Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet

Fru talman! För att spara tid gick jag snabbt upp och ställde mig i talarstolen. Jag kan garantera att jag med mitt inlägg i alla fall inte kommer att dra ut på tiden alldeles i onödan. Våra kommentarer om denna nationella strategi är väl kända. Riksdagen hade under en lång period önskat att regeringen skulle ha presenterat en nationell strategi för att man skulle kunna förbereda Försvarsmakten när det gäller var någonstans vi behöver vara med, i vilka insatser vi behöver delta och vad man behöver förbereda sig omkring. Det skulle också vara bra för Sveriges riksdag för att man då skulle kunna kontrollera och granska vad regeringen och Försvarsmakten har gjort. När den här nationella strategin presenterades visade det sig att det var ett icke-papper. Det uttrycker regeringen ganska väl själv i skrivelsen genom att säga att den här strategin inte föregriper den kommande inriktningspropositionen för försvaret, andra prioriteringar eller de överväganden i övrigt som görs i respektive års budgetproposition. Den föregriper inte heller Försvarsberedningens arbete. Med den meningen kan man väl säga att den här nationella strategin blev ett icke-papper. Det är klart att det är i grunden vår kritik mot den här propositionen som ändå lades fram. Men jag ska också säga att det inte är lätt att ta fram en sådan här strategi. Även om det hade varit en socialdemokratisk regering hade vi också naturligtvis haft problem med att peka på vilka konflikter som kan ske i framtiden. Det är svårt att förbereda sig för var våra soldater behövs i omvärlden. Även om vi tycker att det är dåligt har vi en viss förståelse för att det inte är lätt att skriva en sådan här skrivelse. Åsa Lindestam och Kent Härstedt kommer att gå in lite djupare på vissa frågor. Men låt mig ta några saker som vi tycker är väsentliga här. Det är bra att det i dokumentet skrivs att det ska vara mandat av Förenta nationerna när vi skickar ut våra trupper i utlandet. Det är bra att det skrivs om FN-resolutionen 1325 om kvinnors deltagande i fredsfrämjande operationer, vilket vi socialdemokrater hela tiden har lyft fram. Men vi har en reservation som jag vill lyfta fram här. Det är den som gäller civil-militär samverkan. I skrivelsen skriver regeringen väldigt slarvigt om hur detta ska gå till. Det står att det ska vara insatser med civila och militära medel. Läser man det som satan läser Bibeln är det ungefär som att det ska vara en fullständig sammanblandning mellan bistånd och våra soldater. Utskottets borgerliga ledamöter, vill jag säga, har gjort ett förtjänstfullt arbete i betänkandet att försöka bena ut detta, att det inte betyder att vi ska använda våra biståndsorganisationer i militära insatser eller att vi ska göra så att biståndsarbetarnas arbetsuppgifter tas över av militärer, och så vidare. Det har utskottets ledamöter skrivit på ett bra sätt. Det tycker vi. Problemet är att regeringens skrivelse ger otroliga öppningar för tolkningar. Vi vet ju att Moderaterna speciellt har varit ute i det här ärendet tidigare och velat att det ska bli möjligt att använda biståndsmedel för att göra militära insatser. Därför betonar vi detta i vår reservation. Därför vill jag, fru talman, yrka bifall till reservation nr 3 när det gäller de civil-militära insatserna. Den reservationen riktar sig alltså egentligen främst till skrivelsen, eftersom vi tycker att den är dåligt skriven. De borgerliga ledamöterna har gjort ett bättre arbete, måste jag säga, i betänkandet. Men regeringen är slarvig på den här punkten. För att inte orsaka några som helst tveksamheter om var Socialdemokraterna står tycker vi att det är lika bra att vi reserverar oss där. För det är nämligen inte hur enkelt som helst att göra en civil-militär insats på ett bra sätt. Vi menar att det är viktigt att vi har en politik för våra insatser, för landet, att vi vill åstadkomma någonting. Det är klart att även våra biståndsorganisationer ska bidra till att uppfylla den politikens önskemål. Det ska också de militära insatserna göra. Men det är inte hur lätt som helst att blanda ihop dessa och när det gäller hur det ska samverka. Men mer om det kommer Kent Härstedt att säga. I detta anförande instämde Kent Härstedt och Åsa Lindestam, båda (s).

