimulera kommunerna till ökat mottagande, och utskottet kommer noga att följa utvecklingen. I en rad motioner i denna del lyfts frågeställningar upp vilka var föremål för behandling i samband med framtagandet av den nya lagstiftningen men också processordningen. Det finns skäl att avvakta utfallet av den nya instans- och processordningen, vilket också är utskottets uppfattning. Herr talman! Frågan om arbetskraftsinvandring har under flera år lyfts fram i riksdagens behandling av migrationspolitiken. Ett skäl har utgjorts av den demografiska utveckling som Sverige står inför och härigenom kommande arbetskraftsbrist. Ett annat skäl är det som utskottet tidigare lyft fram i form av positiva incitament, som en ökad arbetskraftsrörlighet skapar. I den debatt som förs i Sverige kan det lätt uppstå en konflikt mellan nuvarande arbetslöshet och arbetskraftsinvandring. Redan i dag kan konstateras att det, såväl i Sverige som i många andra länder, finns förhållanden där såväl regionala som yrkesspecifika arbetskraftsbrister kan förekomma, samtidigt som arbetslöshet kan råda i landet. En ytterligare komplikation i fråga om arbetskraftens rörlighet inom EU utgörs av arbetstagarbegreppet. Utskottet har informerats om det EG-rättsliga arbetstagarbegreppet och insett de konsekvenser som detta kan få för svensk välfärdspolitik. Problematiken lyfts fram i motioner, och utskottet utgår ifrån att Sverige nogsamt följer och agerar i frågan. Riksdagen har, precis som tidigare sagts här, givit regeringen i uppdrag att utreda frågan om arbetskraftsinvandring från länder utanför EU och formerna för densamma. Den parlamentariska kommittén KAKI som nu utreder frågan kommer under hösten att lägga fram sitt betänkande. Utskottet finner därför inte skäl att förekomma denna utredning utan avvaktar kommande remissförfarande och beredning, vilket inte minst var föremål för det förra replikskiftet. Vad gäller flyktingpolitik i övrigt kan jag liksom utskottet konstatera att Sverige följer gällande konventioner. Sverige är också, som tidigare anförts, mycket aktivt i EU-perspektivet för en human flyktingpolitik byggd på de internationella förpliktelserna. Den aktiva hållningen från svensk sida liksom den stora öppenheten gör att vi också exponeras vad gäller de prövningar som sker från FN:s kommitté mot tortyr. Frågan lyftes upp från utskottets sida i samband med ett besök i Genève för något år sedan. Ett av skälen till de många påtalandena mot Sverige sades av ansvariga utgöras av den öppenhet i hanteringen som finns från svensk sida. Sverige följer noga de ställningstaganden som görs från kommitténs sida och är följsamma gentemot desamma. Utskottet utgår ifrån att regeringen nogsamt granskar de fall där kritik har uttalats mot Sverige. Inom EU fortgår en rad olika processer som berör det migrationspolitiska området. Som jag tidigare uttalat är Sverige starkt pådrivande för en human politik inom området. En rad direktiv är på väg att implementeras i respektive medlemsstaters lagstiftning under året. På vissa områden har Sverige starkt markerat mot förslag om såväl begrepp som "säkra länder" som höjda avgifter för viseringshandlingar. Från och med den 31 mars har Sverige en ny utlänningslag och en ny processordning. Prövning av ärenden kommer att ske inom Migrationsverket med överprövning i migrationsdomstol och efter prövningstillstånd i migrationsöverdomstol. Processordningen ställer, som tidigare nämnts, stora krav på de olika instanserna. En rad utbildningsinsatser har gjorts på alla nivåer, vilka ytterligare kommer att kompletteras. Ett område som särskilt lyfts fram av utskottet är tolkfrågan. Bristen på tolkar har på olika sätt påtalats för utskottets ledamöter. Utskottet konstaterar att en utredning gjorts, och medel till utbildningsinsatser har tagits fram. För att ytterligare se barnperspektivet i asylprocessen vill utskottet lyfta fram behovet av särskilda barntolkar. Utskottet har därför i betänkandet gjort ett tillkännagivande i frågan. Herr talman! Under den gångna mandatperioden har migration och asylpolitik tagit stort utrymme i utskottets hantering av ett brett arbetsfält. De migrationsskrivelser som regeringen inkommit med till riksdagen visar på de många frågeställningar som politikområdet innehåller. Många gånger handlar frågorna om enskilda människors öden och de missförhållanden som man lämnar bakom sig för ett bättre liv i Sverige. De bilder som framkommer i kontakter med asylsökande eller via medier skapar hos många en känsla av empati men också frågetecken inför de krafter som skapar oro i världen och människors behov av skydd och trygghet. Sveriges roll i det internationella arbetet för en global stabilitet framkommer genom vårt engagemang via FN eller biståndsarbete, men också genom att ge människor skydd i vårt land och genom aktivt arbetande frivilligorganisationer på hemmaplan och ute i världen. Sverige för en aktiv politik på området. Mina förhoppningar är att Sverige också i framtiden kan skapa den majoritet som finns i denna kammare för en human och aktiv flyktingpolitik med ett starkt internationellt engagemang. Herr talman! Under debattens gång har det uppkommit ett antal frågeställningar som det finns skäl att belysa lite ytterligare utifrån vad olika partier har framfört. Jag måste naturligtvis först ta upp frågeställningen om allvaret i debatten. Ena stunden och dagen i denna kammare lyfter man från alliansens sida fram det stora problem som man säger finns i att 1 ½ miljon människor står utanför arbetslivet i Sverige. Man pratar om den stora arbetslösheten som ett gigantiskt problem och är så vårdslös i siffrorna att man kan ifrågasätta vilken dagsnotering som ska gälla när partiföreträdarna ställer sig här. Att i samma andetag omedelbart prata om arbetskraftsinvandring och påskynda en process där vi vet att en utredning nu sitter och arbetar gör att man naturligtvis blir lite frågande till processens gång. Man måste ställa sig frågan: Ser inte alliansens partier den problematik som man lyfter fram genom detta agerande? Jag måste naturligtvis också ställa den fråga som lyfts fram i diskussionen när det gäller frågan om arbetsmarknadsprövning, som också lyfts fram från alliansens sida. Är det inte så att vi har skäl att göra samma bedömning som partierna i denna kammare gjorde i mitten av 60-talet, när man talade om den trepartsöverenskommelse som föreligger när det gäller arbetskraftsinvandring? Den innebär en enskild arbetssökande från ett annat land som kommer till Sverige, en arbetsgivare på plats som är beredd att ta emot och öppna upp sin arbetsplats och samhället, som ska vara berett att ta emot såväl den arbetssökande som de anhöriga som följer med i form av anhöriginvandring - detta för att se helheten och se den lösning som måste till från samhällets sida. Ska det då bara vara arbetsgivaren som ensidigt gör den bedömningen, som vi tidigare varit så överens om är en trepartsöverenskommelse? Arbetsmarknadsprövningen berör ju inte bara länsarbetsnämnden och facken, som ju också har inflytande över det här. Länsarbetsnämnderna har det utifrån att de är statens representant i den debatt som trepartsöverenskommelsen innehåller. Den enskildes utsatthet blir ju också i det perspektivet ett väldigt starkt incitament för att förändra positionerna på arbetsmarknaden. När jag tittar på den reservation som föreligger där den här frågeställningen lyfts fram så blir jag ytterligare konfunderad, därför att den stämmer inte med de inlägg, den debatt och den diskussion som har förts från allianspartiernas sida i den utredning där jag bland annat sitter som en företrädare för mitt parti i arbetet. Det blir alltså på något sätt en ny diskussion som lyfts fram, därför att argumentationen och de tidsangivelser som nu finns i reservationen stämmer inte överens med partiernas ställningstagande så här långt i en snart sagt färdig utredning. När det gäller Centerpartiet ställer jag mig också något frågande till vad som lyfts fram när det gäller möjligheterna att komma ut i arbetslivet. Sverige är ett av få länder som ger utrymme för att ge arbetstillståndsundantag för att kunna komma ut i arbetslivet i den mån prövningstiden i ärendet överstiger fyra månader. Vi kan konstatera att väldigt många tillstånd ges men att väldigt få kan utnyttja det, kanske beroende på arbetsmarknadens utseende. Men möjligheterna finns, och det finns också en öppenhet från samhällets sida. Dessutom konstaterar vi i utredningen om arbetskraftsinvandring att just egenföretagare, som lyftes fram av Birgitta Carlsson, har det väldigt förmånligt i det svenska samhället i förhållande till vår omgivning. Detta var egentligen också en nyhet för den process där vi nu sitter och arbetar. Jag måste naturligtvis också vända mig till kd, som lyfter fram problematiken med tolkfrågan. Vi ser problematiken i dess helhet. Det var ju en av de frågor som lyftes fram i samband med NIPU-utredningen - den situation vi befann oss i vad gällde behovet av såväl tolkutbildning som tolkar totalt sett. Nu är vi på väg att hitta lösningar, vilket också Sven Brus lyfte fram i debatten. Det behov som föreligger var vi dock ganska överens om när vi satt i utredningen inför de beslut som vi fattade för kanske ett år sedan. Herr talman! Med dessa ord vill jag än en gång yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om mottagande av asylsökande med anledning av den nya tillfälliga lagen. Socialdemokraterna vill gärna framhålla att det är de borgerligt styrda kommunerna som inte tar emot flyktingar medan de socialdemokratiska gör det. Visst kan det vara så; jag har inte den senaste noteringen om hur många som sagt att de tar emot eller inte tar emot. Det viktiga är dock att det pågår en process i många kommuner, till exempel i min egen hemkommun som är borgerligt styrd. Vi var väldigt tidigt ute och sade att vi tar emot dubbelt så många asylsökande som vi brukar göra. Vi brukar ta emot 150, och nu är det uppe i ungefär 300. I Luleå ville den socialdemokratiska majoriteten säga nej, men moderater och folkpartister lyckades få den att inse att man skulle ta emot. Det kanske också finns de som har problem. Har man inte tagit emot tidigare har man inte en uppbyggd organisation för det hela. Sedan är det ju så att Socialdemokraterna skickar med pengar för ett år. Detta kostar faktiskt en del pengar. Tänker Socialdemokraterna ge mer pengar de ytterligare år som kommer? Vi i Folkpartiet tycker att det är så viktigt att man tar emot att vi i vår budget som en morot vill ge kommunerna lite pengar även år 2 och 3, inte bara det första året.

