Namnlagen

Herr talman! Nu har vi ett nytt spännande betänkande att ta ställning till, nämligen lagutskottets betänkande nr 13 som handlar om namnlagen. I betänkandet finns det 13 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2004. De här motionsyrkandena gäller i huvudsak frågor om ändringar i 1982 års namnlag och behovet av en översyn av namnlagen. Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motioner med hänvisning dels till tidigare ställningstaganden, dels till att utskottet konstaterar att tiden nu är mogen för en översyn av namnlagen. Utskottet förutsätter också att en sådan översyn kommer till stånd utan något formellt tillkännagivande från riksdagens sida. I betänkandet finns det två reservationer. Herr talman! Med denna lilla korta inledning ber jag nu att få lämna över ärendet till debattörerna.

Herr talman! Vad är det som ger en människa identitet? Det är varifrån man kommer, om man är kvinna eller man, om man är ung eller gammal. Vi kan ta upp en hel del andra variationer. Det är också inte minst det namn som man bär. I mitt eget fall har jag ett flicknamn med en jämtländsk bakgrund, och jag har ett namn som gift som har med min mans vallonska bakgrund att göra. Namnet har en mycket tydlig koppling till person och personens historia. Vi vet ju alla hur det känns om man får sitt namn felstavat - det kan bli ett k i stället för ett c, det kan vara dubbla konsonanter - eller om man blir tilltalad med ett felaktigt namn. Då känns det som om man krymper lite grann. Man har inte samma värde. Namnet har alltså en stor betydelse, och identiteten är kopplad till namnet eller namnen. Tidigare, för drygt hundra år sedan, kunde namn fritt få bytas och antas, men 1901 infördes begränsande bestämmelser. Fortsättningsvis under 1900-talet infördes ett antal regleringar, och det senaste var effekterna av den så kallade Namnlagsutredningen. Efter samarbete inom Norden slutförde Namnlagsutredningen sitt uppdrag 1979. Det resulterade i en lag under riksmötet 1981/82. Det är en ganska snårig lag med dagens mått mätt. Jag ska inte tynga kammarens debatt med att ge exempel på dessa snårigheter. Men vi är alla på det klara med att den här lagen har tjänat ut sitt syfte. I dag finns alltså ett stort behov av att anpassa namnlagen till ett annat samhälle än 1980-talets, nämligen ett samhälle med mycket större mångfald av människor kommande från många hörn på jordklotet och bärande med sig andra idéer och tankar om namn och namnkonstruktioner. Det här har lagutskottet upptäckt. Redan för tre år sedan gav riksdagen på lagutskottets förslag regeringen till känna att man borde titta efter på vilket sätt som namnlagen skulle omkonstrueras. Sedan dess har utskottet uttryckt att det är hög tid att regeringen utan dröjsmål låter utföra beställd undersökning. Men inget har hänt, utom det att Justitiedepartementet har bett Patent- och registreringsverket inkomma med synpunkter i frågan eftersom det är de som till stor del hanterar dessa frågor. Det har PRV gjort och i en skrivelse kraftfullt belyst behovet av att namnlagen ses över. Men utskottets majoritet förutsätter nu fortsättningsvis, som man har gjort ett antal år tidigare, att en översyn kommer att komma till stånd. Jag, vi moderater och reservanter har tröttnat på de fromma förhoppningarna. Vi hemställer nu att regeringen tar upp frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som är påkallade och meddelar direktiv för ett lagstiftningsarbete. Det är inte skäligt att begränsa medborgarnas möjligheter att välja vad de vill kalla sig. Det säger såväl PRV som Språk- och fornminnesinstitutet. Jag yrkar härmed bifall till reservationen i betänkandet.