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 4 och 7. Jag kan följa upp det lite grann. Urban Ahlin pratar om civilt och militärt. Miljöpartiet tycker att det är otroligt viktigt. Ska man lösa konflikterna på sikt kan man inte endast ha militär personal på ställena, utan det måste vara en balans. Vi ser att det civila måste öka dramatiskt om man ska få någon form av stabilitet i ett område. Vi gläder oss åt att det ska vara på ett FN-uppdrag. Det är för oss en självklarhet. Jag vill också säga några korta ord om Nordic Battlegroup som tas upp här för 2011. Miljöpartiet är i dagsläget väldigt kritiskt till de medel som läggs för Nordic Battlegroup. De pengarna skulle vi kunna använda på ett mycket mer effektivt sätt. Nu har vi 2 300 personer ungefär som står i Sverige och kostar miljontals kronor. Tänk om vi kunde använda dem i Tchad eller någon annanstans. Då skulle det vara mycket mer effektivt. Jag yrkar bifall till reservation 4 och 7.

Fru talman! Inte heller jag ska bli så långrandig, men tror inte att jag kan bli lika kort som Peter Rådberg, vilket var föredömligt. Det är mycket positivt att vi nu får en samlad strategi för svenskt deltagande i internationella insatser. Det är något vi har väntat på länge, och nu står vi inför beslutet här i kammaren. Att vi numera har en strategi som slår fast mål, medel och metod speglar att vi har en regering som har högre ambitioner och har avsatt mer pengar för internationella insatser än vad den föregående regeringen gjorde. Alltför länge har detta område, svenskt deltagande i internationella insatser, präglats av ett stuprörstänkande. Det har närmast varit tabu att tala om de kommunicerande kärl som finns mellan utvecklingspolitik och fredsfrämjande insatser. Det är ett förhållande som mycket tydligt bär ett socialdemokratiskt signum. Den strategi som vi nu ska anta pekar i riktningen att vi ska gå mot färre men större och mer sammanhållna internationella insatser. Detta är något som jag speciellt välkomnar. Skälen till detta är flera. Mer sammanhållna insatser ger oss större inflytande strategiskt och operativt än om vi till exempel i en mission bidrar med en bataljon i stället för tre kompanier på tre olika platser runt om i världen. För det andra handlar det om bättre resursanvändning. Vår främsta skyldighet i arbetet för att skapa internationell säkerhet och stabilitet är inte att alltid försöka göra något, oavsett hur behjärtansvärt det än synes vara. Vi har i stället en skyldighet att göra största möjliga nytta med våra begränsade resurser och använda dem så effektivt som möjligt. Om vi inte sprider våra insatser alltför mycket har vi en verklig möjlighet att göra skillnad, då vi vet att våra anslag och resurser räcker längre. Större missioner är betydligt mer kostnadseffektiva, och vi uppnår en högre verkansgrad för de knappt 2 miljarder kronor som vi avsätter för internationella insatser. För det tredje, och det tycker jag är något som alltför ofta underskattas i den allmänna debatten, medför deltagande i större missioner ett större mervärde för Försvarsmaktens operativa förmåga, eftersom Försvarsmakten då har möjligheter att leda insatser på högre nivå. Detta är något som också stärker vår nationella försvarsförmåga. Fru talman! I försvarsutskottets betänkande slår vi fast att svenska insatser ska kunna bidra till en önskvärd operativ nytta, föremågeutveckling och kompetensuppbyggnad för den utsändande myndigheten. Svenska militära insatser i andra länder ställer stora krav på personalen. Det ställs också stora krav på den utbildning som ges inför utlandsmissionerna. För att det inte ska råda någon tveksamhet slås självklarheten fast att personalen ska vara väl insatt i och efterleva tillämpliga regler som följer av de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten. Det anges tydligt i skrivelsen. Ju bättre