Herr talman! Först kan vi konstatera att utskottet för något sammanträde sedan gästades av Integrationsverket, som då redovisade svaret på de förfrågningar som gått ut till kommunerna. Det är klart att man var något konfunderad över såväl den låga svarsfrekvensen som det låga antal kommuner som var beredda att med omedelbar verkan ta sig an sitt ansvar att ta ytterligare personer till sin kommun. Integrationsverket såg likväl med förhoppning fram emot de överläggningar man skulle ha med respektive kommun, inte minst med anledning av de ytterligare medel som regeringen har ställt till förfogande. Min förhoppning är att Integrationsverket i sina överläggningar med kommunerna kan få en situation där ett ökat mottagande kan komma till stånd. Det är ju ute i kommunerna som dessa människor ska kunna bo och leva och utföra de gärningar där vi gärna vill att de ska finnas med för att komma in i integrationen. Det vi gjort från regeringens och socialdemokratins sida är att i vårpropositionen, tilläggsbudgeten, ange en summa att skjuta till som stimulans. Därefter ska vi naturligtvis i kommande propositioner se vilket utrymme som finns att ge kommunerna det stöd de behöver för att kunna vidta de åtgärder som behövs på det här området. När det gäller vilka kommuner det handlar om vill jag liksom Anne-Marie Ekström inte peka ut kommuner. Vad jag kan konstatera är att de kommuner som tidigare har tagit på sig ett stort ansvar nu tar på sig ytterligare ansvar medan de kommuner som tidigare har avhållit sig från att ställa upp solidariskt också nu ställer sig vid sidan av. Det är bekymmersamt.

Herr talman! Jag ska inte förlänga den här debatten. Det låter bra när Göte Wahlström säger att det kan tänkas att man kan tillskjuta ytterligare pengar till kommunerna. Jag tycker dock att man redan nu borde kunna se om det finns möjligheter och medel. Jag tror att det kan stimulera kommuner. I kommunerna pågår det en process, precis som det gör här i riksdagen. Man får inte en förfrågan ena dagen och fattar beslut nästa dag. Jag tycker i och för sig att vi kan vara överens om att vi ska påverka våra respektive partier att se till att vi tar emot så många asylsökande som möjligt.

Herr talman! Vi vet att vi nu har att ta ett gemensamt ansvar för den särskilda lagen. Precis som jag sade i mitt inledningsanförande räknar Integrationsverket med att för 2006 tredubbla det antal personer som behöver kommunplacering. Det innebär naturligtvis att det behövs en extra insats just för innevarande år, och det ställde vi också i utsikt när den särskilda lagen antogs här i riksdagen. Vi tar naturligtvis ansvar för den fullt ut under innevarande år. Därefter ska vi titta på vilka ekonomiska förutsättningar som finns att stötta kommunerna i det här arbetet.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 51 under punkt 36. När det gäller den diskussion Göte Wahlström för om arbetskraftsinvandringen och relationerna tycker jag att det är ganska intressant att notera att Göte Wahlström nämner det stora antal arbetslösa människor som i dag lever i utanförskap i vårt land. Det är intressant att han gör så eftersom statsminister Göran Persson ju har förklarat att så inte alls är fallet. Vi har inte alls några problem med höga arbetslöshetstal i det här landet. De är på väg ned. I sitt förstamajtal slog han också fast att arbetslösheten inte skulle bli någon stor valfråga och att de borgerliga partierna hade hoppat i galen tunna när vi utsåg detta till huvudproblemet. Helt plötsligt ser det nu annorlunda ut i Göte Wahlströms retorik - mycket intressant! Men det kanske inte är så lätt att vara socialdemokrat i dessa dagar och veta vilket ben man ska stå på. Därutöver gör Göte Wahlström en fullständigt felaktig analys när han utgår från att arbetsmarknadspolitik är detsamma som att ta en kaka och sedan stycka upp den i ett antal delar. Hela vårt synsätt inom den borgerliga alliansen utgår från det rakt motsatta perspektivet: Det handlar om att få kakan att växa. Framför allt handlar det om att inse att kakan kan både växa och krympa i olika tider och att detta kanske är både nationellt och globalt. Men det perspektivet utelämnar Göte Wahlström helt och hållet i sin framställning. Det är inte intressant. Här ska fack och stat sätta sig ned med kniv och slev, höll jag på att säga, och dela upp kakan. Slutligen ska jag också svara på den fråga som lite dolt kastades fram om vår syn på arbetsgivarens roll när det gäller arbetskraftsinvandring. Ja, vi tycker att den kategorin har haft en alldeles för svag ställning i den arbetsmarknadsprövningsordning som finns. Vi tycker att det är rimligt att ändra det styrkeförhållandet. Arbetsgivaren bör få en frihet att själv få välja vem han ska samarbeta med. Avslutningsvis kan jag på de korta sekunder jag har kvar konstatera att när det gäller alla de andra synpunkterna om den tillfälliga lagstiftningens konsekvenser hade vi när vi diskuterade integrationspolitiken här en tydlig och klar debatt som visade att vi från vår sida tycker att detta ska bli ett nationellt åtagande och att staten ska stå för kostnaderna. Men den reservationen röstade Göte Wahlström ned.