Herr talman! Namnbruket har stor betydelse för samspelet mellan människor. Man kan säga att vårt namn är vårt varumärke - om man kan tillåta sig en sådan vanvördig liknelse - som vi använder oss av för att berätta för omgivningen vem vi är. Men, precis som föregående talare var inne på, är namnet också någonting som är mycket djupt personligt och som för de flesta har en mycket stark känslomässig innebörd. Det har stor betydelse om man får lov att kalla sig för det namn som man vill bära. Det har stor betydelse för hur man ser på sig själv och hur man vill att omgivningen ska uppfatta en. Därför är namnlagen en principiellt och ideologiskt laddad lagstiftning. Den nuvarande lagstiftningen har drygt 20 år på nacken. De senaste åren har fler och fler ärenden som förts till Patent- och registreringsverket handlat om att människor vill byta namn, och byta namn i sådan ordning att man måste gå till den ansvariga myndigheten för att göra det. Det finns naturligtvis många som med en enkel åtgärd byter efternamn till exempel i samband med att man gifter sig eller ingår partnerskap. De faller utanför den statistik som säger att namnärendena i det närmaste har fördubblats på de senaste tio åren. Patent- och registreringsverket handhade 1993 3 500 namnärenden. Förra året var antalet ungefär 6 500, det vill säga i princip en fördubbling. För oss i Folkpartiet har namnlagen en ideologisk innebörd. Vi anser att utgångspunkten måste vara att vuxna människor vanligtvis bäst själva vet vad de borde heta, och bäst borde kunna få avgöra vilket namn de ska få bära. Det finns olika aspekter som måste vägas in, och som ibland kan innebära att man tvingas göra vissa begränsningar i rätten. Det kan till exempel vara varumärkesfrågor. Man kan tänka sig olika ideella och kulturella intressen. Man kan, även om det förhoppningsvis är mer hypotetiskt, tänka sig lagstiftning som har att göra med ärekränkning eller hetslagstiftning som skulle kunna inskränka rätten att bära det namn man har. Utgångspunkten måste vara att vuxna människor i normalfallet bäst vet och borde få bestämma vilket namn de ska få bära. Det är hög tid, herr talman, att göra en översyn av namnlagen för att se om den klarar de krav som vårt samhälle ställer, och framför allt de krav som människorna som lever i dagens samhälle ställer. Vi menar att tiden inte bara är mogen utan övermogen när det gäller att översynen kommer till stånd. Redan våren 2001 tillkännagav riksdagen att en allmän översyn borde göras av namnlagen. Sedan dess har i princip ingenting hänt. Jag ställde själv för två år sedan frågan till justitieministern om det inte någon gång skulle hända någonting med detta tillkännagivande. Jag fick ett allmänt hållet svar om att regeringen naturligtvis kommer att verka för att riksdagens begäran uppfylls. Sedan dess har det gått ytterligare två år. Fortfarande har ingenting konkret hänt från Justitiedepartementets sida. Däremot har vi sett hur också Patent- och registreringsverket och andra intressenter nu pekar på behovet av en översyn. Därför menar jag, herr talman, att det är olyckligt att vi inte i lagutskottet har kunnat samla oss till ett konkret tillkännagivande om att regeringen nu måste tillsätta en ordentlig utredning för att göra en bred översyn av de frågor som är kopplade till namnlagen och andra relaterade frågor som har att göra med namnskick och möjligheten att få ta del av registerutdrag från äldre arkiv efter att man har bytt namn och liknande. Utskottets majoritet hyser trots den svårartade förseningen fortfarande förhoppningen att regeringen så småningom ska sätta i gång med detta. Vi reservanter tycker att det vore utmärkt om riksdagen nu tog tillfället att kraftfullt markera att utredningen måste komma i gång med det snaraste och att den ska ha ett brett perspektiv på de frågor som behöver ses igenom. Bland de frågor som borde ingå i översynen har vi till exempel frågan om mellannamn. Det är en företeelse som för många människor fortfarande framstår som obekväm, speciellt med tanke på att makar eller partner inte kan ha samma mellannamn. Vi har också frågan om möjligheten att anta gårdsnamn. Det är en fråga som är av stor betydelse i vissa delar av Sverige. Vi har, inte minst, den praxis som finns i namnlagens § 34 som gör att man kan stoppa vissa människor från att bära förnamn som man bedömer vara olämpliga. Där har länsrätter och kammarrätter, för att inte tala om skattekontor i olika delar av landet, en mycket skiftande praxis. Vi har tyvärr sett många exempel på att enskilda människor har fått ganska harmlösa ansökningar om namnändringar avslagna av myndigheter och tvingats till långa och utdragna domstolsprocesser för att få sin sak prövad. Detta är några av de frågor som borde ingå i en översyn. Det betänkande som vi här tar ställning till bygger på sammanlagt 13 motionsyrkanden som tar upp en mångfald frågor. Det visar på bredden i den problembild som borde ingå i översynen. Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till den reservation som finns i detta betänkande. Jag vill också peka på det särskilda yttrande nr 2 som Folkpartiet står bakom.