vi blir på internationella insatser ju bättre blir vi på att försvara oss själva, såväl ensamma som tillsammans med andra. Det är därför positivt att strategin lyfter upp att försvarspolitiska aspekter ska vägas in i underlaget för beslut om internationella insatser. I skrivelsen uttalar regeringen att Sverige ska stärka kvinnors deltagande vid internationella fredsfrämjande insatser i enlighet med FN-resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. I strategin behandlas FN-resolutionen ett flertal gånger. Bland annat konstateras att ratificeringen av resolutionen innebär att jämställdhetsperspektivet ska integreras i alla skeden av internationella insatser. Mycket positivt med strategin är att den lyfter fram att Sveriges samverkan med Nato är central inom krishanteringsområdet. Under det senaste årtiondet har över 80 procent av de soldater som vi har skickat ut till internationella insatser stått under FN:s mandat men under Natos ledning. Nato har varit den viktigaste organisationen för genomförande av internationella insatser de senaste åren. Jag välkomnar därför att regeringen avser att ytterligare fördjupa partnerskapet med Nato. Fru talman! Med riksdagens antagande av den nationella strategin för svenskt deltagande i internationella freds- och säkerhetsfrämjande verksamheter fyller vi en lucka i svenskt utrikesengagemang. Jag stannar här och yrkar med dessa ord bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Det var mångordigt av Rolf K Nilsson, och klockan går. Men jag läser upp vad regeringen skriver i skrivelsen: Den här strategin föregriper inte den kommande inriktningspropositionen för försvaret, andra prioriteringar eller de överväganden i övrigt som görs i respektive års budgetproposition. Den föregriper inte heller Försvarsberedningens arbete. Det mångordiga och fantastiska med den här strategin utsuddas väl av de här meningarna, eller hur? Du säger också att det är fantastiskt viktigt att det är långsiktiga insatser med många soldater, och det har nu den här regeringen förstått i jämförelse med tidigare regeringar som aldrig har begripit det. Vi hade en diskussion här i kammaren för bara några månader sedan om en insats i Tchad där vi skulle vara fullt operativa bara fyra-sex veckor. Då tyckte den moderatledda regeringen med moderata ministrar att det var väldigt besvärligt och jobbigt att förlänga den insatsen. Det var mångordigt, Rolf, men var det med sanningen överensstämmande?

Fru talman! Om det var mitt inlägg som var mångordigt eller om det var förslaget som var det, det vet jag inte, men Urban Ahlin har lärt mig att man kan diskutera utrikes- och försvarspolitik på många sätt. Gör man som Urban Ahlin kan man komma med ett förslag en gång och gå emot det själv nästa gång, och den tredje gången har man ingen bestämd uppfattning alls. Jag vidhåller vad jag har sagt och hur jag har tolkat skrivelsen och konstaterar att Urban Ahlin tolkar den på ett annat sätt.

Fru talman! Då kan det vara intressant att läsa vad utskottets majoritet där Rolf K Nilsson ingår säger: "Enligt utskottets mening måste en nationell strategi för ett lands deltagande . vara tydlig." Lite längre ned står det: "Den nationella strategin kunde ha varit tydligare i vissa avseenden." Det står också att utskottet inser svårigheten i att uppfylla de krav som ställs på tydlighet för en nationell strategi, och utskottet räknar med att riksdagen på nytt får ta ställning till hur ambitionen vad avser militära insatser ska preciseras. Sanningen är att den här nationella strategin inte höll måttet. Jag har förståelse för att det är svårt för regeringen att utarbeta en sådan.

Fru talman! Jag kan bara instämma i den första delen av vad Urban Ahlin sade, men bara för att jag kanske anser att det här är tydligare än vad Urban Ahlin tycker betyder ju inte det att det inte kan bli tydligare.