Herr talman! Nu är återigen Tobias Billström som moderat väldigt slarvig med argumentationen och med att lyssna in vad som sägs. Jag sade att det är den borgerliga alliansen som åberopar siffran 1,5 miljoner arbetslösa i Sverige. Vi har kritiserat siffrorna därför att de är orealistiska, felaktiga och framtagna från helt felaktiga förutsättningar. Men det är där vi utnyttjar diskussionen och argumentationen: Utöver att vi har, som ni påstår, 1,5 miljoner arbetslösa ska ni nu öppna för arbetskraftsinvandring med kort varsel och med snabba reaktioner i samhället. Det är det vi tycker är en märklig retorik i debatten. Vi vill i stället att det först och främst ska vara rim och reson när det gäller vilka siffror vi använder när vi pratar om arbetslösheten. Det är bara att konstatera vad som har framkommit i medierna i dag vad gäller antalet ytterligare arbetstillfällen som har skapats under denna del av året i förhållande till samma period föregående år. Det finns skäl att avvakta den parlamentariska utredning där vi tillsammans tittar på under vilka förutsättningar vi vill ha den framtida arbetskraftsinvandringen. Det är mer rimligt att vi gör det än att vi nu lägger fram förslag som jag upplever är stick i stäv med de inlägg och den argumentation som har förts fram inte minst från Tobias Billströms parti i den utredning där bland annat jag sitter med och arbetar.

Herr talman! Det är bara att konstatera att det var Göte Wahlström som sade att vi har en hög arbetslöshet i landet. Det sade han i sitt tydliga och klara inledningsanförande. Det är det jag har som utgångspunkt för mina repliker. Det finns en klar motsättning i Göte Wahlströms sätt att argumentera i frågan. Antingen har vi en låg arbetslöshet, och då är den arbetskraftsinvandring vi nu diskuterar inget problem, eller så har vi en hög arbetslöshet. Då har Göte Wahlström ett mycket stort problem, inte minst i förhållande till sin partiledare statsminister Göran Persson som har en helt annan uppfattning. Men Göte Wahlström kan inte stå på bägge benen samtidigt utan han får bestämma sig. När det gäller arbetsmarknadsprövningen anser vi att förhållandena i dag är orimliga. Facket har i princip en vetorätt och kan tillsammans med länsarbetsnämnderna sätta ned foten och bestämma att man inte är intresserad av att ta in någon, trots att det kan handla om nyckelkompetens, trots att det kan handla om att ett enskilt företag genom att ta hit någon från ett annat land de facto kan skapa ännu fler arbetstillfällen och då få kakan att växa. Det är här vi skils åt, Göte Wahlström. Det är här vi kan se skillnaden mellan den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken och den som den borgerliga alliansen står för. Vi erbjuder oss att försöka skapa ökad tillväxt. Ni vill stå kvar och stampa på samma fläck som ni har gjort, precis som Göte Wahlström var inne på, ända sedan 60-talet, med de konsekvenser som det har fått för Sverige.

Herr talman! Återigen tvingas jag konstatera att Moderaterna inte vill hålla sig till sanningsbilden när vi diskuterar frågorna. Jag åberopade de siffror som används av inte minst Tobias Billströms parti när det gäller att tala om arbetslösheten i vårt land. Jag har sagt att siffrorna är felaktiga, att de inte ligger på de nivåer som Tobias Billström och hans parti vill framhärda utan på helt andra nivåer. Likväl är det oroväckande höga nivåer. De nivåerna är på väg ned med ganska snabb fart. Därigenom är det ett angeläget uppdrag vi har att titta på utformningen av arbetskraftsinvandringen. Utformningen av arbetskraftsinvandringen ska också innebära, precis som har framförts från talarstolen tidigare, att ordning och reda föreligger på arbetsmarknaden. De som kommer till Sverige som arbetskraftsinvandrare ska få samma förutsättningar och samma möjligheter som de i Sverige födda som finns på arbetsmarknaden. Men Tobias Billström och hans parti vill, om man följer upp den samlade politiken, skapa en arbetsmarknad där lönedumpning ska skapas med hjälp av inte minst arbetskraftsinvandring under helt andra förutsättningar än vad som i dag är tillämpliga i det svenska samhället. Det fackliga inflytandet i processen innebär inte någon vetorätt. Men jag åberopade den samsyn som fanns under mitten av 60-talet när vi såg effekterna av dåtidens arbetskraftsinvandring, där vi gemensamt i denna kammare var överens om vad som skulle göras. Det var inte enbart parterna utan också det politiska systemet som såg allvaret i och behovet av att ha en reglerad invandring och en översyn av hur vi skulle hantera frågorna om arbetskraftsinvandring. Det är ett problem att Tobias Billström lämnar den linje som har varit så gångbar för kammaren tidigare och intar en helt annan hållning i det läge vi befinner oss just nu.

Herr talman! Det är många bollar i luften just nu. Jag ska börja med det Göte Wahlström angrep oss för i Centerpartiet, nämligen att vi vill ha folk i arbete. Vi vet att människor mår bra mycket bättre av att ha en meningsfull tid i Sverige. Vi har sett alltför många bevis på att människor som har väntat och väntat, utan meningsfull sysselsättning i form av arbete eller i form av utbildning, har brutits ned av passiviteten. De har så mycket svårare att komma tillbaka. Att gå år efter år utan att vara sysselsatt med något meningsfullt gör det svårt att komma tillbaka i arbete igen. Det är därför vi menar på att det är oerhört viktigt att direkt när man kommer hit det också ställs krav. Kommer man hit, söker asyl och vill bosätta sig i Sverige är det ett rimligt krav att delta dels i undervisning, dels i arbetspraktik någonstans i samhället. Det viktiga jag lyfte fram i mitt anförande är att man försöker locka ut människor till platser i Sverige där det finns både arbetstillfällen och bostäder. Man har jobbat med detta på några olika ställen med lyckat resultat. Det finns inget som säger att bara för att vi har en hög arbetslöshet på vissa platser ska ingenting göras åt problemen. Vi ser det som oerhört viktigt och värdefullt att dessa människor, så fort det går, oavsett om de får uppehållstillstånd eller inte, har en meningsfull tid i Sverige. Den meningsfulla tiden består i möjlighet till arbete.

Herr talman! Birgitta Carlsson och jag är helt överens om det värdefulla i meningsfulla aktiviteter. De meningsfulla aktiviteterna kan naturligtvis bestå av många olika saker. Organiserad verksamhet inom ramen för Migrationsverkets uppdrag är en sådan del när det gäller undervisning, utbildning och så vidare. Behovet av informationsinsatser har lyfts fram i tidigare debatter. Vi vet att regeringen i regleringsbrev har påtalat dessa frågor och på vilket sätt de ska följas upp från verkets sida när det gäller den organiserade verksamheten inom ramen för Migrationsverkets aktiviteter. Sverige är ett av få länder som också ger möjlighet till att få arbeta under tiden ansökan processas. Om ansökningstiden beräknas överstiga fyra månader, vilket snart sagt alla ärenden gör, har man också möjlighet att få komma ut i arbetslivet, att få undantag från behovet av intyg i övrigt. Problemet är att så få människor registrerar att de också får ett arbete och kan utnyttja denna möjlighet. Där har vi ett gemensamt ansvar när det gäller att öppna arbetsmarknaden så att dessa människor får möjlighet att komma ut, njuta av kontakten med arbetskamrater, få information, lära sig språk och så vidare. Birgitta Carlsson och jag är helt överens om vilka åtgärder som behöver vidtas. Här har vi något som vi tillsammans kan hitta lösningar för.