Herr talman! Den här drygt 20 år gamla lagen är förvisso otidsenlig och måste ses över. I övrigt har jag i sak ingenting att anföra utöver det som är sagt. Därför nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationen i betänkandet.

Herr talman! Ett namn är en del av individens identitet och har genom tiderna samlat information om vårt ursprung, om förfädernas yrke eller deras egenskaper, om vistelseort och mycket mer. Namnet kan även visa ett politiskt ställningstagande. När föräldrarna i den iranska eller syriska delen av Kurdistan ger sina barn kurdiska namn är de väl medvetna om de risker som barnen kommer att möta senare i livet på grund av sitt namn. Även i Sverige återspeglade val av namn förr i tiden en social tillhörighet och kunde vara ett uttryck för kvinnans underordnade roll. I giftermålsbalken från 1920 var kvinnan skyldig att anta mannens släktnamn när hon gifte sig. Ändringar i namnlagen från 1982 har präglats av den tidens starka jämställdhetstankar. Kvinnor och män fick fritt välja vilket namn de skulle anta efter giftermål. Barn till föräldrar som var gifta med varandra och barn till ogifta föräldrar fick likabehandling i lagen. Sedan lagen om registrerat partnerskap trädde i kraft 1994 gäller namnlagen även registrerat partnerskap och registrerad partner. Herr talman! Namnbyte kan göras vid Skatteverket eller Patent- och registreringsverket. Även om namnlagen ger stort utrymme för att man själv ska kunna bestämma över valet av namn innehåller lagen vissa begränsningar för namnbyte. Den som vill byta namn mer än en gång, till exempel, måste ange särskilda skäl eftersom lagen kan missbrukas av personer som drar sig undan från sina förpliktelser eller ägnar sig åt brottslighet. Vid byte av barns efternamn krävs det domstolsbeslut om att namnbytet är förenligt med barnets bästa, och barn som fyllt tolv år måste lämna sitt samtycke till byte. Herr talman! Det svenska samhället förändras ständigt och är i dag ett mångkulturellt samhälle med influenser från många delar av världen. Det är inte längre en självklarhet att man kan känna igen en svensk på hans eller hennes efternamn Karlsson, Larsson eller Pettersson, utan han eller hon kan likaväl heta Hassan eller Ivanova. Namnlagen måste gå i takt med samhällsförändringen, och efter 20 år behöver lagen ses över. Flera motioner har väckts med krav på att se över lagen, och lagutskottet har behandlat frågan vid flera tillfällen. Regeringen fick 2001 ett tillkännagivande om att undersöka om det finns ett behov av att göra lagändringar. Språk- och folkminnesinstitutet underströk 2004 i sin skrivelse till regeringen att det behövs ändringar i namnlagen från språklig synpunkt. PRV genomförde en analys av namnlagen utifrån samhällets behov och lämnade en skrivelse till Justitiedepartementet i februari 2005. I denna skrivelse framförs argument för att se över namnlagen och anpassa rättsreglerna till medborgarnas behov av att förändra sina namn på ett lättbegripligt och rättssäkert sätt. De borgerliga partierna anser i sin reservation att dagens lagstiftning inskränker individens frihet att välja sitt namn och föreslår att inskränkningarna begränsas till immaterialrättsligt skyddade namn. Herr talman! Det ska vara möjligt för dem som flyttar från Latinamerika eller Östeuropa att inte behöva anpassa sina namn så att de förlorar sin identitetskänsla. Samtidigt får namn inte vara så avvikande att de inte motsvarar skriftliga och uttalsmässiga normer i samhället. Den avvägningen mellan det allmännas intresse av namnstabilitet och enskildas önskemål att fritt välja namn får bli föremål för den framtida diskussionen kring namnlagen. Synpunkterna i skrivelsen berör de frågor som väckts i motionerna. Utskottet delar PRV:s och reservanternas uppfattning att tiden är mogen för en översyn av namnlagen men utgår ifrån att en sådan översyn kommer att ske utan något formellt tillkännagivande. Att göra en genomgripande förändring av namnlagen är mycket tidskrävande, och vi socialdemokrater anser att det måste göras många och tydliga avgränsningar i utredningsuppdraget. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.