Fru talman! Sveriges deltagande i internationella freds- och säkerhetsfrämjande verksamheter är någonting mycket viktigt. Vi i Sverige vill verkligen ta vårt ansvar för att främja freden där den är hotad, och svenska soldater gör i dag goda insatser i fredens tjänst i till exempel Afghanistan och Tchad. Centerpartiet välkomnar liksom utskottet att riksdagen i dag fastställer regeringens förslag till strategi för Sveriges internationella insatser, och jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. Här finns alliansens kända ambition att fördubbla utlandsstyrkans förmåga med. Det är självfallet glädjande att även Försvarsberedningen i bred enighet i sin färska rapport är inne på denna linje. Jag hoppas att detta ska minska Socialdemokraternas osäkerhet och vända dem till att kunna bejaka den ökade ambitionsnivån vartefter. En viktig del av strategin är att de svenska bidragen bör utformas med både militära och civila delar i de insatser där detta är efterfrågat och möjligt. Detta är de allra flesta insatserna. Det är självfallet också viktigt med förebyggande arbete, internationell samverkan och diplomati i konfliktdrabbade länder. Låt mig också citera några nyckelmeningar i betänkandet med bäring på vårens debatter. "Utskottet vill . uttrycka sin förståelse för att svenska soldater som deltar i fredsfrämjande verksamhet utomlands kan försättas i mycket svåra situationer som innebär ytterst stark psykisk press. Utbildningen, vars betydelse utskottet vill inskärpa och som ska vara obligatorisk, ska anpassas för sådana förhållanden." Utskottet understryker också vikten av att kvinnor är jämlika deltagare på alla beslutsnivåer och att det finns ett genderperspektiv i alla fredsfrämjande operationer. Vi ställer oss återigen bakom FN:s viktiga resolution 1325 om kvinnor och fred och säkerhet. Jag välkomnar samstämmigheten i att det vid riksdagens beslut om att sända svensk trupp utomlands ska finnas en marginal att ta i anspråk för evakuerings- och förstärkningsinsatser. Det finns några reservationer i betänkandet, men med undantag för Vänsterpartiets rätt isolationistiska linje skiljer de sig inte så mycket från utskottets förslag.

Fru talman! Först vill jag informera om att jag ställer mig bakom reservationerna 3 och 7. Dessutom står jag naturligtvis bakom Urban Ahlins övergripande synpunkter på detta betänkande. Jag tänker ägna mina minuter åt att ta upp frågan om civilmilitärt agerande. Jag har ägnat en hel del tid det senaste året åt att försöka fördjupa mig och lära mig lite mer om vad detta nya område betyder och vad det innebär. Det är långt mer komplicerat och långt mer mångfasetterat än vad som beskrivs i betänkandet. Jag gjorde bland annat en resa till Afghanistan där jag studerade vår verksamhet i fält genom det förband som flera här har refererat till. Men jag har också ägnat ungefär tio veckor på heltid åt att studera vad civilmilitär verksamhet handlar om. Civilmilitär verksamhet är lite grann av ett trollspö som många griper efter i dag. Man tror att det är svaret på många av de svårigheter man står inför i Irak och i Afghanistan där man nu efter ganska många år av militära insatser känner att det militära redskapet kanske inte bär hela vägen fram. Man gräver i verktygslådan efter nya instrument. Det är på inget sätt så att det inte finns ett redskap i just civilmilitär verksamhet. Jag tror självklart att det kanske mycket är det redskapet som behövs för att kunna komma vidare i bland annat Mazarområdet i norra Afghanistan där svenskarna verkar. Men när man som i den skrivning vi har framför oss i dag beskriver civilmilitär verksamhet i så svepande termer riskerar man att gå fel. Detta är inte bara pappersprodukter, utan vi har redan exempel på hur man bland annat från Camp Northern Lights uppe i Afghanistan har utövat civilmilitär verksamhet i varierande former. Här kan man se en tydlig skillnad mellan hur Sverige och Finland har agerat och hur till exempel Norge och Storbritannien har valt att gå fram. Civilmilitär verksamhet är en rubrik som egentligen kan inrymma hur mycket som helst. I grunden är vi socialdemokrater positiva till ett samlat agerande, för vi tror att det är helt nödvändigt för att man ska kunna få ett slut på militära insatser och för att man ska kunna gå över i en annan form av samhällsuppbyggnad och mer civila insatser. Men låt oss ta exemplet Afghanistan och bli väldigt konkreta. Om vi tittar på insatsen i Afghanistan har vi där sett exempel på militär utdelning av bistånd, till exempel från det svenska förbandet så sent som i mars i år. Vi har haft så kallad Cimicverksamhet. Det är när man delar ut bistånd med militär målsättning. I ett område finns det kanske människor