Herr talman! Förra året kunde FN:s flyktingkommissarie berätta att antalet flyktingar i världen låg på den lägsta nivån på 25 år. Vi ser också hur antalet flyktingar i världen minskar. Samtidigt konstaterar FN att under precis samma period, de senaste 25 åren, har antalet migranter, människor som flyttar av andra skäl, fördubblats och uppgår i dag till ungefär 200 miljoner. Dessa siffror speglar en stor förändring. De speglar samtidigt en kraft och utveckling som har fått, och kommer att få, en oerhört stor påverkan på alla länder i världen. Det gäller inte minst den ekonomiska utvecklingen och det gäller inte minst ett ökat välstånd - om vi kan hantera migrationsfrågorna på ett bra sätt. Siffrorna visar också att asyl- och migrationspolitiken har ställts, och står, inför nya utmaningar. Vi ser att en del av dem som kommer och söker asyl inte primärt är i behov av internationellt skydd utan att de har andra skäl för att komma hit. Vi ser också nästan varje dag i medierna hur utsatta migranterna är och hur människors önskan att få ett bättre liv utnyttjas i ren människohandel. Allt detta understryker nödvändigheten av att samarbeta med andra länder i asyl- och migrationsfrågor. Det gäller att samarbeta regionalt i EU men också internationellt. Vi kan inte själva här i Sverige lösa världens flyktingproblem, utan vi måste samarbeta med andra länder i FN. Vi kan inte heller själva hantera den ökande migrationen i världen helt, utan det måste vi göra i ett brett samarbete tillsammans med andra. Men Sverige är och kommer att fortsätta att vara pådrivande internationellt, genom att påverka alltfler länder att underteckna flyktingkonventionen, genom att bistå länder i vår omgivning i att bygga upp migrationspolitisk kapacitet, genom att värna asylrätten både internationellt i EU och här hemma. Sverige har en flyktingpolitik som vi kan vara stolta över. FN:s flyktingkommissarie framhåller ofta Sverige som ett föredöme och ett föregångsland när det gäller värnandet av asylrätten. Faktum är att Sverige har en betydligt mer generös och human politik än många andra länder. Vi ser hur Sverige på punkt efter punkt skiljer ut sig från andra länder, och jag skulle vilja nämna några sådana punkter. Sverige har varit ett kvotland sedan 50-talet. Det betyder att vi har åkt ut till flyktingläger där de flesta flyktingar finns. Vi har hämtat hit människor som aldrig annars skulle haft en chans att ta sig någonstans. Sverige är ett av ungefär 15 länder i världen som tar emot flyktingar på det här sättet. Vi är ett av sju länder i EU, och vi driver i alla tänkbara sammanhang att också andra EU-länder ska bli kvotländer, att vi får 25 kvotländer i EU. Sverige är den fjärde största bidragsgivaren till FN:s flyktingkommissarie. FN:s flyktingkommissarie finns på plats överallt där det finns krishärdar i världen. Sverige är det enda landet i världen där människor med uppehållstillstånd kan återförenas med sina familjer utan att vi villkorar det med försörjningsansvar. Den som har fått ett uppehållstillstånd i Sverige får ta hit sin familj, och vi frågar inte om den personen kan försörja familjen omedelbart eller om man har någonstans att bo. Hela politiken utgår från människors behov av att ha sina nära och kära hos sig. I Sverige kan, som Göte Wahlström nämnde, människor som söker asyl och som väntar på besked få möjlighet att arbeta. Den möjligheten finns inte heller i många andra länder. Om man ser till mottagandet av asylsökande i Sverige är det oerhört stor skillnad jämfört med många andra länder. Titta till exempel på bostäder. Här i Sverige kan en barnfamilj få en vanlig lägenhet som Migrationsverket hyr. I många andra länder ordnar man självklart bostäder, men det är en helt annan standard och mycket mer av institutionsboende. Jag menar att vi har väldigt mycket att vara stolta över. Jag tycker också att det är glädjande att så många i den här debatten har uttryckt viss stolthet och inte bara fokuserat på problemen. Även om man säger att det finns någonting som är bra säger man inte samtidigt att allting är bra, utan det finns också mycket som vi kan göra bättre. Vi har haft stora problem i asylsystemet som har krävt mycket stora reformer, vilket också framgår av den skrivelse som nu ligger på riksdagens bord. Jag tror att jag vågar säga att det under den här mandatperioden har gjorts fler och större reformer än på mycket länge, och jag skulle vilja nämna några av dem. Vi har förbättrat mottagandet och stärkt skyddet för de ensamkommande barnen. Vi har utökat mandatet för den gode mannen, så att den gode mannen kan träda in i föräldrarnas ställe och företräda barnen i förhållande till Migrationsverket men också i förhållande till sociala myndigheter. Den 1 juli träder ännu en stor reform i kraft, då det blir kommunerna som tar över själva omhändertagandet av barn som kommer ensamma till Sverige. Vi renodlar Migrationsverkets roll till att utreda och pröva barnets asylansökan. Vi har gjort en rad förändringar för att stärka rättssäkerheten i första instans, hos Migrationsverket. Vi har sett till att de juridiska ombuden kommer in mycket tidigare i processen, vilket ger ett bättre beslutsunderlag. Vi har sett till att utredningen av barns egna asylskäl har förbättrats. Barnhandläggare har utbildats. Landinformationen som myndigheten baserar sina bedömningar på, som tidigare var förbehållen handläggare, har nu gjorts allmänt tillgänglig. Vi har också genomfört en mycket stor reform, som jag tror att alla talare hittills har nämnt, när vi numera har ett domstolssystem. Den asylsökande som fått avslag kan överklaga till länsrätter och Kammarrätten i Stockholm. Kärnan i den reformen är just detta med en ökad muntlighet och ett tvåpartsförfarande, så att den asylsökande får möta domstolen och berätta om sina skäl. Samtidigt har vi stärkt asylrätten. Flyktingbegreppet har utvidgats till att också omfatta människor som förföljs på grund av sitt kön eller sin sexuella läggning. Även de övriga skyddsgrunderna har utvidgats, och därmed har vi satt fokus på det som flyktingpolitik handlar om, nämligen att ge skydd till människor som flyr undan förföljelse och övergrepp. Jag nämnde inledningsvis att människosmugglingen har ökat. Det var länge så att handel med människor var en av de mest lönsamma och minst riskabla delarna av den organiserade brottsligheten. Därför har vi höjt straffen för människosmuggling och gett offer för människohandel ökat skydd. Vi har vidtagit åtgärder för att komma till rätta med att så många i dag saknar identitetshandlingar. Det är ett av de största problemen i asylprocessen, och det leder till att vi har fått långa handläggningstider, att de blir längre än de annars skulle behöva vara. Att 90 % av dem som kommer inte har identitetshandlingar slår knut på hela systemet, eftersom vem man är och varifrån man kommer är den viktigaste frågan att få svar på i en asylutredning. Den här listan är väldigt lång, och jag tror att man kan göra den ännu längre när det gäller de reformer som har genomförts under den här mandatperioden. Vad vi alla vill - jag tror att vi alla är överens om det - är att det ska fungera så att den som kommer till Sverige och söker asyl ska få ett bra mottagande. Man ska få en rättssäker prövning, och man ska inte behöva vänta för länge. Får man ett besked om att man får stanna ska man snabbt komma in i samhället. Får man ett besked om att man inte får stanna ska man få ett stöd att återvända till sitt hemland. I alla de här leden har reformer gjorts, i mottagandet, i asylprocessen och i lagstiftningen. Men jag tror heller inte att ens de reformerna gör att vi kan slå oss till ro. Jag tror att det ännu är så att det är mycket som vi måste göra och som återstår att göra under nästa mandatperiod. Det gäller först handläggningstiderna. Trots att handläggningstiderna har minskat kraftigt de senaste åren - mellan åren 2003 och 2004 minskade handläggningstiderna med 30-35 % - får en del vänta alltför länge. Därför kommer vi att sätta upp ett nytt mål om max tre månaders handläggningstid för barnfamiljer. Jag tror att det är ett rimligt mål. Det är också ett realistiskt mål om de asylsökande kan styrka eller medverka till att styrka sin identitet och om man har alla skäl och om alla skäl presenteras för Migrationsverket. Vi ska också se över Migrationsverkets uppdrag. Mottagandet av asylsökande har ju genomgått enormt stora förändringar de senaste tio åren. Kommunerna har tagit och tar ett allt större ansvar i mottagandet. Jag tror att vi nu måste stanna upp och se över Migrationsverkets roll och kommunernas roll. Vi måste se på Migrationsverkets roll i en ny och globaliserad värld och i förhållande till andra myndigheter och till kommuner. Hur mycket vi än förbättrar mottagandet av asylsökande och hur många reformer vi än genomför av asylprocessen tror jag inte att vi någonsin kan reformera bort att vissa människor kommer att få avslag på sina asylansökningar. Så länge vi inte har en helt fri invandring och så länge vi lever i en orättvis värld kommer vissa av dem som kommer hit att få avslag. Därför måste vi bli betydligt bättre på att ge stöd till de människor som ska återvända till sina hemländer. Vi ser redan i dag hur kyrkor och frivilligorganisationer stöder individer som ska återvända. Jag tror att det stödet är väldigt viktigt och att det stödet bör utvecklas. Det tror jag är oerhört viktigt för att vi inte ska hamna i samma situation som vi var i för ett år sedan då väldigt många människor blev kvar i landet trots ett avvisningsbeslut.