Herr talman! Jag vill tacka Maria Hassan för denna kraftfulla beskrivning av hur namnlagen faktiskt behöver förändras. Eftersom nu Socialdemokraterna röstar nej till detta skulle jag vilja definiera det som ett praktfullt självmål. Maria Hassan kommer med det ena påståendet efter det andra som jag också kan skriva under på och som visar att det behövs en förändring av namnlagen. Välkommen till vår reservation!

Herr talman! Ja, Inger, för första gången kan även jag skriva under på dina ord i talarstolen. Vi är inte emot översynen, men vi litar på att den socialdemokratiska regeringen kan bedöma med vilken prioritetsordning denna fråga kan komma på bordet. Här vill jag passa på att be oppositionen att klargöra en fråga för mig och för väljarna. Ute i samhället och i massmedierna kritiserar ni den socialdemokratiska regeringen för att den utreder för mycket. Här i riksdagen har vi i vartenda betänkande ett eller flera tillkännagivanden. Ni förstår väl att man måste prioritera bland de frågorna.

Herr talman! Jag känner inte igen att vi säger att det utreds för mycket. Däremot klagar både vi och delar av rättssamhället över att en del utredningar är för grunda och för dåliga. När det gäller det ärende vi behandlar i dag gav jag medvetet inte en massa exempel, för de står att läsa i betänkandet. Men om jag nu ändå ska göra det: Varför ska människor komma från till exempel Polen och bära med sig traditionen att kvinnors namn slutar på en bokstav och mäns namn på en annan bokstav? Det är en väldigt bärande del av deras identitet. De kan inte komma till Sverige och ha det på det sättet, för då är de plötsligt i det svenska samhället två olika familjer. Det finns andra länder som har bindestreck mellan namnen. Det finns länder där man ärver namn på mammans sida på ett sätt som vi inte är vana vid i Sverige. Vi tar alltså inte hand om våra nya svenskars behov av att förändra sina namn i enlighet med sina traditioner, och det tycker jag är synd. 2000/01 litade tydligen inte Socialdemokraterna på regeringen, för då hemställde man om en förändring. Nu har man plötsligt fått en from förhoppning. Jag tycker att Maria Hassans kraftfulla argumentering borde ligga till grund för att vi också nu skulle vara överens om att säga till regeringen: Här behövs en förändring!

Herr talman! Inger, du ger starka argument för de nya svenskar som kommer och behöver ha identitetskänsla även i sina namn. Särskilt jag som kommer från ett slaviskt land reagerar väldigt starkt när det är fel ändelse på efternamnen. Samtidigt vill jag återigen fråga: Är det själva tillkännagivandet som är viktigt eller resultatet av arbetet? Det är faktiskt bara en månad sedan det första tillkännagivandet blev tillgodosett genom de två skrivelser som vi bland annat behandlar i betänkandet. (INGER RENÉ (m): Jag får inte svara på frågan) Nej, jag förstår det.