som är fientligt inställda eller har det förekommit uppror av olika slag. Då använder man bistånd som en del av en militär operation för att vända befolkningen till att vara mer positivt inställd till det militära förbandet. Det kan också handla om att man försöker ha närmare samverkan med Sida och andra institutioner som delar ut bistånd, såsom vi det senaste året försökt göra i Afghanistan. Inte heller det är okomplicerat. När Sidas personal i dag befinner sig på det militära förbandet i Afghanistan innebär det stora svårigheter att agera gentemot det civila samhället i landet. Och då verkar ändå svenskarna i det kanske säkraste området i hela Afghanistan. När man i dag från inte minst militärt håll efterfrågar mer bistånd för att kunna allokera det till de områden där de svenska soldaterna agerar är det dels för att man uppriktigt känner att man vill göra mer insatser i det området, dels för att man märker att det militära redskapet inte orkar hela vägen fram. Säkerheten finns där, men utveckling krävs. När vi tittar på det dokument vi har framför oss i dag om civilmilitärt agerande saknas där många svar. Det saknas en tydlighet. Vad är det man menar från majoritetens sida? Att ge carte blanche till övergripande civilmilitärt agerande är vi inte beredda att ställa oss bakom. Det innehåller egentligen såväl det vägval som Norge och England har gjort som det rakt motsatta vägval som Finland och Sverige i praktiken gjort. Vi talar inte om vilket vägval vi gör, och jag är inte så säker på att någon från majoriteten kan förklara det heller. Jag ska avsluta med att säga att de insatser som den svenska militären gjort i Afghanistan har fått FN-kritik, av FN-organet Unama på plats i Afghanistan. Det är fråga om omfattande kritik från FN, vilket är ganska ovanligt när det gäller svenska biståndsinsatser. Det är emellertid vad det svenska militära biståndsutdelandet fått. Jag är inte så säker på att det är vad majoriteten menar med civilmilitär verksamhet, att vi ska få FN-kritik eller annan internationell kritik. Jag skulle därför vilja be någon från majoriteten förklara vad det är för vägval ni gör och vad ni menar med civilmilitär verksamhet. Det har ni nämligen inte lyckats precisera i det dokument vi har framför oss.

Fru talman! Nu har jag vistats i plenisalen i nio timmar så det gäller att försöka vara vaken ett tag till och hålla tungan rätt i mun. Jag ska göra mitt bästa. Jag vill instämma i det som Urban Ahlin och Kent Härstedt sagt och yrkar bifall till reservation 3 och 7. Vi har dessutom ett särskilt yttrande i denna del. Det betänkande vi nu har att ta ställning till ger en bild av att vi ska vara överallt i världen och göra allting. Det tas upp vad vi gör med FN, EU, Nato och OSSE. Vi ska öka kvalitativt, vi ska öka kvantitativt, vi ska ha fler snabbinsatser, vi ska ha långsiktiga insatser och vi ska ha kortvariga insatser. Det är en härlig mix av allting. I dagsläget har vi Nordic Battlegroup som består av svenskar. Den omfattar 2 350 personer. Regeringen har fattat beslut om att vi även ska vara redo 2011. Efter debatt i kammaren med försvarsministern vet jag att han önskar att vi även 2014 ska stå i beredskap med en sådan styrka. Vi ska dessutom ta ansvaret där och vara lika många personer. Den senaste mätning som gjordes av hur många som just nu befinner sig utomlands visar att det är 953 soldater. Mätningen gjordes i april enligt Försvarsmaktens hemsida. Vi finns i Afghanistan, Kosovo och Tchad. Ni hör själva. Överallt ska vi vara, och allting ska vi göra. Vi ska alltså fördubbla förmågan, och det är det vi vänder oss mot. Vad betyder det egentligen? Betyder att fördubbla förmågan att vi även ska ha mer, bättre och vassare materiel? Ska den militära forskningen öka så att den får mer spets eller kanske mer bredd? Är det effekten som ska öka? Eller ska det vara större bredd vad gäller olika förbandstyper? Det är det enda vi känner att vi inte kommer att lägga lika mycket på. Förutom detta ska vi ta hänsyn till kvinnor enligt 1325. Det är helt nödvändigt. Där ska vi dubblera; det kan jag fullt och fast ställa upp på. Allt detta ger en bild av att vi inte kommer att klara det. Det kostar mycket pengar, och vi behöver satsa mycket kraft om vi ska dubblera förmågan. Vi skulle kunna ställa upp på den delen i skrivningen om vi visste vad det betydde. Vi har diskuterat detta i utskottet och frågat vad dubblerad förmåga kan innebära, men vi får inga tydliga svar. I skrivelsen handlar det om allting, överallt, hela tiden. Det kan vi inte ställa upp på. Jag yrkar bifall till reservation 3 och 7. I detta anförande instämde Urban Ahlin, Kent Härstedt, Inger Jarl Beck, Peter Jonsson och Eva Sonidsson (alla s).