Herr talman! Förra året kunde FN:s flyktingkommissarie berätta att antalet flyktingar i världen låg på den lägsta nivån på 25 år. Vi ser också hur antalet flyktingar i världen minskar. Samtidigt konstaterar FN att under precis samma period, de senaste 25 åren, har antalet migranter, människor som flyttar av andra skäl, fördubblats och uppgår i dag till ungefär 200 miljoner. Dessa siffror speglar en stor förändring. De speglar samtidigt en kraft och utveckling som har fått, och kommer att få, en oerhört stor påverkan på alla länder i världen. Det gäller inte minst den ekonomiska utvecklingen och det gäller inte minst ett ökat välstånd - om vi kan hantera migrationsfrågorna på ett bra sätt. Siffrorna visar också att asyl- och migrationspolitiken har ställts, och står, inför nya utmaningar. Vi ser att en del av dem som kommer och söker asyl inte primärt är i behov av internationellt skydd utan att de har andra skäl för att komma hit. Vi ser också nästan varje dag i medierna hur utsatta migranterna är och hur människors önskan att få ett bättre liv utnyttjas i ren människohandel. Allt detta understryker nödvändigheten av att samarbeta med andra länder i asyl- och migrationsfrågor. Det gäller att samarbeta regionalt i EU men också internationellt. Vi kan inte själva här i Sverige lösa världens flyktingproblem, utan vi måste samarbeta med andra länder i FN. Vi kan inte heller själva hantera den ökande migrationen i världen helt, utan det måste vi göra i ett brett samarbete tillsammans med andra. Men Sverige är och kommer att fortsätta att vara pådrivande internationellt, genom att påverka alltfler länder att underteckna flyktingkonventionen, genom att bistå länder i vår omgivning i att bygga upp migrationspolitisk kapacitet, genom att värna asylrätten både internationellt i EU och här hemma. Sverige har en flyktingpolitik som vi kan vara stolta över. FN:s flyktingkommissarie framhåller ofta Sverige som ett föredöme och ett föregångsland när det gäller värnandet av asylrätten. Faktum är att Sverige har en betydligt mer generös och human politik än många andra länder. Vi ser hur Sverige på punkt efter punkt skiljer ut sig från andra länder, och jag skulle vilja nämna några sådana punkter. Sverige har varit ett kvotland sedan 50-talet. Det betyder att vi har åkt ut till flyktingläger där de flesta flyktingar finns. Vi har hämtat hit människor som aldrig annars skulle haft en chans att ta sig någonstans. Sverige är ett av ungefär 15 länder i världen som tar emot flyktingar på det här sättet. Vi är ett av sju länder i EU, och vi driver i alla tänkbara sammanhang att också andra EU-länder ska bli kvotländer, att vi får 25 kvotländer i EU. Sverige är den fjärde största bidragsgivaren till FN:s flyktingkommissarie. FN:s flyktingkommissarie finns på plats överallt där det finns krishärdar i världen. Sverige är det enda landet i världen där människor med uppehållstillstånd kan återförenas med sina familjer utan att vi villkorar det med försörjningsansvar. Den som har fått ett uppehållstillstånd i Sverige får ta hit sin familj, och vi frågar inte om den personen kan försörja familjen omedelbart eller om man har någonstans att bo. Hela politiken utgår från människors behov av att ha sina nära och kära hos sig. I Sverige kan, som Göte Wahlström nämnde, människor som söker asyl och som väntar på besked få möjlighet att arbeta. Den möjligheten finns inte heller i många andra länder. Om man ser till mottagandet av asylsökande i Sverige är det oerhört stor skillnad jämfört med många andra länder. Titta till exempel på bostäder. Här i Sverige kan en barnfamilj få en vanlig lägenhet som Migrationsverket hyr. I många andra länder ordnar man självklart bostäder, men det är en helt annan standard och mycket mer av institutionsboende. Jag menar att vi har väldigt mycket att vara stolta över. Jag tycker också att det är glädjande att så många i den här debatten har uttryckt viss stolthet och inte bara fokuserat på problemen. Även om man säger att det finns någonting som är bra säger man inte samtidigt att allting är bra, utan det finns också mycket som vi kan göra bättre. Vi har haft stora problem i asylsystemet som har krävt mycket stora reformer, vilket också framgår av den skrivelse som nu ligger på riksdagens bord. Jag tror att jag vågar säga att det under den här mandatperioden har gjorts fler och större reformer än på mycket länge, och jag skulle vilja nämna några av dem. Vi har förbättrat mottagandet och stärkt skyddet för de ensamkommande barnen. Vi har utökat mandatet för den gode mannen, så att den gode mannen kan träda in i föräldrarnas ställe och företräda barnen i förhållande till Migrationsverket men också i förhållande till sociala myndigheter. Den 1 juli träder ännu en stor reform i kraft, då det blir kommunerna som tar över själva omhändertagandet av barn som kommer ensamma till Sverige. Vi renodlar Migrationsverkets roll till att utreda och pröva barnets asylansökan. Vi har gjort en rad förändringar för att stärka rättssäkerheten i första instans, hos Migrationsverket. Vi har sett till att de juridiska ombuden kommer in mycket tidigare i processen, vilket ger ett bättre beslutsunderlag. Vi har sett till att utredningen av barns egna asylskäl har förbättrats. Barnhandläggare har utbildats. Landinformationen som myndigheten baserar sina bedömningar på, som tidigare var förbehållen handläggare, har nu gjorts allmänt tillgänglig. Vi har också genomfört en mycket stor reform, som jag tror att alla talare hittills har nämnt, när vi numera har ett domstolssystem. Den asylsökande som fått avslag kan överklaga till länsrätter och Kammarrätten i Stockholm. Kärnan i den reformen är just detta med en ökad muntlighet och ett tvåpartsförfarande, så att den asylsökande får möta domstolen och berätta om sina skäl. Samtidigt har vi stärkt asylrätten. Flyktingbegreppet har utvidgats till att också omfatta människor som förföljs på grund av sitt kön eller sin sexuella läggning. Även de övriga skyddsgrunderna har utvidgats, och därmed har vi satt fokus på det som flyktingpolitik handlar om, nämligen att ge skydd till människor som flyr undan förföljelse och övergrepp. Jag nämnde inledningsvis att människosmugglingen har ökat. Det var länge så att handel med människor var en av de mest lönsamma och minst riskabla delarna av den organiserade brottsligheten. Därför har vi höjt straffen för människosmuggling och gett offer för människohandel ökat skydd. Vi har vidtagit åtgärder för att komma till rätta med att så många i dag saknar identitetshandlingar. Det är ett av de största problemen i asylprocessen, och det leder till att vi har fått långa handläggningstider, att de blir längre än de annars skulle behöva vara. Att 90 % av dem som kommer inte har identitetshandlingar slår knut på hela systemet, eftersom vem man är och varifrån man kommer är den viktigaste frågan att få svar på i en asylutredning. Den här listan är väldigt lång, och jag tror att man kan göra den ännu längre när det gäller de reformer som har genomförts under den här mandatperioden. Vad vi alla vill - jag tror att vi alla är överens om det - är att det ska fungera så att den som kommer till Sverige och söker asyl ska få ett bra mottagande. Man ska få en rättssäker prövning, och man ska inte behöva vänta för länge. Får man ett besked om att man får stanna ska man snabbt komma in i samhället. Får man ett besked om att man inte får stanna ska man få ett stöd att återvända till sitt hemland. I alla de här leden har reformer gjorts, i mottagandet, i asylprocessen och i lagstiftningen. Men jag tror heller inte att ens de reformerna gör att vi kan slå oss till ro. Jag tror att det ännu är så att det är mycket som vi måste göra och som återstår att göra under nästa mandatperiod. Det gäller först handläggningstiderna. Trots att handläggningstiderna har minskat kraftigt de senaste åren - mellan åren 2003 och 2004 minskade handläggningstiderna med 30-35 % - får en del vänta alltför länge. Därför kommer vi att sätta upp ett nytt mål om max tre månaders handläggningstid för barnfamiljer. Jag tror att det är ett rimligt mål. Det är också ett realistiskt mål om de asylsökande kan styrka eller medverka till att styrka sin identitet och om man har alla skäl och om alla skäl presenteras för Migrationsverket. Vi ska också se över Migrationsverkets uppdrag. Mottagandet av asylsökande har ju genomgått enormt stora förändringar de senaste tio åren. Kommunerna har tagit och tar ett allt större ansvar i mottagandet. Jag tror att vi nu måste stanna upp och se över Migrationsverkets roll och kommunernas roll. Vi måste se på Migrationsverkets roll i en ny och globaliserad värld och i förhållande till andra myndigheter och till kommuner. Hur mycket vi än förbättrar mottagandet av asylsökande och hur många reformer vi än genomför av asylprocessen tror jag inte att vi någonsin kan reformera bort att vissa människor kommer att få avslag på sina asylansökningar. Så länge vi inte har en helt fri invandring och så länge vi lever i en orättvis värld kommer vissa av dem som kommer hit att få avslag. Därför måste vi bli betydligt bättre på att ge stöd till de människor som ska återvända till sina hemländer. Vi ser redan i dag hur kyrkor och frivilligorganisationer stöder individer som ska återvända. Jag tror att det stödet är väldigt viktigt och att det stödet bör utvecklas. Det tror jag är oerhört viktigt för att vi inte ska hamna i samma situation som vi var i för ett år sedan då väldigt många människor blev kvar i landet trots ett avvisningsbeslut.