Herr talman! Och min mamma heter Stafilido i efternamn, tänka sig! Det beror på att det är ett grekiskt arv. Samtidigt kan man fråga sig hur bra det är att skilja på män och kvinnor på det här sättet, utifrån det vi pratade om innan med kvinnors värde och så vidare. Men det är inte det jag ska prata om, herr talman. Eller visst, det är en del av det jag ska prata om, men framför allt tycker jag att det nu har uppstått en debatt om form i stället för det innehåll som vi faktiskt alla är överens om. Jag vill instämma i väldigt mycket av det som föregående talare har sagt - Martin Andreasson, Inger René och så vidare. Martin Andreasson sade att det här var en ideologisk fråga. I så fall har jag och Martin Andreasson samma ideologi i den här frågan. Jag är helt överens med Martin Andreasson. Jag tycker inte att samhället ska ha värderingar och synpunkter på vad vuxna människor bestämmer vad gäller namn. Det finns dock en sak jag tycker är olycklig och där jag beklagar att den borgerliga alliansen nu verkar gå ihop om form i stället för sak för att göra sig mer synlig. Jag försökte och fick igenom i mitt samarbete med socialdemokraterna i utskottet att vi faktiskt gjorde mycket skarpare skrivningar i betänkandet. Varför hängde ni inte på under utskottsmötet så att vi hade kunnat få ett enigt utskott? Vi har ju haft ett tillkännagivande tillbaka i tiden där hela utskottet var enigt. Varför hängde ni inte på i stället för att stå fast vid er reservation? Då hade vi kanske kunnat vara ännu mer eniga och sluta bråka om formsaker här. En sak är nämligen säker, herr talman: I det samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet där jag nu har förmånen att kunna vara med påverka de propositioner och förslag som läggs fram har jag också fått insyn i att vi måste prioritera bland frågor. Jag måste säga att jag prioriterar frågan om assisterad befruktning, äktenskapsfrågor och så vidare långt högre än namnfrågan. Det är ju det som det handlar om. Tyvärr sitter jag inte i regeringen. Jag har därför inget ansvar för dessa prioriteringar i sak. Men när man väl kommer till den här frågan handlar det ändå om att jag har ett förtroende för regeringen, och vi sitter och diskuterar detta. Och vi har ställt ett krav. Regeringen vet att utskottet vill ha en ny namnlag och att man ska se över den och lyfta in alla de aspekter som har tagits upp på olika sätt och att man i alla fall ska värdera dem och se på vilket sätt man kan förändra lagen. Jag vill inte förlänga den här debatten. Jag vill bara konstatera att vi är eniga i sak i utskottet. Vad gäller formen får alliansen stå för det som den säger. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och alltså bifall till utskottets förslag om en översyn av namnlagen, så att vi så småningom också får ett förslag till ny namnlag som vi i riksdagen kan ta ställning till. I övrigt vill jag hänvisa till de två särskilda yttranden som jag står bakom där jag i sak förklarar Vänsterpartiets och min ståndpunkt i sakfrågorna.

Herr talman! Eftersom Miljöpartiet inte har någon ledamot i utskottet har vi inte kunnat vara med vid behandlingen i utskottet. Men i den här frågan tänker vi stödja de fyra borgerliga partierna när det gäller ett tillkännagivande om att det ska tillsättas en utredning om namnlagen. Det har tidigare gjorts ett tillkännagivande. Men regeringen förstod tydligen inte frågans vikt. Det har inte hänt särskilt mycket. Jag tror att det är viktigt att vi nu återigen under denna mandatperiod pekar på att vi anser att frågan är viktig. Och i sak tycks det inte vara så stor skillnad mellan oss. Alla vi inser att det måste göras en översyn, och alla har gjort goda inlägg i den frågan, och jag ska inte repetera alla goda argument. Som Tasso Stafilidis var inne på handlar det om en debatt om formen. Jag kan dela Tassos uppfattning att det är viktigare att Justitiedepartementet arbetar med frågan om äktenskap och assisterad befruktning. Men jag anser också att vi från riksdagen i vissa fall måste hjälpa regeringen med prioriteringarna för framtida arbete. Och detta är en signal från riksdagen som högsta beslutande organ att regeringen inte får glömma denna fråga. Vi måste hjälpa regeringen att prioritera. Det är en klar signal från riksdagen, och det tycker jag är viktigt att framföra. Slutligen vill jag bara understryka det särskilda yttrandet nr 2 från Folkpartiet och Vänsterpartiet om att man i detta arbete också ska titta på de problem som finns i dag för personer som har genomgått könsbyte och så vidare så att detta verkligen behandlas seriöst i den utredning som vi kommer att besluta om nästa vecka.