Fru talman! Jag inleder med att yrka bifall till reservation 5 och 7. Det svenska försvaret har, som konstateras i skrivelsen, den dubbla uppgiften att värna landets territoriella integritet och att bidra till fred och säkerhet. Mellan dessa båda uppgifter måste det råda balans. Att enbart prioritera och dimensionera för internationella insatsstyrkor, där all framtida utbildning ställs om i syfte att verka i andra länder, riskerar att i framtiden ge negativa effekter och kan visa sig vara en felsatsning för det svenska försvaret och försvarsförmågan inom vårt eget territorium. Världen lider i dag ingen brist på väpnade militära styrkor och förband, men det finns ett stort underskott på humanitära insatser. FN:s säkerhetsråd har slagit fast att behovet av åtgärder för att förebygga väpnade konflikter är stort. Vänsterpartiet anser att Sverige i stället för att satsa mer på militära insatser bör inrikta sin internationella säkerhetspolitik på att förebygga kriser samt på återuppbyggande av utsatta områden. Våra arbetsområden bör innefatta fattigdomsbekämpning och hjälp med att utveckla demokrati och fungerande rättssamhällen. Sveriges tradition av neutralitet innebär en rad förpliktelser som gör vårt land lämpat som en fredsbevarande kraft. För att Sverige ska bli trovärdigt i detta långsiktiga arbete krävs att vi är mer oberoende och militärt alliansfria samt att alla insatser sker på uppdrag av FN. Fru talman! Vänsterpartiet delar utskottets mening att stå bakom FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Utskottet pekar på den mycket viktiga roll kvinnor har när det gäller förebyggande insatser och konflikthantering. Kvinnor och män drabbas väldigt olika av kriser och krig. Utan tillräckligt många kvinnors deltagande och kvinnors kunskaper före, under och efter en konflikt blir krishanteringen vare sig trovärdig eller långsiktigt hållbar. Svenska kvinnors deltagande i svensk freds- och säkerhetspolitik är alldeles för lågt. Inom Försvarsmakten finns i dag omkring 4 procent kvinnor. Regeringen bör ha en handlingsplan med tydliga mätbara mål för att öka andelen kvinnor inom freds- och säkerhetsområdet. Vänsterpartiet menar att en hög målsättning kan uppnås stegvis med delmål, men inom tio år bör fördelningen mellan kvinnor och män vara betydligt bättre än i dag. Jag förväntar mig att regeringen i höstens försvarspolitiska proposition lägger fast en tydlig handlingsplan och målsättning för att fler kvinnor ska finnas inom Försvarsmakten i framtiden. Sverige deltar och är pådrivande i en rad militära strukturer inom EU. Vänsterpartiet anser att Sverige bör avbryta allt samarbete som bidrar till militariseringen av EU och lämna sina åtaganden i Nordic Battlegroup. Det är inte rimligt att vi sätter upp en motsvarande snabbinsatsstyrka 2011. EU:s snabbinsatsstyrkor kostar enorma belopp och har aldrig under årens lopp varit ute i någon mission eftersom regelverket inte är anpassat till verkligheten. Det var exempelvis inte möjligt att använda delar av vår snabbinsatsstyrka i den insats som pågår i Tchad. Vi anser att det är viktigt att hävda den svenska neutralitetspolitiken och att det är viktigt att Sverige hålls utanför Nato och NRF. Sverige bör avbryta alla samarbeten som leds av Nato.