Herr talman! Min fråga till statsrådet handlar naturligtvis om det som vi tar upp i vår borgerliga alliansreservation nr 15 i betänkandet. Det handlar alltså om det så kallade asylprocedurdirektivet som lades fram under hösten 2005. Där fanns det en lista på så kallade säkra länder. Den listan har lyfts ur direktivet, men vi menar från alliansens sida att regeringen bör få ett uppdrag från riksdagen att verka för att listan helt och hållet försvinner. Den är inte förenlig med asylrätten. Det är inte rimligt att vi med utgångspunkt i Genèvekonventionen och andra föreskrifter håller oss med listor på länder som förhindrar att de som kommer hit får en rättssäker prövning. Jag vill gärna höra statsrådets argumentation för varför man inte ämnar verka för att listorna försvinner. Man tänker ju avslå reservationens innehåll.

Herr talman! Jag antar att Tobias Billström har talat med sina kolleger i EU-nämnden. Det här är en fråga som har godkänts i EU-nämnden. I fråga om listor för säkra länder nådde vi inte ända fram när det gäller harmonisering av EU:s asyl- och migrationspolitik. Vi lämnade helt enkelt den frågan. Alla länder som har listor får fortsätta att ha listor. De länder som inte har listor behöver inte ha listor. Det bestämdes att det skulle fastställas en lista över säkra ursprungsländer. Anledningen till att vi kunde gå med på det och anledningen till att EU-nämnden kunde godkänna det är att det inte tummar på principen att det ändå ska vara individuell prövning. Det är det som är grundläggande. Det ska vara individuella prövningar i varje enskilt fall. När det gäller listor över säkra tredjeländer var diskussionen att det skulle vara kollektiva beslut, det vill säga att vi ska ha listor och om någon kommer från något av de länderna ska de avvisas utan att över huvud taget få en prövning. Det kunde vi inte gå med på. När det gäller ursprungslandslistorna är det individuella prövningar i varje enskilt ärende. Sverige kommer inte att använda de listorna, men vi vet att andra länder använder sådana listor.

Herr talman! Man måste för det första fundera över vad det egentligen var som godkändes i EU-nämnden. Det var ju bara frågan om förhandlingar och regeringens ingångsvärde till förhandlingarna. Från vår sida här i kammaren kvarstår kravet att regeringen ska ha mandat att verka för att listorna försvinner helt och hållet. Vi menar att det är fel att man upprättar den här typen av listor. När de väl finns finns också risken att de kan förlängas. Med utgångspunkt i vår syn om hur viktigt det är att garantera asylrätten och de rättigheter som följer av denna och vikten av individuell prövning är det svårt att se hur man kan kombinera det med listor som på förhand utesluter människor från rätten till en rättssäker prövning. Vi ser inte hur det är kompatibelt med vartannat. Jag är inte nöjd med statsrådets förklaring. Jag tycker att man naturligtvis borde gå med på att plocka bort listorna helt och hållet.

Herr talman! Jag kan bara hålla med Tobias Billström. Det är inte bra med listor. Det drev också Sverige i förhandlingarna hela tiden. Anledningen till att vi kunde gå med på just den typen av listor var att vi hade rådfrågat UNHCR som sade att kärnan trots allt är att det alltid ska vara individuella prövningar. Det fick vi också in. Jag håller med. Det är inte någon bra lösning som många länder använder sig av. Men, återigen, den grundläggande principfrågan är kollektiva beslut kontra individuella beslut. Där viker vi oss inte en tum.

Herr talman! Jag vill lyfta fram frågan om viseringspolitiken. Sverige är ju bundet av en EG-förordning när det gäller viseringsfrågorna. Samtidigt säger utskottet i sitt betänkande att Sverige aktivt ska driva linjen att så många länder som möjligt ska vara viseringsfria. Det kom ett betänkande från Anhörigkommittén redan 2002, tror jag, som pekade på vikten av en generös viseringspolitik. Vi som arbetar med de här frågorna vet hur ofta vi konfronteras med förtvivlade människor som upplever att viseringspolitiken är alltför stram. Anhörigkommittén sade att presumtionen måste vara att det inte med automatik handlar om personer som tänker hoppa av utan man ska ha en annan presumtion. Utskottet konstaterar att det inte finns något förslag från regeringen för att underlätta släktbesök. Anhörigkommittén bereds väl fortfarande i Regeringskansliet. Jag undrar hur läget är i den frågan och vad regeringens ambitionsnivå är när det gäller att driva ned antalet viseringsfria länder och underlätta släktbesök i Sverige.

Herr talman! Jag är helt enig med Sven Brus om att vi ska ha en generös viseringspolitik. Presumtionen ska självklart vara positiv såtillvida att det handlar om ett utbyte mellan länder. Det kan vara besök av olika anledningar. Det kan bland annat vara att man vill besöka sina släktingar. Jag kan glädja Sven Brus med att 190 000 viseringar avgjordes förra året. 87 % av dem bifölls. Jag tror nog att vi kan säga att det är en generös viseringspolitik som vi naturligtvis hela tiden måste följa och se till att den följs.