Fru talman! Skälet till att jag står här i denna sena timme är att Folkpartiet har varit en av inspiratörerna bakom tanken på en nationell strategi för internationella insatser. Jag tror att det är få verksamheter i svensk politik som omsätter så mycket medel och är av så stor vikt, men som saknar en långsiktig politisk planering eller en strategi. Därför är jag naturligtvis glad för det faktum att vi nu, närmare fem år efter det att Folkpartiet för första gången motionerade om den här saken, står i kammaren och pratar om strategin. Det har kommit en del frågor. Jag kan börja med att säga till Gunilla Wahlén att riksdagen som framgår av betänkandet förutsätter att vi snart får ta ställning till strategin i någon form igen. Jag tror att vi närmar oss en punkt där även alliansen, och kanske andra partier ur oppositionen, inser värdet av att vi knyter målet avseende kvinnligt deltagande i internationella insatser till en procentandel. Sedan kan vi diskutera vad den ska bestå i. Visst, Urban Ahlin, jag måste erkänna att jag känner en liten besvikelse över att det kanske inte blev så där oerhört konkret och tydligt allra första gången. Jag tycker ändå att vi kan glädjas åt att det är ett enigt utskott - tror jag - som på den punkten och när det gäller de ambitionerna uttalar att målet med strategin på sikt bör vara att den ska kunna användas för riksdagens uppföljning och beredning av uppdragen samt att berörda myndigheter ska kunna använda den - detta är väldigt viktigt, fru talman - som underlag för sin planering. Kanske kan vi komma dit. Jag vet att Försvarsberedningen som Staffan Danielsson antydde har ett ganska omfattande kapitel som rör just de här frågorna. Det kapitlet kanske rent av har något större upplösning än vad regeringens skrivelse har haft. När det gäller Kent Härstedt och de synpunkter som framförts om riskerna med att integrera militära och civila bidrag kan jag på vissa punkter dela hans oro. Det är av just det skälet att det har varit lite otydligt i regeringens skrivelse som utskottet har valt att trycka på att det mer handlar om samordning mellan olika bidrag i ett operationsområde och att vi när vi talar om integration kan göra det när vi tittar på den politik som vi riktar mot landet i fråga. Jag vill också gärna säga att vi förmodligen också måste arbeta med integration av berörda myndigheters arbete här på hemmaplan, så att man verkligen får en helhetssyn. Försvarsberedningen besökte Danmark för några veckor sedan och fick reda på att man där till exempel hade en Afghanistan task force som bestod av representanter för både berörda departement och berörda myndigheter. Jag tror att det är väldigt bra. Jag har också varit i Afghanistan, Kent Härstedt. Jag har inte sett några prov på att myndigheten skulle ha sanktionerat eller ägnat sig åt militär biståndsverksamhet. Möjligen förekommer det så kallade med caps där överflöd i fråga om sjukvårdsresurser används för civilbefolkningens bästa. Men jag träffade soldater som berättade att de vid ett tillfälle träffade en man i öknen och inte ens vågade ge denne en vattenflaska fastän han var i stort behov av detta. Jag utgår från att jag får replikera. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Det är trevligt när man kan hjälpa till att upplysa Folkpartiet någon gång emellanåt. Det finns en Cimicavdelning i dag på det svenska förbandet, Camp Northern Lights. Det är mycket möjligt att den inte fanns där när Allan Widman besökte förbandet; det vet jag inte alls. Men i dag finns det en utvecklad Cimicavdelning på Camp Northern Lights. Alla kanske inte är bekanta med alla förkortningar. Cimic handlar om att man planerar insatser för att försöka vända uppfattningen hos en befolkning. Man kan använda biståndsmedlet där. Det har utövats och används av såväl Sverige som Finland. Sverige har också varit involverat vid ett flertal tillfällen. Godhjärtade soldater har tagit initiativ och samlat in pengar själva, och man har också sänt containrar dit med bistånd. Det är godhjärtade insatser, som dock kanske inte alltid har slagit rätt ut. Man har skickat dit containrar med västerländska kläder som man kanske inte använder på plats. Man har samlat in pengar till stövlar. Gott hjärta - inget fel i det. Men det har också varit rena military handouts , ren biståndsverksamhet. Allan Widman, som precis som jag själv har goda kontakter inom den militära världen, kan undersöka det här och återkomma vid ett senare tillfälle. Men jag tycker att detta är suddigt. Det är ett problem när vi inte riktigt vet vad vi pratar om, när vi inte har en klar uppfattning. Jag uppskattar att majoriteten har tagit ett kliv åt rätt håll och försökt förtydliga det här. Vi socialdemokrater är inte främmande för att vi ska ha en samlad bedömning av vad Sverige kan göra för insatser i ett verkansområde. Men vi måste vara tydliga om vad vi menar.