Herr talman! Generös eller inte - Anhörigkommittén fäster ändå uppmärksamheten på att det finns mer att göra på det här området. Jag tror inte att den allmänna uppfattningen bland människor som drabbas av den här politiken är att vi har en generös viseringspolitik. Med siffran 87 % kan man ju peka på att många får bifall. Trots allt finns det mer att göra. Min fråga gällde vad ambitionsnivån är från regeringens sida och var frågan just nu befinner sig i beredningsprocessen.

Herr talman! 87 % bifall är ändå en hint om hur förhållandena ser ut och vilka bedömningar man gör. Men även om vi hade 99,9 % bifall skulle den person som får avslag självfallet inte uppleva det som generöst. Men vi måste följa det här. Dessutom är detta en gemensam politik inom EU. Vi driver inom EU att få till stånd alltfler viseringsförenklingsavtal. Nu håller kommissionen på att förhandla om Ukraina. Man räknar med att påbörja förhandlingarna med västra Balkan inom kort. Hela tiden utvidgar man detta område så att vi får viseringsförenklingsavtal med alltfler länder. Jag kan lugna Sven Brus med att säga att riktningen är tydlig. Vi vill ha ett så stort utbyte som möjligt samtidigt som viseringspolitiken naturligtvis också är ett instrument och ett redskap för att upprätthålla en reglerad invandring.

Herr talman! Visst håller jag med om att det har gjorts en hel del, och det finns mycket som är glädjande. Framför allt gläds jag med de barnfamiljer som nu har fått möjlighet att stanna och som har farit mycket illa. Men jag kan inte känna mig stolt så länge det fortfarande finns människor som far illa i vår asylprocess. Det finns otroligt mycket mer att göra. Jag skulle kunna ställa massor med frågor till migrationsministern. Men jag ska återkomma till den punkt som jag har haft uppe flera gånger, och den gäller just detta med språkanalyser. Jag har fått till svar att inte enbart språkanalyser ska ligga till grund för ett beslut. Men jag har tagit del av åtminstone två ärenden där så är fallet. Dessutom har Sveriges Television gjort ett par reportage där man har konstaterat att 10 % av de språkanalyser som är genomförda är felaktiga. Jag känner inte att detta är särskilt rättssäkert. Med anledning av det vill jag ställa en fråga till migrationsministern. När det framkommer sådana uppenbara felaktigheter - skulle migrationsministern kunna tänka sig att begära en översyn av hur språkanalyserna används och hur rättssäkra de är på Migrationsverket?

Herr talman! Jag tror att Anne-Marie Ekström och jag har haft det här replikskiftet tidigare. Jag tror att jag också då sade att språkanalyser är och ska vara bara en del av det beslutsunderlag som man har. Språkanalyser kan vara någonting som ger en hint om varifrån en människa kommer eller vilket land en människa kommer ifrån. Men det är helt riktigt som Anne-Marie Ekström säger; självfallet måste vi ha tydliga regler för verksamheten. Jag vet att Migrationsverket har utfärdat riktlinjer för just språkanalyser. Jag vet också att punkt nummer ett i de riktlinjerna är att när man ska fastställa någons identitet så är det första man bör göra naturligtvis att fråga vederbörande. Det här handlar om människor där identiteten är oklar. I första hand ska man förstås inte använda sig av språkanalys, utan man ska tillsammans med den enskilde individen arbeta för att individen kan fastställa och styrka sin identitet. Det är enbart i de fall där det inte sker en sådan medverkan som man kan använda sig av detta som en del av ett underlag. Det är viktigt att det finns riktlinjer för detta, och det gör det också.

Herr talman! Jag håller med statsrådet om att det är bra att det finns riktlinjer. Det är självklart att man ska följa dem. Men min fråga gällde inte det. Man har kommit på att det finns felaktigheter - det har visat sig att det gör det - och ärenden där man bara har gått efter ett beslut på grund av att man tror att en person kommer från Uganda, Kenya eller var som helst trots att personen säger att hon eller han kommer från ett annat land. Man gör analyser av personer som kommer från ett visst land och säger att de kommer från det ena eller det andra landet utifrån den engelska de pratar. Jag har ställt en fråga. När det nu visar sig att det finns sådana felaktigheter - skulle man då inte kunna begära av Migrationsverket att det görs en översyn av hur verket använder språkanalyser och hur rättssäkra de upplevs?

Fru talman! Den bild som Anne-Marie Ekström ger är en tydlig bild av de svårigheter som Migrationsverkets personal ibland har med att fastställa varifrån en person kommer. Det kan finnas flera olika fakta som talar i olika riktningar. Återigen är språkanalyser någonting som används som bara en del av ett mycket, mycket bredare material. Anne-Marie Ekströms parti och alla partier har varit med på att vi nu har ett domstolssystem. Om man inte är nöjd med det beslut som Migrationsverket har fattat så kan man överklaga till Länsrätten i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Då kan man också muntligt inför en domstol berätta om denna språkanalys och vad man anser om den. Språkanalytikern kanske kallas in som vittne eller som expert i domstolen. Det finns ett system som ser till att fel inte får begås i det nya systemet.

Fru talman! Mycket av det som Barbro Holmberg säger håller jag med om. Visst är det bra om vi kan få ett mjukare klimat. Visst är det bra om vi kan minska tiderna som barnfamiljer får vänta på besked. Det finns mycket kvar att göra när det gäller detta. Men det jag vill ta upp gäller tryggheten för barn. Jag nämnde i mitt anförande de 104 kinesiska barn som kom hit förra året. 97 av dem har försvunnit, och vi har ingen aning om vart de har tagit vägen. Vilka åtgärder har ministern vidtagit för att verkligen ta reda på vad som händer barn som kommer hit, söker asyl och bara försvinner? Jag tycker att det känns oroande. Man kan ana att det förekommer någon form av människohandel eller barnhandel. Var hamnar barnen någonstans i så fall? Jag fick i förra veckan ett brev från en flicka på elva år. Hon skrev på lite knackig svenska och frågade mig: Varför får vi inte besked? De har varit i Sverige i mellan fyra och fem år. Hon var äldst av fyra syskon varav ett par var födda i Sverige. Det känns som om även om många barnfamiljer fick besked enligt den tillfälliga asyllagen så finns det oerhört många barnfamiljer kvar. De väntar med oro och ser fram emot att få sitt besked. Vad gör man? Är det enbart det nya domstolsförfarandet som gäller nu eller finns det någon form av trygghet i att kunna få prövas enligt den tillfälliga lagen fortfarande? Det är klart att det finns åtgärder som man skäms för som svensk, till exempel när man skickar hem en familj utan att veta att det finns någonstans den kan ta vägen. När en barnfamilj ska bo i en park känns det som om vi nästan har dumpat den i ett land som vi skickar hem den till. Om vi skickar hem en familj så tycker jag att vi ska veta var den hamnar någonstans.

Fru talman! När det gäller de kinesiska barn som har försvunnit - det finns också andra barn som har gjort det - så har vi sett ett hundratal kinesiska barn som har kommit till Sverige. Jag tror att det var Birgitta Carlsson som tog upp det i sitt anförande. Många av dem har försvunnit bara efter några dagar. Det har gjorts mycket. Myndigheterna kunde tidigt se att det fanns ett mönster här. Det var barn som ofta kom med direktflyg från Kina. De hade med sig en viss summa pengar, de hade ryggsäckar och de kom i grupp. Det fanns alltså ett mönster. Barnen försvann efter bara några dagar. Vad man gjorde då var naturligtvis att man ökade bevakningen på de här barnen. Man har provat att omhänderta barnen och placera dem i familjehem långt bort från platser där mobiltäckning finns så att de inte skulle kunna ha kontakt med några andra. Ändå har de försvunnit. Vad vi nu gör och det som ska diskuteras här i kammaren efter detta ärende är detta med att utöka polisens möjligheter att få ta del av passageraruppgifter. Det är tre fall med barn där vi har lyckats få kontakt med barnens föräldrar och kunnat återsända barnen till Kina. Det är tre barn som vi har kunnat konstatera vilka de är och kunnat fastställa deras identitet. Just om man kan fastställa deras identitet kan man också göra någonting. Jag tror därför att det som ska diskuteras efter det här ärendet kommer att vara en mycket mycket viktig del i bekämpandet av att barn far illa i de här processerna.