Fru talman! Nu klarnade det lite vad Kent Härstedt avser. Han säger bland annat att Sverige nu har en ambition att se till att en del av det bistånd till Afghanistan som Sverige har bilateralt också kommer de provinser till godo där vår militär arbetar. Det är för övrigt någonting som jag tror att de flesta länder har haft och tillämpat under mycket lång tid, inte minst inom den norra delen av Afghanistan. Rätt hanterat ser jag inte det som ett problem i sig. Jag tror att det kan vara viktigt att det blir tydligt att där svensk militär befinner sig hjälper svenska biståndsmyndigheter kanske till i större utsträckning än vad som sker i övriga delar av landet. Nu kommer Kent Härstedt och säger att det underminerar den afghanska regeringen. Både jag och Kent Härstedt vet att den regeringen har problem när det gäller att omhänderta bistånd i olika delar. I de delarna ser inte jag någon risk, vill jag gärna säga. Jag vågar påstå att inga ansvariga inom Försvarsmakten, oavsett om vi pratar om operativa chefer eller cheferna för de taktiska staberna, pläderar för military handouts . Det skulle vara mycket förvånande för mig om så vore fallet. Jag tycker att Försvarsmakten trycker på att det inte är deras uppgift att ägna sig åt detta och att man - och det kanske Kent Härstedt känner igen - betonar att kärnverksamheten för Försvarsmakten, också vid internationella insatser, är den väpnade striden. Däremot förekommer det att soldaterna i våra insatsområden på egen hand samlar in pengar privat och ger stöd. Jag har sett barnhem i Liberia som har levt på svenska soldaters och andras extrapengar, och jag vet att vi har stött en flickskola i Mazar-e-Sharif.

Fru talman! Vi blandar ihop många olika saker. Det tredje som nämndes, med bistånd till samma område, är egentligen en debatt i sig självt som jag tog med biståndsministern i går. Vad vi har pratat om här är tre helt olika saker. Vi har Cimicverksamhet, där man använder biståndet som ett redskap för att göra en befolkning välvilligt inställd. En sådan avdelning finns på Camp Northern Lights i dag. Det är inget tvivel om saken. Jag har själv blivit briefad. Det andra är att vi har haft svensk militär som har delat ut bistånd i det här området. Så är det. Det tredje är huruvida soldaterna själva gör insamlingar och annat. Vad de gör på sin fritid kan vi inte ha synpunkter på. Vad gäller att allokera bistånd till områden där man har militära insatser är inte heller helt okomplicerat. Jag tror att man måste fundera på vilken roll Sverige ska spela i olika områden. När det gäller länder som Afghanistan, där Sverige faktiskt är en biståndsmässig stormakt, kanske vi från första början måste fundera över huruvida vi ska skicka militära insatser. I ett sammanhang kanske det är helt rätt att skicka in mer biståndsinsatser, i ett annat sammanhang militära insatser och i vissa sammanhang både-och. Detta är inte helt okomplicerat, och det säger ni också i texten. Det finns flera åtaganden som vi har internationellt - Parisagendan, Dacåtagande och annat - som reglerar hur vi får använda biståndsmedlen. Just i Afghanistan är det särdeles problematiskt att Karsairegeringen fortsätter att hållas svag. Två tredjedelar av allt bistånd till Afghanistan från länder som skickar militärer går till de områden där de finns. På det sättet fortsätter Karsairegeringen att vara svag, och det är ett av problemen långsiktigt för Afghanistan.

Fru talman! Jag tycker att Kent Härstedt måste vara ärlig och erkänna att när biståndsmedel går in i Karsairegeringen och dess regeringskansli är det dessvärre mycket av medlen som kommer på avvägar. Det finns det många internationella rapporter som vittnar om. Och det är klart att vi har också någonstans ett ansvar för att svenska skattebetalares medel i form av bistånd som distribueras i världen går till de ändamål som de är avsedda för. Jag kommer naturligtvis efteråt, fru talman, att tala med Kent Härstedt för att höra om han kan ge exempel på military handouts som han har kunnat iaktta. I så fall att det är illavarslande och för mig mycket överraskande. När jag befann mig i Afghanistan, vilket inte är mer än för cirka två månader sedan, kom jag till en liten stad som heter Sarapol långt borta i vårt område. Där stod en göteborgsk major och berättade att andra länder som var i Sarapol hade stora resurser när det gällde att ta sig fram i byarna med hjälp av biståndsmedel och annat. Det han hade, fru talman, var fyra stycken pappersdrakar som han skulle kunna dela ut till barnen i byn för att på så sätt kunna inleda en dialog med människorna. Det kändes inte vare sig oroande eller otäckt.