Fru talman! Jag fick svar på bara en fråga. Vad händer med de barnfamiljer som fortfarande finns kvar här och som väntar på besked? Är det nu enbart det nya domstolsförfarandet som gäller, eller finns det fortfarande möjligheter att pröva enligt den tillfälliga lagen? Och är det humant att skicka hem familjer utan att ens veta om de någonstans kan få tak över huvudet? Jag kan inte låta bli att fråga om detta med arbete för de nya svenskarna. Det har ju visat sig att det trots allt är ganska många som lyckas skaffa sig ett arbete. Men från och med att man får besked om avslag på sin asylansökan får man inte arbeta. Det känns så fel att de som överklagat och som så småningom faktiskt fått rätt inte har kunnat arbeta under tiden. Dessutom är det så att en del av de här människorna inte kan skickas hem därför att det land som de kommer från inte tar emot dem. Vilka möjligheter kommer regeringen att öppna för att de här människorna får arbeta fram till dess att man hittar ett land att utvisa dem till?

Fru talman! Det är så många stora frågor, och jag har så kort tid på mig. Men jag kan svara väldigt kort. Den tillfälliga lagen upphörde att gälla den 31 mars. Men naturligtvis prövar Migrationsverket i de ärenden där en ansökan lämnats in före den 31 mars. Sedan gäller naturligtvis det domstolssystem som vi har inrättat - är man missnöjd med Migrationsverkets beslut kan man överklaga till länsrätt och kammarrätt. Fortfarande återstår ett antal ärenden att pröva. Men min förhoppning är att någon gång kring sommaren ska alla de ärenden som är hänförliga till den tillfälliga lagen prövas. När det sedan gäller barnfamiljer och återsändandet tror jag, precis som jag sade i mitt inledningsanförande, att vi måste ge mycket mera stöd till människor som får ett avslag och som ska återvända till sitt hemland. Som jag sagt går det inte att reformera bort att det även i framtiden kommer att finnas människor, kanske också barnfamiljer, som får avslag på sina asylansökningar. Därför tror jag att vi måste arbeta mera med att utveckla stödet till de människor som ska återvända, kanske genom frivilligorganisationer, kyrkor och så vidare som behåller kontakten och på så sätt kan ge det stöd som de här människorna så väl behöver. När det gäller arbete har regeringen gjort förändringar på den punkten. Naturligtvis får man arbeta fram till den dagen man får ett slutligt besked. Efter det ska man återvända. Det är så att säga det besked man får ifall man får ett avslagsbeslut. Men vi har sagt att om myndigheterna inte kan avvisa en person med tvång kan personen få arbeta fram till den dagen då verkställigheten, avvisningen, sker.

Fru talman! Det gläder en miljöpartist mycket att höra migrationsministern så lovorda den nya instans- och processordningen och den tillfälliga lag som vi gemensamt har kommit överens om. Jag har också haft nöjet att läsa en artikel i Göteborgs-Posten i dag där migrationsministern lika vältaligt - om än i skrift - lovordar det arbete som många av riksdagens partier har lagt ned för att överföra omhändertagandet av ensamkommande barn till kommuner från Migrationsverket. Det är glädjande att se att regeringen har kommit till den uppfattningen. Jag vill dock fråga om det som migrationsministern tar upp om flyktingsmuggling. Vad är det som gör att de grupper som smugglar flyktingar "göds", som migrationsministern uttryckte det? Är det i första hand regelverket rörande smugglarna, eller är det i första hand det faktum att människor som kommer från andra länder har svårt att ta sig hit? Är det inte så, migrationsministern, att anledningen till att det går att exploatera utsatta människors vilja att ta sig från förföljelse, krig eller annan utsatthet är just att det är så extremt svårt att ta sig till Europa? Kan migrationsministern peka på en legal väg att ta sig in i Europa för flyende och flyktingar?

Fru talman! Jag tror att det var Kalle Larsson som uttryckte detta så oerhört vältaligt - att vi lever i en orättvis värld; det finns fattiga länder, och det finns rika länder. Faktum är att vi fortfarande har en reglerad invandring. Självklart är det så att här finns ett utrymme för människosmugglare att utnyttja fattiga människor, att lura fattiga människor att betala väldigt mycket pengar för att kanske ta sig till ett annat land. Om man ställer frågan hur en flyktingsmugglare ser ut kan man, tror jag, få väldigt många olika svar - allt från människor som hjälper flyktingar, förföljda människor, att ta sig ut ur sitt land till EU eller till Sverige eller vilket land det nu är till en väldigt cyniskt organiserad brottslighet där man helt enkelt arbetar med att tjäna pengar på fattiga människor. Så som lagstiftningen ser ut tycker jag ändå att den på något sätt är anpassad till den ganska komplexa verkligheten där vi säger att om man smugglar någon av humanitära skäl - det vill säga att man inte tar ut några pengar, att man inte tjänar någonting på det - är det inte brottsligt. Men om man gör det för egen vinnings skull, då är det brottsligt.

Fru talman! Jag kan bara hålla med om den bild som Barbro Holmberg ger av hur flyktingsmugglare ser ut. Det gläder mig också att migrationsministern just tar upp att det finns de som kallas för flyktingsmugglare men som kanske inte gör något annat än det som skånska och danska skeppare gjorde under andra världskriget när de hjälpte flyende judar från det ockuperade Danmark - alltså att det finns de som av välvilja försöker hjälpa landsmän från ett helvete i ett land där de blir förföljda. Samtidigt finns det de som cyniskt utnyttjar utsatta människor. Min fråga handlade snarare om den senare gruppen, om dem som cyniskt utnyttjar utsatta människor. Vad är det som gör att de kan göra det? Ja, det är självklart förföljelse och krig. Det är självklart det som gör att människor vill ta sig från de länder som de kommer från. Men det gäller också det faktum att vi har rest höga murar mot omvärlden. Vill man verkligen bekämpa flyktingsmugglandet ska man öppna legala vägar att ta sig in i Europa. Man ska göra det möjligt för flyende att till exempel ansöka om asylvisum på en ambassad eller att på andra sätt legalt ta sig in i vår världsdel. Då slår man verkligen undan fötterna på flyktingsmugglarna. Men så länge vi håller murarna uppe runt vår världsdel kommer flyktingsmugglarna att fortsätta att profitera på utsatta människor.

Fru talman! Vad är det som gör att det finns en marknad för människosmugglare? Ja, det kan - precis som Gustav Fridolin säger - vara förföljelse och många andra saker som gör det men också det som Kalle Larsson sade, att vi lever i en orättvis värld. Det finns fattiga människor, människor som också har ganska starka legitima skäl att vilja ta sig till ett annat land och skapa sig en annan tillvaro. Naturligtvis finns det en sådan drivkraft. Vad vi måste göra är naturligtvis att arbeta väldigt brett. Vi kan inte lösa problemet med fattigdomen i världen med migrationspolitik. Vi måste se till att migration blir en möjlighet, inte en nödvändighet, för människor. Det ska vara en möjlighet, någonting som gör att man utvecklas, inte något som gör att man drivs i väg från sitt land på grund av fattigdom. Här måste vi arbeta med biståndspolitik, med utrikespolitik och naturligtvis också en del med migrationspolitik. När det sedan gäller flyktingar vill också vi öka kvoten för flyktingmottagning. Hur ska en människa som befinner sig i ett flyktingläger ta sig till Sverige, till EU, till USA eller Kanada? De allra flesta kan inte det därför att de inte har råd. Man har inga möjligheter att ta sig någonstans. Man kanske heller aldrig någonsin kan återvända till sitt hemland. Här ska vi använda flyktingkvoten för att kunna lyfta ut människor som befinner sig i de situationerna.